Borttagande av skatt för personer med sjuk- och aktivitetsersättning

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig hur jag motiverar skillnaden i beskattning mellan personer med arbetsinkomster och personer med sjuk- och aktivitetsersättning, och Karin Sundin har frågat mig varför jag och regeringen inte tar bort denna skillnad. Eva Lindh och Karin Sundin kallar detta funkisskatt.

Sverige befinner sig i ett mycket allvarligt ekonomiskt läge. Inflationen befinner sig fortsatt på en mycket hög nivå och pressar hushåll hårt. Det viktigaste vi kan göra för hushåll är därför att se till att inflationen bekämpas. För att det ska lyckas krävs en återhållsam budget där utgifter vägs mot varandra och där vi inte kastar bensin på inflationsbrasan. Det är precis en sådan budget som regeringen lade på riksdagens bord den 20 september.

Men samtidigt behöver vi stötta hushåll genom krisen. Många som får bidrag och transfereringar har helt eller delvis fått kompensation för den höga inflationen. Exempelvis räknas sjuk- och aktivitetsersättningen upp med inflationen. Löntagarna har dock fått en kraftig reallönesänkning. Därför ser vi nu till att sänka skatten brett genom ett förstärkt jobbskatteavdrag. Det är också en strukturellt riktig åtgärd. För att fler ska lämna bidragsberoende och försörja sig själva krävs bättre drivkrafter. I budgeten fokuserar vi därför våra skattesänkningar på dem som jobbar och som har jobbat.

Men vi stöttar också de mest utsatta hushållen. Vi förlänger det förstärkta bostadsbidraget som innebär att familjer kan få upp till 2 100 kronor mer i månaden i extra bidrag. Vi sänker drivmedelsskatterna med över 5 miljarder kronor. Och det allra viktigaste - jag kan inte betona det nog - är att vi fortsätter att bekämpa inflationen.

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret och för att vi kan debattera denna viktiga fråga här i dag.

När den moderatledda regeringen 2007 införde det så kallade jobbskatteavdraget var det första gången som vi fick en skatteklyfta mellan den som arbetar och den som har annan inkomst. När löntagare fick jobbskatteavdrag omfattades inte personer med sjuk- och aktivitetsersättning av dessa skattesänkningar. Det innebär att personer som har dessa ersättningar betalar mer i skatt än andra. Det slår hårt mot personer med funktionsvariationer och mot svårt sjuka.

Den 1 januari 2024 ökar klyftan ytterligare. Pensionärer kompenseras med sänkt skatt när jobbskatteavdragen höjs den här gången - men inte personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Det drabbar dem som faktiskt inte kan arbeta. Över 260 000 personer i Sverige lever på sjuk- och aktivitetsersättning. Många får knappt 10 000 kronor i månaden innan skatten är betald, och det är svårt att leva på det. Att vara sjuk eller ha funktionsvariationer blir inte lättare av att man dessutom är fattig.

Ur rättvisesynpunkt finns det ingen rimlighet i att den som av olika orsaker för tillfället inte kan arbeta ska betala högre skatt än den som kan. Naturligtvis ska det löna sig att arbeta, och det brukar det göra om man har en heltidslön jämfört med exempelvis pension eller ersättning från socialförsäkringarna. Olika incitament som stimulerar till arbete finns redan inbyggda i dessa system. Dessutom finns en mängd andra starka drivkrafter att förvärvsarbeta som inte har med graden av beskattning att göra, nämligen viljan att arbeta och viljan att bidra.

Högavlönade ska lockas till att arbeta mer. De som inte kan arbeta ska straffas. Det är viktigt av flera skäl att ett skattesystem både är och uppfattas som rättvist, och den här skatteklyftan är djupt orättfärdig. Det är orättfärdigt att människor som har kroniska sjukdomar eller har drabbats av skador som gör att de inte kan arbeta betalar högre skatt än andra. Denna orättvisa skatteklyfta måste tas bort. Människor med sjuk- och aktivitetsersättning ska inte tvingas betala högre skatt än andra.

Förslaget innebär alltså att dessa personer betalar mer i skatt än andra. När vi hade samma situation när det gällde pensionärer var det också en orättvis skatteklyfta. Den har nu tagits bort, och det är väldigt bra. Men nu ökar det vi kallar funkisskatten därför att dessa människor, precis som jag har sagt, betalar högre skatt än människor som kan arbeta. Det tycker jag är skamligt, och det är därför jag har ställt frågan till finansministern hur hon motiverar den så kallade funkisskatten.

Fru talman! Jag får tacka finansministern för svaret.

Inflation, säger finansministern. Kampen mot inflationen är svaret på alla frågor till finansministern i dessa dagar. Men diskussionen här i dag handlar om effekterna av det åttonde jobbskatteavdrag som regeringen vill införa.

När det gäller effekterna av detta jobbskatteavdrag för de miljoner svenskar som arbetar har finansminister Elisabeth Svantesson varit väldigt tydlig med att avdraget inte påverkar inflationen. Inte heller när det gäller landets 2 miljoner pensionärer, som ju får ett motsvarande avdrag på skatten, påverkar det inflationen. Men när det gäller skatten för de 250 000 personer som lever på den ytterst blygsamma sjuk- och aktivitetsersättningen, vilket den föregående talaren talade om, är inflationen plötsligt det bärande argumentet. Den logiken håller ju inte.

Beräkningar för i år visar att den disponibla inkomsten för personer över 30 år som får sjukersättning på lägsta nivå skulle kunna öka med ungefär 1 400 kronor per år om funkisskatten togs bort. Det är alltså en dryg hundring i månaden. Det är en hundring som skulle göra skillnad för den som inga pengar har, men det är inte en hundring som driver upp inflationen.

Fru talman! Jobbskatteavdraget kommer att kosta 11 miljarder kronor att införa. Det är pengar som enligt finansministern inte kommer att påverka inflationen. Det skulle kosta ytterligare 290 miljoner kronor att ge också de personer som lever på sjuk- och aktivitetsersättning motsvarande skatteavdrag - 290 miljoner i en statsbudget vars utgifter uppgår till 1 331 miljarder kronor. Fru talmannen får ursäkta språket, men ur ett finanspolitiskt perspektiv är funkisskatten inte mer än en piss i Mississippi.

Det är inte dessa miljoner som avgör om Elisabeth Svantesson kommer att lyckas med sin ambition att gå till historien som en ansvarsfull finansminister i en svår tid - särskilt inte sett i relation till annat som regeringen satsar på. Låt mig ta två exempel.

Regeringen tänker avskaffa punktskatten på plastkassar. De intäkter som staten får in via plastskasseskatten skulle, om man behöll den, med god marginal täcka kostnaden för att avskaffa funkisskatten.

Regeringen vill också höja taket för rotavdraget under 2024. Den som har råd att renovera eller bygga om sitt hus kommer att kunna göra avdrag för en mycket större del av kostnaderna än tidigare. Det förslaget minskar statens skatteintäkter med en summa motsvarande tre förändrade funkisskatter.

Regeringen skulle kunna göra både och, men regeringen vill inte. Och i stället för att berätta varför regeringen inte vill skyller finansministern på inflationen, som om det var personer med funktionsnedsättning som drev på den - som om det var de 290 miljoner som en avskaffad funkisskatt skulle kosta som var bensinen på inflationsbrasan och det som får en finansminister att framstå som släpphänt.

Jag tror inte att någon skulle anklaga finansministern för att vara släpphänt om regeringen avskaffade funkisskatten, men det vore hjärtlöst att inte avskaffa den.

Fru talman! Jag tackar både Eva Lindh och Karin Sundin för interpellationerna.

Jag kan börja med att konstatera att jag tror att Karin Sundin har missuppfattat mitt svar, så låt mig gå tillbaka lite och förklara varför jag nämner inflationen som en viktig del i denna diskussion.

Just nu är inflationen roten till många av de ekonomiska problem vi ser i Sverige. Det är inflationen som gör att det man arbetar ihop blir mindre värt, och det är inflationen som gör att räntor måste höjas så att väldigt många människor nu kämpar med höga bolånekostnader. Inflationen ställer helt enkelt till oreda, och får vi inte ned inflationen kommer den att vara en stor utmaning för svenska hushåll och svensk ekonomi under åren framöver.

Frågan är naturligtvis, vilket vi ska diskutera i nästa interpellationsdebatt, vad som driver på inflationen. Ja, det är ju först och främst budgeten i sin helhet. Om man var väldigt expansiv, vilket man oftast är i en lågkonjunktur, skulle inflationen påverkas i det här läget.

Orsaken till att jag nämner inflationen i mitt svar i den här interpellationsdebatten är dock främst att våra indexerade system gör att många kompenseras för inflationen. Vi har system som indexerar till exempel garantipensionen, sjuk- och aktivitetsersättningen och andra delar av ersättningssystemen. Däremot kompenseras inte den som arbetar, och väldigt många har nu fått en reallönesänkning. Den ökning man har sett under ett decennium har nu egentligen försvunnit på grund av inflationen.

I det läget kompenserar regeringen vanliga löntagare genom ytterligare sänkt skatt. Detta verkar interpellanterna håna. Jag menar att det är rimligt att den ensamstående kvinna som har två barn, som jobbar som undersköterska - vare sig det är i Örebro, Stockholm eller var det nu kan vara - och som har sett sin reallön sjunka får sänkt skatt. Det är också viktigt strukturellt att vi sänker skatten för den som arbetar; vi vet att det i grunden leder till fler jobb och mer pengar till välfärden.

Med detta sagt har många det tufft just nu. Lever man på sjuk- och aktivitetsersättning har man det definitivt tufft, men man har fått en kompensation för inflationen. Nu sänker vi skatten även för den som arbetar, vilket i grunden är rimligt och rätt.

Mitt arbete framöver kommer att handla mycket om att ta oss igenom den situation vi befinner oss i med just hög inflation. Vi ser att den dämpas, och jag hoppas att den kommer ned ordentligt. Det behöver nämligen svensk ekonomi och svenska hushåll.

Jag avslutar denna runda där och återkommer.

Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att finansministern och jag är överens om ett par saker. Inflationen är ett stort problem. Vi behöver bekämpa inflationen; det är finansministern och jag helt överens om. Jag ville säga detta som något grundläggande för den fortsatta diskussionen. Socialdemokraterna tar också ansvar för att bekämpa inflationen.

Låt mig också konstatera att även vi har ett jobbskatteavdrag i vår budget. Det är dock riktat mot låg- och medelinkomsttagare.

Men nu handlar det här om den fullkomligt orättvisa skatten för människor med sjuk- och aktivitetsersättning. Detta är djupt orättvist. För mig - och för oss - handlar det om att se och ta hand om också den gruppen, som har det tufft ekonomiskt redan som det är.

Det handlar även om en rättvisekänsla. Varför ska personer med sjuk- och aktivitetsersättning betala mer skatt än vi som arbetar gör?

Jag är djupt glad över att man har avskaffat den orättvisa pensionärsskatten; det är väldigt bra. Jag förstår dock inte logiken här. Man säger att man nu riktar sig till dem som jobbar och som har tappat tio års reallöneökningar på grund av inflationen, och detta är absolut ett stort problem. Men varför kan man kompensera pensionärerna så att de betalar mindre skatt än de som har sjuk- och aktivitetsersättning? Jag får det bara inte att gå ihop.

Det är därför det känns så djupt orättvist att vi framöver inte bara kommer att ha den funkisskatt som vi har i dag, utan från årsskiftet blir den dessutom högre. Skillnaden blir större mellan dem som betalar högre skatt och oss som arbetar.

Jag kan bara kort säga detta: Jag tycker att vi borde avskaffa den orättvisa funkisskatten i dag.

Fru talman! Det är ju intressant att höra en moderat finansminister tala om vikten av att höja bidragen för specifika grupper. Det vi pratar om här är dock inte bidragen.

Jag vet att många inom funkisrörelsen ser funkisskatten som en straffskatt. Den uppfattas som ett straff för dem som inte kan jobba för att de inte bidrar ekonomiskt till samhället. Det är lätt att förstå denna uppfattning när man lyssnar till finansministerns svar, där hon beskriver jobbskatteavdraget som en insats för att fler ska lämna bidragsberoende och försörja sig själva.

Vi är helt överens om att den som kan arbeta ska arbeta, för det är genom människors arbete som vi bygger samhället och finansierar skolan, sjukvården, äldreomsorgen och allt annat som vi kallar välfärd. Men vi kan inte, som finansministern gör, blunda för att det finns människor som faktiskt inte kan arbeta.

De vi pratar om i denna debatt är ju personer som samhället, utifrån demokratiskt fattade beslut och genom den statliga myndigheten Försäkringskassan, har bedömt som oförmögna att arbeta som andra. Personer som lever på sjukersättning är personer som har en sjukdom eller en funktionsnedsättning som gör att de aldrig kommer att kunna arbeta på heltid. Det är människor med svår psykisk sjukdom. Det är människor med hjärnskador. Det är människor med Downs syndrom. Det är människor som lever med svåra smärtor på grund av medfödda eller förvärvade skador.

De kommer inte att kunna lämna bidragsberoendet och försörja sig själva, som finansministern försöker att få det till när hon beskriver sin politik. Tvärtom är detta en grupp av människor som utgör ett tydligt argument för att alla vi andra som kan jobba också ska jobba, så att Sverige som samhälle har råd med välfärden och har råd att finansiera ett värdigt liv för alla.

Man kan diskutera hur ett värdigt liv ska mätas i ekonomiska termer, men ärligt talat borde det inte finnas så mycket att diskutera när det gäller funkisskatten. Vi kan inte ha ett skattesystem som straffar sjuka människor och människor med funktionsnedsättning.

Jag vill fråga finansministern en gång till: Varför tar regeringen inte bort den helt orimliga och djupt orättvisa funkisskatten? Är det så att regeringen vill straffa människor med funktionsnedsättning? Vill regeringen att redan fattiga människor ska bli fattigare och i ännu högre grad beroende av bidrag?

Fru talman! Man slutar aldrig att förvånas. Man kan i riksdagens kammare få frågan om man vill straffa människor som inte kan jobba.

Våra yttersta skyddsnät finns just för människor som inte har arbetsförmåga. De är viktiga, och de ska stärkas. De stärks bland annat genom att ännu fler människor kommer in på arbetsmarknaden och arbetar. Det är precis så vi kan se till att våra skyddsnät fungerar.

Något som jag sa i mitt förra inlägg och som jag vill upprepa är att inflationen har slagit väldigt hårt mot otroligt många människor. Många av oss i den här kammaren klarar kostnadsökningarna, men den som hade små marginaler innan inflationen slog till har ännu mindre marginaler nu.

Väldigt många kvinnor och män har lägre inkomster. De sliter och jobbar och ställer klockan varje dag. De kämpar för att få ihop till sin egen försörjning, men de är också med och bidrar till det gemensamma. Det handlar till exempel om ett stärkt försvar och förbättrad välfärd men också om att skyddsnäten ska finnas där. Dessa personer har under den här inflationskrisen inte fått någon kompensation, utan deras löner har urholkats. Att sänka skatten för den som arbetar är därför viktigt också ur ett rättviseperspektiv.

Andra, som har olika former av ersättningar, har genom indexering på grund av inflationen fått en uppräkning. När det gäller sjuk- och aktivitetsersättningen är nivån nästan 10 procent högre. Det är fortfarande så att den som har sjuk- och aktivitetsersättning har en mycket liten inkomst, men man har ändå kompenserats.

I grund och botten vill jag återkomma till inflationen. Det är inte så att jag använder inflationen som ett argument för den här gruppen, men det är viktigt att poängtera detta. Som Eva Lindh var inne på är vi överens om att inflationen ska dämpas; detta måste göras. Då är det lite förvånande att Socialdemokraterna har kompisar i politiken som kanske inte ser på inflationen på riktigt samma sätt. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har lagt fram budgetar som skulle öka inflationen kraftigt.

Om man till exempel är en ensamstående mamma eller pappa med lägre inkomst ska man veta att detta skulle leda till fortsatt hög inflation. Det skulle också leda till högre räntor och ännu högre kostnader. Oavsett om man jobbar eller inte jobbar ska man veta att inflationen definitivt skulle ha drivits upp med den budget som Nooshi Dadgostar skulle ha lagt fram här i riksdagen som finansminister.

Med detta sagt: Vi tänker arbeta för att dämpa inflationen, och vi tänker arbeta för att stötta hushåll som har det svårt under den här tiden. Förutom de indexeringar som sker gör vi det exempelvis genom att förlänga det förhöjda bostadsbidraget. Jag vet att ungefär 60 procent av dem som får detta är ensamstående kvinnor.

Vi gör det också genom att sänka skatter, till exempel på drivmedel, och genom att förändra reduktionsplikten.

Allt detta kommer att underlätta för hushåll, både för dem som arbetar och för dem som inte arbetar eller inte kan arbeta.

Fru talman! Vi socialdemokrater tycker, återigen, att inflationen ska bekämpas. Det gör vi också med vår budget.

Finansministern pratade om kompisar. Regeringens kompisar pratade i alla fall i valrörelsen väldigt mycket om den grupp som har sjuk- och aktivitetsersättning. Därför är det förvånande att de står bakom, och faktiskt är en del av, regeringens politik och lägger fram ett förslag som ökar klyftan mellan dem som arbetar och dem som har sjuk- och aktivitetsersättning. Det är verkligen förvånande.

Det är ändå märkligt. Högavlönade ska lockas till att arbeta mer. Men man lockas inte till att arbeta mer för att man blir fattig. Det är snarare så att om man har sjuk- och aktivitetsersättning är just de ekonomiska omständigheterna så tuffa att man kanske inte kan rehabiliteras. Vi vet att det är så. Har man en svår sjukdom kan man inte arbeta. Precis som min kollega Karin Sundin sa har vi som samhälle bestämt att man får sjuk- och aktivitetsersättning just för att man har svårt att arbeta eller inte kan arbeta. Men den ersättning man får är så låg att man har svårt att klara sin försörjning.

Låt mig än en gång inskärpa att detta är djupt orättvist och orimligt och att funkisskatten borde avskaffas. Jag har inte riktigt hört några argument från finansministern för att denna klyfta ska kvarstå.

Fru talman! Det är bra att vi är överens om att det inte är en eller ett par extra hundralappar i månaden för en väl avgränsad grupp av fattiga människor som driver på inflationen i Sverige. Jag vill, precis som Eva Lindh, påminna om att funkisskatten aldrig kan bli en drivkraft för att fler ska försörja sig själva genom arbete eftersom de som drabbas av skatten är människor som på grund av skador eller sjukdom inte kan arbeta och aldrig kommer att kunna arbeta heltid.

Finansministern vill inte ta ordet funkisskatt i sin mun utan definierar det som en skillnad i beskattning mellan personer med arbetsinkomster och personer med sjuk- och aktivitetsersättning, och det är en alldeles korrekt beskrivning utifrån statsbudgetens tabellverk. Men funkisskatten är också ett sätt att värdera människor utifrån deras förmåga att arbeta. Funkisskatten är till sin praktik ett sätt att behandla människor med funktionsnedsättning som andra klassens medborgare, och funkisskatten gör att Sverige blir ett fattigare och orättvisare land att leva i. Därför borde den avskaffas 2024.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.