Den drastiska ökningen av antalet ensamkommande flyktingbarn

Herr talman! Markus Wiechel har ställt följande frågor till mig: Anser jag att det stora antalet ensamkommande barn som kommer till Sverige är ett problem, och kan jag kan tänka mig att arbeta för att minska trycket? Vad avser jag och regeringen att göra för att minska kostnaderna för mottagandet? Kan jag tänka mig att verka för införandet av ett tak för vad boenden får kosta eller behovsprövning för placering på så kallade HVB-hem? Och slutligen: Avser jag att verka för införandet av åldersbedömningar eller andra identifieringskrav?

Antalet asylsökande har de senaste åren ökat generellt, inte bara i Sverige utan även i Europa och resten av världen. Antalet ensamkommande barn som befinner sig på flykt och söker sig till Europa har ökat kraftigt under 2014 och 2015. Sverige värnar om och ger skydd åt de allra mest utsatta. Vi tar ett stort ansvar för att ge stöd och skydd åt ensamkommande barn och ska fortsätta att göra det. Det innebär emellertid inte att jag är omedveten om den utmaning som ökningen av antalet ensamkommande barn medför, särskilt när det gäller mottagande i kommunerna.

Det är viktigt att verka för att samtliga medlemsstater i EU tar ett solidariskt ansvar och följer det regelverk som finns på området men även att se över vad som kan göras på nationell nivå.

Ensamkommande barn är en utsatt grupp och behöver ett särskilt mottagande när det gäller boende, omsorg, god man med mera. Det är kommunernas socialtjänst som bedömer vilken omsorg barnet behöver. Utgångspunkten är att ensamkommande barn ska behandlas på samma sätt som svenska barn i utsatthet.

Att samhällets kostnader för att ta emot dessa barn ökar när antalet skyddsbehövande barn stiger är självklart. Lika självklart är det att de statliga ersättningarna till kommunerna också ökar. Samtidigt är det viktigt att skattemedlen används ansvarsfullt och ändamålsenligt. I budgetpropositionen för 2015 aviserade regeringen att det finns behov av att göra en översyn av den statliga ersättningen för kommunernas boendekostnader vid mottagandet av ensamkommande barn. Inom Regeringskansliet pågår ett arbete med att förenkla regelverket och minska den administrativa bördan för kommunerna.

Regeringen planerar att i höst återkomma med förslag om en ny placeringsform för barn och unga, så kallat stödboende. Stödboende ska ses som ett komplement till hem för vård eller boende - HVB - och familjehem, som är dagens placeringsformer för barn och unga. Stödboende är bland annat tänkt att kunna vara en lämplig placeringsform för de ensamkommande barn och unga som inte har ett vård- och behandlingsbehov som motiverar en placering i familjehem eller HVB.

När det gäller åldersbedömningar och krav på identifiering kan slutligen följande sägas. En person som söker asyl i Sverige ska göra sin identitet, och i förekommande fall ålder, sannolik. Om det saknas handlingar kan, förutom den sökandes berättelse, slagningar i olika databaser göras för att få tillgång till tidigare registreringar. När det gäller ensamkommande barn kan även uppgifter inhämtas från andra, till exempel socialtjänsten. En medicinsk åldersbedömning kan erbjudas om det fortfarande råder tvivel om den uppgivna åldern. Resultatet värderas tillsammans med all övrig bevisning och utredning i ärendet. Det krävs samtycke från den som ska genomgå en medicinsk åldersbedömning. Att införa någon form av krav på att genomgå denna typ av undersökning är varken lämpligt eller i överensstämmelse med gällande rätt på området.

Herr talman! Vi har i dag fått höra flera replikskiften där migrationsministern har fått svara på frågor från olika ledamöter om just ensamkommande flyktingbarn. För dem som lyssnar kan jag tänka mig att det låter lite tjatigt, men faktum är att det är väldigt viktiga frågor som vi debatterar.

Det är just därför som jag inte kommer att ge mig. Jag kommer att fortsätta tjata tills ministern kommer med tydliga svar på hur situationen kan lösas, hur mottagningen kan förbättras och hur han avser att fortsätta med ett generöst och öppet mottagande som Sverige har i dag samtidigt som vi har andra åtaganden i samhället.

Som det ser ut nu säger ministern ofta i intervjuer att det är upp till Migrationsverket att lösa detta. Det verkar som om han inte själv tar något ansvar för den politik man för från regeringens sida. Ansvaret kastar han ifrån sig samtidigt som han konsekvent, även i svaret på min interpellation, vägrar erkänna att antalet människor som kommer till Sverige också är ett problem. Han använder begreppet "utmaning" men medger samtidigt att han inte avser att arbeta för att minska trycket på Sverige. Det är i sig ganska skrämmande, kan jag tycka, att ansvarig minister inte tycks förstå vilka konsekvenser de här volymerna och den här enorma anstormningen får för vårt land.

I tidning efter tidning kan vi läsa om det hårda trycket. För några veckor sedan kunde vi läsa i Sydsvenska Dagbladet att 40 ensamkommande barn kommer till Malmö varje dag. I våras var det 40 personer varje vecka. I Dagens Juridik kunde vi läsa att det kommer 600 ensamkommande barn till Sverige per vecka. Detta med ett system som är byggt för att klara av 400 ensamkommande per år.

För cirka tio år sedan kom runt 400 ensamkommande barn per år till Sverige, det vill säga det som dagens system är uppbyggt för. Förra året kom strax över 7 000, och Migrationsverkets prognos pekar på att runt 12 000 kan komma i år. Statsbudgetkostnaden för detta har flerdubblats och kan uppgå till runt 10 miljarder kronor. Migrationsverkets prognoser visar att om bara ett fåtal år kan de här kostnaderna svara för nästan halva det belopp som är avsatt för migrationsutgifter.

Det här slår naturligtvis hårt mot hela vårt samhälle. Varningar om brist på bostäder, lärare, tolkar, kuratorer - you name it - tycks inte vara intressanta att lyssna på från ministerns sida. För honom är det viktigare att fortsätta som nu. Trots resursbrist ska kommuner och statliga myndigheter på något sätt punga ut med resurserna som behövs. Då vet vi att det är någon annanstans man får ta dem ifrån. Det kan vem som helst förstå.

Så, ministern, hur långt ska det här behöva gå? Kan vi ta emot hur många ensamkommande flyktingbarn som helst? Ska vi behöva börja stänga dagis, skolor och äldreboenden för att ha råd att ha det här mottagandet? Ska vi behöva ta mer av välfärden för att ministern och de övriga i regeringen ska framstå som godhjärtade, samtidigt som ni faktiskt gör hundratusentals människor en riktig björntjänst?

Herr talman! Det som nu händer i Mellanöstern, Syrien och Irak är den värsta humanitära krisen i vår tid. Jag besökte själv Jordanien och Libanon så sent som i våras, och det är vad FN-personalen där säger. 12 miljoner människor är på flykt. 8 miljoner är kvar i landet i Syrien. 4 miljoner har lyckats ta sig ut. Bara i Libanon talar vi om snart nästan 2 miljoner flyktingar. I Jordanien är det säkert 600 000-700 000. Det är en katastrof - en mänsklig, humanitär katastrof - av enorma mått. 250 000 människor är döda.

Vi känner alla till den bilden. Vi känner till hotet från Isis, terrorsekten, och vad den håller på med i de här områdena. Vi känner till Bashar al-Asads bombningar av det egna folket. Han bombar sönder de egna städerna. De ligger i ruiner. Men det känner både Markus Wiechel och jag till.

Det som skiljer oss åt är att när människor kommer från dessa platser, när de flyr från dessa platser, då vill jag hjälpa dem. Jag vill ge dem skydd och stöd - här i Sverige. Vad vill Sverigedemokraterna? Vad jag förstår av den sverigedemokratiska retoriken vill de kasta tillbaka dem ut i kriget igen. Vad vill Sverigedemokraterna annars? Det är precis det detta handlar om: tusentals - tiotusentals, hundratusentals - människor som kommer till Europa och därmed också till Sverige och som söker asyl och skydd. Vi prövar då deras asylskäl.

Mellan 2011 och 2015 räknar vi med att ungefär 100 000 människor från Syrien har beretts skydd i Sverige. Jag är fantastiskt stolt över det som vi har gjort. Vi har i så fall räddat livet på över 100 000 människor. Det är det som är Sverige: solidariteten och ansvarstagandet. Vi vänder inte ryggen åt världen, utan vi ser vad som händer i världen och försöker hjälpa till efter bästa förmåga.

Just nu kommer det utöver vuxna och familjer också många ensamkommande barn. Det är helt korrekt. Så är det. Jag var själv i Malmö och besökte ankomstboenden för ensamkommande barn i förra veckan. Jag vet precis hur det ser ut. Jag vet siffrorna också.

Då ägnar sig en del, som jag var inne på i tidigare inlägg, rasistiska bloggar och inlägg åt att försöka misstänkliggöra de här barnen. "Det är inga riktiga barn. Det är egentligen bara vuxna män." 20 procent av dem är flickor. Enligt den statistik vi har från Migrationsverket är 10 procent av dem under tolv år. Jag tror att de sa på ankomstboendet att det yngsta ensamkommande barnet, som de hade hittat på Malmö central, var fem år. Bilden man försöker få ut, att detta egentligen inte är några barn, att detta är vuxna, är alltså fullständigt felaktig. Det är ljug. Det är lögner.

Det är klart att det här innebär ett stort åtagande för Sverige och en stor utmaning för Sverige som vi måste hantera. Självklart är det så. Det handlar om att få fram tillräckligt många platser men också om att få fram tillräckligt många utbildningsplatser, om att bygga skolor och bostäder och om allt annat som vi nu håller på att göra.

Det första som vi tar oss an när det gäller de ensamkommande barnen är att vi inrättar en ny form av boende, stödboende, som komplement till HVB-hemmen. Det gör att vi kan få fram fler platser. Bara Statens institutionsstyrelse kommer att få i uppdrag att ta fram 1 000 sådana platser i statens regi till att börja med när vi har den nya lagen på plats. Vi behöver naturligtvis göra mycket mer. Det kan aldrig vara ett alternativ att vända ryggen åt dessa barn.

Herr talman! Det råder inga tvivel om att migrationsministern vill göra väldigt mycket. Han vill ta emot fler människor i Sverige och vill att fler ska kunna få trygghet i Sverige. Problemet är att det inte bara är vilja och visioner som krävs; man måste ha lösningar också.

Man kan fråga sig om det inte är lite märkligt att det enligt ministern bara är Sverige som ska ta ansvar och inte övriga världen. Som det är nu framstår det som att det bara är Sverige, och eventuellt också Tyskland i en del fall, som tar ansvar. Men det är inte riktigt så det ser ut. Eftersom närapå hälften av de ensamkommande barn som kommer till Europa söker sig till Sverige är det något som är lite märkligt.

Vad är det som får ministern att tro att dessa, som enligt egen utsago är minderåriga barn och i många fall också är det, helt på eget bevåg färdas ca 7 000 kilometer genom nio eller tio länder för att till slut hamna i Sverige? Vad är det som gör att det är värt för dem att i vissa fall betala flyktingsmugglare 20 000 euro för att komma till Sverige, i många fall på vägar som är livsfarliga att resa på?

Ministern talar som sagt ofta om att Sverige ska ta ansvar. Naturligtvis ska vi vara ett land som stöttar utsatta. Jag har i flera debatter och inlägg tidigare tydliggjort att vi vill stötta dem som behöver vårt stöd, men det ska ske på ett effektivt sätt.

Man kan fråga sig hur man bäst gör detta. Varför är det så många som aktivt söker sig hit? Varför kom det runt 7 000 ensamkommande barn till Sverige förra året samtidigt som det kom 838 till Danmark, 1 204 till Norge och bara 196 till Finland? Varför denna skeva fördelning?

De barn vi talar om är, som ministern sa, till 80-85 procent pojkar, och fler än hälften säger sig vara 16-17 år gamla. För några år sedan visade det sig att 72 procent av de asylsökande ensamkommande barnen i Norge i själva verket var vuxna. Detta konstaterades efter medicinska prövningar - något som man i Sverige inte får göra utan medgivande. I Danmark var siffran ännu högre. Där låg den på 75 procent förra året. Jag skulle inte bli förvånad om dessa som bedöms som vuxna i våra grannländer till slut söker sig till Sverige för att försöka här.

Herr talman! Varför skulle situationen i Sverige vara annorlunda än i våra grannländer? Svenska Dagbladets skribent Merit Wager avslöjade för inte så länge sedan att personal vid Migrationsverket och på HVB-hem rapporterat att det bland de många asylsökande i Sverige som sa sig vara minderåriga fanns mängder av betydligt äldre personer. En person som arbetat som modersmålslärare för asylsökande ensamkommande barn hade sagt att det kändes märkligt att han som är 32 år gammal skulle undervisa barn som är lika gamla som han själv.

Varför ska vi vara rädda för de medicinska åldersbedömningarna i Sverige när vi vet vad detta kostar samhället, vilka konsekvenser det får och hur det ser ut i våra grannländer?

Herr talman! Jag tycker att Markus Wiechel borde pröva på att nå något slags medmänsklig känsla här. Han fortsätter att försöka misstänkliggöra de barn som kommer. Det är inga riktiga barn, menar han. De är nog vuxna. Och så tar han till anonyma källor och drar till med statistik.

Som sagt, 10 procent av dem som kommer är yngre än tolv år. Jag kan skilja på en tolvåring, en 20-åring och en 30-åring. Jag vet inte om Markus Wiechel kan göra det, men jag kan göra det.

Enligt den statistik vi har är ungefär två tredjedelar i åldersgruppen 14-16 år. Det kan hända att det finns någon som är 17, 18 eller 19, men att det skulle vara någon som är 30 har jag svårt att tro.

Jag besökte som sagt ankomstboendet i Malmö i förra veckan. Jag träffade säkert ett femtiotal barn. Det snurrar runt en massa myter på nätet som inte minst Sverigedemokraterna försöker vidmakthålla. Man kallar dem för "skäggbarn" och säger att de inte är riktiga barn utan vuxna män. Men så är det inte. Det är barn vi pratar om.

Den yngsta man hade tagit hand om i Malmö var fem år. Den här frågeställningen får mig att tänka på min egen dotter som är sex år. Det är detta man faktiskt måste försöka bottna i när man har hand om de här frågorna.

Det kunde ha varit du, Markus Wiechel, eller jag som var i den situationen, om vi inte hade haft turen att födas i Sverige, som ju har byggts upp med en socialdemokratisk välfärdspolitik under decennier. Då hade det mycket väl kunnat vara du eller jag som hade suttit på ankomstboendet och sökt en hjälpande hand. Och det är det som Sverige ska vara.

Är det då bara Sverige som kan klara detta, undrar Markus Wiechel. Nej, det har varken jag eller någon annan påstått. Det är inte hälften av alla ensamkommande barn som kommer till Sverige. Siffran ligger på mellan 25 och 30 procent. Det är en hög siffra, men det är inte hälften. Andelen har heller inte ökat.

Min bild, som jag berörde i ett tidigare inlägg, är att det som gör att många barn söker sig till Sverige är att det världen över finns en väldigt positiv bild av Sverige. Vi har väldigt gott rykte. Vi är förmodligen det land som är världens bästa för barn att växa upp i. Det vet vi, och det vet man på många andra håll i världen - i Asien, Afrika och Latinamerika. Om man befinner sig i den situationen att man är som mest utsatt är det kanske detta kalla land i Norden, som man bara har läst eller hört talas om, som hägrar framför en. Man tänker: Där kan jag vara trygg och säker. Där behandlas barn på ett bra sätt. Jag tror att det är detta som det i grunden handlar om.

Vi stänger inga dagis eller äldreboenden för att ge plats åt detta. Det gör vi inte. Vad vi gör är att försöka lösa de problem som finns utifrån de resurser som växer fram i ekonomin varje år. Behöver vi bygga bostäder för att ta hand om en större befolkning, ja, då bygger vi bostäder. Behöver vi satsa på skolgång för de barn som kommer, ja, då lägger vi extrapengar till det. I måndags gick vi ut med en stor satsning där vi höjer skolschablonen för asylsökande barn med 50 procent. Det är en affär på 400 miljoner kronor. Vi riktar helt enkelt resurser av vår ekonomi för att lösa dessa praktiska problem.

Herr talman! Jag vill inte misstänkliggöra några barn. Men det finns något som migrationsministern själv borde fundera över. Statistiskt sett i våra grannländer är det så att 70-75 procent av dem som säger sig vara minderåriga inte är det. Borde det vara annorlunda i Sverige, eller kanske det kan vara så här också?

Om man kommer hit och har rätt till asyl ska man självklart ha det, oavsett ålder. Det spelar liksom ingen roll. Men faktum är att många av dem som kommer till Sverige mycket väl kan vara över 18 år. Det har vi sett i våra grannländer. Det är ganska uppenbart.

Det är faktiskt Sverige som för en märklig och i sammanhanget extrem politik på det här området, inte de andra länderna i Europa.

Det är samma sak när vi talar om att stötta utsatta här. Jag förstår att migrationsministern vill hjälpa så många det går här. Det har vi gått igenom flera gånger tidigare. Men han har fortfarande inte sagt varifrån pengarna ska tas. Han har fortfarande inte presenterat några lösningar på hur man ska bekosta mottagandet, för det är väldigt dyrt. Det finns boenden i dag som kan kosta mellan 2 000 och 16 000 kronor per dygn för ett ensamkommande barn. Det står skattebetalarna här för.

Varifrån ska de pengarna tas? Ska ni fortsätta att höja skatterna med 60 miljarder nästa år? Javisst, men vad är det då som ni inte ska lägga pengar på? All politik handlar som sagt om prioriteringar. Här har migrationsministern tyvärr inte redogjort för hur regeringen ska finansiera detta.

Herr talman! Vi rullar ut våra budgetpresentationer under de här veckorna. Efter hand kommer man att se hela bilden av de satsningar som vi gör.

Vi satsar på den generella välfärdspolitiken. Vi säger inte bara att vi ska rikta stöd till just en speciell grupp, utan vi försöker se till att lösa själva grundproblemet. Behöver vi mer pengar i skolan, till exempel, anslår vi pengar just till skolan. Vi gick i måndags ut med en satsning på nästan 5 miljarder på den punkten. Behöver vi bygga bostäder ser vi till att dra igång den största bostadspolitiska satsning som har gjorts på över tio år. Det gör vi från och med den 1 januari; det är en satsning på över 6 miljarder kronor. Behöver vi förstärka vuxenutbildningen för att en del av dem som nu kommer behöver förstärka sina utbildningsmöjligheter går vi fram med en satsning där.

Var tar vi pengarna ifrån? En del skatter höjer vi, ja, men det är också så att det varje år växer fram ett reformutrymme. Det är bra använda pengar att använda det reformutrymmet till exempel till bostäder, skolor, vuxenutbildning eller andra åtgärder som stärker Sverige. Det ska man också komma ihåg.

Låt oss säga att de barn som nu kommer är i 14, 15, 16-årsåldern. Om några år kommer de att vara i arbetsför ålder. Vi behöver fler människor i arbetsför ålder i Sverige. De barn som vi nu tar emot kan mycket väl vara de som kommer att ta hand om dig och mig, Markus Wiechel, när vi blir gamla och ligger på äldreboenden. Så kan det mycket väl vara. Om vi inte löser den demografiska situationen kommer vi att ha ett bekymmer med arbetskraftsbrist så småningom. Om vi sköter våra kort rätt stärker detta Sverige framöver.

Jag har fortfarande inte fått svar. Jag ställde frågan i början av debatten. Vi får väl ta någon annan debatt om detta sedan. Men vad är Sverigedemokraternas alternativ till detta? Vi har en jättestor flyktingkris. Det räcker med att se bilden i Expressen i dag för att förstå vad det handlar om. Ska vi kasta ut dessa barn i kriget igen?

Överläggningen var härmed avslutad.