Djurrättsmotiverad terrorism

Fru talman! Alexandra Anstrell har frågat mig om jag och regeringen har för avsikt att stärka polisens befogenheter för att bekämpa djurrättsaktivisters våldsamma framfart. Interpellanten har även frågat om jag avser att agera för att hantera konsekvenserna av de hot och trakasserier som människor i dag blir utsatta för.

Magnus Oscarsson har frågat statsrådet Morgan Johansson om regeringen avser att ta initiativ till organisations- eller ansvarsförändringar inom de rättsvårdande myndigheterna i syfte att effektivare bekämpa djurrättsmotiverad brottslighet. Vidare frågar interpellanten om regeringen avser att ta initiativ till lagändringar i syfte att öka skyddet för enskilda gentemot den djurrättsmotiverade brottsligheten. Frågorna har överlämnats till mig att besvara.

Till att börja med vill jag understryka att vi inte kan acceptera att någon för att uppnå politiska syften förstör eller stjäl någon annans egendom, eller i värsta fall skadar andra människor. Detta har ingen plats i en demokrati. Sverige ska vara ett tryggt land att leva i för alla. Vi kan inte tolerera att personer utsätts för hot och trakasserier. Samhället måste arbeta på bred front med dessa frågor. De som begår dessa brottsliga handlingar mot bland annat lantbrukare äventyrar dessutom det målmedvetna arbete för ett stärkt djurskydd som seriösa organisationer och lantbrukare utför.

Näringsidkare måste givetvis kunna bedriva sin verksamhet utan att riskera att utsättas för ofredande, hot, skadegörelse eller andra brottsliga handlingar. Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att denna typ av brott, som bland annat lantbrukare utsätts för, ska hanteras effektivt av rättsväsendet, både avseende lagstiftning och resurser.

De lagstiftningsåtgärder som regeringen har föreslagit kan ge våra myndigheter bättre förutsättningar att bekämpa brottsligheten. Vidare kan de bidra till ökad trygghet för enskilda. Det handlar exempelvis om en ny kamerabevakningslag som trädde i kraft den 1 augusti 2018, där den generella tillståndsplikt som tidigare gällt för kamerabevakning slopats. Den nya kamerabevakningslagen medför att kamerabevakning i samband med bland annat jordbruksverksamhet nu kommer att kunna genomföras utan tillstånd. Den 1 juli 2017 höjdes dessutom minimistraffet för grovt olaga hot. Samma datum gjordes även lagändringar rörande skadegörelsebrottet. Bland annat skärptes straffskalan för grov skadegörelse till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Regeringen har också nyligen aviserat åtgärder för att tryggheten ska öka och brottsligheten bekämpas. En av regeringens prioriterade frågor är att stärka det polisiära arbetet så att fler poliser kan bekämpa brottsligheten och öka tryggheten för alla. Den stora satsning som nu görs på Polismyndigheten är central. En effektiv brottsbekämpning kräver resurser, och satsningen måste förstås komma hela landet till del.

Jag har talat med Polismyndigheten om denna typ av brottslighet och fått information om hur myndigheten arbetar. Det är viktigt att Polismyndigheten har relevanta verktyg för att kunna arbeta framgångsrikt mot brotten. Jag vet att Polismyndigheten tar problemen på allvar och att myndigheten samarbetar med Säkerhetspolisen. Jag avser också att ha en fortsatt dialog med LRF och andra berörda aktörer.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

En ung mamma med sitt spädbarn blev väckt mitt i natten. Maken var bortrest på jobb, som han alltid var under veckorna. In genom köksfönstret lyste en bil med hellysen. Runt på tomten smög okända människor. Av rädsla ringde den unga mamman till grannen, som gav sig ut och stötte på ett gäng kaxiga personer som hävdade sin allemansrätt.

Familjerna som bor i området upplevde kväll efter kväll, under en lång period, natt efter natt, att människor rörde sig runt knuten. Det var okända människor som uppträdde på ett stötande, störande och skrämmande sätt. Här skedde inga direkta brott, men de gav upphov till ett starkt obehag och indirekta hot.

I många andra fall sker direkta brott. Vi talar om mordhot, mordbränder, förföljelse och en mängd andra hemskheter.

I en demokrati får man tycka vad man vill, men man får inte bete sig hur som helst. Om man begår brott måste det få konsekvenser. Det finns autonoma grupperingar som dels är mycket aktiva i sociala medier, dels åker land och rike runt och gör allt från att utföra illegala dåd till att "bara" sprida obehag och rädsla omkring sig.

Nu får det faktiskt vara nog, fru talman! Vi kan se att organiserad civil olydnad har blivit en inkörsport till organiserad brottslighet på landsbygden. Statsrådet nämnde några insatser i sitt svar, till exempel kameraövervakning. Det är bra. Men någonstans normaliseras beteendet och all annan otrygghet som sprids runt om i Sverige. Vi kan inte ha det så. Den här typen av brottslighet måste tas på större allvar, och straffpåföljderna behöver bli strängare. För att vår demokrati och näringsfrihet ska kunna värnas krävs ett bättre skydd och en nationell samordning av den typen av hot och brott.

Statsrådet nämnde att han har talat med Polismyndigheten. Vad kom vidare av det? Jag menar att polisen behöver få ett tydligt uppdrag att samordna arbetet runt djurrättsterrorism över hela landet för att komma till rätta med problemet att så många ärenden av det slaget läggs ned. Det är självklart inte alldeles enkelt, fru talman, när brotten är spridda över landet och aktivisterna maskerar sig, förnekar att de har varit på platsen och skyller på varandra. Då undgår många av dem att lagföras. De blir inte bestraffade, trots att det handlar om brottslighet.

Familjer, näringsliv och livsmedelsförsörjningens existens hotas i dag av att demokratins principer sätts ur spel av människor som anser sig stå över demokratin och lagen. Här har regeringen misslyckats. Nu behöver ni ta ansvar för denna allvarliga fråga. Sverige behöver åtgärder nu.

För att ytterligare stärka och stödja polisen i sitt uppdrag behöver man utreda om inte djurrättsterrorism ska ha en egen brottsrubricering. Hur ställer sig statsrådet till det?

Fru talman! Tack, statsrådet Mikael Damberg, för svaret!

Den senaste tiden har vi i medier kunnat ta del av en kraftig ökning av djurrättsrelaterad brottslighet som främst riktar sig mot djurägare inom lantbruket. Var fjärde jordbrukare uppger sig vara rädd för att utsättas för hot eller angrepp från kriminella aktivister. Hoten och trakasserierna har ökat enormt under de senaste åren. Hoten framförs i sociala medier, via telefon och öga mot öga när aktivister tar sig fram till bondgårdar.

Syften med hoten är att få bönderna att stänga ned sina verksamheter. I tider då lönsamheten är låg och många bönder har haft det tufft att få sina verksamheter att gå runt kommer nu också detta att bönder blir hotade. Varför? Jo, de producerar mat till oss konsumenter så att vi slipper svälta.

Jag och Kristdemokraterna anordnade Mjölkens dag i riksdagen i förra veckan. En del av diskussionen rörde just hotet mot mjölkbönderna. Det är fruktansvärt att ta del av berättelserna om händelser som har drabbat bönderna, deras familjer och närstående.

Tycker ministern att regeringen gjort tillräckligt för att hoten mot bönderna ska upphöra?

Fru talman! Även jag får börja med att tacka ministern för det svar han har gett Alexandra Anstrell i denna fråga.

Jag har stått i denna kammare och debatterat djurrättsrelaterad brottslighet många gånger under de senaste åren, och det är därför jag vill gå upp i talarstolen och göra det även nu. Vi har nämligen en ny minister på en ny post i detta, och jag tycker att frågan är intressant.

Vi har också sett att den här typen av brottslighet eskalerar och ökar alltmer. Sakta men säkert trappas den upp. Vi ser även att koncentrationen till vissa delar av landet ökar, vilket beror på att den här brottsligheten är nationellt synkroniserad. Man agerar nationellt och skickar ut - oftast väldigt unga - människor i olika delar av landet för att genomföra den här typen av aktioner.

Man samlar människor för den goda sakens skull, men problemet är att man angriper det fria näringslivet i Sverige. Detta är ett sätt att angripa ett samhälle i stort. Det är därför jag väljer att använda begreppet "djurrättsterrorism" - man försöker störa ut verksamheter och produktionsgrenar. Det kan handla om jakt och om djuruppfödning, men det kan också handla om skinnproduktion. Oavsett vilket är detta ett beteende som är helt oacceptabelt i ett samhälle.

Mina kollegor har ställt ett antal frågor till ministern, och jag är intresserad av svaren på dem. Jag vet att ministern och ministerns kollegor har tagit ett antal initiativ till samarbete med olika intressegrupper och haft samtal med de företagare som har varit utsatta, men jag undrar hur man långsiktigt arbetar med att förebygga denna typ av brottslighet.

Framför allt undrar jag hur man riktar in sig på unga individer på högstadieskolor och gymnasieskolor. Det handlar om unga människor som går med i den här typen av organisationer med ett i grund och botten gott motiv och som sedan luras in i brottslighet, på samma sätt som unga luras in i andra typer av brottslighet som vi ser runt om i samhället. I det stora hela är detta ett beteende som ett samhälle aldrig kan acceptera.

Fru talman! Tack för en viktig diskussion, interpellanterna med flera!

Jag är lika upprörd över och engagerad i den här frågan som interpellanterna. Jag ser nämligen detta som ett uttryck för politiskt motiverad brottslighet i den meningen att man har en politisk uppfattning som man på något sätt låter gå ut över enskilda människors trygghet, i värsta fall i form av skadegörelse eller genom att det fysiskt drabbar någon som bedriver verksamhet - laglig verksamhet som vi behöver för att leva i Sverige, såsom matproduktion. Det är alltså viktigt att vi tar detta på allvar.

Jag delar också bilden att det är bekymmersamt att detta blandas ihop. Det finns ju djurrättsaktivism som är helt laglig och politiskt motiverad och som jag har stor respekt för. Där diskuterar man djurs rättigheter och hur man vill uppnå ett högre djurskydd med demokratiska metoder. När det däremot gäller dem som bedriver brottslig verksamhet är det någonting helt annat, och att dra gränsen för detta så att unga människor inte dras in någon form av låtsasradikalitet som leder till brottslighet är en otroligt viktig fråga.

Jag tror att den här typen av verksamhet riskerar att skada det arbete som Sverige har gjort när det gäller god djurhållning och ett långsiktigt arbete för de här frågorna. Det riskerar att skada både en del organisationer som inte står bakom brottslig verksamhet men också lantbrukare som känner att det inte är värt att jobba vidare eftersom de får kritik trots att de tar frågorna på allvar. Detta är alltså en farlig typ av brottslighet, ur flera aspekter.

Det ställdes flera frågor, och det finns några frågor som jag helst inte vill gå särskilt djupt in på. Jag förstår att det ganska snart kommer att hållas en interpellationsdebatt med Morgan Johansson som mer konkret kommer att handla om vilka legala hinder som finns för verksamheten framåt, liksom brottskodsrubriceringen. Det är inte regeringen som sätter brottskoderna, utan det görs av andra. Vi brukar inte vilja att politiken gör det, det vill säga går in och bestämmer exakt hur det ska definieras. Det är alltså svaret på den frågan, men det kommer man att återkomma till i debatten med Morgan Johansson.

När det däremot gäller frågan hur polisen prioriterar detta tog jag upp det under mitt första möte med rikspolischefen. Det var inte jättemånga frågor på dagordningen, men jag tog upp frågan därför att jag hade blivit medveten om den. Som nytillträdd minister hade jag blivit uppmärksam på att vi haft en dialog med inte minst LRF, som har tagit upp att detta är ett problem för hela sektorn och dess medlemmar. Jag tog alltså upp det med rikspolischefen, och han redogjorde för hur polisen ser på detta.

Polisen ser allvarligt på den här typen av brottslighet. Man redogjorde också för att man i Västsverige, där den högsta koncentrationen av den här typen av brottslighet finns, har organiserat arbetet på ett nytt sätt. Man uppfattar att det nya sättet är bra och leder till både bättre utredningar och högre kunskapsnivå. Man har också ett arbete där man försöker att få in ett system nationellt så att motiven och kopplingarna verkligen anges när brotten anmäls. Det handlar om att polisen ska få koll på om det finns saker och ting som hänger ihop med brottsligheten.

Det polisen dessutom sa till mig - jag är ju lite ny i den här frågan - är att det är ett fåtal individer som utgör de mest brottsaktiva djurrättsaktivisterna. De är dock väldigt organiserade. Det är alltså inte så att det är enorma mängder personer som styr verksamheten, utan lite grann är det så att denna brottslighet går ned när dessa personer sitter i fängelse - vilket de har gjort i olika omgångar. När personerna sedan kommer ut verkar det som att brottsligheten ökar. Detta är någonting som både polisen och Säkerhetspolisen är medvetna om, det vill säga att det finns individer som verkar ha större förmåga än andra att organisera den här typen av verksamhet.

Jag vill gärna fortsätta ha en dialog med er som är engagerade och med de organisationer som företräder inte minst lantbrukare, så att vi gör det vi kan för att komma till rätta med denna - som jag ser det - allvarliga form av brottslighet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för förtydligandet.

"Man känner sig aldrig trygg", säger en bonde till Göteborgs-Posten. Michael Verdicchio, GP:s grävreporter som har gjort den granskning som resulterat i ett antal reportage, berättar att han i sin granskning har sett allt från anlagda bränder och intrång i folks bostäder till skadegörelse och framför allt trakasserier och mordhot.

Fru talman! Man måste få känna sig trygg hemma. Äganderätten är grundlagsskyddad, och den måste respekteras. Ingen ska behöva vara orolig för att det finns människor runt knuten eller på gårdsplanen när man går och lägger sig på kvällen. Om nu intrång görs på gårdar måste det dessutom få hårdare rättsliga påföljder. Gör regeringen någonting åt detta? Myndigheter och regeringen måste nämligen ta det här på allvar och slå ned hårt på det, för vår trygghets skull och för vår demokratis skull.

Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen: Man får tycka olika, men man får inte bete sig hur som helst. Det finns många både kända och okända fall där personer har blivit utsatta, och djurrättsterroristernas metoder är i många fall horribla. Det är inte rimligt att någon ska behöva bli utsatt för detta. Den som är utsatt lägger dessutom ned oerhört mycket tid på allt från polisanmälan till att fundera på om det man håller på med är värt det.

Brotten mot djurhållare, politiker, jägare och deras familjer blir allt fler och allt grövre, men polisanmälningarna läggs ofta ned. Det exempel från Västsverige som ministern berättar om är bra, men detta behöver ju ske över hela Sverige. Vi kan exempelvis läsa i medierna om en lantbrukare som har utsatts för 78 dåd men där ingen har dömts.

Fru talman! Jag tror att detta på sikt hotar hela den svenska landsbygden. Det hotar såväl ansvarskänslan för etisk djurhållning som den ansvarskänsla för vår natur som under generationer har byggts upp runt om i vårt land. Avser statsrådet och regeringen att agera för att hantera hotens och trakasseriernas konsekvenser för de människor som blir utsatta i dag?

Fru talman! Tack, ministern!

Under de senaste tre åren har över 200 brott anmälts, och då vet vi att det också finns ett stort mörkertal eftersom många jordbrukare inte törs anmäla hoten. Tyvärr har anmälningar systematiskt lagts ned av polisen, för polisen säger själv att man saknar resurser för att utreda dem. I takt med att anmälningarna inte utreds ökar otryggheten på den svenska landsbygden. Flera jag har talat med säger till och med: Varför ringa polisen när de kanske ändå inte kommer?

Polisens närvaro, om den finns över huvud taget, dräneras ytterligare när polisresurser alltmer fokuseras till storstadsområdena. I ett svar på en interpellation från mig i slutet av 2017 berättade justitie- och inrikesministern att regeringen skulle stärka polisen med 2 miljarder kronor för 2018. I ett svar på en annan interpellation från mig, i april 2018, berättade ministern att regeringen hade aviserat en historisk satsning på Polismyndigheten och att denna satsning skulle komma hela landet till del.

Så min fråga till ministern är: Vilket år kommer människor på landsbygden att märka av det regeringen nu har talat om i flera år, alltså fler poliser på landsbygden?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag tycker att det verkar som att vi har en ganska gemensam problembild när det gäller hur det ser ut där ute med detta. Jag känner att regeringen faktiskt har tagit ett steg framåt i att undersöka var problemen ligger och hur situationen ser ut.

Sedan tror jag tyvärr att det finns en större bild där ute som vi inte riktigt har koll på. Vi vet att det finns väldigt många djurhållare som inte vågar anmäla i dag. De vågar inte anmäla till polisen därför att det blir en offentlig handling. Då riskerar de ytterligare trakasserier och hot, inte bara mot dem själva och mot deras företag utan även mot deras anhöriga. Via den rapportering som har skett har vi bevis på att man går på släktingar till djurhållaren samt att man går på revisorer och andra som finns i närheten av företagaren. På detta sätt blir det så mycket större.

Jag tycker att det finns ett litet problem i handläggningen av dessa typer av ärenden gällande om det är en polismyndighetsfråga, en landsbygdsfråga eller en juridikfråga. Detta resulterar i att flera ministrar och departement är involverade. Här ligger ett stort ansvar på regeringen att komma tillbaka med en samlad lösning på problemet - inte för sakens skull eller för regeringens skull utan för de företagare och för de lantbrukare som befinner sig mitt ute i detta träsk av hot.

För en vecka sedan träffade jag Malin, som är ordförande för Sveriges kaninuppfödare. Hon vittnade om en situation där hon som mamma får utstå människor som hotar inne på hennes egen tomt. Jag vill att hon ska kunna känna trygghet på jobbet och i hemmet. Jag undrar om ministern tycker att man på landsbygden kan lita på att polisen kommer när man ringer.

Fru talman! Jag börjar med diskussionen on anmälningar.

Jag tror att det är otroligt viktigt att vi gemensamt i denna kammare är väldigt tydliga med att brott ska anmälas. Det är grundförutsättningen för att polisen ska kunna göra sitt jobb och för att polisen ska kunna utreda brott och lagföra människor.

Men det är också viktigt för att få en helhetsbild. Om man inte kan se samband mellan olika aktiviteter av denna typ har vi tappat en del av verktygen för att lösa detta.

Detta förekommer i samband med olika brottsfall där det förekommer diskussioner om att människor inte vill eller vågar anmäla brott. Jag tror dock att det är otroligt viktigt att vi står upp för principen att detta är viktigt, för annars kommer såväl man själv som andra att drabbas i större utsträckning. Som så kallad polisminister är det viktigt för mig att hjälpa polisen att få det underlag som krävs för att komma till rätta med detta.

Den andra frågan handlade mer om polisnärvaro och kapacitet.

Det är ju de facto så att polisen under de senaste åren har tvingats till nästan orimliga prioriteringar därför att polisorganisationen har varit för svag. Det har funnits för få anställda, vilket har gjort att man inte har haft en tillräckligt stark närvaro i hela landet. De senaste åren har inneburit att det tillskott som nu ändå växer inom polisen i mångt och mycket har hamnat i de mest brottsutsatta områdena, inte minst kopplat till skjutningar.

Jag har full förståelse för om polisen just nu känner att man inte har sett den ökning som folk pratar om, men ökningen har skett på vissa platser som var väldigt brottsutsatta.

Jag har rest väldigt mycket som ny inrikesminister, och det har knappt funnits något område jag kommit till där man inte diskuterat hur de nya resurserna ska fördelas. Vad ger mest effekt? Var får vi mest effekt av en effektiv polisorganisation när de nya aspiranterna kommer ut i denna organisation? Samtidigt anställs också fler civilanställda som kan hjälpa till med en del av utredningsarbetet för att avlasta polisen så att den kan vara ute.

En av de främsta prioriteringar som rikspolischefen har med den nya organisationen och med den växande plan för 10 000 fler anställda som rikspolischefen jobbar med är att ha en bättre lokal närvaro över hela landet. Detta är också någonting som regeringen kommer att följa upp väldigt noga. Det är en av anledningarna till att vi nu gör historiskt stora satsningar på polisen, både i år och under de kommande åren.

Det har förekommit diskussioner om att Säkerhetspolisen inte alls är inkopplad i detta arbete, och det vill jag dementera. När jag talar med polisen får jag höra att de har samarbete med Säkerhetspolisen i de frågor där de anser att det är nödvändigt. Det handlar om kopplingen till mer politiskt motiverad verksamhet och om vissa individer eller grupperingar som de vill kunna följa i utredningsfasen.

En grundläggande förutsättning som är lite tråkig i interpellationsdebatten är att jag i första hand vill ha förtroende för att polisen och Säkerhetspolisen gör rätt bedömningar när det gäller vilka insatser som ska göras och hur arbetet ska organiseras och bedrivas. Min inställning är, i alla fall tills jag motbevisas, att jag vill ge polisen och Säkerhetspolisen chansen att göra sitt arbete utan att jag går och dirigerar deras arbete.

De har sagt att de tar detta på allvar. Jag kommer att följa frågan, men exakt hur de ska organisera arbetet tror jag faktiskt att Polismyndigheten är bättre än jag på att bestämma.

Fru talman! Det känns bra att få resonera om dessa frågor i dag. Vi verkar också vara överens om att detta är ett stort problem.

Min kollega Åsa Coenraads nämnde tidigare att det är bra att regeringen har gjort en del. Och visst, det är jättebra. Men jag tror faktiskt att vi behöver göra ganska mycket mer. Vi moderater vill ha fler poliser. Det är viktigt med ökad lokal närvaro och bättre nationell samordning.

Varken företagare eller privatpersoner som är brottsutsatta ska behöva känna sig bortprioriterade.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för den intressanta diskussion vi haft om detta. Jag känner, liksom statsrådet, att det är otroligt viktigt att vi diskuterar och för ett resonemang om detta.

Jag håller också med mina andra kollegor. Vi märker att regeringen tar detta på allvar, men jag vill ändå lyfta fram några saker.

Vi ser ju att den kriminella aktivismen och terrorismen ökar, vilket drabbar såväl människor som jobbar inom jordbruket som eftersöksjägare och jägare som har skyddsjakt.

Min bild, herr statsråd, är att det är bråttom med åtgärder och lagförslag. Ett förslag på åtgärd kan vara att gårdsplaner vid lantbruksbyggnader ses som inhägnade industriområden - då skulle det röra sig om olaga intrång.

Min fråga till statsrådet är: Kommer regeringen att tillföra mer resurser för att jordbrukare och jägare ska känna sig trygga där de arbetar?

Fru talman! Jag vill också tacka för denna interpellationsdebatt. Den är viktig för mig, och det är viktigt för riksdagen att ha koll på dessa frågor även fortsättningsvis.

Vi såg en nedgång när det gäller djurrättsaktivism under några år, men under de senaste åren har vi åter sett en ökning. Det är otroligt viktigt att följa detta och att göra effektiva insatser.

Jag kommer att ha en fortsatt dialog med Polismyndigheten om detta, och jag kan garantera att det kommer till ökade resurser. Detta är ett av de största utgiftsområdena, och det kommer att växa. Det är i dag den största myndigheten, men målsättningen är ju 10 000 fler polisanställda. Det är en kraftig ökning som gör att polisen inte tvingas till orimliga prioriteringar mellan olika typer av brott. Jag tror att det behövs i Sverige för att öka tryggheten och för att komma åt brottslighet.

Jag kommer också att ha en fortsatt dialog med en del av de organisationer som har varit aktiva i dessa frågor för att lyssna och lära mer.

Jag tror att vi gemensamt har ett ansvar att se till att göra en väldig skillnad mellan denna typ av brottslig aktivism, som inte ska tillåtas i Sverige, och unga människors engagemang för djurrätt eller vad det nu kan vara. Det är två olika saker, och det finns en väldigt tydlig gräns mellan dem. Man ska förstå att man går över en väldigt farlig gräns när man tar detta steg och kanske engagerar sig i brottslig verksamhet. Vi har ett gemensamt ansvar att vara mycket tydliga med detta.

Jag ser fram emot att fortsätta delta i denna diskussion och bidra i arbetet. Jag ser också fram emot att polisens arbete på detta område - förhoppningsvis - kommer att bära frukt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.