Bilstödet

Interpellationsdebatt 30 januari 2018

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 118 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Herr ålderspresident! Bengt Eliasson har frågat mig om jag kan bekräfta att anslaget till bilstöd för 2017 inte har använts fullt ut och, om så är fallet, vilken min bedömning är av orsakerna till detta. Bengt Eliasson har vidare frågat om jag mot bakgrund av den utveckling vi har sett är beredd att omedelbart se över reglerna för bilstödet. Han har också frågat om jag är beredd att vid fastställandet av förordning om bilstödsregler ge standarden i tjänstebilar en lägre vikt än vad som motsvarar deras marknadsandel eller helt bortse från den när standarden ska bedömas.

Reformeringen av bilstödet genomfördes för att åstadkomma en mer ändamålsenlig och effektiv ordning. De bilar som ersättning lämnas för ska vara trafiksäkra och kräva mindre efteranpassning. Bilstödet ska också i högre grad riktas till dem med bristande ekonomiska förutsättningar för inköp av bil och till dem som får extra kostnader för detta inköp. Det är viktigt att stödet fungerar på det sätt som var avsikten.

Jag kan bekräfta att anslaget för bilstöd inte användes fullt ut under 2017. Historiskt har åtgången av anslaget varierat. Vissa år har regeringen fått tillskjuta ytterligare medel, och andra år har anslaget inte använts fullt ut. För att kunna svara på varför medlen inte gick åt just 2017 behövs kunskap och uppföljning. I det sammanhanget vill jag framhålla att det endast är ett år sedan det reformerade bilstödet trädde i kraft. Försäkringskassan och Trafikverket har sedan dess vidtagit ett flertal åtgärder, som är brukligt vid implementering av ny lag för att få till stånd en fungerande handläggning. Precis som Bengt Eliasson påpekar tar det arbetet tid. Ur uppföljningshänseende är det alltså förhållandevis kort tid som det nya bilstödet har tillämpats, och välgrundade slutsatser om konsekvenserna av lagändringen kan inte riktigt dras ännu. En anledning till att Försäkringskassan inte har använt hela anslaget för bilstöd under 2017 är det som myndigheten själv pekar på i sin utgiftsprognos för 2018, nämligen att implementeringen av det nya regelverket har inneburit fördröjningar i olika skeden av handläggningen. Detta har medfört förskjutningar av utbetalningarna från 2017 till 2018. Försäkringskassan förutser att utgifterna 2018 i stället kommer att överstiga bilstödets anslagna medel med 1 miljon kronor.

Bengt Eliassons fråga om bilstödsförordningen rör närmast hur en myndighet, Trafikverket i detta fall, ska tillämpa en förordning. Detta kan jag som statsråd inte uttala mig om.

Jag vill avslutningsvis betona att jag anser att bilstödet är en viktig förmån för att främja delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning. Det är viktigt att stödet fungerar på det sätt som är tänkt och jag följer noggrant utvecklingen på området.


Anf. 119 Bengt Eliasson (L)

Herr ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret!

Innehållet i interpellationen är i vissa delar ganska tekniskt, eftersom bilstödet är en teknisk konstruktion. Men utfallet och användandet av bilstödet är ett stöd i människors liv och vardag som är oerhört viktigt.

Jag uppfattar svaret som att statsrådet är införstådd med problematiken och inser att det finns potential för förbättringar i systemet.

Självklart har det gått mycket kort tid sedan de nya reglerna började gälla. Inledningsvis vill jag betona att vi var helt överens här i kammaren när vi klubbade den nya lagen och den nya förordningen. Vi är också helt överens om att utformningen av målet är helt rätt, men tillämpningen och utfallet under det år som har gått är inte riktigt det som var förväntat.

Tiden som har förflutit är kort och genomförandetiden har varit lite för lång. Men för varje icke fattat beslut ökar problemen och tiden blir lång, och det kan vara förödande.

Jag vill inleda den här debatten med att citera min socialdemokratiske kollega och ledamoten Mikael Dahlqvist. I samband med propositionens behandling sa han följande: "Jag vill vara tydlig med att regeringen kommer att följa upp frågan noggrant och göra utvärderingar. Om reformen får felaktiga effekter kommer det givetvis att ske korrigeringar. Här handlar det inte i första hand om en besparing i statsbudgeten utan om ett effektivare och mer rättvist system."

Jag hoppas verkligen att statsrådet å regeringens vägnar står bakom det här uttalandet och att vi gemensamt kan finna lösningar på den uppkomna problematiken.

Enligt vår mening var hela propositionen en ansats till att det skulle bli bättre, enklare och mer hållbart för den enskilde, transparent och långsiktigt - ett förutsägbart system helt enkelt, till skillnad från det gamla, fria bilvalet som i stora delar var ganska tveksamt.

Men den gångna tiden har utvisat att det har blivit tvärtom. Ett normalår har det beviljats ungefär 1 800 ansökningar om bilstöd. Förra året beviljades det mindre än 60 ansökningar. Stödet som är tänkt att stödja de resurssvaga, som statsrådet säger i sitt svar, har i verkligenheten tyvärr blivit en fälla för dem och stöd för de resursstarka. Stödet uppgår till 280-300 miljoner kronor. Visst är det mycket pengar, men i sammanhanget är det en ganska liten peng i motsats till vad alternativkostnaderna skulle uppgå till.

Då kommer jag till mina följdfrågor. Genom åren har pengarna varit slut i augusti, och efter det har man fått vänta till nästa år. Nu finns det mycket pengar över. Kommer Försäkringskassan att kunna föra över de överblivna pengarna och fylla på året med för att fatta ännu fler beslut, om de kommer till stånd? Om man inte får behålla pengarna för 2017 under 2018, kommer det då att bli som vanligt, höll jag på att säga - att pengarna är slut i augusti och så får man börja om från början?


Anf. 120 Jan Lindholm (MP)

Herr ålderspresident! Ministern! Jag blev mycket intresserad av denna fråga när vi 2016 diskuterade förändringen av bilstödet. Vi har haft ett bilstöd länge i Sverige, ända sedan 40-talet, för att göra det möjligt för människor som har svårigheter på grund av handikapp att ta sig fram i samhället.

Jag tillhör dem som i sammanhanget har varit oroliga för de konsekvenser som tanken att redan färdiga fabriksmonterade fordon är bättre skulle kunna få. Ja, rent tekniskt kanske det kan vara så - det är möjligt. Men att tillämpningen skulle bli så som den har blivit var en dimension av oron som vi inte riktigt hade då.

Nu har vi sett att tillämpningen har inneburit att en person som behöver en anpassad bil tvingas köpa en bil som man kanske inte ens är intresserad av därför att regelverket är sådant att Försäkringskassan inte accepterar en mer normal bil som passar in i ett villa- eller bostadsområde och som gör att man inte sticker ut och är alltför annorlunda som bilägare.

Försäkringskassan ställer krav på att bilen ska vara så färdig att den blir stor, ofta en buss. Den är kanske inte alls särskilt lämplig för familjen men blir billigare genom den lilla restanpassning som behövs, och Försäkringskassans kostnad blir liten. Men bilägaren får en större initial kostnad och sedan en nästan orimligt hög årskostnad för att driva denna bil som man kanske egentligen inte vill ha.

Det finns exempel som jag har fått reda på. När jag läste interpellationen tog jag kontakt med och besökte ett företag som gör bilanpassningar. De berättade om exempel för mig. Det finns familjer som är tvungna att bygga om sitt garage för att den bil som man kan få bidrag till inte går in i ett vanligt garage. Det finns exempel på att man inte kan parkera bilen på jobbet därför att den typen av parkeringsplatser inte finns för de anställda. Värst av allt var exemplet att man inte kunde ställa bilen på en handikappparkering vid sjukhuset när man gör ett besök på akuten därför att den helt enkelt inte går in.

Som Bengt Eliasson påpekade är det väldigt få beslut som har tagits under den nya lagen sedan den inrättades. Som ministern säger ska man inte dra alltför stora slutsatser av detta. Det kan hända att tillämpningen kan förändras till det bättre så att man som funktionshindrad efter en tid kanske kan få möjlighet att få bidrag till en bil som man tycker passar för familjen, i stället för någon sorts yrkesfordon.

Det är alltså en tillämpning som har skadat mycket. Sedan har vi en annan fråga som inte har tagits upp ännu, och det är att detta är ett område som är väldigt speciellt. Det finns inte många som klarar av att anpassa bilar. Få ärenden har gått igenom - under 60, som Bengt Eliasson sa - och många av dessa företag har inga jobb i dag. Om detta fortsätter ett tag kommer vi kanske inte att ha några företag som kan göra de anpassningar som behövs i framtiden. Detta oroar mig kanske allra mest.


Anf. 121 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Herr ålderspresident! Tack för inläggen och frågorna!

Vi gjorde detta gemensamt och med den gemensamma uppfattningen att detta var bra förändringar och en bra målsättning. Som jag uppfattar det fanns det hos organisationer, till exempel Funktionshindersdelegationen som jag träffar regelbundet, stöd för att detta behövde göras. Man behövde modernisera med människan i centrum.

Det var rimligt att man från början hade bilar som var bättre anpassade. Det är inlagt en fördelningsprofil. Denna målgrupp har tyvärr sämre ekonomi i stort än vad majoritetsbefolkningen har. Det är en fråga som jag tycker att vi pratar för lite om. Därför finns element i strukturen för att kunna kompensera för detta.

Bilarna skulle vara mer trafiksäkra, och det har de också blivit, såvitt jag förstår. Det skulle vara funktionellt och ändamålsenligt. Pengarna skulle gå till just detta viktiga behov, såsom ökad delaktighet och så vidare.

Vi är överens om detta. Det finns ingen skillnad i ideologi eller inriktning här, utan frågan är hur tillämpningen har fallit ut. Jag är den första att säga att när jag talar med Försäkringskassan och Trafikverket - det har framför allt ansvariga experter och handläggare på departementet gjort - är myndigheterna mycket medvetna om detta. Försäkringskassan avser själv att göra en uppföljning av detta.

Om jag behöver styra detta på ett eller annat sätt har jag verkligen ingenting emot det när det gäller uppföljning. Jag vill att detta ska fungera. Däremot tror jag inte att alla beslut är dåliga eller att reformen i stort inte har uppfyllt sina ändamål, men det finns utan tvekan barnsjukdomar i detta.

Ja, medel kan användas 2018, och beslut kommer att falla ut då. Avsikten var inte att de skulle ta slut i augusti utan att man skulle kunna ha mer planering och förutsägbarhet i medlen.

Det är tidigt att följa upp detta, men jag vet att det kommer att ske uppföljningar. Om jag behöver ge en impuls till detta har jag ingenting emot det. Det är naturligt att följa upp en ny lagstiftning.


Anf. 122 Bengt Eliasson (L)

Herr ålderspresident! Stort tack för svaret och för klargörandet, inte minst i den ekonomiska delen för myndigheten! Det var mycket bra.

Det känns lite märkligt i en interpellationsdebatt att vara överens om att grundlagstiftningen är bra. För det är vi verkligen, och det vill jag betona återigen. Det gamla systemet med det fria bilvalet var sannerligen inte bra. Tillämpningen har som sagt blivit fel.

De personer och exempel som Jan Lindholm pekade på i sitt inlägg visar att man väljer bort bilstödet när man ser att familjeekonomin går i kras och att man inte har möjlighet att ha den stora och dyrare bilen därför att kravet är att man ska ha så mycket fabriksmonterat som möjligt - elbakluckor och allt vad det nu kan vara. Detta gör att man väljer bort stödet och att man i stället själv handlar begagnat på marknaden. Det blir en sämre bil, ingen kvalitetskontroll och framför allt ingen kontroll av vad de tillägg som tidigare gjorts på bilen har för kvalitet i dag. Då är vi inne på trafiksäkerhetsfrågan, och där har vi egentligen ingenting som gör att tilläggsdelarna besiktigas. Det är ett bekymmer när människor väljer att gå ut på den övriga marknaden.

Äldre sämre bilar finns på marknaden. I många fall är det vad vi med förlov sagt kan kalla lite hantverksmässiga bilar som inte från början är byggda för att vara personbilar och köra familjer i, utan de har anpassats lite längre fram. Det sker också en överflyttning till färdtjänst och så vidare.

I söndags var det Parasportgalan. Jag var där, och jag hoppas att ministern följde den med intresse. Det var en fantastisk tillställning där vi prisade och hyllade fantastiska idrottares framgångar under året.

Parasportarna är några av dem som är väldigt beroende av sitt bilstöd för att kunna utöva sin sport, köra sina grejer och ta sig till träningar och tävlingar och så vidare. De har gjort ett upprop, som ministern säkert har sett, där de trycker på vikten av att kunna ha bilar anpassade efter sina behov mycket mer än efter Försäkringskassans behov.

Jag ska återge lite av uppropet helt kort: Försäkringskassan bestämmer nu vad som är en lämplig bil för oss. Det är tvingande, det vill säga att du måste välja den bil som är lämpligast i relation till Försäkringskassans kostnader, oavsett vilka konsekvenser det medför för dig.

Bilen kan kosta hur mycket som helst att köpa, driva och underhålla. Det är inte relevant enligt Försäkringskassan att ta reda på det.

När det gäller frågan om fastställande av förordningen och tillämpningen skulle jag vilja ha ett förtydligande av vad statsrådet faktiskt menar i sitt svar. Statsrådet har också varit inne på det i sitt anförande.

Jag har uppfattat att Trafikverket har lagt fram ett förslag till regeringen som den ska fastställa att det i förordningen ska stå att man ska beakta standarden i alla sålda bilar, inklusive tjänstebilarna. Och nu kommer vi in på de fördyrande åtgärderna. Det handlar väl egentligen inte om en myndighetstillämpning som ministern, vad jag förstår, säger? Det handlar väl om en rätt kraftfull förändring i den förordning som vi var helt överens om i denna kammare och som leder till en förändring och försämring för de behövande?

Jag skulle gärna vilja höra ett litet förtydligande om just problemet att det för omkring 30 procent blir en besparingseffekt, eller fördyring för kunderna, om man tar in tjänstebilarna.


Anf. 123 Jan Lindholm (MP)

Herr ålderspresident! Jag avslutade mitt förra anförande med att säga att det finns risk att denna bransch är på väg att slås ut. En idé var att man skulle få bättre konkurrens, men kanske inte att man skulle slå ut företagen.

Jag vill ge ytterligare ett exempel på saker som jag har lärt mig vid besök hos detta företag. Jag talade förra gången om nya bilar. Men det går också att få stöd och bidrag till en begagnad bil. Men då ställs det ganska specifika krav på bilen. Den får inte vara äldre än fyra år, den får inte ha gått mer än 6 000 mil och den ska ha en hel del avancerad förmonterad utrustning för att Försäkringskassan ska ge bidrag.

När anpassningsföretaget då gör en sökning för att hitta en sådan bil hittar man i en del fall bara ett enda exemplar på begagnatmarknaden i hela landet som uppfyller kraven. Det är alltså inte så lätt för den som vill försöka komma undan med en lägre initial kostnad. Det verkar inte heller fungera.

Jag blir mycket glad över att höra att ministern är engagerad i frågan och verkligen vill följa upp detta. Jag tror att det är bråttom. Därför hoppas jag att ministern tar tag i denna fråga ganska snabbt. Här finns nämligen stora problem, som interpellanten och jag har försökt påpeka, med att de som behöver bil blir sittande med en bil som många gånger inte är trafiksäker. Dessa stora fordon är oftast inte testade på samma sätt som personbilar och kan, även om de är nya, faktiskt ha sämre trafiksäkerhetsegenskaper än vad de har haft tidigare. Det kan också vara svårigheter att få gamla fordon reparerade med detta nya regelverk. Det finns alltså många saker att ta tag i. Jag hinner inte ta upp så mycket mer, men jag hoppas verkligen att ministern tar tag i denna fråga så att det inte går för långt. Då har vi ingen sådan näring kvar.


Anf. 124 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Herr ålderspresident! Jag tror att första gången som jag privat kom i kontakt med denna fråga och förstod att det är en viktig fråga var när jag någon gång i mitten av 1980-talet läste tysk grammatik på 60-poängsnivå. Sådant har jag roat mig med i livet. Då träffade jag en kamrat som några år tidigare hade råkat ut för en svår bilolycka. Icke desto mindre hade han med sina mycket omfattande funktionsnedsättningar en anpassad bil som var en mycket viktig förutsättning för att vi skulle kunna göra kul saker efter studierna. Vi hade väldigt roligt och många samtal om tysk grammatik i denna bil. Detta tror jag öppnade ögonen för mig när det gäller vilken stor skillnad detta kan göra i en ung människas liv i detta fall. Men det kan det också göra för någon som är äldre och ska ta sig till jobbet eller vad det kan vara. Det är ingen tvekan om det.

Det var också för att detta är viktigt som vi gjorde förändringen och för att detta behöver moderniseras. Jag redogjorde för vilka grunder som fanns för dessa förändringar, som är ganska viktiga principer, och som vi också delade.

Sedan kommer man ganska snabbt in på teknik och detaljer. När det gäller denna förordning är det Trafikverket som har i uppdrag att enligt denna förordning om bilstöd göra utredningar av förekomsten av en viss utrustning på marknaden. Hur denna analys exakt ska gå till ska de bestämma och inte jag, eftersom Trafikverket är expertmyndighet på detta område. Men de utgår från köpbeteenden när de tar fram sitt underlag, och de tittar därmed på vilken sorts utrustning som är normalt förekommande i de bilar som säljs i Sverige. Där ingår både privatbilar och tjänstebilar.

Det finns säkert andra modeller som skulle innebära för- och nackdelar för olika parter. Men man menar att det inte är rimligt att plocka bort just tjänstebilar ur underlaget. Tjänstebilar säljs ofta efter ett par år. Då kan de vara mycket intressanta för denna målgrupp med bilstöd, eftersom dessa bilar ofta är utrustade med modern teknik.

Min poäng är helt enkelt att jag inte är expert på detta, utan det är Trafikverket. Varken Trafikverket eller Försäkringskassan vill sätta några käppar i hjulet för ett genomförande av denna reform.

Som jag sa följer jag gärna upp dessa delar. Det är också rimligt att man gör det när lagstiftningen har varit i kraft ett tag. Men framför allt vet jag att dessa myndigheter själva vill göra det. De har också märkt att det finns en bra lagstiftning i grunden - det tycker myndigheterna - men de ser att dessa barnsjukdomar finns.

Därför tar jag med mig detta. Vi återkommer helt enkelt till dessa frågor.


Anf. 125 Bengt Eliasson (L)

Herr ålderspresident! Jag tackar statsrådet för detta. Vi kommer säkert att återkomma till varandra i denna fråga.

Problemet med dessa så kallade listor, alltså med Trafikverkets sammanställningar, är att när man tar in tjänstebilarna höjer man prisnivån till en premiumnivå av bilstandard i stället för att ha en standardnivå. Då petar man också bort en lång rad - jag struntar fullständigt i bilmärken och försäljare - möjligheter för enskilda och familjer att faktiskt köpa bilarna. Det är det som är grundtesen i problematiken. Det är därför som jag ber ministern att hålla ett särskilt öga på just detta. Jag säger detta för att förtydliga för dem som lyssnar.

Sedan finns det också några övriga stödsystem som vi inte har diskuterat och som egentligen inte rör interpellationen men som är viktiga att nämna, eftersom de är kommunicerande kärl till bilstödet. Det gäller det nu nästan obefintliga mobilitetsstödet, som verkligen behöver ses som en möjlighet för ett fritt och rörligt liv för många människor. Det gäller parkeringstillståndens utformning och tilldelning, som hänger ihop med hur man som funktionsnedsatt kan använda sin bil på olika sätt. Det gäller naturligtvis även färdtjänsten. Alla dessa tre har dessutom bäring på personer över 65 år, där gränsen för bilstödet går, och blir därför viktiga för dessa personer.

Herr ålderspresident! Bilstödet räddar möjligheterna till ett fungerande liv, precis som ministern har varit inne på. Det räddar också familjer och många gånger karriärer. Låt oss nu gemensamt, statsrådet, se till att det fortsätter att göra det. Konsekvenserna av att fortsätta på den inslagna vägen tror jag är mycket allvarliga. Vi behöver snabbt räta upp detta till den intention som vi är helt överens om, inte minst för samhällsekonomin.

Jag tackar statsrådet för en givande debatt och önskar både kansliet och statsrådet en god natt.


Anf. 126 Statsrådet Åsa Regnér (S)

Herr ålderspresident! Jag önskar interpellanten god kväll och tackar för engagemanget. Jag tackar även Jan Lindholm för hans inlägg.

Jag vill påminna om att det system som lämnades verkligen inte heller var perfekt. Det var stora problem med det också, bland annat att bilarna behövde oerhört omfattande upprustningar. Det var inte heller ett rimligt system, och pengarna tog slut och så vidare.

Om man genomför en sådan här reform, som är viktig för människors liv, får man dock även följa upp den och se till att den funkar. Jag tar med mig det och tackar för detta engagemang sent på kvällen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2017/18:321 Bilstödet

av Bengt Eliasson (L)

till Statsrådet Åsa Regnér (S)

 

Hösten 2016 beslutade riksdagen om ett reformerat bilstöd (prop. 2016/17:4). Syftet med de nya bestämmelserna var bland annat att uppmuntra anskaffning av från början anpassade fordon och därmed begränsa behovet av efterhandsanpassning. För att underlätta inköp av redan anpassade fordon, vilka ofta kan väntas innebära en högre anskaffningskostnad, infördes ett särskilt tilläggsbidrag (52 kap. 18 b och 18 c §§ SFB).

Det minskade behovet av eftermonteringar och större ändringar beräknades grovt sett finansiera de ökade tilläggsbidragen.

De nya reglerna, som alltså beslutades hösten 2016, gäller sedan den 1 januari 2017. De har uppenbarligen inneburit betydande tillämpningsproblem för Försäkringskassan. Myndighetens processhandledning Bilstöd (Process 2007:03, version 5.0) kunde inte fastställas förrän i slutet av juni förra året. Den uppgår tillsammans med Försäkringskassans vägledning Bilstöd för personer med funktionsnedsättning (Vägledning 2003:1, version 10) till sammantaget närmare 300 sidor. Omfattningen på dokumenten speglar det krångel som omgärdar stödet.

Strävan att köpa in bilar som så långt som möjligt är färdigmonterade i fabrik och att därmed hålla nere de totala kostnaderna är naturligtvis fullt legitim. Men de nya reglerna synes ha fått en del för i vart fall undertecknad interpellant oväntade konsekvenser.

Tanken måste rimligen ha varit att om en bil av viss standard kan inköpas från fabrik är det att föredra framför att köpa en billigare bil och sedan göra nödvändig anpassning i efterhand, särskilt om efterhandsanpassningen är mer kostsam än merkostnaden för den fabriksanpassade bilen. 

För att kunna bedöma om tilläggsstöd ska kunna beviljas måste man ha en uppfattning om vad som är normal standard. Regeringen tycks nu vara på väg att fastställa en förordning som innebär att som standard ska betraktas den utrustning som finns hos 50 procent av alla sålda bilar, inklusive tjänstebilar. De sistnämnda är ofta bättre utrustade än andra bilar, vilket alltså höjer tröskeln för när bilstöd kan ges. Det finns starka skäl att ifrågasätta rimligheten i detta perspektiv.

Låt mig så, med utgångspunkt i ett konkret fall, illustrera att alternativen ofta inte är så enkla som den ideala situationen. 

Sökanden i detta fall är rullstolsburen och har en elrullstol. Hen önskade köpa en personbil och anpassa den för att kunna få med sig rullstolen i bilen. Kostnaden för inköp av en lätt begagnad personbil beräknades till 170 000–190 000 kronor och ombyggnadskostnaderna till 550 000 kronor, totalt drygt 700 000 kronor.

Försäkringskassan ansåg emellertid att vederbörande i stället skulle införskaffa en större skåpbil eftersom ombyggnadskostnaden då kunde begränsas till ungefär 370 000 kronor. Samtidigt ökade emellertid inköpskostnaden för den enskilde till 360 000 kronor.

Den sammantagna anskaffningskostnaden inklusive ombyggnadskostnad uppgick således till ungefär samma belopp i bägge alternativen, men kostnadsfördelningen enskild–stat skilde sig kraftigt åt.

Till det kommer att drifts- och skattekostnader är betydligt högre för den större skåpbilen än för personbilen. Grovt sett kan det under ett nioårigt innehav handla om ett par hundra tusen kronor. Dessa kostnader bärs fullt ut av den enskilde. 

Det fanns i detta fall starka ekonomiska skäl, men också andra skäl, till att den enskilde föredrog personbilen. De flesta inser att det är svårare att åka runt med en större skåpbil än med en normal personbil, och den kanske inte ryms i tillgängligt garage.

I det konkreta fallet kände personen i fråga att hen inte hade något val utan var tvungen att köpa den större skåpbilen, annars hade ombyggnadsstödet kunnat utebli helt. Hen tvingas i dag lägga halva sin disponibla inkomst på bilinnehavet. Det är lätt att föreställa sig att många över huvud taget inte skulle ha råd att skaffa bil i den föreliggande situationen.

Ett annat exempel är när myndigheten för en tid sedan sa nej till ett reparationsbidrag. Nytt anskaffningsbidrag kan beviljas efter nio år. Bilen hade i det aktuella fallet gått i åtta år, och myndigheten ansåg att den var för gammal för att repareras. Användaren i detta fall är förvärvsarbetande och använder sin bil till bland annat arbetsresor.

Det alternativ som Försäkringskassan såg framför sig var uppenbarligen att personen om ett år skulle begära att få bidrag till en ny bil. Efter ansökan tar det ofta något år innan sökanden har sin bil på plats. Under tiden skulle vederbörande i praktiken vara hänvisad till färdtjänst. Kostnaden för färdtjänsten under ett par år bara för arbetsresorna kan uppskattas till betydligt mer än reparationskostnaden. Det framstår alltså som en för det allmänna ekonomiskt sett sämre lösning och för den berörda personen som ett, när det gäller rörligheten, väsentligt sämre alternativ.

I det konkreta fallet kunde bilinnehavaren med hjälp av anhöriga genomföra reparationen som kostade ungefär 50 000 kronor. Hen kan nu ha sin bil under många år framåt, och Försäkringskassan har sluppit undan inte bara reparationskostnaden utan också kostnaden för nytt bilstöd inom ett år eller två. Återigen gäller att det alternativ som hade stått till buds för en person som inte hade kunnat få fram pengarna till reparationen hade varit sämre både för hen själv och för det allmänna. 

Försäkringskassans bedömning i detta fall kanske inte är en direkt följd av de nya reglerna men synes ha inspirerats av de resonemang som i propositionen förs om lämpligt skick hos bilar.

Enligt den information som jag har gjorde Försäkringskassan under fjolåret inte av med de anslag som beviljades av riksdagen. Jag har svårt att se att det skulle bero på minskade behov. Snarare är orsaken de mer komplicerade bestämmelser som nu har införts.

Dessa har också lett till ökade väntetider hos Försäkringskassan – enligt vissa uppgifter har de ökat från några månader till närmare ett år.

En allvarlig följd av denna utveckling är att orderingången till bilombyggnadsföretagen har minskat dramatiskt. Orderingången under fjolåret halverades jämfört med 2016. Den är dessutom nedåtgående. Ännu i slutet av förra året arbetade vissa företag med vissa order som var baserade på bilstödsbeslut från 2016, det vill säga innan de nya reglerna infördes. När de leveranserna är klara mörknar bilden ytterligare. Några mindre företag fick under 2017 inte in en enda order, och åtminstone ett har beslutat att lägga ned. Det finns en stor risk att det blir fler som gör det om inget drastiskt händer. Ett av syftena med det nya regelverket var ökad konkurrens i bilanpassningsbranschen, men den ser nu alltså snarast ut att minska.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Åsa Regnér:

  1. Kan statsrådet bekräfta att anslaget till bilstöd för 2017 inte har använts fullt ut?
  2. Om så är fallet, vilken är statsrådets bedömning av orsakerna till detta?
  3. Är statsrådet mot bakgrund av den utveckling vi har sett beredd att omedelbart se över reglerna för bilstödet?
  4. Är statsrådet beredd att vid fastställandet av en förordning om bilstödsregler ge standarden i tjänstebilar en lägre vikt än vad som motsvarar deras marknadsandel eller helt bortse från den när standarden ska bedömas?