Försäkringsskydd för ambulanspersonal

Herr talman! Eva Lohman har frågat mig hur jag avser att agera för att stärka försäkringsskyddet för ambulanspersonal.

Varken ambulanspersonal eller annan blåljuspersonal ska behöva drabbas av hot eller våld när de bistår människor som är i behov av hjälp. Detta måste få ett slut. Regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder för att motverka att denna företeelse ska uppkomma.

Arbetstagare i Sverige omfattas av flera försäkringar som gäller för den som råkar ut för en arbetsskada eller blir sjuk av någon annan anledning. Sjukförsäkringen är lagstadgad och gäller alla. Även arbetsskadeförsäkringen är lagstadgad och omfattar alla arbetstagare som råkar ut för en arbetsskada. De kollektivavtalade försäkringarna kompletterar det lagstadgade skyddet.

Frågan om att se över en särskild yrkesgrupps försäkringsskydd hanteras av parterna på arbetsmarknaden. Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på en ansvarsfördelning mellan staten och arbetsmarknadens parter. Den ska ge goda förutsättningar för parterna att i kollektivavtal ta ansvar för arbetsvillkorens närmare utformning. Regeringen anser att detta är något man vill värna om och inte frångå.

Arbetsmiljöverkets föreskrifter ställer krav på riskförebyggande åtgärder och hur arbetet för en förbättrad arbetsmiljö ska följas upp i allt arbete där det kan finnas risk för att en arbetstagare utsätts för våld och hot. Arbetsmiljöreglerna gäller lika i hela landet och oavsett vilken verksamhet som bedrivs.

Regeringen har vidtagit andra åtgärder som syftar till att stärka blåljuspersonalens skydd. En särskild utredare har fått i uppdrag att överväga och föreslå de ändringar som behövs för att åstadkomma ett modernt straffrättsligt skydd för blåljuspersonal och andra samhällsnyttiga funktioner.

Herr talman! Tack för svaret! Jag delar statsrådets åsikt att blåljuspersonalens arbetsmiljö är viktig. De ska ha det skydd de behöver.

Jag ska börja med att ge ett exempel, vilket också är anledningen till att jag skrev interpellationen.

I Västernorrland, mitt hemlän, var en ambulans under utryckning. En sjuksköterska satt bak och vårdade en patient. Hon var obältad, och den andra körde. Ambulansföraren gjorde en häftig inbromsning. Sjuksköterskan bak föll framåt och skadade sitt knä. Hon har fått bestående men.

Detta är ett problem. Lagrummet säger att personalen har rätt att sitta obältad, men det försäkringsskydd som arbetsgivarna runt om i landet erbjuder är inte fullgott till hundra procent. Vårdförbundet i Västernorrland rekommenderar personalen att ta en privat försäkring. Men då hamnar de i ett moment 22-förhållande, herr talman. De får inte ut något på försäkringen därför att de har suttit obältade, men i det lagrum som finns har de rätt att sitta obältade.

Det här är onödigt tjafs som ambulanspersonal i sin yrkesutövning inte ska behöva stå ut med. Den som sitter bak i en ambulans och ägnar sig åt hjärt-lungräddning kan inte vara bältad. Patienten är bältad i sexpunktsbälte och blir vårdad. Men vårdaren har ingen som helst koll på trafiken. Man bryter mot trafikreglerna när man kör fort och så vidare. Vad som helst kan hända - och händer.

Försäkringsfrågan har varit aktuell i många år, och många studier har gjorts. Studierna visar att ambulanspersonal tenderar att inte använda bilbälte för att kunna säkra vården för patienten. Sjuksköterskan kan inte i dagens läge vårda en patient till hundra procent samtidigt som hon är bältad. Det går inte att utföra livsuppehållande vård.

Det finns kompressionshjälpmedel som man kan använda i ambulanserna. Men arbetsgivarna hänvisar till att det finns ett lagutrymme: Ni behöver inte; det är ingen fara. Därför blir det inga hjälpmedel. Om man hade kompressionshjälpmedel i ambulanserna och om Arbetsmiljöverket sa att det ska finnas i varje ambulans skulle ambulanspersonalen kunna sitta bältad och samtidigt ge patienten livsuppehållande vård.

Herr talman! Jag deltar också i debatten eftersom samma sak har hänt i mitt hemlän Dalarna.

Eva Lohman och jag har väckt en motion i Sveriges riksdag om detta. Det handlar alltså inte om hot och våld mot blåljuspersonal, utan det här är en väldigt speciell lagstiftning. Det är därför vi vädjar till ministern att ta tag i dessa frågor.

I mitt hemlän hände en olycka då ambulanspersonal som var på väg till sjukhuset med en hjärtpatient, en så kallad prio 1-utryckning, blev påkörd av en mötande bil. Ambulansen hamnade i diket, och de båda ambulanssjukvårdarna skadades.

Genom sin arbetsgivare Landstinget Dalarna var de givetvis försäkrade under arbetstid, även i så kallad prehospital miljö, alltså i ambulansen.

Men nu uppstår problemet. Hade en olycka skett till exempel inne på akutmottagningen hade det betecknats som en skada i arbetet. Men eftersom skadan hände i ambulansen blev det en trafikförsäkringsfråga.

Ambulanspersonalen utsätts, precis som vi hörde av Eva Lohman, för extra stor risk under sitt arbete i ambulansen eftersom deras arbetsplats till stor del är ett fordon.

De båda ambulanssjukvårdarna blev långvarigt sjuka med sjukskrivning som följd. Den påkörande bilens trafikskadeförsäkring trädde in, men ersättningen därifrån blev oförmånligare än landstingets arbetsskadeförsäkring.

I detta fall överklagade de drabbade beslutet till Trafikskadenämnden men fick svaret därifrån att sådana här händelser är sällsynta. Det är knappast det svar man vill ha i ett läge när man behöver hjälp.

Det är självklart att arbetsgivaren ska hjälpa till om man råkar ut för en skada i arbetet. Det är inte meningen att de skadade själva ska behöva driva rättsprocesser när de har råkat ut för en olycka i arbetet.

Låt mig än en gång poängtera att det inte är hot och våld vi talar om, utan det är en väldigt speciell lagstiftning i dessa frågor.

Är statsrådet villig att se över försäkringsskyddet för ambulanspersonal?

Herr talman! Jag tackar Eva Lohman och Ann-Britt Åsebol för en intressant interpellationsdebatt. Nu när ni har redogjort för de olika exemplen förstår jag lite bättre vad ni är ute efter. Det vore spännande om ni i ett kommande inlägg kunde utveckla vad det är ni ser framför er, i och med att ni också har väckt en motion i frågan.

Eftersom jag själv har en bakgrund som part på arbetsmarknaden känner jag spontant att detta är något som parterna rimligtvis borde lösa, med tanke på att det är väldigt specifikt och relaterat till just denna yrkesutövning. Kommunal, som är fackförbund för ambulansförare och ambulanspersonal, borde konkretisera detta och lyfta upp det.

Jag delar er synpunkt att det inte kan vara ett tillräckligt skäl att detta är en sällsynt företeelse. Självklart ska personal som skadas i sin yrkesutövning omfattas av ett regelverk som täcker in de skador som uppkommer.

I sitt första inlägg sa Eva Lohman också att det finns hjälpmedel som borde finnas i varje ambulans. Jag kan inte detaljerna, men jag tror att hon kallade det kompressionshjälpmedel.

Jag känner spontant att jag är beredd att lyfta upp frågan, men jag tycker som sagt att arbetsmarknadens parter borde sätta sig ned och uppmärksamma detta. Det är en viktig yrkesgrupp som precis som alla andra är skyddsvärd på alla sätt och vis.

Herr talman! Det låter bra. De flesta som kör ambulans är vidareutbildade sjuksköterskor med masterexamen. Jag talade så sent som i går med den ambulanssjuksköterska som tog kontakt med mig angående knäskadan, även om det inte var han som hade fått den.

Ambulanspersonal tillhör Vårdförbundet, och det är Vårdförbundet som har uppmanat dem att teckna en extra försäkring för att ha fullgott skydd eftersom grundförsäkringen inte ger det.

Det är både konstigt och orimligt att de ska behöva teckna en privat försäkring, för jag anser att arbetsgivaren ska ta på sig hela ansvaret för att de har fullgott skydd. De ska inte behöva tjafsa med försäkringsbolag om bälte hit och bälte dit och andra krav.

Det här är en personalgrupp som gör ett fantastiskt jobb och som vi ska värna och vara rädda om. De jobbar ju för patienternas bästa.

Den här ambulanssjuksköterskan, som är mycket välutbildad och som finns på Sundsvalls sjukhus, sa: Min dröm är att Arbetsmiljöverket får direktiv om att det ska finnas kompressionshjälpmedel i varje ambulans.

Då kan de sitta bältade samtidigt som de ger patienterna livsuppehållande vård. Det är en säkerhetsfråga för såväl patienterna som personalen.

Jag hoppas att statsrådet tar till sig detta.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för det positiva mottagandet av detta.

Det ärende jag talar om från Västerdalarna har varit uppe i landstingsfullmäktige i Dalarna, där jag är revisor. Jag är alltså delaktig i detta.

Man har inte kommit till någon slutsats om ambulanspersonalens försäkringsskydd, och det är därför vi vädjar till ministern att se över frågan. Det behövs nationell förstärkning. Det är komplicerat, och det kanske finns mer komplexitet i detta än vad vi har lyft fram.

Om en allvarlig olycka inträffar och personal blir svårt skadad kan det inte vara meningen att de själva ska driva en rättsprocess.

Det vore bra om arbetsmarknadens parter skötte detta, men i denna komplexitet är det något som inte fungerar mellan arbetsmarknadens parter. Därför behövs det ett ingripande uppifrån och någon form av direktiv som gör att man ser över hela försäkringsskyddet för ambulanspersonalen.

Det vi önskar med denna interpellation är att statsrådet ser över försäkringsskyddet för denna viktiga grupp, som varje dag räddar liv med risk för sitt eget liv.

Förhoppningsvis kan ministern hitta något i detta som man kan jobba med. Är det så att det är arbetsmarknadens parter som ska lösa detta får det väl vara det. Men jag tror att det finns en större komplexitet i det hela.

Herr talman! Jag tackar för en intressant debatt. Spontant ser jag framför mig, som jag sa, att vi i grunden har ett försäkringsskydd som man rimligtvis tycker att de borde omfattas av, även om jag förstår att det i det här fallet uppenbarligen finns någonting som vi behöver titta närmare på.

Vi har en arbetsskadeförsäkring som är relativt heltäckande, och de kollektivavtalade försäkringarna är en komplettering till det lagstadgade skydd som vi har kring arbetsskador. Det är parterna som förhandlar om innehållet i de kollektivavtalade kompletteringsförsäkringarna, och därmed borde man - jag tänker lite högt här nu - rimligtvis kunna hamna i en situation där man borde kunna hitta en lösning på den här problematiken. Men jag tar som sagt självklart med mig den här frågan. Till syvende och sist är detta givetvis, som Ann-Britt Åsebol säger, en fråga att fundera över även för de ansvariga arbetsgivarna. Det är intressant att höra att frågan till och med har varit uppe i landstingsfullmäktige men inte har lösts där. I det här fallet är det självklart så att det är landstinget som är ansvarig arbetsgivare och som i dialog med Vårdförbundet och Kommunal borde lösa frågan.

Tack för kloka inspel i debatten! Jag tar med mig frågan. Min nyfikenhet är verkligen väckt, måste jag säga. Det här är, precis som ni båda säger, en otroligt viktig yrkesgrupp, vars företrädare naturligtvis ska kunna känna sig fullständigt trygga under sin yrkesutövning när de räddar andra människors liv.

Herr talman! Det känns bra att statsrådet tar med sig frågan och tittar på den. Lagutrymmet kan inte vara tillfredsställande i dag eftersom arbetsgivaren hänvisar till det, också när personalen menar på att det finns kompressionshjälpmedel och andra hjälpmedel som gör det möjligt att utföra avancerad vård i ambulansen. Förmodligen är det en kostnadsfråga för många landsting. Det kostar en hel del. Men detta är viktigt. Tanken är ju inte att ambulanspersonal ska skadas i sitt jobb, och när det sker ska de ha fullgott skydd. Det anser de själva inte att de har i dag, utan de hamnar i en moment 22-situation.

Jag uppskattar att statsrådet tar med sig de här frågorna och tittar på lagutrymmet. Det måste finnas en tolkningsmöjlighet som gör att arbetsgivaren kan ta det till sin fördel om man säger att det inte behövs några kompressionshjälpmedel eller något annat - underförstått därför att det kostar pengar. Och det finns säkerhet i lagen.

Herr talman! Min slutgiltiga reflektion blir att arbetsgivaren naturligtvis har ett otroligt långtgående ansvar för att säkerställa en arbetsmiljö som gör att man kan utföra sitt arbete på ett säkert sätt utan att riskera skada.

Tack för en spännande och intressant interpellation! Vi är i alla fall verkligen helt överens om ambitionen att trygga arbetsmiljön även för ambulanspersonal.

Överläggningen var härmed avslutad.