Haparandabanan

Fru talman! Kristina Zakrisson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att Haparandabanan kan färdigställas och tas i bruk i juni 2011. Katarina Köhler har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Botniabanan ska kunna öppnas för trafik år 2010. Hans Stenberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de nödvändiga åtgärderna på Ostkustbanan och Ådalsbanan ska komma till stånd. Raimo Pärssinen har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att klara en trafikökning mellan Sundsvall och Iggesund. Slutligen har Agneta Lundberg frågat mig vilka åtgärder jag har för avsikt att vidta för att Botniabanan ska kunna köra med full kapacitet 2010. Jag har valt att besvara alla fem interpellationerna i ett sammanhang. Låt mig först poängtera att det för närvarande pågår ett arbete med att fastslå förutsättningarna för infrastrukturplaneringen under perioden 2010-2019. Samtidigt bereds trafikverkens förslag till reviderade planer för innevarande period 2004-2015. I arbetet med såväl den långsiktiga planeringen som revideringen av gällande plan är ett konkurrenskraftigt och hållbart transportsystem för hela landet en grundläggande utgångspunkt. Regeringen för en aktiv regional tillväxtpolitik som ger alla delar av landet möjligheter att utvecklas och en politik för fler och växande företag som har lett till att sysselsättningen ökar. Vår uppfattning är att en av de viktigaste åtgärderna för att stärka en regions konkurrenskraft är att öka det lokala och regionala inflytandet, till exempel över statliga tillväxtresurser och över möjligheterna att växa utifrån sina egna förutsättningar. Det är därför viktigt att lokal och regional kunskap om förutsättningar och behov tas till vara vid planeringen av infrastruktur och transportsystem. Det är genom egen kraft, byggd på de förutsättningar som kommuner och regioner själva är bäst på att analysera och värdera, som man kan skapa en långsiktigt god jordmån för företag och jobb och ett konkurrenskraftigt transportsystem. Frågorna ställs mot bakgrund av det reviderade förslaget till nationell banhållningsplan för perioden 2004-2015 som Banverket har redovisat. Regeringen gav Banverket revideringsuppdraget eftersom det funnits brister i de planer som den tidigare regeringen fastställt. Bristerna gäller främst tidsplaner och kostnadsberäkningar för olika projekt. Enligt Banverket innebär de ekonomiska ramarna i budgetpropositionen att vissa investeringar måste senareläggas. Banverket ser två alternativ, varav det första är att stoppa trafiken på Haparandabanan 2012 och under några år. Det andra alternativet innebär att Ådalsbanans färdigställande senareläggs ytterligare cirka ett år till 2014. Banverket rekommenderar att alternativ två väljs. Ostkustbanan och delen Sundsvall-Iggesund har haft en stark trafikutveckling under de senaste åren. Banverket föreslår därför kapacitetshöjande åtgärder på sträckan Sundsvall-Gävle motsvarande 1 150 miljoner kronor i sitt förslag till reviderad framtidsplan. I detta åtgärdspaket inryms ombyggnad av fyra befintliga mötesstationer till samtidig infart på delen Sundsvall-Iggesund. Revideringen av den gällande banhållningsplanen 2004-2015 och arbetet med den kommande planperioden 2010-2019 bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och jag vill därför inte föregripa beredningsprocessen och uttala mig om eventuella åtgärder. Då Raimo Pärssinen, som framställt en av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Per Svedberg i stället fick delta i överläggningen.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka infrastrukturministern för svaret, även om jag inte tycker att det är speciellt tillfredsställande. Jag hade förväntat mig ett lite mer uttömmande svar. Jag tycker att det är lite tunt att som ansvarig minister svara att man inte vill föregripa beredningsprocessen. Jag utgår från att ministern är väldigt mån om att se till att så omfattande medel som möjligt tillförs det ansvarsområde som ministern har och naturligtvis också att hon är väl motiverad och intresserad av att titta på vilka projekt som är påbörjade i landet för att undvika kapitalförluster. Jag är inte helt nöjd med svaret, men jag kanske får mer besked under debatten. Däremot vill jag poängtera en del av det svar som ministern läste upp och som jag tycker låter väldigt bra. Ministern skriver att uppfattningen är "att en av de viktigaste åtgärderna för att stärka en regions konkurrenskraft är att öka det lokala och regionala inflytandet, till exempel över statliga tillväxtresurser och över möjligheterna att växa utifrån sina egna förutsättningar. Det är därför viktigt att lokal och regional kunskap om förutsättningar och behov tas till vara vid planeringen av infrastruktur och transportsystem. Det är genom egen kraft, byggd på de förutsättningar som kommuner och regioner själva är bäst på att analysera och värdera, som man kan skapa en långsiktigt god jordmån för företag och jobb och ett konkurrenskraftigt transportsystem." Det är precis det vi vill. Lyssna på oss som är från regionen och lär er mer om den del av landet som vi inte befinner oss i just nu, norra Sverige. Jag tycker att det finns en hel del fördomar om vår landsända. För bara ett par veckor sedan var det en borgerlig riksdagsledamot som i kammaren talade om att Norrbotten är ett bidragslän. När jag funderat en stund tänkte jag: Men hon har ju alldeles rätt. Norrbotten är ett bidragslän. Vi har under hela förra århundradet bidragit till tillväxten och utvecklingen i Sverige. Naturresurserna från norra Sverige skulle jag vilja påstå är en av grundpelarna i välfärdsbygget i landet. Men om vi ska kunna fortsätta att bidra till tillväxten och utvecklingen måste vi också ha förutsättningar som är likvärdiga med resten av landet. Uppe hos oss, där vi har väldigt tung industri, är vi oerhört beroende av väl fungerande, kostnadseffektiva och miljövänliga transportsystem. Med tanke på att ett av partierna i alliansregeringen helt nyligen var ute och markerade en stor omsvängning sedan valet, att man vill höja bensinskatter och dieselskatter - jag utgår från att det är för att minska biltrafiken - är väl regeringen också väldigt intresserad av att få bort transporterna från vägar och i stället föra över dem på järnväg. Men om Haparandabanan inte kan färdigställas kan man inte efter 2012 frakta gods på den banan. Vi har, som jag sade tidigare, till exempel Outokumpu på finska sidan som levererar råvaror och material till Avesta och fortsätter ned till Göteborg. Vi har Ikea som har all sin transport på järnväg. Vi har Billerud i Kalix. Vid ett besök förra veckan radade de upp fem punkter. Överst bland de frågor som var viktiga för Billerud stod transporter, kostnadseffektiva och snabba transporter. Det är järnväg de pratar om. Vi har flera företag i Norrbotten som direkt kan peka på att de är helt beroende av att Haparandabanan finns. Den finns just nu. Den är i dåligt skick, men dels bygger man en ny del, dels rustar man upp resten. Om det bygget inte färdigställs äventyrar det flera stora företag i Norrbotten. Då kan vi inte fortsätta bidra till tillväxten i resten av landet. Jag vill upprepa min fråga: Vad tänker infrastrukturministern göra för att Haparandabanan ska kunna färdigställas? I detta anförande instämde Lars U Granberg (s).

Fru talman! Tack för svaret! Men jag säger precis som Kristina, jag kan inte påstå att jag är nöjd med det. Egentligen tycker jag inte att det var så mycket till svar, eftersom ministern säger att hon inte vill föregripa beredningsprocessen och uttala sig om eventuella åtgärder. Det här är ju ledsamt, därför att Botniabanan, som jag har frågat om, är oerhört viktig för norrlänningarna, för Norrland och västerbottningarna, men också för hela landet. Det är jätteviktigt att vi får i gång Botniabanan när vi har sagt att den ska i gång. Min fråga handlar ju om Ådalsbanan med anledning av att Banverket har sagt att man inte kommer att ha råd att utföra det man hade planerat för. Om det blir så att Ådalsbanan inte färdigställs innebär det att Botniabanan inte kommer att kunna tas i bruk. Det innebär ett enormt resursslöseri. Det innebär ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar, men också med företagens utvecklingsmöjligheter uppe i Norrland. Precis det Kristina sade om Norrbotten kan jag säga om Västerbotten. Vi har flera olika gruvor. Vi har mycket tung basindustri. Vi har mycket tung exportindustri. För att nämna några företag har vi Volvo Lastvagnar, pappersbruket Obbola Linerboard och en mängd andra företag, inte minst Boliden med deras gruvor och smältverk uppe i Västerbotten. Vi behöver den här banan, inte bara för godstransporter utan också för persontransporter naturligtvis. Om vi inte får i gång Botniabanan 2010 är det inte bara ett gigantiskt slöseri. Det är dessutom ett gigantiskt svek. Under valrörelsen sade både infrastrukturministern och vår näringsminister Maud Olofsson att Botniabanan var viktig för den norra delen av landet och för hela Sverige. Att nu inte svara på interpellationen innebär ett stort svek mot dem som trott på Centerpartiets och alliansens vackra ord om bland annat Botniabanan. Jag hade hoppats att infrastrukturministern skulle säga att hon för miljöns skull ska göra allt hon kan för att Botniabanan kan sättas i gång, eller att hon ska göra allt hon kan för att banan kommer i gång för arbetsmarknadsregionens skull och för att göra den norra delen av landet lite mindre, krympa avstånden och skapa en större arbetsmarknadsregion med snabbare persontransporter. Men det sade hon inte. Inte heller sade hon något om den studieregion som blir tydlig och kommer närmare om vi får Botniabanan. Slutligen hade jag så här i juletid önskat att hon sagt någonting om att hon ska jobba för att de 65 miljarder som nu går till att göra de rika ännu rikare i stället ska användas till att färdigställa Botniabanan.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka infrastrukturministern för svaret. Man kan väl i och för sig tycka att det inte är särskilt mycket att tacka för, men samtidigt är det bra att ministern så tydligt visar hur lite hon och den borgerliga regeringen bryr sig om hur järnvägstrafiken fungerar i det här landet. I stor enighet fattade riksdagen i mitten av 90-talet beslut om att Botniabanan skulle byggas. Sex av riksdagens sju partier stod bakom det kloka beslutet. Det är ett klokt beslut som ger stora utvecklingsmöjligheter i en av landets mest livskraftiga regioner. När Botniabanan är klar kommer mer än 20 miljarder att ha plöjts ned i en toppmodern järnväg mellan Umeå och Nyland. I samband med bygget beslutade man också om en upprustning av Ådalsbanan mellan Nyland och Sundsvall och Ostkustbanan mellan Sundsvall och Gävle för att kunna ansluta Botniabanan till det övriga järnvägsnätet. Ådalsbanan håller väldigt låg standard och har inte kapacitet för en modern järnvägstrafik. När det gäller Ostkustbanan mellan Iggesund och Sundsvall är standarden även där undermålig och kapaciteten redan nu så hårt utnyttjad att man slagit i kapacitetstaket. Det finns helt enkelt inte utrymme för ett enda ytterligare tåg på sträckan. Det är således absolut nödvändigt att göra ordentliga insatser på både Ådalsbanan och Ostkustbanan för att Botniabanan ska kunna knytas ihop med det övriga järnvägsnätet på ett fungerande sätt. Därför kan man tycka att det är obegripligt att den borgerliga regeringen nu skjuter upprustningen av Ådalsbanan och Ostkustbanan på framtiden. Det är inget annat än en enorm kapitalförstöring eftersom Botniabanan inte kommer att få någon trafik att tala om innan Ådalsbanan och Ostkustbanan fått en standard som medger ökad trafik. Därmed har vi plöjt ned ofantliga 20 miljarder i en järnväg som inte kommer att kunna användas rationellt på flera år. Vi kommer att ha en toppmodern järnväg mellan Umeå och det lilla samhället Nyland. Nyland är visserligen en både trevlig och vacker ort, men det är inte särskilt många resenärer som har Nyland som slutstation. Det borde vara en självklarhet att följa de tidigare planerna och rusta upp Ådalsbanan och Ostkustbanan så att Botniabanan kan anslutas till det övriga järnvägsnätet på ett sådant sätt att det får en trafik som fungerar. När regeringen senarelägger investeringarna i Ådalsbanan bryter den också det trafikeringsavtal som upprättats mellan staten och Norrtåg, som i sin tur ägs av kommuner och landsting i regionen. När staten struntar i att uppfylla sina förpliktelser i avtalet hamnar Norrtåg och de berörda kommunerna och landstingen i en fullkomligt orimlig situation. Utan en vettig anslutning av Botniabanan går det inte att börja trafikera den. Eftersom staten inte kan ge klara besked om när det blir möjligt att trafikera kan Norrtåg inte heller upphandla rullande tågmateriel för trafiken. Man kan fråga sig hur kommuner och landsting ska hantera sina förpliktelser i avtalet när staten struntar i att uppfylla sin del. Är det rimligt att de resecentrum som man åtagit sig att bygga ska stå färdiga i flera år innan trafiken kommer i gång utan ersättning från staten? Hur har Åsa Torstensson tänkt hantera den frågan? Det skulle vara intressant att få veta. Jag skulle också vilja ha svar på frågan varför infrastrukturministern vägrar att träffa representanter för Norrtåg och de berörda kommunerna när de vill besöka departementet för att diskutera denna ohållbara situation.

Herr talman! Jag ska börja med att tacka för svaret. Jag har en känsla av att det blir lite upprepningar här. När jag först läste svaret blev jag lite halvglad, men när jag läste vidare insåg jag att jag inte riktigt förstod vad ministern menade när hon beskrev Ostkustbanan och sträckan Sundsvall-Iggesund. Jag har egentligen bara en kort fråga att ställa utifrån den information jag fått av planeringsansvariga i Hudiksvalls kommun. De säger sig inte känna igen någonting av det som ministern angett i sitt svar. Vad avser ministern när hon i svaret beskriver sträckningen mellan Sundsvall och Gävle?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Jag upprepar inte de bedömningar som redan gjorts. Det råder en väldig förstämning och en känsla av vanmakt i vår region när det nu kommit till vår kännedom att risken för en senareläggning av Ådalsbanan är uppenbar. När framtidssatsningen Botniabanan beslutades i riksdagen upplevde vi en stark känsla av framtidstro. Det var en investering som skulle leda till utvecklingen av vår region. Det var en satsning på miljön och framtiden. Samtliga partier utom Moderaterna röstade ja till den satsningen. Jag som bor i Örnsköldsvik har under de år som byggandet av Botniabanan pågått kunnat avläsa en förändrad attityd till investeringar i vår region, och ett ökat företagande överlag, mycket tack vare just byggandet av Botniabanan. Infrastrukturen spelar en avgörande roll för att få till stånd en utveckling framför allt när det gäller tung industri. Denna satsning har verkligen varit ett samarbetsprojekt där staten och Kramfors, Örnsköldsviks, Nordmalings och Umeå kommuner samt Västernorrlands och Västerbottens läns landsting år 1997 träffade ett avtal om byggandet av Botniabanan mellan Nyland och Umeå. Ändamål, de olika parternas åtaganden, tidsplaner, kostnadsramar med mera finns reglerade i huvudavtalet. Det revideras senast den 14 november 2005. Projektets framdrift och utveckling finns beskrivna i de årliga lägesrapporterna till regeringen. Enligt huvudavtalet gäller att hela Botniabanan under vissa bestämda förutsättningar beträffande tillstånd ska överlämnas för förvaltning till Banverket i augusti 2010 och därmed kunna tas i kommersiell drift av tågoperatörer. Delar av banan kan tas i kommersiell drift redan 2008 och 2009 för godstrafik. Hela projektet bedöms kunna genomföras till en kostnad av 3,2 miljarder enligt prisnivån i januari 2003, exklusive index och finansiella kostnader. Staten via Banverket svarar för att, i anslutning till att Botniabanan byggs, genom om- och nybyggnad anpassa bland annat Ådalsbanan till Botniabanans trafik. Frågan om konsekvenserna av en senareläggning av färdigställandet av Ådalsbanan är väl belyst av Banverket och delges regeringen. Det måste alltså vara känt. Banverket har också huvudansvar för att driva ett antal andra projekt som främst rör införande av signal- och säkerhetssystemet ERTMS i egen regi eller i samarbete med andra för att skapa nödvändiga förutsättningar för att Botniabanan skulle kunna tas i drift enligt gällande tidsplan i huvudavtalet. Om rekommendationerna från Banverket i den reviderade framtidsplanen, inklusive kompletteringar från den 7 november 2007, beslutas antas av regeringen är det uppenbart att det angivna målet angående trafikeringen enligt huvudavtalet för Botniabanan inte kommer att uppnås och att staten gör sig skyldig till ett avtalsbrott. Tycker infrastrukturminister Åsa Torstensson att det ur miljösynpunkt, regionutvecklingssynpunkt och åtagandesynpunkt är ett riktigt beslut att skjuta färdigställandet av Ådalsbanan på framtiden och i stället satsa på nya projekt i södra Sverige?

Herr talman! Tack för svaret på interpellationen och även ett tack till interpellanterna för engagemanget för en fungerande järnväg efter Norrlandskusten. Det är en viktig fråga att diskutera, och det är en satsning som hänger ihop med allt från Ådalsbanan till Haparandabanan. Jag är glad för engagemanget. På hemmaplan har Socialdemokraterna nästan vecka efter vecka dödförklarat Norrbotniabanan och de järnvägssatsningar som den här regeringen har stått för. Därför är det roligt att se det engagemang som finns här i kammaren. Hoppet finns fortfarande för att de här projekten kommer att förverkligas. Jag kan förstå oron av erfarenheterna från den föregående mandatperioden, med den bristande planering och tomma finansiering som fanns för de här projekten. Det jag kan läsa ut av svaret är att vi nu har en regering som på ett betydligt seriösare sätt är beredd att hantera infrastrukturen. Först ska det prövas, och sedan ska vi se till att vi får pengar för satsningen. Vi ska göra en prioritering utifrån ett regionalt tillväxtperspektiv och också se till att vi använder det här för att utveckla vårt land. Jag känner en stor tilltro till den nya infrastrukturpolitik som hänger ihop med en regional tillväxtpolitik och en modern miljöpolitik, en infrastrukturpolitik som ska knyta ihop Sverige, ge möjlighet att föra över tunga transporter till järnväg och säkra industrins behov av pålitliga transporter. Jag tycker som norrbottning att det är viktigt att ta vara på den positiva utvecklingen i norra Sverige. Det sker en fantastisk utveckling, som många har vittnat om här i dag. Men det här är viktigt för hela landet. Det handlar om en resurs, om en möjlighet för Sverige att verka i den globala miljön. I det sammanhanget är ett stopp för Haparandabanan totalt oacceptabelt, och jag ser det inte heller som realistiskt. Vi kan inte ha en järnväg utan trafik efter 2012 med tanke på den strategiska betydelse som den järnvägen redan har i dag. Dessutom ingår Haparandabanan i EU:s prioriterade projekt. Kort sagt behövs det mer resurser till infrastrukturen. Det finns ett berg och en ryggsäck när det gäller underhållet av vägar och järnvägar. Det gäller också att få pengar till de nödvändiga investeringarna. Jag säger, precis om Kristina Zakrisson, att de satsningar som görs i norra Sverige möts av många fördomar. Det finns en fördomsfull inställning till både utvecklingen i min del av länet och till den betydelse som infrastrukturen har. När man pratar om Botniabanan är det ofta också Haparandabanan som avses, en satsning som redan nu är i gång. Jag är helt övertygad om att kan man ge projekten för järnvägar efter Norrlandskusten en likvärdig och seriös bedömning utifrån ett regionalt tillväxtperspektiv kommer de också att förverkligas.

Herr talman! Det är glädjande att regeringen för en aktiv regional tillväxtpolitik som ger alla delar av landet möjligheter att utvecklas och en politik för fler och växande företag som leder till att sysselsättningen ökar. Det kunde man läsa i svaret från ministern. Då borde vi inte känna oro inför framtiden, känns det som. Jag tror i alla fall att det finns många frågetecken att räta ut. Ådalsbanans färdigställande, som det interpellerats om här, är en mycket viktig del i den fortsatta sträckningen av Botniabanan, för att bli den kompletta järnvägen som ett alternativ för oss i Norrland till trafiken på våra vägar. Som boende i Kramfors, som den här Ådalsbanesträckningen går igenom - jag vet inte om statsrådet har besökt området i Västernorrland - ser jag ett stort behov av att Ådalsbanans sträckning blir genomförd. Som det är i dag startar södra delen av Botniabanan i Nyland alldeles vid flygplatsen i Kramfors. Blir inte Ådalsbanan byggd enligt de planer som finns får man åka tåg från Umeå till Kramfors för att sedan ta flyget till Stockholm. Det låter helt orimligt med de utsläpp som sker vid flyget i dag att inte bygga Ådalsbanan och ge invånarna i norra delen av Sverige möjligheter till andra transportmedel än flyg och bil. Det är därför viktigt att regeringen noga överväger vilka beslut som behöver fattas för att genomföra byggandet av Ådalsbanan som det var tänkt och som planerna var, både för miljön och för att öka möjligheterna för oss i glesbygd att pendla till och från de orter där jobben erbjuds i dag. Det är inte så naturligt att man kan få jobb i alla våra små kommuner i dag och förmodligen inte fortsättningsvis heller. Därför hoppas jag att regeringen tar hänsyn till utvecklingen i de norra regionerna och möjliggör med medel och kloka beslut färdigställande av järnvägen enligt tidigare planer.

Herr talman! Jag vill tacka interpellanterna för de intressanta interpellationerna och statsrådet för svaret. Det är inte första gången vi diskuterar infrastrukturfrågor. Jag lade märke till att förra veckan, herr talman, var det frågor om Tjustbanan som statsrådet svarade på. Det saknades 3,6 miljarder kronor som statsrådet inte hade kunnat få fram. I helgen har vi kunnat läsa en artikel i Göteborgs-Posten med Göran Johansson och en lång rad socialdemokrater som vill ha massor med pengar till Västkustbanan. Det var ungefär 10 miljarder som saknades där exklusive vad som behövs för att komma genom Hallandsåsen, som ju är ett särskilt projekt. Jag tycker att interpellanterna har alldeles rätt, alldeles rätt, utom på en enda punkt: Det finns inte någon som helst prioritering i detta. Under perioden 1998-2002 åkte Björn Rosengren land och rike runt och lovade det ena och det andra. Jag har stått i denna talarstol och diskuterat jättemycket med Ulrica Messing, och jag har varit på sådana ställen som i Härnösand för att ta reda på hur mycket pengar som saknades för Ådalsbanan år 2004. Man säger i klartext att det inte finns någon finansiering för detta. Det saknas 4 miljarder kronor som den förra socialdemokratiska regeringen inte hade avsatt. Det var så våldsamt underfinansierat. Vi ser det nu i Haparanda, som jag besökte i juli och som jag talade om häromdagen. Det finns inte pengar men en massa projekt som har startats. Det är ungefär som att man skulle bygga Blekingebanan fram till Bräkne Hoby och säga att det inte finns pengar till den sista delen, eller som i den här regionen vägen till Nynäshamn, väg 73, där man inte når ända fram. Ibland måste man ställa rätt frågor. Jag menar som så att den enda rätta frågan till statsrådet Åsa Torstensson är: Hur ska ni klara upp det sammelsurium som har åstadkommits genom alla dessa ofinansierade och oklara projekt som finns? Det är en jätteuppgift. Sedan har ni allihop alldeles rätt på en punkt. Jag har åkt tusen gånger till Sundsvall med tåg, och jag har irriterats våldsamt över alla förseningar. Men någon gång måste man få ordning och reda i själva frågeställningarna. Min fråga, efter att ha pratat med Christer Berglund tidigare under förra perioden om Genomfart Sundsvall och andra sådana saker, är: Hur ska den här regeringen klara upp detta sammelsurium av ofinansierade projekt? Herr talman! Jag har alldeles nyss varit på ett seminarium där boken 100 år av tillväxt av tidigare redaktören Per T. Ohlsson på Sydsvenska Dagbladet presenterades i en ny upplaga. Den handlar om Johan August Gripenstedt och finansieringen av de svenska järnvägarna från 1853 och framåt. Det är klart att om vi inte hade haft en så stor reformator på det här området hade vi inte haft den här tillväxten i Sverige. Därför är infrastrukturinvesteringar otroligt viktiga för hela landet. Det hindrar inte att jag ställer samma fråga för tredje gången: Hur ska statsrådet reda upp detta sammelsurium av ofinansierade vägar och järnvägar som finns runt om i hela Sverige och som framför allt Björn Rosengren har lämnat efter sig.

Herr talman! Järnvägen från Haparanda till Stockholm engagerar, som infrastrukturministern märker. Vi är nio personer som deltar i samma debatt. Flera av interpellanterna har beskrivit oerhört tydligt, till exempel Hans Stenberg, hur den påverkar hela regionen. Jag tycker att statsrådets svar är helt okej, för självklart är det svårt att göra något annat än att vänta på utredningen. Jag har därför full förståelse för att statsrådet inte kan ge några löften om pengar i dag, men vi hoppas och tror att det kommer. Vi vill nu passa på att ge några ord på vägen som ytterligare stärker behovet av denna fungerande järnvägslänk. Jag vet att statsrådet känner till problemen genom besök i området och genom att landshövdingarna har uppvaktat statsrådet, så kunskapen finns. Jag vill än en gång påminna om att vi har en flaskhals, Ådalsbanan. Om den inte kommer att få resurser kommer det att leda till att Botniabanan inte kommer att få den funktion som man inledningsvis hoppades på, att den skulle bli en snabblänk för tåg ned till Stockholm. Genomfarten i Sundsvall är också en flaskhals som påverkar hela kommunen. Det var Gunnar Andrén lite grann inne på när han berättade om kommunalrådet som han har talat med. Ostkustbanan rustas visserligen med mötesplatser. Men när man i dag åker med tåget från Stockholm och i mitt fall till Sundsvall stannar tåget gång på gång på grund av mötande tåg. Det innebär att det blir en betydligt långsammare resa än vad det skulle ha kunnat bli om det hade varit dubbelspår hela vägen. De klimatförändringar som vi står inför nu gör att resorna och godstransporterna på järnväg måste öka och flygresorna minska. Men då måste resorna på järnvägen också bli ett alternativ rent tidsmässigt. Det sades när man planerade Botniabanan att det skulle kunna ta ungefär 3 ½ timmar att ta sig från Umeå till Stockholm. Det är ungefär så lång tid som det tar från Sundsvall på grund av att man måste stanna till när man möter tåg. Vi måste komma ihåg att Norrland har naturresurserna som är av största vikt för hela landets ekonomi. Vi har malm, skog och är snart också stora etanolproducenter. De här naturresurserna måste kunna fraktas via bland annat järnvägen. Det gäller även persontrafiken. För miljöns skull måste vi ha en helhetslösning längs hela Norrlandskusten.

Herr talman! Det är en mycket intressant interpellationsdebatt. Alla sträckor som nu visas ett stort engagemang från de socialdemokratiska interpellanterna vill jag påstå inte är enbart regionala banor, utan de ingår i allra högsta grad i ett mycket tydligt nationellt transportförsörjningssystem. Det är viktigt att de finns i en helhet, för vi har ett näringsliv som är starkt beroende av bra, effektiva och konkurrenskraftiga transporter genom hela landet, vilket är den stora utmaningen för vårt näringsliv i en global konkurrenssituation. Det är också i allra högsta grad ett ökat tryck och efterfrågan på järnvägskapacitet med anledning av den stora klimatutmaningen. Det är därför som vi från alliansregeringen lägger stor kraft på en övergripande transportförsörjningspolitik. Vi tänker, planerar och prioriterar så att vi har smarta transportkedjor där de olika transportslagen mycket tydligt går in i varandra och därmed skapar miljömässigt och ekonomiskt effektiva flöden. Sedan kommer det kanonader av kritik mot att ett antal banor är utpekade av Banverket för att skjutas på framtiden. Men, herr talman och kära interpellanter, det är faktiskt jag som har ställt frågan till Banverket: Hur ser ekonomi och planer ut för det som Socialdemokraterna har beslutat? Hur realistiska är de planer som ni i dag arbetar efter? Det är ert eget arbete som ni reagerar på i dag. Jag förstår er frustration. Den är mycket befogad, för här finns det människor på lokalt plan - kommunpolitiker, regionpolitiker och ett näringsliv - som har trott att de planer som är fastställda är realistiska. Det fattas miljarder. Det som ni anger är naturligtvis i allra högsta grad kapitalförstöring. Hade det dessutom varit så att de här planerna hade varit isolerade från andra prioriteringar runt om i landet, då hade jag kunnat köpa diskussionen om att man prioriterar bort Norrland i förhållande till andra banor runt om i landet. Ni kan inte se den här kartan, men den innehåller både tidsförskjutningar och bortprioriteringar i alla delar av landet. Det är socialdemokratisk politik. Det är socialdemokratiska luftslott. Man har åkt runt och lovat utan att ha ekonomi som håller för detta. Ni borde fundera på varför ni inte själva såg till att skapa ekonomiskt utrymme för de planer som kommuninvånare runt om i landet tror ska verkställas.

Herr talman! Åsa Torstensson har nu ett lysande tillfälle att lägga till de pengar som vi socialdemokrater uppenbarligen inte hade kraft att lägga dit, i stället för att sänka skatten med 13 miljarder i vårpropositionen. Ta 5 procent av dem och färdigställ Haparandabanan! 13 miljarder var ju bara i den ena budgeten, i vårpropositionen. I nästa budget var det 13 miljarder till i skattesänkningar. Nog skulle jag vara väldigt försiktig med att med sådan emfas uttala kritiken mot hur den socialdemokratiska regeringen nästan har rivit järnvägar i stället för att bygga dem. Som sagt var finns det nu ett lysande tillfälle. Det går oerhört bra för Sverige, och jag utgår från att infrastrukturministern menar att det är på grund av regeringen. Det får hon väl tycka om hon vill. Men det går bra för Sverige. Vi har haft tolv år av socialdemokratisk regim, och vi har sett till att det finns en ekonomi i det här landet. Men vi sänkte inte skatterna för välbärgade. Det fattas ungefär 750 miljoner till Haparandabanan. Det motsvarar 5 procent i skattesänkningar i en av de budgetar som ni har lagt fram under den korta period som ni har regerat. Hosta upp pengarna och färdigställ Haparandabanan! Jag blir så upprörd när jag hör det här. Men det är ju bra att infrastrukturministern har ställt frågan, och då utgår jag från att Banverket har svarat att för att färdigställa Haparandabanan behövs det 750 miljoner. I Norrbotten är det industriella produktionsvärdet ungefär 45 miljarder. 750 miljoner behöver vi till Haparandabanan. Det är 2 procent av produktionsvärdet. Det är lätt att inse att det är väl investerade pengar. Men det är klart att jag inte tycker att den tillväxt som sker i norra Sverige ska användas till att sänka skatterna för välbärgade. Jag tycker att den ska användas till att fortsätta att bygga upp landet, fortsätta att bygga infrastruktur. Bygg järnvägarna. Få bort transporterna från vägar. I valet stod som sagt var Kristdemokraterna och talade om att det var förskräckligt vilka skattehöjningar Socialdemokraterna hade genomdrivit på bensin och diesel. De skatterna måste sänkas. Nu står man och talar om klimathotet. Nu måste vi höja skatterna, det här går inte. Nu måste vi få bort biltrafiken. Ja, som sagt, det här är ett lysande tillfälle. Se till att bygga de järnvägar som finns planerade. Om det då saknas 750 miljoner och det finns så mycket pengar i landet kan det ju inte vara något stort problem att visa och säga: Titta hur mycket bättre vi är än Socialdemokraterna. Vi bygger det här färdigt. Då ska jag faktiskt ge en eloge till infrastrukturministern. Stefan och jag har samma uppfattning i olika sammanhang. Det har vi i den här frågan. Jag tycker att det är bra att Stefan visar intresse, och jag hoppas att han försöker påverka sin partikamrat att se till Haparandabanan verkligen färdigställs. Sedan har vi fler projekt som behöver genomföras i Norrbotten. Vi hoppas få en gruva även i Pajala. Då behövs det 15 kilometer järnväg. Och, som sagt, med de pengar som kommer att genereras och med de pengar som finns i landet ska väl inte det vara något problem, för jag utgår från att den här regeringen inte kommer att fara runt och lova och sedan inte hålla det man lovar. Om den här regeringen lovar kommer det säkert att byggas. Så nu väntar jag bara på löftet att de här 750 miljonerna kommer att tillföras så att Haparandabanan verkligen färdigställs.

Herr talman! Ministern säger att man jobbar med helhet och övergripande transportpolitik. Hon säger i svaret på interpellationen att den här regeringen arbetar med en aktiv regional tillväxtpolitik. Och så var ministern tillsammans med Maud Olofsson uppe i Västerbottens inland förra veckan. Näringsministern tror jag uttryckte det så till inlandsborna att de var i vinnarhålet. Nu är hon inte här och kan förklara. Jag gjorde min tolkning av det. Jag funderar väldigt mycket. Man säger att man värnar hela landet. Man säger att människor finns i vinnarhålet om de bor i Västerbottens inland. Man säger att man driver en aktiv regional tillväxtpolitik. Då borde det rimligtvis också vara så att ministern kunde stå här och säga: Jag gör allt jag kan för att Botniabanan ska kunna sättas i trafik 2010. Jag tycker att det känns fegt. Jag har ungdomar hemma som brukar säga: Våga mogna, morsan! Det kan vara något att fundera på. Jag tycker att ministern måste ta sitt ansvar, och jag tycker att det vore uppfriskande om hon sade: Det här ska jag göra allt jag kan för att sätta i sjön. Jag tycker inte att det känns seriöst att ministern skyller på Socialdemokraterna och på vår dåliga politik när det gäller de här frågorna. Det är faktiskt ni som har regeringsmakten nu. Och ni har haft den i över ett år. Ni har lagt fram ett par budgetar. Enligt Banverket var kostnadsökningarna under förra året så stora att de inte täcks av det anslag som regeringen gav till de här byggena. Sedan måste jag säga till Gunnar Andrén: Man kan inte ens ta det som du var uppe och sade på allvar. Det är ju barockt. Jag hoppas verkligen att ministern kan ge oss ett svar under den här kvällen. Det känns inte seriöst att bara skylla på Socialdemokraterna.

Herr talman! Det jag tycker är märkligast i Åsa Torstenssons hela resonemang är att hon försöker få det till att det är vi socialdemokrater som rår för att det saknas pengar i budgeten 2008, 2009 och 2010. Den borgerliga regeringen har ju faktiskt alldeles själv, med sin egen majoritet, beslutat om budgeten både för 2007 och 2008 utan att vi socialdemokrater har kunnat påverka ett dugg. Om regeringen hade följt vårt budgetalternativ på infrastrukturområdet, i vart fall de två åren, hade man haft betydligt mer pengar att använda till vägar och järnvägar. Verkligheten är ju att regeringen har gjort ett vägval. I stället för framtidssatsningar för förbättrad infrastruktur har man valt att sänka skatterna för de välbeställda i samhället. Gunnar Andrén var uppe och ojade sig över hur regeringen ska klara av att finansiera alla ofinansierade infrastrukturprojekt. Det är märkligt att den funderingen aldrig fanns före valet. Då utlovade de borgerliga partierna jättesatsningar på både väg och järnväg. Det var inte så att man tyckte att vi satsade för mycket. Det var ju mer pengar man skulle lägga in med en borgerlig regering. Var är de pengarna i dag? Nu har ni ju regeringsmakten. Vi har strålande tider som vi inte har sett maken till sedan 60-talet i det här landet. Ändå fattas det pengar - nu mer än någonsin. I stället för stora satsningar har det blivit besparingar och senareläggningar av projekt. Man har inte ens bemödat sig om att ge trafikverken kompensation för de kostnadsökningar som av naturliga skäl uppstår i en kraftig högkonjunktur. Men då ökar ju också statens inkomster, och då har man möjligheten att kompensera. Det tycker ni inte är meningsfullt. Sedan tycker jag också att det är oerhört dåligt att säga att man inte vill föregripa planeringsprocessen för perioden 2010-2019 och revideringen av de nuvarande planerna. Det här är ju ingen planeringsfråga. Den här planeringen är ju gjord. De här projekten ligger i de nuvarande planerna. Det här är ingen planeringsfråga. Det är en budgetfråga. Budgeten rår regeringen över själv. Det är, måste jag säga, ynkligt att skylla oppositionen för att ni väljer att sänka skatterna i stället för att satsa på infrastruktur. Att de borgerliga partierna inte tycker att de ens behöver försöka leva upp till vallöftena har vi sett flera exempel på. Senast i går, tror jag det var, hörde vi Kristdemokraternas partiledare glatt förklara att de tänkte bryta sitt vallöfte om bensinskatterna och i stället börja driva frågan om höjda bensinskatter av miljöskäl. Nu har man i den borgerliga regeringen kommit till insikt om att miljöfrågan är så viktig att man gott kan bryta vallöftet om sänkta bensinskatter. Hur hänger detta ihop med att ni också bryter vallöften om stora miljösatsningar, satsningar på järnvägar, projekt som skulle ge stora positiva miljöeffekter. Det är inte bara så att ni sviker era löften, era stora löften som ni gav före valet om jättesatsningar på infrastrukturen. Ni senarelägger till och med det som redan finns i planerna. Jag måste fråga Åsa Torstensson om hon inte tycker det är pinsamt att företräda en regering som inte bara sviker sina löften utan som inte ens klarar av att se till att staten håller ingångna avtal med kommuner och landsting. Jag skulle gärna vilja ha svar på den frågan. Jag fick inte svar på någon av mina frågor i det förra inlägget.

Herr talman! Jag ställde en fråga till infrastrukturminister Åsa Torstensson. Möjligen var mitt inlägg alldeles för kort, eftersom jag inte fick något svar på frågan. Så jag tar väl om den - något längre den här gången, kanske. Ostkustbanan och delen mellan Sundsvall och Hudiksvall är, som många har beskrivit det, en propp. Den begränsar trafiken väldigt mycket. Som vi ser det i Gävleborgs län är det bekymmer att få trafik upp till Mittuniversitetet för att öka den utveckling som vi ser i Gävleborgs län. Det ser vi som en stor och viktig detalj. Där har X-Trafik ingen möjlighet att få mer spårtid för att det är stopp. När jag läste svaret första gången tyckte jag att det var ganska positivt. Men när jag började fundera på vad som stod i det fick jag inte riktigt klart för mig vad svaret egentligen var. Utifrån den information som jag har fått av kommunen i Hudiksvall och de diskussioner som man har haft i landstinget om trafiksituationen på banan hänger detta inte ihop. Planeringsförutsättningarna för Hudiksvalls kommun i samband med en förändring av banan och omkörningsplatser eller mötesplatser stämmer inte heller överens. Jag tänkte att jag måste ringa till kommunalrådet och kontrollera vad som har sagts och var man befinner sig. Han blev jätteförvånad när jag läste upp detta svar. Detta hade han aldrig sett. Han trodde inte att de planeringsansvariga i Hudiksvalls kommun heller hade sett någon dylik skrift. Kanske Sven Bergström kommer upp senare och diskuterar samma sak. Frågan är: Menar man att man ska bygga om fyra mötesplatser? Enligt kommunen var det en diskussion om tio. Vad menar man när man säger "mötesstationer till samtidig infart"? Jag förstår inte riktigt det. Nu har jag framställt frågan en gång till. Då vill jag bara kommentera detta. På något sätt kändes det som att ministern sparkade över bollen till Socialdemokraterna. Men hur ser Åsa Torstensson på dessa frågor, och hur kommenterar hon min fråga?

Herr talman! Utöver huvudavtalet finns det ett antal samarbets- och genomförandeavtal där Banverket har förbundit sig att genomföra åtgärder i enlighet med Botniabanans tidsplan. Bland de projekt som nämns är ERTMS-projektet för Botniabanan, där Banverket har ansvar för utveckling och Botniabanan AB har ansvar för installation av utrustning. Det är också utveckling och installation av ombordutrustning på fordon, utveckling och installation av särskild tolkningsenhet på fordon för gång på andra järnvägssträckor än Botniabanan, testfordon för RRTMS på Botniabanan och utbildning av järnvägspersonal i det nya trafikstyrningssystemet. Kommunerna som är parter i detta huvudavtal har åtagit sig att se till att Resecentrum byggs utefter Botniabanan för att knyta an till andra trafikslag på ett funktionellt och attraktivt sätt. Där har Botniabanan AB, Banverket och respektive kommun tecknat genomförandeavtal som också är samordnade med Botniabanans tidsplan. Beroende av detta avtal är också Västernorrlands och Västerbottens läns landsting då deras ansvar i avtalet är bland annat inköp av tågen. I en situation där idrifttagandetidpunkten skjuts fram flera år står Botniabanans projektorganisation inför en mycket svår omställning som kommer att innebära både högst betydande extrakostnader och väsentliga tidsförluster. En projektorganisation av Botniabanan AB:s typ och omfattning ska styra resurser som är tiofalt större än bolagets kostnader för eget arbete. Botniabanan AB och Banverket ska också i samverkan fullfölja nödvändiga projekt för att Botniabanan ska kunna tas i drift. I stället för att kunna ta Botniabanan i drift måste man betala räntor på 950 miljoner och dessutom tvingas betala skadestånd till leverantörer om avtalet bryts. Tycker infrastrukturminister Åsa Torstensson att det är ett korrekt beteende från staten och att det är ett sätt att väl använda statens pengar?

Herr talman! Jag känner mig trygg med svaret från infrastrukturministern, och jag känner mig också trygg med den vilja och det engagemang som har visats i denna fråga. Jag ska erkänna att jag tidigare har känt en oro genom åren för dragningen av järnvägen utefter Norrlandskusten, först när det gällde Botniabanan och sedan Norrbotniabanan, inte minst utifrån de förutfattade meningar och fördomar som möter dessa projekt. Inte minst Norrbotniabanan framställdes som en nattlig överenskommelse mellan Peter Eriksson och Göran Persson. Men detta framställdes också som att det handlade om pendeltågstrafik i ett folktomt land längs Norrlandskusten. Jag tycker att utvecklingen i den politiska diskussionen under den senaste tiden har varit positiv ur den aspekten. Det handlar om regeringens ambition att hålla ihop hela landet och om att satsa på en regional tillväxtpolitik men också om behovet av en aktiv miljöpolitik och ett industrifokus. Det är industrin som ligger i fokus för detta. Persontransporterna är en bieffekt, en bonuseffekt. Men nu handlar det om att ta vara på de tillväxtmöjligheter som finns i vårt land och se till att dessa möjligheter tas till vara på ett bra sätt. Det är mot bakgrund av den tillväxtpolitiken som man måste se regeringens övriga politik. Kristina Zakrisson blir upprörd över regeringens skattesänkningar i övrigt. Men detta hänger ihop. Det är genom att skapa bra villkor för företagande och för människor att investera i vårt land som vi får en positiv tillväxt. Det är då vi tar vara på tillväxtförutsättningarna och privat kapital i Boliden, i Northland Resources som nu ska satsa miljarder uppe i Pajala. Också statens egna företag som har samma skatteregler behöver få bra villkor att arbeta så att de kan investera och utvecklas i vårt land. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för tillväxt, och där är infrastrukturen viktig. Det andra får vi göra själva.

Herr talman! Katarina Köhler tyckte att mitt anförande tidigare var barockt. Jag får väl stå ut med det. När man tittar ut över landet gäller det, med de begränsade medel som finns, att göra det som är viktigast. Enligt mitt förmenande är det fem projekt i detta land som är viktigare än andra på detta område. Det allra viktigaste är att se till att Göteborgs hamn får ordentliga resurser så att den kan byggas ut. Det är otroligt viktigt för hela landet. På järnvägsområdet handlar det enligt mitt förmenande om Citybanan i Stockholm. Det är en samhällsekonomisk bedömning. Det näst viktigaste, vilket jag har sagt många gånger i den här kammaren, är Haparandabanan. Banverket gör samma bedömning, att satsningen på Haparandabanan är det samhällsekonomiskt näst viktigaste. Men därefter vill jag gärna säga att jag tycker att det är en otrolig kapitalförstöring som sker genom att man inte fullföljer Ådalsbanan när man hann investera så mycket. Vi har inte olika åsikter om det. Men det är absolut fel som Hans Stenberg säger att jag aldrig har diskuterat detta i denna kammare tidigare. Det är faktiskt inte korrekt helt enkelt, och jag vill protestera mot det. Jag har diskuterat det väldigt många gånger med Ulrica Messing. Vi har haft nästan samstämmiga åsikter om detta. Jag tycker också som Per Svedberg att av de delsaker som finns och som man kan göra är det väldigt viktigt att man förstärker sträckan söder om Sundsvall ned till Hudiksvall med dessa olika platser. Det är nämligen väldigt irriterande för både godstrafik och persontrafik att det är så många stopp där. Jag tror att det är en begränsad satsning som behöver göras. Herr talman! Jag menar att det är väldigt viktigt att man i slutändan ändå ställer rätt frågor. Jag menar då att vi nu måste se till att reda upp detta så att vi gör de viktigaste sakerna först. Då kan man inte göra allting. Jag förstår statsrådets synpunkter förra gången om att Tjustbanan är något som tyvärr kommer lite efter hur angelägen den än är. Det finns också många andra projekt som är väldigt angelägna. Men de kommer lite efter dem som jag har nämnt.

Herr talman! Detta blir en försmak på den budgetdebatt som vi i trafikutskottet ska ha den 13 december, även om tyngdpunkten nu ligger på Norrland och Norrlands infrastruktur. Jag välkomnar verkligen det engagemang och den glöd som en rad socialdemokratiska ledamöter nu visar i dessa frågor. Tänk om det hade varit samma glöd och engagemang när vi hade en norrländsk infrastrukturminister från Gävle som försökte förvalta detta på ett bra sätt. Även då var det väldigt många interpellationsdebatter, dock kanske med något fler deltagare från vår sida, från oss som nu tillhör allianspartierna. Vi var otåliga och tyckte att alldeles för lite hände. Jag har varit med så länge att jag till och med minns när Björn Rosengren i början av 2000-talet presenterade sin infrastrukturproposition. Då var det väldigt stora visioner och stora ord. Rosengren stod här i riksdagens talarstol och sade: Den enda begränsningen för de väldiga satsningar som vi i den socialdemokratiska regeringen nu ska göra är tillgången på grävskopor och entreprenadmaskiner. Det var den enda begränsning som då kunde ses. Hur det sedan gick vet vi. Det har varit väldigt yviga paket och mycket luft i paketen. Också jag är en av dem som har stora förväntningar på den här regeringen, alltså precis som de socialdemokratiska ledamöterna. Dock har jag måhända utrustats med lite mer tålamod. Jag inser att mandatperioden är fyra år. Det är inför valet 2010 som vi i allianspartierna i allmänhet och regeringen i synnerhet ska ställas till svars för vad som åstadkommits under de fyra åren. På någon punkt har regeringen faktiskt redan levererat, enligt de krav som bland annat socialdemokratiska ledamöter har ställt. Jag tänker på Hans Stenberg och efterlysningen av en rejäl höjning av anslaget till de enskilda vägarna. Det debatterade ju Hans Stenberg i en tidning i höstas. Nu har vi fått en ökning med mer än 100 miljoner kronor till den delen av infrastrukturen, och det är mycket värdefullt. Det är en ökning med 20 procent. Jag utgår från att Hans Stenberg på den punkten är mycket nöjd med regeringen. På järnvägsområdet får vi hjälpas åt och ligga på ytterligare. Också jag är oerhört angelägen om att vi ska ha en väl fungerande infrastruktur och framför allt en väl fungerande järnvägstrafik med tanke på den miljö- och klimatdebatt som växer för varje dag som går. Vi måste helt enkelt ha dubbelspår längs Norrlandskusten, åtminstone upp till Sundsvall, och vi måste ha en ådalsbana som fungerar. Men där får vi väl i all ödmjukhet erkänna att det åtminstone är ett gemensamt ansvar när vi nu har problemet Ådalsbanan på vårt bord. Hade den tidigare regeringen skött sina kort väl hade den naturligtvis tagit detta i något slags logisk ordning och sett till att man inte riskerade att på mitten få en flaskhals av det slag som vi nu kan få om vi inte klarar av att fullfölja Ådalsbanan. Därför utgår jag från att regeringen, vi i trafikutskottet och alla andra som är berörda av frågan på alla sätt anstränger sig för att verkligen se till att Ådalsbanan rustas så att Botniabanan kan nyttjas till sin fulla kapacitet. Det skulle vara välkommet om också Åsa Torstensson kunde bekräfta den ambitionen som jag utgår från är gemensam för oss alla. Utgiftstak och annat i budgeten sätter naturligtvis gränser som det är svårt att komma runt; budgettekniken har sin speciella ritual. Men där har vi i allianspartierna, även regeringen, talat om att vi utöver rejäla anslagshöjningar i budgeten också måste arbeta med mer okonventionella möjligheter typ offentlig-privat samverkan, typ lånefinansiering, typ regional medfinansiering och andra sätt att dryga ut när det gäller de satsningar som måste göras. Regional medfinansiering är redan någonting som är etablerat här i Stockholmsregionen. Jag utgår från att det kommer att bli verklighet också på andra håll i landet, även om vi vant oss vid att staten ska ta det fulla ansvaret för infrastrukturen.

Herr talman! Jag förstår att Kristina Zakrisson och övriga socialdemokratiska interpellanter inte förstår sambandet när det gäller politiken och att satsa på att människor kommer i arbete, att satsa på att människor ges ökade möjligheter att bestämma över sin plånbok och att satsa på en företagarpolitik som leder till att vi, som i dag, har en bra konjunktur och nyskapande av jobb i alla delar av landet, också i Norrland. Eftersom Socialdemokraterna inte har prioriterat att människor ska ha ett jobb att gå till förstår jag att man i dag är frustrerad över att vi nu får så tydliga effekter i samhället. Varthelst vi än åker ser vi att det skapas förutsättningar så att människor kan gå från utanförskap till arbete - precis det som Kristina beskriver. Den stora tillväxten och effekterna i Norrland är resultatet av en allianspolitik där vi satsar på jobben och företagarna. Bristen i Kristina Zakrissons argumentering gäller att ni inte satsade vare sig på jobben eller på att avsätta resurser till infrastrukturen. Det är den situationen vi i dag sitter i. Europeiska järnvägsunionen visar mycket tydligt på att Sverige ligger sämst till när det gäller att vidta åtgärder för att sköta underhållet. Jag kan alltså hålla med er alla om att det är ett gigantiskt resursslöseri som nu pågår. Det är därför som den här regeringen har prioriterat att avsätta pengar till Banverket just på underhållssidan. På det sättet kan man snabbast skapa förutsättningar för en högre kapacitet och bättre förutsättningar för näringslivet när det gäller att i nuläget ha en tilltro till banan. Jag vill också återkoppla till diskussionen om åtgärder och förutsättningar för Norrlands inland. Det är i allra högsta grad precis så som Sven Bergström sade. Vi har levererat 130 miljoner kronor till enskilda vägar. I allra högsta grad berörs de delar av Sverige där väldigt mycket av industrins verksamhet börjar. Det handlar alltså om just enskilda vägar - innan järnvägen eller vägen tar vid. Precis detta är i allra högsta grad en åtgärd som stärker näringslivet i Norrlands inland. Vi sitter nu med den budgetplan som skulle gälla från 2004 till 2015. Men redan efter tre år är det stora, gigantiska, hål i den budgetramen, som Banverket alltså har att arbeta efter. Om inte ni socialdemokrater tidigare, åtminstone internt, har fört ett resonemang om hur realistisk planen är i förhållande till de investeringar och till det underhåll som ni i dag efterfrågar och som är så avgörande för näringslivet och för invånarna vid de järnvägsbanor som ni prioriterar, då måste jag säga att det är anmärkningsvärt. Per Svedberg kunde inte utläsa vad som står i svaret. Ja, det här är Banverkets svar på en andra revidering. Vi bad Banverket att återrevidera och att komma tillbaka till regeringen. Det är det underlaget som i dag ligger hos regeringen och som, precis som det står i svaret, vi inte har tagit ställning till utan analyserar.

Herr talman! Jag tror att Åsa Torstensson kan känna sig rätt lugn. Nej, jag kommer nog aldrig att förstå den borgerliga politiken. Nej, jag ser inte sambandet med att sänka a-kassan för en arbetslös. Nej, jag ser inte sambandet med att höja arbetsgivaravgiften för småföretagen i Norrbottens inland. Nej, jag ser inte sambandet mellan att sänka skatterna för välbärgade och hur det ökar antalet arbetstillfällen. Men att sedan ha mage att påstå att utvecklingen i Norrbotten är alliansregeringens förtjänst . ! Jag har förstått att kunskapen är låg. Innan jag går ska jag lämna det material som jag har i min hand till Åsa Torstensson, för där finns en del fakta. Norrbottens industriella produktionsvärde ökade med ca 20 procent år 2005. Då satt inte alliansen vid makten såvitt jag vet. Jag får säga som någon annan tidigare sagt: Jag tycker att detta är barockt - nåväl! Jag tycker också att en minister ska hålla sig för god för att tala om för en av ledamöterna i riksdagen att vi inte förstår någonting. Jag håller med ministern om att jag inte förstår hur ni kan tro att det här kan vara en bra utveckling. Men jag tycker nog inte att en minister ska stå här och tala om för en riksdagsledamot att den inte förstår. Du kan tycka det men bör nog inte säga det. Jag kommer att lägga det bakom örat och använda det vid tillfälle. Infrastrukturministern säger också att vi satsade varken på arbete eller på infrastruktur. Men tidigare sade infrastrukturministern att vi satsade både hit och dit men tyvärr inte med nog mycket pengar. När det gäller frågan om Haparandabanan, som jag i dag vill ha svar på, saknas 750 miljoner. Men vi har satsat de övriga miljarderna. Nej, det är nog sant: Jag förstår inte.

Herr talman! Nu blir jag riktigt orolig, ministern. Att jag skrev min interpellation var naturligtvis av intresse för mitt län och för landet. Jag ville veta hur det ska bli när Banverket har sagt som man har sagt, nämligen att pengarna inte kommer att räcka för att fixa till Ådalsbanan. Jag väckte interpellationen för att jag ville få bekräftat det ministern sade före valet och efter valet, nämligen att regeringen ska främja tillväxt och allt det ministern har sagt i kväll och tidigare. Men nu blir jag, som sagt, orolig. Det känns som om ministern inte tycker eller tänker som hon sade att hon gjorde tidigare. Det finns många människor i vårt land som verkligen funderar över detta och som vill ha svar. Tyvärr kan jag inte säga att jag har fått mer svar nu än vad jag framförde i mitt första inlägg. Det här gör mig orolig. Jag tolkar det som att i den här frågan, som i så många andra, säger regeringen en sak men gör något helt annat.

Herr talman! Den här interpellationsdebatten rör järnvägen längs Norrlandskusten. Men av förståeliga skäl vill både Sven Bergström och Åsa Torstensson helst prata om annat. Jag förstår det. Jag börjar med att vända mig till Sven Bergström. Tänk om du nu hade hälften av den glöd och de resurser du hade före valet. Då skulle väl Ådalsbanan vara helt finansierad vid det här laget. Jag har även en annan reflexion med tanke på vad du sade. Vi måste bygga infrastrukturen så att den fungerar. Det blir förödande om Botniabanan står klar utan att den kan anslutas till järnvägsnätet. Vi kan inte bygga infrastruktur med sikte på valet 2010, som du antydde i ditt inlägg. Det håller inte. Sedan vänder jag mig till Åsa Torstensson. Industrin kan inte frakta varor på skattesänkningar åt höginkomsttagare. Industrin kräver faktiskt vägar och järnvägar för att det ska fungera. Vi har mycket av landets viktigaste industrier i norra delen av landet. Det är därför det blir en sådan diskussion om dessa viktiga sträckningar. Sedan är det som vanligt i debatterna att när Åsa Torstensson får svårt med argumentationen använder hon standardknepet att alltid anklaga oss socialdemokrater för våra tillkortakommanden. Det är faktiskt ni som har regeringsmakten. Det är ni som gör budgeten. Det är ni som har beslutat att inte ge Banverket kompensation för de 17 procenten i kostnadsökningar. Ni har lagt fram de två senaste budgetarna. Det är därför som det fattas pengar. Åsa Torstensson har ett inlägg kvar. Använd det till att svara på en enda fråga. Det är väl inte för mycket begärt. Kommer regeringen att se till så att staten följer sitt avtal med regionen så att Ådalsbanan rustas upp till dess Botniabanebygget är klart?

Herr talman! Jag får tacka för svaret jag fick av ministern. Det var intressant. Det kommer att leda till en interpellation till där både du och jag kan fördjupa oss i vad Banverket menar med den skrivning verket har levererat till regeringen. Visst var det så, Sven Bergström, att vi hade ett ganska påstridigt kommunalråd där hemma som opponerade mot sina egna socialdemokrater under förra perioden? Eller hur? Just det. Vi återkommer och hörs vidare, ministern.

Herr talman! När Banverket prioriterar inom ram har verket fått en kompensation för kostnadsökningar med 1,5 procent. Men den verkliga kostnadsökningen är 17 procent. Självklart påverkas då Banverkets möjlighet till att bedriva sin verksamhet och göra investeringar. Jag vill understryka att jag självklart inte är emot järnvägssatsningar i södra Sverige, men jag ifrågasätter att regeringen kan kullkasta redan ingångna avtal, som får så förödande konsekvenser, och i stället satsa på nya projekt. Regeringen har både minskat anslagen och dessutom prioriterat nya objekt före redan påbörjade. Det är det som jag tycker är skandalen. Min uppmaning till regeringen är att man vidtar åtgärder så att Botniabaneprojektet kan fullföljas i sin helhet enligt den fastställda tidsplanen, inte överge den norra delen av Sverige och radikalt försämra möjligheterna till utveckling för denna region i förhållande till andra. Avser infrastrukturminister Åsa Torstensson och regeringen att besluta enligt min uppmaning och bygga Ådalsbanan inom rätt tidsram?

Herr talman! Det förefaller som att vi är ense om att vi måste ha en bra och väl fungerande järnväg. Det är en nyckelfråga om vi långsiktigt ska kunna föra över mer av transporterna till detta miljövänliga transportsätt. Bara genom att föra över ungefär 5 procent av det gods som i dag transporteras med lastbil till järnväg skulle vi minska koldioxidutsläppen med omkring 200 000 ton. Det är verkligen angeläget. Det är ett viktigt steg om vi ska klara ambitiösa miljömål och minska risken för dramatiska klimatsvängningar. Företagen som ska leverera gods på bestämd tid måste kunna lita på järnvägen. Precis som Åsa Torstensson sade nyss har den europeiska järnvägsunionen konstaterat att Sverige ligger i bottenskiktet - dessvärre - trots Miljöpartiets påeldande i den tidigare regeringen för att satsa på järnvägen. Vi låg i bottenskiktet när det gäller att underhålla den järnväg vi har. Det finns ett jättebeting för den här regeringen att ta itu med - både eftersatt underhåll och att göra angelägna framtidssatsningar. Den här debatten var riktad till regeringens företrädare, även om Hans Stenberg apostroferade mig. Jag hoppas verkligen att jag har samma glöd och engagemang i frågorna som jag hade under den tidigare regeringen. Jag välkomnar att också nu Socialdemokraterna, både kommunalråd och riksdagsmän, visar ett engagemang och glöd i frågorna. Det behövs ett starkt opinionstryck för att vi ska få de satsningar som behövs, om vi ska få regering och riksdag att satsa tillräckligt, om vi ska få privata intressenter att satsa, om vi ska få regioner att satsa. Det är bra att vi mobiliserar på alla håll. Det är ändå lite intressant att sossarna är så allergiska mot att den här regeringen redovisar att det fanns vissa brister när regeringen tog över för ett drygt år sedan. Om jag minns rätt höll den tidigare regeringen på i stort sett i tolv år att hänvisa till regeringen 1991-1994. Åren gick och åren gick, och det var fortfarande regeringen Bildt 1991-1994 som var skuld till det hela.

Herr talman! Jag håller med Sven Bergström att det är en inspirerande debatt, även om den är full av frustration. Det har jag full förståelse för. Jag vill återkomma till vikten av att vi skapar förutsättningar för jobb och företagande i hela landet. Det är avgörande. Det är det alliansregeringen har prioriterat och har lyckats med. För att stärka företagarklimatet är bra infrastruktur, vägar och järnvägar, avgörande. Budgeten för 2008 är en av de större vanliga budgetarna där vi har återfört pengar till Vägverket och Banverket för drift och underhåll. Det är för att sköta det vi en gång har prioriterat. Det är precis det som Banverket har ett stort behov av. Den plan vi i dag arbetar efter är inte realistisk enlig Banverket. Jag går tillbaka till det Agneta Lundberg tog upp. Ådalsbanan är ett mycket tydligt exempel på hur oerhört viktigt det är att kunna klara av att prioritera så att vi får ut de stora effekterna av Botniabanans färdigställande när den öppnas. Det är en stor brist med effekterna av den revidering som vi bad Banverket att göra. Banverket har levererat som svar att man ser svårigheter att fullfölja Ådalsbanans byggande. Jag håller med Agneta Lundberg om att det är oerhört viktigt att hitta lösningar på det.