Ålfiske som kulturarv

Herr talman! Maria Malmer Stenergard har frågat mig om jag kommer att vidta några åtgärder för att föra upp ålafisket längs Hanöbukten på Unescos lista över immateriella kulturarv. Jag har också fått frågan om jag avser att ompröva beslutet att inte föra upp andra immateriella kulturarv på denna lista.

Inom ramen för arbetet med Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet, som Sverige ratificerade 2011, har medlemsländerna möjlighet att nominera till en lista över immateriella kulturarv i behov av omedelbart tryggande till den representativa listan över mänsklighetens immateriella kulturarv och till ett register över goda metodiska exempel.

Sveriges åtagande enligt konventionen handlar bland annat om att säkerställa tryggandet av det immateriella kulturarvet inom landet, att identifiera och definiera de olika delarna av det immateriella kulturarvet i samråd med det civila samhällets aktörer och att upprätta en eller flera nationella förteckningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Institutet för språk och folkminnen, som är den myndighet som har huvudansvaret för det svenska arbetet med det immateriella kulturarvet, har hittills främst arbetat med att bygga upp en nationell förteckning. Ett fortsatt arbete med denna är enligt myndigheten nödvändigt för att i framtiden kunna nominera till Unescos internationella listor. Institutet för språk och folkminnen bedömer att det även finns svåra metodiska utmaningar som löpande behöver hanteras i det fortsatta arbetet.

Regeringen anser att det är rimligt att lyssna till den bedömning som expertmyndigheten gör i frågan. Återhållsamhet avseende nomineringar till Unescos listor är på intet sätt unikt för Sverige - när nu Norge valt att nominera är det första gången ett nordiskt land väljer att så göra.

Det råder dock ingen tvekan om att immateriella kulturyttringar utgör en viktig del av kulturarvet och att konventionen är viktig i arbetet med att bevara och utveckla dessa. I den kulturarvspolitiska propositionen gör regeringen bedömningen att det internationella registret över goda exempel på arbete med att bevara det immateriella kulturarvet redan nu spelar en viktig roll i det svenska arbetet med konventionen. Därför har regeringen nyligen nominerat Sagobygden i Kronoberg till registret.

Om det nationella förteckningsarbetet utvecklas vidare och de metodiska utmaningar som finns inom arbetet kan hanteras kan regeringen i framtiden komma att göra en annan bedömning avseende nominering till Unescos listor över det immateriella kulturarvet. Sådana eventuella nomineringar ska då vila på solid vetenskaplig grund och utgå från den expertkunskap som finns hos Institutet för språk och folkminnen och andra berörda kunskapsinstitutioner. Sådana nomineringar måste också formas i demokratiska arbetsprocesser som säkerställer det civila samhällets inflytande.

Huruvida ålafisket vid Hanöbukten i framtiden skulle kunna vara aktuellt att nominera är alltså i första hand en fråga för expertisen att avgöra.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Nu är det dags för världens länder att nominera levande traditioner till Unescos listor över immateriella världsarv. Det baseras på en konvention som Sverige ratificerade 2011 och som på många sätt liknar världsarvskonventionen, som skyddar platser, byggnader och monument. Skillnaden är att den listar sådant som man inte kan ta på, såsom kulturer och traditioner.

Att få fler svenska världsarv är betydelsefullt för bevarande av traditioner men också för att bidra till viktig turism. Norge har nominerat folkmusik och dans och Belgien sin ölkultur. Det finns gott om svenska traditioner att bevara och belysa.

I Sverige har vi sedan en tid tillbaka låtit Institutet för språk och folkminnen lista svenska levande kulturarv. Där finns bland annat lucia, midsommardans, fäbodkultur, fika och den för Skånes del så viktiga ålakulturen längs ålakusten.

Så här står det om den: "Förutom själva fisket, med dess specifika redskap, kunskap och organisation, rör det sig om traditioner och kunskap kring mat och måltider, muntlig tradition i form av berättelser och speciella benämningar, byggnadstraditioner samt kunskapen om den så kallade hommabåten."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ålafisket hotas nu bland annat av det internationella fisket och omoderna vattenkraftverk. Men ålafisket och hela kulturen kring det är värda att bevara för eftervärlden och behövs också för att bevara kunskapen och omsorgen om ålen. Där kan Unescos världsarvslista spela roll för bevarandet till eftervärlden men också för att locka turister, som jag nämnde.

Det finns egentligen tre olika listor: dels den som listar kulturarv med behov av omedelbart tryggande och som riktar sig mot hotade kulturarv, dels den representativa listan, som har en mer allmängiltig inriktning, och därutöver ett register över goda metodiska exempel.

Om jag vore kulturminister och tittade på dessa listor och tvingades att prioritera skulle jag definitivt prioritera den som handlar om de hotade kulturarven, för att skydda dem som håller på att gå förlorade innan det är för sent. Men så jobbar inte regeringen.

Den här regeringen skriver i sin kulturarvsproposition: "Regeringen bedömer vidare att det bör vara en utgångspunkt för det fortsatta arbetet att värdehierarkier som graderar betydelsen av olika immateriella kulturarv bör undvikas." Däremot skriver regeringen att det internationella registret över bästa metodiska exempel kan spela en viktig roll i arbetet med konventionen. Alltså vill regeringen inte nominera något världsarv utan väljer att bara lyfta fram goda metodiska exempel.

Vi skulle alltså ha en chans att lyfta fram fler världsarv, att marknadsföra Sverige och att bidra till ökad turism. Vi har en möjlighet att trygga de hotade kulturarven för eftervärlden, men regeringen väljer att avstå från det därför att man inte vill skapa värdehierarkier. Detta visar bara en sak, tycker jag, nämligen att det för regeringen finns en enda kulturtradition som står över alla andra, och det är jantekulturen. Varför är regeringen så benägen att bevara den?

Tack, Maria Malmer Stenergard, för debatten och för att jag får möjlighet att diskutera kulturarvsfrågor! Det är ett av mina favoritämnen och något som jag har ägnat mycket tid åt, inte minst under detta år när jag har skrivit Sveriges första kulturarvsproposition och lagt fram den för riksdagen. Jag ser fram emot en spännande behandling och debatt i riksdagen.

Som sagt är detta ett favoritämne, och jag vill verkligen lyfta fram det svenska immateriella kulturarvet. Men jag är väldigt varsam när jag diskuterar kulturarv därför att det finns expertis och en profession som gör sina bedömningar och som jag menar att vi ska lyssna till.

Jag vill skapa förutsättningar för professionen, både för dem som finns på våra institutioner och för alla som arbetar ideellt med kulturarvet. När det handlar om att gradera är det inte vi politiker som ska säga vad som är viktigt och kanske vara godtyckliga och slåss för att det bara ska vara småländskt eller var det nu ska komma ifrån och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tvärtom ska vi lyssna på dem som utifrån vetenskapliga grunder och expertis lägger fram förslag som vi kan gå vidare med. Därför har regeringen valt att avvakta en smula. Isof, det vill säga Institutet för språk och folkminnen, bedömer att det finns svåra metodiska utmaningar som behöver hanteras innan vi kan ta nästa steg.

Jag hoppas och känner mig relativt säker på att det kommer att komma nomineringar från svenskt håll. Vi har mycket som är fantastiskt. Några exempel som står på listan nämndes, till exempel fika, men det finns mycket mer än så.

Herr talman! Sverige har i dag femton fysiska världsarv - Visby, Birka och Höga kusten är några av dem. Säga vad man vill om världsarvet, och man kan ha synpunkter på att det finns politiska listor, men de bidrar till att locka besökare från hela världen och uppmärksamma vackra platser.

Nu har vi alltså en jättebra chans att lyfta fram fler kulturarv, att marknadsföra Sverige och att bidra till ökad turism. Att välja ut vissa är inte att förringa andra, men det är tyvärr det regeringen tycks mena.

För Skånes del är ålafisket på ålakusten mellan Åhus och Stenshuvud, i Hanöbuktens innersta, ett självklart kulturarv. Här finns en fyra mil lång sträcka med en enda sammanhängande sandstrand. Det är ålafisket som har gett kusten dess karaktär. Här finns ålabodar, båtar och hängen, torkställningar för nät och hommor. Det har funnits 80 bodar. I dag är 30 i bruk. Ålagillet används av våra skånska företag för marknadsföring; fram till år 2011 hade ca 140 olika nationer besökt skånska ålagillen, tillsammans med svenska och skånska företag. Och turistnäringen blir allt viktigare för den skånska, och den svenska, ekonomin.

Jag anser att vi inte har tid att avvakta på det sätt som regeringen menar att man vill göra.

Som det ser ut just nu tar politiken död på ålakulturen. Sedan 2007 finns ett generellt fiskeförbud. Man förbjuder generationsväxling av ålafisket. Det innebär att när nuvarande ålafiskare, som nu är igång, slutar att fiska dör inte bara ålafisket ut utan också en kultur som går tillbaka till 1400-talet. Traditionerna finns inte nedtecknade. Det finns inga kurser. Traditionerna vandrar i stället från generation till generation. Men nuvarande generation ser ut att bli den sista.

Många skulle säkert invända att ålafisket i sig är ett hot mot ålen. Jag skulle hävda motsatsen. Ålafisket på östkusten bedöms i dag påverka ålbeståndet i Östersjön med 2 procent. Det kan jämföras med vattenkraftens påverkan. Mellan 70 och 90 procent av blankålarna dör eller skadas varje år när de vandrar genom turbinerna i vattenkraftverken.

Vattenkraften behöver inte ålen för att överleva. Men ålafiskarna behöver ålen för att överleva. Därför är det de som tar ansvar. Det är de som har kunskapen. Det är till exempel de som har grundat ålfonden, som köper in och planterar ut glasål.

Utan ålafiskarna - ingen kunskap, ingen tradition, ingen kultur. Vågar vi verkligen riskera det?

Herr talman! I sitt svar till mig lyfter ministern fram att nomineringar måste formas i demokratiska arbetsprocesser som säkerställer det civila samhällets inflytande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det låter bra, men vad innebär det i praktiken? Om regeringen skulle välja att nominera till den internationella listan i dag, på vilket sätt skulle det strida mot det påståendet? De som finns på den svenska listan har ju noggrant granskats utifrån en rad parametrar av just expertisen, som ministern hänvisar till.

Något riktigt svar på varför man inte vill nominera något kulturarv, trots att man tillträtt konventionen, får jag inte. Att hänvisa till att det hittills bara är Norge av de nordiska länderna som har nominerat duger inte. Vi har kommit ganska långt i vår nationella listning och har mycket att välja på.

Det tycks i själva verket vara själva rädslan för att rangordna som präglar regeringens inställning, och det är bara att beklaga. Den rädslan kan i förlängningen bidra till utdöda svenska kulturarv.

Herr talman! Jag förstår inte riktigt varför riksdagsledamot Malmer Stenergard tror att det är rädsla för att våga rangordna som ligger bakom detta. Jag vill verkligen vara tydlig med att expertmyndigheten i fråga, som jag menar att det är helt centralt att vi lyssnar till, menar att det finns svåra metodiska utmaningar kvar och gör bedömningen att vi inte bör nominera utan fortsätta arbetet innan vi kan göra det. Vi gör bedömningen att vi ska lyssna till expertmyndigheten.

Jag är inte rädd för att ta nästa steg när det finns tillräckliga underlag. Däremot är jag rädd för godtycklighet, jag är rädd för att den som skriker högst vinner mest, jag är rädd för kortsiktiga trender som styr bedömningar och jag är också rädd för politisk klåfingrighet. Jag vill att det ska finnas tydliga förklarbara metoder bakom det som vi väljer att satsa och investera i.

Huruvida just ålafisket, som är ett miljöpartistiskt favoritämne som jag gärna diskuterar mer i en annan interpellationsdebatt, blir föremål för nominering vill jag lämna till expertisen och professionen.

Men jag vill återigen understryka vikten av armslångt avstånd. Det är helt centralt. Det ska i första hand vara de professionella inom kulturarvsområdet som tycker och föreslår. Det ska finnas välgrundade argument, förklarbara och tydliga, och det ska inte vara godtycklighet eller kortsiktiga trender som avgör.

Herr talman! Jag är mycket glad över att ministern tar avstånd från det som regeringen själv har skrivit i propositionen, nämligen att regeringen bedömer att det bör vara en utgångspunkt att man inte ska skapa värdehierarkier som graderar betydelsen av olika kulturarv. Det har tolkats av mig och av medierna på sistone som att regeringen väljer att avstå, eftersom man är rädd att skapa just värdehierarkier. Det är otroligt positivt att ministern nu tar avstånd från det.

Jag har stor förståelse för att man vill vara försiktig och att man inte vill till exempel lyssna till kortsiktiga intressen. Där är det ingen risk när det gäller ålakulturen, eftersom den har funnits sedan 1400-talet. Där är det minsann ingen kortsiktighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den risk som finns är att ålakulturen dör ut inom kort, och det är det som ministern har att ta ställning till och som till syvende och sist ligger på hennes bord och inte på någon experts råd.

Om man nu ska skynda så långsamt och lyssna till expertisen, vad är det då som är skillnaden när det gäller den nominering som man har gjort till metodlistan? Varför har man valt att lyfta fram Sagobygden från ministerns egen hembygd redan nu?

Jag hoppas att regeringen vågar skynda lite fortare i denna fråga, och jag hoppas verkligen att regeringen vågar ta ställning för ålafisket längs Hanöbukten.

Jag tackar för debatten och välkomnar varmt ministern till min och andre vice talmannens hembygd där vi har ålafisket.

Herr talman! Jag tackar för inbjudan. Jag kommer gärna och tar del av just ålafisket. Det är något som jag är intresserad av på flera plan.

Kulturarvspolitiken är en grannlaga uppgift. Det kan för den som inte är insatt i detta verka som en enkel sak och någonting som man bara kan tycka lite till höger och vänster kring. Men det finns en oerhört stor kunskap, inte minst i det civila samhället som sköter mycket av vårt kulturarv ideellt - våra hembygdsgårdar och föreningar men också våra institutioner. Det finns en profession som har arbetat mycket i skymundan under lång tid men som nu äntligen ser dagens ljus med en kulturarvsproposition och att vi debatterar och diskuterar det svenska kulturarvet. Hur stort är inte det? Det har inte någonsin tidigare gjorts på det sätt som görs i dag. Därför är jag mycket glad för denna interpellation. Jag hoppas att vi på olika sätt kan fortsätta med denna debatt och diskussion.

När vi talar om det svenska kulturarvet talar forskarna om spår och uttryck från det förflutna som tillskrivs värde för oss i dag. Spår och uttryck från det förflutna som har värde för oss i dag är en mycket bred definition. Men det betyder att det finns mycket som många vill se, och det finns mycket som kanske några starka röster vill se på de olika listorna. Precis som Maria Malmer Stenergard beskrev inledningsvis talar vi om tre olika listor. Vad gäller just Sagobygden är det en annan lista. Det finns alltså många listor som man kan vara med på, och alla har sin betydelse.

Jag hoppas att vi kommer att återkomma, inte minst när det gäller ålafisket. Men jag är också mycket mån om att vi har metoder att använda när vi tar nästa steg.

Överläggningen var härmed avslutad.