Information från regeringen

Herr talman! Det blev ingen uppgörelse om ett nytt fördrag för den europeiska unionen. När Europeiska rådets möte avslutades i Bryssel på Luciadagens eftermiddag tvingades vi konstatera att den politiska viljan att göra de sista kompromisserna inte var tillräckligt stark. Detta är beklagligt. Samtidigt är det viktigt att inte dras med alltför långt i de dystra profetior om framtiden för det europeiska samarbetet som nu utvecklas på sina håll runtom i Europa. Europeiska unionen kommer att fortsätta att fungera. Många har kritiserat Nicefördraget, men jag har hela tiden understrukit att det lever upp till det viktigaste krav som vi ställde på det för tre år sedan, nämligen att det när tio nya medlemmar träder in i EU den 1 maj nästa år finns en fungerande rättslig bas att stå på. Herr talman! Varför blev det då ingen uppgörelse? Jag tycker inte att det är särskilt meningsfullt att försöka peka ut enskilda syndabockar. Alla deltagare har i varierande grad ansvar för det som skedde. Låt mig peka på några faktorer som jag tror påverkade utgången. Det gick först och främst inte att lösa upp den kompromiss om röstviktningen som träffades i Nice för tre år sedan. Niceöverenskommelsen om hur rösterna ska vägas i rådet innehöll två viktiga element, två anomalier, skulle man kunna säga: För det första accepterade Tyskland att ha lika många röster som de tre länder som kommer närmast efter i storlek, trots att Förbundsrepubliken Tyskland har betydligt större befolkning. För det andra gavs Spanien och Polen en röstvikt som låg mycket nära de fyra stora, trots att dessa två länders befolkning är avsevärt mindre. Det är den dubbla obalansen. Man fokuserar i debatten enbart på situationen i relationen Polen-Spanien gentemot Frankrike-Storbritannien-Italien. Det finns där en obalans, men det finns också en obalans åt det andra hållet - Tyskland gentemot dessa tre länder. Båda sakerna diskuterades. Konventets förslag med en dubbel majoritet innebär ju att befolkningens storlek som avgörande kriterium förstärks vid en omröstning. Man skulle kunna beskriva det som att framför allt Tyskland får en röststyrka som bättre speglar Tysklands relativa vikt. Detta är betydelsefullt, och därför var vi beredda att stödja detta. Också Tyskland ska rimligen ha en behandling när alltmer av besluten tas med omröstningar i unionen, en behandling som gör att också tyska medborgare upplever sig rättvist behandlade i unionen. Under helgens förhandlingar gjorde ordförandeskapet mycket tappra försök att med hjälp av en så kallad rendez-vous clause finna en lösning. Tanken bakom detta var att låta Niceöverenskommelsen verka till 2009 eller 2014. Därefter skulle man gå över till konventets förslag, antingen automatiskt eller efter en prövning, men detta gick det inte att nå enighet kring. Varför? Ja, det kommer säkert att diskuteras. Jag kan bara konstatera att det inte gick liksom också konstatera att vi naturligtvis ändå inte ger upp. Arbetet fortsätter självklart. Det gick inte så fort att det var möjligt att lösa detta under Italiens ordförandeskap. Det fortsätter nu med irländarna, sedan med nederländarna och därefter med luxemburgarna. Den andra omständigheten var att många av nyckelländerna inte verkade tillräckligt angelägna att nå en uppgörelse trots att man sänt signaler om nödvändigheten av att få ett snabbt slut på regeringskonferensen. Det finns många som lägger en stor del av skulden för det som skedde på Italien som ordförandeland. Jag tycker att det till del är orättvist. Ordförandeskapet gjorde stora ansträngningar på slutet för att nå en överenskommelse. Möjligen kunde det ha varit klokt om det hade fått fortsätta ytterligare ett dygn. Det var trots allt i huvudsak enbart en fråga som var utestående. Det kan emellertid finnas skäl att sätta frågetecken kring den kraftiga betoning på tidtabellen som Italien tidigt valde att göra. Samtidigt fick premiärminister Berlusconi starkt stöd för detta från många håll inom unionen. När jag vid regeringskonferensens öppnande i Rom den 4 oktober underströk att för den svenska regeringen var resultatet viktigare än tidtabellen kände jag mig faktiskt vid det tillfället ganska ensam. Den tredje omständigheten som det är viktigt att komma ihåg är att krisen för tillväxt- och stabilitetspakten skapade ett ogynnsamt politiskt klimat. På många sätt kan det som skett med regelverket kring den gemensamma valutan vara allvarligare för unionen på sikt än helgens misslyckande kring det nya fördraget. Det är den bedömning som jag gör. För många av de mindre medlemsländer som tillhör euroområdet har det franska och tyska åsidosättandet av stabilitetspaktens regler varit mycket omskakande. I till exempel Nederländerna har det som skett nära nog orsakat en regeringskris. Kommissionens ställning har ytterligare försvagats. Allt detta påverkade nog kompromissviljan hos många länder i negativ riktning. Jag kan ju göra den reflexionen redan nu, herr talman, att det är klart att regeringskonferensen pågår och att vi kommer att återkomma till den. Vi har en rättslig grund för allt vårt arbete. Det är inte i den meningen en kris. Vi har en rättslig grund också för utvidgningen, precis som jag sagt. I den meningen är det här under kontroll. Om man däremot tittar på stabilitetspakten finner man att det där inte finns en motsvarande position att falla tillbaka på. Där finns inget svar på den kris som är skapad. Just nu, i den här situationen, har vi ändå ett instrument. Därmed menar jag att den verkligt allvarliga krisen för unionen under hösten har varit problemen med sammanbrottet i stabilitetspakten. Herr talman! Vilka bör då utgångspunkterna vara för oss i det fortsatta arbetet för ett nytt fördrag? För det första: Vi bör se till att när förhandlingarna fortsätter ska det ske på basis av vad konventet föreslagit plus det som vi preliminärt enats om under regeringskonferensens första drygt två månader. Många framsteg har gjorts under de förhandlingar som Italien lett. Detta bör bevaras. Vi kan inte börja om från ruta 1. Från svensk sida har vi lyckats väl med att hävda många av de ståndpunkter som riksdagen givit stöd för. Vi har också skapat en europeisk enighet kring hur en utvidgad union kan fungera bättre. För det andra: Vi bör noga överväga när tiden är inne för att återuppta förhandlingarna. Europeiska rådet gav det inkommande irländska ordförandeskapet i uppdrag att värdera läget till vårtoppmötet i slutet av mars. Men jag skulle inte bli förvånad om det visar sig att vi behöver mer tid för att lösa upp de knutar som finns. Det kan bli en uppgift för både Nederländerna och Luxemburg att klara ut detta under de två sexmånadersperioder som följer efter det irländska ordförandeskapet. För svensk del bör vi vara beredda att återuppta förhandlingarna närhelst förutsättningarna finns att nå en överenskommelse. Vi hade i Rom ett sätt att argumentera som var av följande slag. Tidtabellen är underordnad substansen, men vi bör vara klara, sade vi, i god tid före Europaparlamentsvalet. Det var så vi uttryckte oss i Rom. Jag tvivlar på att vi nu är klara före Europaparlamentsvalet. Dock ska läggas till att i vissa länder i Europa är valet till unionens parlament en ännu större politisk händelse än i Sverige. Det kan mycket väl vara så att i det i de länderna växer fram ett starkt politiskt tryck som är av det slaget att man vill ha någon typ av resultat innan man går till parlamentsval. Det talar för att det kommer tillbaka under Irlands ordförandeskap som förhandling. Mot detta talar naturligtvis att om det är så nära att man kan slutförhandla under det irländska ordförandeskapet, varför satt vi då inte ett extra dygn nu i Bryssel och gjorde allting färdigt? Det är en svårbedömd situation. Det andra är att vi bör noga överväga när vi ska ta upp förhandlingarna igen, som jag sade. Från svensk sida ska vi vara beredda att återuppta förhandlingarna närhelst så sker. Den tredje omständigheten är att vi bör vara vaksamma på diskussionen om en framtida union med två hastigheter. I kölvattnet på det som hände i helgen talas nu om nödvändigheten för vissa länder att kunna gå vidare i en djupare integration. Jag noterar också i vissa uttalanden ett drag av skepsis som ger intryck av att ifrågasätta om de nya medlemsländerna klarar av sin roll som fullvärdiga deltagare i EU-samarbetet. Detta är oroande. Unionens historiska uppgift är att ena Europa och säkra en framtid för oss alla i fred och välstånd. Det kan endast uppnås om dörren står öppen för alla de europeiska länder som lever upp till de krav som ställs för medlemskap. Den bas som byggts kring den inre marknaden förutsätter att alla är med. Detta inser såväl de ursprungliga medlemsländerna som de som snart träder in som fullvärdiga medlemmar. Inom de institutioner som skapats knyts vi samman, något som ligger i vårt gemensamma intresse. Samtidigt är det ofrånkomligt att integrationen ibland sker i olika takt. Den gemensamma valutan och Schengensamarbetet är kända exempel på vilka uttryck detta kan ta sig. Vi har också sett exempel inom utrikes- och säkerhetspolitikens område där grupper av länder vill gå före. Diskussioner om Afghanistan för drygt två år sedan var en illustration till detta. Också på rätts- och inrikesområdet har på franskt initiativ försök gjorts att etablera en tätare dialog i en grupp av länder. Vi bör, som sagt, följa denna utveckling noga. Min principiella utgångspunkt är att Sverige bör delta i så mycket som möjligt av det samarbete som kan komma att utvecklas mellan vissa EU-stater i en grupp. Herr talman! Låt mig också i det här sammanhanget säga följande. Det finns ingen som helst anledning att kasta någon skugga på de nya medlemsstaterna för att förhandlingarna bröt samman. Det var i huvudsak några av unionens äldsta medlemsstater som var kärnaktörer i detta drama. De som drömmer om ett EU i två hastigheter, ett kärn-EU och en lösare grupp runtomkring, bör kanske för ett ögonblick reflektera över den kärna som har etablerats, som kallas för eurosamarbetet och faktiskt rymmer tolv av de äldsta medlemsstaterna. Det är där vi just nu har den djupaste krisen. Bara för att man gör kretsen mindre löser man inte problemen. När problemen i Europeiska unionen ska lösas krävs politisk styrka och politisk vilja. Politisk styrka och politisk vilja kommer under överskådlig tid att hämtas ifrån hur den inrikespolitiska situationen ser ut i respektive medlemsland. När regering efter regering är trängd av arbetslöshet, dåliga statsfinanser och svårigheter med att få utvecklingen att gå åt rätt håll finns inte heller det politiska utrymme som krävs för att ta svåra beslut där man ingår kompromisser. Jag tror att det är den huvudsakliga förklaringen. Herr talman! Även om mötet i Bryssel dominerades av regeringskonferensen lyckades rådet klara av ett antal andra frågor. Vi godkände kommissionens tillväxtinitiativ. Det var inte någon som helst dramatik kring detta. Vi lyckades också nå enighet om lokalisering av ett stort antal EU-myndigheter. Sverige kommer att vara värd för smittskyddsmyndigheten, vars huvuduppdrag blir att identifiera, varna för samt förebygga smittsamma sjukdomar. Fullt utbyggd kommer myndigheten att omfatta ungefär 100 personer med en budget på strax under 500 miljoner kronor. Det är en verksamhet som väl passar in med svensk kompetens och på så sätt fyller de krav som vi har ställt upp. Det är en angelägen verksamhet för unionen. Vi kan vara ett framgångsrikt värdland. De är välkomna till vårt land. Herr talman! Till sist vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att vi tog upp några utrikespolitiska frågor. Det handlade om en säkerhetsstrategi för unionen och vår totala relation till Ryssland. Vi markerade också som alltid vårt intresse för utvecklingen på den koreanska halvön. Herr talman! Det var i korthet en sammanfattning av det dramatiska toppmöte som avslutades, enligt min uppfattning, alldeles för tidigt i Bryssel den helg som gick.

Herr talman! Tack, herr statsminister, för en engagerad rapport. Det gick inte, sade statsministern, men om man ser med facit i hand och mot bakgrund av stabilitetspaktens haveri, var inte mötets utgång oundviklig? Är inte detta ett resultat av det växande inflytandet för den eländiga mellanstatligheten i Europa, den ökade oviljan att växla nationella beslut mot gemensamma europeiska beslut? Skrämmer inte detta inför framtiden, Göran Persson? Det är inte bara tillväxt- och stabilitetspakten, inte bara fråga om två hastigheter. Är det inte dags att byta inriktning för regeringspartiet och regeringen, att mer betona det oerhörda som skulle hända om Europa faller isär, i två hastigheter, i fragmentering, och att mer betona det europeiska samarbetet på bekostnad av mellanstatligheten? Samtidigt finns det ett paradoxalt undantag från denna iakttagelse, nämligen samarbetet på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Som statsministern sade fattade man beslut om en säkerhetsstrategi, fördjupat samarbete beträffande krishantering och försvarsgarantier med undantag för de alliansfria länderna. De alliansfria länderna sade å andra sidan i ett brev att de ställer upp på tanken om en EU-solidaritet även på detta område. Tagna var för sig strider nog inte de här nya åtagandena med ökad solidaritet mot militär alliansfrihet, men massan av nya åtaganden, menar jag, förändrar alliansfriheten i en mer solidarisk inriktning. Instämmer statsministern i att svensk alliansfrihet håller på att bli mer solidarisk med avseende på EU-länderna än vad den tidigare var? Som jag förstod statsministern kommer regeringen att slå vakt om de uppnådda resultaten även på detta område.

Herr talman! Här står en fast och stadig försvarare av mellanstatligheten. Jag är på intet sätt ensam. Det är federalisterna i Europa som är tryckta tillbaka. I den kretsen kanske Carl B Hamilton räknar in sig själv. Vi har olika syn där. Jag är så pass mycket politisk realist att jag inser att det inte bara är i Sverige som det finns starka intressen som är kopplade till nationalstaten. Det finns i samtliga europeiska länder. Vår uppgift under överskådlig tid blir att förena de starka politiska känslorna med ett ökat europeiskt samarbete och en ökad integration. Det kräver politisk skicklighet och tålamod. Det finns inga genvägar och ingen möjlighet att gå runt folkviljan. Det var den första saken kring mellanstatligheten. När det gäller alliansfriheten är Sveriges säkerhetspolitiska historia sedan 1800-talets början kopplad först till neutralitetspolitik som vi sedan har formulerat som alliansfrihet. Det har varit en politik under 200 års tid som har växlat i utseende beroende på omständigheterna runtomkring oss. Den har syftat till att hålla Sverige utanför krig. Vi har varit framgångsrika i det avseendet, oerhört framgångsrika. Vi har levt i fred. Det är likadant nu. Vi har ett nytt läge som växer fram. Vi fortsätter att vara alliansfria, men vi agerar utifrån det nya läget. Vi har aldrig dragit oss undan internationellt ansvar, tvärtom. Vi har mer än något annat land i relation till vår storlek tagit ansvar för internationella fredsoperationer. Vi tänker fortsätta att göra så. Vi kan nu göra det tillsammans med övriga europeiska länder. Det är jag glad för. Det är bra för Europa, och det är bra för de insatser som Sverige ska göra. Det bryter inte vår grundläggande säkerhetspolitiska linje, utan den ligger fast. Vi är alliansfria. Vi ger inte försvarsgarantier till någon annan, och vi tar heller inte emot sådana från någon annan. I ett läge där det skulle bli aktuellt att diskutera något sådant avgör denna riksdag den saken - ingen annan - och denna riksdag är fri att fatta det beslut som majoriteten då vill. Så har det varit under tvåhundra år. Så kanske det inte blir under tvåhundra år till, men under överskådlig tid utgår jag från att vi har det förhållningssättet.

Herr talman! Finns det ett svar på frågan om Sveriges alliansfrihet utvecklats i en mer solidarisk inriktning på EU-länderna? Om vi ska diskutera utrikes- och säkerhetspolitik håller jag helt och hållet med om att det bör ske i denna kammare och i utskotten i riksdagen snarare än i internationella förhandlingar. En nästan automatisk följdfråga blir då om regeringen till exempel tänker komma till riksdagen med en skrivelse så att vi kan diskutera den samling nya åtaganden som jag tidigare nämnde. Folkpartiet tycker att det vore bra om vi gjorde det. Sedan sade statsministern att han är en fast och tung anhängare av mellanstatligheten. Ja, åtminstone det sista är alldeles uppenbart. Frågan är om inte verkligheten förändrats i Europa - med sönderfall av stabilitetspakten och hot om två hastigheter - så att det nu är dags för regeringen att växla tyngdpunkt och faktiskt understryka värdet av samarbete och också växla över till europeiska beslut i större utsträckning. Verkligheten är ju inte konstant, herr statsminister!

Herr talman! Hela personen Carl B Hamilton utstrålar allt annat än fasthet. Tyngd? Icke. Icke heller fasthet. När det gäller sådana grundläggande principer som varifrån man utgår när det handlar om internationellt samarbete måste man vara fast. Vår uppfattning är att detta samarbete under överskådlig tid handlar om mellanstatlighet, och för det finns ett starkt folkligt stöd. Sedan kan det av och till under en sådan process komma motgångar, bakslag, men då står man fast vid principen, driver principerna. Man är fast. Och är man tillräckligt fast, herr Hamilton, blir man så småningom också tung.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för rapporten. En intressant del i den var möjligen det som statsministern sade om att det skett ett sammanbrott av stabilitetspakten. Vi var ju några som tidigare i höst förutsåg detta sammanbrott, och därför är det intressant att statsministern nu gör samma reflexion. Möjligen ska vi i dag känna oss rätt nöjda med att vi slipper vara en del av det sammanbrottet. Det andra som jag skulle vilja ta upp är att det i dag finns en del som är lyckliga över att vi inte lyckades nå framgång i helgen. Jag måste säga att jag blir oerhört bekymrad över att man kan känna en förnöjsamhet över det. Vi har många nya medlemsländer som inget hellre önskar än att vi ska kunna fortsätta med den demokratisering av EU som vi påbörjat, att man ska öppna för ett större deltagande för de nationella parlamenten och för en bättre demokratisering och en bättre ordning av EU. Det är några steg framåt, och då är det svårt att se att det sammanbrott som skedde i helgen skulle vara en framgång i det avseendet. Jag vet också, efter att ha träffat de liberala ledarna, att det finns ett stort intresse från många av dem att påskynda slutförandet av dessa förhandlingar. Min första fråga är därför vad statsministern är beredd att göra för att aktivt bidra till att förhandlingarna kommer i gång igen. Statsministern sade att man är beredd att återuppta förhandlingarna när så sker. Det är en ganska passiv hållning. Jag skulle önska att Sverige nu hade en mer aktiv roll genom att förena sig med dem som vill ha ett påskyndande av processen. Den andra frågan gäller övergångsperioden, som ju är väldigt lång. Om den delen försinkas i början finns naturligtvis möjlighet att ta igen det på slutet. Frågan är om vi verkligen behöver ha så långa övergångsperioder som det talas om. Kan man inte hitta en lösning i den andra ändan?

Herr talman! Låt mig först ta upp stabilitetspakten. Det är ingen tvekan om att det som hände i höstas var ett oerhört bakslag för hela den monetära unionen. Det vore dumt att dölja detta. Sedan kan man se det hela på två sätt. Om vi hade varit med och röstat hade vi förhindrat den lösning som kom till stånd. Vår röst hade tippat åt det andra hållet. Det är också ett sätt att se på det hela. Påverkas vi av nederlaget för stabilitetspakten? Ja, det gör vi i allra högsta grad, men vi var inte med och förhindrade det. Det är också utgången av folkomröstningen, vilket är värt att reflektera över. Jag delar helt och hållet Maud Olofssons uppfattning om dem som jublar. Jag kan inte förstå det. Det här är en motgång för oss alla, och vi måste också lära oss att se det. Man kan tycka illa om EU, och man kan tycka illa om det europeiska integrationsarbetet. Men varje gång som vi i den processen får ett problem som kan beskrivas som en kris drabbas vi direkt. Och det är ingenting att jubla över. Vi som tror på politik tycker också att det är viktigt att vi har ett kraftfullt europeiskt organ som kan agera när så behövs. Det är det som skadas. De som inte tycker att politik är viktigt kan kanske jubla, men vi som tycker att politik är viktigt är dystra. Ska man skynda på irländarna? Det är nu viktigt att Bertie Ahern och hans regering får möjlighet att ta vid på ett rimligt sätt. Låt mig återigen säga: Ingen skugga faller över det italienska ordförandeskapets sätt att sköta slutförhandlingen. Den sköttes professionellt. De gjorde vad de kunde, men tidtabellen var för ambitiös och pådriven av alltför många som ville göra det fort. Jag tvivlar på att det går så mycket lättare för irländarna om vi från alla håll och kanter börjar pusha på och komma med glada tillrop om att de nu ska se till att komma i gång och förhandla och få det gjort före Europaparlamentsvalet. Paradoxen kan mycket väl bli att det kanske går att göra det före EU-parlamentsvalet, men om det växer fram ett tryck att det måste göras då tror jag att det låser sig igen. Vi kommer att ha livliga underhandskontakter med våra irländska kolleger, som vi har en mycket nära relation till, och vara behjälpliga så gott vi kan för att de någon gång i mars ska kunna värdera läget, kanske med en ny förhandlingsstart. Om de värderar läget på ett annat sätt skjuts frågan framåt en bit. Vi ska inte en gång till göra misstaget från Romtoppmötet i höstas då man skapade en stämning av att detta går att fullfölja på några månader. Det var det misstag man gjorde, och det delas av alla vid bordet närvarande länder. Det var inte ordförandeskapets eget misstag.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det som jag kan känna är att det finns rätt många länder som är beredda att öka trycket. Jag kan respektera att det irländska ordförandeskapet behöver känna in vad som pågår, men från de ledarkontakter som vi har vet vi att det finns ett stort intresse från många länder. Därför måste man utöva påtryckningar på de länder som bromsar. Det är viktigt att Sverige spelar en aktiv roll i det arbetet så att man kommer framåt och visar att man är beredd att ha den hastigheten. Jag fick inget svar på frågan om man kan korta i den andra ändan, alltså när det gäller övergångsperioderna. Jag tror att också det är en viktig del av detta. Det hela känns oöverstigligt långt borta, även om jag vet att det går fort när man väl kommer i gång. För många, speciellt för de nya medlemsländerna, känns genomförandefasen mycket långt borta. Det handlar om 2014 och så vidare. Frågan är om det inte går att hitta en lösning även i den ändan.

Herr talman! Det är möjligt att det går. Jag utesluter det inte, men jag tror inte att det i de nya medlemsländerna blir särskilt mycket opposition mot Nicefördragets sätt att fördela röster. Jag tror att de kan leva med det mycket länge. De har ett problem med Nicefördragets hantering av kommissionen, som ju bara reglerar högst 26 kommissionärer. Så småningom, när Bulgarien och Rumänien blir medlemmar, kommer vi att vara 27 länder i unionen. Där finns ett problem. Röstviktningen kan de nya medlemsländerna dock säkert inte bara leva med utan också gilla, skulle jag tro. Det är naturligtvis, som jag ser det, behandlingen av Tyskland i de röstfördelningar som har skett historiskt i unionen som det nu handlar om. Egentligen skulle jag vilja påstå att det som vi pratar om är en kompromiss som en gång i tiden träffades mellan Helmut Kohl och Felipe Gonzalez. Den har sedan levt vidare i Amsterdamfördraget; där löste vi inte ut det. Det sköts över till Nice; där löste vi inte ut det. Det sköts över till Laeken. Där tog vi ny sats. Nu har vi förhandlat en gång till, och inte löst ut det. Det är där det ligger: Tyskland i relation till Frankrike-England-Italien och dessa tre länders relation till Polen och Spanien. Där finns knuten.

Herr talman! Låt mig likt Göran Persson gjorde i sin inledning konstatera att man inte bör överbetona det som hände i Rom i helgen. Det är bättre att det blir rätt än att det går fort. Samtidigt är vi många som känner en oro för att det är väl mycket av nationalstaternas perspektiv allena som kommer fram under sena nätter - och naturligtvis även dagtid - i förhandlingar lik denna. I brist på något färdigt resultat kan det finnas anledning att mer diskutera vår egen, inhemska process som har ägt rum denna höst. I sedvanlig ödmjuk stil har Göran Persson pekat finger runtom i Europa för att fördela bördor, men sagt väldigt lite om hur den svenska processen har varit. Vår slutsats är nog att EU-samarbetet lämpar sig illa för minoritetsregeringar att agera inom. Det är också sällsynt att det är minoritetsregeringar som gör det, och det är säkert inte särskilt spritt att Sverige är en av de få som har den positionen när förhandlingar tar fart. Detta gäller allra helst som det underlag som regeringen har här i riksdagen är motståndare mot stora delar av EU:s utveckling och önskar ett utträde. Det förstärker den känslan. Vi tycker oss ha sett denna höst hur regeringen väljer positioner som passar socialdemokrater före det som det ibland har markerats stöd för här i riksdagen. Det har varit synligast när det gäller positionen om vald ordförande. Vi tycker inte att det är en tillfredsställande ordning - vi som är vänner till EU och som ju indirekt är ett underlag för regeringen när det gäller att fortsätta utvecklandet av EU-samarbetet. Det borde komma fram bättre än vad det gör i dag. Detta har inte direkt med saken att göra, men låt mig i sammanhanget också poängtera att det finns en diskussion om svensk representation i kommande EU-kommission som följer samma tendenser. Vi har ju i nio år haft en socialdemokratisk EU-kommissionär. Det motsvarar 40 % av väljarstödet här inne. 60 % har i noll år haft en kommissionär. Min fråga till Göran Persson blir: Vad tänker statsministern göra för att rätta till de förhållanden som har återspeglats i relationen mellan regering och riksdag denna höst?

Herr talman! Jag är här för att svara på frågor om det just passerade toppmötet. Jag gör det gärna om det finns frågor med substans som är förberedda. Men en allmänpolitisk debatt om vår parlamentariska situation i Sverige kanske vi kan spara till ett annat tillfälle, särskilt som tiden är knapp.

Herr talman! Herr statsminister! Det är väl ändå så att denna höst har handlat om relationer mellan riksdagens markerade ställning bland annat i synen på vald ordförande och det som regeringen har fört fram. Låt oss konstatera att det är ett EU-toppmöte som faller därför att man inte kan nå enighet. Vissa länder uppfattar att vissa frågor är så kära att de inte är beredda att gå till ett slut. Göran Persson har också markerat i vissa frågor, dock inte den där riksdagen hade en annan majoritet. Jag hörde statsministern på den öppna EU-nämndsförhandlingen i två timmar ha en lång plädering för, som det hette: Jag tror att de tycker . Och sedan fick vi höra allting som Göran Persson ansåg i frågan om vald ordförande. Det var väl alldeles tydligt för alla att här valde Socialdemokraterna att tycka att somt var viktigt och somt mindre viktigt. Det var alldeles tydligt att Sverige inte tänkte falla med någon sorts flagga i frågan om vald ordförande vad än riksdagen hade tyckt. Har den typen av relationer mellan riksdag och regering ingen relevans för statsministern?

Herr talman! De har i allra högsta grad relevans. Det fanns ingen som helst tvekan om vad riksdagen tycker på den punkten. Det uttrycktes tidigt mycket klart av Carl B Hamilton och några andra; om det handlade i slutänden om att anta eller förkasta det förslag som var framtaget så skulle vi anta det. Frågan om vald ordförande var inte av sådan dignitet att vi på den grunden skulle "vetera". Det var alldeles klart uttryckt av flera i den här kammaren. På den punkten råder det inte någon som helst tvekan. Vi kan tycka olika i sak, och jag har faktiskt redogjort för vad andra har sagt i frågan och argumenten för detta, som jag i och för sig tycker är kloka därför att de stärker mellanstatligheten. Vi kanske får komma tillbaka till den debatten. Men låtsas inte som om den svenska regeringen hade ett dåligt underbyggt mandat när vi gick till slutförhandlingen! Det hade vi inte. Vi har breda enigheter i Sveriges riksdag om hur vi har sett på det här. På de områden där Sveriges regering inte har fått riksdagen med sig har vi naturligtvis följt riksdagens råd. Det är självklart! Men det var ingen som uttryckte att det här med vald ordförande skulle hanteras på ett sådant sätt att vi skulle falla med flaggan i topp och "vetera" i slutförhandlingen. Om det har varit Moderaternas uppfattning - nu uttryckt av dess partiledare - så tycker jag att det är konstigt att det inte har sagts tidigare, bland annat i EU-nämnden.

Herr talman! Det är ingen hemlighet att jag och mina partikamrater som inte önskar ett EU med ökad överstatlighet inte är speciellt ledsna för att vi inte blev färdiga med den konstitution som leder just till mer överstatlighet. Det var det som det förhandlades om i helgen. Ändå förstår jag Göran Perssons och andras oro och ledsamhet över att förhandlingarna inte nådde ända fram. Jag läste på vägen hit i dag en liten bok om klokheter. Där stod det att inte ens i det djupaste mörker saknas något ljus. Det finns alltid ett ljus i mörkret. Jag vill lämna en liten uppmaning till Göran Persson om att det alltid finns något positivt i allting dåligt som händer. Det positiva i det som Göran Persson kan se som dåligt i de avbrutna toppförhandlingarna skulle då vara att vi nu har just den tid som han bad om vid det första mötet i Rom. Nu har vi möjlighet att föra en bred folklig debatt om konstitutionen och om EU:s framtidsfrågor. Nu har vi möjlighet att diskutera vart vi egentligen vill gå. Nu har vi möjlighet att låta svenskarna sätta sig in i konstitutionen så att Sverige inte längre är det land där befolkningen vet minst om vad som håller på att hända. Därför vill jag fråga Göran Persson hur han avser att agera för att få i gång den folkliga debatten och diskussionen om de så viktiga frågorna om EU:s och EU:s medborgares framtid och om huruvida vi ska ha en EU-konstitution och hur den i så fall ska se ut.

Herr talman! Jag skriver inte under uttalandet om att den svenska befolkningen vet minst om vad som händer i EU. Det är ett illa underbyggt påstående, vill jag påstå. I vilken grad, i vilken utsträckning och på vilket sätt vi ska föra en folklig debatt är bland annat upp till riksdagens partier att hantera. Det är inget som hindrar Gustav Fridolin och Miljöpartiet att med all den kraft Miljöpartiet förmår gå ut på gator och torg, starta studiecirklar, hålla kurser och konferenser, argumentera och debattera. Det gör vi hos oss. Det är ett normalt inslag i ett partipolitiskt arbete. Vi känner trygghet i den processen. Vi tror att den också bäst leder fram till att vi så småningom sammanfattar en ståndpunkt i denna kammare och tar ställning till det fördrag som så småningom kommer att förhandlas fram. Jag tycker att det är alldeles utmärkt om Gustav Fridolin har ambitionen att föra en bred folklig debatt. Välkommen! Vi väntar på initiativen.

Herr talman! Jag noterar att statsministern överprövar EU:s statistikbyrå Eurostat och dess mätningar som tyvärr visar att svenskarna har minst kunskap om den konstitution som förhandlas fram. Just därför behövs den folkliga debatt som jag pratar om. Jag kan berätta för statsministern att jag på tunnelbanan hit i morse samlade in namn för en folkomröstning om konstitutionen och diskuterade konstitutionen med alla dem jag mötte. Jag förstår att statsministern inte kan göra samma sak eftersom han inte önskar en folkomröstning, möjligen av rädsla för vad resultatet av en sådan skulle kunna bli. Men det finns ju andra saker som statsministern kan göra för att få i gång debatten. Vi har kommit med initiativ, vi har lanserat en kampanj för en folkomröstning om konstitutionen, vi är ute på gator och torg, vi finns i tunnelbanevagnarna och samlar namn för en folkomröstning och vi diskuterar de här frågorna. Vad gör statsministern för att få i gång en bred folklig debatt om EU:s framtidsfrågor?

Herr talman! Jag har alldeles nyss redogjort för hur vi arbetar inom socialdemokratin med detta. Om nu Gustav Fridolin har den här breda folkliga kampanjen på gator och torg på initiativ av Miljöpartiet så ska han väl vara tillfreds med situationen och inte önska sig att den ska starta en gång till. Vi har vårt sätt att arbeta, och andra partier har sitt sätt att arbeta. Det finns en bred majoritet i denna kammare för att frågan om fördraget så småningom ska avgöras i en riksdagsdebatt och i en riksdagsvotering med det mandat som dessa valda ombud har från Sveriges folk. Där avgör vi svåra frågor där målkonflikter kan finnas. Jag tycker att det är en bra ordning. Jag känner mig trygg med den diskussion som nu förs i vårt land.

Herr talman! Jag har en fråga till statsministern som kanske är lite mer avgränsad, men som ändå är så pass viktig för mig och för många kvinnor att jag vill lyfta fram den här. Den gäller artikel 51 § 3. Inför helgen och under konventsarbetet diskuterades om EU skulle vila på kristen grund eller inte. Man kan säga att det är samma krafter som drivit den frågan som också har drivit fram att kyrkor ska ha en specialställning i förhållande till EU. Jag vet att det är regeringens uppfattning att kyrkor, och inte minst katolska kyrkan, inte ska ha en särställning och vara en del av beslutsprocessen. Men samtidigt vet jag väldigt väl att de som har drivit fram den här skrivningen i artikel 51 § 3 har en annan uppfattning. De vill att stora kyrkor, till exempel katolska kyrkan, ska ha ett inflytande över beslutsprocessen. Nu finns det en mellanperiod att arbeta med och analysera den här frågan mer än vad vi har hunnit göra inför den här helgen. Jag känner mig inte riktigt trygg med att irländarna kanske ska få ansvar för att utforma den här frågan. Min fråga till statsministern är: Finns det anledning och möjlighet att fundera ytterligare över vad som finns bakom och vad syftet är med § 3 i artikel 51?

Herr talman! Det är två saker vi diskuterar. Den ena är den stora portalparagrafen om vad den europeiska unionen vilar på för typ av fundament. I konstitutionen skulle man skriva in den kristna läran eller åtminstone referenser till den. Det var många som motsatte sig detta. Vi vill skilja på konstitution och tro. I det här sammanhanget är det viktigt att vi hävdar den principen, särskilt som Europa i dag inte bara är mångkulturellt i allra högsta grad utan också präglat av flera olika religioner. Den saken tror jag är avklarad. Det italienska ordförandeskapet avsåg inte att resa den skrivningen. Den andra diskussionen om vilket inflytande olika typer av representanter för det civila samhället ska ha på olika typer av processer handlar om samråd. Det kan finnas motiv för att lyssna på kyrkorna i det sammanhanget. I stora delar av Europa är de mycket stora aktörer, inte minst inom sjukvård och utbildning. Vi har det inte så i Sverige. Exakt hur det ska uttryckas i fördraget får man naturligtvis se upp med så att man inte knäsätter någon princip som för det för långt. Å andra sidan får man inte heller blunda för det faktum att i stora delar av Europa är kyrkorna mycket tunga aktörer inom dessa sektorer.

Herr talman! För mig är det också väldigt naturligt att ha en öppen, bra och kontinuerlig dialog med olika kyrkor och samfund i Sverige. Men att gå därifrån till att lyfta in dem i beslutsprocessen är att ta ytterligare steg. Jag tror att det är viktigt att man skiljer de här två delarna av samhället åt. Jag vet att de som driver detta har ett annat syfte - och det har också Romano Prodis medarbetare uttryckt - nämligen att kyrkor och samfund måste bli en del av EU:s beslutsprocess. Det kommer från så tunga instanser men utan, vad jag förstår, stöd från kyrkor och samfund i Sverige. Det kommer alltså från det som statsministern nämnde, nämligen andra kyrkor och församlingar i bland annat södra Europa. Samtidigt vet jag att det är samma krafter som skiljer på kvinnliga rättigheter och mänskliga rättigheter. Det är krafter som gör helt andra tolkningar av det kristna evangeliet än vad jag personligen gör. Det gör mig orolig för kvinnors situation i framtiden, inte minst när det gäller deras reproduktiva rättigheter.

Herr talman! Jag kan förstå Carina Häggs oro. Det finns mycket runtomkring det här som reser frågor och som också signalerar varningar. Om man med inflytande i beslutsprocessen menar att man efterhör synpunkter innan man går till beslut, tycker jag att man kan leva med det. Vi har ju också remissförfaranden och olika typer av rundfrågor innan vi sätter ned foten. Men om man menar att de ska in direkt i beslutsfattande är det oegentligt. Det är någonting som vi inte tycker om. Vi får som sagt var lite tid att fundera extra på detta. Det viktigaste är att vi i portalparagrafen har fått bort referenser till religioner. Det är klokt. Det är uppenbart att kyrkorna är stora aktörer. De borde ha någon möjlighet att ge sin röst till känna, men som jag ser det kan det inte bli frågan om att påverka det formella beslutsfattandet.

Herr talman! Det blev en bättre värld i helgen i och med att tyrannen Saddam Hussein störtades och greps. Men samtidigt fick vi en dålig utveckling i Europa. Jag delar statsministerns besvikelse över att man inte kunde bli kvar i Bryssel. Å andra sidan har EU kunnat hantera sådant här förut. Regeringskonferensen fortsätter ju precis enligt de tidsplaner som statsministern tidigare har aviserat. Jag skulle vilja ta upp ett område där det synes råda mycket stor grund för enighet, och det är frågan om utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi moderater har hela tiden bejakat en utveckling på detta område där EU:s breda förmåga till kris- och konfliktlösning bättre tas till vara. Det som nu har präntats ned i fördragstexter är som jag ser det bara en bekräftelse av det samarbete som Sverige sedan länge redan är djupt involverat i, i alla dess delar. Jag tycker att det är bra att detta blir mer tydligt: Delaktigheten i unionen, att det är en solidaritet som råder och också hur EU ska kunna bli en bättre fredskraft. Däremot är debatten i Sverige dålig. Jag är rädd att regeringen själv har bidragit till en viss förvirring genom att inte visa en större öppenhet och vilja till debatt. De senaste veckorna fick vi en rätt förvirrad diskussion om Sveriges militära alliansfrihet i stället för en diskussion om det bra som nu sker. Jag tror att en av anledningarna till detta var att statsministern så tydligt redan i oktober sade att den här frågan är helt avförd från dagordningen. Därmed kände sig kanske många tagna på sängen. Därför undrar jag hur statsministern kunde göra denna missbedömning vid toppmötet i oktober och säga att det inte skulle bli någonting på utrikes- och säkerhetspolitikens område.

Herr talman! Det är säkert precis den typen av fråga som resulterar i att det finns en förvirrad situation. Och därmed avslöjar Gunilla Carlsson att hon inte riktigt har förstått vad det handlar om. I början av det italienska ordförandeskapet fördes frågan om säkerhetsgarantierna bort. Det är den stora förändringen från konventet jämfört med dagens situation. Det handlade om att vi skulle ge varandra militära säkerhetsgarantier. I det ögonblicket vi gör det är vi inte längre alliansfria. Då är vi inne i en ny försvarsallians med varandra, ömsesidigt. Det var det som avfördes i början av det italienska ordförandeskapet. Därmed återstod två frågor. Den ena var det så kallade strukturerade samarbetet, att vi tillsammans i Europa ska kunna göra insatser för att hävda fred, till exempel på Balkan, utan att nödvändigtvis för den sakens skull koppla in USA. Det var detta det handlade om. För det behövs en civilmilitär planeringsenhet inom unionen som kompletterar de faciliteter, den typ av organisation, som finns inom Nato. Det är detta vi diskuterat under hösten. Det upplever jag som helt okontroversiellt och i linje med tidigare praxis. Den tredje frågan som diskuterades - och där tycker jag att vi har anledning att vara lite bekymrade - är själva formuleringen i portalparagrafen om vart unionen syftar. Vi ställer oss inte bakom den formuleringen. Men eftersom unionen talar om att man ska utvecklas till en försvarsallians och samtidigt gör klart att detta sker enbart efter enhälliga beslut, har vi ju fortsatt vår möjlighet att icke delta i detta. Försvarsgarantierna var det stora som konventet föreslog. De försvann tidigt under hösten. Därmed var vi tillbaka i det traditionella samarbetet som vi har kunnat utveckla och förbättra under regeringskonferensen.

Herr talman! Det är statsministerns tolkning. Det får stå för honom om han tycker att jag är förvirrad, men jag tror att det var väldigt många som ansåg att statsministern här gjorde en viss undanmanöver som visade att man inte ville ha en diskussion. För hur det än är så är de här frågorna relativt kontroversiella i Sverige. Det handlar om ganska känsliga frågeställningar. Det finns ett regeringsunderlag som inte är helt klockrent i den här frågan. Därför tycker jag att vi har haft en tråkig diskussion som kom att handla om fel fråga, det vill säga den militära alliansfriheten, som inte var aktuell. I stället borde man börja diskutera vad de här besluten får för konsekvenser för Sverige. Vad betyder de för vår beredskap och vår förmåga att delta? Hur ska vi kunna leva upp till de ambitioner som vi också ger uttryck för.

Herr talman! Det var faktiskt så, Gunilla Carlsson, att den militära alliansfriheten kunde anses vara ifrågasatt fram tills vi hade mötet i Rom eller i Bryssel senare på hösten, i oktober, då man förde det här åt sidan. Därmed fick vi en öppning att gå vidare med regeringskonferensen som bygger på ett försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete som är av traditionellt snitt. Om det känns förvirrat någonstans här i kammaren just nu så tror jag inte att det är i den här talarstolen. Sedan, herr talman, vill jag också säga att vi har ett spänningsfält i Sveriges riksdag som inte enbart gör att det i det regeringsunderlag som nu gäller finns olika uppfattningar om en del av de frågor som vi nu diskuterar i EU. Vi har samsyn om alliansfriheten, men i det alternativa regeringsunderlaget finns ju hela regnbågen representerad, alltifrån Natomedlemskapet till det fasta försvaret av alliansfriheten, som Centerpartiet alltid har varit ett uttryck för.

Herr talman! Den 14 september sade svenska folket ett rungande nej till euro. Strax efter havererade stabilitetspakten, samma pakt som statsministern tidigare har konstaterat är nödvändig för att EMU ska kunna fungera. Sedan kom från EU:s egen statistikbyrå en statistik som sade att över hälften av EU:s befolkning numera har lågt förtroende för unionen. Ovanpå det kom fiaskot i Bryssel i lördags, och som lök på laxen överväger nu Frankrike och Tyskland att bryta upp EU i ett A-lag och ett B-lag och kanske ett C-lag. Statsministerns kommentar efter allt det här var: Framtiden för Europa är fortsatt god. Min fråga gäller statsministerns optimism om EU:s framtid. Den verkar vara huggen i sten. Eller finns det någonting nu efter det senaste fiaskot i Bryssel som skulle kunna rubba statsministerns EU-optimism, till exempel stabilitetspaktens kaos eller hotet om att EU splittras upp i två eller tre block?

Herr talman! Jag är i grunden en positiv person. Jag är optimist. Det är mycket lättare att leva livet med den utgångspunkten. Sedan ska jag naturligtvis inte dölja, Björn von der Esch, att jag av och till när det gäller EU har förtvivlat lite. Jag vill nämligen också att saker och ting ska gå fort. Det är ett annat av mina personlighetsdrag. Man får nog ändå inse att det tar sin tid när det handlar om så många länder som ska komma samman i något slags sammanlänkat kompromissbeslutande. Tänk bort unionen, Björn von der Esch! Hur skulle Europa se ut? Vilken typ av handelshinder skulle vi ha länderna emellan? Vilka konflikter skulle rasa? Jag kan inte se någonting annat än att denna tanke, om att kunna komma samman på detta sätt, i grunden är riktig och bra för oss, och då är man optimist. Sedan får vi bakslag ibland, och det har vi fått nu, men det innebär inte att man för den sakens skull ger upp. Man går vidare framåt. Björn von der Esch beskrivning av min uppfattning om stabilitetspakten är korrekt. Den är en grundbult i EMU-systemet, och det är en väldig motgång det som har skett i höst. Men, som jag sade förut, hade vi varit med så hade vår röst tippat utvecklingen åt andra hållet. Det är också värt att tänka på. Ibland sägs det att vi inte skulle ha inflytande på den europeiska utvecklingen. Det finns få saker som demonstrerar tydligare det inflytande vi skulle ha kunnat haft än just denna situation i stabilitetspakten. Vi duger vi också.

Herr talman! Även om en uppgörelse inte nåddes behandlades många frågor på toppmötet. Det blev klart var många EU-myndigheters placering ska vara, och Sverige har fått smittskyddsmyndigheten. Det är säkert en myndighet som passar vårt land väldigt bra, och jag vill gratulera statsministern till att vi har fått den här myndigheten. Statsministern nämnde också att några utrikespolitiska frågor togs upp, bland annat säkerhetsstrategin, koreanska halvön och Ryssland. Via ett TT-meddelande blev vi informerade om att EU ser över vapenembargot mot Kina. EU ska överväga att lyfta vapenembargot mot Kina, enligt ett beslut på toppmötet i Bryssel. Nu undrar jag om statsministern kan nämna lite mer om det här beslutet. Jag tror att det är viktigt, och det har kanske kommit lite i skymundan.

Herr talman! Det är ett beslut som gäller Kina som egentligen härstammar från händelserna på Himmelska fridens torg för 14 år sedan och ett beslut som är baserat på Europas bedömning av hur de mänskliga rättigheterna hanterades i Kina vid det tillfället. Vad Frankrike nu ville var att vi skulle pröva frågan på nytt. Jag tillstyrkte Frankrikes önskan om att frågan ska prövas på nytt men underströk att det bara gällde proceduren. Substansen, vilket beslut vi ska ta, får vi komma tillbaka till och samråda omkring. Nu går frågan till utrikesministrarna. De får börja en diskussion om substansfrågan. Sedan kommer den så småningom tillbaka till Europeiska rådet. Det var alltså ett förslag om vilken process som skulle gälla, inte ett förslag om vilket beslut som ska tas.

Herr talman! Tack, statsministern, för den redogörelsen. Jag tror inte att det riktigt har kommit fram i medierna vad som gäller. Nu förstår jag att ni väntar med substansfrågan och att ni kanske tittar över Kinafrågan rent övergripande. Och det kan ju vara bra. Jag tror att vi alla är bekymrade över de mänskliga rättigheterna i Kina. Det är ett land där man till exempel har ett väldigt stort antal dödsstraff, och de mänskliga rättigheterna kränks fortfarande. Så det skulle kännas konstigt om vi kanske skulle ta bort vapenembargot mot Kina. Därför är jag tacksam för statsministerns svar.

Herr talman! När många av oss nu känner besvikelse över att inte toppmötet gick i lås vill jag ändå ge regeringen ett erkännande för förhandlingsframgången med att lyckas få en av EU:s permanenta nya myndigheter till Sverige. Låt mig säga att den inte nödvändigtvis behöver lokaliseras till Stockholm, inte till Malmö heller för delen, så att statsministern förstår var den egentligen borde lokaliseras. Sedan har jag en fråga om toppmötet. Varför lockades egentligen alla med på den orimliga strategin att driva fram en uppgörelse på så här kort tid? Alla frågor var ju inte förhandlade i botten. Det svaret är kanske inte fullt så intressant som hur strategin nu ska se ut för att man ska kunna gå vidare så snabbt som möjligt. Jag delar uppfattningen att det vore olyckligt om vi finge ett A-lag och ett B-lag, och jag tror därför att det är nödvändigt att förhandlingarna kommer i gång så fort som möjligt igen. Statsministerns uppräkning av Irland, Holland och Luxemburg som ordförandeländer visar att horisonten ligger rätt långt fram. Men jag tror att det för att undvika A- och B-lag är viktigt att man startar tidigt. Min fråga är: Har statsministern hunnit fundera på en strategi för hur man ska ta sig fram snabbt med starten? Är regeringen beredd att vidta åtgärder för att underlätta att man kommer i gång, och hur gör man med de nya medlemsländerna som kommer in nu? Får de kommissionärer från början, eller hur ska man lösa den problematiken? Det är viktigt.

Herr talman! Jag tar den sista frågan först. Den frågan tar Nicefördraget hand om tills vi är 27 stycken, alltså när Bulgarien och Rumänien också kommer in som medlemmar. Då har vi ett problem, för Nicefördraget reglerar de 26 kommissionärerna, inte de 27. Det borde gå att hitta en lösning på det också temporärt - det är ingen större fråga egentligen. Jag tackar för synpunkterna på var myndigheten ska placeras. Klokt nog formulerade EU-toppmötet sig som så att det är Sveriges regering som ska besluta i vilken stad i Sverige som myndigheten ska ligga. Flera har redan hört av sig, och vad jag förstår är Sverige fullt av lämpliga platser för att etablera en myndighet av detta slag, med hög vetenskaplig kapacitet dessutom. Det gläder mig! Hur kunde det bli på det här viset? Det kan man nog reflektera över. Jag har inget bra svar annat än att det alltid finns inbyggt i den här typen av processer en vilja att sätta ett märke. Vi vet ju själva hur vi agerade när vi var ordförande: Vi ville nå ett resultat. Det är klart att italienarna också hade ambitioner för sitt ordförandeskap. När sedan försvarsfrågorna löstes ut ganska snabbt och relativt enkelt trots allt - den stora konflikten var ju där mellan Natoländerna - öppnade sig den klassiska förhandlingen igen om röstviktningen, den som vi har misslyckats med så många gånger förut. Då gjorde man ett försök. Jag klandrar inte italienarna för detta. Möjligen hade den andra strategin med facit i hand, nämligen att köra som vi tyckte också under det irländska ordförandeskapet, varit mer framgångsrik, men man kan ju inte utesluta att vi någon gång en vårmorgon under irländskt ordförandeskap hade vacklat ut från sammanträdesrummen i Bryssel och förhandlingarna också då hade havererat, kanske veckorna före ett EU-parlamentsval. Man vet inte. Men nästa gång det här kommer upp menar jag att frågan måste lösas ut. Orkar vi inte det då går vi in i en djupare kris. Jag tror inte på ett A- och ett B-lag. Det är fel tänkt, av det enkla skälet att de som tycker sig tillhöra A-laget ju inte riktigt agerar som om de tillhörde A-laget. Vi kan ju bara se på problemen med det A-lag som eurogruppen utgör. Det är ju faktiskt så att de största problemen i det sammanhanget har ju de länder som av och till skickar signaler att man ska gå vidare på egen hand. Vore det inte bättre att försöka klara det samarbete man redan har på ett sådant sätt att man följer fördragets bokstav?

Herr talman! Jag tar den sista frågan först. Den frågan tar Nicefördraget hand om tills vi är 27 stycken, alltså när Bulgarien och Rumänien också kommer in som medlemmar. Då har vi ett problem, för Nicefördraget reglerar de 26 kommissionärerna, inte de 27. Det borde gå att hitta en lösning på det också temporärt - det är ingen större fråga egentligen. Jag tackar för synpunkterna på var myndigheten ska placeras. Klokt nog formulerade EU-toppmötet sig som så att det är Sveriges regering som ska besluta i vilken stad i Sverige som myndigheten ska ligga. Flera har redan hört av sig, och vad jag förstår är Sverige fullt av lämpliga platser för att etablera en myndighet av detta slag, med hög vetenskaplig kapacitet dessutom. Det gläder mig! Hur kunde det bli på det här viset? Det kan man nog reflektera över. Jag har inget bra svar annat än att det alltid finns inbyggt i den här typen av processer en vilja att sätta ett märke. Vi vet ju själva hur vi agerade när vi var ordförande: Vi ville nå ett resultat. Det är klart att italienarna också hade ambitioner för sitt ordförandeskap. När sedan försvarsfrågorna löstes ut ganska snabbt och relativt enkelt trots allt - den stora konflikten var ju där mellan Natoländerna - öppnade sig den klassiska förhandlingen igen om röstviktningen, den som vi har misslyckats med så många gånger förut. Då gjorde man ett försök. Jag klandrar inte italienarna för detta. Möjligen hade den andra strategin med facit i hand, nämligen att köra som vi tyckte också under det irländska ordförandeskapet, varit mer framgångsrik, men man kan ju inte utesluta att vi någon gång en vårmorgon under irländskt ordförandeskap hade vacklat ut från sammanträdesrummen i Bryssel och förhandlingarna också då hade havererat, kanske veckorna före ett EU-parlamentsval. Man vet inte. Men nästa gång det här kommer upp menar jag att frågan måste lösas ut. Orkar vi inte det då går vi in i en djupare kris. Jag tror inte på ett A- och ett B-lag. Det är fel tänkt, av det enkla skälet att de som tycker sig tillhöra A-laget ju inte riktigt agerar som om de tillhörde A-laget. Vi kan ju bara se på problemen med det A-lag som eurogruppen utgör. Det är ju faktiskt så att de största problemen i det sammanhanget har ju de länder som av och till skickar signaler att man ska gå vidare på egen hand. Vore det inte bättre att försöka klara det samarbete man redan har på ett sådant sätt att man följer fördragets bokstav?

Herr talman! Först vill jag säga tack till statsministern för möjligheten att ställa frågor och lämna synpunkter. Det europeiska folkets representanter samlades i konventet under ett helt år för att ge uttryck för vad man ville ha i den nya konstitutionen. Detta var ett viktigt demokratiskt inslag i det europeiska samarbetet. Den tid som nu går menar jag innebär att fokus förskjuts från konventets och folkets vilja mot regeringarnas prestigekamp och maktrelationer. Jag menar att detta är ett så stort bekymmer i en situation då vi behöver ett stort demokratiskt fokus i Europa att man så snart som möjligt behöver ta upp den här processen igen. För varje månad som går minskar fokus på konventet och ökar kanske på stridigheten mellan regeringarna. Min fråga är: Delar statsministern uppfattningen att detta är ett starkt skäl för att vi ska få i gång processen igen så snart som möjligt?

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att processen kommer i gång vid rätt tidpunkt och med bra förutsättningar så att det går att komma framåt. Sedan är jag inte så där överdrivet entusiastisk över konventets fulländning vad gäller demokratisk förankring. Det fanns representanter, ja, för Sveriges riksdag. Det fanns representanter - en personlig representant - för Sveriges statsminister. Det fanns några representanter för Europaparlamentet. Men det var trots allt en ganska smal bas. Europasamarbetet är mellanstatligt. Det enda tillfälle då vi ordentligt i Sveriges riksdag har en diskussion om vilka positioner som vi ska inta är ju när statsråden går till EU-nämnden och hämtar sitt mandat innan de reser ned och företräder Sverige i Europasammanhangen. Jag vet inte hur många gånger jag har stått i den här talarstolen eller hur många inlägg jag har gjort under det här året. Jag tror att jag totalt kommer att ha ungefär 300 inlägg från talarstolen i år. Väldigt, väldigt många av dem har rört Europadebatt och att jag har hämtat ett mandat för att åka och företräda Sverige. Det finns en demokratisk legitimitet i det också.

Herr talman! Statsministern säger att ingen skugga ska falla över de nya medlemsländerna, och jag tror att vi alla delar den uppfattningen. Men jag tror ändå att vi som medborgare och många andra medborgare en sådan här dag, när vi har haft misslyckandet i Bryssel, får en bild av att vi nu inte har någon förmåga att fatta beslut. De nya länderna har kommit till. Det är en ny era. Det uppstår problem. Unionen kan inte fatta beslut. Jag menar att även detta talar för att vi måste visa att vi så raskt som möjligt återgår till en situation där vi kan fatta beslut och att detta kan göras i den nya gemenskapen och med de nya medlemsländerna.

Herr talman! Den uppfattningen delar jag: Det måste ske så snabbt som möjligt med beaktande av att EU-länderna också ska ha en rimlig chans att hantera situationen. Jag delar Holger Gustafssons uppfattning: Just att inte kunna ta beslut, eller att utstråla att man inte kan ta beslut, är det farligaste som kan hända en demokratisk institution. Där har vi samma uppfattning.

Herr talman! Jag vill också be att få tacka statsministern för rapporten från toppmötet. Jag vill först hålla med om en sak: Man ska se misslyckandet med konstitutionen också mot bakgrund av allt annat som händer och utvecklas inom Europeiska unionen. Jag säger detta, därför att vi måste kunna föra en debatt om tillkortakommanden och misslyckanden inom EU utan att ständigt ifrågasätta om vi ska vara med eller ej. Vi brukar i denna riksdag rätt ofta diskutera regeringens tillkortakommanden. Det är inget argument mot Sverige. Det är en del av den öppna politiska debatten. Jag skulle vilja ta upp en fråga som tidigare har berörts och ställa frågan till statsministern: Är det ändå inte så att utvecklingen inom EU inte bara har tagit sig uttryck i att vi får nya medlemmar och en gemensam säkerhetsstrategi utan också i att det finns en större insikt om att man i en union av EU:s slag också har ansvar för varandra och dessutom möter hot som är gemensamma, oavsett hur man definierar dem i sitt nationella parlament? Det är denna insikt som faktiskt kommer att prägla toppmötets diskussioner och de krav som solidariteten länderna emellan ställer. Jag förstår att statsministern undvek den viktiga frågan här, nämligen: Vad är det de facto som händer i en union när man kommer närmare och närmare varandra? Det är i grunden en omöjlig tanke att tänka att om Sverige blev angripet av terror, ett annat land eller på något annat allvarligt sätt så skulle vi då inte få hjälp av andra. Och på det omvända sättet gäller det för Sverige gentemot andra länder. Då gäller det att man inte bara ser på det som är mycket strikt formella förpliktelser utan också reella och moraliska förpliktelser. Anser inte statsministern att utvecklingen inom EU när det gäller diskussionen om solidaritet och förpliktelser leder fram till en diskussion om svensk säkerhetspolitik i detta perspektiv?

Herr talman! Jag ska först säga till Gunnar Hökmark att jag gillar det första han sade om att vi måste kunna förhålla oss till det som händer i EU utan att för den skull ifrågasätta hela den grundläggande konstruktionen. Det är självklart så. Det behöver sägas, tyvärr. Vad gäller säkerhets- och försvarspolitiken återigen: Den debatten har vi alltid fört i Sverige. Jag gjorde själv en genomgång av den här frågan för min egen skull, eftersom jag tillhörde dem som hade sett alliansfriheten som ett hinder för svenskt medlemskap i EU. Det var min uppfattning under 80-talet. Jag gjorde en genomgång av Sveriges alliansfrihet och neutralitetspolitik, alltifrån Karl XIV Johan och framåt. Det är en historia som är verkligt krokig, där vi från tid till annan har anpassat oss efter det läge som har gällt och till och med tummat på principer men hållit oss utanför krig. Så har det varit. Det beskrevs länge som en neutralitetspolitik. Neutralitet är någonting som man intar i händelse av krig. När ett krig bryter ut förklarar man sig neutral. Men vi gjorde inte ens det i slutet av andra världskriget, därför att vi inte tyckte att det var rätt. När jag säger vi så var det Sveriges riksdag. Det var Sveriges riksdag som hade beslutet, då som nu. Därför vill vi inte ha en ordning där vi på förhand har bundit oss för försvarsgarantier gentemot andra eller från andra. Solidaritet - ja, naturligtvis! Om det händer en naturkatastrof i Polen är det klart att vi kommer att vara där och hjälpa till. Om det blir ett terrorangrepp någonstans är det klart att vi kommer att hjälpa till, efter vår förmåga och på det sätt som riksdagen säger. Men försvarsgarantierna är borta ur EU:s arsenal, om jag uttrycker mig så, och det var välgörande. Därmed är vi tillbaka till det klassiska läge vi har haft: Vi anpassar vår säkerhetspolitik, vår försvarspolitik efter det läge som gäller. Vi är alliansfria. Syftet är att bevara fred och bidra till stabilitet i vårt närområde. Det är inget nytt. Det är en klassisk linje, och den klassiska linjen har överlevt därför att den har haft förmåga att anpassa sig till den verklighet som gäller. Det är inte alltid storståtligt men väldigt framgångsrikt.

Herr talman! Skillnaden gentemot förr är att vi i dag är med i en union med öppna gränser och ett politiskt samarbete. Det är klart att vi ska hjälpa Polen vid en naturkatastrof. Statsministern säger att det är självklart att vi ska hjälpa Polen vid en naturkatastrof. Men är det bara när Polen drabbas av extremt dåligt väder som solidariteten ska finnas där? Det var så uppenbart att Sverige, inför de diskussioner som nu fördes, kom att vara mer passivt och bromsande än aktivt och påverkande när det gäller utformningen av hur EU ska fungera även inom detta område. I slutändan ledde det till det som har hänt så många gånger när det gäller europeisk politik i Sverige, att ledarskapet hittar på något nytt som plötsligt kommer som en överraskning. Exakt det statsministern sade här, att vi lever i en ny tid och måste anpassa oss, är det som ställer krav på att vi också ska föra en diskussion om säkerhetspolitik där vi anpassar oss till att vi är medlemmar i en union med moraliska och ömsesidiga förpliktelser.

Herr talman! Det är förvånande att Gunnar Hökmark biter sig fast vid det sättet att argumentera. Han har haft möjlighet att följa både konventet och regeringskonferensen. Alla som har sett dem har sett att konflikten har handlat om motsättningar inom Nato, mellan å ena sidan en grupp Natoländer som ville gå vidare och etablera någonting annat, än med säkerhetsgarantier i Europa, och å andra sidan en grupp Natoländer som säger att detta är orimligt, att vi redan har dessa garantier inom Nato. Sedan finns det en tredje grupp alliansfria länder som säger: Vi har vår tradition och vi förbehåller oss rätten att ha den också i fortsättningen. Det var inte kontroversiellt. Den stora motsättningen har varit inom Nato. För första gången i den organisationens historia har det varit en djup konflikt som inte minst tog sig uttryck i att Turkiet, när krigsaktionen mot Irak sattes i gång, vägrade amerikanska trupper att passera över Turkiets territorium. Det har hänt den senaste tiden. Det är i skuggan av detta som regeringskonferensen har genomförts. Det är med utgångspunkt i detta som man har sagt att länderna i Europa inte ska ge försvarsgarantier till varandra. Det görs för dem som så vill, inom Nato. Vi andra som står utanför alliansen har att från fall till fall ta ställning till vilken politik vi kommer att driva, beslutad i denna riksdag baserad på uppfattningen att vi ska bidra till stabilitet och fred i vårt närområde.

Herr talman! Jag vill också, som många andra har gjort här, uttrycka min besvikelse över att vi inte har fått någon ny grundlag för EU. Vi i Göteborg och i Västsverige är också väldigt besvikna över att vi inte fick en sjösäkerhetsbyrå till Sverige. Det hade varit naturligt att placera den i Göteborg, med vår sjöfartstradition och det säkerhetstänkande som finns på Chalmers och Volvo. Att vi har fått en smittskyddsmyndighet i stället är inte bara en förlust för Göteborg utan också för hela landet. Den smittskyddsmyndighet som vi nu har fått har bara hälften så stor budget som en sjöfartsmyndighet skulle ha haft. Det innebär hälften så många arbetstillfällen i Sverige och hälften så mycket skatteintäkter till vårt land. Eftersom Sverige var ett av två länder som inte hade någon myndighet hade vi fått välja först. Jag vet inte varför vi hamnade med den här mindre myndigheten. Jag tror att det kan bero på att regeringen inte ville prioritera. Man hade alla dörrar öppna för alla myndigheter, och så blev det som det blev. Jag vill nu slå an en lite mer försonlig ton, herr statsminister: Vi göteborgare har många strängar på vår lyra och en smittskyddsmyndighet skulle även platsa i Göteborg. Vi har Sahlgrenska universitetssjukhuset. Vi har forskningen vid Göteborgs universitet och Chalmers. Vi har också många forskningsföretag, internationellt kända sådana som Astra Zeneca i vår grannkommun. Jag vill fråga herr statsministern om han är villig att placera denna smittskyddsmyndighet i Göteborg.

Herr talman! Om myndigheten inte är för liten för Göteborg är vi naturligtvis beredda att pröva också Göteborg i sammanhanget.

Herr talman! Tack så mycket för det svaret, herr statsminister. Jag tolkar det som en positiv vinkning om att vi i Göteborg kan vara mycket förhoppningsfulla.

Herr talman! Om det är några som bevakar sina intressen effektivt i sådana här sammanhang så är det göteborgarna. Det finns ett mycket känt kommunalråd som alltid är på tråden när någonting ska placeras. Jag kan försäkra att han har en hel del gott att säga om Göteborg. För oss var det viktigt att inte hamna i något slags ovärdigt kattrakande när dessa myndigheter diskuterades. Det är trots allt för unionens bästa de inrättas. Vi är nettobetalare till denna union. Det ska inte finnas en byråkrat för mycket, inte en myndighet för mycket. Därför ska var och en kunna motiveras utifrån sina utgångspunkter. Den här myndigheten kan motiveras, och den passar bra i Sverige. Det hade också en sjöfartsmyndighet gjort, den uppfattningen kan jag dela. Men vi fick till stånd ett beslut för unionen som gjorde att vi kom ur en förnedrande situation där vi under flera år har varit handlingsförlamade på denna punkt. Det tror jag var bra.

Herr talman! Först skulle jag vilja säga att jag blev positivt överraskad av att statsministern faktiskt antydde att konventets arbetsmetoder kanske inte var de allra bästa. Du kanske syftar på att bara 17 % var kvinnor och att snittåldern var nära 65 år. Jag delar den åsikten. Arbetskonventet var inte det bästa för en framtida EU-grundlag för kommande generationer. Däremot är jag jätteglad, herr statsminister, att toppmötet slutade i fiasko. Jag står för det! Det ger en underbar tid för att dels diskutera konventet ännu mer, dels analysera de förslag som finns i konventet och som man har jobbat fram hittills. Bland annat tycker jag att man borde analysera konsekvenserna av militärsamarbetet mer. En särskild debatt i riksdagen i vår hade varit utmärkt. En skrivelse hade varit jättebra. En diskussion både i riksdagen och utanför riksdagen hade varit utmärkt. Jag hoppas att regeringen kan ta initiativ till detta tillsammans med riksdagen för att få en öppen och bra debatt. Det var just det vi ville ha. Sverige ville, riksdagen ville ha en lång betänketid, en lång diskussionstid för konventets förslag som kom i Thessaloniki innan vi fattade något sorts beslut. Därför är jag glad att man inte snabbade på med toppmötet utan faktiskt kunde avsluta det. Jag vill dock säga en sak. I slutförklaringen från toppmötet står att det nu finns ett förhandlingsregelverk kring de framförhandlade texter som man lyckades med. Jag skulle vilja fråga om en sak som togs upp på EU-nämnden. Vad hände med miljögarantin? Vad hände med diskussionen om ett protokoll för en hållbar utveckling i konventets texter? Kom ni fram till någonting? Kunde du slå näven i bordet, Göran Persson, och få ett bättre miljöavsnitt i den text som nu finns i underlaget till konventet?

Herr talman! Vi kom aldrig in i den typen av förhandlingssituation under denna helg. Med tanke på att de stora frågorna inte löstes ut sköts allt på framtiden. Sedan delar jag uppfattningen om konventet. Vi ska vara försiktiga med att heroisera denna skapelse. Den har en hel del svagheter.

Herr talman! Det är en sak vi är överens om. Det är bra. Men jag hoppas fortfarande på något besked från statsministern. Hur kan vi utveckla diskussionerna om konstitutionen och det framtida EU? Jag vet att vi har olika åsikter om det. Jag tycker att Sverige ska lämna EU för att bygga ett annat sorts arbete. Jag vet att statsministern har en lite annan åsikt i den frågan. Men jag tror nog att det är viktigt att man diskuterar frågan och inte är rädd för att resonera om för- och nackdelar fram och tillbaka. Dock kan jag inte uttolka slutförklaringen från toppmötet på annat sätt än att man faktiskt har arbetat fram en text som kallas förhandlingsregelverk. Det är i denna text jag undrar om det har skett några framsteg med miljöfrågorna i konstitutionsförslaget. Det tycker jag att man borde ha lyckats med.

Herr talman! Jag har en helt annan uppfattning än Ulf Holm om vikten av en Europaunion. Den har jag därför att jag tror att vi inte klarar att lösa vissa frågor ensamma. En tydlig sådan fråga är miljöfrågan. Var skulle vi stå någonstans om varje land vart för sig skulle hantera sådant som är gränsöverskridande? Det behövs inte särskilt mycket eftertanke för att inse att miljöfrågan mer än något annat motiverar en Europaunion. Det blir obegripligt hur man i nästa andetag kan hävda att de skrivningar som finns inte är tillräckligt radikala, att man inte har kämpat tillräckligt hårt. Jag har kämpat för att unionen ska vara effektiv och beslutskraftig, för att vi ska kunna hantera de problem och de diskussioner som måste föras i miljöfrågan. Jag vill ha ett forum för detta. Det är där vi skiljer oss åt. Hur långt vi sedan driver dessa skrivningar vid varje förhandlingstillfälle kan jag nu inte redogöra för i detalj. Jag kommer tillbaka till det.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka alla partier i EU-nämnden, EU-nämndens kansli, regeringen, statsministerns och utrikesministerns medarbetare därför att vi gemensamt under den här helgen har lyckats genomföra det samråd som riksdagen har gett oss i uppdrag att göra. Det kunde vi göra genom att EU-nämnden var uppkopplad till Bryssel både fredag kväll och lördag och på så sätt kunde delta i hela slutprocessen tillsammans med regeringen. Jag tycker att det vi har genomfört gemensamt under den här helgen är som ett samråd ska vara när det är som allra bäst. Jag vill tacka för det. Naturligtvis vill jag också gratulera till framgången med smittskyddsmyndigheten. Sedan kommer jag till min fråga. Jag har också läst slutförslaget och slutförklaringen liksom om det odiskutabla förhandlingsregelverket. Jag hoppas att vi kan känna oss lugna vad gäller alliansfriheten och jämställdheten. Men jag skulle vilja utveckla Ulf Holms fråga till statsministern lite mer och säga: Vad gör vi fortsättningsvis vad gäller miljöfrågorna så att det inte bara är den socialdemokratiska regeringen som driver de här frågorna? Det är så läget har varit hitintills. Det är Sverige och regeringen som driver detta. Vi har inte fått så mycket stöd från de andra länderna. Det skulle jag vara orolig över om jag tillhörde Miljöpartiet. Dessutom har jag naturligtvis också en fråga om arbetsrätten. Är det också en fråga som vi kan känna kommer att vara en stor och viktig del fortsättningsvis?

Herr talman! Inger Segelström har rätt. Det var ett nära samråd, och det var konstruktivt hela tiden. Låt mig också från regeringens sida tacka EU-nämnden och dess ordförande för ett bra samarbete. När det gäller de frågor vi diskuterar döljer jag inte att det faktiskt inte är många regeringar, om ens någon, vid sidan av den svenska som nu aktivt driver miljöfrågan. Det har skett en politisk vindkantring i Europa. Europa har gått mot höger. Då sitter de här frågorna inte i högsätet. Så är det ju - för att inte tala om arbetsrätt och fackliga rättigheter. Vi är ensamma om att driva detta. Vi kunde kanske hoppas på att man åtminstone i de regeringar där gröna sitter med skulle ha kunnat lyfta fram de här frågorna lite mer kraftfullt. Men inte ens från detta håll skådar vi någon frisk grönska, tyvärr. Vi kämpar på, Inger.

Herr talman! Jag tycker också att det var bra att vi fick en EU-myndighet till Sverige. Men jag undrar också varför det blev just smittskyddet. Det här är ingen stor profilfråga för oss. Det är däremot EMSA, den europeiska sjöfartsbyrån. Vi är alltså en stor sjöfartsnation. Och det största färjerederiet i Sverige ligger faktiskt i Göteborg. Vi är också duktiga, om inte duktigast i världen, just när det gäller sjösäkerhet och sjömiljö. För några veckor sedan i EU-nämnden var just EMSA uppe till diskussion med kommunikationsminister Ulrica Messing. Jag upplevde vid den diskussionen att det fanns en entydighet. Det var EMSA vi skulle ha. Därför skulle jag vilja veta hur diskussionen fördes som ledde till att vi inte fick just EMSA till Sverige.

Herr talman! Vi har speciellt goda förutsättningar att ta emot smittskyddsverksamheten. Vi har en laboratoriekapacitet på området som få länder i Europa har. Vi har ett av fyra laboratorier av detta slag som behövs. Vi har dessutom en stor, tung läkemedelsindustri i Sverige. Vi har en framgångsrik forskningsverksamhet där vi ligger i världsfronten på detta område. Vi har kluster av vetenskaplig excellens som gör att vi naturligtvis kan vara en värdig nation för den typen av verksamhet. Vi skulle också ha kunnat ta emot sjöfartsmyndigheten, naturligtvis. Det hade också passat oss bra. Men det här var någonting som vi kan göra också för unionen. Det tycker jag är viktigt. Vi ska inte överdriva om det är 100 eller 200 tjänster. Det blir lite märkligt att vi ska strida i Europas ledande politiska organ om en regionalpolitik som handlar om hundra tillkommande jobb i ett land. Det är fel skala på debatten, så att säga. Vi får inte utgå från att detta skulle vara till nytta för Sverige - 100 eller 200 Europabyråkrater i Göteborg eller någon annanstans. Vi måste utgå från vad Europa behöver för kapacitet och kompetens för att utveckla det gemensamma liv vi lever. Vad kan vi bidra med i det sammanhanget? Vi kan bidra på flera olika områden. Här har vi en kompetens som passar väl in, smittskyddet. Låt oss då samarbeta om detta. Så ser resonemanget ut. Det blir fel om vi i det här sammanhanget tycker att vi ska slå vakt om de sista tillkommande hundra jobben. Det kommer bara att skapa en spiral i Europa som driver på byråkratins utbyggnad. Vi är nettobetalare till denna byråkrati. Vi ska hålla emot det här. Vi ska ha utgångspunkten: Vad kan vi göra för Europa? Jag tyckte att vi kunde göra något på det här området.

Herr talman! Statsministern säger: Vad kan vi göra för Europa? När det gäller kapacitet och kompetens vill jag hävda att vi är bäst i Europa just när det gäller sjösäkerheten. Nu var det Portugal som fick just denna institution. Jag vill ställa en direkt fråga till statsministern: Fick vi välja mellan dessa två myndigheter och valde smittskyddsmyndigheten och inte EMSA?

Herr talman! Så går det inte till. Det är ordförandeskapet som presenterar ett paket som syftar till att skapa en enighet. Vi försökte med det här under vår ordförandetid. Det gick inte. Sedan körde belgarna ett väldigt fräckt försök i Laeken. Det gick inte heller. De diskussioner som fördes då var rent ut sagt pinsamma. Sedan har finnarna kämpat med italienarna väldigt länge om var livsmedelsmyndigheten ska ligga. Den finske statsministern ser jag nu får kritik därför att han accepterade kemikaliemyndigheten i stället för livsmedelsmyndigheten. Hela den här diskussionen blir smått förnedrande för Europa och för EU. Vem som blir värd för den ena eller andra myndigheten är inte ett nationellt intresse. Det är ett Europaintresse. Vi ska se till att vi enas om ett sådant beslut att varje myndighet får maximalt goda förutsättningar. Smittskyddsmyndigheten kommer att fungera väl i Sverige, och det är jag glad för.

Herr talman! Statsministerns uttalande om försvarsgarantier i förslaget till konstitution stämmer inte med den information som regeringen har gett riksdagens EU-nämnd tidigare. Enligt statsministern finns det inte försvarsgarantier i unionens arsenal. Men enligt den information som vi har fått tidigare finns det försvarsgarantier som dock Sverige har möjlighet att stå utanför. Vilket är det som stämmer? Är det den information som EU-nämnden har tagit ställning till, eller är det den information som statsministern ger här i dag? Tidigare i debatten hyllade statsministern fastheten. Men problemet är att medan statsministern talar om fasthet agerar Sverige helt enligt anpassningens princip, anpassningen som strategi. Det som har varit svenska ståndpunkter tidigare förkastas alltid om enigheten så kräver. När konventet tillsattes sade den svenska regeringen att konventet borde ta fram fler förslag som skulle ses som inlägg till en regeringskonferens. Så blev det ju inte. Konventet tog sedan ställning som åtminstone inte den svenska regeringen hade avsett. Därefter sade regeringen att det borde förflyta en lång tid mellan konventet och regeringskonferensen, så att debatten bland medborgarna i medlemsstaterna skulle kunna ta fart. Så blev det inte. Regeringskonferensen satte till och med i gång innan riksdagen hann fatta beslut om svenska ställningstaganden. Nu har vi genom sammanbrottet i helgen skapat oss utrymme för en grundläggande diskussion om innehållet i EU:s grundlag. Hittills har den diskussionen varit helt otillräcklig. På vilket sätt avser statsministern att initiera en sådan bred debatt om EU:s ökande makt, om det kommande avskedet till alliansfriheten och om skärpningen av asylpolitiken med flera frågor inför regeringskonferensens fortsättning?

Herr talman! Jag har redan svarat på dessa frågor om hur vi ser på diskussionen och nödvändigheten av att ha en bred folklig debatt när Gustav Fridolin ställde dem. Sedan är det naturligtvis upp till varje parti i riksdagen att ta ett initiativ till detta. Det sker normalt inom partiernas ram. Jag upplever också att vi har haft en intensiv debatt under den gångna tiden, inte minst under det senaste halvåret. Och vi har dessutom haft en ordentlig remissomgång av det konventsförslag som har lagts fram. Det har skett en noggrann behandling. Nu får vi ytterligare tid, och den kan vi använda på olika sätt. Och då är det upp till partierna att bestämma sig för hur det ska ske. Då är det fritt fram också för Vänsterpartiet och en blivande partiledare att inom sin partiorganisation föra diskussionen om hur man ska utveckla Europaunionen eller om man ska kliva ur den helt som åtminstone hittills har varit en av de positioner som Vänsterpartiet har haft. Försvarsgarantier ges inom en försvarsallians. EU är inte en försvarsallians. Vi har en försvarsallians i Europa. Den heter Nato. Nu har man enats om att där ges försvarsgarantier om man så vill. Vi ger inte försvarsgarantier till någon annan och tar inte emot försvarsgarantier från någon annan. Vi står utanför den militäralliansen.

Herr talman! Jag kan inte tolka det svaret på något annat sätt än att regeringen inte har varit helt sanningsenlig i sin information till EU-nämnden. Där har man tydligt sagt att det som unionen gör är att skaffa sig försvarsgarantier inom unionens ram men att Sverige ges rätten att inte omfattas av dem. Det är den information som vi har fått, och det är den information som vi har haft att ta ställning till. Det som statsministern säger nu är att det inte finns några sådana försvarsgarantier. Det måste vara en förändring av den artikel i konstitutionsförslaget som vi tidigare har diskuterat, framför allt förra veckan. När det gäller den diskussion som behöver ta fart nu kan jag ge ett tips: Sätt ned foten och utlys en folkomröstning. Det finns få medborgare i Europa som är mer medvetna till exempel om vad EMU innebär. Och det har vi naturligtvis den svenska folkomröstningen att tacka för. Tidigare har såväl statsministern som utrikesministern talat om att EU-parlamentsvalet borde användas för att diskutera EU:s konstitution. Gäller det fortfarande, eller menar statsministern att det är riksdagen, som knappast är representativ i den här frågan, som ska fatta beslutet själv?

Herr talman! Jag har väldigt svårt att förstå att inte riksdagen skulle vara representativ. Vilket annat organ ser en vänsterpartiledare i vardande som är mer representativt än riksdagen? Vilken uppfattning är det uttryck för? Om det är något organ i Sverige som ska ta ställning till ett svårt och komplicerat material och göra det med demokratisk legitimitet är det väl riksdagen? Jag varnar för en utveckling där allting reduceras till enfrågerörelser, där var sak bryts ut för sig och spetsas till, och där man aldrig får möjlighet att väga av målkonflikten mellan olika inslag i ett helt paket. Det kommer på sikt att minska förtroendet för riksdagen, och det kommer på sikt att försvåra möjligheterna, Lars Ohly, för dem som vill använda den politiska makten för att omfördela i samhället. Om det inte finns någon riksdag med trovärdighet, och om det inte finns någon riksdag med kraft, kommer också valdeltagandet att sjunka, och då försvinner förutsättningarna för den samhällsmodell som jag trodde att vi var överens om. Säkerhets- och försvarsgarantierna kan naturligtvis inte ges av EU. De ges antingen i den tradition som Nato representerar, eller också löser vi det på det sätt som den andra traditionen inom unionen representerar, i alliansfrihetens namn. Så ligger det till, och så kommer det uppenbarligen också att förbli.