Guantánamos fångar

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat om utrikesministern är beredd att ge Portugals utrikesminister stöd för dennes uppmaning till europeiska länder att ta emot Guantánamofångar som inte kan skickas tillbaka till sina ursprungsländer. Vidare har Luciano Astudillo frågat vilka initiativ utrikesministern är beredd att vidta för att eventuellt ta emot och ge det stöd som behövs till de friade Guantánamofångar som skulle kunna få ett värdigt liv i Sverige. Interpellationen har lämnats över till mig för besvarande, eftersom den har migrationspolitiska aspekter. Det har länge varit den svenska regeringens ståndpunkt att de frihetsberövade på Guantánamobasen antingen ska behandlas som krigsfångar eller civila som gripits i samband med en väpnad konflikt och i båda fallen behandlas i enlighet med Genèvekonventionerna och att de i den mån de gjort sig skyldiga till brott ska ställas till ansvar för detta inför opartiska domstolar. Regeringens uppfattning är att fånglägret på Guantánamo måste avvecklas så snart som möjligt. Eftersom USA upprättat och drivit Guantánamolägret är det USA som har ansvaret för att avveckla lägret i enlighet med folkrättens principer, i synnerhet respekten för mänskliga rättigheter. USA har också förpliktat sig till detta. Det naturliga är att USA erbjuder skydd åt dem som inte kan åtalas och inte kan återsändas till sitt hemland. Regeringen räknar med en diskussion inom EU-kretsen i denna fråga. Det är positivt att EU gemensamt analyserar de olika aspekterna av en stängning av lägret. Det är Migrationsverket som fattar beslut om uppehållstillstånd för enskilda personer. Vidarebosättning är ett instrument för Sverige att erbjuda skydd för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt och därigenom tillhandahålla en lösning som inte omedelbart står i utsikt där de befinner sig. Vidarebosättning är också ett sätt att dela ansvaret med länder som hyser stora flyktinggrupper. I normalfallet kommer förslag om vidarebosättning från UNHCR. Någon sådan framställning har inte gjorts, men för det fall en framställan skulle komma in skulle den behandlas av Migrationsverket.

Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka migrationsministern för svaret, men jag måste samtidigt säga att det är beklagligt att Carl Bildt väljer att lämna över interpellationen till migrationsministern. Regeringen är förvisso kollektivt ansvarig. Det finns förvisso migrationspolitiska aspekter på frågan, men frågan om Guantánamofångarna och Guantánamolägret är större än så. Dessutom var min första fråga tydligt riktad till utrikesministern utifrån den portugisiska utrikesministerns initiativ att man tillsammans inom ramen för Europa skulle ta ett gemensamt initiativ och erbjuda en fristad till de 50-60 befriade fångarna, alltså till dem som redan är bortom misstanke om att ha utövat terror men som inte kan komma vidare utan lever i ett moment 22. Därmed gör den moderatledda regeringen sig ansvarig till att reducera frågan till enbart en migrationsfråga och passar i ärendet. När jag skrev min interpellation hade få regeringar sagt vad de tyckte. Därefter har jag sett att Tjeckien, nuvarande ordförandeland, Irland, Storbritannien och Tyskland visat sig vara oerhört positiva till initiativet. David Miliband har även deklarerat andra saker om kriget mot terror och den logik som skapades efter elfte september. Det är mycket som den borgerliga, moderatledda, regeringen och oppositionen är överens om. Vi tycker att Guantánamolägret ska stängas så fort som möjligt. Vi är glada över att vi just i dag får en ny amerikansk administration som lovat att inom två år stänga lägret. Det ser vi fram emot. Vi anser att USA har ansvaret för upprättandet av lägret och följaktligen också har huvudansvaret för avvecklandet av det. Det handlar också om hur de processer som är kvar ska genomföras, att de rättegångar som återstår genomförs på ett korrekt sätt och att den dokumentation och de bevis som tagits fram genom tortyr kasseras. Vi vet nämligen att tortyr förekommit för att framtvinga bevis. Vi kan också sätta tryck på att de individer som drabbats och senare visat sig vara oskyldiga får ett högt skadestånd, kanske till och med får amerikanskt medborgarskap om de så vill. Allt detta hade det varit bra att göra tillsammans, inom ramen för EU. Det svar jag får är dels att man väljer att hantera frågan som en migrationspolitisk fråga i stället för en utrikespolitisk fråga, vilket signalerar någonting, dels att man säger att det är bra att man pratar om frågan inom ramen för EU. Det är den borgerliga regeringens hållning i frågan just nu, att det är positivt att vi pratar om det. Vad tycker den moderatledda regeringen i frågan? I vilken riktning vill man att samtalen ska gå? Vill man gå armkrok med David Miliband i Storbritannien och erbjuda en lösning? Vill man bidra genom att ta ett moraliskt ansvar för avvecklandet av lägret? Där kan Sverige vara med och bidra.

Herr talman! Guantánamo har kommit att bli nästan synonymt med de övergrepp mot mänskligheten som det USA-ledda kriget mot terrorismen inneburit. Man struntar i mänskliga rättigheter om de mänskliga rättigheterna skulle gälla muslimer eller andra som på vaga eller inga grunder påstås hota den amerikanska säkerheten. Vi vet numera mycket om vad som hänt i Guantánamo. Inte bara personer som suttit där har i böcker, tidningsartiklar och på alla upptänkliga sätt berättat vad de varit med om, utan också personer som deltagit i utdelandet av straff och medverkat till tortyr har vittnat om att de gjort det. Vi vet att det har förekommit. Vi vet inte vad som förekommer i dag. Det är självklart att vi måste försöka vara överens, och det tycks som om Guantánamolägret ska stängas. Den avgörande frågan är om regeringen är beredd att bidra till stängningen av lägret. Än så länge är svaret på frågan ett njae, i alla fall inte genom att hjälpa oskyldiga, eller personer mot vilka det åtminstone inte finns några misstankar, att få komma till Sverige för att kunna börja bygga sig en framtid här. Denna lilla konkreta handling av solidaritet är ingen stor gest för Sverige. Vi pratar inte om tusentals människor. Vi pratar om några få personer. Det är emellertid en viktig symbolisk markering att Sverige är berett att hjälpa till att stänga lägret. I annat fall kommer det att ta lång tid. Många av de länder från vilka de som nu sitter i Guantánamo kommer kommer inte att beredvilligt ta emot sina medborgare. Om de gjorde det är det inte säkert att det vore så bra. Risken är stor för att man, om man en gång suttit i Guantánamo, drabbas av förföljelse i hemlandet. Herr talman! Det svar som avges innehåller ett intressant användande av begreppet "väpnad konflikt". Sådana finns tydligen i en rad länder över världen. Jag ska försöka undvika att påminna migrationsministern om alla de diskussioner vi har haft här i kammaren där migrationsministern har vägrat att säga huruvida det råder väpnad konflikt i Irak eller Afghanistan. Det må vara hänt. Det svar vi får är: "Det naturliga är att USA erbjuder skydd." Men, herr talman, detta är inte en fråga vilken som helst, där man kan gå enligt naturliga och rimliga riktlinjer. Det här är ett av de värsta fångläger som mänskligheten har sett. Det är övergrepp satta i system. Måste vi då inte frångå vad som känns naturligt, rimligt och rätt och göra vad vi kan för att underlätta stängandet? Jag citerar igen ur svaret: "I normalfallet kommer förslag om vidarebosättning från UNHCR." Men, herr talman, det här är inget normalfall. Det här är ett fall som kräver omedelbar handling. Det är trots allt ingenting som hindrar att Sverige oberoende av UNHCR kan ha en åsikt om att man behöver hjälpa människor som befinner sig i det desperata ingenmanslandet, som Guantánamo i dag är. Det som just nu pågår är att land efter land - Luciano Astudillo har föredömligt berättat om detta - nu säger: Vi kan hjälpa till! Vi kan ta en liten del av ansvaret! Men Sverige beskrivs just nu i internationell press som ett av de länder som håller emot, som ett av de länder som vägrar ta det ansvaret. Vi har ett rykte om oss att vara ett land som har en human och generös flyktingpolitik. Det må vara hur det vill med den saken, men det ryktet håller just nu på att skjutas i sank. En liten enkel handling går att göra för att ställa det till rätta.

Herr talman! Låt mig börja med att vända mig till interpellanten. Skälet till att det är jag som står här i kammaren och besvarar frågor är att arbetet i regeringen är så fördelat. Det här är en migrationspolitisk fråga. Även om den kommer att diskuteras av utrikesministrarna inom Europeiska unionen, som interpellationen tar upp, kommer den också att diskuteras av ministrarna med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, där jag representerar Sverige tillsammans med justitieminister Beatrice Ask. Om den här frågan ska hanteras på olika sätt kommer detta att få konsekvenser för vidarebosättningssystemet i Sverige, som jag är ansvarig för. Det är alltså inget konstigt i att det är jag som står här och svarar på frågor. Jag har fått lite olika synpunkter. Jag ska försöka dra igenom dem. Först och främst är det, som har sagts tidigare, så att frågan och detta initiativ diskuteras i EU-kretsen. Det är bra att vi gemensamt belyser de aspekter som en eventuell stängning innefattar. Den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama, som nämndes här tidigare, har uttalat sina avsikter att stänga lägret. Men han tillträder sin post i dag. Det gör att tidsramen för det här är mycket oklar. Det återstår också att se hur administrationen avser att lagföra de fångar som man bedömer att man inte kan släppa, liksom hur frågan var de dömda ska avtjäna sina straff hanteras och vart de frisläppta ska sändas i den mån de riskerar repressalier i sina hemländer. Allt detta är frågor som måste redas ut i grunden. Jag tycker också att det är viktigt att fundera lite över den vidare aspekten på detta. I mitt svar redogjorde jag för det svenska systemet. Det innebär att det är Migrationsverket, en myndighet som jag är ansvarig för, inte utrikesministern, som i första instans beslutar i ärenden om uppehållstillstånd i Sverige. Detta hänger som sagt samman med vidarebosättningskvoten. Det är lite lustigt att höra Luciano Astudillos uttalande om att vi skulle ha ett moraliskt ansvar för avvecklandet av Guantánamo - ungefär som om Sverige startat Guantánamo. För mig är det helt självklart att det är USA som har huvudansvaret för Guantánamo. Det är inte heller varje dag man får höra representanter från Vänsterpartiet tala om att hjälpa USA. Det är också någonting nytt. Jag tycker nog att man bör vara lite försiktig med den typen av ställningstaganden och först se till att folk sopar rent framför egen dörr. Jag har ägnat större delen av min vakna tid de senaste tre åren på den här posten åt att sopa rent efter USA. Jag tycker att USA kanske också kan börja med lite renhållning självt innan man kommer och ropar på hjälp från andra.

Herr talman! Det moraliska ansvaret handlar om de länder som var kritiska till det illegala krig som uppstod i Irak och den logik som skapades efter elfte september om ett krig mot terror, vilket ledde till Guantánamo, till att människor från hela världen har fångats och behandlats som djur. De har torterats och tvingats till erkännanden de kanske tvingas ta tillbaka. De kränks för sin religiösa utövning och hanteras på det mest vedervärdiga och inhumana sätt man kan tänka sig. I april hade jag en debatt med Bildt om detta. Jag citerade ur en av de böcker som skrivits om det här av en av fångarna, om hur krymplingar misshandlas av soldater, trots att de knappt kan röra sig. Det mänskliga, humana och moraliska ansvaret, inte svärdets, innebär att alla regeringar i världen, förvisso med tummen hårt satt på USA och dem som skapade det här problemet, säger att vi är beredda att bidra till att återställa ordningen när det gäller humanitära principer och internationell rätt. Vi är beredda att ge den nya amerikanska administrationen lite hjälp. Förvisso är det USA som har det stora ansvaret för det här. Den uppfattningen delar jag med Billström. Men det hindrar inte oss alla, enskilda individer och regeringar, från att fundera på vad man kan bidra med. Här har Sverige ett historiskt arv att vara mycket stolt över. Det är det ansvar jag pratar om - tillsammans med britterna, tyskarna, irländarna, portugiserna och tjeckerna, som säger: Vi är beredda att hjälpa till att återställa ordningen i världen! Ändamålen har aldrig helgat medlen i det här fallet. Terror kan inte bekämpas med terror. Frihet och demokrati kan inte vinnas genom att människovärdet och internationell rätt kränks. Det är det som frågan handlar om. Det är inte en asylpolitisk fråga. Den har de aspekterna med sig också, men detta handlar om ett moraliskt ansvar som är större än så. Men om vi ska reducera det till det och ta en diskussion om det tar jag ett exempel av många. Bland de friade som sitter kvar finns 22 uigurer. Flertalet av dem har inte kunnat komma därifrån än. Ett par stycken har blivit mottagna av Albanien och fått en fristad där. Det är klart att de inte kan skickas tillbaka till Kina. I Kina tillämpar man dödsstraff, och det vore katastrofalt om man skickade dem dit, där de kanske skulle gå ett ännu värre öde till mötes. Det är ett av många konkreta exempel. Jag hade hoppats att Sverige tillsammans med alla de länder vi har nämnt skulle välja att vara en aktiv aktör för att förändra den världsordning vi har haft, inte en passiv åskådare. Men det är den linjen som den borgerliga regeringen väljer för Sverige. Det är synnerligen allvarligt, tycker jag, och ett brott mot svensk tradition.

Herr talman! Med nästan lite ovanligt mycket darr på rösten avslutade migrationsministern med att berätta att han inte vill vara städgumma åt USA. Tro mig, jag förstår den känslan! Vem vill städa upp efter andras oförrätter? Vem vill ta hand om de problem som en förblindad president i täten för en förblindad nation har skapat runt om i världen? Alla de väpnade konflikter och brott mot mänskliga rättigheter och folkrätt som USA har skapat och begått är egentligen inte Sveriges ansvar, i något slags formell mening. Det är alldeles sant och riktigt. Man kan inom parentes säga att den diskussionen väl är lite sent påkommen. Hade Sverige varit tydligare och den regering Tobias Billström själv tillhör talat ut och framfört den kritik som verkar ligga bakom den darriga rösten lite tidigare hade man kanske åtminstone kunnat visa att det finns en kritik från Sveriges sida mot de krig och brott mot mänskliga rättigheter och folkrätt som USA bedriver. Men tillbaka till huvudfrågan. Det är ingen stor grupp människor vi talar om. Det rör sig om 50-60 personer i dag som inte ens USA har några misstankar mot men som ändå hålls i fängsligt förvar i Guantánamo. Det enda vi begär är enkelt. Det är att Sverige säger: Okej, några av de här personerna kan komma till oss. Vi kan bistå med några platser runt om i landets kommuner. Sundbybergs kommun har redan erbjudit sig att ta emot en av personerna. Det finns säkert fler kommuner som är beredda att ta det internationella ansvar av solidaritet som ministern i det längsta försöker undvika att ta för egen del. Jag tycker att det borde vara en fråga som kunde vara enkel också för migrationsministern. Varför inte helt enkelt hjälpa Barack Obama att stänga Guantánamo? Det är det vi kräver.

Herr talman! Med anledning av det sista: Vi kan väl åtminstone låta Barack Obama flytta in i Vita huset och installera sig innan vi fortsätter diskussionen med honom. Det beror möjligen på hur man räknar, men jag tycker att det är ett rimligt krav. Herr talman! Att Guantánamos existens är fel från början till slut är något som jag tror att hela kammaren kan ställa upp på, liksom större delen av svenska folket som har följt de senaste årens diskussion. Om detta är Luciano Astudillos ståndpunkt är vi överens i sakfrågan. Sedan kommer den intressanta frågan om avvecklingen. Det handlar inte om en asylpolitisk fråga, säger Luciano Astudillo lite kavat. Det handlar tydligen om någonting annat enligt honom. Men, Luciano Astudillo, Sverige har en utlänningslag som Sveriges riksdag har fattat beslut om. Denna utlänningslag gäller även för de fall man ska hantera den här typen av frågor. Det är Migrationsverket som fattar beslut om uppehållstillstånd för enskilda personer. Ska något göras är det inom ramen för vidarebosättningen. Vidarebosättningen är ett instrument för Sverige att erbjuda skydd för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt och därmed tillhandahålla en lösning som inte omedelbart står i utsikt där de befinner sig. Ska man börja använda vidarebosättningskvoten kommer det också att föranleda diskussioner om vem som i så fall ska stå tillbaka, vem som inte kommer att få den plats som annars var avsatt. Är det flyktingfamiljen i Thailands djungler i så fall som inte ska få lov att komma till Sverige? Eller är det några andra skyddsbehövande som Luciano Astudillo har tänkt sig ska ställas åt sidan för att vi ska lösa det här problemet? Detta är en avvägning som måste göras, och den måste göras tillsammans med UNHCR, United Nations High Commissioner for Refugees, som Sverige har överlåtit de här platserna åt. Det är också något som gör att det är mycket påtagligt att prata om detta som en migrationspolitisk fråga, mycket mer än en utrikespolitisk fråga. Vi har inte fått någon framställning från UNHCR än. Men kommer vi att få en sådan framställning kommer den att behandlas av Migrationsverket i enlighet med det regelverk som gäller. Jag tycker att det kunde vara värt att här i kammaren understryka att det inte alls är så att några diskussioner är slutförda på EU-nivå och att Sverige står vid sidan av. Det intrycket kan man få när man lyssnar på Luciano Astudillo och Kalle Larsson. Så är det inte alls. Det är inte alls enbart Sverige som väntar på att den amerikanska administrationen ska hantera de här frågorna. Det räcker med att titta på vårt södra grannland Tyskland. Ja, det är helt riktigt. Utrikesministern i Tyskland har uttalat sig positivt, men inrikesministern i Tyskland har sagt att han vill avvakta utvecklingen därför att han också är medveten om de här problemen som kommer att uppstå när man ska försöka stänga Guantánamo och lösa de frågor som vi nu har diskuterat. Så jag tycker att man kan låta diskussionen fortgå ett tag och se vad den amerikanska administrationen presenterar för lösningar. För mig är rättssäkerheten det viktigaste. Men ännu viktigare är att man faktiskt gör det här tillsammans med den organisation till vilken Sverige har överlåtit sin flyktingkvot, det vill säga UNHCR. Deras bedömning och deras kunnande kommer att vara mycket viktig för regeringens bedömning, eftersom Sverige har 50 års erfarenhet av samverkan och samarbete med UNHCR i bagaget. Vi litar på dem, och vi tror att de är kompetenta att göra den här typen av bedömningar.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att den moderatledda regeringen väljer att passa i frågan. Man väljer att vara en passiv åskådare i den här frågan och inte en aktiv aktör för att återställa ordningen i världen, för att återställa rättssäkerheten i den internationella rätten och den humanitära rätten efter den oordning som skapades i kölvattnet av Guantánamo. Man väljer att inte följa det brittiska exemplet, det portugisiska exemplet och det tyska, delvis splittrade, exemplet. Men åtminstone ett statsråd gick ut och sade att han ställer upp för det här. Det gör också det tjeckiska ordförandeskapet nu i och med den utrikesministerns uttalande i frågan. Här i Sverige har vi inget statsråd, ingen som säger att man är beredd att öppna den dörren, att vara med dem som är aktörer, som är aktiva och därmed också kan sätta tryck på USA när det gäller resten av hanteringen av lägret. Man väntar passivt och ser vad som är mest opportunt framöver. Så är det. Vi kommer inte längre i dag. Man ska avvakta och se. Tyvärr är det ett historiskt brott mot den linje som Sverige har valt att föra i den här typen av frågor. Vi har valt att hålla fanan högt när det gäller humanitär och internationell rätt. Det här är en fråga som är oerhört symboliskt laddad. Det är en migrationspolitisk fråga, men den är mycket vidare än så. Det är inte enbart en migrationspolitisk fråga utan det är en fråga som handlar om vår världsordning och den internationella och humanitära rättens principer. I den väljer Bildt och migrationsminister Billström i dag att passa.

Herr talman! Sanningen är illa tåld. Det märks också i denna debatt. Det kan tyckas som ett Sisyfosarbete att upprepa hur den svenska lagstiftningen är konstruerad. Ändå har Luciano Astudillo själv som socialdemokrat varit med i denna kammare och röstat för hur utlänningslagen är konstruerad. Han har röstat för och tagit ställning för hur vi avgör och bedömer asylärenden. Han har röstat för hur konstruktionen kring vidarebosättningssystemet ska se ut, och han har säkert upprepade gånger utanför den här kammaren försvarat den nya instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden. Du har i varje fall gjort det när du och jag uppträdde tillsammans i valrörelsen i Malmö 2006, Luciano Astudillo. Den här konstruktionen gäller nu. Du må tycka illa om att vi har en borgerlig regering, men du har faktiskt själv lagt fast det regelverk och det ramverk som vi också arbetar efter. Det gjorde vi ju i enighet 2006 i kammaren. Det var en socialdemokratisk migrationsminister, Barbro Holmberg som hon hette, som kom till kammaren och presenterade det här förslaget. Riksdagen tog, som sagt var, ställning för det. I det ingår principen om vidarebosättning som är det instrument som kan komma att bli aktuellt i de här frågorna. Vi passar inte, men vi avvaktar den organisation som vi har mycket stort förtroende för, nämligen UNHCR:s bedömning av de här frågorna. Kommer det att göras någon framställning kommer Migrationsverket i enlighet med de principer som gäller att ta ställning för detta. Jag tycker att det är en intressant debatt. Vi kommer säkert att ha anledning att komma tillbaka till den framöver. Men, som sagt, diskussionerna på EU-nivå och med den nu snart tillträdda och installerade amerikanska administrationen kommer nog att visa sig vara avgörande i den här frågan.