Demonstration och demokrati

Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig hur jag ämnar agera för att ungdomar inte ska känna sig, eller bli, tvingade att delta vid politiska demonstrationer. Frågan ställs med anledning av de klimatdemonstrationer som många barn och ungdomar deltagit i det senaste året.

Låt mig börja med att slå fast att det är mycket positivt att tusentals barn och ungdomar runt om i världen just nu engagerar sig i viktiga politiska frågor och står upp för sina rättigheter.

Många barn i Sverige känner i dag stark oro för den globala uppvärmningen och över sin och mänsklighetens framtid. Många vill också uttrycka denna oro till oss vuxna och ställer krav på handling. I vårt demokratiska styrelseskick har barn precis som vuxna rätten att fritt uttrycka sina tankar, åsikter och känslor liksom att delta i sammankomster för opinionsbildning och demonstrationer. Dessa rättigheter stadgas såväl i vår grundlag som i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det är samtidigt viktigt att understryka att både barn och vuxna i Sverige har en grundlagsstadgad rätt gentemot det allmänna att slippa ge till känna sin åskådning i politiska och andra frågor. Inte heller får man av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller demonstration. Skolan ska liksom all offentlig verksamhet i Sverige beakta objektivitetsprincipen i regeringsformen, vilket innebär att iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Jag har fullt förtroende för den svenska skolan i detta avseende.

Sammanfattningsvis är det viktigt att elevers deltagande i demonstrationer och liknande sammankomster bygger på frivillighet. I den utsträckning elevers opinionsyttringar i klimatfrågan eller andra samhällsfrågor sker på skoltid är det viktigt att våra skolor och vår skolpersonal hanterar detta på ett genomtänkt och adekvat sätt i enlighet med gällande regelverk.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag uppskattar att statsrådet i sitt svar på min interpellation betonar vår grundlagsskyddade rättighet att fritt uttrycka våra tankar, åsikter och känslor både i största allmänhet och i organiserade former likt de berörda demonstrationerna. Häri återfinns självklart ingen meningsskiljaktighet, varken mellan mig och kultur- och demokratiministern eller mellan oss och gemene man ute i landet.

Med det sagt står det onekligen varje individ fritt att själv avgöra vilka, om några, opinionsyttringar i allmänhet eller demonstrationer i synnerhet som denna individ vill göra eller vara en del av. Andra sidan av myntet när det gäller vår grundlagsskyddade demonstrationsfrihet är just rättigheten att avstå densamma, fru talman, och kultur- och demokratiministern slår i sitt svar fast att detta ska efterlevas.

I sitt svar sa statsrådet också att det är mycket positivt att barn och ungdomar engagerar sig i frågan och att statsrådet i sammanhanget har fullt förtroende för den svenska skolan sett till den berörda problematiken - med andra ord att inget explicit eller implicit tvång förekommer.

Jag är, som en konsekvens av de dialoger jag fört med elever från runt om i landet, något mer skeptisk. Medier har rapporterat om hur skolor låtit deltagande i demonstrationer vara obligatoriskt, något som också ett flertal elever vittnat om till mig. I regel förkläds då deltagandet till att vara en del av den ordinarie verksamheten. Det väcker frågan huruvida man från regeringens sida hade agerat lika passivt ifall elever runt om i landet som en del i sin undervisning hade varit tvingade att delta i demonstrationer för andra sakpolitiska frågor av låt säga mer borgerlig eller högerorienterad karaktär.

Men, fru talman, även i fall där explicit tvång inte förekommit måste kultur och demokratiministern förstå vilket socialt tryck som skapas i kölvattnet av den mer eller mindre hysteri som ibland råder. Även om man som högerorienterad ung kille eller tjej finner klimatfrågan viktig vill man väl knappast delta i uppenbart vänsterorienterade demonstrationer likt de klimatdemonstrationer som ägt rum. Men vad menar statsrådet att dessa ungdomar ska göra när klasskamraterna kallar dem töntar bara för att de vill ta del av skolundervisningen i stället för att skolka, när deras skola väljer att ha videoklipp och filmer om Greta Thunberg som en del av den obligatoriska undervisningen, när deras skoluppgifter formuleras om och kring klimatdemonstrationernas agenda, när deras lärare uppmanar dem att både skolka och strejka och när deras lärare själva deltar i demonstrationerna under paroller om Teachers for Future? Kan kultur- och demokratiministern med handen på hjärtat säga att hon inte hade känt sig nödgad att delta för att slippa sticka ut, för att slippa avslöja avvikande politiska åsikter?

Om statsrådet kan påstå och styrka att inget explicit eller implicit tvång av den beskrivna karaktären ägt rum ser jag absolut fram emot den redogörelsen.

Om statsrådet däremot, likt mig, ser detta som ett faktum och ett demokratiproblem vill jag referera tillbaka till min ursprungliga fråga i interpellationen: Hur ämnar statsrådet agera för att inte fler ungdomar ska känna sig, eller bli, tvingade att delta vid politiska demonstrationer?

Fru talman! I den principiella frågan är min uppfattning glasklar: Allt deltagande i opinionsyttringar i Sverige, vilka de än må vara, ska bygga på frivillighet och på individers självständiga beslut, detta i enlighet med vår grundlag och utifrån demokratins principer.

Precis som Tobias Andersson tror jag inte att detta är en partiskiljande fråga i svensk politik. Jag tror att alla i denna kammare är överens om att opinionsyttringar ska vara frivilliga.

Nu verkar Tobias Andersson vara av uppfattningen att påtryckningar från skolor för att elever ska delta i klimatdemonstrationer har varit vanligt förekommande. Sanningen är att vi inte vet någonting om den frågan, och generaliseringar utifrån enskilda fall riskerar att bli missvisande.

Återigen: Det är viktigt att skolan, precis som all offentlig verksamhet i Sverige, beaktar objektivitetsprincipen enligt regeringsformen och iakttar saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Samtidigt är ett av grundskolans och gymnasieskolans grundläggande syften att ge eleverna en god grund också i form av aktivt deltagande i samhällslivet, och då kan inte skolan isolera sig från samhället och aktuella samhällsfrågor.

Tobias Andersson frågar mig hur jag ämnar agera för att ungdomar inte ska känna sig tvingade av skolan att delta i politiska demonstrationer. Svaret är återigen att grundlagsregleringen är tydlig på området: Ingen kan eller ska tvingas av det allmänna att delta i sammankomster eller demonstrationer mot sin vilja.

Det finns också tydliga och långsiktiga strukturer för hur tillsyn ska gå till på skolans område. Ansvaret att se till att grundlagen efterlevs åvilar skolans huvudmän, alltså kommunerna och de fristående skolornas styrelser. Jag har fullt förtroende för att skolans huvudmän tillsammans med skolledarna och skolorna följer de lagar och regelverk som finns på området. Men i den utsträckning felaktiga beslut ändå fattas och överträdelser sker på enskilda skolor har Skolinspektionen den viktiga uppgiften att utöva tillsyn.

Vi har alltså en tydlig, långsiktig struktur här i Sverige för att fånga upp den typ av oegentligheter som vi talar om här. Skulle man misstänka att ansvaret brustit, ja, då är det till Skolinspektionen som ordinarie tillsynsmyndighet som även privatpersoner kan inkomma med anmälningar.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Jag kan inte erinra mig att jag nyttjade uttrycket "vanligt förekommande". Däremot är det ett faktum att detta har skett; det visar rapporteringen både från medier och från dem som kommit till mig och kollegor till mig och berättat om det.

Jag vill hävda att det inte behöver vara vanligt förekommande för att vara allvarligt. Jag tycker att varje gång man bryter mot en grundlagsskyddad rättighet är det ett allvarligt problem som bör och ska diskuteras i denna kammare. Därav denna interpellation.

Med det sagt önskar jag i detta inlägg lägga emfas på att nyansera bilden av de berörda demonstrationerna.

Fru talman! Jag hade varit beredd att hålla med kultur och demokratiministern om att det är bra att ungdomar engagerar sig så pass mycket i detta om klimatdemonstrationerna faktiskt hade varit politiskt neutrala och visat en genuin önskan att värna miljön och klimatet. Om de kunnat leverera sakliga och välgrundade förslag på vad vi som politiker bör ta till oss och genomföra för att nå de mål och visioner som de påstås ha hade det varit bra.

Så är dock med all säkerhet inte fallet. Jag observerade klimatdemonstrationerna i Stockholm både den 20 och den 27 september och hade förmånen att samtala med och intervjua flera av dem som var på plats. Tro mig, det var en tydlig slagsida åt vänster, och ett oroväckande stort antal personer uttryckte djupt odemokratiska önskemål och förslag både i text och verbalt - något som säkerligen kan upplevas som problematiskt i sig för en demokratiminister men framför allt något som å det grövsta förvärras av att elever vittnat om att deltagande varit tvång vid just dessa demonstrationer.

För att ge statsrådet en uppfattning om vad jag åsyftar vill jag påpeka att demonstrationerna härstammar från en person som låtit sig fotograferas i en T-shirt från Afa - samma våldsbejakande vänsterextrema organisation som genom åren fysiskt angripit medlemmar i och sympatisörer till mitt parti. På plats vid demonstrationerna återfanns personer från samma organisation samt diverse uppenbara anarkister. Den röda tråden bland demonstranterna tycktes vara en önskan om revolution snarare än en demokratiskt förankrad reformagenda på området.

Marxistiska bokbord var det första som mötte mig. Hammaren och skäran återfanns på skyltar och plakat. Uppmaningar om att "compost the rich", kompostera rika, och bränna både kapitalism och kapitalister återfanns, samtidigt som funktionärer bar anti-SD-pins.

Mot denna bakgrund menar jag att problematiken nyanseras och fördjupas. Kultur- och demokratiministern kan inte rimligen mena att det uteslutande är av godo för svenska elever att ta del av detta och att det bara är en gynnsam demokratiyttring i ett försök att värna vår miljö och vårt klimat, när uppenbart antidemokratiska budskap tydligt framförts vid de demonstrationer som ägt rum i vår huvudstad.

Min uppföljande fråga blir hur statsrådet ställer sig till de antidemokratiska budskap som har framförts. Ser hon en fördjupad problematik i att barn och unga tar del av dem som en del av sin undervisning och därmed också under tvingande former?

Fru ålderspresident! Att många barn och unga vill engagera sig för att stoppa den globala uppvärmningen är i grunden något oerhört positivt. Det handlar om ett engagemang i vår gemensamma framtid och om att unga människor, kanske för första gången i sina liv, tar sina medborgerliga rättigheter i anspråk för att påverka samhället. Både som demokratiminister och i min roll som ansvarig för de ungdomspolitiska frågorna ser jag det som mycket viktigt att barn och unga uppmuntras att vara samhällsengagerade när det gäller de frågor de själva anser är viktiga och att de under sin tid i skolan rustas med den kunskap och de förmågor de behöver för ett aktivt medborgarskap.

En av skolans huvuduppgifter är enligt skollagen att ge barn och unga en god grund för just ett aktivt deltagande i samhällslivet. Samtidigt är det, återigen, viktigt att skolan i sin verksamhet respekterar objektivitetsprincipen och förhåller sig opartisk i politiska frågor. Det kan med all säkerhet i vissa fall innebära mer eller mindre svåra avvägningar för skolor. Men jag har som sagt fullt förtroende för att skolor och skolpersonal hanterar detta på ett både genomtänkt och adekvat sätt i enlighet med det regelverk vi har.

Som demokratiminister ser jag det inte som min roll att recensera sammanslutningar eller demonstrationer eller budskap som lyfts fram där. Jag tar givetvis avstånd från antidemokratiska budskap. Samtidigt präglas vårt demokratiska styrelseskick, som Tobias Andersson säkert vet, av en långtgående yttrandefrihet. Det betyder att det är tillåtet att också vara negativ till det demokratiska styrelseskicket och att företräda budskap som till exempel kultur- och demokratiministern inte gillar. Så ska det naturligtvis vara, givet att man håller sig inom yttrandefrihetens och andra grundlagars gränser.

Den senaste tidens klimatdemonstrationer är bland de största manifestationer som har genomförts i Sverige. Uppemot 60 000 personer deltog i Stockholm den 27 september, och manifestationer genomfördes på uppemot 100 platser i Sverige, med all säkerhet med en mängd olika typer av budskap. Jag vill slå fast att det i grunden är positivt med ett stort folkrörelseengagemang i viktiga politiska frågor.

Fru ålderspresident! Tack, återigen, för svaret från statsrådet!

Jag delar absolut statsrådets beskrivning när det gäller behovet av och värdet i den yttrandefrihet vi har i Sverige och vikten av att den ständigt värnas och bejakas. Jag ser också ett värde i att unga engagerar sig i stora samhällsfrågor och håller med om den beskrivningen.

Samtidigt blir det problematiskt om man aktivt engagerar sig och brinner för klimat och miljö och deltar i demonstrationer där det framförs uppenbart revolutionära budskap. Sett ur ett bredare demokratiperspektiv, något som rimligtvis ligger på kultur- och demokratiministerns bord, kan poneras att det i slutändan kan bli problematiskt om man som ung engagerar sig i en rörelse av sakpolitiska skäl men ständigt under sitt möte med en sådan rörelse tar del av budskap om att omkullkasta de system och institutioner som finns och avskaffa stora delar av den demokratiska process som äger rum i nuläget med inställningen att målen i förlängningen alltid helgar medlen.

De slutliga frågor jag skulle vilja ställa till kultur- och demokratiministern är om hon känner en oro för att denna typ av antidemokratiska budskap och värderingar får ett ökat fäste när de öppet tillåts vid de viktiga demonstrationer som äger rum, vilken utveckling detta leder till i samhället och vilka konsekvenser det får i slutändan.

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att tacka Tobias Andersson för en intressant debatt och intressanta frågeställningar. Klimatfrågan är en av vår tids största utmaningar, och hur vi agerar i den frågan avgör förutsättningarna för vår gemensamma framtid. Det är inte konstigt att många barn och unga oroar sig för utvecklingen och engagerar sig för att påverka.

De många unga som har valt att klimatstrejka och delta i manifestationer på sin fritid har tagit ett drastiskt steg. De utmanar oss vuxna genom att inte gå till skolan och genom att lägga ansvaret på oss och kräva att vi agerar nu. Det är beklämmande att vi och vår generation har försatt våra barn i en situation där de upplever att de behöver välja mellan en hållbar framtid och till exempel att delta i skolundervisningen.

Inom ramen för demokratin är det positivt när förändringar kommer underifrån och när medborgare skapar förändring genom debatt, organiserar sig tillsammans och försöker påverka samhällsutvecklingen med goda argument och fredliga medel. Jag ser positivt på en bred folkrörelse för klimatet med en mångfasetterad palett av förslag och lösningar när det gäller hur vi ska klara av omställningen av samhället och på att många unga i samband med klimatdemonstrationerna för första gången provat att offentligt uttrycka sin åsikt och ta sitt aktiva medborgarskap på allvar.

Återigen - jag ser generellt med oro på de antidemokratiska tendenser som finns i samhället, oavsett varifrån de kommer. Jag ser inte att det ingår i min roll som statsråd att recensera yttringar som framkommer vid demonstrationer. Ingen ska tvingas till en opinionsyttring eller till att delta i en sammankomst; där är vi överens.

Samtidigt är det tydligt att vi också skiljer oss åt i vissa frågor: vilka källor som krävs för att backa upp ett påstående och om vi som politiker ska recensera en demonstration eller inte. Men vi ska som sagt inkludera fler i det demokratiska samhället, och ingen ska känna sig tvingad att delta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.