Fru talman! Jacob Risberg har frågat mig hur jag ser på den senaste utvecklingen i Turkiet, inklusive gripandet av Ekrem İmamoğlu och Joakim Medin, vilken bedömning jag gör av det demokratiska tillståndet i Turkiet, om Turkiet är en demokrati och hur Sveriges bilaterala relation påverkas av den senaste utvecklingen samt på vilket sätt jag kommer att driva frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i dialogen med Turkiet framöver.

Daniel Vencu Velasquez Castro har frågat mig om jag anser att Turkiet är en fungerande demokrati där mänskliga rättigheter följs och alla är fria att yttra sin åsikt utan risk för förföljelse eller arrestering. Han har även frågat mig vad jag ämnar göra för att markera mot de senaste arresteringarna av oppositionella och hbtqi-aktivister, hur Sverige kommer att bidra till att stärka demokratin i Turkiet och arbetet med mänskliga rättigheter samt hur Sverige inom ramen för Nato kommer att ställa krav på att våra allierade följer demokratiska principer och upprätthåller en regelbaserad världsordning.

Turkiet är en allierad inom Nato och en viktig säkerhetspolitisk aktör. Samtidigt kommer vi att fortsätta att påpeka när Turkiet, eller andra allierade, inte lever upp till sina internationella åtaganden när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Vi tummar inte på våra principer när det gäller detta, oavsett vilket land det gäller.

Regeringen ser mycket allvarligt på de senaste händelserna i Turkiet, inklusive gripandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu. De processer och åtgärder som vidtagits mot folkvalda politiska representanter, politiska aktivister, civilsamhällesrepresentanter, journalister och affärsmän i landet väcker frågor om Turkiets respekt för etablerade demokratiska principer.

EU har på flera sätt uppmärksammat den oroväckande utvecklingen. I EU-kommissionens årliga utvärdering från 2024 framhölls bland annat allvarlig oro över den fortsatta tillbakagången inom områdena demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter i Turkiet. Organisationer som arbetar för att stärka kvinnors och hbtqi-personers rättigheter lyfts fram som särskilt utsatta.

Det är viktigt att Sverige och EU fortsätter att vara tydliga med hur vi ser på händelserna i Turkiet och att vi påtalar de brister vi ser på MR- och demokratiområdet.

Sverige har välkomnat och tagit tydlig ställning för Turkiets långsiktiga mål om EU-medlemskap och vill aktivt verka för en fördjupad relation mellan Turkiet och EU. Men den processen är bara möjlig om Turkiet respekterar grundläggande fri- och rättigheter och upprätthåller rättsstatens principer. Genom sitt agerande har Turkiet försvårat möjligheterna att fördjupa sin relation med EU.

Vi fortsätter att bevaka utvecklingen i Turkiet och lyfta vikten av att respektera mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Det sker genom en rad direktkontakter med både turkiska företrädare, civilsamhället och MR-försvarare. Det sker även i förhållande till de åtaganden som Turkiet har som medlem i Europarådet och OSSE.

Det är glädjande att Joakim Medin kunde komma hem till Sverige efter 51 dagar. Den dialog som Sverige och Turkiet utvecklat genom Natomedlemskapet har bidragit till detta.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Jag vill inleda med att säga att vi skulle ha haft den här interpellationsdebatten för några veckor sedan, men med anledning av att vi hade en svensk journalist fängslad i Turkiet valde jag och ledamoten Risberg att dra tillbaka våra interpellationer för att inte störa det arbete som jag vet att utrikesministern ägnade åt att få Joakim Medin frigiven. Jag vill tacka utrikesministern och Utrikesdepartementet för det hårda arbete jag vet att man lagt ned för att se till att Joakim Medin till slut fick komma hem.

Det är dock också en symbol för hur nära gränsen till diktatur Turkiet faktiskt är när svenska riksdagsledamöter känner sig hindrade i utövandet av sitt uppdrag i Sveriges riksdag av att Turkiet ska bli kränkt när vi markerar de uppenbara inskränkningar i demokratin som genomförs.

Fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu är ett praktexempel på hur demokratin snart är förlorad i Turkiet. Han framstod som kanske den enda kandidaten som kunde ställa upp i ett presidentval mot Erdoğan.

Sedan tidigare har Erdoğan satt i system att gripa oppositionella. Jag vill särskilt lyfta två som har suttit fängslade sedan 2016, nämligen Demirtaş och Yüksekdağ, före detta ledare för HDP, numera DEM Parti. De har alltså suttit fängslade i snart tio år.

Fru talman! Det finns mycket att säga om gripanden och inskränkningar i Turkiet. Jag har valt att särskilt fokusera på hbtqi-personers utsatthet i landet.

Erdoğan har deklarerat att hbtqi-personer är det största hotet mot kärnfamiljen och mot den turkiska statens kärnvärden. Hatbrott, hatretorik och godtyckliga arresteringar är vardag för hbtqi-personer i Turkiet. Nu senast deklarerade Erdoğan även att man ämnar göra det olagligt att uppvisa det han kallar avvikande sexualitet i offentligheten. Många bedömare menar att det är sista steget innan man löper linan ut och förbjuder homosexualitet i landet.

I höstas var jag i Turkiet och träffade flera hbtqi-organisationer, och deras budskap är glasklart: Det internationella samfundet måste reagera och agera. Alla organisationer lyfter fram Sverige som den viktigaste allierade i EU för detta.

Engagemanget från omvärlden svalnar, fru talman. Minskningen av biståndsmedel sker överallt. Auktoritära ledningar utvecklas i land efter land, så även i Turkiet, och man intar en allt större försiktighet i sina diplomatiska relationer med auktoritära stater. Tyvärr har Sveriges engagemang i civilsamhället minskat då man har gått från 20 till 7 bilaterala avtal med civilsamhället i Turkiet. Detta har haft en direkt inverkan på hbtqi-organisationers möjligheter att organisera sig.

I Turkietstrategin, som gäller till 2027, slås det fast att mänskliga rättigheter och demokrati ska främjas i Sveriges reformarbete med Turkiet. Därför, fru talman, är det oroväckande att se att stödet till just de organisationerna minskar. Det stora problemet är fortsatt att drevet och hatet mot hbtqi-personer fortfarande är extremt påtagligt i Turkiet.

Den negativa demokratiska utveckling vi ser i Turkiet är ett av de största hoten mot säkerheten i området. Jag vill därför fråga ministern om hon har tagit upp just hbtqi-personers utsatthet i Turkiet i sina samtal med landet. Kommer Sverige att öka sitt engagemang för att se till att hbtqi-personer fortsatt kan organisera sig i den alltmer allvarliga situation som vi ser?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Tack även till min medinterpellant Daniel Vencu Velasquez Castro för frågorna!

Det här är väldigt intressant, särskilt att följa den demokratiska tillbakagången i Turkiet. Den 20 mars 2025 greps Ekrem İmamoğlu, borgmästare i Istanbul och en av Turkiets mest framstående oppositionspolitiker, av turkiska myndigheter. Gripandet ägde rum mindre än två veckor före kommunalvalen i Turkiet och har väckt stor internationell kritik.

Händelsen riskerar att ytterligare underminera tilltron till Turkiets demokratiska institutioner och sänder oroväckande signaler om det politiska klimatet i landet. Sju dagar senare greps den svenske journalisten Joakim Medin när han var på väg till Turkiet för att rapportera om İmamoğlu och de protester som uppstod efter dennes gripande.

Det här sker inte i ett vakuum. Under många år har vi sett hur Turkiets regering systematiskt har försvagat rättsstatens principer och tystat oppositionella röster. Journalister, människorättsförsvarare och akademiker har fängslats, hbtqi-personer har trakasserats och förbjudits att organisera sig och minoritetsgrupper, framför allt kurder, har utsatts för omfattande förföljelse. Gripandena av İmamoğlu och Medin är därmed inte bara angrepp på enskilda personer utan en del av ett större mönster där det demokratiska utrymmet krymper alltmer.

Turkiet har länge varit en viktig partner till Sverige, inte minst inom ramen för Sveriges medlemskap i Nato, men samtidigt har den demokratiska tillbakagången i Turkiet under många år varit föremål för allvarlig kritik från såväl EU som internationella människorättsorganisationer.

Vi ser med stor oro på utvecklingen i Turkiet. För ett land som aspirerar på att vara en demokratisk rättsstat är det helt oacceptabelt att oppositionella ledare fängslas inför val och att journalister fängslas för att de utför sitt journalistiska arbete. Det undergräver också direkt det turkiska folkets rätt till fria och rättvisa val.

Mot bakgrund av detta har jag ställt frågor till Maria Malmer Stenergard: hur ministern ser på den senaste utvecklingen i Turkiet, inklusive gripandena av Ekrem İmamoğlu och Joakim Medin, vilken bedömning ministern gör av det demokratiska tillståndet i Turkiet och om Turkiet är en demokrati, hur dessa händelser påverkar Sveriges bilaterala relationer med Turkiet och, slutligen, på vilket sätt ministern och regeringen avser att driva frågor om mänskliga rättigheter och demokrati i dialoger med Turkiet framöver. Av dessa fyra frågor fick jag svar på den sista – hur ministern avser att driva frågor om mänskliga rättigheter. Jag förstår det som att detta ska ske i fortsatt dialog med Turkiet.

Enligt människorättsorganisationen Freedom House, som mäter hur pass demokratiska stater och regioner är runt om i världen, får Turkiet betyget 33 av 100. De hamnar på plats 144 bland världens länder och territorier, mellan länder som Uganda och Pakistan. Enligt Freedom House är Turkiet ej fritt, på en tregradig skala med fritt, delvis fritt och ej fritt. Mot bakgrund av detta skulle jag återigen vilja veta huruvida utrikesministern ser Turkiet som en demokrati.

Fru talman! Regeringen följer med oro den senaste tidens utveckling i Turkiet. Respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer är såklart något som vi fokuserar särskilt på. En fri opposition är en förutsättning för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle. Det är därför särskilt oroväckande när oppositionspolitiker frihetsberövas, avsätts och ersätts.

Utvecklingen för mänskliga rättigheter i Turkiet har varit föremål för internationell kritik under en längre tid. Samtidigt har just valprocessen, med en aktiv opposition, välorganiserade allmänna val och respekt för folkrätten, tidigare ofta lyfts fram som en styrka i den turkiska demokratin.

Den senaste utvecklingen, inklusive gripandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och andra oppositionspolitiker, politiska aktivister, civilsamhällesrepresentanter, journalister och affärsmän, visar däremot att oppositionens möjligheter nu har kringskurits. Det väcker naturligtvis frågor om respekten för mänskliga rättigheter och demokratins tillstånd i Turkiet.

Sverige kommer att fortsätta vara en drivande kraft i att främja demokrati och mänskliga rättigheter internationellt, inbegripet hbtqi-personers rättigheter, så även i förhållande till Turkiet. Möjligheten att delta i den demokratiska processen är en förutsättning för åtnjutandet av mänskliga rättigheter. Vi tar upp dessa frågor både i bilaterala kontakter och i internationella forum. Mänskliga rättigheter fortsätter att vara en hörnsten i vår politik.

Vi arbetar också på plats i Turkiet genom Sida, Svenska institutet, ambassaden i Ankara och generalkonsulatet i Istanbul för att stärka respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer och för att förbättra förutsättningarna för ett mer jämställt samhälle.

Sverige ger konkret stöd till turkiska civilsamhällesorganisationer som är aktiva på MR-området. Det gäller frågor om yttrandefrihet, stöd till fria oberoende medier och hbtqi-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter men också demokratifrämjande och, som jag nämnde, jämställdhet.

För att ta jämställdhetsområdet som exempel vill jag säga att vårt reformstöd specifikt syftar till att förbättra kvinnors tillgång till arbete och arbetsvillkor och förutsättningarna för deras politiska deltagande och ledarskap, att förbättra rättssystemets svar på våld mot kvinnor och att ge kvinnor och flickor möjlighet att aktivt delta i samhället.

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att Sverige alltid har varit synonymt med hopp för framför allt hbtqi-personer världen över – hopp när man känner att man inte är välkommen i sitt eget land, hopp när man får möjligheten att organisera sig och pengar för att kunna göra det men också hopp om att det finns de i världen som står vid ens sida och som, även om man har ytterst lite gemensamt, står upp för allas rätt att älska vem man vill och vara vem man vill.

Jag tror, eller jag vet, att det finns en massa hbtqi-personer i Turkiet som blickar mot den fjällhöga nord, som alltid har stått på de utsattas sida. Det är viktigt att Sverige fortsatt är en humanitär stormakt, som vi alltid har varit, för det har garanterat hbtqi-personers frigörelse världen över. Det har garanterat att hbtqi-personer får ett friare och demokratiskt handlingsutrymme, och jag är övertygad om att ministern också är engagerad i dessa rättigheter.

Fru talman! I början av 2000-talet, när Turkiet gick i en mer demokratisk riktning, var det ett ökat engagemang från Sverige och andra länder, och Sverige var ledande. Man var snabbt på plats med demokratiarbete. Man stöttade hbtqi-rörelsen och övriga civilsamhället för att bygga upp den demokratiska motståndskraft vi vet att de utgör. Det här kom inte av sig självt, utan det var ett tryck utifrån. Som jag sa tidigare var Sverige en av de ledande nationerna. Man drev också fram att Turkiet började sina förhandlingar om ett EU-medlemskap, även om ett sådant än i dag känns ganska långt borta. Det var en målinriktad och effektiv utrikespolitik som gav resultat.

Nu är situationen i landet en helt annan än i början av 2000-talet. Men jag menar att situationen är så pass allvarlig att engagemanget i Turkiet snarare måste öka. Resurssättningen till civilsamhället i Turkiet behöver öka. FN deklarerar tydligt att omvärlden behöver ställa tydliga krav på efterlevnad av mänskliga rättigheter överallt i världen där det bryts mot dem. Man är också tydlig med att civilsamhället behöver stöttas. Men när jag var på besök i Turkiet fick jag reda på att det av 20 bilaterala avtal blivit 7 bilaterala avtal. Sverige har minskat sitt engagemang i landet när det behövts som allra mest.

Tyvärr är Sverige för svagt. Man har intagit en mycket mer försiktig hållning gentemot Turkiet bara de senaste två åren. Jag menar att Sverige inte riktigt lever upp till den Turkietstrategi som ligger fast. Det handlar om att främja mänskliga rättigheter, främja demokratisk utveckling och se till att hbtqi-personer inkluderas i demokratiarbetet.

Utrikesministern är tydlig med att mycket görs gemensamt i EU. Det tycker jag är bra, fru talman. Jag tror att det är viktigt att EU fortfarande är vår största utrikespolitiska arena. Men Sveriges roll i EU är också viktig att lyfta fram. Vi ska vara ledande, vara den som markerar först, öka engagemanget, gå före och skapa utrymme för att bygga den demokratiska motståndskraften. Tyvärr finns det inom Europeiska unionen även länder och regeringar som motsätter sig att vi ökar stödet till hbtqi-rörelser runt om i världen.

Fru talman! Jag vill därför följa upp mina frågor, som jag inte upplever att jag riktigt får svar på. Är utrikesministern beredd att ta initiativ i syfte att Sverige och EU ska stärka resurserna till civilsamhället i Turkiet och ge hbtqi-personer i landet hopp om att de ska kunna få demokratiskt handlingsutrymme igen?

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det första jag hörde utrikesministern säga nu var att regeringen följer den senaste tidens händelser med oro. Gott så, men det här är ju inte bara den senaste tidens händelser. Det är någonting som har pågått länge i Turkiet, ända sedan Erdoğan blev president 2014. Till viss del pågick det även när han var premiärminister 2003–2014. Jag kan ge några exempel på vad som hänt sedan Erdoğan blev president.

Man har genomfört en lagändring som ger justitieministern ökat inflytande över domarutnämningar, vilket undergräver domstolarnas oberoende genom att man återkallar reformer som tidigare syftat till att stärka rättsväsendets självständighet. Efter den misslyckade militärkuppen i juli 2016 genomfördes en massiv utrensning inom rättsväsendet. Turkiets högsta domarråd avskedade eller lät gripa 2 745 domare och åklagare misstänkta för lojalitet till Gülenrörelsen.

År 2016 stoppades också den största oppositionstidningen, Zaman. Den togs över av staten efter ett domstolsbeslut. Polisen stormade redaktionen med tårgas och avsatte chefredaktören, varefter tidningen snabbt bytte linje och började publicera regeringsvänligt material. Tidningens sista utgåva under tidigare ledning beskrev övertagandet som en av landets mörkaste dagar för pressfriheten.

Parlamentet antog 2022 en ny desinformationslag som gör det straffbart att sprida information som myndigheter bedömer som falsk eller missvisande. Lagen skärpte också kontrollen över internet, medier och sociala medier. Kritiker varnar för att den lagen ytterligare kväver oberoende journalistik i ett land som redan har tiotusentals fall av åtal för förolämpning av presidenten och ett stort antal fängslade journalister.

Ledaren för det prokurdiska oppositionspartiet HDP samt flera av partiets parlamentsledamöter greps 2016 och fängslades anklagade för terrorkopplingar. Europadomstolen uppmanade till att han skulle friges. Åtgärden slog hårt mot oppositionens rättigheter och representation.

Borgmästarvalet i Istanbul 2019 vanns av Ekrem İmamoğlu. Valnämnden ogiltigförklarade resultatet och utlyste omval. Det ledde såklart till protester. Oppositionsföreträdare sa att det är tillåtet att rösta mot AKP men olagligt att vinna. İmamoğlu vann omvalet med ännu större marginal än i det första valet.

År 2019 avsattes också ett stort antal demokratiskt valda borgmästare från prokurdiska HDP i sydöstra Turkiet. De ersattes med statligt utsedda förvaltare. Efter lokalvalen 2019 hindrades i flera distrikt HDP-kandidater som vunnit från att tillträda sina poster. I stället tillsattes AKP:s kandidater, som kommit tvåa. Sammantaget hade regeringen i slutet av 2010-talet tagit över styret i 95 av de 102 kommuner där HDP vann i valet 2014.

Inför parlaments- och presidentvalet 2023 försvårades oppositionens arbete ytterligare. Det prokurdiska partiet HDP, som hotas av nedläggning, hindrades från att delta under eget namn, och dess politiker tvingades att ställa upp via andra partier.

Det finns gott om exempel – det här var bara några av dem – på vad som hänt under de senaste elva åren sedan president Erdoğan kom till makten, nu senast gripandet av Istanbuls borgmästare och den svenska journalisten. Studenter, advokater och journalister har gripits det senaste året. Jag undrar fortfarande: Är Turkiet en demokrati, eller har det rent av blivit en auktoritär stat?

Fru talman! När det gäller den avslutande frågan tycker jag att jag var ganska tydlig i mitt förra inlägg i min beskrivning av regeringens syn på det demokratiska läget i Turkiet. Jag får nog hänvisa till vad jag sa där, och det var ganska detaljerat.

Som jag nämnde i mitt inledande svar är Turkiet en allierad inom Nato och en viktig säkerhetspolitisk aktör. Det innebär inte att vi kommer att sluta framföra våra synpunkter när Turkiet inte lever upp till sina internationella åtaganden gällande mänskliga rättigheter och demokrati; Jacob Risbergs lista var sannerligen inte rolig. Detsamma gäller andra länder som är allierade med Sverige. Oavsett land tummar vi inte på våra principer.

Sverige och Turkiet har ingått överenskommelser på områden där vi behöver arbeta gemensamt. Vi kommer från svensk sida att leva upp till det vi har åtagit oss, och vi förväntar oss också att Turkiet lever upp till sina åtaganden. Detta gäller inte minst vårt stärkta myndighetssamarbete mot terrorism och gränsöverskridande och organiserad brottslighet, vilket bedrivs inom ramen för Security Compact.

Det ligger i vårt intresse att samarbeta med Turkiet i de här frågorna. Brottsligheten är i dag i hög grad gränsöverskridande. Vi ser allt fler exempel på kriminella individer och nätverk som har sin bas i andra länder men styr brottslighet som utförs i Sverige. Både Sverige och Turkiet har därför att tjäna på ett närmare operativt samarbete, och det arbetet kommer att fortsätta.

Sverige och Europa som helhet har också ett intresse av att samarbeta nära med Turkiet när det gäller gemensamma säkerhetspolitiska och utrikespolitiska utmaningar, såsom migrationsfrågor, och internationell handel. Vi för nu på EU-nivå en diskussion om hur EU:s politik i förhållande till Turkiet bör anpassas efter den senaste händelseutvecklingen i Turkiet. Sverige förespråkar i de här diskussionerna fortsatt tydlighet när det gäller de brister vi ser på MR- och demokratiområdet, samtidigt som vi behöver hitta fungerande former för samarbete med Turkiet kring de viktiga gemensamma utmaningar som vi står inför.

Sverige står bakom Turkiets långsiktiga mål om EU-medlemskap, ett mål som också stöds av oppositionen i Turkiet. Ett turkiskt medlemskapsperspektiv förutsätter dock att Turkiet lever upp till de grundläggande krav som EU ställer vad gäller rättsstatlighet, demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige kommer, så länge jag har någonting att säga till om, att vara en sann kämpe i kampen för hbtqi-personers rättigheter.

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för debatten och för hennes engagemang i frågan, som jag inte tvivlar på över huvud taget. Men det jag har försökt lyfta fram och ville ha svar på gällde hur engagemang omsätts i politisk handlingskraft. Hbtqi-rörelsen i Turkiet är extremt tydlig: Man ska reagera, vilket utrikesministern har gjort, men man måste också agera. Den som innehar regeringsmakten har också, fru talman, möjlighet att omsätta det politiska engagemanget i politisk handling.

Just nu är Turkiet inte en fungerande demokrati, och det är nu hbtqi-personer behöver se att stödet från det som finns kvar av den demokratiska världen resurssätts och är långsiktigt och förutsägbart – för att de ska kunna bygga resiliens och vara den motståndskraft som vi vet att demokratiska samhällen behöver. Jag tycker att det är bra att utrikesministern inom EU arbetar gemensamt för att ta tydlig ställning för hbtqi-personers rätt till fria liv och ökat demokratiskt handlingsutrymme, vilket till sist leder till robusta demokratier.

Fru talman! I Ryssland, USA, Ungern, Belarus, Turkiet med flera länder ser vi hur demokratin nedmonteras genom att hbtqi-rättigheter först angrips. Överallt är det, vill jag ändå påstå, hbtqi-personer som står vid frontlinjen i slaget om demokratin. Det är alltså inte bara rätt att stötta dem – det är också smart, om vi ska bygga robusta demokratier i världen.

Tyvärr ser vi dock, som jag har nämnt tidigare i denna interpellationsdebatt, att Sveriges stöd till civilsamhället minskar, och det beklagar jag. Sverige måste vara rösten för en värld som inte bara försvarar hbtqi-personers rättigheter utan också tar strid för dem. Det är det enda rätta. Det är att stå upp för en regelbaserad världsordning, och det är att bygga demokratisk motståndskraft.

Tack så mycket för den här debatten!

Fru talman! Även jag vill tacka utrikesministern för den här debatten, och jag vill också tacka Daniel en gång till. Samtidigt är jag såklart oroad över utvecklingen i Turkiet.

Turkiet blev 1999 kandidatland till EU, och man satte igång förhandlingar. Det gick relativt bra under 00-talet, innan Erdoğan kom till makten. Dessa förhandlingar har i princip stannat av helt och hållet sedan 2018. Sedan 2014 fram till i dag har vi sett hur demokratiska rättigheter, det journalistiska utrymmet och så vidare sakta minskar alltmer.

Under denna tid har vi haft flera regeringar av olika färger som använt det vi har att använda här, dialog och kritik. Men ändå ser vi fortfarande att utvecklingen inte går åt rätt håll. Jag undrar vad vi kan göra. Vad ser utrikesministern för möjligheter? Vilka andra redskap finns i verktygslådan att ta till för att få Turkiet att förändra sig? Uppenbarligen har den kritik som regeringen har framfört och som EU har framfört mot Turkiet inte fått Turkiet att ändra någonting – man har snarare gått åt helt fel håll.

Jag skulle alltså gärna vilja veta lite mer, förutom att det handlar om fortsatt dialog, fortsatt kritik gällande mänskliga rättigheter och så vidare. När är man beredd att driva frågan, kanske inom EU, för att sätta ännu högre press på Turkiet, eventuellt med ekonomiska medel och kanske även andra typer av medel? Om vi ska fortsätta med dialogen och använda den som medel hela tiden är jag nämligen rädd att vi kommer att se att Turkiet hamnar vid en point of no return utan möjlighet att komma tillbaka till någon form av demokrati inom överskådlig tid.

Fru talman! Sveriges åtaganden om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer står fast, och de kommer alltid att stå i centrum för vårt internationella arbete, även när vi ställs inför utmaningar som dem vi ser i Turkiet i dag. Regeringen ser det som helt centralt att se till att alla människor har samma rätt att uttrycka sina åsikter och bilda opinion. Regeringen kommer att fortsätta att stå upp för denna internationella hållning bilateralt inom EU och multilateralt i FN:s råd för mänskliga rättigheter, inom ramen för Europarådet och inom OSSE.

Sverige och det internationella samfundet följer noga utvecklingen i Turkiet, vilket jag har nämnt tidigare. Det är av största vikt att Sverige och EU fortsätter att tydligt framhålla våra förväntningar på Turkiet som kandidatland till EU, liksom Turkiets förpliktelser som medlem i Europarådet.

Jag skulle säga att möjligheten att framföra också beska budskap ökar i och med den relation som vi har utvecklat mellan Sverige och Turkiet i samband med Natoprocessen. Det var också den relationen som förbättrade våra möjligheter att se till att Joakim Medin kunde komma hem så pass fort som han trots allt gjorde.

Jag är övertygad om att vi kommer att få återkomma till denna viktiga debatt. Jag vill också tacka interpellanterna så mycket för debatten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.