Fortbildning av läkare

Fru talman! Finn Bengtsson har frågat mig hur jag tänker agera för att skyndsamt rätta till att arbetsgivarna, sjukvårdshuvudmännen, tar sitt ansvar för att läkares fortbildning garanteras och hur jag ställer mig till förslaget att utreda förutsättningarna för ett tvingande regelverk på området på det sätt som anges i interpellationen.

Tillgång till hälso- och sjukvård av god kvalitet är i hög grad beroende av tillräcklig personal med rätt kunskap. Jag vill därför inledningsvis tacka Finn Bengtsson för den viktiga fråga han ställer om läkares möjligheter till fortbildning.

En vårdgivare är skyldig att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete, vilket bland annat innebär att planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård enligt hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen upprätthålls.

Precis som Finn Bengtsson anger är ansvaret för fortbildning en fråga för vårdgivaren. I ansvaret för att säkerställa god vård ligger också ett ansvar att se till att eventuella brister i kunskap eller kompetens hos personalen åtgärdas genom lämplig fortbildning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vårdgivarens ansvar för att säkra kvaliteten inom vården framgår även av Socialstyrelsens föreskrifter. De situationer där vårdgivaren brister i detta ansvar kan föranleda kritik från Inspektionen för vård och omsorg, som är tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvården och dess personal.

Även om ansvaret för fortbildning i första hand är ett ansvar för vårdgivaren har staten genomfört vissa åtgärder för att stärka landstingens arbete med fortbildning och med mer övergripande kompetensförsörjningsinsatser.

På Kunskapsguiden.se finns webbutbildningar för både AT-läkare och ST-läkare i ämnen som till exempel läkemedelsbehandling av äldre. Utbildningarna ska underlätta tillämpningen av bästa tillgängliga kunskap och kan användas som en del i läkares fortbildning. Kunskapsguiden är utgiven av Socialstyrelsen i samverkan med Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket, SBU, SKL och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket.

Socialstyrelsen ansvarar för att tillhandahålla specialistkompetenskurserna, så kallade SK-kurser, som är statligt finansierade kurser avsedda för läkare under specialistutbildning.

Socialstyrelsen har genom tillhandhållandet av SK-kurser samt utfärdandet av föreskrifter en viktig del i ansvaret för att säkerställa att hälso- och sjukvården har tillräcklig tillgång på specialistläkarkompetens.

Även om SK-kurserna inte bidrar till fortbildningen av läkare är en specialistutbildning som håller hög kvalitet en grundläggande förutsättning för att säkra att det finns tillgång till specialistläkare med rätt kompetens i vården.

I budgetpropositionen för 2015 föreslog regeringen 1 miljard kronor per år från och med 2015 för att höja kvaliteten i vården, förbättra förutsättningarna för rätt användning av professionernas kompetens och påverka landstingens kompetensförsörjning i positiv riktning. Riksdagen beslutade dock att satsningen inte skulle genomföras.

Att kontinuerlig fortbildning är viktigt för att upprätthålla en tillräcklig kvalitet i vården är jag och Finn Bengtsson överens om. Det finns ett regelverk som ska säkerställa att det finns personal med tillräcklig kompetens inom vården och att brister i kompetens eller kunskap hos personalen ska åtgärdas genom till exempel fortbildning.

Fru talman! Jag tackar Gabriel Wikström för svaret.

Som nämns i svaret är det väldigt många av aktiviteterna som berör grund- och vidareutbildning av läkare. Nu är det fråga om fortbildning. Även med dagens regelverk för grund- och vidareutbildning av läkare har man efter avslutad specialistutbildning normalt sett en större andel år framför sig som specialistläkare. Under den tiden utvecklas vården. Vi brukar säga att medicinsk kunskap förnyas vart tionde år.

Utan fortbildning blir man hjälplöst föråldrad i sin kompetens. Det skapar en ojämlik vård. Vissa håller sig uppdaterade genom eget engagemang, medan andra inte gör det eller gör det på ett sämre sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kan innebära att man inom samma profession bedriver helt olika verksamhet, som ibland kan ha bristande kvalitet. Frågan är vem patienten blir exponerad för och om patienten får uppdaterad behandling, diagnossättning och så vidare. Det är därför viktigt att man bejakar möjligheten till fortbildning.

Problemet är följande: Fram till mitten av 90-talet - det minns jag väl - bistod läkemedelsindustrin med omfattande utbildningsinsatser och fortbildning av läkare. Det fanns rimligen en del etiska komplikationer med detta som man försökte reglera. Det gjorde man så småningom, men från och med i år gäller att läkemedelsindustrin inte får bistå med någon fortbildning över huvud taget.

Paradoxen är att sjukvårdshuvudmännen inte har plockat upp bollen vare sig vid den första regleringen eller nu när externa pengar helt saknas. Man har ingen budget för fortbildning. Även om svaret belyser att det finns ett regelverk som tvingar sjukvårdshuvudmännen att ta ansvar har man de facto alltså inte ens budgeterat för detta. Då tas inget ansvar.

Min fråga till statsrådet gäller det brev som inkom till statsrådet i februari från Läkarförbundet, Sveriges Farmaceuter, Svenska Barnmorskeförbundet, Svensk sjuksköterskeförening, Sveriges Tandläkarförbund och Vårdförbundet. De föreslog ett lite skarpare agerande från regeringen, nämligen att man åter ska kräva en föreskrift från Socialstyrelsen om reglering av vårdpersonalens fortbildning.

Detta är skarpare än att Ivo ska följa upp dagens regelverk, som uppenbarligen redan från början inte tillgodosetts. Min fråga är: Kan statsrådet tänka sig att hörsamma kallelsen eller uppropet från dessa fackorganisationer, som berörs av ett rimligt krav på fortbildning, och se över om Socialstyrelsen kan få ett vassare vapen för att se till att huvudmännen avsätter pengar i sin budget?

På det sättet behöver man inte problematisera kring att staten skulle tillföra resurserna. Som statsrådet säger tillför staten en hel del resurser, framför allt under grund- och vidareutbildning.

Om lagen nu säger att fortbildning är ett krav på arbetsgivaren - sjukvårdshuvudmännen - och vi inte får det att fungera måste vi använda lagstiftningsvapnet igen, kanske i form av en föreskrift snarare än en lagändring.

Man kan i och för sig överväga att skriva in ett krav i patientlagen, patientsäkerhetslagen eller till och med hälso- och sjukvårdslagen så att fortbildning av läkare och annan sjukvårdspersonal blir ett ansvar som sjukvårdshuvudmän och arbetsgivare inom vården inte på några villkor får undandra sig utan måste bistå med.

Man har en egen skatteuppbörd och egna resurser som vida överstiger statens resurser, så man borde klara av det.

Fru talman! När jag är ute i landet och föreläser och debatterar möter jag ofta frågan om vi har råd med välfärden framöver: Måste vi höja skatten? Mitt svar är att det första vi ska göra är att använda skattepengarna rätt och effektivt. I dag har vi diskuterat läkemedelsbehandlingen. Där finns det beräkningar som säger att vi betalar lika mycket för komplikationerna av läkemedelsbehandlingarna som vi betalar för själva läkemedlen. Jag vet inte hur sann siffran är, men det är i alla fall väldigt höga tal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan om läkarnas fortbildning kommer in väldigt tydligt i det här sammanhanget. Vi har AT-utbildningen och ST-utbildningen. Kvaliteten varierar över landet, men vi har åtminstone möjligheter till tillsyn och uppföljning. Jag är för övrigt glad över att utredningen om läkarutbildningen äntligen gick ut på remiss. Här är det väl lite av skammens rodnad på min sida för att vi inte fick i väg den tidigare, men nu är den ute. Nu är det fortbildningsfrågan vi ska diskutera här.

Det kostar att göra fel. Att göra fel är ganska lätt i en tid när den medicinska utvecklingen går väldigt fort. Vi får nya läkemedel, nya behandlingsmetoder, ny teknik, datateknik och så vidare, och i dag är det lite luddigt uttryckt att arbetsgivaren har ansvaret för fortbildningen eller rättare sagt ansvaret för att kompetensen hos medarbetarna i vården är riktig. Men hur är kompetensen hos dem som ska bedöma kompetensen? Det sätter jag faktiskt ganska stora frågetecken för.

Därför tycker jag att förslaget om Socialstyrelsens roll är bra. Det har föresatsen att staga upp den fortbildning som försvann när vi, mycket med rätta, kritiserade att det bara var läkemedelsindustrin som stod för den.

Apoteksbolaget tog faktiskt över en del av det ansvaret under en tid men hade sedan inte råd att fortsätta med det. De var inte heller någon myndighet. Det ansvaret skulle inte ligga där, utan det skulle ligga på Socialstyrelsen att, i samarbete med de olika professionella organisationerna inom Läkaresällskapet och universiteten, hela tiden uppdatera de olika nya metoderna.

Ett område som har kommit bort i samband med introduktionen av allt det nya är den medicinska etiken. Det borde vara ett obligatorium i fortbildningen att också ta upp de olika etiska frågor som ny behandlingsteknik väcker. Fosterdiagnostiken utvecklas hela tiden. Den diskuterar vi i Statens medicinsk-etiska råd, men hur långt förs våra diskussioner ut i vården, och hur informerar man i det läget om nytta och risk med de nya diagnostiska metoderna?

I mitt nästa inlägg kommer jag att ha en drapa om stafettläkarna.

Fru talman! Jag ska börja med att svara på Finn Bengtssons fråga och säga att jag inte kan ge något solklart besked i dag. Jag får återkomma på den punkten.

Den här debatten hör ju nära ihop med den debatt vi hade alldeles nyligen. Det är ett problem som är komplext såtillvida att det handlar om hur man nyttjar de befintliga resurserna inom vården. Som jag antydde tidigare är ett problem i sammanhanget att såväl de läkare som är i behov av fortbildning som de chefer som finns på olika håll i vården upplever att det inte finns tid till själva fortbildningen, och det är en bidragande orsak till att man inte lyckas organisera den.

I det här sammanhanget är det väldigt viktigt att från statens sida se det som en strategisk fråga. På vilka sätt kan vi tillsammans med landstingen se till att använda våra resurser mer effektivt, så att vi kan frigöra tid? Jag tror dessutom att om tiden frigörs så att den inte bara kan gå till fortbildning i mer traditionell mening utan framför allt också leda till fler och i viss mån längre möten med patienter skulle detta också vara ett bidrag till att höja den medicinska kvaliteten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett återkommande tema när man talar med professorer, oavsett ämne, är att de flesta är väldigt tacksamma över att de har valt det yrke de har valt, för de lär sig så mycket av sina elever. Det är relevant att använda den liknelsen här. Ju fler patienter man träffar, desto mer kunskap får man och desto skickligare blir man, naturligtvis.

Vi kan också göra vissa förändringar utan att föregripa den remissomgång som nu pågår angående den nya läkarutbildningen. Tillskottet av nya läkare kommer, även om det är litet i början, att bidra till en kvalitetshöjning i vården generellt.

När det gäller fortbildningen kan man naturligtvis leka med tanken på att staten till och med skulle lagstifta om att detta ska vara landstingens ansvar. Men jag tror inte att vi kan ta upp den frågan enskilt. I första hand handlar ju detta om hur vi använder våra resurser och hur vi får in fortbildning i det som den vårdpersonal som finns många gånger upplever som ett mycket pressat schema som inte medger att ytterligare tid läggs på något som inte har direkt effekt på mötet med patienterna eller vården. Det är här som vi politiker måste ta ett ansvar.

Den här frågan hänger naturligtvis också nära ihop med kompetensförsörjningen i stort i vården. Ibland reduceras den frågan till att bara handla om hur vi kan få fler att söka olika typer av vårdutbildningar, hur vi kan bygga ut platserna och vilken typ av utbildningar som ges. Jag tycker att det definitivt är att förenkla diskussionen. Den handlar ju minst lika mycket om vilken arbetssituation som råder när man kommer ut i hälso- och sjukvården och vilken fortbildning man får men också om hur man kan höja kvaliteten så att man får fler människor som av olika skäl lämnat den svenska vården att vilja komma tillbaka och arbeta där igen.

Under lång tid har staten hållit sig alltför långt borta från kompetensförsörjningsfrågan. Jag kommer under det här året att ha en mycket närmare dialog med de relevanta aktörerna, i första hand för att diskutera hur behoven ser ut men också för att diskutera vilka lösningar vi kan se framför oss.

Fru talman! Återigen blir jag imponerad över statsrådets insiktsfulla hållning i frågan om kompetensförsörjning i det vidare perspektivet. Statsrådet sätter också fingret på en viktig fråga som gör att jag tycker att man måste överväga om inte staten har ett ansvar för att reglera detta mer tydligt. Jag har respekt för att statsrådet inte kan lämna ett svar här i dag, men jag vill återigen inskärpa värdet av det som skrevs till statsrådet från de berörda organisationerna om att se över om inte till exempel en föreskriftsskärpning från Socialstyrelsen kunde vara ändamålsenlig.

Om det är som statsrådet säger, att det inte finns tid till fortbildning, är det en prioriteringsfråga. Det är en felaktig prioritering ur kunskaps- och patientsäkerhetssynpunkt på längre sikt.

När man står i valet mellan, som engelskspråkiga brukar säga, what's urgent and what's important - vad som är brådskande och vad som är viktigt - väljer man ofta det som är brådskande, utan att ha tänkt igenom det hela. I det här fallet är det sjukvårdsproduktion. Som en kollega sa som blev citerad i någon av dagstidningarna: Nu när det inte finns något stöd och ingen budget alls för fortbildning av läkare kanske det inte märks under det första året, men på fem sex års sikt kommer den svenska läkarkåren att halka efter, och det får väldiga konsekvenser inte bara för patientsäkerheten här hemma utan också för ett internationellt yrkes konkurrenskraft i sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu när vi öppnar gränserna för att även låta patienter ta sig till andra länder samtidigt som vi med solidarisk finansiering står för fiolerna, för kostnaden, är det ganska viktigt att vi bibehåller svenska läkares kompetens. När majoriteten av yrkeslivet kommer efter den kontrollerade grund- och vidareutbildningen och det saknas uppdateringsmöjligheter för att man nedprioriterat detta så skarpt att det inte ens finns en budget, måste faktiskt staten överväga att ta ett större ansvar.

Jag tror inte att det handlar om att statens budget behöver utvidgas här, utan det är ett ansvar som måste ligga inom den budget som faktiskt är avsedd för sjukvården. Lejonparten av den är nu en gång för alla landstingets eget ansvar.

I det här arbetet ska man komma ihåg, precis som jag tyckte att statsrådet tangerade, frågan om vad som egentligen är fortbildningskvalitet. När det gäller grund- och vidareutbildning är det ganska klart vad man ska göra. Det gäller framför allt på grundutbildningen. Men även vidareutbildningen är ganska strukturerad: Det här ska man kunna för att bli specialistkompetent. Men när man väl är specialist och lägger år av erfarenhet till sitt kunnande kan man inte enkelt säga: Fortbildningen ska se ut på det här sättet. Man ska åka på den konferensen eller den kursen.

Det måste vara mycket upp till den individ som är specialistutbildad att över åren se: Vad har jag störst behov av att lära mig? Är det en ny teknik? Ska jag kanske åka till ett annat land och lära mig den, eller ska jag praktisera någon annanstans? Det är alltså ett helt nytt tänkande i fråga om hur man vidmakthåller och stärker sin kompetens.

Här tänker jag på de förslag som har kommit från bland annat Läkaresällskapet. Det handlar om att försöka ha ett krav på individuella planer för specialistutbildade läkares fortbildningsaktiviteter. Det handlar alltså om att man tillsammans med verksamhetschefen går igenom vad man behöver göra.

Då får man ett fokus på att prioritera upp detta. Det ska naturligtvis finnas resurser. Jag menar fortsatt att det är sjukvårdshuvudmannens ansvar. Vi behöver inte ändra regelverket, möjligtvis skärpa det när det gäller detta krav. Man ökar också individualiseringen.

Detta behöver ses över, för sedan ska man också kunna utvärdera att fortbildningen ger önskad effekt. Ytterst handlar det ju om en kvalitetsförstärkning och en kvalitetsförbättring. Man ska kunna utvärdera även fortbildningen. Men just eftersom det är så pass komplicerat och så pass individuellt baserat behöver man se över det. Mitt budskap till statsrådet är att han ska lyssna lite grann till Läkaresällskapet, som har kommit med ett konkret förslag i frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tycker att staten har ett ansvar. Det är ju en patientsäkerhetsfråga. Men det behöver inte organiseras så att det är staten som ska stå för de stora utgifterna. Ansvaret ligger ändå på landstingen i väldigt hög utsträckning.

Sedan gäller det fortbildningens innehåll. Det handlar naturligtvis om en kunskapsförmedling. Men det är som statsrådet själv sa: Man lär av sina patienter. Det är här som stafettläkarna kommer in som ett problem när det gäller kroniskt sjuka patienter. Att göra enstaka nedslag och sedan inte kunna följa upp resultatet av den egna behandlingsinsatsen gör att man tappar väldigt mycket kunskap och erfarenhet.

Jag menar att doktorer, sjuksköterskor och andra kanske är som allra bäst just när de ska gå i pension. Det är de på grund av den kunskap de har läst sig till men framför allt på grund av vad alla dessa patienter har lärt dem, inte minst när det har gått fel. Man lär av sina misstag.

Jag minns när jag skrev ut en för hög dos digitalis, som jag nämnde i förra inlägget, till en patient och hur han mådde efter det. Han överlevde, tack och lov. Men jag glömde inte någonsin att kolla denna njurfunktion efter den betan. I den kliniska vardagen lär man sig mycket.

Jag är glad över satsningen i Skåne på äldrevårdcentraler. Där ger man patienterna mycket tid. Där finns också en läkarkontinuitet för att man ska kunna följa upp alla dessa årsrika personer och se vad behandlingarna har resulterat i.

Fru talman! Återigen får jag konstatera att jag och Finn Bengtsson och jag och Barbro Westerholm är överens om väldigt mycket. Vi ser samma typer av problem och delvis också samma typer av lösningar.

Det finns, som vi har konstaterat, mycket att göra när det gäller organisation och kanske delvis tydlighet från statens sida. Låt oss återkomma till just detta. Det handlar kanske också om en tydlighet framöver när det gäller att förbättra ramverket men också förutsättningarna och rättigheterna för enskilda medarbetare att få den fortbildning som så väl behövs för vårdens kvalitet.

Men jag vill ta tillfället i akt att också prata om några andra strukturellt viktiga aspekter av vården, som vi från statens sida behöver ägna vår uppmärksamhet åt och som jag tror skulle skapa bättre förutsättningar för att stärka fortbildningen.

Det handlar bland annat om life science, alltså om att förbättra och fördjupa samarbetet mellan akademi, näringsliv och vårdens verksamheter. Det är någonting som vi i Sverige traditionellt sett har varit väldigt duktiga på. Vi har kommit långt där.

Jag tror att vi skulle kunna göra mer. Vi får naturligtvis aldrig tumma på etiken. Vi får aldrig släppa loss vem som helst i den svenska vården för att forska på våra patienter eller för den delen ha arrangemang som låter någon ifrågasätta läkarens etik eller opartiskhet. Men jag tror att vi utan att göra just detta kan göra väldigt mycket för att stärka det här samarbetet. Det samarbetet kan också bidra till att spetsen när det gäller forskning och spetsen när det gäller nya typer av läkemedel eller medicinteknik också kommer den svenska vården till del. Det handlar om att professionerna inom vården tar del av kunskapen och kan omsätta den i sin praktiska vardag. Det tror jag är ett strukturellt exempel där staten kan underlätta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har just börjat åka runt till landstingen för att ha sjukvårdsdialoger. Då tar jag upp life science som ett enskilt viktigt område att diskutera. Det handlar om att se hur långt landstingen har kommit och hur man tänker kring den här frågan.

En annan viktig fråga, som naturligtvis hör ihop med hur vi organiserar vården men som också är av högt strategiskt värde, gäller den högspecialiserade vården. Det finns en utredning. Vi ser fram emot att den snart kommer att presenteras.

Det handlar just om att titta på den högspecialiserade vården. I vilken utsträckning kan vi till exempel koncentrera viss typ av verksamhet för att höja kvaliteten? Det handlar naturligtvis också om att koncentrera kunskap eller att bygga upp kunskapscentrum, som också kan serva andra delar av hälso- och sjukvården. Det tror jag också är en strategisk fråga att diskutera i det här sammanhanget.

Kan vi förbättra den högspecialiserade vården och på det sättet skapa en spetsverksamhet som både kan inspirera och ge ringar på vattnet i övriga hälso- och sjukvårdsverksamheten tror jag att vi också bidrar till kunskapsspridning. Vi bidrar till att hitta organisationsformer som i sig gör att vi skapar lärande organisationer och att vi kan bidra till att förändra kulturen inom hälso- och sjukvården, den kultur som jag tror är nödvändig att förändra.

Fru talman! Jag ska avslutningsvis inskärpa allvaret i att vi tar tag i den här frågan, gärna på det sätt som jag har föreslagit statsrådet.

Inom EU-kretsen, 28 länder, är det bara Sverige tillsammans med Portugal och Malta som i dag inte har ett väldigt tydligt krav på fortbildning av läkare. Det gör att vi hamnar i strykklass. Det kommer, som sagt, att få allvarliga konsekvenser om vi inte reagerar någorlunda skyndsamt.

Man kan också notera vad fackliga förespråkare för satsningar på sjukvården säger. I det här fallet har Sjukhusläkarföreningen på sin tio-i-topp-lista av önskemål att man absolut vill se till att landstingen budgeterar för fortbildning. Det är ett av deras tio-i-topp-krav.

Statsrådet tar klokt nog upp det här med högspecialiserad vård. Jag vill också säga att just så komplicerade är dimensionerna i fråga om hur vi ska kunna fortbilda doktorer som har lång egen yrkeserfarenhet och, förhoppningsvis, en gedigen grundutbildning och vidareutbildning.

Sverige var tidigare ett framträdande land när det gällde bland annat att bedriva kliniska forskningsstudier på sjukhus och i öppenvård. Det var ofta läkemedelsindustrin som stod för detta. Vi hade egen inhemsk läkemedelsindustri som gjorde väldigt stora insatser. Tyvärr har det här successivt utarmats. Det innebär att vi får mindre och mindre dag-till-dag-aktivitet inom sjukvården som gör att det spontant byggs in en kompetensutveckling, som man ofta får när man bedriver kliniska studier.

Därför kanske statsrådet kan titta på en motion som jag har väckt. Den handlar om att eventuellt se till att staten får ett tydligare ansvar för att driva universitetssjukhusen, just för att fokus på kliniska studier ska bli prioriterat. Det är nämligen så i dag att landstingen av rimliga skäl kanske prioriterar just sjukvårdsproduktion och nedprioriterar just kliniska studier. Därmed utarmas också möjligheten till spontan fortbildning under pågående arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle välkomna om statsrådet ville överväga om universitetssjukhus kan få en tydligare statlig styrning.

Fru talman! Jag vill återigen tacka för en mycket konstruktiv och intressant debatt här i kammaren. Jag är också väldigt glad över att just den här frågan lyftes som handlar om läkares, och sjukvårdspersonals i allmänhet, skulle jag vilja säga, fortbildning inom den svenska hälso- och sjukvården.

Det är, som jag tycker att vi har kunnat konstatera under debatten, ett komplext problem. Det är ett problem som naturligtvis förutsätter att staten kontinuerligt ser över vilka signaler man skickar till vårdgivarna och vilket ansvar som åvilar dessa, men som i grund och botten löses genom att man ser över sin organisation, hur man använder sina resurser och hur man använder tiden för vårdpersonalen så att man i praktiken också kan skapa förutsättningar för fortbildning.

Vi har också pratat om några strategiska områden, bland annat life science och den högspecialiserade vården. Vi har pratat om utmaningar kring stafettläkare som är viktiga komponenter att både beröra och förhoppningsvis lösa och komma fram i för att också underlätta för vårdpersonalens fortbildning.

Än en gång: Tack så mycket för en konstruktiv debatt! Jag ser fram emot att fortsätta dialogen och samtalen om dessa viktiga frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.