Återvändande Daishkrigare

Fru talman! Johan Hedin har frågat mig om jag anser att alla kommuner lever upp till sitt ansvar att hantera återvändande individer från Syrien och Irak och, om så inte är fallet, vilka åtgärder jag och regeringen överväger att vidta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig börja med att bekräfta att arbetet mot våldsbejakande extremism och terrorism är mycket högt prioriterat av regeringen. Den person som begått terroristbrottslighet ska åtalas och straffas. Förundersökning om brott ska inledas när det finns skäl för det. Det är rättsväsendet och Säkerhetspolisen som har ansvar för att hantera personer som utgör hot mot Sverige och som är brottsmisstänkta, och regeringen har tagit initiativ för att stärka rättsväsendets kapacitet.

Regeringen har genomfört skärpningar av den straffrättsliga regleringen. Till exempel infördes den 1 april 2016 ett särskilt straffansvar för terrorismresor och mottagande av terrorismutbildning. På den operativa sidan har Säkerhetspolisen förstärkt sin utredningsverksamhet i syfte att utveckla förundersökningsarbetet mot identifierade resenärer. Regeringen har i budgetpropositionen för 2017 föreslagit att Säkerhetspolisen ska tillföras 650 miljoner kronor under perioden 2017-2020, bland annat för att förstärka arbetet mot terrorism.

På senare tid har flera personer dömts för terrorismrelaterad brottslighet, bland annat terroristbrott som begicks i Syrien.

Samhället behöver samtidigt göras motståndskraftigt mot våldsbejakande extremism och terrorism. Det är därför även viktigt med ett effektivt och långsiktigt förebyggande arbete.

Regeringen har sedan 2015 kraftigt förstärkt den nationella samordnarens resurser och även säkerställt att relevanta myndigheter arbetar med förebyggande insatser. Socialstyrelsen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Totalförsvarets forskningsinstitut och Barnombudsmannen med flera har i dag i uppdrag att arbeta med dessa frågor. Antalet myndigheter, kommuner och organisationer som deltar i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism har aldrig varit större.

Med utgångspunkt i överenskommelsen kring åtgärder mot terrorism från den 10 december 2015 gav jag den nationella samordnaren i uppdrag att analysera vilket ansvar kommunerna har för att förebygga radikalisering och rekrytering till våldsbejakande grupper och utifrån analysen utreda olika alternativ till hur kommunernas ansvar bör utformas samt föreslå vilka åtgärder som skulle kunna vidtas mot kommuner som inte lever upp till sitt ansvar.

Den nationella samordnaren lämnade sitt betänkande till regeringen den 20 december 2016. Samordnaren bedömer att befintlig lagstiftning ger stöd för kommunerna att förebygga våldsbejakande extremism på samtliga tre preventionsnivåer: demokratistärkande åtgärder mot extremism, att motverka inträde och att underlätta utträde ur våldsbejakande extremism. Betänkandet är remitterat, och förslagen bereds nu i Regeringskansliet.

Det åligger Säkerhetspolisen att bedriva underrättelsearbete och vidta åtgärder för att förhindra terroristattentat i Sverige. Det ligger därför i Säkerhetspolisens uppdrag att ha närmare information om de cirka 150 individer som har återvänt till Sverige från bland annat Syrien och Irak.

För att kommunerna ska kunna arbeta med relevanta insatser för återvändare är det viktigt att kommunala verksamheter får information från Säkerhetspolisen via Polismyndigheten om att det finns återvändare i kommunen. Denna informationskedja måste fungera för att kommunerna ska kunna göra insatser inom sitt ansvarsområde. Det finns dock viktiga sekretess- och integritetsaspekter att förhålla sig till. I Regeringskansliet bereds för närvarande en hemställan från Polismyndigheten om en översyn av de sekretessregler som finns på området.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är mycket angelägen om att utvecklingen av det förebyggande arbetet runt om i landet fortsätter med kraft, men många utmaningar återstår. Tillsammans med andra berörda statsråd kommer jag att se till att arbetet mot våldsbejakande extremism och terrorism, inklusive arbetet med återvändare från såväl Syrien och Irak som andra länder, fortsätter att vara högt prioriterat av regeringen.

Fru talman! De senaste åren har omkring 300 personer rest från Sverige för att ansluta sig till terrororganisationen Daish. Det är 300 för många. Dessa människor förstör liv - oftast sina egna, men också i hög grad familjemedlemmars. Framför allt förstör de livet för offren för deras deltagande i den värsta terrorsekt vi känner till.

Samhällets insatser före och efter terrorkrigsresorna håller inte måttet. Det är bara att konstatera. Ungefär hälften av de 300 antas ha kommit tillbaka till Sverige. Hur vi hanterar dem har enormt stor betydelse för säkerheten i vårt land.

Fru talman! Man brukar säga att det krävs två egenskaper i förening för att en person ska anses vara en farlig potentiell terrorist. För det första ska personen vara motiverad att begå terrorhandlingar. För det andra behöver personen ha verklig förmåga att ställa till skada.

Någon kan förhoppningsvis ha blivit avskräckt av de skräckscener man varit delaktig i att skapa, men de flesta som deltar i terrorkrig blir nog dessvärre bara ännu mer förhärdade. Samtidigt har de haft möjligheter att tillgodogöra sig kunskaper om hur den mörkaste ondska kan tillämpas i praktiken.

Det är enormt viktigt att vi håller koll på dem som kommer tillbaka, och de bästa stället för detta är rimligtvis i Kriminalvårdens regi men även andra ställen.

Den olyckliga föreningen av motivation och förmåga stärks av en annan olycklig utveckling i samhället. Den långsiktiga trenden för trygghetsutvecklingen är att det blir bättre. De senaste åren har i princip alla kriminella områden minskat i omfattning, men det finns ett allvarligt olyckligt undantag, och det är gängkriminaliteten.

Jag kan inte tänka mig en farligare situation än när två nätverk möts, dels det nätverk som ägnar sig åt att radikaliseras och hata tillsammans, dels ett kriminellt gäng som har lärt sig hur man på bästa sätt undviker polisen och skaffar vapen. De kan bli oerhört farliga för samhället.

I den stora överenskommelsen om terrorbekämpning, som diskuteras här i dag och som ingicks mellan allianspartierna och regeringen i december 2015, fastslogs en rad åtgärder. Några av dem är på plats - det tackar vi för - och andra är på väg. Men på ett par punkter saknas fortfarande en fullgod leverans.

Det är sant att kommunerna bär ansvaret för att förhindra radikalisering. Men för att detta ska ske måste de ha stöd. Detta ingår i överenskommelsen, och det är ingenting nytt. Regeringen ska återkomma med förslag på åtgärder om kommunerna inte tar detta ansvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tackar för svaret om att den nationella samordnaren under drygt ett år kom fram till att det är sant som vi skrev i överenskommelsen att kommunerna har detta ansvar. Det är naturligtvis också lovvärt att man fastställer detta till tre olika kategorier. Men jag skulle vilja höra mer om vilka åtgärder som faktiskt kan bli aktuella.

Fru talman! Det börjar bli dags att öppna ämnet igen. Vi ser hur terrorismen förändras, och vi måste anpassa vår strategi för att effektivt kunna bekämpa den.

Några av de åtgärder som vi har genomfört har kommit på plats, och vi bör snart kunna utvärdera dem.

Om det skulle visa sig att kriminalisering av de så kallade terrorkrigsresorna är alltför tandlöst måste vi se över vad det finns för alternativ. Där har Centerpartiet föreslagit en kriminalisering av samröre med terrororganisationer. Det ligger möjligen vid sidan av statsrådet Bah Kuhnkes beredningsområde, men det kan vara någonting att ta fasta på.

Jag vill därför koncentrera min följdfråga till kommunernas ansvar och vilka åtgärder som regeringen överväger. Finns det, enligt statsrådets uppfattning, några goda exempel på kommuner som gör detta arbete bra? I så fall: Vad är det som dessa kommuner gör och som andra kommuner borde ta efter? Vilka åtgärder överväger regeringen för de kommuner som inte fullt ut tar sitt ansvar?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret även på denna interpellation. Denna interpellation handlar specifikt om ifall statsrådet bedömer att samtliga kommuner lever upp till sitt ansvar att hantera återvändare och vad statsrådet anser behöver göras om så inte är fallet.

Vi diskuterade i den förra interpellationsdebatten en del frågor som är närliggande. Statsrådet har sagt att hälften av kommunerna har en handlingsplan eller en strategi för hur man ska arbeta mot våldsbejakande extremism. Där blir det en diskussion om glaset är halvfullt eller halvtomt, det vill säga om det är en bra eller dålig siffra att hälften av kommunerna har en strategi. Jag skulle vilja säga att glaset är halvtomt. Det är inte en bra siffra att bara hälften av kommunerna har en handlingsplan eller en strategi för hur man ska arbeta med extremismbekämpningen, med det förebyggande arbetet eller med IS-återvändare, särskilt inte eftersom regeringens politik har vilat mycket tungt på att det är på kommunerna som ansvaret vilar att i ett antal fall vara första och sista instans för hanteringen av IS-återvändare och för det operativa och förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Då är det naturligtvis inte godtagbart att bara hälften av kommunerna har en idé om hur detta arbete ska bedrivas.

En annan fråga när det gäller de kommuner som har en handlingsplan är i vilken utsträckning som det är väl förankrat och i vilken mån det har lett till faktiskt arbete i kommunerna med frågorna och i vilken mån som det är så kallade hyllvärmare.

Min uppfattning är att regeringen och staten måste ta ett mycket mer operativt ansvar för i synnerhet frågan om att hantera IS-återvändare. Det framstår, som läget ser ut i vårt land, som en alltmer orimlig tanke att kommunerna ska vara första och sista instans för att tackla IS-återvändare.

Jag välkomnar att regeringen delvis har kommit till den insikten genom att nu tala om ett nationellt expertteam som ska hjälpa kommunerna i det operativa arbetet. Jag tycker att det är ett bra initiativ. Men jag tror att det kommer att visa sig vara otillräckligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att man ska inspireras av Danmark, som den här veckan inviger ett statligt center mot våldsbejakande extremism. Där samlar man kunskap och går i bräschen för detta arbete. Det finns även anledning att titta på de franska erfarenheterna. I Frankrike har man också inrättat ett statligt center för återintegrering och avradikalisering av radikaliserade personer. Där ser man konkreta exempel på hur staten på ett mycket tydligare sätt kan kliva fram och delvis överta det ansvar som vi hittills i Sverige har lagt på kommunerna.

Ju mer man diskuterar frågan, desto mer framstår det som en orimlig tanke att kommunernas socialtjänst, som ska hantera allt från alkoholmissbrukare till ungdomar med sociala problem, är den bäst lämpade instansen för att hantera IS-återvändare som uppvisar en helt annan problematik än den som vi i Sverige normalt är vana att hantera inom ramen för vår socialtjänst.

Jag skulle därför vilja veta hur statsrådet ser på statens ansvar för i synnerhet IS-återvändarna och om statsrådet är beredd att vidta ytterligare åtgärder utöver dem som i dag har presenterats för att staten ska kliva fram och bli den ledande aktören på detta område.

Sedan har jag en kommentar om sekretessreglerna, så att kommunerna kan få information om till exempel vilka IS-återvändare som finns i respektive kommun. Alliansen föreslog hösten 2016 att man skulle se över sekretessreglerna. Det var då resultatet av en debatt som hade pågått en tid. Detta är alltså ingen ny fråga, men det är först nu som regeringen agerar. Varför är det så?

Fru talman! Staten har definitivt ett ansvar. Man har ansvaret att ge kommunerna operativt stöd. Det är just det som har blivit tydligt under arbetets gång. Det var därför som jag gav den nationella samordnaren i uppdrag redan i juni att ta fram förslag på hur denna verksamhet ska flyttas från den kommitté som den tidigare regeringen placerade verksamheten i till att den i stället ska bli en del av en nationell myndighet som arbetar operativt.

Vad gäller arbetet i andra länder är det självklart så att vi studerar det mycket noga. Det är en del av underlaget till den verksamhet som jag kommer att presentera inom kort - hur man ska arbeta och var man är placerad.

Självklart återstår det mesta. Vi måste jobba mycket bättre, och vi måste säkerställa att kommunerna och det lokala samhället har den information och de kunskaper som de behöver för att kunna bedriva detta arbete. Det är nämligen en enorm utmaning som ingen kommun ska lämnas ensam med.

Det finns kommuner som är mer förberedda än andra. Men det är inte det som är den stora utmaningen, utan utmaningen är alla de andra. Det finns större kommuner, men framför allt är det många av de mindre kommunerna, som inte har haft resurserna, kompetensen eller möjligheterna att utveckla ett arbete. Det är dessa kommuner som nu ska få stöd när vi sätter igång ett arbete med fokus på ett operativt stöd. När vi då även ser över sekretesslagstiftningen handlar det om att informationsdelningen måste fungera. De som ska utföra jobbet måste ha rätt information för att kunna utföra jobbet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(forts.)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaren. Dock var det inte särskilt mycket konkretion i de svar jag fick. Jag efterlyser några goda exempel från de kommuner som statsrådet har besökt under den här tiden, sedan tillträdet eller möjligen sedan överenskommelsen om terrorism. Några av de kommuner som statsrådet har besökt måste väl göra någonting som är bra.

Jag tycker att det är viktigt att man tar fasta på det som är bra och det som görs bra. Det är lätt att vi fokuserar på och nästan går ned oss i allting som är dåligt. Jag vill hitta det goda exemplet, och jag vill att statsrådet hjälper mig att identifiera det. Det måste finnas någonting. Annars är vi i sanning illa ute.

Sedan önskar jag återigen en konkretion när det gäller de åtgärder som regeringen överväger för de kommuner som inte fullt ut uppfyller ansvaret. En kommun där statsrådets eget parti är med och styr är Stockholm. Där sa man förra året upp det samarbete som man hade med Försvarshögskolan för att jobba med just dessa frågor. Är det att stärka kommunens ansvar för detta arbete? Jag tycker nog inte det. Jag skulle gärna vilja ha statsrådets kommentar om det.

En annan sak som vi diskuterade i samband med terrorismöverenskommelsen är någonting som jag tycker är väldigt angeläget. Det är kanske inte jättestort, men det kan ha en betydelse på marginalen. Och det ger en viktig signal till hela samhället om hur viktiga dessa frågor är. Det handlar om att inga skattemedel ska kunna användas till att sprida våldsbejakande och antidemokratiska budskap. Jag minns att jag ställde en skriftlig fråga till statsrådet Alice Bah Kuhnke om det - jag tror att det var i juni 2016. Jag fick då som svar att det har tillsatts en utredning för att titta på trossamfundens finansiering med anledning av detta. Men då missar man rimligen en lång rad olika föreningar som inte har med tro att göra. Borde det inte ges ett tilläggsdirektiv till den utredningen? Har det möjligen gjorts? Det är en fråga som jag skulle vilja ha svar på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Statsrådet! Denna debatt handlar om i vilken mån Sveriges kommuner är tillräckligt väl rustade för att möta de utmaningar det innebär att hantera IS-återvändare, specifikt, men också för att arbeta allmänt med förebyggande insatser mot våldsbejakande extremism.

I den förra debattomgången gav statsrådet Örebro som exempel på en kommun som arbetar på ett bra sätt med de här frågorna eller med IS-återvändare. Det har gett upphov till en del kommentarer på Twitter, där man har anfört att Örebro inte är ett bra exempel på en kommun som arbetar framgångsrikt med de frågorna. Jag skulle vilja fråga statsrådet om statsrådet kan utveckla resonemanget när det gäller Örebro som ett gott exempel i sammanhanget.

Man får väl sammanfattningsvis säga att den debatt som har förts i samhället under de senaste veckorna på ett närmast plågsamt tydligt sätt har visat att vi i Sverige gör väldigt lite för att hantera IS-återvändare, vid sidan av de få som har blivit åtalade och dömda för terrorbrott, och att det verkligen är hög tid att staten kliver fram och tar ett tydligt ansvar. Det är inte rimligt att vi inte någonstans i Sverige, som det framstår, bedriver verksamhet för att återanpassa och avradikalisera IS-återvändare, för att förhindra att de blir destruktiva förebilder för till exempel yngre personer i lokalsamhället eller för att på något annat sätt skydda samhället från dem.

Detta är kanske inte så konstigt när regeringens inställning hittills har varit att det räcker att utfärda riktlinjer - det handlar inte om att se till att kommunerna har handfast stöd för att bedriva konkret verksamhet.

Fru talman! När det gäller det förebyggande arbetet och de förberedelser som behöver finnas i våra kommuner är det inte tillräckligt utvecklat i dag. Därför behövs det ett nationellt operativt stöd. Jag har i dag varit tydlig med att vi kommer att säkerställa att när verksamheten får en plats i en ordinarie myndighet kommer det också att bedrivas. Det finns ett flertal kommuner som behöver det stödet. Men det finns också ett antal kommuner - det finns några få goda exempel - som har ett gott förberedande arbete.

Andreas Norlén känner väldigt väl till något som jag var tydlig med i konstitutionsutskottet i dag, när jag kunde ge sekretessinformation från Säkerhetspolisen. Vi har exempel på några kommuner och stadsdelar i vårt land där det har bedrivits ett arbete med återvändare. Örebro är en av dem.

Mycket mer detaljer än så kan jag inte ge. Jag får hänvisa till Säkerhetspolisen och till de samlade uppgifter vi har fått från bland annat myndigheter, organisationer och trossamfund som på olika sätt är inblandade i detta arbete. Detta var jag väldigt tydlig med i konstitutionsutskottet. Jag hade också med mig tjänstemän från Justitiedepartementet med ansvar för Säkerhetspolisen som gav denna information under sekretess.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det som är det viktiga är vad vi gör framöver. Det som är viktigt är att vi är väldigt tydliga och nu kraftsatsar. I juni förra året, för nio månader sedan, var jag bestämd och gav utredaren, den nationella samordnaren, i uppdrag att arbeta fram förslag på hur vi tar nästa steg i detta arbete. Det som den förra regeringen gjorde - man lade detta i en kommitté - var gott då, för drygt två år sedan, men det håller inte längre. Vi måste kraftsamla. Verksamheten måste bedrivas i tätt samarbete med det brottsförebyggande - även om det här är förebyggande för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Man måste in i väldigt tidiga skeden, och det gör vi nu.

Inom kort kommer jag att meddela vilken myndighet som kommer att ansvara för verksamheten. Vi kommer då också att specificera på vilket sätt man operativt arbetar för att stötta kommunerna i detta arbete. Vi kommer också att tillsätta ett arbete för att skriva nationella riktlinjer för hur socialtjänstlagen, till exempel, ska tolkas. Vi vet nämligen i dag, tack vare den nationella samordnarens arbete och de uppsamlingar som man gör, att det ser olika ut. Vi ser också över sekretesslagstiftningen.

Mycket återstår, men detta är så allvarligt att det inte finns något att tveka om. Detta måste prioriteras, och det måste finansieras.

Fru talman! Jag noterar att jag inte får något tydligare svar på frågorna. Jag tycker att det är olyckligt.

Statsrådet pratar hela tiden om att regeringen tar detta på mycket stort allvar. Det är mycket högt prioriterat. Men, ärligt talat, det är aviseringar om åtgärden att en myndighet ska göra detta jobb. Ja, men alla är väl överens om att en myndighet ska göra det jobbet. Någonting ska göras hela tiden. Men vi behöver konkretion. Jag upplever att det finns en akut brist på konkretion. Och jag upplever att det finns en akut brist på operativitet.

Detta är problem som inte har uppstått nu. De uppstod redan för ett par år sedan. Åtminstone sedan terrorismöverenskommelsen borde regeringen vara på den här bollen. Man är på vissa andra bollar. Men det är viktiga pusselbitar som saknas. De måste på plats. Annars kommer vi inte att kunna lösa detta. Då är jag väldigt orolig för hur utvecklingen kommer att se ut när säkerheten i Sverige blir allvarligt hotad.

Det måste finnas saker som vi kan göra, och regeringen måste våga fatta beslut. Det handlar om det. Det handlar om att visa politiskt ledarskap och att ta tag i saker och ting även om de är obekväma. Man kan stå här och säga: Vi ska prioritera. Men, ärligt talat, det var 2015. Vi skriver 2017. Det känns inte väldigt prioriterat. Jag efterlyser större konkretion, operativitet och framför allt politiskt ledarskap.

Fru talman! Man kan bara påstå att det inte har hänt något under de senaste två och ett halvt åren om man inte känner till vad som faktiskt har gjorts. Det har bedrivits ett enormt arbete. I dag är det hela 18 myndigheter som på olika sätt arbetar med uppdrag som rör arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism. Det pågår alltså ett intensivt arbete.

Det har också getts en rad politiska uppdrag för att just säkerställa att vi nu när vi tar ett stort nästa steg tar det rätta stora steget. Det handlar verkligen om politisk vilja och om mod att våga ta beslut.

Svar på interpellationer

Att vi nu flyttar uppdraget från en kommitté till en nationell myndighet är att kraftsamla. Det är att ge frågan en helt annan status. Att också uttalat säga att man ska jobba operativt för att stötta kommunerna och driva på kommunernas arbete är ytterligare bevis för det.

Jag vill också återigen svara på vem som har ansvar för återvändarna och hur det arbetet bedrivs. Jag hade möte med Anders Thornberg så sent som i förra veckan för att få ytterligare på fötterna inför den information jag skulle ge konstitutionsutskottet, som också var sekretessbelagd. Det som var tydligt där och som Säpo underströk var deras ansvar för det operativa arbetet mot och med återvändarna. De arbetar fokuserat och kraftsamlat.

De betonade dock att många utmaningar återstår och att vi därför behöver kraftsamla också utanför Säkerhetspolisens och Polismyndighetens arbete. Vi behöver kraftsamla nationellt men också i det lokala samhället, och det tar nu regeringen steg för att göra.

Överläggningen var härmed avslutad.