Erkännande av folkmordet 1915 (seyfo)

Fru talman och ärade ledamöter! Emanuel Öz har frågat mig om och i sådana fall när jag och regeringen avser att erkänna folkmordet 1915.

Det är angeläget att på djupet förstå frågeställningar om historiska massövergrepp och om en regerings roll vad gäller analys och definition av nutida och historiska massövergrepp.

Regeringen gav därför professor Pål Wrange ett uppdrag om en översyn av frågeställningar kring massövergreppen 1915 och andra övergrepp. Vi har tagit emot professor Wranges rapport, som visar på frågornas komplexitet.

Som jag tidigare svarat på både skriftliga frågor och interpellationer i detta ämne studerar nu UD rapporten och hur den kan hjälpa oss att förstå och hantera olika aspekter på övergrepp i det förflutna, inte enbart 1915 års övergrepp.

Det är emellertid denna regerings avsikt att fortsätta reagera och agera mot alla övergrepp, om de så i efterhand befunnits vara krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller folkmord.

Den terminologiska frågan hindrar oss inte från att kraftfullt agera när övergrepp sker i dag och står inte i vägen för sanningssökande och försoning kring händelser i det förflutna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det är också viktigt att vi respekterar de begrepp och processer som skapats för att förebygga massövergrepp och utkräva ansvar.

Alla efterlevande från 1915 års övergrepp och andra liknande händelser, för vilka minnet är både oerhört och levande, har rätt att kräva att frågan hanteras på ett seriöst och ansvarsfullt sätt.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för det inledande svaret.

Utrikesministern är nog väl bekant med denna fråga vid det här laget då den är ständigt återkommande och aktuell. Det finns starka skäl till att det är på det sättet. Det är angeläget att regeringen erkänner folkmordet 1915, även kallat seyfo, i nuvarande Turkiet på de syrianer, assyrier, armenier och andra minoritetsgrupper som då föll offer.

Alliansregeringen gjorde över huvud taget inget åt denna fråga under de åtta år som man satt vid makten. Tvärtom verkade man beklaga det inför Turkiet när riksdagen 2010 erkände folkmordet.

Jag fick känslan att den förra regeringen inte ville hamna i konflikt med Turkiet. Vi vet alla att Turkiet starkt motsätter sig denna fråga och gör allt man kan för att förneka att ett folkmord har begåtts.

Vi socialdemokrater har i stället lyft upp frågan och drivit den framåt på ett starkt och tydligt sätt. Vi har inom partiet tagit ett beslut om att erkänna folkmordet, och det har vi även gjort i riksdagen. Under vår valrörelse 2014 gick vi ut till folket och gav ett löfte om att vi skulle erkänna folkmordet om vi kom till makten. Vi var därför många, inte bara i Sverige utan även internationellt, som var glada och såg fram emot ett erkännande när vi väl kom till makten.

Jag har därför svårt att förstå det avståndstagande som regeringen gjorde till denna fråga när regeringen väl tillträdde. Jag tycker helt ärligt att den inställningen är lite tråkig, för jag anser att det är viktigt att vi försöker att fullfölja de löften vi gav under valrörelsen.

Utrikesministern har nämnt Pål Wranges uppdrag att utreda frågan, och denna utredning har kommit tillbaka till UD som nu tittar på rapporten. Det är bra att åtminstone det sker.

Jag kan också hålla med om att frågan är komplex och att den ska behandlas med stor respekt och försiktighet. Men det är också viktigt att se på frågan för vad den faktiskt är, och enligt min bedömning handlar det om ett folkmord.

Att erkänna händelserna 1915 som ett folkmord är inte bara något som är taget ur luften. Vi måste ta i beaktande att det har passerat över 100 år sedan detta inträffade. Under denna långa tid har folkmordsfrågan vid flera olika tillfällen, både i Sverige och i andra delar av världen, utretts, analyserats, forskats i, debatterats och diskuterats av journalister, författare, jurister, politiker - you name it. Efter många år av detta har man gjort en sammantagen bedömning att det handlar om ett folkmord.

Socialdemokraterna och även andra riksdagspartier har kommit fram till samma slutsats. Ett tjugotal andra länder, både inom och utanför Europa, har kommit fram till samma slutsats. Nu senast gjorde den tyska förbundsdagen samma bedömning.

Det vore tråkigt om alla dessa, även vi, skulle ha fel i vår bedömning.

Mot bakgrund av detta vill jag påstå att frågan borde vara utredd och klar. Jag frågar därför åter utrikesministern: Kommer regeringen efter detta att erkänna folkmordet? Om svaret är nej, varför inte? Vad exakt är det som återstår att utreda?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är en intressant interpellation. Vi har haft många debatter om begreppet folkmord och hur vi som parlament och regering ska förhålla oss till detta, oavsett om det är pågående händelser som i allt väsentligt talar för att det folkmord som pågår eller historiska händelser där allt talar för att det har varit folkmord, till exempel det osmanska folkmordet.

Jag hör till dem som inte röstade för att riksdagen skulle göra denna typ av folkrättsliga ställningstaganden.

Jag noterar att det finns en utredning, och det vore givetvis värdefullt att få ta del av den.

Jag läser några på nätet kända uppgifter om tänkbara åtgärder. Jag undrar om ministern vill bekräfta dessa. En tänkbar åtgärd lyder: Det är inte alls givet att en tredje stat ska agera över huvud taget när det gäller ett historiskt massövergrepp. Om en tredje stat ändå beslutar sig för att göra det kan det handla om tyst diplomati eller att offentligt uppmana parterna att var och en för sig gemensamt granska sin historia.

Det är en uppmaning som vi från svensk sida tidigare har riktat till både Armenien och Turkiet, om vi talar om just det osmanska folkmordet.

Det heter också: Ett officiellt tillkännagivande av regeringens uppfattning i sakfrågan bör tillgripas endast om det kan antas leda till mer positiva än negativa konsekvenser för konflikten i fråga.

Är det dessa tre spår som regeringen funderar på när det gäller vilken väg man ska välja? Det vore intressant att få det bekräftat här i dag.

Detta var mitt skäl till att ansluta mig till denna debatt - som jag för på många ställen, inte bara här. Efter riksdagen var jag i Gaziantep och debatterade med studenter på universitetet om just dessa frågor. Jag för debatten hemma i Södertälje, i riksdagen, i Europarådet och även i Turkiet och Armenien.

Det är viktigt att vi reder ut detta. Det är också viktigt att vi hittar en hållning som är hållbar över tid.

Vill ministern bekräfta?

Fru talman! Jag tackar för interpellationen, för det Emanuel sa och även för Kerstin Lundgrens inlägg, för nu blir det en intellektuellt hederlig debatt.

Frågan är svår och komplex. Det handlar om det mycket känslomässiga och riktiga i att erkänna det fruktansvärda som har hänt och att visa att man förstår det. Både dåtida rapporter från till exempel svenska ambassaden i Konstantinopel och nutida forskning vittnar om ett ofattbart stort antal människor som mördades, deporterades eller tvingades på flykt från sina hem. En betydande del av Osmanska rikets kristna befolkning dödades.

Man måste börja med att erkänna att man sett detta och förstår det oerhörda som har hänt. Det är viktigt att vi minns och lär oss något av mörka kapitel i vår historia.

För en regering handlar det mycket om att agera nu, precis som Kerstin säger, och det innehåller allt detta: Vad är rollen för en regering? Vilken roll ska man ta på sig för att visa att man förstår och att man har lärt sig något och, framför allt, för att man agerar nu? Hur använder vi sedan de lagliga instrument som har ställts till vårt förfogande och de normativa ramverk som finns till exempel i form av internationella konventioner?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den konvention som reglerar hur vi ska använda begreppet "folkmord" är en ganska besvärlig konvention. Den har gjort det svårt för oss att använda det ord som för det mesta kommer till oss, eftersom vi inte har så många ord för att fånga in det fruktansvärda som vi ser har begåtts mot yazidier, kristna, assyrier eller andra grupper i pågående krig eller historiskt.

Vi förstod att detta skulle fortsätta att vara mycket komplext. Det var inte lätt för den förra regeringen heller. Det är väldigt få regeringsföreträdare eller utrikesministrar som har använt och etablerat det här begreppet. Det är lättare för ett parlament, och det är flera parlament runt om i världen som har gjort det. Men det är ytterst få regeringar - vad jag vet är det bara två - som har gjort det i det här fallet, och sedan är det ett antal parlament.

Detta gör man av uppriktiga skäl som har att göra med att man måste värna både sanningssökandet och hur man kan bidra till försoning. Man tänker: Om vi ska göra en historisk benämning, då måste vi göra det så att det bidrar till en försoningsprocess. Man måste värna om de konventioner som vi har och de instrument som har förhandlats fram under många år och som man så småningom har kommit överens om.

Det är därför som det ibland blir svårt att förklara för gemene man och kvinna vad vi håller på med. De tycker: Det är väl enkelt - säg bara att det är det ena eller det andra. Men det står för något mycket mer. Det står också för ansvarsutkrävande, och det står för vad en regering ska göra.

Därför tittar vi på alla olika vägar framåt. Det har också att göra med hur det ser ut rent politiskt just nu och vad som bäst kan bidra till en försoningsprocess. Vi granskar detta, vi pratar med olika grupper om detta och vi diskuterar det internt på UD och i regeringen. Vi återkommer så snart vi känner oss färdiga för en linje framåt. Men det är de här tre vägarna som det i praktiken handlar om.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Jag är mycket väl medveten om att det är en komplex fråga, och jag vet vilka frågeställningar som regeringen har att tackla. Men det som har förevarit hittills, under alla dessa år och i alla de länder som har tagit ställning till frågan, bör ändå ge en fingervisning om åt vilket håll man kan röra sig utan att behöva skämmas även som regering.

I den utredning som har gjorts har utredaren skickat tillbaka frågan till regeringen och sagt att regeringen får utreda och analysera den vidare. Man ger egentligen regeringen fria händer att själv ta ställning till hur den ska ställa sig till den här frågan. Med anledning av detta finns det egentligen inga, vare sig juridiska eller politiska, hinder för att erkänna folkmordet.

Men i stället för att ta ett beslut förklarar utrikesministern att det återstår en del utredningsåtgärder. Jag är lite orolig för att man gör detta till ett utredningsärende, att man gör den ena utredningen och analysen efter den andra, att de avlöser varandra och att detta drar ut på tiden mycket, så att åren passerar och frågan bara rinner ut i sanden. Det vore tråkigt om man skulle hamna i ett sådant läge.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hoppas att utrikesministern kan förklara hur tidsplanen ser ut och säga om vi snart kan få ett tydligt ställningstagande i frågan.

FN:s folkmordskonvention har nämnts. Den tycker jag ger en ganska bra definition av vad som utgör ett folkmord. Det är bara att titta där, så ser man att de att-satser som ställs upp i artikel 2 passar in på händelserna 1915. Det anser jag borde göra det något lättare att kunna erkänna att ett folkmord har begåtts.

Det som också är intressant med folkmordskonventionen är att det är första gången som man för in begreppet "folkmord" i internationell rätt. Författarna till konventionen har bland annat tittat tillbaka på Förintelsen men även på folkmordet 1915 av armenier i Turkiet. Jag menar att det ger ett ganska starkt stöd för att kunna erkänna att det har begåtts ett folkmord.

Fru talman! Det är viktigt att vi kan tala i termer av "folkmord" utan att behöva vara oroliga för de effekter som det kan ge. Det är viktigt att Sverige blir en röst för fred och rättvisa i världen. Helt ärligt: Jag tycker att regeringen och utrikesministern normalt sett för en stark, modig och feministisk utrikespolitik. Det gör också att vi har ett gott anseende internationellt sett. Men just när det gäller den här frågan smusslas det mycket om att man är lite rädd för att hamna i konflikt med Turkiet. Jag skulle inte vilja påstå att så är fallet, men de påståendena finns runt omkring.

Ett faktum är ändå att om vi inte gör något åt den här frågan känns det lite grann som att man låter Turkiet komma undan med detta. Då kan Turkiet gå vidare, medan offren för de här händelserna inte kan göra det. Då blir det väldigt tråkigt att ta samtalen med dem. Frågan är: Vad ska vi säga till dem då?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för bekräftelsen av att det är de tre spår som jag nämnde som är föremål för övervägande i regeringens hantering av riksdagens beslut om folkmord, ett beslut som jag inte deltog i, eftersom jag inte anser att riksdagen ska göra folkrättsliga ställningstaganden!

Det är alltid en svårighet att väga det ena mot det andra. Vi har nyss haft en rättsprocess, initierad av säkerhetsrådet, när det gäller forna Jugoslavien och har haft en prövning av frågor om folkmord, brott mot mänskligheten och så vidare. Det är naturligtvis en mycket noggrann avvägning att bedöma vad som var folkmord och vad som var brott mot mänskligheten och krigsbrott.

Det är klart att den typen av avvägningar är viktiga när man prövar aktuella händelser. Det var också ett av skälen till att det var en majoritet i riksdagen som inte gick in på det som med all sannolikhet kommer att ses som ett brott mot mänskligheten, folkmord eller krigsbrott när det gäller yazidier, shiamuslimer och kristna i Irak och Syrien.

Det som hände 1915, det osmanska rikets övergrepp på kristna och om det så kallade seyfo är ett folkmord eller inte, kan också ses mot bakgrund av andra övergrepp som har skett historiskt. Det är ju tyvärr inte enbart 1915 som historien har innehållit vad som skulle kunna vara ett folkmord, utan det har förekommit även i andra sammanhang.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt, tycker jag, att regeringen inte öppnar nya dörrar utan har en tydlig linje här.

Fru talman! Tack, ledamöter, för era inlägg!

Jag tycker att Pål Wrange har uttryckt det klokt i sin rapport. Vad gäller historiska händelser är det centrala att uppmuntra sökandet efter sanning och att sedan bidra till en försoningsprocess. Att söka sanningen är framför allt en uppgift för forskare, medan försoningsprocessen är aktiva handlingar här och nu där politiker, regeringar och ledare kan och ska spela en aktiv roll. Det handlar om att göra den distinktionen, och sedan ska man se att det inte är regeringar som är de främsta aktörerna för att kategorisera vad som har hänt i det förflutna, utan regeringars roll är att agera.

För den svenska regeringens del tar vi det på största allvar, att också i det här fallet skapa förutsättningar för försoning. Vi vet att massövergrepp får långa efterverkningar och till och med kan hända igen om man inte stöder en försoningsprocess och får framgång med en sådan.

Därför är minnet som jag sa både oerhört och levande för anhöriga till offren för 1915 års övergrepp och mord. Här är vår avsikt att fortsätta att stödja forskning, annat kunskapssökande och minneshållande. Vi stöder arbetet med fred och försoning i regionen såväl mellan Turkiet och Armenien som mellan Armenien och Azerbajdzjan. Där måste man försöka få fram mer dialogytor mellan civilsamhällen och kanske också en större roll för kvinnor i de olika fredsprocesserna. Det är ett aktivt arbete som man bör planera, se till att avsätta resurser till och tänka igenom väldigt noga.

De domstolar vi har - ICC och de båda FN-tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda - där ansvar kan utkrävas har fått sin form i oerhört långa förhandlingar och med noggrant juridiskt arbete. Om de ska kunna användas för sanningssökande, ansvarsutkrävande, upprättelse och förebyggande är det viktigt att vi är noggranna, respekterar definitionerna och inte plötsligt börjar hitta på att göra dem vidare eller ändra på dem och respekterar procedurerna som vi har enats kring.

Där gör FN:s kontor för förebyggande av folkmord likadant. Annars skapar man missförstånd, försvårar fri forskning eller föregriper juridiska processer. Det är därför man är noggrann. Det kan låta som att vi bara försöker att slingra oss eller som att det skulle vara någonting skumt med detta. I själva verket är det respekt för de folkrättsliga procedurerna och samtidigt respekt för vad det handlar om i grunden.

För regeringen är det viktigt att det inte finns en hierarki mellan de olika begrepp som används. Det är inte så att folkmord är värre än brott mot mänskligheten, krigsbrott eller annat. Alla de tre är företeelser som vi har ett ansvar att agera mot. Jag vet att vi är otåliga allihop. Vi kommer inte att dröja längre än vi måste. Men vi tänker ha en ordentlig eftertanke när vi väljer väg framåt. Vi kommer att basera mycket på rapporten som vi har fått av Pål Wrange. Den innehåller det komplexa och också vägar framåt.

Med det måste Emanuel Öz för dagen låta sig nöja. Men det är bra att vi fortsätter att diskutera det. Det är också viktigt att vi visar att vi förstår vad som har hänt och de sår det skapar i ett samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman och utrikesministern! Tack för svaret. Jag fick inte besked angående tidsplanen. Det kanske är bra om du kan få med det i ditt slutliga inlägg.

Visst är det så att forskare ska söka efter sanningen. Tittar man på vad som har forskats rent historiskt finns det ofantligt mycket material som ger vägledning och stöd för ett erkännande av ett folkmord.

När det gäller försoning och att det är upp till politikerna att stå för den delen kan inte jag se att det pågår någon försoningsprocess mellan Turkiet och den turkiska staten och syrianer, assyrier eller andra minoritetsgrupper, tvärtom. I förra veckan gick representanter från Turkiet ut och gav en ganska hotfull bild mot de tyska politiker som röstade för att erkänna folkmordet. Det är en svår process.

Det jag ändå vill ha sagt i mitt slutanförande är att ett erkännande egentligen borde ha kommit förra året då hundraårsminnet av seyfo hedrades och det skedde en hel del manifestationer runt om i världen. Som utrikesministern har sagt har vi väldigt många människor som berörs av detta, och det är en oerhört levande och viktig fråga. Dessa minnen avseende incidenterna för hundra år sedan lever kvar än i dag. Att förneka ett folkmord, vilket många människor upplever det som, kan också upplevas som en följdkränkning. Det är därför viktigt att de berörda grupperna får en sorts upprättelse så att de kan gå vidare.

Jag menar, med respekt för utrikesministern, att det nu är upp till bevis. Världen tittar på. Det är upp till oss hur vi ska hantera denna fråga. Erkänn folkmordet eller tala åtminstone om för oss hur tidsplanen ser ut så att vi vet vad vi har att se fram emot.

Fru talman! Jag önskar att jag kunde ge ett slutdatum. Vi granskar utredningen och tittar på vad konsekvenserna blir av den. Vi låter också departementets alla olika enheter titta på det. Det är också viktigt att ta kontakter och se vad som händer i övriga världen.

Vi har haft kontakt med Turkiet och Turkiets ambassad även om nyligen timade händelser. Det är inte oviktigt. Man vill heller inte bidra till att en konflikt ytterligare fördjupas. Vi måste försöka med allt det vi gör att helst bidra till en försoning eller någonting där vi uppmuntrar båda parter att ta reda på mer.

Det handlar om att erkänna och hjälpa människor att få mer information om vad som har hänt och ta till sig det historiker och andra kan berätta och vad överlevande eller efterlevande kan berätta om vad som har hänt.

Jag hoppas att vi så snart som möjligt ska kunna återkomma med ett besked och att vi då har en handlingsplan för vad vi vill göra och hur vi vill hantera frågan framöver. Jag ska återkomma med datum.

Överläggningen var härmed avslutad.