Betydelsen av ett svenskt Natomedlemskap

Svar på interpellationer

Fru talman och ärade ledamöter! Hans Wallmark har frågat mig vad jag menar med att Nato bara skulle vara svaret på en eller två saker, om inte Sverige och Finland skulle kunna ha ett mer verkningsfullt samarbete om båda länderna var medlemmar i Nato och om det inte skulle ha påverkat Sveriges säkerhetspolitiska läge negativt om Socialdemokraternas förslag att minska försvarsanslaget hade blivit verklighet år 2010.

I samband med statsbesöket i Litauen i oktober hade jag förmånen att få träffa en grupp studenter på Vilnius universitet och diskutera de säkerhetspolitiska frågorna. Det blev ett bra samtal, och naturligtvis var det både bredare och djupare än vad lösryckta citat kan förmedla. Under samtalet framhöll jag bredden i de säkerhetspolitiska utmaningarna vi står inför. Det handlar om Rysslands aggression mot Ukraina men också om konflikten i Syrien, Isils härjningar, flyktingkrisen, klimathotet och utmaningar kopplat till fattigdom och utveckling. Ett medlemskap i Nato är enligt min uppfattning inte svaret på alla dessa utmaningar. Den breda säkerhetspolitiken förtjänar mer än enbart en Natodebatt.

Regeringen fördjupar i enlighet med den i bred majoritet överenskomna försvarspolitiska inriktningspropositionen våra bilaterala och multilaterala säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten. Det gäller samarbetena i Norden, med de baltiska länderna, inom EU, OSSE och FN, i partnerskapet med Nato samt genom den transatlantiska länken. Genom dessa samarbeten bidrar vi till säkerhet och stabilitet i vårt närområde både i närtid och på längre sikt.

Bland dessa samarbeten värdesätter regeringen det finsk-svenska samarbetet mycket högt. Sverige och Finland utvecklar i dag försvarssamarbetet både på djupet och på bredden. Bland annat planerar vi för att ha som option att agera gemensamt också i kris och konflikt. Det bygger på att vi har liknande säkerhetspolitiska utgångspunkter. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle därför också påverka Finland. Det är samtidigt en självklarhet att Sverige respekterar andra länders säkerhetspolitiska vägval, på samma sätt som våra samarbetspartner respekterar vårt.

Sverige har valt en samarbetslinje och inte en medlemskapslinje i förhållande till Nato. Regeringen fullföljer därmed samma linje som tidigare regeringar. Säkerhetspolitiken måste hanteras ansvarsfullt, långsiktigt och med brett parlamentariskt stöd. Det ska inte råda någon osäkerhet om den svenska säkerhetspolitiska linjen. Sveriges alliansfrihet bidrar till stabilitet i närområdet och ger oss handlingsfrihet.

När det gäller försvarsanslagen är jag glad att regeringen tillsammans med övriga partier inom ramen för försvarsuppgörelsen har lyckats vända trenden och att Sverige nu satsar på försvaret.

Fru talman! Tack för svaret, fru utrikesminister! När jag såg den här tidningsartikeln i en engelskspråkig version av en litauisk tidning och utrikesministern sa att Nato är svaret på bara en eller två saker tänkte jag lite skämtsamt att utrikesministern nog tänker på fred och säkerhet. Nu hänvisar utrikesministern i sitt svar till att det kan vara lösryckta citat i en tidningsartikel som naturligtvis inte speglar ett helt samtal. Det är därför jag väcker den här interpellationen, för att vi ska kunna ha ett utbyte och verkligen förstå hur man tänker och resonerar. Så var det också för ett par månader sedan när utrikesministern och jag hade en annan interpellationsdebatt där jag hade ett inlägg som utgångspunkt där man citerade statsminister Stefan Löfven och förde ett resonemang om buffertzon. Jag tyckte att det var ett klargörande samtal och har till min glädje noterat att den typen av resonemang inte återkommer lika ofta i debatten.

När det gäller Sveriges förhållande till Nato ska vi kanske vara helt ärliga, fru talman, och erkänna att vi tycker lite olika. Det är precis som utrikesministern säger att det finns partier och företrädare som står för en medlemskapslinje. Jag är en av dem. Jag försöker också förklara och utveckla varför jag tror att medlemskapet i grunden är bra.

Som utrikesministern säger kan Nato naturligtvis inte vara lösningen på alla frågor, lika lite som det europeiska samarbetet, FN, det nordiska samarbetet, det svensk-finska samarbetet eller det nordisk-baltiska samarbetet är svaret på alla frågor. Men det intressanta är att när vi är involverade, engagerade och deltar i alla de här samarbetena kompletterar de varandra. Det är då man bygger säkerhet och samarbete. Därför är jag fortfarande förvånad över att man inte förmår se fördelarna som Natomedlemskapet erbjuder när vi ju är sådana hängivna internationalister och samverkar i EU, OSSE, FN och regionala samarbeten. Det är därför jag tycker att det finns all anledning att föra just Natomedlemskapsdebatten är i Sverige.

Fru talman! Det har hänt någonting. Vi är i ett försämrat säkerhetsläge. Det kan vi konstatera alldeles oavsett om vi är medlemskapsanhängare eller inte. Vi har den illegala annekteringen av Krim, och vi har en fördjupad och fortsatt upprustning på den ryska sidan. Vi har ett nytt Östersjöområde. FOI beskriver i sin senaste forskningsrapport, vilket vi i dag också diskuterade på försvarsutskottet, att Östersjöområdet har gått från säkerhetspolitikens periferi mot att bli en del av dess centrum. Samtidigt har också Nato utvecklats. Det har gått från att ha varit en mer allmän säkerhetsorganisation till att nu också bli en försvarsallians. Det är också vad Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, en socialdemokrat från Norge, berättade om för någon dag sedan, nämligen att det är en skillnad på att vara partnerland och att vara medlemsland. Det är en skillnad. Med medlemskapet kommer de bindande säkerhetsgarantierna.

Det är hela den frågeställningen som jag tycker att Socialdemokraterna och den här regeringen tyvärr undviker. Därför är Nato svaret på minst två frågor, nämligen frågan om fred och frågan om säkerhet. Det tycker jag att regeringen undviker.

Avslutningsvis, fru talman, skrevs det någonting om att utrikesministern hade uttalat sig om försvarsutgifterna. Då vill jag bara påminna utrikesministern och kammaren om att under de senaste åren har vi mötts av socialdemokratiska förslag om lägre försvarsbudgetar, exempelvis åren 2008, 2009 och 2010. Men jag är glad åt den försvarsuppgörelse jag har varit med och tecknat för Moderaternas del.

I detta anförande instämde Erik Ottoson (M).

Fru talman! Frågan om Nato och det säkerhetspolitiska läget är viktig. Därför är jag glad att vi får det här tillfället att diskutera detta med utrikesministern.

Vi har ett allt tuffare säkerhetspolitiskt läge, och vi ser att det här inte är någonting som går över. Vi hade i försvarsutskottet i dag besök av FOI, och de poängterade att det inte ljusnar utan att vi måste bereda oss på en långvarigt tuffare situation.

Kristdemokraterna är ett parti som förut har varit avvisande mot ett Natomedlemskap men som sedan tog ställning för att vi borde utreda frågan. Nu hade vi ett riksting för en tid sedan då vi tog ställning för att Sverige i det säkerhetspolitiska läge vi har också bör ta det fulla steget och ansöka om att bli en fullvärdig medlem, inte minst sett i ljuset av det säkerhetspolitiska läget.

Vi ska satsa på ett starkt försvar, och överenskommelsen vi gjorde är ett trendbrott och något viktigt. Men även med de tillskott som sker är det för lite. Nu satsar vi drygt 1 procent. Skulle vi satsa mer, som när jag gjorde min värnplikt och man satsade 2 ½ procent av bnp, skulle det ändå inte räcka till. Vi skulle inte vara avskräckande.

Vi måste också titta på realiteterna. Från svensk sida har vi med stor parlamentarisk enighet sagt att det är en solidaritetsförklaring. Vi ska kunna ta emot hjälp, och vi ska kunna ge hjälp.

Sverige ligger där det ligger. Och nu är länderna i Baltikum medlemmar i Nato. Ryssland har ställt ut robotar som täcker in varje kvadratmeter av baltiskt territorium. Med sina robotar når de faktiskt en bit in på svenskt territorium också. Med tanke på kartan kan man dock undra hur i all världen Nato ska kunna komma Baltikum till undsättning om det värsta händer, vid en kris eller i en konflikt.

Det finns inga andra alternativ förutom att flyga över Norge och Sverige. Var och en som sätter sig in i det kan förstå det. Då vore det förstås mycket enklare om Sverige var fullvärdig medlem i Nato. Då skulle vi kunna samöva och komma överens om detta. Vid en krissituation finns det annars risk för att det blir kapplöpning om svenskt territorium. Båda sidor skulle vilja låna en strategiskt viktig bit av Sverige, förmodligen en del av Gotland.

Det skulle vara intressant att höra utrikesministerns tankar om det. Funderar regeringen på vad som skulle hända i en sådan situation? Vi har sagt att vi ska ställa upp. Är det inte rimligt att ta höjd för vad som kan hända i ett sådant läge? Är det inte bättre att ha förberett detta? Vi kanske kan förbereda för det även om vi inte är medlemmar i Nato. Det vore intressant att höra utrikesministerns syn på detta.

Vi har förut sagt att vi ska vara alliansfria och neutrala i krig. Nu är vi inte neutrala längre. Det var länge sedan vi slutade säga det. Nu tar vi ställning. Vilket syfte har då alliansfriheten, om den andra delen inte finns kvar? Den frågan vill jag gärna få svar på.

Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern för svaret och interpellanten för att han har ställt frågorna.

Den förändrade nulägesbilden i vårt närområde och de stadiga förändringarna inom det säkerhetspolitiska fältet påverkar våra arbeten lokalt och nationellt men också våra samarbeten med andra länder. Centerpartiet har under de senaste åren analyserat vilka steg Sverige behöver ta för att kunna möta förändringarna, inte minst under det senaste året, utifrån vår nationella beredskap, vår nationella försvarsförmåga och också de utvecklade samarbeten som har vuxit fram. Det gäller särskilt många Natoländer och även inom ramen för EU-medlemskapet under de senaste 20 åren.

Vi har förändrat vår säkerhetspolitiska utgångspunkt. Alliansfriheten är inte längre densamma som under kalla kriget. Vårt beroende av att samarbeta, civilt och även inom militära områden, ökar. Vi har solidaritetsförklaringar om att vi inte minst i vårt samarbete inom Europeiska unionen ska hjälpa och stödja om förutsättningarna ändras.

Det är viktigt att kunna fokusera långsiktigt och att analysera och veta vilka steg som är viktiga och rätt att ta nu. Därför är det viktigt att de analyser som ska göras av den överenskommelse som vi gjorde i försvarsbeslutet kan komma fram till bra stöd för den fortsatta diskussionen. Det är också viktigt att vi kan närma oss frågan om ett Natomedlemskap och vad det skulle kunna innebära långsiktigt, för att stärka vår försvarsförmåga men också för att bidra till stabilitet i vårt närområde.

Vi ser att frågan mognar. Allt fler i landet talar om vikten av ett Natomedlemskap och att det behöver vara nästa steg, för att tydliggöra vår säkerhetspolitiska position. Jag skulle välkomna att fler i kammaren lyfter upp frågan och att vi fokuserar på att komma till nästa steg.

Vi behöver den ömsesidiga solidaritetsförklaringen om hjälp och ett samarbete som skulle utveckla vår militära förmåga. Det gäller inte minst med tanke på ökad övningsverksamhet i Ryssland, ökad övningsverksamhet utefter våra gränser med flyg och till sjöss. Vi ser ett ökat och förändrat beteende som vi måste möta. Det gör vi bäst tillsammans med andra. Och vi gör det bäst inom ett samarbete i Nato.

Vilken analys ligger till grund för regeringens återkommande besked om att plattformen ligger fast? Man vill inte förändra position samtidigt som man utvecklar de bilaterala samarbetena och i praktiken urholkar alliansfriheten steg för steg.

Hur många fler steg ska Sverige ta? Hur starka signaler ska vi skicka? Och vilken säkerhetspolitisk analys ligger till grund för regeringens fortsatt tvetydiga hållning i frågorna?

Det är oerhört viktigt att frågan diskuteras så att vi kan gå vidare till nästa steg, också för att närma oss medlemskapet på allvar.

Fru talman! Jag vill tacka för debatten. Det är en viktig debatt.

Jag instämmer till fullo i Daniel Bäckströms frågeställningar. Men jag vill också lyfta fram att vi har haft debatt i kammaren om säkerhetspolitik tidigare och har hört om regeringens ambition om att ha en säkerhetspolitisk grupp. Det har varit lite olika bud om detta från regeringen under det gångna året.

Det är helt rätt att säkerhetspolitiken förtjänar mer än enbart en Natodebatt. Men den förtjänar också en Natodebatt. Det är viktigt.

Jag vill koncentrera mig på en sak. Regeringen säger att de följer samma linje som tidigare regeringar. Det stämmer, med vissa förändringar från de ingångsvärden som fanns i den första regeringsförklaringen eftersom vi inte är medlemmar i någon militärallians. När regeringen samtidigt säger att det måste hanteras ansvarsfullt, långsiktigt och med brett parlamentariskt stöd undrar jag hur det breda parlamentariska stödet ser ut. Jag noterar att Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu vilar på Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna när det gäller det breda parlamentariska stödet.

Om jag vore utrikesminister och ansvarig för säkerhetspolitiskt arbete som ska vara långsiktigt, ansvarsfullt och brett skulle jag ställa mig frågan om inte verkligheten har förändrats också här och kräver en ny tanke från regeringen i fråga om Nato och Natomedlemskap.

Fru talman! Tack, ärade ledamöter!

Jag upprepar gärna att vi tycker att säkerhetspolitiken måste hanteras ansvarsfullt, långsiktigt och med brett parlamentariskt stöd. Sverige behåller kursen. Det förblir tydligt att vi är militärt alliansfria och att vi inte ska söka medlemskap i Nato. Vi följer samma linje som tidigare regeringar.

Ursäkta, men det är ni som har förflyttat er. Det är ni som inte lever upp till det som stod i den försvarspolitiska inriktningspropositionen. Det är ni som har ändrat hållning, det ena partiet efter det andra, utifrån opinionsundersökningar och annat. Det är ni som har förflyttat er.

Och tycker ni att det är rätt tid nu när vi lever i en orolig värld att signalera att det är osäkert vad vår säkerhetspolitiska hållning ska vara? Överenskommelsen skulle vila på tre ben.

Det första benet var att vi fortsatt förblev militärt alliansfria, som vi har varit i mer än 200 år. Vi tycker allihop att det hittills har tjänat oss väl. I annat fall kan ni väl beskriva varför det inte har det. Varför tjänar det oss inte väl? Vad är det som har förändrats?

Det andra benet var att vi skulle satsa på försvaret och återuppbygga det. Det är klart att Nato kommer att trycka på om Sverige investerar ännu mer i det militära försvaret.

Det tredje benet var samarbete. Kan ni föreställa er någon situation där det inte handlar om vilken relation vi har till andra länder inklusive våra baltiska och nordiska vänner? Det är klart att det handlar om samarbete. Därför har vi investerat i, fördjupat och breddat dessa samarbeten. Men ni kommer inte ifrån att det är ni som har bytt hållning, och det har försvarsministern upprepat gång på gång. Till slut kommer det att låta som om vi är de enda som försvarar den uppgörelse som vi träffade.

Jag är väldigt kritisk mot detta. Det är så lättvindigt att bryta mot det som borde vara det här landets tydligaste signal också när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Det var en stor och bred överenskommelse och vi skulle hålla ihop om den. Jag tycker att rädsla är en dålig rådgivare. Dessvärre tror jag att det är rädsla som har låtit styra er hållning i dessa frågor.

Vi fortsätter att investera i samarbete, att hålla fast vid att vi i en särskilt orolig tid inte byter säkerhetspolitisk hållning, utan vi utvecklar våra samarbeten och ser till att vi är effektiva och lojala.

Det som Centerpartiet har gjort är att man har villkorat med vad som händer i Finland, kärnvapen och allt vad det nu är. Dessutom utgör detta ganska starka argument mot ett Natomedlemskap. Om vi fortsatt vill hålla en kärnvapennedrustningslinje borde vi vara konsekventa också när det gäller vår inställning till Natomedlemskap eftersom ett sådant placerar oss under ett kärnvapenparaply, det kan vi inte komma ifrån.

Till sist kan man halvt på skämt och halvt på allvar säga: Tänk, om det blir ett Nato med ett starkt amerikanskt inflytande och med Donald Trump som president i USA. Det vore kanske inte så lyckat.

Fru talman! Utrikesministerns spekulation om att Donald Trump skulle kunna bli USA:s president överlåter jag åt utrikesministern att fundera på. Det är i hög grad mycket spekulativt. Däremot är det en realitet att Rysslands president heter Putin.

Jag måste vända mig mot utrikesministerns försök att införa något slags tankeförbudslag genom den breda försvarsuppgörelse som vi har ingått.

Fru talman och fru utrikesminister! Jag deltog själv i förhandlingarna som pågick under ett antal veckor. Förhandlingarna var komplicerade och svåra, men de ledde till ett resultat. Vi kom fram till någonting.

Någonting som jag återkommande har betonat är respekt för andra partiers åsikter. Jag är väl medveten om vilka kongressbeslut som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fattat på sina respektive kongresser. Därför förstår jag att det inte går att förmå dem till att bli hängivna Natovänner.

På samma sätt har jag hela tiden begärt respekt för den typen av beslut som mitt parti har fattat. Det är ingen som helst tvekan, fru talman, om var Moderaterna står i synen på ett Natomedlemskap. Det skriver man inte bort genom en försvarsuppgörelse som i så fall blir en tankeförbudslag.

Vad vi gjorde var att vi tillsatte en bred säkerhetspolitisk utredning som skulle undersöka förutsättningarna för olika former av samarbeten, nordisk-baltiskt, nordisk-finskt, inklusive medlemskap i Nato.

Därför ligger den debatt som vi nu för utanför. Jag tycker fortfarande att det var bra med försvarsuppgörelsen. Det är en tydlig signal i en orolig värld. Det är just det som är centralt och som saknas i utrikesministerns argumentation, nämligen det försämrade säkerhetsläget. Vi ser ett nytt Östersjöområde med ett kraftigt försämrat läge med tanke på annekteringen av Krim, den ryska upprustningen, kränkningar och incidenter. Nyligen kidnappades en estländsk gränspolis. Jag riktade beröm till utrikesministern därför att hon med sina nordiska och baltiska kollegor gjorde en tydlig markering om att han skulle skickas tillbaka, och han utlämnades också till Estland. Läget är alltså försämrat.

Då kommer nog allt fler på att ett rimligt svar borde vara att skaffa sig den typen av bindande säkerhetsgarantier som ingår i Natomedlemskapet. Så, fru talman, tolkar jag till exempel Centern och Kristdemokraternas nya och tydliga besked. Som partnerland har Sverige inte några säkerhetsgarantier. Vi saknar beslutanderätt i ett antal väsentliga frågor, exempelvis när det handlar om olika typer av insatser som vilar på internationell folkrätt. Men vi får vänta medan besluten fattas, och sedan kallas vi in och deltar i dessa övningar - dessutom ofta på ett mycket uppskattat sätt. Så har det varit i Afghanistan, i Kosovo och i Libyen, och vi ska vara stolta över det och den skillnad som Sverige har medverkat till genom olika former av Natoledda insatser.

Det nya försämrade läget borde leda till en reflexion om vikten av att vi funderar igenom vilken beslutanderätt som vi vill ha. Där är utmaningarna lika för Sverige och Finland, men vi ansvarar för vår egen säkerhet och försvarsinriktning. Sedan kan vi gärna samverka, samarbeta och föra en dialog med Finland.

Avslutningsvis: Jag tycker att det är intressant att den här debatten har lockat med Mikael Oscarsson, Daniel Bäckström och Kerstin Lundgren. Det visar att vi gör detta tillsammans, och det kan också tjäna som en illustration på samarbete. Det är nämligen i samarbete med andra som vi bygger säkerhet. Det bygger vi tillsammans och, fru talman, det finns plats för fler.

Fru talman! Den försvarspolitiska uppgörelsen var väldigt viktig och ett trendbrott. Det var första gången sedan 90-talets början som det blev ökade anslag. Men det är fjärran från att Kristdemokraterna på något sätt skulle medverka till att friskriva oss från att tala om var vi står i Natofrågan. Det var inte tanken med den försvarspolitiska inriktningspropositionen och inte heller med den beredning som föregick den.

Det var bra att det tillsattes en utredning. Det är självklart att Kristdemokraterna vill visa på de goda argument som det finns för Sverige att ta steget fullt ut. Den förre socialdemokratiske statsministern i Norge, Jens Stoltenberg, har sagt: Det går nästan inte att stå närmare Nato än vad Sverige gör utan att vara medlem. Men något skydd kan Sverige inte räkna med.

Den skillnaden måste vi ju kunna diskutera. Ska det verkligen vara på viset? Det jag försökte att säga i mitt tidigare inlägg var att ett svenskt Natomedlemskap skulle öka såväl vår egen som våra grannars säkerhet och bidra till ökad stabilitet i vår del av världen.

Jag kunde inte med mina öron höra någon kommentar till den fråga som jag ställde och som handlade om vad vår alliansfrihet skulle tjäna till. Tidigare var det att vi skulle vara neutrala i en kris- eller krigssituation, men det har vi friskrivit oss ifrån. Vi har ju sagt att vi ska ställa upp för vår omvärld om det händer någonting. Min fråga är: Vad tjänar alliansfrihet till? Jag vill gärna ha en kommentar till den frågan.

Fru talman! Jag deltog som representant för Centerpartiet i de samtal som vi fem sex partier förde och som landade i den breda överenskommelse som inbegriper fem partier här i kammaren. Det var ett omfattande och väldigt viktigt arbete som gjordes. Oerhört många samtal fördes om nationella fokus och hur vi ska utveckla vår långsiktiga försvarsförmåga, men det fördes också diskussioner som vi så småningom mötte med den utredningsdel som citerades tidigare i debatten. Det innebär inte att det tydliggör olika aspekter i var Alliansen står politiskt, utan vi var överens om en formulering kring hur vi skulle bedriva en utredning. Där står det att vi ska titta på många olika internationella samarbeten. Det är oerhört viktigt att den analysen också inbegriper ett Natoperspektiv. Det nämns i den här formuleringen. Någon rad senare nämns även ordet "medlemskap".

Sedan har vi olika positioner i frågan. Efter att vi ingick försvarsöverenskommelsen har Centerpartiet tagit ett tydligt beslut. En övertygande majoritet i vårt parti har ställt sig bakom att vår linje nu är att vi tycker att Sverige bör starta en process där vi arbetar för ett svenskt Natomedlemskap.

Vi behöver jobba brett och långsiktigt. I den här tiden är det oerhört viktigt att vi tydliggör vår position. Att tydliggöra vår faktiska lägesbeskrivning bidrar till stabilitet i vårt närområde. Ett medlemskaps effekter är viktiga också för att kunna hjälpa våra grannländer i händelse av att de skulle utsättas för ett ökat militärt hot. Den här frågan kommer att vara väldigt viktig för vår säkerhetspolitik under lång tid framöver.

Fru talman! Jag hör utrikesministern säga att hon och regeringen står fast vid uppgörelsen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet står fast vid den. Bekymret är att verkligheten förändras. Och när verkligheten förändras, fru talman, behöver vi, oavsett om det gäller migrationsfrågor, där vi ser regeringen ändra uppfattning, eller om det gäller säkerhetspolitik, förhålla oss till den nya verkligheten.

Från vår sida är det helt klart att vi har analyserat detta och tagit ställning för en hållbar, långsiktig och solidarisk säkerhetspolitik som vi hoppas ska kunna samla ett bredare stöd i Sverige. Vår hållning är helt klar. Vi har förbehåll, men det är samma förbehåll som Norge, våra grannar, har haft i frågan om att inte ha kärnvapen eller stationär trupp på sitt territorium. Det är inte något konstigt med detta.

Men, fru talman, om verkligheten och det breda parlamentariska stödet förändras, hur förhåller sig då regeringen till den förändringen? Socialdemokraterna söker numera stöd hos Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för svensk säkerhetspolitik. Frågan är om det är tillräckligt brett, starkt och hållbart för regeringen och utrikesministern.

Jag vill även påminna utrikesministern om att det i våras sas att det skulle tas fram en nationell säkerhetsstrategi. Det skulle inbjudas till samtal om det under våren. Ännu har vi inget sett av detta.

Fru talman! Jag tror att svenska folket uppskattar att regeringen i en orolig tid är väldigt tydlig med säkerhetspolitiken och att vi inte lämnar till exempel den försvarspolitiska inriktningspropositionen, där vi sa att det skulle vila på de här tre elementen. Det är era partier som har förflyttat er. Ni har bytt position.

Centerpartiet har tagit ett nytt beslut - efter viss vånda kan jag förstå, eftersom ni tidigare snarare tillhörde dem som sa nej till Natomedlemskap. Ni har gjort det med förbehåll som är orealistiska; i dagsläget är det alldeles tydligt vad Finland tycker om den här saken. De har markerat väldigt klart att de inte kommer att söka Natomedlemskap. Ni har förstås knutit det till att vi ska agera ihop med Finland och ha ett fortsatt samarbete med Finland.

Angående kärnvapen vet vi att det är ett ensidigt åtagande från de här två länderna som säger att vi inte vill ha kärnvapen i fredstid. Det är så långt man kan gå. Det finns inget avtal om det. Kärnvapenfrågan är förstås fortsatt viktig, och inte oviktig för svenska folket heller, eftersom vi har en hög profil och har drivit frågan. Vi tycker inte att det blir en säkrare värld om man investerar mer i kärnvapen. Vi vill inte ha dem utplacerade. Men ni kanske har idéer om var de ska utplaceras i Sverige en vacker dag om ni går med i Nato. Var vill ni ha dem?

Jag tycker att det är lite osjyst. Jag tycker att det vilar på er att säga varför den militära alliansfriheten inte fungerar. Jag tycker inte att det är rätt att låta rädslan för Ryssland styra så att vi ska ändra vår inriktning på säkerhetspolitiken. Jag menar att vi tidigare har genomlevt besvärliga situationer där den militära alliansfriheten tjänat oss väl.

I en orolig tid då vi ser ett aggressivt Ryssland tycker vi inte att det är läge att ändra på vår säkerhetspolitik och vår säkerhetspolitiska hållning. Då om någonsin är det viktigt att säga det som står i inriktningspropositionen: "Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians." Det är det som står i inriktningspropositionen, och man kan tro att de partier som har ställt upp på detta faktiskt också ska stå upp i debatten och försvara vår säkerhetspolitiska hållning.

Det som händer är att vi gör en suveränitetsförlust. Det kan man aldrig komma ifrån. Vi är fria att fatta beslut.

Det är inte oviktigt vem som är president i USA. Kommer ni ihåg hur det var under Bushtiden? Det var inte oviktigt vem som var president i USA då. Det styr väldigt mycket också hur Nato agerar.

Han sa inte så. Han sa att Sverige enligt 5 § i försvarsförpliktelsen inte kan begära stöd, men vi har ett gott samarbete. Varför skulle inte det ha tjänat oss väl? Vi har kunnat behålla vår suveränitet och vår rätt att bestämma och avgöra själva vilka samarbeten vi vill gå in i samt hur djupt och hur brett vi vill göra det. Vi har gjort en viktig insats i alla de här olika samarbetena och ska fortsätta att göra det. Vi följer precis inriktningspropositionen. Vi kommer inte att göra någonting utan att Finland är informerat, och förhoppningsvis agerar Finland samfällt med Sverige. Någonting annat vore djupt oansvarigt.

Jag tycker att det åligger er att säga vad det är som inte fungerar. Vad är det som är fel med den militära alliansfriheten?

Fru talman! Min interpellation handlade om utrikesministerns uttalande om att Nato bara skulle vara ett svar på en eller två saker. Tyvärr kan jag inte säga att jag fått svar på min fråga eller ens fått Socialdemokraternas och regeringens position klargjord.

Visst är det en enorm skillnad på ett partnerskap och ett medlemskap. Som partnerland har vi inte de bindande säkerhetsgarantierna. Vi kan hoppas, tro och önska, men det bindande finns bara i medlemskapet. Vi har inte den fullständiga beslutanderätten. Vi får vara med och påverka. Vi kan också bli tillfrågade. Men beslutanderätten har man bara som medlem, inte som partner. Vi kan inte få till stånd ett fullt ut fungerande nordiskt samarbete med mindre än att egentligen alla de nordiska länderna är delar av det. Tre av dem - Norge, Danmark och Island - är Natomedlemmar. Sverige och Finland står än så länge utanför.

Fru talman! Jag tycker att Kerstin Lundgrens inlägg var väldigt viktigt och centralt. Det har ju historiskt varit så att Centern och Socialdemokraterna i decennier definierat den svenska alliansfrihetspolitiken. Nu markerar Centern tydligt viljan till ett medlemskap. Det tycker jag borde påverka en tidigare allierad som man tidigare haft samsyn med. Jag förundras över att Socialdemokraterna verkar vara så likgiltiga inför både de förändringar som sker i omvärlden och dem som sker i Sverige.

Det är naturligtvis en förändring att som medlemskapspartier utöver Moderaterna och Folkpartiet finns nu även Centerpartiet och Kristdemokraterna. Detta är en förändring. Den består och beror på någonting.

Det är vad vi debattörer i talarstolen, ledamöter och partier gång på gång försöker säga. Det är en försämrad omvärld vi befinner oss i. Vad är svaret på de frågorna?

Utrikesministern säger att vi ska samarbeta. Jag säger att det är skillnad på partnerskap och medlemskap. Jag säger att man inte kan navigera i en ny tid efter en gammal karta.

Fru talman! Jag menar fortsatt att vi måste agera ansvarsfullt med en historisk förankring och förståelse för Sveriges hållning också i denna säkerhetspolitiska fråga. Vi måste göra det långsiktigt, och vi måste ha ett brett parlamentariskt stöd. Det var inte helt enigt i Centerpartiet, minsann. Jag förstod att det var under stor vånda som man fattade ett sådant beslut.

Sverige behåller kursen och förblir tydligt. Vi kan inte vara tydligare. Vi har inte ändrat oss, som en del av partierna som är representerade här i debatten har gjort. Vi står fast vid att vi inte vill ha den suveränitetsförlusten. Vi vill kunna besluta på egen hand vilka samarbeten vi ska vara med i.

Vi menar att det har tjänat oss väl. Man ska inte underskatta att det har bidragit till fred och säkerhet att vi har haft den hållningen. Vi har fått stor respekt runt om i världen för vår hållning. Den är konsekvent därför att den hänger ihop med politik på andra områden.

Vi kommer att stå fast vid att vi också behöver rusta vårt försvar. Det är en annan ovärderlig bit av säkerhetspolitiken. Vi fortsätter att själva besluta om vårt samarbete. Även om man kan säga att man får inflytande blir man också upplåst i en organisation som fattar många svåra och viktiga beslut.

Vi står fortsatt kvar vid uppgörelser vi har. Vi hoppas att det ska vara mer än bara ett handslag en dag och att man sedan nästa dag kan byta hållning. Vi har sett på en del andra områden hur oppositionen agerar.

Detta är för viktigt för det. Vi tänker fortsatt hålla fast vid vad vi beskrev i regeringsdeklarationen. Vi hoppas att också andra partier ska förstå att det är vad som tjänar oss bäst som säkerhetspolitisk plattform.

Överläggningen var härmed avslutad.