Inbjudningar till Salman al-Ouda

Herr talman! Tobias Billström har frågat mig vilka slutsatser jag drar av avslöjandena om inbjudningarna till Salman al-Ouda från olika föreningar i Malmö. Vidare har han frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att efterkomma Europarådets resolutioner och slutsatser i en rapport om antisemitism som godkändes av Europarådets parlamentariska församling i april.

Regeringen prioriterar kampen mot rasism i alla dess former. Antisemitism och andra former av rasism står i strid med principen om alla människors lika värde och utgör ytterst ett hot mot hela den värdegrund som demokratin vilar på. I vår första regeringsförklaring slog statsministern fast att det inte ska finnas plats för antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi i vårt land.

Samtliga generella åtgärder mot rasism omfattar antisemitism. Regeringen har till exempel givit Forum för levande historia i uppdrag att vidta en omfattande utbildningsinsats om olika former av rasism i historien och i dag.

Ett flertal andra myndigheter vidtar också åtgärder mot rasism och antisemitism. Till exempel vidtar Skolverket kunskapshöjande insatser i skolan om rasism. Statens medieråd genomför kampanjen No Hate Speech Movement, och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor fördelar bidrag i enlighet med en förordning om statsbidrag till verksamheter mot rasism och liknande former av intolerans.

Regeringen arbetar nu med att ta fram en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott.

Regeringen tar således avstånd från alla yttringar av rasism och antisemitism. Regeringen kan dock inte styra över vilka personer olika föreningar väljer att bjuda in.

Enligt den nationella samordnarens kartläggning av kommunernas arbete med våldsbejakande extremism har många kommuner insett allvaret med radikalisering och rekrytering till våldsbejakande extremism och påbörjat arbetet med att ta fram lokala handlingsplaner.

I Malmö kommun pågår för närvarande ett projekt för att förebygga radikalisering, med stöd från Allmänna arvsfonden. Utöver kommunen ingår organisationer och trossamfund i denna satsning.

Herr talman! Jag tackar demokratiministern för svaret, även om det är svårt att uppfatta något egentligt svar på mina frågor.

Det har gått tre veckor sedan den ökände salafistiske imamen Salman al-Ouda besökte min valkrets Malmö och där deltog i en insamlingsgala. Det var ett besök som helt och hållet måste fördömas.

Vad Salman al-Ouda representerar är vid det här laget välkänt, och det var det också vid tiden för hans besök. Han är salafist och bekänner sig alltså till den extrema form av islam som är bokstavstrogen i förhållande till Koranen och därmed står i ett motsatsförhållande till svensk lagstiftning vad gäller exempelvis rättigheter för hbtq-personer.

Det är för övrigt en händelse som ser ut som en tanke att vi har denna debatt den 17 maj, som är den internationella dagen mot homo, bi- och transfobi.

Salafismen erkänner inte heller kvinnors lika ställning gentemot män och underkänner uttryckligen de stater som har denna grundläggande princip inskriven i sin konstitution och rättspraxis.

Salman al-Ouda är därtill också en uttalad Förintelseförnekare som har kallat Förintelsen en myt av enorma proportioner.

Det sistnämnda är en fråga som i allra högsta grad borde ha lett till reaktioner från regeringen med tanke på den utsatta ställning som Malmös, den stad han valde att besöka, judar lever under.

Det var alltså en av de främsta globala representanterna för denna förkastliga religiösa ideologi som besökte Sverige, Malmö och danspalatset Amiralen på valborgsmässoafton och som talade för fulla hus inför hundratals närvarande personer.

Nog borde en regering som kallar sig för feministisk ha haft ett och annat att säga om Salman al-Ouda. Man kan tycka att regeringen, när inresan blev ett känt faktum genom Sydsvenskans rapportering, borde ha uttalat sin åsikt om besöket och om karaktären hos den besökande - och att demokratiministern i hennes egenskap av statsråd med ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter samt politiken mot diskriminering, rasism och intolerans - det sistnämnda inte minst viktigt i detta sammanhang - borde ha höjt rösten och visat vilka värderingar den svenska staten står för.

Att i stället lamt konstatera i sitt svar till mig här i dag att "regeringen kan dock inte styra över vilka personer olika föreningar väljer att bjuda in" är inget svar. Det liknar mer en undanflykt.

Faktum är att det är först i dag, när vi står här i kammaren på mitt initiativ, som regeringen sett sig manad att säga någonting över huvud taget.

Dessutom finns det anledning att påminna ministern om att salafisternas och Salman al-Oudas budskap också vänder sig mot de muslimer som följer den shiitiska inriktningen av islam med hatiska budskap om krav på omvändelse från denna inriktning till vad salafisterna kallar riktig islam.

Men de shiamuslimer som lever i Sverige i fredlig samexistens med oss måste få ett tydligt besked om att de också skyddas gentemot intolerans och att den svenska staten står på deras sida i fråga om religionsfrihet.

Min fråga till demokratiministern blir naturligtvis: Varför gjordes inga uttalanden om besöket från regeringens sida?

Herr talman! Jag vill också tacka kultur- och demokratiministern för svaret och samtidigt gratulera henne till en plats i Miljöpartiets partistyrelse.

Miljöpartiet har ju varit indraget i en kris den senaste månaden. Den krisen är också ett tecken på ett bredare samhällsproblem, menar jag. Sverige har länge haft svårt att hantera diskussionen om värdegrundsfrågor och att klart ta ställning mellan rätt och fel. Här bedömer jag att hela vårt samhälle behöver en nystart.

Miljöpartiets kris utlöstes av Mehmet Kaplans samröre med islamistiska och fascistiska rörelser. Sedan följde debatten om Yasri Khan, som var föreslagen till MP:s partistyrelse, och hans vägran att ta kvinnor i hand och det faktum att han i en tidigare debatt inte tagit tydligt avstånd från dödsstraff för ateistiska bloggare i Saudiarabien.

Därefter följde diskussionen om det som denna interpellation rör, nämligen inbjudan av en företrädare för Miljöpartiet till imamen al-Ouda, som bland annat, som sagt, kallat Förintelsen för en myt av enorma proportioner.

Sammantaget är dessa olika händelser ett utslag av att det länge har funnits en rädsla i det svenska samhället för att uppfattas som intolerant om man tydligt markerar mot beteenden och åsikter som finns i en del andra kulturer och traditioner i världen men som är oförenliga med svenska, demokratiska värderingar. Jag menar att det är dags att slutgiltigt göra upp med den hållningen.

Oviljan att stå upp för vårt samhälles värdegrund har gett en rad skadliga effekter. Polisen har identifierat tiotals särskilt utsatta områden där kriminella element dominerar. Men står staten svag får inte bara kriminella spelrum. Alltför många vittnar om försök att få bort kvinnor från det offentliga rummet och styra kvinnors klädsel. Ungdomar får sina livsval begränsade av hedersrelaterat förtryck. Röster höjs för att hålla könen åtskilda av religiösa och kulturella skäl i badhus eller på sfi-kurser.

Det är uppenbart att det svenska samhället hittills inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att återta kontrollen i de områden där kriminella och fundamentalister har fått stort utrymme. Alltför få har insett att vi på ett antal platser står inför en allvarlig värderingskris. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att kvinnors utsatthet i en del av våra förortsområden är det mest akuta problemet när det gäller jämställdhet och mänskliga rättigheter i vårt samhälle i dag.

Därför måste det nu bli slut med velandet och hummandet inför personer som motarbetar allas lika värde.

För att värna våra värderingar krävs både ord och handling. Det är viktigt att vidta åtgärder som att nyanlända måste genomgå en ordentlig samhällsorientering, att nyanlända kvinnor måste få hjälp till arbete och att polis och andra myndigheter måste vara närvarande alla tider på dygnet i alla delar av Sverige.

I höstas hade vi en debatt som handlade om radikalisering och extremism där riksdagen brett enades om ett antal tillkännagivanden till regeringen för att förstärka arbetet mot detta.

Även om allt detta görs krävs en uthållig värderingsdebatt för att upprätthålla och stärka stödet för vårt öppna demokratiska samhälle. Här delar jag Tobias Billströms oro inför det ganska bleka svar som kulturministern har lämnat på dagens interpellation. Tobias Billström frågade varför demokratiministern inte tydligt markerat mot imam al-Oudas besök i Malmö. Jag instämmer i denna fråga.

Är kultur- och demokratiministern beredd att ta aktiv del i värderingsdebatten och ta strid mot dem som är emot öppenhet, jämställdhet och frihet?

I detta anförande instämde Tobias Billström (M).

Herr talman! Om jag är beredd att ta del i debatten? Jag anser att jag leder den. Det gör mig orolig att Tobias Billström inte har märkt det. Samtidigt blir jag lite förbryllad, för jag får mycket kritik för att jag är för tydlig, vilket jag inte bryr mig om.

Jag ser det som min främsta uppgift som kultur- och demokratiminister att försvara de grundläggande värderingarna, våra grundlagar, våra friheter och, inte minst, vikten av alla människors lika värde. Jag släpper inte något eller någon över bron. Jag delar verkligen oron över salafismen, och jag delar synen på att vi måste våga tala klarspråk och ta i med kraft, med de demokratiska metoder som står till buds.

Men jag är också väldigt mån om att vi vet var våra olika gränser går. Det är inte regeringen som styr över det civila samhällets organisationer. Det är inte regeringen som säger till föreningar och organisationer vem eller vilka de bjuder in. Ett sådant samhälle vill vi väl inte ha, hoppas jag att riksdagsledamöterna håller med mig om.

Däremot finns det verktyg som regeringen kan initiera och ta till. Det är verktyg som jag har undrat över varför den förra regeringen inte tog till. Man kan till exempel se över hur de olika statsbidragen fördelas och på vilket sätt de ges. Det hade den borgerliga regeringen åtta år på sig att göra, och det höjdes flera röster om det. Detta är ingen ny debatt eller diskussion. Den uppkom inte för ett och ett halvt år sedan, utan den har pågått under en längre tid.

Självklart gör detta mig olycklig och förbannad, och det manar mig till ännu mer kraft och energi när jag hör och ser att alltför mycket glider under radarn och blir en del av en sorts verklighet där salafister och människor som för fram hat och hatiska budskap och som inte respekterar alla människors lika värde ges utrymme.

Jag vill mena att jag har varit tydlig. Jag kommer att fortsätta att vara tydlig. Jag skräms inte av att våga tala om värderingar, och jag vågar ta de konflikter där jag känner att jag har på fötterna så att jag kan ta dem utifrån våra grundlagsskyddade friheter och de demokratiska principer som vi har byggt vårt land på och som vi menar ska styra våra förehavanden.

Herr talman! För mig är det uppenbart att en svensk regering, efter de många deklarationer mot antisemitism och för tolerans som Europarådet och dess parlamentariska församling har antagit, inte borde ha kunnat förhålla sig passiv när en sådan person som Salman al-Ouda uppträder på vårt territorium.

Vårt medlemskap i Europarådet och vår ställning som en av de första staterna som grundade denna institution till skydd för de mänskliga rättigheterna förpliktar oss till detta.

Ändå var det precis motsatsen som regeringen gjorde. Ingen reaktion kom från regeringen när det blev känt att Salman al-Ouda hade bjudits in till galan i Malmö. Den tydlighet som ministern hänvisar till här i kammaren i kväll lyste med sin frånvaro.

En detalj som kan ha bidragit till detta är självfallet det faktum att inbjudan till Salman al-Ouda gjordes av en lokal miljöpartistisk kommunal förtroendevald och partikamrat till demokratiministern och att denne sedan intensivt försvarade inbjudan när vederbörande blev intervjuad i medierna, framför allt i Sydsvenska Dagbladet.

Jag och flera andra ser i detta ett mycket oroande mönster, liksom i det faktum att demokratiministern personligen förhöll sig passiv i frågan. Det får mig och flera andra, tror jag, att fundera över och förvånas över regeringens brist på intresse för de här centrala frågorna.

Intolerans kan inte bekämpas genom tystnad. Inte heller kan man undvika att diskutera svåra frågor bara därför att man är orolig över dem eller över eventuella reaktioner, precis som min kollega Andreas Norlén har lyft fram i sitt inlägg här i dag. Tvärtom är det i dessa stunder som det krävs ett starkt och tydligt ledarskap.

Ministern har i sitt svar till mig här i kammaren i kväll räknat upp vad som sägs i regeringsförklaringen och regeringens ambitioner och strategier på området att bekämpa intolerans och antisemitism. Men dessa är ju till intet förpliktande om samma regering tystnar och går och gömmer sig så fort någon kommer till vårt land med avsikt att sprida åsikter som är stridande mot dessa våra grundläggande värderingar, vilket är precis vad som hände i detta fall för tre veckor sedan.

Vad nyttar i så fall regeringsförklaringar och strategier till? Vem är det som i så fall ska utöva ledarskapet?

I fråga om Europarådet bedriver Europarådets parlamentariska församling, där jag ingår som representant för Sverige, ett aktivt övervakningsarbete gentemot sina medlemsstater, vilket ju vårt land är. Vi ska i morgon ha ett besök av demokratiministern hos församlingens utskott för jämlikhet och icke-diskriminering, som håller ett sammanträde här i Stockholm i riksdagen.

Jag vill påpeka för demokratiministern att församlingen kommer att återkomma med en begäran om en redogörelse för hur Sverige arbetar för att förhindra och motverka såväl antisemitism som intolerans.

Min rekommendation är att under tiden fram till att detta sker intensifiera denna kamp och sluta att vara tysta när personer med förkastliga budskap reser till vårt land för att torgföra dem. Yttrandefrihet innebär inte frihet från att kritiseras för sina åsikter, och regeringens uppgift är inte att vara en passiv åskådare utan att leda.

Herr talman! Det är självklart glädjande att kulturministern framhåller att hon inte räds den värderingsdebatt som nu är på väg i vårt land och som borde ha varit mycket mer livlig under mycket längre tid. Det är hög tid att vi nu diskuterar de konflikter som uppkommer när vårt svenska demokratiska värdesystem möter värdesystem med rötter i andra kulturer, traditioner och religioner.

Jag tycker att det är viktigt att framhålla att det faktum att vi försvarar våra värderingar inte handlar om att ta avstånd från vissa religioner. Hedersförtryck, könsstympning, tvångsäktenskap och liknande förkastliga bruk finns i flera kulturer. Kampen mot extremistisk islamism förs lika mycket inom islam som mellan extremisterna och västvärlden. Miljontals muslimer lever integrerade i västerländska samhällen och vill inte bli påtvingade fundamentalisternas normer.

Om man tittar på fotografier från 70-talets Kabul eller Teheran ser man unga kvinnor i västerländska kläder, det vill säga längtan efter frihet och efter att få klä sig och leva som man vill finns överallt.

Därför blir även jag en smula bekymrad över det faktum att regeringen inte markerade tydligt mot besöket. Som jag sa i mitt förra inlägg är konkret politisk handling bra. Det krävs en rad politiska åtgärder och kraftfulla insatser, men det krävs också ord, debatt, värderingar och markeringar. Man vinner inte en värderingsdebatt enbart genom att dra in statsbidrag, utan man måste också förklara varför man gör det och på vilken värdegrund man bygger sin politik.

Jag efterlyser mer tydlighet från kulturministern i denna och andra situationer.

I detta anförande instämde Tobias Billström (M).

Herr talman! När Tobias Billström smått hotfullt försöker skrämma mig med vad jag måste göra fram till att Europarådets parlamentariska församling bjuder in nästa gång måste jag ändå påminna honom om hur mycket mer regeringen gör om man jämför med den tidigare regeringen när det handlar om att bekämpa allt från den våldsbejakande extremismen till de olika formerna av rasism, inklusive antiziganism och antisemitism.

Vi har mer än fördubblat insatserna. Ingen ska behöva tveka om att den här regeringen tänker motverka och motarbeta alla former av rasism och intolerans med kraft. Vi kommer att fortsätta det arbetet, och vi kommer att fortsätta att finansiera det.

Självfallet krävs det mer än vackra ord. Det går inte att bara ha en vacker regeringsförklaring med ord som bryter ny mark, utan det kräver att man investerar i verksamheterna och att man tar ställning hela tiden.

Jag har blivit anklagad för mycket, men att vara feg och inte våga ta konflikter står inte på min lista. Jag tar vilken fajt som helst med vem som helst och när som helst, med demokratiska metoder.

Jag är glad över att vi har denna diskussion, för jag tycker att den också manar till stordåd från Moderaterna, eftersom det är två moderater som leder denna debatt och diskussion. Det handlar om vad ni kan göra både i opposition och i en eventuell tråkig framtid, om ni är i regering. Då kommer jag att ha ögonen på er så att vi fortsätter att ha detta höga tonläge och bekämpa rasism och extremism och så att ni är lika tydliga och kraftfulla då.

Jag tror att detta är välkommet och att vi måste kunna hålla många bollar i luften. Precis som Andreas Norlén sa slår hatets krafter - mörkerkrafterna - mot alla som vill ha frihet. Det är detta som är så sorgligt.

Det är våra grundlagsskyddade friheter som vi både ska vara stolta över och våga debattera och diskutera. Men vi måste kunna hålla många bollar i luften, och vi ska veta våra platser och vad det är vi styr över och inte.

Då finns det en del lågt hängande frukter som jag undrar varför den tidigare regeringen inte plockade, till exempel att se över våra system. Vilka konsekvenser får det om vi upptäcker att en organisation eller en förening i det civila samhället som har fått statsstöd till exempel har bjudit in en talare med hatiska budskap eller till och med salafism? Sådana regelverk måste vi våga och kunna se över. Men det mäktades inte med tidigare. Men jag gör nu en del av en sådan översyn.

Det finns, som sagt, många olika verktyg att använda. Vi ska använda dem alla, och jag leder med stolthet detta arbete.

Herr talman! Jag tycker att kvällens diskussion har visat två saker. Den har visat att det är viktigt att vara konsekvent i sitt motstånd mot ideologier, mot religioner och mot rörelser som inte vill tillerkänna alla människor samma och lika värde. Det är en plikt för den som vill göra anspråk på att företräda Sverige att aldrig avstå från att stå upp för lag och rätt eller för de konventioner som Sverige har undertecknat. Det gäller särskilt om aktiviteter i motsatt riktning - mot demokrati och för intolerans - äger rum på vårt eget territorium, och i synnerhet om de utförs av individer som reser till Sverige eller som återvänder med sådana avsikter eller åsikter.

Diskussionen har också visat behovet av att demokratiministern i fortsättningen inte förblir tyst eller selektiv utan kraftfullt tar avstånd från den som sprider hatiska budskap, oavsett om det sker bakom en religiös eller politisk fasad, och att hon är uppmärksam när det gäller besök till Sverige av sådana individer som har en dold eller öppen agenda av diskriminering mot andra människor. Det är en viktig del i att slå vakt om den svenska demokratins kärna.

Dra gärna bort statsbidragen från den som inte lever upp till regelverken - absolut. Men var inte tyst i dessa frågor.

Med dessa ord vill jag tacka statsrådet för debatten.

Herr talman! Jag vill tacka Tobias Billström och Andreas Norlén för debatten.

Jag menar att vi måste föra denna diskussion och våga bottna i den. Den görs alldeles för lätt till en svart eller en vit fråga. Jag tror att det är just i gråzonerna som vi behöver markera och skydda de värden som vi står för och som vi är måna om ska omfatta alla människor, oavsett om man är en kvinna som bor i en förort där det finns så kallade sedlighetspoliser. Att vi ser mellan fingrarna när det gäller sådana frågor är osmakligt, skamligt och ovärdigt oss och våra värderingar och det som människor har kämpat för i vårt land i århundraden.

Det finns en rad frågor som berör samma ämnesområden som vi måste vara på vår vakt för och faktiskt höra vad som sägs mellan raderna och våga ta de svåra diskussionerna.

Jag tackar för debatten och önskar god natt.

Överläggningen var härmed avslutad.