Drivkrafter till jobb

Herr talman! Hanif Bali har frågat mig varför jag och regeringen satsar på att bygga ut bidragssystemen i stället för att skapa nya vägar till fler jobb.

Vidare har Fredrik Schulte frågat mig vad jag avser att göra för att öka drivkrafterna till arbete.

Svar på interpellationer

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Regeringens målsättning är att antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin ska öka så att Sverige når lägst arbetslöshet i EU 2020. I budgetpropositionen för 2016 har regeringen därför föreslagit stora framtidsinvesteringar i bostäder, klimatomställning och infrastruktur och en aktiv näringspolitik för fler och växande företag.

Trots den höga arbetslösheten är antalet lediga jobb fler än någonsin. Många arbetssökande saknar helt enkelt den kompetens eller erfarenhet som arbetsgivarna efterfrågar för att anställa. Personer som saknar fullföljd gymnasieutbildning har särskilt svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden.

De allra flesta människor har starka drivkrafter till arbete och egen försörjning. Men för att de som har svårt att konkurrera på dagens arbetsmarknad ska kunna ta ansvar och öka sina chanser till jobb krävs att samhället svarar med konkreta möjligheter till utbildning, praktik eller andra insatser som leder till jobb. En viktig del av regeringens jobbagenda är därför investeringar i kompetens och matchning för att rusta människor att ta de jobb som växer fram. Satsningen på ett nytt kunskapslyft innebär en betydande ambitionshöjning vad gäller vuxnas lärande, vad avser både fler platser och högre kvalitet inom utbildning för vuxna.

Ungdomar ges större möjligheter att kombinera utbildning med arbete, praktik eller annan arbetsmarknadspolitisk insats och fler utbildningsmöjligheter skapas för långtidsarbetslösa. Arbetsmarknadspolitiken läggs om så att stödet till den arbetssökande blir mer individanpassat.

Vårpropositionen för 2015 och budgetpropositionen innehåller sammantaget investeringar för jobb som uppgår till drygt 14 miljarder kronor för år 2016. Det är investeringar som är nödvändiga för att möta de utmaningar Sverige står inför och en förutsättning för att minska arbetslösheten varaktigt.

Herr talman! Tack, Ylva Johansson, för svaret!

Det är knappast en hemlighet att regeringen väljer att beskatta arbete och företagande och omsätta pengarna i olika bidragssystem.

Det Ylva Johansson själv lyfter fram är ganska viktigt, att de satsar 14 miljarder kronor på det som de tror skapar arbete, nämligen utbildningsplatser. Samtidigt är skatten de lägger på just företagande och arbete 30 miljarder kronor. Någonstans tror Ylva Johansson att hennes åtgärder är dubbelt så effektiva hos henne som ute hos företagen. De är dubbelt så effektiva, och det ger dubbelt så hög avkastning att investera i Ylva Johanssons åtgärder som om företagen skulle fått använda pengarna till att anställa människor. Det är i grund och botten den analys regeringen har gjort.

Samtidigt är det väldigt svårt att följa regeringens analyser, i och med att de i sin budget har tagit bort varenda beräkning av vad de olika förändringarna får för sysselsättningseffekt. Om det vore så att de här utbildningssatsningarna skulle leda till så fruktansvärt många jobb hade det varit på sin plats att man i alla fall i budgeten hade visat vilka sysselsättningseffekterna är. Men det har regeringen valt att ta bort och mörka.

Det finns en farhåga både med det vi ser med sjukförsäkringssystemen, där sjukförsäkringskostnaderna ökar, och med bidragssystemen och högre a-kassa. Enligt Konjunkturinstitutet och andra expertbedömare har båda en varaktig effekt att minska arbetskraftsutbudet och arbetskraftsdeltagandet. Det är här det blir så spännande. Det är med ett minskat arbetskraftsdeltagande som man kan få arbetslösheten att minska utan att fler jobb blir till. Fler människor söker inte ens jobb. Då räknas de helt enkelt inte som arbetslösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är första gången på tio år som SCB nu har både prognoser och en oro över att arbetsdeltagandet sjunker. Det vore då på sin plats om regeringen hade andra åtgärder och sa: Okej, vi vill höja a-kassan och göra alla de här åtgärderna, men vi har andra åtgärder för att öka arbetskraftsdeltagandet. Men det har inte regeringen. I regeringens budget är det tomt på förslag som ökar arbetskraftsdeltagandet. Tvärtom finns det förslag som minskar arbetskraftsdeltagandet, som ökar trösklarna till arbete och beskattar jobben. Det kommer att leda till att vi får en högre arbetslöshet och i slutändan minskade skatteintäkter att finansiera vår välfärd med.

Vilka andra förslag har Ylva Johansson för att öka arbetskraftsdeltagandet, om det nu är så att de här pengarna gör mer nytta hos Ylva Johanssons departement än hos företagen?

Herr talman! Jag har skrivit en interpellation till arbetsmarknadsministern mot bakgrund av den stora oro jag känner för att vi är på väg att bygga upp samma situation för framtiden som vi hade i början av 2000-talet, nämligen att det inte lönar sig att arbeta.

En av de största utgifterna som fanns med i regeringens vårproposition, och som vi beslutade om för några månader sedan här i riksdagen, handlar om att kraftigt höja a-kassan. För dem som har haft högst inkomster innebär det att man höjer taket i a-kassan från 15 000 till 20 000 i rena kronor räknat. Det innebär alltså att den som tidigare haft en god inkomst och som blir arbetslös nu får ett lönelyft på 5 000 kronor i månaden.

Herr talman! Det här gör att många yrkesgrupper kommer nära gränsen för om det verkligen lönar sig att arbete. De som jobbar ska ju betala för att ta sig till jobbet. De har generellt sett större måltidskostnader. De kanske måste köpa arbetskläder, och de har andra typer av utgifter kopplat till sitt arbete. Någonstans kommer de till en punkt där det är tveksamt om det lönar sig ekonomiskt att arbeta.

I Sverige finns det starkt forskningsstöd för detta. IFAU har kommit fram till att det finns ett tydligt samband mellan hur hög a-kassan är och det man inom nationalekonomin kallar reservationslön, alltså den lägsta ersättning man är beredd att acceptera för ett arbete i förhållande till hur mycket man kan få i bidrag för att inte arbeta.

Också internationell forskning pekar tydligt på det. Finns det inte starka drivkrafter för arbete kommer människor att fasas ut från arbetsmarknaden.

Detta problem hade Sverige för 15 år sedan, men under de senaste åren har vi successivt kommit till rätta med det genom att göra det mer lönsamt att arbeta, genom att strama åt a-kassa och sjukförsäkring och genom att sänka skatter på jobb och företagande. Det har lett till ett kraftigt minskat utanförskap i Sverige. Vi har dock fortfarande problem med dem som står längst från arbetsmarknaden, det nya utanförskapet: i huvudsak unga människor och människor med utrikes bakgrund.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med den politik som regeringen lägger fram är det stor fara att Sverige går tillbaka till den situation vi befann oss i för tio år sedan med ett bredare utanförskap där allt fler människor fastnar i bidragsberoende.

Jag har ställt en fråga till arbetsmarknadsministern: Vad gör regeringen för att öka drivkrafterna för arbete och för att det ska löna sig bättre att arbeta? Svaret är: ingenting. Det är oroande, herr talman.

Herr talman! Jag kände mig tvungen att anmäla mig till debatten när jag läste de interpellationer som Hanif Bali och Fredrik Schulte har ställt. Sveriges riksdag är en intressant plattform där man kan diskutera politiska motsättningar, visa upp sin egen politik och fråga regeringen vad den anser.

Vad är det då Hanif Bali och Fredrik Schulte visar upp i sina frågor? För mig är det tydligt att de till att börja med visar upp ett nästan chockerande ointresse för fakta och statistik. Det är startpunkten.

Är det något vi vet efter ett antal år med borgerlig politik är det vad förändringarna i det ni kallar utbyggnad av bidragssystem - det vi andra kallar försäkringar - har betytt och fått för effekter. Det är ett tydligt experiment som har genomförts med kraftiga förändringar och försämringar av a-kassan och andra försäkringssystem.

Har resultatet då blivit att vi har fått högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och mindre utanförskap? Svaret är nej.

Innan jag gick till debatten såg jag en intressant artikel i tidskriften Arena av före detta LO-ekonomen Sandro Scocco. I den drar han en del historiska paralleller. År 1932 var högerns argument mot införandet av arbetslöshetsförsäkring "orimliga och oöverskådliga anspråk på statskassan" och "orimliga löner". Det är exakt samma argument som förekommer nu.

En annan representant för högern från samma tid yttrade att "den nuvarande socialförsäkringen utgör en moralisk fara för hela folket genom möjlighet för parasitära element att utnyttja förmåner som socialförsäkringen erbjuder för simulanter och arbetsskygga". Samma resonemang kommer tillbaka i det som Hanif Bali och Fredrik Schulte lägger fram.

Fakta är motsatsen. Det gick inte som högern befarade. Efter åtta år av er politik är resultatet det motsatta mot vad ni trodde.

Ersättningsgraden i a-kassan har sedan början av 90-talet gått från att vara 74 procent av lönen till att i dag i praktiken vara närmare 30 procent för dem som blir av med jobbet.

Antalet öppet arbetslösa som har a-kassa har sjunkit dramatiskt under 2000-talet, från ca 65 procent till ca 40 procent.

Då borde det vara uppenbart att vi skulle få mycket lägre arbetslöshet och mycket högre sysselsättning. Så är det inte. Trenden har varit den rakt motsatta. Trenden för ersättningsgraden i a-kassan har varit tydligt nedåtgående, och trenden för arbetslösheten har varit ökande. Det är motsatta resultat mot vad ni hävdar.

Vad återstår då av argumentationen när inget finns av fakta och belägg? Jo, referenser till en teoretisk modellvärld där det ska bli så.

Jag har läst nationalekonomi, och jag vet hur det brukar låta. Men verkligheten fungerar inte så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Frågan tillbaka till våra moderata kamrater blir: Är det verkligheten som ska gälla för de arbetslösa och för den svenska arbetsmarknaden, eller är det era teorier om hur ekonomin och framför allt arbetslösa människor fungerar som ska styra den ekonomiska politiken?

Herr talman! Det är uppenbart att verkligheten är Moderaternas värsta fiende. Sedan 2010 har sjukskrivningskostnaderna skenat. De har ökat med 70 procent. Från 2010 och under de fyra år framåt som ni hade regeringsansvaret fanns den bortre parentesen. Inte hjälpte det. Inte hjälpte det att folk blev utförsäkrade från försäkringen. Från 2010 skenade som sagt kostnaderna och ökade med 70 procent. Uppenbarligen följer verkligheten inte Moderaternas teori.

Hanif Bali frågar mig om jag verkligen tror att utbildning leder till arbete. Ja, på ganska goda grunder tror jag det. Vi har ett läge med rekordmånga lediga jobb och höga vakanstal. Svaret jag genomgående får från arbetsgivarna är att de inte hittar folk med rätt kompetens. Utbildning spelar roll, och matchning spelar roll.

I ett annat konjunkturläge får vi kanske resonera på ett annat sätt, men i det konjunkturläge vi nu har, med många lediga jobb och svårt att få tag på rätt kompetens, kan vi på goda grunder anta att en flytt av pengar från ineffektiva skattesänkningar till utbildningssatsningar kommer att få god effekt. Bara verkligheten kan bevisa om jag har rätt. Jag har dock goda grunder för denna omprioritering.

Den politik som Hanif Bali och Fredrik Schulte förespråkar, med stora skattesänkningar och nedskärningar, har Sverige prövat. Den klarade bevisligen inte av arbetslösheten. Tvärtom har vi i dag en skyhög arbetslöshet.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till Fredrik Schultes inlägg. Vi har prövat er politik när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Jag kommer ihåg när dina partivänner i den gamla regeringen sa: Om vi förstör arbetslöshetsförsäkringen kommer arbetslösheten att sjunka. Om vi gör det riktigt dyrt att vara med i försäkringen, särskilt för dem i branscher där risken att bli arbetslös är stor, och om vi försämrar ersättningen kommer människor att komma i arbete i stället för att vara arbetslösa.

Med någon självinsikt måste ni medge att denna politik gjorde ett praktfullt magplask - så praktfullt att regeringen fick backa från sin politik och erkänna att den inte fungerade och inte hade de effekter man trodde. Man fick överge den riskrelaterade avgiften i försäkringen.

Nu har jag förstått att Moderaterna själva i sin ekonomiska politik föreslår en höjning av taket i arbetslöshetsförsäkringen i förhållande till den politik som de förespråkade i regeringsställning. Det är väl så att andra inom Moderaterna - med kanske större hänsyn till verkligheten - har förstått att det var en politik som inte fungerade, och jag tror att de flesta moderater själva inser att den var ett magplask.

Herr talman! Det verkar som om både Ylva Johansson och Ali Esbati är så benägna att se oss som de onda moderaterna med monokel och hög hatt - från 1930, som de var tvungna att gräva tillbaka till - att de förblindas av sina fördomar om oss och inte lyssnar på vad vi säger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag frågade inte om utbildning leder till arbete. Det är ganska självklart att samtliga moderater sätter sina ungar i skolan och inte anser att man ska trycka ut dem på arbetsmarknaden direkt vid nio års ålder. Nej, det är klart att utbildning leder till arbete.

Det jag frågade var om det var rimligt att finansiera detta med ökad beskattning på arbete och företag. Det var snarare det som var frågan.

Det är lite märkligt med Ali Esbatis argumentation. Vi skulle vara immuna mot fakta, men den enda referens som han ger är Dagens Arena och en LO-ekonom. Det är alltså den objektiva verklighet som vi inte tar till oss.

Ali Esbati satt bredvid mig på ett möte precis i förmiddags där SCB gick igenom att både arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen har ökat, så han vet. Självklart är det så att om man ökar arbetskraftsdeltagandet, då ökar arbetslösheten. Men det betyder inte att det är färre människor som jobbar, utan det betyder att det är fler människor som är ute på arbetsmarknaden och söker jobb och därmed räknas som arbetslösa, i stället för att räknas i den kolumn som ni älskar att placera människor i, nämligen "ej i arbetskraften".

Det är vad regeringens politik kommer att leda till. Att man tar bort den bortre parentesen och andra saker, som generösare bidragssystem, kommer att leda till att färre räknas som arbetslösa och att fler trängs ut till kolumnen "ej i arbete".

Här skulle vi på något sätt vara immuna mot fakta. Vilka fakta är det vi är immuna mot? Har människor fått lägre ersättning? Absolut! Det är inget som vi sticker under stol med. Det var så att bidragssystemen blev mindre generösa och att det blev mer lönsamt att gå till jobbet. Det var absolut poängen med vår politik.

Men om man gör som regeringen - gör det mindre lönsamt att arbeta samtidigt som man beskattar arbete hårdare, beskattar företagen hårdare - på vilket sätt leder det till att fler kommer i arbete, på vilket sätt leder det till att utbudet av arbete ökar? Ingen ifrågasätter kausaliteten mellan utbildning och arbete. Frågan är om regeringens modeller och metoder för detta är de mest effektiva.

Men ni är som sagt helt förblindade av någon form av vilja att utmåla moderaterna som de onda kapitalisterna som redan sedan 1930 har hatat vanliga människor. Ni är så förblindade av det att ni inte ens klarar av att ha en saklig diskussion med ärligt ställda frågor till ministrar och dem som stöder deras budget.

Herr talman! Vi lever i en ny tid. 75 år har nog passerat sedan den artikel som Ali Esbati har refererat till skrevs. Mycket har hänt. Moderaterna kan i vart fall blicka tillbaka till en väsentligt trevligare partihistoria än vad Ali Esbati kan göra. Ali Esbatis parti var ju då Sovjets lakejer, och det var väl inte så länge sedan som Ali Esbati själv uttalade sig och kom ut som kommunist och tidigare supporter av Sovjet.

Det där med historia tycker jag att vi kan lämna bakom oss, och jag tycker särskilt att Ali Esbati ska lämna det bakom sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ser det verkligen ut? Jo, för nio år sedan hade Sverige en sysselsättningsgrad på 65,8 procent för människor mellan 20 och 64 år, och vi hade 78,8 procent för åldersgruppen 15-74 år. I samtliga grupper har sysselsättningsgraden ökat med 1 procentenhet, trots att vi har haft den största lågkonjunkturen sedan depressionen på 20- och 30-talet, den största ekonomiska krisen. Då har alltså Sverige ökat sin sysselsättningsgrad. Vi har fått 360 000 fler människor i arbete. 250 000 av dem är utrikes födda. Sverige har i dag den högsta sysselsättningsgraden i EU.

Jag förstår att Ali Esbati och arbetsmarknadsministern har ideologiska skygglappar och till varje pris vill svartmåla den tidigare alliansregeringen. Jag vet att arbetsmarknadsministern tidigare har sagt i talarstolen att sysselsättningsgraden sjönk under alliansregeringens tid vid makten. Hon har blivit konfronterad med det och mer eller mindre, åtminstone indirekt, tagit tillbaka sina påståenden. Att Ali Esbati nu går upp och säger samma sak är kanske inte så förvånande.

Men det är fakta. Sverige har alltså varit ett av de länder som haft starkast ekonomiska utveckling i Europa och västvärlden sedan 2006. Men man måste komma ihåg att vi hade en ekonomisk kris som var den största under en hel generation.

Sjukskrivningarna har minskat med 30 miljarder, arbetsmarknadsministern, trots att vi har haft inflation och trots att vi har haft en kraftig befolkningstillväxt. Vi har fått 150 000 färre förtidspensionärer. Visst har vi sett en ökning sedan 2010. Men det handlade framför allt om människor som utförsäkrades och sedan kom tillbaka. Beträffande den sammantagna utvecklingen för Sverige under de senaste nio åren är det bara - om man ser till fakta - att gå till Ekonomifakta.se för att snabbt kunna kontrollera hur det verkligen förhåller sig. Det borde arbetsmarknadsministern göra, för jag vet att hon har snubblat lite på siffrorna.

Visst har arbetslösheten gått upp. Men jag skulle, herr talman, vilja säga att arbetslösheten håller på att bli ett obsolet mått. Vi börjar närma oss en punkt där det inte längre är intressant att titta på arbetslösheten. Varför är det så? Jo, det är på grund av det som Hanif Bali tid redogjorde för, att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet så gärna vill få ned arbetslösheten att de är beredda att sopa människor under mattan. Man förtidspensionerar dem. Man sjukskriver dem. Det är nu den politik som man lägger fram, med borttagande av den bortre parentesen i sjukförsäkringen.

Arbetslösheten börjar alltså bli ett irrelevant mått. Det intressanta är hur många människor som faktiskt arbetar. Då spelar det roll med drivkrafter. Lönar det sig att arbeta, då kommer fler människor att vilja arbeta. Nu går regeringen åt precis motsatt håll.

Herr talman! Folk som inte riktigt lyssnar på vad de kommenterar är en egen genre, så att säga. Jag citerar: "Tyvärr verkar regeringen snarare vilja minska incitamenten och drivkrafterna till arbete genom höjd akassa och ett borttagande av den bortre gränsen i sjukförsäkringen." Det är ett citat inte från 1932 utan från Fredrik Schultes interpellation till regeringen. Min poäng var att det är samma typ av resonemang som fortfarande dominerar inom högern, trots att vi har haft 75-80 år av verklighet däremellan att förhålla oss till. När jag sa det slog Fredrik Schulte en volt in i Sovjetunionen - det får stå för honom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De fakta som jag redovisade var naturligtvis inte påhittade av någon på Dagens Arena, utan de är när det gäller arbetslösheten från AKU, det vill säga Statistiska centralbyrån, och när det gäller deltagande i a-kassan från Arbetsförmedlingen och A-kassan. Det är öppna, tillgängliga fakta för den som till äventyrs skulle intressera sig för dem.

Då var min poäng som jag redovisade att den här mycket kraftiga minskningen av ersättningsgrad i a-kassan inte har åtföljts av att arbetslösheten har sjunkit. Tvärtom är trenden den rakt motsatta. Argumenten håller alltså inte. Man måste hitta andra skäl till att det ser ut som det gör.

Vi är eniga om att sysselsättningsgraden är mycket viktig, och vi är eniga om att sysselsättningsgraden i Sverige har varit mycket hög under lång tid. Vad beror det på? Jo, det beror bland annat på att vi har haft en välfungerande arbetsmarknadspolitik. Liknande länder uppvisar samma sak. Man har haft god ersättning till dem som blir sjuka och arbetslösa, och man har haft en bra fungerande arbetsmarknadspolitik som har syftat till någonting annat än det som Fredrik Schulte och Hanif Bali efterlyser, nämligen att man ska bestraffa de sjuka och arbetslösa. Man bekämpar arbetslöshet och sjukdom, inte de arbetslösa och de sjuka.

Jag ser att ni är sura över att detta inte är den röda tråden i dagens regeringspolitik. Men jag är glad att det är på det sättet.

Herr talman! Det är intressant att lyssna till denna retorik där man väljer de år som man tycker passar för att få precis den utveckling som man vill hänvisa till. Om man ska ta hänsyn till verkligheten måste man vara lite mer ärlig än så när det gäller vilka årtal man tar.

När det gäller sysselsättningsgraden, som jag anser är det viktigaste måttet på hur väl arbetsmarknaden fungerar, tog den gamla regeringen med nöd och näppe sig upp till det läge som sysselsättningsgraden hade när man tillträdde 2006. Det var det som hände. Under i princip alla åtta år låg sysselsättningsgraden lägre, utom precis i början. Men när er politik började bita sjönk sysselsättningsgraden. Sedan kämpade ni er upp till den nivå där den var när ni tillträdde. Den har ju inte ökat under åtta år med en borgerlig arbetsmarknadspolitik.

Nu har vi ett läge att öka arbetskraftsdeltagandet. Det är en stor utmaning. Många människor kommer till Sverige, och många av dem får uppehållstillstånd för att stanna här. Det är en oerhört stor, viktig och bra utmaning för Sverige att också öka arbetskraften och se till att människor blir rustade för att kunna delta på arbetsmarknaden och också kunna få jobb.

Det är lite intressant att lyssna till Fredrik Schulte när han säger att ökningarna av antalet sjukskrivningar från 2010 beror på att de sjuka kom tillbaka till sjukförsäkringen. Ja precis, det är poängen. De blev inte friska av att utförsäkras. Det är också det som bevisas av detta. Er politik gjorde alltså inte folk friska. Efter att tidsgränsen hade passerat kom de tillbaka till försäkringen. Då har man skenande kostnader och en ökning med 70 procent sedan 2010. Detta är ett allvarligt läge, och det måste mötas på riktigt med att man vänder utvecklingen och inte att man trixar med statistiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska svara seriöst på Hanif Balis fråga. Han frågade ungefär följande: Hur kan jag tro att detta att man återställer en bevisat ineffektiv skattesänkning, det vill säga den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar, och i stället satsar pengarna på utbildning leder till fler jobb? Jag ska förklara varför jag på goda grunder tror det.

Det var en bevisat ineffektiv skattesänkning, som dessutom var mycket dyr, och som gav väldigt lite pang för pengarna. I dag har vi ett läge på arbetsmarknaden med höga vakanstal, där många jobb inte tillsätts på grund av att man inte får tag i rätt kompetens. Det beror delvis på att vi har en dåligt fungerande matchning med en myndighet som inte fungerar så väl som den borde efter åtta år av vanstyre.

Men att man i dag inte får tag i plåtslagare, kranförare, starkströmselektriker och undersköterskor hindrar tillväxten av nya jobb. Ibland handlar det om stora grupper, men ibland handlar det också om nyckelpersoner. När de inte finns får företag tacka nej till en order. Det är därför som jag på goda grunder tror att om man flyttar pengar från ineffektiva skattesänkningar och lägger dem på utbildning är en politik som gynnar tillväxten av nya jobb.

Herr talman! Jag tänkte bemöta det som Ali Esbati sa. Det var en rolig exercis i kausalitet. Han sa att regeringen förstörde a-kassan och att det ledde till att arbetslösheten ökade. Därefter sa han att anledningen till att sysselsättningsgraden har ökat är för att vi har en så väl fungerande arbetsmarknad i Sverige eftersom tryggheten är så stor och så vidare. Borde det inte vara samma kausalitet där? Om den dåvarande regeringen och Moderaterna förstörde a-kassan och gjorde det otryggare och om detta är orsakssambandet, borde inte det också ha lett till att vi fick en sämre fungerande arbetsmarknad och att vi alltså fick en lägre sysselsättningsgrad? Men det skedde inte.

Sedan drar arbetsmarknadsministern upp resonemanget om att vi på slutet kämpade och att sysselsättningsgraden då ökade.

Sverige slog rekord i sysselsättningsgrad två gånger. Den första gången var precis före finanskrisen då vår budget hade gällt ett år. Den andra gången var efter återhämtningen av finanskrisen. Det är de två gånger i modern tid som Sverige har slagit rekord i sysselsättningsgrad.

Allt detta råkar alltså bara ha skett, och det finns ingen korrelation eller kausalitet till regeringens politik. Däremot är allt dåligt som har hänt i Sverige under denna period en direkt effekt av regeringens politik, och det är där som man ska korrigera alla åtgärder. Detta är inte en seriös diskussion.

Däremot delar jag Ylva Johanssons åsikt om utbildning, främst att vi ser en snedvridning av arbetslösheten och att det i stor utsträckning handlar om lågutbildade.

Men frågan är återigen varför det är just företagen som ska beskattas för detta.

Herr talman! Jag vill återigen säga att Sverige har en högre sysselsättningsgrad nu än vi hade när vi låg i toppen av högkonjunkturen före finanskrisen 2008. Däremellan har vi alltså haft den värsta lågkonjunkturen i modern tid, där länder i Sydeuropa - Grekland, Italien, Portugal och så vidare - har fått göra kraftiga besparingar i välfärden och kraftiga neddragningar. Det är inte bara sydeuropeiska länder som har drabbats, utan även Finland och Danmark har drabbats av detta. Sverige har förstärkt välfärden under samma tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår att den bild som Ylva Johansson beskriver här går hem när hon träffar sina partikompisar och att den går bra ihop med demagogin här i talarstolen. Men den är så långt ifrån sanningen man kan komma. Samma sak gäller sjukskrivningarna. De har alltså minskat kraftigt sedan 2006. Vi har sett en ökning som är oroväckande, och vi måste ta itu med den. Men det gör vi inte genom att gå tillbaka till den politik som Ylva Johansson var med och förde i den tidigare sosseregeringen, där man aktivt slussade ut människor från arbetsmarknaden.

Kärnan i den här frågan handlar ändå om huruvida det ska löna sig att arbeta eller inte. Om man får lika mycket pengar i a-kassa som man får i lön, finns det då drivkrafter nog att arbeta? Jag menar att det inte gör det. Finns det inte starka drivkrafter för arbete kommer man att söka färre jobb, och man kommer att vara mer kräsen att ta det jobb som man kanske erbjuds. Det kanske inte är det roligaste jobbet eller drömjobbet. Men det kommer att leda till att utanförskapet ökar. Det finns ett mycket starkt forskningsstöd för detta, både nationellt här i Sverige och internationellt.

Därför tycker jag att arbetsmarknadsministern ska svara på om hon tycker att det ska löna sig att arbeta eller om hon tycker att det ska vara lika lönsamt att leva på bidrag.

Herr talman! När den gamla regeringen avgick var sysselsättningsgraden tillbaka på en nivå som var i princip densamma som när regeringen tillträdde 2006. Det hade alltså inte skett någon förbättring av sysselsättningsgraden. Vi är alltså tillbaka i det läge som gällde när den tidigare socialdemokratiska regeringen styrde. Också då hade vi vid en internationell jämförelse mycket hög sysselsättningsgrad. Vi har det i dag också. Jag är trots det inte nöjd. Jag tror att vi kan höja sysselsättningsgraden ytterligare. Det är också det som är syftet med regeringens politik.

Jag kan förstå att Moderaterna tycker att det är obsolet att titta på arbetslösheten. Det var alldeles uppenbart att man tyckte det även i regeringsställning eftersom man tillät arbetslösheten att fastna på mycket höga nivåer, och man tillät ungdomsarbetslösheten att fastna på en nivå som gjorde att vi fick EU-stöd för att bekämpa den. Det är anmärkningsvärt att man är nöjd med en situation där andra länder betalar till oss för att vi inte klarar att hantera vår egen ungdomsarbetslöshet. Jag förstår därför om Moderaterna tycker att det är ett obsolet mått. Det tycker dock inte den här regeringen.

Herr talman! Fredrik Schulte försöker nu påskina att människor som är arbetslösa i dag och som lever på ersättning från försäkringen skulle ha lika mycket betalt som när man arbetar. Det där är dumheter. Så ser det inte ut. Jag tror att det säger någonting om vilken verklighet som Fredrik Schulte lutar sig mot när han för sin argumentation. Det är så att den som är arbetslös har svårt att klara sin ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.