Framtiden för den statliga filmpolitiken

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Olof Lavesson har frågat mig hur jag avser att agera med anledning av Svenska Filminstitutets brev om situationen inom svensk film samt om jag avser att verka för ett återställande av den höjda biografmomsen.

Regeringen har valt en stabil och långsiktig finansiering av filmpolitiken. Denna innebär att momsen för biografföreställningar höjts från 6 till 25 procent samtidigt som den biografavgift som biografägarna betalade under det tidigare filmavtalet avskaffades. Nettoeffekten för de allra flesta biografer motsvarar därför en höjning från 16 till 25 procent. Denna finansieringsmodell har Sveriges riksdag beslutat om, och den ligger fast.

Reformen har inneburit en stor omställning, och det är därför rimligt att reformen utvärderas när det har gått en tid så att alla konsekvenser kan bedömas och reformen i sin helhet utvärderas. I övrigt följer regeringen, liksom Filminstitutet, löpande utvecklingen och gör, precis som för andra kulturpolitiska områden, justeringar om och när det behövs.

För att kunna utvärdera politiken behöver vi ha tillgång till statistik. Sveriges Biografägareförbund vill emellertid inte lämna ut den statistik som behövs för att en fullgod utvärdering ska kunna göras. Detta faktum gör Sverige mer eller mindre unikt i jämförelse med såväl Europa som USA. Oavsett filmpolitisk finansieringsmodell eller beskattningsnivå finns det i de allra flesta länder offentlig biografstatistik att tillgå.

Jag har full respekt för att vi kan ha olika syn på momsfrågan och olika förslag till finansieringslösningar. Men man kan också välja olika strategier för att agera mot ett beslut som man inte gillar. I Filminstitutets skrivelse finns ett antal exempel på hur Sveriges Biografägareförbunds agerande drabbar filmsektorn och biopubliken, till exempel genom att försvåra utbetalning av stöd som bygger på publiksiffror eller bromsa den tekniska utvecklingen av bokningssystem. Svenska Bio, en av de ledande aktörerna i Sveriges Biografägareförbund, har också aviserat att man inte längre avser att hyra ut sina lokaler till Stockholms filmfestival.

Jag har även fått en skrivelse från Riksföreningen Biograferna. De samlar 100 mindre och medelstora biografägare, och praktiskt taget samtliga är beroende av stöd från Filminstitutet. Många av dessa biografägare är även anslutna till Sveriges Biografägareförbund och utgör drygt 50 procent av Sveriges Biografägareförbunds medlemmar. I skrivelsen kritiseras Sveriges Biografägareförbund för att agera i strid med sina egna medlemmars intressen.

Bristen på statistik gör att vår gemensamma kunskap om biografmarknadens utveckling, bland annat om antal sålda biljetter och prisutveckling på biobiljetter, försämras. Detta innebär naturligtvis att det blir svårare att utvärdera effekterna av den nya politiken.

Den situation som uppstått genom Sveriges Biografägareförbunds agerande är olycklig för svensk film. Regering och riksdag har ett ansvar för att de pengar som svenska skattebetalare investerar i svensk film används på ett sätt som bidrar till att de av riksdagen beslutade filmpolitiska målen kan uppnås, och det är därför av yttersta vikt att effekterna av den nya politiken fullt ut kan utvärderas. Tillgången till statistik är ett viktigt led i detta arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Den statliga filmpolitiken har kommit att prägla stora delar av denna mandatperiod. Det var en het debatt och mycket frustration innan regeringen presenterade sin nya filmpolitik. Situationen har inte förbättrats sedan den genomfördes. I Dagens Nyheter den 1 november beskrivs hur djupa sår har rivits upp och hur det i det närmaste råder krigstillstånd mellan filmbranschens olika aktörer.

Det kan knappast komma som en överraskning för vare sig kulturministern eller någon annan att vi nu befinner oss i det här läget. Det stod klart långt innan riksdagen fattade beslut om en ny filmpolitik. Beskedet från delar av branschen var tydligt: Om staten gör slut med oss, så gör vi slut med staten. Reaktionen från regeringen var då: Det kommer nog att ordna sig när den nya politiken är på plats.

Men så blev det inte. Kort efter införandet av den helstatliga filmpolitiken fattade ledande biografaktörer beslutet att sluta lämna ut totalstatistik över antalet biobesökare. De motiverar det med att de har blivit nonchalerade av såväl Kulturdepartementet som Filminstitutet och att överenskommelsen om statistik bara ingick i det nu nedlagda filmavtalet. Man kan givetvis ha synpunkter på detta, men förvånad kan man knappast bli. Det var ju precis den konsekvens de tidigare varnade för, och man kan nu se att det också blivit så.

Nu har Filminstitutets vd Anna Serner skrivit ett högst alarmerande brev till Kulturdepartementet där hon bland annat skriver följande: Filminstitutets uppdrag att verka för att mer film ska nå fler går inte att genomdriva utan att förändringar sker från politiskt håll.

I dag verkar kulturministerns reaktion mest vara: Jaha, det var ju tråkigt! Det finns inte mycket av självkritik och ingen självrannsakan. Det finns inte ens en tanke om vad det egna ansvaret kan vara för den uppkomna situationen eller hur man tänker hantera den framöver. I stället skjuter regeringen ifrån sig ansvaret, låter Filminstitutet sköta filmpolitiken och tycker att de andra ska skärpa sig.

Ser inte kulturministern det fullständigt orimliga i att helt frånsvära sig det politiska ansvaret och i stället dumpa det i knäet på en utförarorganisation? Vad ska krävas för att kulturministern och regeringen ska reagera?

Jag ställde två frågor till kultur- och demokratiministern. Den första var om ministern avser att verka för ett återställande av den höjda biografmomsen. Där är svaret ett tydligt nej. Riksdagens tillkännagivande intresserar henne inte. Sverige har numera en differentierad kulturmoms. Det blev den rödgröna regeringens gåva till kulturlivet.

Den andra frågan var hur ministern avser att agera med anledning av Filminstitutets brev. Här får vi inget svar alls.

Ska jag tolka detta som att kulturministern struntar i hur det blir och låter branschen sköta sig själv? Var det verkligen detta man menade med att man skulle koppla greppet om filmpolitiken?

Herr talman! Nej, med den nya filmpolitiken vill regeringen ge svensk film bättre och stabila förutsättningar. Det var, och det är fortsatt, målet. När man lämnar ett filmavtal som har funnits i mer än 50 år kommer det dock, vilket vi visste, att innebära en övergångsperiod. Det kommer också, vilket vi också visste, att kantas av en del stök, en del ovilja och en del protester.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu har den nya filmpolitiken gällt i snart ett år - i elva månader. Jag tror att vi fortsatt kommer att vara i en övergångsfas och en övergångsperiod. Till exempel har de nya stöden ännu inte satts i verket, för de arbetas fram. Vi var tydliga när vi lanserade den nya filmpolitiken med att vi inte ska göra några tvära kast. Tvärtom vet vi att film behöver långsiktighet och stabila villkor. Därför måste vi låta den nya filmpolitiken värka in och överlappa den gamla. Det kommer att ta tid.

Med detta sagt: Jag är bekymrad över statistiken. Just nu finns det mer pengar än någonsin för svensk film. Det handlar dels om det ansvar som staten har tagit och som ligger som en botten som täcker vad filmavtalet levde upp till, dels om de pengar som SVT investerar i svensk film. Det finns alltså mycket mer pengar till svensk film än vad det tidigare har funnits.

Dessa pengar kan inte rättssäkert fördelas eftersom vi saknar underlag, och det är en jätteutmaning. För en tid sedan initierade jag ett arbete på departementet där vi nu ser över detta, för jag ser det som oerhört allvarligt. Det är också därför jag med sådant allvar svarar på interpellationen. Vi måste hitta sätt att säkerställa att vi kan fördela alla de pengar som nu finns, för vi vill ha mer svensk film, och vi vill att filmen ska nå ut i vårt land.

Herr talman! Detta är fortfarande inget svar på min fråga om vad regeringen politiskt tänker göra med anledning av det brev som institutet har skickat. Det är egentligen ingenting som förvånar mig, för regeringens tondövhet har varit total rakt igenom hela processen.

Filmavtalet sas upp i en debattartikel. Konsekvenserna hade man ingen aning om. Men avtalet skulle sägas upp - punkt och basta! Sedan utlovades vad man kallade för en bred dialog och djup förankring. Men när det visade sig att det som alla ville diskutera var finansiering, organisation och samverkan var regeringen inte längre intresserad. Just detta gick inte att diskutera, för här hade man redan bestämt sig. Oavsett graden av motsatt uppfattning från såväl branschaktörer som politisk opposition vek regeringen inte en tum.

Man sa att filmen skulle bli en del av kulturpolitiken, och så chockhöjde man momsen. Nu skulle vi få en statlig filmpolitik, och Filmininstitutet fick allt ansvar för den. Nu skulle äntligen branschen få inflytande, och så hamnade man i branschråd, som egentligen bara är tyckargrupper utan inflytande.

Och inte gick det bättre i riksdagen. När vi fattade beslut här var det på sju bärande punkter som riksdagen fattade ett annat beslut än vad regeringen föreslog. Det var underkänt när det gäller finansieringen. Det var underkänt när det gäller organiseringen. Det var underkänt när det gäller produktionsförutsättningarna. Det var underkänt när det gäller samverkan, när det gäller digitaliseringen och när det gäller piratkopieringen.

Vad var kulturministerns reaktion? Jo, att allt har gått strålande och att det finns ett brett stöd för regeringens filmpolitik! Det finns som vanligt inga gränser när kulturministern sjunger lovsånger i sin egen kyrka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu står vi här, ett och ett halvt år senare. Det är elva månader sedan detta infördes. Om vi ska vara ärliga, herr talman, har det inte gått så bra. Det har faktiskt inte gått alls. Kulturministern agerar som om momsfrågan inte är ett problem, men det är den ju. Vi kan läsa vittnesmål efter vittnesmål om hur biografer runt om i landet drabbas av regeringens nya kulturmoms. Det är nedläggningshot för biografer och ekonomiska kriser för våra filmfestivaler. Nu är det Filminstitutet självt som larmar om behovet av att bio inte ska särbeskattas utan ha samma kulturmoms som övrig kultur.

När det gäller den nu havererade dialog som beskrivs i min fråga fick regeringen underkänt redan 2016 när riksdagen i ett tillkännagivande konstaterade att de så kallade branschråden inte skulle räcka till och att det krävs ytterligare åtgärder för samverkan inom branschen. I dag vet vi att så är fallet, och det visar också larmet. Relationerna är under fryspunkten. Ändå konstaterar regeringen i årets budgetproposition att allt är så bra att några vidare åtgärder inte kommer att krävas. Konsekvensen blir att regeringen nu åter får bakläxa. I morgon klubbar riksdagen ett förnyat tillkännagivande eftersom vi ser verkligheten så som den ser ut.

I går stod kulturministern här i kammaren i budgetdebatten och berättade att verkligheten syns i tabellerna. Nej, så är det inte, herr talman. Verkligheten syns inte i tabellerna; den syns utanför fönstret. Någonstans hoppas jag att kulturministern reser sig upp, tittar ut genom fönstret och börjar ta lite mer ansvar.

Återigen: Vad tänker kulturministern göra med anledning av brevet? Det som krävs nu och som Filminstitutet påtalar är politiskt agerande. Därav har vi inte sett någonting än så länge.

Herr talman! Kultur- och demokratiministern kommer att fortsätta att göra det hon har gjort: våga ta tag i surdegar och inte slå dövörat till när många röster säger att ett filmavtal inte längre fungerar. Det var så läget var.

Om Lavesson har talat med den tidigare kulturministern från sitt eget parti, Lena Adelsohn Liljeroth, vet han att samtalen om den då havererade filmpolitiken initierades redan under hennes tid. Det var ingen nyhet att vi hade ett filmavtal som inte fungerade. Det har pågått diskussioner under många år. Det den förra regeringen gjorde var att slå dövörat till och att inte våga ta tag i detta eftersom man visste att det också fanns starka intressen som skulle protestera.

Jag vill fortsatt mena att det är för tidigt att säga att den nya filmpolitiken inte fungerar. Den tidigare filmpolitiken och filmavtalet fungerade däremot inte under de sista åren. Det är uppenbart. Till och med parterna som satt runt bordet lämnade det eller stod inte för det man hade avtalet. Politiken var helt ohållbar.

Det återstår fortfarande att få den nya politiken på plats. Det kommer att kräva fler åtgärder och fler insatser, och jag kommer att få ha fler samtal med finansministern. Detta är jag beredd att driva igenom och göra. Men jag är fortsatt övertygad om att detta är rätt väg att gå. Det kan mycket väl vara så att vi behöver skjuta till ytterligare medel och justera. Vi måste se hur branschråden fungerar när nya aktörer nu äntligen får sitta runt bordet. Men resultatet av branschråden, alltså vilken effekt de kommer att ha på hur de nya stöden utformas, har vi ännu inte sett. De kommer att börja gälla först 2018.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gäller riksdagens tillkännagivanden arbetar vi med dem. Jag kommer självklart att tillgodose och följa upp dem. Men vi ska påminna oss om att det, om jag minns rätt, tog i genomsnitt tre år för den tidigare regeringen att svara på tillkännagivanden. Vi och jag avser att agera mycket snabbare än så.

Som sagt: Det återstår en hel del. Det är bekymmersamt med den uteblivna statistiken. Jag är fullständigt beredd att driva, och jag driver redan nu, ett arbete för att se hur vi ska nå ut med de medel som vi har så att de kommer ut till biografer, till film och till syvende och sist också till alla potentiella besökare.

Jag har heller aldrig trott att detta skulle vara en dans på rosor eller något som skulle glida smärtfritt förbi, utan tvärtom. Jag är fullt medveten om att om man förändrar någonting som har funnits under lång tid kommer det inte att kunna förändras utan protester, även om det inte har fungerat, om där finns starka intressen av att det fortsatt ska vara som det har varit. Det kommer sannolikt att fortsätta att komma protester, även om jag är övertygad om att det sakta men säkert kommer att bli bättre.

Herr talman! Allt är inte en dans på rosor. Det är klart att det går snabbt att svara på ett tillkännagivande om svaret är att man inte behöver göra någonting eftersom det redan är gjort. Nu får regeringen göra om sin läxa efter voteringen i morgon, och då hoppas jag att ni gör det grundligt.

Jag står inte här och försvarar filmavtalet så som det var. Vi var helt överens och sa att det inte har fungerat. Alla parter var inte med, och det fanns stora brister med filmavtalet. Men det betyder inte att allting var dåligt med det. Det som fungerade var att det fanns en branschdialog och en branschsamverkan. Branscherna hade inflytande. Alla satt inte vid bordet. Det gör man nu, men man skulle kunna säga att fler nu är inbjudna till att göra mindre, vilket är bekymmersamt.

Problemet är att man så drastiskt slänger ut barnet med badvattnet. Man slänger ut det som fungerade och var bra. Nu ska man göra om allting från början, och det fungerar inte.

Kulturministern sa här att hon vill ha en filmpolitik som var bättre, stabilare och utan tvära kast. Men det har blivit precis tvärtom. Det har blivit sämre, instabilt och med tvära kast, för att komma med en underdrift jämfört med hur det har varit.

Nu säger man från ministerns sida att man ska agera och att man ska ta itu med surdegar. Det skulle jag säga är ett välkommet tvärt kast, för jag tycker inte att vi har sett att man gjort det tidigare. Snarare har debatten hittills präglats av stark kritik medan regeringen och kulturministern har berättat om hur stolt man är över att det inte förekommer några problem, att detta är den största reform som någonsin har gjorts och att man äntligen har fått den på plats.

Stolthet är en sak, men det ligger farligt nära högmod. Jag är glad över de tongångar som hörs i dag. De är mer präglade av ödmjukhet, och det är välkommet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig då ge kulturministern ett råd: Se till att få den här dialogen att fungera igen. Det är under fryspunkten nu. Det är inte acceptabelt. Från alla sidor vädjar man nu om politiskt agerande, så lämna inte detta i någon annans knä och skyll inte på en tredje part. Se till att ta itu med dialogen och ta ansvaret så att vi äntligen kan få en filmpolitik värd namnet.

Herr talman! Tack för generösa råd, Lavesson! Är det någonting som jag aldrig har varit rädd för är det att ta på mig ansvar. Jag är impregnerad av viljan att stå längst fram på barrikaden och alltid ta ansvar för den politik jag bedriver, de idéer jag har och den verklighet jag vill se.

Det var just därför jag sa att vi måste ta itu med det här med filmpolitiken, trots att varningsropen, eller snarare viskningarna, kom till mig. Man sa: Gör inte det. Det kommer bara att bli bekymmer. Men jag sa: Vi måste ju. Någon måste våga.

Det var därför jag tänkte att jag skulle göra det så tidigt som möjligt under mandatperioden, så att jag kunde driva det under hela mandatperioden och kanske också under kommande period i en eller annan form.

Det här är ett långsiktigt arbete, och det kommer att ta tid. Men jag är fortfarande övertygad. Samma argument som vi hade då kring varför vi gör det är jag fortsatt övertygad om.

Jag är också fullt beredd på att det kommer att bli fler tuffa diskussioner och hårt arbete, och jag kommer att få kämpa, som jag tidigare sa, med både finansministern och andra, för att säkerställa att det finns bra resurser till svensk film. Vi måste också säkerställa att branschråden, som ju inte har funnits länge alls, fungerar. Dem kommer vi också att utvärdera. Utvärdering kommer att vara en röd tråd. Det är särskilt viktigt i början att man följer upp men att vi sedan också gör reella utvärderingar så att vi ser vad vi mer behöver göra och vad vi behöver justera.

Dialogen är förstås en faktor som måste finnas där. Men återigen, mitt beslut från början att driva igenom en ny filmpolitik därför att den tidigare, som var bunden i ett filmavtal, inte fungerade står fast. Men det kommer fortsatt att kräva hårt arbete.

Överläggningen var härmed avslutad.