Byggande på jordbruksmark

Herr talman! Ewa Thalén Finné har frågat mig om jag håller med om bedömningen att det är allvarligt att dagens lagstiftning i det närmaste innebär ett totalstopp för byggande på jordbruksmark och att den därmed utgör ett hinder för landsbygdsutveckling. Hon har också frågat vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att det ska vara möjligt att bygga på jordbruksmark och att bo utanför våra tätorter.

I plan- och bygglagen anges att mark- och vattenområden ska användas för de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Vid kommunal planläggning och i bygglovsärenden ska bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas.

Enligt 3 kap. 4 § i miljöbalken är jordbruk en näring av nationell betydelse. Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och om detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk. Med väsentligt samhällsintresse avses bland annat bostadsförsörjning.

Jordbruksmark är en begränsad resurs med avgörande betydelse för att trygga livsmedelsförsörjningen inom landet, och syftet med bestämmelsen är att säkerställa en långsiktig hushållning med denna resurs. Jordbruksmark är inte enbart av intresse ur ett nutida produktionsperspektiv utan även ur ett långsiktigt perspektiv. Brukbar mark med bibehållen bördighet ska finnas tillgänglig i Sverige även för kommande generationer.

Den dåvarande regeringen tillsatte 2014 en särskild utredare som fick i uppgift att se över reglerna för hushållning med mark- och vattenområden och föreslå ändringar. Uppdraget redovisades i december 2015, när den så kallade Riksintresseutredningen överlämnade slutbetänkandet Planering och beslut för hållbar utveckling - Miljöbalkens hushållningsbestämmelser. Utredningen föreslog bland annat att länsstyrelserna skulle få utökade möjligheter att bevaka intresset av brukningsvärd jordbruksmark i den kommunala planeringen. Utredningen föreslog också att mark- och vattenområden som var särskilt lämpliga för bostadsförsörjning skulle kunna vara av väsentligt allmänt intresse.

Riksintresseutredningen har remitterats, och remisstiden gick ut i februari i år. Utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och jag kan därför inte nu uttala mig om vilka av de förslag som utredningen har lämnat som kan komma att resultera i en förändrad lagstiftning.

I januari i år lämnade även Landsbygdskommittén sitt slutbetänkande För Sveriges landsbygder - en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd. Kommittén ansåg att det finns flera skäl till att landsbygden behöver uppmärksammas mer i kommunernas översiktsplanering och lade därför förslag inom området samhällsplanering och bostadsbyggande. Remisstiden för Landsbygdskommitténs betänkande gick ut i mars i år. Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Regeringen arbetar mycket aktivt för ett ökat bostadsbyggande genom det bostadspolitiska paketet. I arbetet för ett ökat bostadsbyggande är det dock viktigt med ett långsiktigt perspektiv där väsentliga samhällsintressen vägs mot varandra.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka miljöministern för svaret.

Sedan vill jag slå fast att miljöministern och jag är helt överens om att det är väsentligt att olika samhällsintressen vägs mot varandra och att man har ett långsiktigt perspektiv. Det är också grunden för hushållningsbestämmelserna i miljöbalkens tredje och fjärde kapitel.

Jag vill understryka att vi alltid måste eftersträva hushållning med mark och vatten och att jordbruksmark är en ändlig resurs som vi ska vara rädda om. Så långt kan jag inte se någon konflikt i den här frågan.

Skälet till att jag ställer interpellationen hänger ihop med två domar som nyligen har meddelats av Mark- och miljööverdomstolen. I dessa enskilda fall kommer domstolen fram till att byggande av enskilda hus utanför detaljplanelagt område inte kan ses som ett allmänintresse. Därför säger man nej till dessa byggnationer.

Domstolens resonemang innebär att uppförande av ett enda bostadshus inte är ett så väsentligt samhällsintresse som krävs för att undantag från hushållningsbestämmelserna ska vara tillämpligt.

Vidare gör domstolen ställningstagandet att intresseavvägningen enligt 2 kap. plan- och bygglagen utfaller i att intresset av långsiktigt bevarande av brukningsvärd jordbruksmark väger tyngre än det enskilda intresset av att bygga på enskild mark.

Man kan då konstatera att ställningstagandena från Mark- och miljööverdomstolen generellt torde göra det svårt att lokalisera enstaka bostadshus på mark som utgör brukningsvärd jordbruksmark.

Det är det här som jag finner bekymmersamt. Vi har även behov av landsbygdsutveckling och att möjliggöra för människor att bo och verka på landsbygden. För att verka på landsbygden måste man ju också kunna bo på den.

Utifrån detta vill jag återigen fråga miljöministern om den avvägning som har gjorts i dessa domar känns rimlig, eller om det kan finnas skäl att beakta domarna vid avvägning inför framtida lagstiftning.

Herr talman! Ewa Thalén Finné känner säkert till att jag som statsråd inte ska och självklart inte kommer att uttala mig om domstolarnas beslut i enskilda ärenden.

Däremot finns det en hel del att säga om vikten av att vi har en produktiv jordbruksmark i Sverige. Jordbruksmarken motsvarar knappt 7 procent av landets yta, och denna jordbruksmark är olika produktiv. Med den förankring som jag och ledamoten själv har i Skåne är vi väl medvetna om att den högkvalitativa jordbruksmarken är särskilt viktigt att behålla produktiv.

Sedan lång tid tillbaka har jordbruksmarken i Sverige minskat - detta genom att marken har övergått till en annan användning. En förutsättning för att livsmedels- och jordbruksföretag ska kunna växa är att det finns produktiv mark och vattenresurser som kan användas för livsmedelsproduktion.

En god hushållning och en produktiv jordbruksmark måste eftersträvas av både hållbarhets- och konkurrensskäl. I dag exploateras 600-700 hektar jordbruksmark varje år för bebyggelse och anläggningar i Sverige. Jordbruksverkets analys av arealen jordbruksmark som har exploaterats visar att en väldigt stor andel av den mark som tas i anspråk är högavkastande åkermark i slättbygd.

Det betyder att den mark som är mest värdefull från produktionssynpunkt ofta är utsatt för högst exploateringstryck. Vid exploatering finns det även en risk för att kvarvarande jordbruksmark blir fragmenterad och uppdelad i för små ytor för att kunna brukas rationellt. Detta har konstaterats av Konkurrenskraftsutredningen, som säger att en viktig förutsättning för att uppnå tillräcklig lönsamhet är att rationella företag med sammanhållen mark kan bildas.

Jordbruksverkets utvärdering av tillämpningen av denna bestämmelse i miljöbalken visar att det är viktigt att ta hand om jordbruksmarken. Man säger att tillämpningen har brister och att skyddet för marken är för svagt.

Många kommuner uppger för Jordbruksverket att de har lägre kapacitet att bedöma värdet av jordbruksrelaterade intressen jämfört med andra intressen. Det saknas underlag och kompetens kring jordbruksmarken och jordbruksproduktionen.

För att undvika inskränkningar som hindrar rationell jordbruksdrift bör bostäder inte placeras så att de riskerar att störas av jordbruksproduktionen.

Allt detta är skäl som visar att det som kan framstå som en enkel åtgärd - ett enstaka hus på högproduktiv jordbruksmark - väsentligt kan störa utvecklingen av jordbruket i Sverige.

Jag tror att vi är överens om att vi vill se mer livsmedelsproduktion i Sverige och att mer mark ska tas i bruk än vad som är i bruk i dag. Då oroar jag mig mer för att högproduktiv jordbruksmark försvinner än för att de 7 procenten är ett stort hinder för bostadsbyggande på landsbygden.

Herr talman! Man kan föra många resonemang i den här frågan. Jag försöker också att undvika att uttala mig om enskilda domar. Domstolen tolkar den lagstiftning som vi beslutar om. Om man drar vissa slutsatser av domar kan det möjligen handla om att man ska fundera över hur lagstiftningen är formulerad och om en viss lagstiftning är hundra procent adekvat.

Som miljöministern lyfte fram bor också jag i Skåne, och jag bor i en kommun som är byggd bara på högproduktiv jordbruksmark. Men det är egentligen inte den fråga som jag skulle vilja diskutera här i dag. Det har sin problematik, och där kan vi vända och vrida mycket på de här frågorna.

Jag tycker att problematiken uppstår om man inte heller kan utveckla landsbygden och bygga ett enstaka hus på en gård, till exempel för generationsväxling eller annat, för att man bygger på brukningsvärd jordbruksmark. Då kommer vi att utarma landsbygden. Vem är det då som ska verka på jordbruksmarken? Kan man inte bo där kommer den med stor sannolikhet inte heller att bli brukad. Jag tror att det kommer att bli väldigt sällan som någon pendlar till landsbygden för att arbeta. I regel ser vi ju det omvända. Denna aspekt måste man fundera över.

Jag ska lyfta fram Landsbygdskommittén, som ju är en utredning som regeringen tillsatte. Den har kommit med sitt betänkande, och som en följd av det har man tillsatt en utredning för att titta på landsbygdslån och kreditgarantier för att det ska bli möjligt att bygga enskilda bostadshus på landsbygden. Utifrån domarna och de slutsatser som jurister på bland annat SKL har dragit blir det en utredning som tittar på något vi aldrig kommer att ha nytta av. Om det inte finns någon mark att bygga de enstaka husen på - det är ju i slättlandskapet vi har de mest rationella jordbruken, och det är där man behöver sätta upp dessa hus - har vi kanske inget större behov av några nya kreditgarantier heller.

Jag återkommer till frågan: Vem är det som ska bruka jordbruksmarken om det blir svårt eller näst intill omöjligt att bygga enstaka bostadshus på jordbruksmark?

Herr talman! Jag är glad över att Ewa Thalén Finné nämner Landsbygdskommittén och dess betänkande. De har ju tittat på möjligheten att ha en levande landsbygd där man kan bo och verka genom eget företag eller annan näring. En sak som de tar upp, där de ser problem med kommunernas översiktsplanering, är att skydd av högproduktiv mark inte tillräckligt väl tas upp. De säger att ett skäl att se över kommunernas översiktsplanering är att skydda markområden som har potential för ökad livsmedelsproduktion och för investeringar i förnybara energikällor.

Kommittén baserar sin oro bland annat på prognoser från OECD, som visar att tillgång till naturresurser som jordbruksmark, skog, vatten och ekosystemtjänster kommer att bli otroligt viktiga och en väsentlig grund för en framtida levande landsbygd.

Från regeringens sida är vi mycket glada över att se att det nu byggs i stora delar av landet, men vi har konstaterat, bland annat utifrån Landsbygdskommitténs betänkande, att det finns bekymmer med möjligheten att bygga nya bostäder på det som kallas svaga bostadsmarknader, som finns i olika delar av landet, bland annat på landsbygden. Därför har vi fokuserat på just det problemet. Det som vi har identifierat som det främsta som hindrar bostadsbyggandet är att produktionskostnaderna kan ligga nära eller över marknadsvärdet för den färdiga bostaden, vilket gör det svårt att finna finansiering för både nyproduktion och ombyggnad. Det är det huvudsakliga problemet, som är identifierat och som vi fokuserar på att lösa. Vi jobbar, som ni säkert känner till, också med andra delar, som handlar om att se över de så kallade LIS-områdena. Det handlar om en möjlighet att göra undantag från strandskyddet just på landsbygden.

De 7 procenten jordbruksmark som nämndes är inte längre 7 procent, för det är en siffra som är några år gammal. Men att det skulle vara ett hinder för jordbruksutvecklingen om de ska fortsätta vara jordbruksmark är ett resonemang som jag inte kan hänga med i. Det är otroligt viktigt att framför allt den högproduktiva jordbruksmarken skyddas för produktion och näringsverksamhet i dag och i framtiden, så att vi kan bo och leva med tjänster från jorden.

Herr talman! Miljöministern återkommer till frågan om det storskaliga byggandet. Nu byggs det mycket igen, vilket jag i sig välkomnar. Men det byggs ändå inte tillräckligt.

Det lät väldigt intressant när miljöministern tog upp LIS-områdena och strandskyddet. För att få landsbygdsutveckling kan vi behöva titta på strandskyddet för att möjliggöra att man kan bygga och finansiera bostadsbyggande. Jag pratar nu inte om det storskaliga bostadsbyggandet, som vi har extremt stort behov av, utan just om enstaka bostadshus. Återigen skulle jag rekommendera miljöministern att fördjupa sig i domarna. Jag kan konstatera att det inte spelar någon roll vilka kreditgarantier staten erbjuder för att bygga på de ekonomiskt svagare marknaderna, där vi har lägre marknadspriser, om det inte finns någon mark att bygga på.

Man kanske skulle fundera över någon motsvarande landsbygdsutveckling men för enstaka bostadshus, just för att man ska kunna utveckla företagandet på landsbygden för att vi ska få en levande landsbygd där människor kan bo och verka. Återigen: Jag tror inte att människor vill pendla till jobbet på landsbygden, utan vi måste värna landsbygden och också se till att enstaka bostadshus kan byggas där.

Herr talman! Man kan basera de slutsatser man bygger sin politik på på enstaka exempel eller på de systematiska genomgångar som vi är väl försedda med från våra myndigheter.

I dag exploateras ca 600-700 hektar jordbruksmark om året i Sverige för bebyggelse och anläggningar. Hur man av detta kan dra slutsatsen att det skulle vara omöjligt att bygga på jordbruksmark i Sverige har jag svårt att se. Vad värre är: Den mark som bebyggs är den mest produktiva mark vi har, och det är den som är mest bevaransvärd för framtiden, som möjlighet för framtida näringar på landsbygden.

Jordbruksverket har tittat på detta systematiskt. Man pekar specifikt ut risken med att bygga på ett sätt som fragmenterar den jordbruksmark vi har och att bygga på ett sätt som ligger nära jordbruksproduktionen och därmed för med sig risker för störningar som kan leda till inskränkningar i möjligheten att bedriva näring på den produktiva marken. Detta är de slutsatser som våra myndigheter drar, och de rekommendationer de har gett till regeringen har varit att stärka kunskapen om jordbruksmarken, produktiviteten och jordbrukens behov i den kommunala planeringen.

Överläggningen var härmed avslutad.