Åtgärder kopplade till gängkriminalitet

Fru talman! Louise Meijer har frågat mig om jag avser att införa möjligheter till visitationszoner och till att avlyssna gängkriminella personer utan konkret brottsmisstanke.

Det våld som kriminella nätverk står för måste bemötas med samhällets fulla kraft. De kriminella nätverken ska knäckas, brottsligheten ska tryckas tillbaka och tryggheten ska öka.

Med 34-punktsprogrammet genomför vi det största paketet mot gängkriminaliteten någonsin i Sverige. Programmet omfattar åtgärder på både kort och lång sikt. Vi ger nya verktyg till myndigheterna och skärper straffen, men vi genomför också långsiktiga insatser för att strypa gängens nyrekrytering.

Visitationszoner ingår inte i 34-punktsprogrammet. Som Louise Meijer angett har jag förklarat detta med att det är oklart om visitationszoner är ett effektivt verktyg mot skjutningar och annan gängkriminalitet, samtidigt som det finns risker förknippade med förslaget.

Det har däremot uppmärksammats att Polismyndigheten behöver bättre möjligheter till husrannsakan i kända kriminella miljöer när det inte finns någon konkret brottsmisstanke. Som en del av 34-punktsprogrammet har jag gett en utredare i uppdrag att mer generellt se över polisens möjligheter till husrannsakan i dessa fall och att lämna förslag som förbättrar möjligheterna att söka efter vapen och andra farliga föremål, till exempel explosiva varor. Utredaren ska redovisa uppdraget i slutet av den här månaden.

Möjligheter att använda hemliga tvångsmedel har stor betydelse i kampen mot den grova brottsligheten. Steg för steg genomför därför den här regeringen viktiga förändringar för att ge de brottsbekämpande myndigheterna effektiva möjligheter att hämta in uppgifter från elektronisk kommunikation.

Regeringen har infört nya regler om datalagring och ett förfarande som gör det enklare att besluta om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

I våras såg vi till att ett nytt tvångsmedel, hemlig dataavläsning, kunde införas. Med hemlig dataavläsning kan de brottsbekämpande myndigheterna hämta in fler uppgifter än tidigare, bland annat krypterad information. Det nya tvångsmedlet kan användas såväl under en förundersökning som i fall där det inte finns misstankar om ett konkret brott.

Inom kort kommer regeringen att tillsätta en utredning i syfte att ge de brottsbekämpande myndigheterna utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel i fråga om grov och organiserad brottslighet. Utredaren ska bland annat ta ställning till om man bör få använda hemliga tvångsmedel i fråga om brott som i dag inte omfattas av regleringen.

Nya tvångsmedel eller utökade möjligheter att använda befintliga tvångsmedel får dock inte införas på ett lättvindigt sätt, och varje åtgärd behöver föregås av noggranna överväganden. Inte minst krävs det att nya åtgärder sätts in där de gör mest nytta. Regeringen har en kontinuerlig och tät dialog med Polismyndigheten och de andra brottsbekämpande myndigheterna om detta.

Fru talman! Tack, inrikesministern, för svaret!

Häromdagen kom den nationella trygghetsundersökningen, och den var intressant för alla oss som jobbar med dessa frågor att ta del av. Det man kan konstatera av den är att från att ha legat på en relativt stabil nivå för hur många personer och hur stor andel personer i samhället som känner sig oroade över utvecklingen av brottsligheten i samhället har vi nu uppnått och uppmätt den högsta nivån sedan mätningarna började.

Något som sticker ut, vilket kanske inte är förvånande, och som jag ska återkomma till är något som inrikesministern själv har påpekat: att bland unga män mellan 16 och 19 år är var femte person orolig för att bli rånad. Var femte ung kille är orolig för att råka ut för ett personrån.

Det är kanske inte så konstigt att vi ser en ökad oro i just den här gruppen eftersom vi också ser en ökad utsatthet för personrån i den här gruppen. Men inte bara killar mellan 16 och 19 år blir utsatta för detta. Det handlar också om i synnerhet barn som blir utsatta för personrån av andra barn. Vi vet att antalet anmälda brott av den här typen ökade med 31 procent under 2019.

Under Mikael Dambergs tid som inrikesminister eller i vart fall under tiden som hans regering har suttit vid makten har otryggheten gått från att prägla storstäder med utanförskapsområden till att nästan varje liten och medelstor svensk stad nu upplever att kriminalitet och otrygghet är en del av stadsbilden.

Mikael Damberg är inte förvånad över den ökade otryggheten, sa han i en intervju. Det förvånar mig att inrikesministern inte är förvånad, för det är hans regering som har ansvaret för utvecklingen sedan 2014. Om man då inte är förvånad, har man verkligen gjort tillräckligt?

Låt mig citera ur intervjun: "Jag tror att den faktiska utvecklingen påverkar människors känsla av otrygghet, men statistiken visar ju också att det inte i första hand är fler människor som utsatts för brott generellt, utan det är känslan av otrygghet som framför allt växer."

Låt mig ta ett exempel. I dag åkte jag upp till Stockholm med ett SJ-tåg. En ung kille i märkeskläder som knappt kan svenska sitter på tåget utan biljett. Konduktören avkräver personen biljett. Konduktören avvisar personen från tåget. Personen blir aggressiv. När jag pratar med konduktören efter detta berättar han för mig att det här inte är en ovanlig situation. Vi har en situation i Sverige där det inte alls är ovanligt att unga killar utan biljett blir aggressiva i så pass stor utsträckning att konduktörer inte längre vågar avvisa dem från tåg. Då undrar jag: Är det här inrikesministerns Sverige? Det är inte mitt Sverige.

Jag undrar också över de åtgärder som inrikesministern beskrev i sitt svar på interpellationen. Upplever inrikesministern att det verkligen är tillräckligt för att stävja de senaste årens utveckling, som han själv är ansvarig för?

Fru talman! Det är viktigt att säga att jag kommenterade den här undersökningen från utgångspunkten att jag inte är förvånad över att människor känner ökad otrygghet när man var och varannan dag läser om skjutningar och att det ganska ofta förekommer sprängningar i offentliga miljöer i Sverige. Det är klart att man blir orolig över det. Allt annat vore väldigt märkligt.

Men det leder också till tanken att vi är väldigt beslutna att det här inte ska bli en ny normalbild i Sverige. Det är inget vi ska vänja oss vid. Det är inte ett Sverige som jag eller något parti i den här riksdagen kommer att tillåta att bli en förlängning av utvecklingen i vårt land.

Det är därför vi genomför ett stort program för att öka tryggheten. I mitt svar tog jag bara upp delar av det. Det absolut viktigaste trygghetsarbetet är den stora expansionen av polisen, för jag tror att många människor upplever att polisen har varit för frånvarande och inte synts tillräckligt mycket på platser där man förväntar sig att polisen ska finnas för att öka tryggheten och därmed snabbare kunna beivra brott.

Här genomför vi den största utbyggnaden av någon statlig myndighet just nu. Vi bygger ut polisen med en tredjedel fram till 2024. Det är en kraftig expansion, och vi har bara kommit halvvägs. Den stora tillväxten så här långt, ska jag vara ärlig och säga, har varit bland civilanställda. Eftersom det tar två och ett halvt år att utbilda en polis kommer tillväxten av poliser framför allt nu och framåt med de 3 000 polisstudenter som nu finns på polishögskolorna runt om i Sverige. Den här regeringen har också öppnat två nya polishögskolor för att kunna utbilda fler poliser.

Det här är ett arbete som måste bedrivas med kraft men också med långsiktighet. Det är där jag tror att man måste se att det inte finns ett ensamt förslag som vänder en sådan här utveckling. Det krävs att man mobiliserar hela samhället mot kriminaliteten och framför allt mot gängvåldet, som skapar så mycket otrygghet runt om i Sverige. Det har vi bestämt oss för att göra, och det kommer vi att fullfölja.

Jag tänkte inte i första hand välja att gå tillbaka i historien. Man kan göra det om man vill och fundera på hur långsiktiga de här satsningarna var tidigare. Men jag börjar inte med det i en interpellationsdebatt utan konstaterar att vi gör historiska satsningar på polisen och ger den nya verktyg. Vi skärper lagstiftningen så att straffen blir längre.

Vi jobbar också hårt med det förebyggande arbetet, för när vi talar om 17-åringar som begår grova brott kan ingen säga till mig att man inte skulle ha kunnat ingripa tidigare och hårdare för att se till att de här unga människorna inte hamnar på fel väg. Det förebyggande arbetet måste vara en viktig del i vårt arbete för att bekämpa otrygghet, annars kommer vi inte att lyckas med det viktiga uppdraget att öka tryggheten i Sverige.

I vissa delar av Sverige har man jobbat konsekvent under en längre tid. Ta till exempel Malmö, som har haft stora problem med gängkriminalitet. Där har man fyra år i rad sett skjutningarna minska i antal. Det märks också i ökad trygghet hos befolkningen. Det är klart att det hänger ihop - när polisen har möjlighet att göra kraftsamlingar och jobbar ihop med olika myndigheter, då får man effekt. Det måste vi göra över hela Sverige när polisen både växer och får nya verktyg.

Fru talman! Inrikesministern säger att inget parti accepterar att situationen i dagsläget ska vara den nya normalbilden av Sverige. Men det här är det nya Sverige. Det är så här det ser ut.

Jag bor själv i Skåne och tycker att det är intressant att inrikesministern tar upp Malmö. Malmö är inte en trygg stad i dag. Det är inte så att man kan åka till Malmö och säga att det inte finns problem där. Man kan inte heller åka till Malmö och säga: Titta, vad långsiktigt de har arbetat med sina förebyggande åtgärder!

Jag tar gärna debatten om förebyggande åtgärder varje dag, men jag vet att vi har olika syn på vad det egentligen är som är förebyggande när det gäller att stävja kriminaliteten.

Det handlar om krav och kunskap, inte i huvudsak om fler fritidsgårdar och fältassistenter. Det handlar om språkkrav, om att ställa krav på att kunskap ska levereras i skolan och på att människor som kommer ut från skolan ska gå till ett arbete och om att se till att det alltid lönar sig att arbeta i stället för att gå på bidrag. Jag tar alltid gärna en debatt om de förebyggande åtgärderna.

Men låt oss återgå till sprängningar och skjutningar. Vi vet att både sprängningarna och skjutningarna ökar. Vi vet att det bland män i åldrarna 15-29 år är tio gånger fler som skjuts i Sverige än i Tyskland. Sedan 1996 har unga mäns risk att utsättas för skjutvapenvåld i Sverige femfaldigats.

Jag kan inte se att den här regeringen gör det som krävs för att stävja denna utveckling. Det är givetvis, som Damberg på ett snyggt sätt insinuerade, fler än den här regeringen som har ansvar för hur situationen ser ut i dag. Det får man nog erkänna.

Men under Socialdemokraternas tid vid makten sedan 2014 har utvecklingen eskalerat. Den har rusat till ett läge som aldrig någonsin skådats i Sverige, skulle jag vilja påstå. Vi ser barn råna barn. Vi ser hur konduktörer på våra SJ-tåg inte vågar avvisa personer som sitter med Versacebälten men påstår sig inte ha råd att köpa en biljett. Detta är inte rimligt.

Polisen uttrycker uppenbarligen offentligt, i till exempel Ekots lördagsintervju, att de vill försöka med visitationszoner, vilket skulle kunna vara ett mönsterbrytande förslag för att stävja kriminaliteten, och att de vill testa att avlyssna gängkriminella eller gängmedlemmar utan konkret brottsmisstanke. När de aviserar dessa förslag, både offentligt och säkert också till regeringen genom de goda kontakter och relationer som ni har, varför vill inte regeringen vidta dessa åtgärder? Varför är man inte beredd att göra detta? Det är min fråga till inrikesministern.

Fru talman! Bara för att avsluta diskussionen om Malmö - jag har inte påstått att Malmö inte har problem. Malmö är en av de städer som har störst problem med segregation och orättvisa därför att vi har haft en helt orimlig EBO-lagstiftning i Sverige, som den här regeringen nu skärper till och förändrar. Vi har haft ett system med arbetskraftsinvandring som har gjort att människor har kunnat bluffa sig in i Sverige men också att människor har utnyttjats kriminellt. Detta har sammantaget lett till en enorm segregation. Vissa städer och stadsdelar i Sverige har fått bära det stora ansvaret för svensk flyktingpolitik, som vi också har stramat åt de senaste åren.

Malmö har trots alla dessa utmaningar haft åtta år i rad med höjda skolresultat. Det innebär en otrolig ansträngning av en kommun med Malmös utmaningar att lyckas med detta. Och jag kan konstatera att skjutningarna har minskat i Malmö fyra år i rad.

Vi måste kunna diskutera städer som har haft och har stora problem men skapar någon form av positiv utveckling som visar att det går att få ned skjutvapenvåldet. Den diskussionen måste vi ha i Stockholm nu. Vad ska Stockholm göra för att få ned skjutvapenvåldet och sprängningarna?

Jag tror att man kan lära en del av det som har hänt i Malmö - hur man med underrättelsearbete har lyckats ringa in de kriminella gängen och vet vilka som står för våldet. Man har också jobbat väldigt offensivt med avhopparprogram och Sluta skjut för att få ned våldsbenägenheten i gängen. Det har uppenbarligen gett resultat. Låt oss fortsätta det arbetet och lära av dem som trots väldigt stora utmaningar har lyckats åstadkomma resultat.

Vi behöver inte gå in på det, men det är klart att om vi hade haft fler poliser i dag hade vi varit ett tryggare samhälle. Vi hade haft närvarande poliser i de stadsdelar där vi har störst problem. Vi hade haft fler poliser i glesbygd, vilket vi ska diskutera senare, så att polisen inte hade haft så långa utryckningar. Men man kan inte dra ned på polisutbildningen med 90 procent och tro att det inte får konsekvenser. Man måste vara långsiktig i arbetet med att bygga ökad trygghet, också på den polisiära sidan.

Vi har en väldigt bra dialog med Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter. Hela 34-punktsprogrammet togs ju fram utifrån myndigheternas prioriteringar när det gäller vad man tycker är viktigast att jobba med för att öka tryggheten, men vi lyssnade också på de politiska partierna kopplat till de inspel som gjordes.

När det gäller hemliga tvångsmedel har vi gjort flera saker. Jag tror att det för att komma åt gängkriminella är helt avgörande att man får bättre möjligheter att jobba med hemliga avlyssningsmetoder på olika sätt. Den här regeringen har gjort mer än tidigare regeringar, och vi kommer väldigt snart med ytterligare ett paket, där vi kommer att titta på flera olika delar i detta för att utvidga möjligheten att fälla gängkriminella för deras brott. Men man måste alltid göra detta med väldigt stor varsamhet. Det är viktigt att man inte gör det på fel sätt så att man undergräver rättssäkerheten.

När det gäller visitationszoner vet jag att Moderaterna har en förkärlek för det förslaget och tycker att det är väldigt viktigt. Jag undrar bara: I vilka situationer kan en polis inte visitera för vapen och narkotika i dag? Jag har besökt i princip alla utsatta områden i Sverige, och jag har faktiskt aldrig träffat någon polis i de områdena som säger att man har problem att visitera för vapen och narkotika. Så jag undrar vilka problem det är vi löser.

När vi talar med Polismyndigheten ser de störst problem med husrannsakan. Där är regelverket inte riktigt tydligt. Jag ser fram emot att få utredningens förslag senare den här månaden för att verkligen kunna lyssna på myndigheten, ha en konstruktiv dialog och se till att rätta till de problem som finns.

Min bild är dock att polisen kan leta efter både vapen och narkotika om de behöver göra det, och då har de rätt att visitera - oavsett var i Sverige det sker och oavsett vem det gäller - för att se till att vapen eller narkotika inte används i vårt land.

Fru talman! Regeringen kanske gör mer än tidigare regeringar gjorde då, men den socialdemokratiskt ledda regeringen gör inte mer än en moderatledd regering hade gjort nu. Det tror och hoppas jag i vart fall att väljarna ser.

Apropå att strama åt, både regler som gör det lättare att hindra gängkriminella och invandringen, som inrikesministern tog upp, vet vi att det förslag som kompromissats fram med regeringspartnern Miljöpartiet kommer att leda till en ökad invandring i förhållande till den vi ser just nu.

Apropå kompromisser har också det 34-punktsprogram som har utmejslats kompromissats fram med små partier som egentligen inte delar uppfattningen om vilka som är de mest prioriterade problemen i det svenska samhället just nu. Man har helt olika uppfattningar om vilka de stora samhällsproblemen är, och otryggheten är för dessa partier inte den mest prioriterade frågan.

I Stockholmsområdet finns det fler gängkriminella än i hela vårt grannland Danmark. Jag tror att detta talar för sig självt. Det är något som är fel här i Sverige. Det är något som är fel när fler skjuter på varandra här än i Tyskland och vi har fler gängkriminella i en viss region än man har totalt sett i våra grannländer.

Varför prövar man då inte det som görs i våra grannländer? Varför är man konsekvent emot visitationszoner, som polisen själva ber om? Varför är man konsekvent emot att gängmedlemmar ska få avlyssnas utan brottsmisstanke, vilket polisen också ber om? Om ingen vet varför detta förslag är effektivt, varför ber då biträdande rikspolischefen om detta offentligt i Ekots lördagsintervju? Det undrar jag.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att se att vi är överens om mycket i den här interpellationsdebatten. Vi ska inte vänja oss vid skjutningar och sprängningar eller vid den otrygghet som har bitit sig fast i Sverige. Vi kan nog också vara överens om att orsaken till att vi har problem i dag måste sökas längre tillbaka i tiden. Både ditt och mitt parti bär nog ett ansvar för att det har blivit på det här sättet. Men det går inte att påstå att en politik där man drar ned på 90 procent av utbildningsplatserna på polisutbildningen inte får effekt för polisens förmåga att bekämpa brott.

När vi dessutom jobbar med att få till stånd en ny migrationspolitik i Sverige, där vi går från ett system med permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga uppehållstillstånd, inför försörjningskrav i systemet och stramar upp till ett helt annat system än vi haft tidigare i svensk politik, kan man bara beklaga att Moderaterna inte orkar med att ta ansvar - vare sig i frågan om migration, i frågan om gängkriminaliteten eller när det gäller Sveriges försvar. Moderaterna ställer sig vid sidan om. Det är ert val, men det är inte så vi är vana vid att det stora oppositionspartiet i Sverige agerar vid stora händelser som påverkar vårt land. Då brukar vi bli överens.

Jag hade hoppats och trott att Moderaterna skulle orka mer i opposition, så att man faktiskt hade varit mer långsiktig i sin politik. Det är nämligen någonting som är helt tydligt: Ska vi bekämpa gängkriminalitet behövs det stora satsningar här och nu. Det krävs nya verktyg till polisen. Det krävs ett långsiktigt engagemang, inte bara från Polismyndigheten utan även från andra myndigheter. Det krävs ett förebyggande arbete, och det måste vara långsiktigt, inte kortsiktigt. Styrkan i det arbetet skulle bli ännu större om det fanns en bred politisk uppställning bakom detta. Tyvärr har vi ett moderat parti som inte orkar med det i opposition. Det är bara att beklaga.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.