Humanitära och människorättsliga insatser för den palestinska befolkningen

Herr talman! Johan Büser har frågat mig vilka överväganden som låg till grund för beslutet att avsluta stödet till följeslagarprogrammet och hur jag och regeringen avser att kompensera för det stöd och den övervakning av mänskliga rättigheter som programmet tidigare bidrog till.

Johan Büser frågar vidare vilket motiv som ligger bakom beslutet att minska stödet till UNRWA och hur jag bedömer att detta påverkar Sveriges långsiktiga engagemang för en hållbar fred i regionen. Han frågar också hur jag och regeringen avser att säkerställa att Sverige fortsatt bidrar till att stärka humanitära och människorättsliga insatser för den palestinska befolkningen samt om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av staten Israels agerande, mot bakgrund av mitt uttalande om att Israel ska agera enligt folkrätten och har ett ansvar att släppa in stöd till Gaza.

Låt mig inledningsvis konstatera att det inte är regeringen som fattar beslut om enskilda insatser inom ramen för den regionala biståndsstrategin för Mellanöstern, inklusive Palestina. De operativa besluten utifrån strategin och beslut om stöd fattas på myndighetsnivå.

Den nya strategin innehåller delvis nya mål för utvecklingssamarbetet med Palestina. Utfasning av vissa existerande insatser är nödvändigt för att skapa utrymme för andra, nya insatser i enlighet med de nya strategimålen. Detta är ett arbete som Sida genomför löpande, i den här strategin liksom i andra.

Sverige kommer att fortsätta att stödja program, organisationer och verksamhet som bidrar till en internationell civil närvaro på Västbanken. Därutöver är Sverige en stor kärnstödsgivare till flera internationella organisationer, exempelvis FN:s organ för mänskliga rättigheter, som har närvaro på Västbanken.

Regeringen välkomnar, tillsammans med övriga EU, vapenvilan i Gaza, som bland annat innebär att delar av gisslan frisläpps, förbättrar det humanitära tillträdet och stakar ut vägen mot ett mer varaktigt slut på stridigheterna. Det är nu avgörande att överenskommelsen fortsätter att genomföras och att den också bidrar till att lätta det enorma lidandet hos civilbefolkningen i Gaza.

Sverige står redo att stötta de humanitära ansträngningarna och har därför avsatt 800 miljoner kronor för 2025 till den humanitära krisen i Gaza och regionen. På så vis kan regeringen, i löpande dialog med sina partner, säkerställa att det svenska stödet utformas på bästa sätt för att lindra lidandet hos nödställda civila och möta de enorma och akuta behoven på marken. Därtill fortsätter det svenska stödet till responsen i Gaza genom omfattande kärnstöd till ett antal centrala humanitära organisationer. Regeringens kärnstöd är flexibelt och betalas ut tidigt på året för att de humanitära aktörerna snabbt ska kunna trappa upp responsen där stödet behövs som allra mest.

Sverige har vid ett flertal tillfällen kritiserat Israel för beslutet att göra det näst intill omöjligt för UNRWA att verka i Gaza. För mig är det avgörande att svenska biståndsmedel når civilbefolkningen så snabbt och smidigt som bara möjligt. Regeringen ser löpande över sina samarbetspartner och analyserar sina arbetssätt för att utforma svensk biståndspolitik på bästa sätt. Sett till den samlade bilden har regeringen nu valt att kanalisera det kraftigt ökade stödet till regionen genom andra aktörer än just UNRWA.

Israel har enligt internationell humanitär rätt ett särskilt ansvar att se till att civilbefolkningens humanitära behov tillgodoses. Regeringen har upprepade gånger tagit upp frågan om humanitärt tillträde och säkerhet för humanitär personal med Israel. Det stämmer att jag gjorde det även under min resa i december. Tillsammans med bland annat EU och andra givare fortsätter vi att vara mycket tydliga i våra krav på Israel att säkerställa det humanitära tillträdet. Vi utgår från att vapenvilan bidrar till att förbättra tillträdet i enlighet med överenskommelsen.

Här ser vi faktiskt nu positiva signaler. Bara dagar och veckor innan vapenvilan hade vi mycket låga nivåer på antalet lastbilar som kunde köra in. Nu är vi uppe på i snitt 700 lastbilar om dagen. Vissa dagar har vi till och med varit uppe på 800 och närmare 900 lastbilar per dag.

När jag träffade den nye OCHA-chefen Tom Fletcher för några dagar sedan var hans bild, i alla fall på kort sikt, något positiv. Han beskriver också att samarbetet med IDF funkar bättre än innan vapenvilan.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Sedan en tid tillbaka råder det äntligen en åtminstone tillfällig vapenvila i Mellanöstern. Detta innebär att det fasansfulla kriget förhoppningsvis kan upphöra, att barn i Gaza slipper uppleva bomber och drönare varje natt som de gjort i 15 månader och att gisslan kan släppas. Ansvar måste dock utkrävas och ansvariga ställas till svars från både Hamas och Israel för vad de har åsamkat alla oskyldiga civila.

Sverige har en lång tradition av att vara en stark röst för mänskliga rättigheter, folkrätten och det humanitära biståndet. Vi har varit en ledande aktör i arbetet för en tvåstatslösning och har konsekvent stått upp för rätten till ett värdigt liv, där människor kan leva fria från såväl ockupation som våld och terror.

Nu ser vi dock hur den svenska regeringen bryter med denna historiska linje. För det första har stödet till följeslagarprogrammet avslutats, ett program som haft en avgörande roll i att skydda civila palestinier och dokumentera övergrepp. För det andra har regeringen beslutat att ta bort stödet till UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.

Herr talman! Låt oss börja med följeslagarprogrammet. Detta program har funnits i över 20 år och bygger på att internationella observatörer ska vara närvarande på platser där civila hotas av våld. Följeslagarna har varit på plats i de mest utsatta områdena på Västbanken, i byar där israeliska bosättare trakasserar, misshandlar och dödar palestinier. Deras närvaro har en dämpande effekt på våldet. När internationella ögon bevittnar det som sker finns en gräns för vad ockupationsmakten och bosättarna vågar göra.

Sällan har så många människor inför en interpellationsdebatt hört av sig till mig i förväg, önskat mig lycka till i debatten och till och med kommit med input som inför den här debatten. Det är många i vårt land som under åren har varit följeslagare, även en och annan moderat.

Så vad händer nu när Sverige drar tillbaka sitt stöd, herr talman? Vi vet svaret, och jag kan tala om det för ministern: Våldet kommer att öka. De palestinier som bor i dessa områden kommer att vara ännu mer skyddslösa. Ockupationsmakten Israel får fritt spelrum att kränka deras rättigheter utan konsekvenser att tala om.

Herr talman! Sedan har vi beslutet att ta bort stödet till UNRWA. Detta är ett beslut som får katastrofala humanitära konsekvenser.

Som vi talat om tidigare är UNRWA inte vilken organisation som helst. Det är den enda organisation som på allvar tillhandahåller grundläggande tjänster till miljontals palestinska flyktingar. Hundratusentals barn riskerar nu att stå utan utbildning, och sjukhusen i Gaza riskerar att inte få de mediciner de behöver.

Regeringen säger att stödet ska omfördelas, att pengarna ska gå till andra aktörer. Men vilka då? Flera av de aktörer som regeringen ska ge stöd till säger själva att de inte kan ersätta UNRWA med dess infrastruktur och nätverk.

Herr talman! Regeringen talar gärna om att stå upp för folkrätten i dokument och i ord här i kammaren. Men i praktiken ser vi nu en väldigt svag svensk hållning mot Israel. Statsrådet har själv konstaterat att Israel bryter mot internationell rätt när de blockerar humanitärt stöd till Gaza. Ministern har kallat det ett "förbannat ansvar" för Israel att agera.

Sverige borde vara en röst för rättvisa och fred. Vi borde inte ha en regering som tyst backar undan när folkrätten kränks och som säger en sak den ena dagen för att sedan i praktisk handling agera annorlunda.

Var är de konkreta åtgärderna, Benjamin Dousa? Varför får Israels agerande inga egentliga konsekvenser? Jag tror att det är många som i det här läget förväntar sig mer av Sverige.

Herr talman! Jag vill tacka Johan Büser för att han har lyft upp denna viktiga fråga, och jag tackar även statsrådet för hans svar.

Det är mycket glädjande att det för tillfället är vapenvila. Precis som statsrådet säger innebär vapenvilan att det har kommit in betydligt mer humanitär hjälp de senaste dagarna - runt 700 lastbilar om dagen.

Sedan ett drygt dygn tillbaka har den nya lagen mot UNRWA fått effekt. På vissa ställen har utländska hjälparbetare lämnat området, men vi har också sett att UNRWA har tvingats fortsätta med sina insatser i Gaza och på Västbanken eftersom det finns inga andra som klarar av att göra vad de gör.

UNRWA trotsar just nu den israeliska lagstiftningen genom att fortsätta att dela ut mat och mediciner och att driva sjukhus. Det är just för att det inte finns andra som kan ta över. De vet att om de lämnar området blir det kaos eftersom det inte finns någon annan som kan administrera det enorma humanitära behovet i dagsläget i Gaza.

Trots vapenvilan vet vi inte riktigt vad som kommer att ske de kommande dagarna. Om det blir totalt kaos riskerar det att leda till ytterligare stridigheter.

Jag har en enkel fråga till statsrådet. Hade regeringen fattat samma beslut om att stoppa stödet till UNRWA om det inte vore för Israels lagstiftning? Det skulle jag gärna vilja ha ett svar på här i kammaren.

Herr talman! Det råder inget tvivel om att situationen i Gaza och på Västbanken är allvarlig. Många människor lider nöd, och många människor behöver vårt stöd. Därför är det extremt glädjande att det faktiskt finns en vapenvila på plats med tanke på det vansinne som har pågått sedan Hamas sjuka attack mot Israel begicks den 7 oktober 2023 - den värsta pogromen mot det judiska folket sedan andra världskriget.

Dessa månader har varit förlorade för fredsprocessen, för framtiden, för människorna i Gaza och på Västbanken samt för människorna i Israel. Nu är det vapenvila, vilket är bra, och lastbilarna rullar in i Gaza. Det är 600-700 lastbilar varje dag, kanske uppåt 1 000 vissa dagar. Stödet är nödvändigt, och det måste komma fram. Det viktiga är att det sker genom många olika kanaler och organisationer.

Det är också viktigt att se till att Hamas och andra terrororganisationer - de som håller befolkningen i Gaza i sitt grepp, förtryckta under deras vansinniga idéer - inte kan lägga beslag på biståndet, inte kan korrumpera biståndet och inte kan ta maten från barnen i Gaza. Det är något de de facto historiskt har gjort. Där ser vi en positiv utveckling.

Om gisslan släpps, om vapenvilan håller även i fortsättningen och om biståndet fortsätter att komma in finns hopp om att bygga upp ett fungerande Gaza igen. Men det måste vara ett Gaza som inte har en plats för Hamas, inte har plats för Islamiska jihad och inte har plats för terrorromantiker, mördare och galningar.

När det gäller situationen på Västbanken är det också uppenbart att det krävs stora insatser. Där ligger det i vårt intresse att sätta ännu större tryck på Israel. Det bosättarvåld som förekommer på Västbanken är fullständigt oacceptabelt, och det måste Israel ta ansvar för. Det råder det inget tvivel om. Ska vi någonsin nå den tvåstatslösning som Sverige tror på, och som jag tycker att vi balanserat ska fortsätta att stå för, kan vi inte haverera ned i att stå på bara den ena eller den andra sidan. Det visar tyvärr hur polariserad debatten i Sverige har blivit. Men då måste israelerna ta ansvar för vad som händer på Västbanken, ta ansvar för sina bosättningar och ta ansvar för att detta inte galopperar utom kontroll.

Precis som ledamoten Johan Büser känner jag också personer som har varit följeslagare på Västbanken. De har gjort ett fantastiskt arbete, och det är en viktig verksamhet. Sedan är det inte Sveriges riksdag eller statsrådet personligen som avgör vilken organisation som får vilka pengar, men det är en viktig verksamhet och det är viktigt att vi kan bevaka vad som händer där eller att vi kan ställa tuffa krav på Israel om vad som händer där. Det är ändå kärnan i den framtida palestinska staten, inte den låtsasstat som vi har erkänt nu utan den som ska byggas för att klara fred, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och säkerhet för båda folken i regionen.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Johan Büser för en viktig interpellation. Jag vill inleda med några ord från Linn Davrin, ekumenisk följeslagare som nyligen har återvänt till Sverige efter en tid i Jordandalen på Västbanken:

"I det här mörkret finns det en fråga som är ständigt närvarande. Hur undviker vi att stänga av? Hur hittar vi modet att stå kvar? Att verkligen säga att vi ser, att vi hör och att vi tänker agera? Jag har såklart inget svar på den frågan, men varje gång vi vägrar att vända bort blicken så planterar vi ett litet frö och skapar en värld där ingen förblir osynlig."

Jag vill rikta ett stort tack till Linn, till Jacob Risberg som har talat här i debatten och till alla andra följeslagare för deras avgörande insatser. Deras närvaro skyddar civila palestinier från övergrepp och bosättarvåld. De följer barn genom militärens checkpoints på väg till skolan, och de dokumenterar demoleringar av hem och den systematiska konfiskeringen av palestinsk mark. Bara genom att vara där skapar de en trygghet som annars saknas. I en verklighet där straffriheten för övergrepp mot palestinier har pågått under lång tid och bara växer är följeslagarna ett ljus i mörkret.

Herr talman! Jag hade nyligen förmånen att ta emot Daoud Nassar från Tent of Nations här i riksdagen. Jag har även besökt hans familjs gård utanför Betlehem - en kristen palestinsk familj som i åratal har utsatts för både fysiska attacker från bosättare och rättsligt av den israeliska staten. Hans vittnesmål är tydligt: Den internationella närvaron är det enda skyddet mot bosättarnas våld, och situationen har förvärrats sedan Hamas terrorattack den 7 oktober.

Faktum är att attackerna minskar eller upphör helt när följeslagare finns på plats. Trots detta väljer regeringen att ta bort stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Statsrådet Dousa och hans moderata kollega försöker nu skylla på Sida, men vi vet alla att det är en konsekvens av regeringens politik på biståndsområdet. Biståndet har skurits ned drastiskt, och Palestina är särskilt drabbat. Man har till och med avskaffat hela landstrategin.

Herr talman! Följeslagarna vägrar att vända bort blicken, men det är vad regeringen gör vid det absolut sämsta tänkbara tillfället när den palestinska civilbefolkningen behöver stödet som mest. Samtidigt ser vi en kraftig eskalering på Västbanken.

I går trädde förbudet mot UNRWA i kraft. Det är ett ensidigt beslut av det israeliska parlamentet. UNRWA, som är livlinan för den palestinska befolkningen, har förbjudits att verka. Men vad är planen? Sanningen är att det inte finns någon plan B. Därför är det anmärkningsvärt att statsrådet och hans moderata kollega i den här debatten lägger, och i den tidigare debatten har lagt, kraft på att svartmåla UNRWA i en tid när man borde stå upp för internationell rätt, för åtaganden som Sverige har, för hur vi under lång tid har röstat i FN och för att säkerställa att den palestinska civilbefolkningen får stöd och lindring. I det långa loppet handlar det om att nå en tvåstatslösning, som jag hör att vi är överens om. Det är anmärkningsvärt hur den här debatten förs.

Herr talman! Jag tycker definitivt inte att jag svartmålar UNRWA utan snarare att jag pekar på fakta. Det här är egentligen ingenting nytt. Det har i decennier funnits kritik mot UNRWA:s brist på neutralitet och frågetecken om enskilda medarbetare och grupper av medarbetare. Det har handlat om alltifrån antisemitiskt utbildningsinnehåll till enskilda medarbetares deltagande i attackerna men också om andra UNRWA-medarbetare i gränsliggande länder.

Det är såklart prioriterat för regeringen att säkerställa att inte en enda svensk skattekrona ska gå till terrorism, extremism eller på något sätt bidra till antisemitism vare sig i Sverige eller runt om i världen.

Vi ser också att bosättarvåldet, bosättningsexpansionen, rörelsebegränsningarna och demolering av palestinsk egendom ökar dramatiskt. Det kan vi se i enskilda rapporter. Men jag fick också se det när jag var på besök på Västbanken. Jag träffade en israelisk organisation som jobbar mot just bosättarvåld och som står sida vid sida med palestinska civila som drabbas av radikala israeliska bosättare. Regeringen har därför varit en drivande kraft i EU för införandet av sanktioner mot just extremistiska bosättare. Det är viktigt.

Jag tycker inte att jag gömmer mig bakom Sida i denna fråga. Jag poängterar bara att det är Sida som fattar det enskilda myndighetsbeslutet. Med det sagt är det uppenbart att regeringen har gjort en förflyttning. Men det är inte ett minskat engagemang för vare sig Palestina, Västbanken eller regionen i stort. Den har fått kraftigt utökade medel. Men vi vill se en förskjutning i själva innehållet, i hur biståndsmedlen används.

Vi vill se ett fokus på det humanitära och på det mer långsiktiga arbetet och se till att vi hjälper till att bygga statskapacitet, reformer och demokrati. Fokus ska vara på tillväxt och företagande så att det palestinska folket - och här pratar vi specifikt om Västbanken - kan lyfta sig ur fattigdom, starta nya företag och se till att kvinnors egenmakt också utökas genom värdefull egen sysselsättning.

Det är alltså inte ett minskat engagemang i kronor och ören. Det har tvärtom ökat, både kombinerat humanitärt och utvecklingsmässigt. Men vi vill se en förflyttning av biståndet och fokus på just företagande och framför allt på reformer.

Herr talman! Jag noterar statsrådet Dousas svar, men jag instämmer i det som Linnéa Wickman sa: Det är olyckligt att man lägger ned följeslagarprogrammet. Jag anser också att ministern med den nya inriktningen på Mellanöstern- och Palestinapolitiken gömmer sig bakom sin myndighet Sida. Nedläggningen av följeslagarprogrammet är de facto en konsekvens av regeringens politik.

När det kommer till UNRWA säger företrädare för den svenska regeringen, inklusive biståndsministern, att det är olyckligt att Israel förbjuder UNRWA att verka. Men samtidigt ströp man faktiskt stödet till UNRWA redan i förväg och får på köpet beröm av den israeliska regeringen. Det agerandet gör att Sverige sticker ut bland så kallade like-minded countries och att EU-spåret som regeringen brukar hänvisa till inte heller följs.

Organisationen UNRWA handlar inte bara om nödhjälp här och nu, vilket man kanske kan tro ibland när man hör de moderata ledamöterna. UNRWA handlar också om en hel del infrastruktur som inte är ersättningsbar, vilket också tidigare moderata ministrar här i kammaren har uttryckt.

Vidare verkar UNRWA, som vi har nämnt i tidigare debatter, även i Libanon, Syrien och Jordanien. Det är faktiskt ett FN-organ som kom till för att bidra till en tvåstatslösning och en lösning på flyktingfrågan. Det berör ju alla de palestinier som för länge sedan fördrevs från sina hem.

Biståndsministern själv uttryckte i en interpellationsdebatt så sent som här i januari att han lärt sig i samtal med den palestinske premiärministern att ockupationen är det största hindret för utveckling. Men under 2024 strök regeringen just detta ord från den nya utvecklingsstrategin. Det är inte konsekvent.

Regeringen hävdar även att den står bakom Internationella domstolens rådgivande yttrande från i somras. Men samtidigt har regeringen aktivt bestämt sig för att inte besvara FN:s generalsekreterares förfrågan om vilka åtgärder Sverige har vidtagit.

Herr talman! Jag tycker att det är olyckligt att biståndsministern och hans moderata riksdagsledamotskollegor sprider felaktiga och missvisande uppgifter. Det är allvarligt. I samband med beslutet om Sveriges stoppade stöd till UNRWA sa biståndsministern nämligen att det nu skulle bli lättare för biståndet att komma in och att biståndet annars skulle ha fastnat på ett bankkonto. Biståndsministern hävdade vidare att UNRWA har en lång förtroendekris med anställda som deltagit i terrorism och att UNRWA har kopplingar till antisemitiska skolböcker. Det är också flera uttalanden som han upprepat här i dag.

Det går, som tidigare konstaterats, inte att ersätta UNRWA:s arbete på marken. Flera av de organisationer som Sverige riktar om stödet till säger själva detta. Och kopplingar till terrorism har avfärdats av de oberoende utredningar som har presenterats. Det är inte heller belagt att det finns kopplingar till antisemitiska skolböcker.

Jag var själv i Israel och Palestina för ett år sedan och träffade representanter för UNRWA. De beskrev också det som har offentliggjorts och att listor över anställda har delgetts Israel under många år utan några synpunkter.

Till sist: UNRWA har ett bredare mandat - detta har vi talat om - och verkar i flera andra länder.

Frågan varför missvisande uttalanden görs av biståndsministern måste ställas. Jag tror att det är så att biståndspolitiken är en del av Tidöavtalet. Den hanteras därmed i de fyra partiernas samordningskansli, och i frågan om stödet till UNRWA har tre partier röstat ned Moderaterna, möjligtvis under påhejande av en del moderata riksdagsledamöter. Den vilseledande argumentation som Benjamin Dousa nu framför hänger inte ihop. Man gör en sak, och sedan säger man det motsatta. Det framstår för allt fler som att också den svenska Mellanösternpolitiken har börjat dikteras av Sverigedemokraterna.

Vår nation har stått upp för mänskliga rättigheter, internationell solidaritet och rättvisa och måste fortsätta att göra det. Vi ska tala ut mot brott mot folkrätten och inte bara formulera ord på papper. Detta borde också vara en rimlig utgångspunkt för biståndsministern.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Benjamin Dousa, för svar! Men jag fick aldrig svar på den specifika frågan jag ställde om huruvida regeringen hade fattat samma beslut gällande stödet till UNRWA ifall Israel inte hade genomfört den här lagstiftningen i oktober förra året.

Jag undrar nämligen vad som egentligen styr den svenska biståndspolitiken. Är det israelisk lagstiftning? Eller är det FN-mandatet som man har gett till UNRWA? Är det israelisk propaganda som styr vår biståndspolitik? Eller är det alla otaliga undersökningar som görs vad gäller UNRWA och dess effektivitet?

UNRWA en av de mest genomlysta FN-organisationerna. Det har gjorts otaliga undersökningar av hur deras arbete ser ut. UNRWA har gång efter annan utsetts till en av de mest effektiva organisationerna inom FN-systemet just på grund av att den hela tiden har ögonen på sig och ständigt är attackerad av staten Israel.

Det finns en känsla av att man tänker att om UNRWA skulle försvinna skulle samtliga palestinska flyktingar och deras rättigheter försvinna. Så fungerar det ju inte. De palestinska flyktingarnas rättigheter finns ju kvar. Men det är UNRWA som finns där för att se till att stödja dem i deras kamp.

Jag undrar fortfarande vad det är som styr Sveriges biståndspolitik vad gäller Mellanöstern. Är det israelisk propaganda och israelisk lagstiftning, eller är det alla dessa undersökningar som har gjorts och det FN-mandat som vi en gång har gett till UNRWA?

(Applåder)

Herr talman! Sverige vänder inte bort blicken från situationen vare sig i Gaza eller på Västbanken. Vi fördubblar ju vårt stöd till den regionen. Det skulle alltså bli lite märkligt om den typen av uppgifter skulle florera i debatten, inte bara här i kammaren utan även på andra ställen.

Vårt engagemang i regionen är stort. Det har alltid varit stort och kommer att vara stort under lång tid framöver eftersom vi nu har en mer balanserad politik. Vi har ställt oss i mitten av den politiska fåran och står upp för en tvåstatslösning. Vi havererar inte ned i att säga att det är bara den ena eller den andra sidans fel.

Terrorn och förtrycket måste upphöra, på den palestinska sidan från Hamas, från Hizbollah, från Islamiska Jihad, från alla dessa galningar som försätter världen och regionen i brand.

På samma sätt måste Israel se till att få ordning på sina bosättare. Vi vet alla att bosättningspolitiken är staten Israels akilleshäl. Den måste över tid adresseras. Det råder inget tvivel om att vår regering och vår politik står för den kloka mittenpositionen i Mellanöstern. Men för att vi över tid ska kunna åstadkomma en tvåstatslösning måste ett antal andra saker inträffa. Bland annat är det bra om vi kan avveckla UNRWA över tid. Det är inte rimligt att även barn, barnbarn och barnbarnsbarn betraktas som flyktingar, sätts i flyktingläger och förvägras medborgerliga rättigheter, som vi var inne på tidigare.

Det är inte heller rimligt att vi accepterar att den ena sidan förblir en icke-demokrati. Hur många år sedan är det nu som Abbas egentligen borde ha hållit presidentval? Det är bara en fråga att fundera över. Naturligtvis måste vi bygga demokrati, frihet och stabilitet också på den palestinska sidan. Mänskliga rättigheter måste respekteras i dessa områden. Ska vi bygga en palestinsk stat måste den fungera på ett bra och rimligt sätt. Det kan den inte göra om vi inte blir av med många av de terrorgrupper och andra krafter som motverkar detta.

Vi står för en klok politisk mittenlinje i Mellanöstern.

Herr talman! Den här interpellationsdebatten har, liksom den förra, med all önskvärd tydlighet visat hur regeringen passivt ser på när internationell rätt urholkas. När en ockupationsmakt aktivt försöker hindra FN från att utföra sitt uppdrag och när behoven är större än någonsin väljer den svenska regeringen att dra tillbaka allt stöd till UNRWA. Steg för steg undergrävs den regelbaserade världsordningen, och regeringen bidrar till att låta det ske.

Vi hörde nyss Israels bosättarpolitik beskrivas som en akilleshäl. Jag skulle vilja kalla den för en skamfläck, särskilt med tanke på att den fått fortgå under så lång tid.

Det finns andra länder som till skillnad från Sverige agerar med kraft. Norge har inte bara ökat sitt stöd till UNRWA utan har också vänt sig till Internationella domstolen för att pröva om Israels beslut att förbjuda FN-organet strider mot internationell rätt. Så handlar en regering som inte tvekar när det gäller att försvara folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Mot bakgrund av den allvarliga och eskalerande situationen på Västbanken och det akuta behovet av att dokumentera brott mot internationell rätt och säkerställa ansvarsutkrävande är mina frågor till statsrådet: Är regeringen beredd att ompröva sitt beslut om att dra in stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet? Är regeringen beredd att ompröva sitt beslut om att dra in allt stöd till UNRWA? Kommer den svenska regeringen att stödja Norges initiativ i ICJ?

Det som räknas är inte bara vad vi säger utan också vad vi gör. Jag vill uppmana statsrådet att inspireras av följeslagarna, som inte vänder bort blicken, och faktiskt agera.

(Applåder)

Herr talman! Parallellt med de humanitära och omedelbara insatserna behövs åtgärder som kan leda till en genuin fredsprocess, bland annat genom att hantera underliggande orsaker till konflikten och bidra till att öka förtroendet mellan israeler och palestinier. Samtliga palestinska grupper som vill spela en roll i ett framtida Palestina måste, som den palestinska myndigheten har gjort, ta avstånd från våld och terrorism, erkänna Israels rätt att existera och hålla fast vid de avtal som den palestinska sidan ingått med Israel. Israel måste å sin sida stå fast vid tvåstatslösningen och upphöra med sin bosättningspolitik, som strider mot folkrätten, undergräver tvåstatslösningen och bidrar till en förhöjd konfliktnivå. Vi förväntar oss att både Israel och Palestina lever upp till sina internationella åtaganden och ingångna överenskommelser.

Regeringen har genomgående uppmanat alla parter att respektera folkrätten. Regeringen står helt och fullt bakom Internationella domstolens rådgivande yttrande om de rättsliga konsekvenserna av Israels ockupation av det palestinska området. Det är mer angeläget än någonsin att upprätthålla en regelbaserad världsordning. Sverige och EU liksom det internationella samfundet i stort behöver hålla fast vid en tydligt folkrättsbaserad politik som grund för fortsatta ansträngningar i förhållande till båda parter. Israeler och palestinier har lika rätt att leva i fred och säkerhet och att åtnjuta mänskliga rättigheter. Detta är en viktig och betydelsefull fråga som regeringen kommer att fortsätta att engagera sig i tillsammans med EU, FN och regionala företrädare. Vi kommer fortsatt att ha ett mycket omfattande finansiellt och ekonomiskt stöd till många organisationer som jobbar för just det här.

Herr talman! Vi har nu haft en lång debatt om regeringens beslut att avveckla stödet till följeslagarprogrammet och UNRWA. Vi har även debatterat konsekvenserna för Israels krigföring och ockupationspolitik. Jag har under debatten noterat att statsrådet försvarat sin politik med argument om effektivitet och omprioriteringar och om att stöd fortfarande ges men genom andra kanaler. Men vi socialdemokrater ser att det är fråga om en uppenbar politisk kursändring för hela den svenska Mellanösternpolitiken. Detta är viktigt att påpeka. Sverige går från att vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter i Palestina till att minska sitt engagemang, både i form av bistånd och i form av det talade ordet och dess konsekvenser.

Detta sker i en tid då situationen är värre än på mycket länge, som vi konstaterat. Gaza står och har under en tid stått på randen till svält. FN varnar för den värsta humanitära katastrofen i modern tid. Samtidigt, bara de senaste veckorna, eskalerar våldet på Västbanken. Sverige drar tillbaka livsviktigt stöd och talar med tyst röst.

Herr talman! Om regeringen verkligen står upp för folkrätten och om statsrådet menar allvar med sina ord som har sagts här om Israels ansvar är det dags att visa det även i handling. Det räcker inte att säga med kluven tunga att Israel måste skärpa till sig och ockupera lite mindre och att tala om en liten israelisk akilleshäl. Jag instämmer i stället i vad min kollega Linnéa Wickman sa: Detta är en skamfläck. Om det ska vi vara högljudda.

Att enbart uttala sig kritiskt men sedan fortsätta föra en politik som försvagar det humanitära stödet är ett svek mot det palestinska folket. Regeringen har fortfarande möjligheter att göra om och göra rätt. Frågan är om man har modet och viljan att göra det. En regelbaserad världsordning med den internationella rättens principer kräver politiker som är tydliga, konsekventa, pålästa och framför allt engagerade.

(Applåder)

Herr talman! Det pratas om ett minskat engagemang för palestinierna, både på Västbanken och i Gaza, samtidigt som det kommer mycket mer pengar som kan gå till just nödpaket. Det handlar om allt från mat till bränsle, barnböcker och annat som kan komma in i Gaza.

Jag undrar också vad alternativet är om man nu vill hjälpa civilbefolkningen i Gaza men stödet inte kommer in. Vad är alternativet till att hjälpa och ekonomiskt stötta organisationer som World Food Programme, Unicef, UNFPA, med flera om inte lastbilarna och det svenska stödet kan få tillträde?

Både jag själv och utrikesministern har varit mycket tydliga med Israels ansvar för att förbättra det humanitära tillträdet, även före vapenvilan. Det handlar också om viseringsfrågorna. De stora FN-organisationerna ska kunna koordinera insatser på bästa möjliga sätt även om hjälparbetarna inte kommer från Palestina eller Israel. De hjälpleveranser som har tagit sig in i Gaza ska kunna framföras på ett säkert sätt. Det har handlat om allt från att kunna ha modern kommunikationsutrustning i Gaza för att kommunicera med IDF och andra till att kunna få in skottsäkra bilar, framför allt före vapenvilan.

Vi står upp för folkrätten, både gentemot Palestina och Israel och i andra komplexa miljöer runt om i världen. Det är kärnan i den svenska utrikespolitiken, och det gynnar särskilt mindre länder som Sverige.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.