Ändring i offentlighets- och sekretesslagens och polisdatalagens bestämmelser

Fru talman! Finn Bengtsson har frågat justitie- och migrationsministern om han är beredd att ta initiativ till en översyn av sekretessreglerna för hemliga arkiv. Vidare undrar Finn Bengtsson om justitie- och migrationsministern avser att vidta några åtgärder för att Sverige ska tillgodose Europaparlamentets resolution från 2009 om att underlätta i medlemsstaterna att dokumentera brott mot mänskligheten begångna av totalitära regimer. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Frågan om en ökad insyn i hemliga arkiv är viktig. Allmänintresset kan vara stort, och forskares tillgång till sekretessbelagda uppgifter kan bidra till att generera viktig kunskap om betydelsefulla händelser i Sveriges historia. Samtidigt kan det finnas behov av att skydda enskilda individers integritet eller att skydda verksamhet som svensk underrättelse- eller säkerhetstjänst bedriver.

Frågeställningarna har debatterats tidigare. Under hösten 2011 och vintern 2012 förde den dåvarande justitieministern samtal med företrädare för samtliga riksdagspartier. Samtalen fokuserade på insyn i uppgifter hos Säkerhetspolisen angående svenskars misstänkta samröre med den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi, Ministerium für Staatssicherheit.

En av tre huvudfrågor under samtalen var huruvida lagstiftningen borde ändras för att underlätta forskning rörande svenskars samröre med Stasi. Som ett resultat av samtalen överlämnades till riksdagen i februari 2012 riksdagsskrivelse 2011/12:67 Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi. I skrivelsen konstaterades det att det var angeläget att uppgifter hos Säkerhetspolisen i så stor utsträckning som möjligt görs tillgängliga för forskare. Samtidigt hänvisades till att Högsta förvaltningsdomstolen genom en dom visat att det finns möjlighet för forskare att ta del av omfattande material hos Säkerhetspolisen som rörde misstänkt samröre med Stasi. Materialet var sekretessbelagt men lämnades i detta fall ut under förutsättning att forskaren iakttog vissa förbehåll. Mot den bakgrunden gjorde regeringen bedömningen att det inte fanns anledning att ändra offentlighets- och sekretesslagen.

Denna bedömning delades sedermera av konstitutionsutskottet i betänkande 2011/12:KU9 där det konstaterades att bred partipolitisk samsyn hade uppnåtts i frågorna om offentlighet och sekretess för uppgifterna hos Säkerhetspolisen från de så kallade Stasiarkiven. Riksdagen lade därefter skrivelse 2011/12:67 till handlingarna.

Mot bakgrund av att gällande regelverk kan medge forskare en relativt långtgående insyn i sekretessbelagda uppgifter ser inte heller jag någon anledning att ta initiativ till ändringar i offentlighets- och sekretesslagens bestämmelser.

De legala förutsättningarna för forskning, som i enlighet med Europaparlamentets resolution kan bidra till att dokumentera brott mot mänskligheten begångna av totalitära regimer, finns med andra ord redan. Huruvida forskningen kommer till stånd avgörs främst av vilket intresse som finns inom forskarvärlden för att bedriva forskning på området. Jag avser därför inte att vidta några vidare åtgärder i frågan.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Det här en viktig fråga att belysa, vilket statsrådet nämnde i inledningen av sitt svar. Frågan kokar egentligen ned till hur angeläget det är att forskningen studerar totalitära staters sätt att agera mot demokratier.

Vi har alla berörts av och sett hur det under nazitidens härjningar infiltrerades runt om i världen. Vi har fått skrämmande vittnesmål om detta. Men det har också givit oss insyn i hur strukturerat totalitära regimer kan arbeta för att försöka kväsa demokratier och överta makten. Det gäller inte minst Östtyskland och det som under kalla kriget kallades för ministeriet för statssäkerhet, eller Stasi, och deras aktiviteter. Tyvärr var deras aktiviteter riktade även mot svenska intressen. Sverige skulle fungera som banbrytare för andra nordiska länder. Att klargöra hur Stasi agerade i Sverige är alltså av stort generellt intresse när det gäller att se om det finns någon allmän struktur för hur totalitära stater agerar. Forskningsintresset är alltså väldigt viktigt.

Den väsentliga frågan är hur forskningen kan stödjas. Statsrådet säger att det redan finns möjligheter för forskningen, till och med långtgående möjligheter. Men statsrådet säger sedan att huruvida forskningen kommer till stånd främst avgörs av vilket intresse som finns inom forskarvärlden.

Det här handlar i mångt och mycket om en forskare som genom Högsta förvaltningsdomstolens prejudicerande dom fick möjlighet att titta in i de så kallade Stasiarkiven. Vi har samtalat med denna forskare om hur hon har upplevt chansen att göra det här. Hon fick väldigt kraftiga förbehåll, och enligt forskarkollegor som har bedömt hennes resultat skötte hon detta till punkt och pricka.

På grund av att det inte finns någon total öppenhet i frågan, så som Europaparlamentet har varit tydliga med att de vill ha, framkommer dock en del misstankar om att Säkerhetspolisen möjligen har släppt en del uppgifter till en journalist, som alltså inte har samma förbehåll som forskaren har tagit ansvar för. Men man har kunnat analysera detta och har då sett att uppgifterna kanske inte har varit lika detaljerade som de som forskaren har kunnat studera men också belagts med tystnadsplikt om och därför inte kunnat yppa något om. Forskningssidan har alltså inte kunnat försvara sig, medan journalisten har antytt att det skulle kunna vara att röja en källa. Det var också ett av de förbehåll som forskaren fick.

Efter att både regering och riksdag hanterat frågan blev den aktuella forskaren anmäld av Säpo för att ha röjt uppgifter. Och - hör och häpna - det ledde till en förundersökning som pågick under mycket lång tid.

Statsrådet säger i sitt svar att han vill att den här forskningen ska befrämjas, i linje med vad Europaparlamentet tydligt har uttryckt. Hur många forskare, tror statsrådet, kommer att ta sig an den viktiga uppgiften att försöka bringa lite klarhet i hur Stasi och andra totalitära regimer möjligtvis härjar på svenskt territorium om forskare beläggs med tystnadsplikt och sedan blir ifrågasatt för sin vetenskaplighet i förhållande till de förbehåll som man har fått?

Det finns nog inte någon forskare som, efter bland annat Säkerhetspolisens och Justitiekanslerns hantering, är beredd att återuppta det arbetet. Och då är forskningen död.

Fru talman! Forskning är angelägen. Men det är också angeläget att skydda Säkerhetspolisens källor och skydda den svenska nationens säkerhet. Därför är den här typen av uppgifter belagda med sekretess.

Jag kan bara konstatera att den sekretessen är något som vi är överens om brett i Sveriges riksdag. Mitt parti, Finn Bengtssons parti och de flesta andra partier är överens om att vi har hittat en bra avvägning mellan behovet av att skildra de totalitära regimernas övergrepp och vikten av att skydda den svenska nationens säkerhet. Därför är jag inte beredd att vidta några ytterligare åtgärder för att ändra den ordningen.

Fru talman! Då vill jag erinra om vad man har sagt i en Europaparlamentsresolution som Sverige har ställt sig bakom. Där sägs bland annat att "tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna." Det är alltså vad vi har ställt oss bakom. I resolutionen betonas det att man ska ta krafttag och göra kraftansträngningar.

Det har pågått en sådan forskning som landade väldigt väl. Den är bedömd och så att säga peer reviewed av andra forskare som mycket seriös och trovärdig. Men en av regeringen och riksdagen underställd myndighet, Säkerhetspolisen, misstänks i dag för att ha haft motiv för att misskreditera denna forskare - detta för att kanske skrämma bort andra forskare. Den aktuella forskaren har anmälts för ett brott som har lett till en lång och mycket krävande förundersökning.

Det är på det viset, statsrådet, att detta inte är att verkligen ta ett krafttag för att stimulera forskare att ta fram viktiga uppgifter om hur totalitära makter agerar mot Sveriges intressen.

Naturligtvis är det oerhört viktigt att också bevaka integritetsaspekterna, men det finns ju två sidor av dem. Här finns en integritet som inte behöver skyddas, tvärtom. I och med att det handlar om misstanke om brott mot mänskligheten är inte integritetsskyddet så högt värderat.

Jag vill återigen betona att den forskning som då bedrevs har gjorts på ett korrekt sätt, men den har ändå blivit misskrediterad. Det finns misstankar om att vår egen säkerhetspolis har varit inblandad i detta.

Är det en bra balansgång - som statsrådet sa - mellan avvägning av integritetsskydd och öppenhet inför uppgifter om brott mot mänskligheten som kan vara väldigt viktiga att utreda? Jag har hört denna forskare säga att hon aldrig skulle ta på sig en sådan uppgift igen. Hon är en mycket erfaren forskare, bland annat i tyska språket och tyska förehavanden både under och efter det senaste världskriget. Väldigt få skulle nog ta upp det här intresset igen.

Eftersom jag har suttit i Riksbankens jubileumsfonds beredningsgrupp för de stora projekten där man normalt får in forskningsansökningar av den här typen har jag noterat att det inte har inkommit några sådana ansökningar. Det ser jag som ett tecken på att man inte ansöker om medel eftersom man vet att uppgiften - även om man skulle få en medelstilldelning - är alldeles för riskabel för en enskild person att utsätta sig för, om det finns sådana subversiva krafter. Jag vet inte om det är sant, men den tveksamma öppenheten skapar misstanke om det.

Bara det gör att man på Regeringskansliet måste ta sig en rejäl funderare på, oavsett vem som har regeringsmakten, om vi verkligen kommer att kunna få någon klarhet i en så viktig fråga som vad Stasi gjorde i Sverige under efterkrigstiden och de konsekvenser detta har fått, även på strukturell nivå för framtida liknande problem. Det finns tyvärr fortfarande totalitära stater i vår värld.

Fru talman! Statsrådet Ygeman! I morse vaknade jag till radionyheterna som meddelade att kanske en av de sista rättsliga processerna mot människor som var involverade i Förintelsen, i utrotning av judar, skulle inledas. Det var mot en 86-årig man som hade arbetat i ett koncentrationsläger. Det är 70 år sedan som detta fruktansvärda inträffade på vår kontinent.

Är det då hämnd eller långsinthet som ligger bakom att det fortfarande i våra dagar bedrivs rättsliga processer mot människor mellan 85 och 90 år för att de har varit delaktiga i något så groteskt som Förintelsen? Jag tror inte det. Ytterst handlar nog allt detta om att försöka nå de sista skärvorna av sanning. Jag tror, fru talman, att sanningen också medverkar till försoning.

Med denna illustration vill jag säga att det är märkligt - inte minst i vårt eget land - att vi kan diskutera och understryka hur viktigt det är att man forskar om Förintelsen och om vad som hände på vår kontinent 1939-1945. Det är oerhört viktigt, för från svensk sida har vi också mycket att lyfta fram om vad som skedde under de åren. Det gäller den passivitet och det medlöperi som fanns i vårt land.

Lika engagerade som vi kan vara över att finna historiska fakta om tiden för andra världskriget, lika stort är ibland ointresset för vad som hände i Östtyskland när DDR-regimen jagade, förföljde, fängslade och sannolikt avrättade politiska oliktänkande. Då var Sverige ett av de viktigare länderna för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi och DDR-regimen. Sverige var ett av deras väsentliga bataljfält.

Det är av den anledningen som jag tycker att Finn Bengtssons interpellation är central. Det är av den anledningen som jag själv, sedan jag kom in i Sveriges riksdag, har engagerat mig i dessa frågor. Det är inte på grund av hämnd eller långsinthet, utan det är för att jag drivs av tron på att sanningen medverkar till försoning.

Precis som statsrådet Ygeman redogör för i sitt svar fördes det en politisk diskussion över parti- och blockgränserna. Den dåvarande alliansregeringen lade fram en skrivelse, som jag tycker var ett steg i rätt riktning. I skrivelsen hänvisades det till att Högsta förvaltningsdomstolen genom en dom visat att det fanns möjligheter för forskare att ta del av det omfattande materialet hos Säkerhetspolisen.

Jag tillhörde dem som gladde mig åt möjligheten för nämnda forskare - Birgitta Almgren - att skriva en uppföljare till sin väldigt omtalade bok Inte bara Stasi. Uppföljaren Inte bara spioner kom några år senare. Då inträffade det som Finn Bengtsson tog upp. Hon hade gått igenom arkiven i Sverige men också arkiven i Tyskland. Hon råkade då ut för att det startades en förundersökning eftersom Säpo misstänkte henne för att ha offentliggjort uppgifter.

Sedan kunde hon med trovärdighet visa att den typen av uppgifter som hon möjligtvis skulle kunna anklagas för att publicera hade hon forskat fram på andra ställen. Det fanns ett mycket öppnare arkiv i Berlin.

Fru talman! När vi diskuterade den skrivelse som den dåvarande regeringen lade fram handlade det om att finna en balanspunkt mellan allmänintresset och den enskilde. Statsrådet Ygeman hänvisar nu till att det kan handla om skydd av källor och kanaler för Säpo. Det är ett sämre argument, tycker jag. Just det land som vi ska forska om och undersöka är ett land som har upphört att existera. Tack och lov existerar inte längre DDR-diktaturen.

Fru talman! Det är naturligtvis Säpos källor som är emot diktaturen som vi ska skydda, inte Stasis källor. Vi har gett ett löfte att skydda dem som har tagit risker för att skydda demokratin. Det är deras trygghet som vi ska skydda. Det får inte råda några tvivel om det.

Regeringen delar synpunkten att forskare i så stor utsträckning som möjligt ska få ta del av hemligstämplat material för att vetenskapligt kunna analysera vad Stasis verksamhet inneburit för Sverige. Vi socialdemokrater i riksdagen ställde upp bakom den moderatledda regeringens skrivelse. Genom förvaltningsdomstolens dom i maj 2010 har vi fått klarhet i att det går att få ut den typen av uppgifter.

Nästa fråga är hur vi i så fall finansierar forskningen i Sverige, men det är en fråga som inte ligger på inrikesministerns bord, utan forskningen i Sverige finansieras i konkurrens när olika forskare presenterar sina forskningsprojekt.

Sedan tror jag att man ska vara aktsam, Finn Bengtsson, med att slunga ut anklagelser om man inte presenterar några belägg för dem. Det kan bidra till en ryktesspridning som inte gynnar saken över huvud taget.

Den tidigare moderatledda regeringen gjorde sin bedömning och fick ett brett stöd i riksdagen. Jag ser ingen anledning att i dag göra någon annan bedömning än den som den moderatledda regeringen och riksdagen tidigare gjort.

Fru talman! Låt mig kommentera det som statsrådet sa om ryktesspridning. Den ryktesspridningen florerar redan, och det är just det som är problemet. Problemet kommer inte att lösas med den balanspunkt som man från regeringssidan nu anser är vettig. Jag har stor förståelse för att regeringen försvarar den tidigare regeringen, men vi är i ett annat läge när det gäller forskningen. Forskningen kommer inte att vara så fri som statsrådet låter påskina. Vi kan väl i så fall slå vad om hur många forskare som kommer att ge sig in på det fältet. Jag tror inte att vi kommer att se någon, eftersom den utsatta positionen är så pass riskabel med tanke på hur man valt att hantera den så kallade öppenheten mot forskningen.

Jag vill i mitt avslutande inlägg ta upp ytterligare en sak med statsrådet, som inte riktigt konkret tas upp i svaret, nämligen hur det ser ut med sekretessen. Jag delar till fullo Hans Wallmarks syn att det ofta är försoningsskapande att få fram sanningen. Det är så man kan försonas, och det är trots allt försoning som är lösningen på problem, hur svåra de än må vara.

Generellt gäller för den här typen av ärenden en 70-årig sekretess. Var och en inser att om vi har en 70-årig sekretess, med ett rekvisit som säger att det är grundprincipen och att det ska till mycket starka skäl för att lätta på den sekretessen, får vi inte särskilt många som kommer att kunna förhöras och kunna vittna om vad som egentligen förevarit.

Det har diskuterats vid ett seminarium i riksdagen om man eventuellt skulle ha minskat sekretessen till 50 år. Bara det skulle ge många fler möjligheter till vittnesbörd. Den dåvarande ordföranden i justitieutskottet Morgan Johansson, som nu är statsråd och visserligen inte har ansvar för dessa frågor, tyckte sig då vara intresserad av en sådan frågeställning.

Frågan är om det nuvarande statsrådet med ansvar för dessa frågor också är det.

Fru talman! En sak förenar statsrådet Ygeman och undertecknad, och det är att vi båda är glada över vad alliansregeringen åstadkom. Inte minst gäller det skrivelsen på det här området. Det var en bra process som ledde fram till att vi fick skrivelsen och sedan hade en riksdagsdiskussion i frågan. Som en konsekvens av det bedrev Birgitta Almgren faktiskt forskning i ämnet och kom ut med sin andra bok på temat.

Det som gav en bitter eftersmak var den rättsliga process som följde. Förundersökningen lades ned, men tyvärr tror jag att processen har haft en klart avkylande effekt på många forskare. Det offentliga Sverige har med ena handen öppnat för möjligheten att komma in i de viktiga arkiven, men genom att en förundersökning inleddes mot en forskare har man med den andra handen på ett tydligt sätt slutit den möjligheten. Man kan fundera på hur skuld och ansvar ska fördelas.

Jag delar statsrådet Ygemans synpunkter. Det var bra att vi fick en skrivelse. Det var bra att vi fick igång processen. Jag skulle dock önska mer forskning i detta angelägna ämne. För den dåvarande DDR-diktaturen, alltså dåvarande Östtyskland, var Sverige kolossalt intressant eftersom vi var, som de uppfattade det, landet mitt emellan.

Vi var landet mitt emellan den dåvarande öst-väst-konflikten. Man lade därför ned betydande resurser på att försöka få tag i svenska lärare, företrädare för fackliga organisationer och andra föreningar och förbund för att på olika sätt kunna påverka dem. Av den anledningen tycker jag att de svenska Stasiarkiven är intressanta.

Fru talman! Jag hör vad statsrådet Ygeman säger. Det är möjligt att jag till och med landar i samma slutsats som han, nämligen att en viktig fortsatt uppföljning, utöver att det kan vara klokt att se över sekretesslagstiftningen i likhet med vad Finn Bengtsson påpekar, kanske vore en rejäl finansiering av ett forskningsprojekt som specifikt tittade på Stasiarkiven i Sverige. Det har jag motionerat om tidigare, och jag lär få återkomma med det, fru talman.

Fru talman! Sanningen är försoningsskapande. Det kan vi vara överens om. Det finns många exempel på det, från Sydafrika till Rwanda och vidare. Men jag tror inte att ett bra sätt att skapa vare sig sanning eller försoning är att reproducera skvaller i riksdagens talarstol. Jag tycker att man ska vara noga med att kunna belägga det man yttrar i talarstolen.

Jag kan konstatera att vi i grunden är överens om att det är viktigt att forskning bedrivs om de svenska Stasiarkiven. Jag kan också konstatera att den tidigare regeringen gjorde ett bra arbete som Socialdemokraterna och många andra partier ställde sig bakom.

Hans Wallmark önskar sig mer forskning. Jag tycker att det i grunden är bra, men som med all annan forskning är det upp till forskarsamhället att i konkurrens mellan olika forskningsprojekt välja ut de mest intressanta. Det kanske inte är ett fält där jag som statsråd ska peka ut det ena eller det andra forskningsprojektet, även om jag kan känna stor sympati för Hans Wallmarks önskan om ytterligare forskning om Stasi.

Sammanfattningsvis, fru talman, står vi fortfarande bakom det beslut som riksdagen i stor enighet har fattat.

Överläggningen var härmed avslutad.