Återrapportering

Herr talman! Ärade ledamöter! Europeiska rådet träffades den 4 februari i Bryssel under ledning av den valde ordföranden Herman Van Rompuy. Ordförandens ursprungliga avsikt med mötet var att fokusera på EU:s framtida EU- och innovationspolitik. I stället kom mötet till stor del att handla om två andra aktuella frågor - situationen i Egypten och det ekonomiska läget i EU:s medlemsländer. Herr talman! Omvärlden har de senaste veckorna följt omvälvande förändringar först i Tunisien och sedan i Egypten. Det handlar om en kamp för mänskliga rättigheter och demokrati, en kamp för rätten till en ny framtid utan ständig övervakning, en kamp för frihet utan maktlöshet inför ingripande från kontrollapparaten. Ännu vet vi inte hur demonstranternas kamp slutar. Vägen till ett nytt politiskt styre, demokratiska institutioner och fria och rättvisa val i dessa länder är mycket lång. Låt mig understryka att denna positiva utveckling i Egypten och Tunisien sker i EU:s absoluta närområde och att detta är en utveckling som Sverige och EU måste ge sitt fulla stöd. Det står klart att vi i denna historiska möjlighet måste göra vårt yttersta för att säkra en fredlig och demokratisk utveckling. Det är mot denna bakgrund som Europeiska rådet i fredags gjorde sina uttalanden. EU:s stats- och regeringschefer underströk vikten av att kraven på demokrati möts med dialog och politiska reformer, med full respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt genom fria och rättvisa val. Vi krävde också att alla parter måste avstå från våldsanvändning och att en ordnad övergång till en bred regeringsstruktur ska påbörjas. Denna övergångsprocess måste inledas omedelbart. Europeiska unionen erbjöd sitt fulla stöd under övergången. Den höga representanten Catherine Ashton ombads också utarbeta ett paket av olika stödåtgärder. Det handlar bland annat om hjälp till att stärka demokratiska institutioner och förbereda fria och rättvisa val. Hon ombads också tillsammans med kommissionen att erbjuda humanitär hjälp och föreslå åtgärder och projekt för att stimulera samarbete, utbyte och investeringar i syfte att stimulera ekonomisk och social utveckling. Den höga representanten Catherine Ashton kommer inom kort att besöka både Tunisien och Egypten. Eftersom utgången av demonstranternas kamp i dessa länder ännu är oviss är det desto viktigare för oss att noga följa och ge vårt stöd för en fredlig utveckling. Herr talman! Inför toppmötet kunde vi i medierna följa spekulationer om en ny konkurrenskraftspakt av tysk-fransk härkomst. Avsikten med en sådan pakt skulle vara att öka den ekonomiska koordineringen, minska obalanserna i unionen och därmed försöka undvika nya ekonomiska kriser. Diskussionerna under toppmötet om hur en bättre ekonomisk styrning skulle kunna åstadkommas var långa och intensiva, inte minst eftersom flera medlemsländer fortsatt befinner sig i ett besvärligt ekonomiskt läge. Men några konkreta åtgärder inom ramen för en ny pakt lades inte fram från fransk eller tysk sida. I stället konstaterades i ett allmänt uttalande från stats- och regeringscheferna i euroländerna att ytterligare steg ska tas för att uppnå en ny ekonomisk koordinering för att förbättra konkurrenskraften utan att samtidigt underminera den inre marknaden. Herman Van Rompuy kommer nu att konsultera länderna i eurogruppen om hur detta ska kunna åstadkommas. Icke-euroländer kommer också att involveras i denna process på, som det heter, lämpligt sätt. Resultatet av konsultationsprocessen kommer vi att få se inför toppmötet i mars. Från svensk utgångspunkt är det välkommet att medlemsländerna fortsatt diskuterar hur den ekonomiska styrningen kan förbättras. Den senaste ekonomiska krisen har visat på stora underskott i de offentliga finanserna hos vissa medlemsländer som ett striktare regelverk också skulle ha kunnat motverka. Det viktiga när man diskuterar ett nytt ekonomiskt ramverk är dock att man noga inventerar det som redan görs så att dubbelarbete och parallella strukturer undviks. Detta framförde jag också vid mötet. Vid mötet underströks också vikten av att gå snabbt fram med kommissionens lagförslag om en stärkning av stabilitets- och tillväxtpakten och att genomföra ambitiösa stresstester för banker. Detta är något som Sverige starkt välkomnar. Herr talman! Vid toppmötet kunde vi enas om vikten av en integrerad europeisk energimarknad och vilka åtgärder som måste vidtas för att nå detta mål. Lagar och regler om den inre marknaden för energi måste genomföras i alla delar senast 2014. Beslut fattades också om att det efter 2015 inte ska finnas några medlemsstater i EU som är isolerade från de europeiska gas- och elnäten. Europa har mycket att vinna på ett energisamarbete. Det handlar både om energisäkerhet och om klimatpolitik. Genom att ett land får tillgång till fler energikällor kan tidigare över- och underkapacitet utjämnas, och genom EU:s fastslagna mål om växthusgasreduktion och krav på förnybara energikällor säkras också en klimatvänligare energiproduktion. I likhet med den position som Sverige länge har drivit kunde vi också enas om att marknaden måste stå för huvuddelen av de tunga investeringarna i energiinfrastrukturen och att regelverket måste göra sådana investeringar attraktiva. Endast när alla andra vägar är uttömda kan EU-medel användas till energiinfrastruktur. Vikten av bättre enhetlighet i yttre förbindelser med de viktigaste producent-, transit- och konsumentländerna lyftes också fram. Kommissionen ombads att senast i juni 2011 lägga fram ett meddelande om försörjningstrygghet och internationellt samarbete. Herr talman! Vid mötet antogs också slutsatser om hur den europeiska forsknings- och innovationspolitiken bör utvecklas. Europeiska rådet fastslog att den gemensamma programplaneringen ska utvecklas och att det europeiska forskningsområdet bör fullbordas senast 2014, detta för att kunna skapa en inre marknad för kunskap, forskning och innovation. Insatser för att förbättra rörligheten av forskare och studenter lyftes särskilt fram. Som vi har kunnat följa i bland annat nyhetsrapporteringen ligger Sverige i dag långt fram inom detta område. Vi ligger i dag i täten när det gäller investeringar i forskning och innovation inom EU. Det är en stark grund att bygga på men ger oss inte skäl att luta oss tillbaka. Det är bara genom att fortsätta arbetet som vi kan behålla, utveckla och förstärka vår i dag mycket starka position. Herr talman! Jag är därmed redo att ta del av ledamöternas synpunkter och frågor.

Herr talman! Statsministern har här redogjort för toppmötet, och eftersom tiden är kort tänkte jag koncentrera mig på frågan om den ekonomiska situationen i Europa. Dels var frågan uppe, dels kom också Tyskland och Frankrike med en ny pakt för konkurrenskraft som förutom att den andas federalism också innebär justerade pensionssystem, ingrepp i de olika ländernas lönebildning och så vidare. Detta kompletterar det som Van Rompuy tidigare har tagit fram i sin rapport. Detta kan man säga är främst en fråga för euroländerna, men även andra länder erbjuds att vara med. På frågan om statsministern tycker att Sverige ska vara med säger statsministern ungefär så här: Jag har inte formellt fått frågan, och därmed har jag inte behövt svara. Min fråga är då om statsministern har en dold fundering om hur han tänker hantera detta. Eller har han ingen uppfattning alls? Detta vore om möjligt vore sämre, eftersom det här är en väldigt viktig fråga, både för EMU-länderna och för alla länder i EU. Den ekonomiska situationen och diskussionen kring detta kommer att komma upp i mars igen, men ska vi bara reagera eller ska vi också agera? På vilket sätt avser statsministern att inbegripa oppositionen i det väldigt viktiga arbete som nu pågår?

Herr talman! Låt mig först inskärpa att det är omfattande regelförändringar och lagstiftningsärenden på väg fram inom EU-systemet för att möta lärdomarna av finanskrisen och den djupa industrikris som följde i finanskrisens spår. I mycket av detta har Sverige varit pådrivande, delvis under svenskt ordförandeskap. Vi välkomnar väldigt mycket av detta; vi tyckte till och med i en hel del fall att vi borde ha gått längre i att inskärpa behov av att ha ordning i offentliga finanser och att reducera statsskulder som är ett återkommande problem i delar av Europa. Skälet till att jag var försiktig i mina kommentarer kring det som beskrevs som ett konkurrenskraftspaket var att det alltså inte presenterades något konkurrenskraftspaket på toppmötet. Därför är det svårt att återrapportera detta, annat än som något, som det brukar heta inom EU, mer nämndes i korridorer än inne på mötena. Det följdes naturligtvis av en fransk-tysk presskonferens där man sade att det här var något viktigt, men det framgår av slutsatstexterna att det inte i substans är klarlagt vad detta innebär. Vi har efterfrågat att Europeiska rådets ordförande ska konsultera framför allt eurozonens länder för att inskärpa vad det kan komma att tänkas vara fråga om. Huruvida det sedan kommer att inbegripa länder som inte har euron som valuta är en fråga som är för tidigt väckt. Det gör att jag, mycket av respekt för demokratin och för det svenska parlamentet, inte vill binda oss till någonting som vare sig är presenterat eller färdigt att förhålla sig till. Det var grunden till mina kommentarer. Skälet till att jag inskärpte behovet av att akta sig för att göra saker i parallella strukturer är att jag upplever att väldigt mycket av de åtgärder som är på väg fram är till fyllest och också bör få komma på plats. En del av den koordinering man talar om kan möjligen välkomnas i en sorts benchmarking, som det brukar heta. Man jämför sig med den som kanske har kommit längst och varit mest framgångsrik. Det kan rimligen ändå inte bli på EU-nivå som beslut fattas om sådant som rimligen ligger inom nationell kompetens. Det var för övrigt en synpunkt som framfördes av många.

Herr talman! Jag välkomnar det som statsministern säger om den nationella kompetensen, och jag tycker att det är bra om man slår fast att det ska fortsätta att vara på det sättet. Dock andas det helt andra strömningar i Europa just nu. Jag tycker inte att åtgärderna är till fyllest. Vi kan ha andra åsikter om att Frankrike och Tyskland går före, icke förty handlar det om att vi då också får ha en åsikt och försöka påverka. Vi är många som har varit med och sparat på 90-talet här i Sverige och hittat en balans som fungerar. I de dokument som tagits fram nu sägs ingenting om arbetslösheten och ingenting om att höja efterfrågan. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Återigen till frågan: Det är stora förändringar på gång som kan beslutas över en natt på ett toppmöte i Bryssel, hur kommer oppositionen och riksdagen att bli involverade i detta och inte behandlas så ad hoc som har varit fallet beroende på situationen i EU?

Herr talman! Detta är rimliga frågor som möjligen borde ställas till regeringscheferna i Tyskland och Frankrike. Vi har, som Marie Granlund påpekar, en ordning där vi förförankrar positioner inför toppmöten som bygger på väl underbyggda förberedelser och gärna har varit i relevanta ministerråd innan de kommer upp till Europeiska rådet. Detta inskärpte jag och många med mig har varit en god ordning liksom att vi i Sverige gillar när saker och ting är väl förberedda och vi vet vilka beslut vi är med och fattar. Jag vill ändå inskärpa, det framgår också av slutsatserna, att vi alltså inte har fattat några beslut. Vi har angivit en instruktion till Europeiska rådets ordförande att genomföra konsultationer som kommer att vara en del av förberedelserna för det marstoppmöte där dessa och många andra av de ekonomiska frågorna kommer upp för avgörande. Detta föregås rimligen av EU-nämndsöverläggningar och förankring i Sveriges riksdag. Det ska naturligtvis vara tillfällen då vi förhoppningsvis lite mer konkret kan diskutera de många åtgärder som nu är på väg och möjligen få lite större konkretion kring vad det är som menas med denna konkurrenskraftspakt.

Herr talman! Det är mycket glädjande att Europeiska rådet har diskuterat en av de viktiga framtidsfrågorna för Europas möjligheter att kunna konkurrera på världsmarknaden framöver. Det handlar om innovationsfrågorna. Jag noterar då att Europeiska rådet nu har efterlyst ett strategiskt integrerat tillvägagångssätt för att stimulera innovation till förmån för medborgare samt små och stora företag. Kommissionen uppmanas nu att lägga fram förslag om påskyndande, förenkling och modernisering av standardiseringsreformerna. Då kommer man osökt att tänka på EU-patentet, en historia i många generationer som nu kanske börjar ana sitt slut. Jag noterar också att kommissionen uppmanas att lägga fram förslag om hur man bäst uppfyller de här snabbt växande innovativa företagens behov genom en marknadsbaserad strategi. Jag skulle vilja fråga statsministern: Kommer det här initiativet att påskynda arbetet med det EU-patentprojekt som är på gång? Jag vill också ställa frågan: Hur ser statsministern på att riskkapitaltillgången kan förbättras för små och medelstora företag som i dag ofta får nobben hos bankerna och är väldigt beroende av offentliga finansieringsformer?

Herr talman! Den typ av innovationssystem som bygger på grundläggande och bra forskningsvillkor, starka utbildningsinstitutioner, utrymme för entreprenörskap och som möter en så att säga fri och öppen handel menar vi är grunden för jobbskapande tillväxt. Det söks det ju efter i hela Europa och är det som väldigt mycket är syftet med Agenda 2020 och många andra av de processer som EU nu har för att höja sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Det är flera som påpekar att det vore bra, innan man diskuterar nya institutioner och nya förslag, om man löste sådant som man ännu inte har kunnat enas kring. EU-patentet är ett sådant exempel. EU:s inre marknad är väl ett annat, det vill säga idén om den fria rörligheten som ska vara möjlig utan olika former av nationella handelshinder. Det vet många småföretagare och kan vittna om i realiteten inte fungerar så som det beskrivs. Vi har också i slutsatstexterna framfört att eventuellt nya förslag om konkurrenskraftspaket och liknande inte får komma i konflikt med EU:s inre marknad. Det är bara att konstatera att här behöver mer göras på leveranssidan. Patentet är kanske det bästa exemplet på detta. Jag tycker dock att det finns all anledning att välkomna hur tydligt innovationsprocesserna nu värderas om inom EU som grund för tillväxt och jobbskapande. Riskkapital förde vi ingen större diskussion om vid detta tillfälle, men det är klart att allt som bättre skapar ordning och stabilitet i det finansiella systemet i Europa kommer att leda till att man också skapar en bättre riskkapitalförsörjning, även om den naturligtvis sedan kommer från olika håll. Vi har bland annat en diskussion här hemma i Sverige om hur vi ska förbättra riskkapitalsituationen. Det är också en väldigt inhemsk diskussion. Detta berördes dock inte vid det här toppmötet.

Herr talman! Miljöpartiet vill till att börja med använda tiden till att ställa en fråga kring energiområdet som, trots de händelser vi har på andra ställen i världen, var rådets huvudpunkt när man planerade mötet. Det är ett kritiskt läge när det gäller de framtida energisystemen, inte minst i Europas länder. Vi behöver en stor klimatsatsning för att säkra en bra energianvändning för framtiden. Då kan jag tycka att det är oroande när jag ser vilka slutsatserna blev, att ministerrådet bland annat ger en ökad tyngd åt de kanske mest klimatförstörande energikällor som vi har inom Europa. Jag är också beklämd över att punkten om energieffektivisering inte blev mer tydlig när det gäller att det också behövs ett bindande mål när det gäller energieffektiviseringen i Europa. Jag vill gärna höra vad statsministern har att säga om hur diskussionerna gick, om det fanns länder som ville trycka på mer för bindande mål, och vad anledningen är till att de olyckliga skrivningarna om oljeskiffer och andra extremt klimatskadliga resurser finns med.

Herr talman! Åsa Romsons frågor är mycket berättigade. Frågan man trots allt ska svara på när någon säger att det behövs en stor klimatsatsning är: Från vem då? Är det från nationalstaterna? Är det från marknadskrafter? Är det från EU gemensamt? Det ger väldigt olika svar beroende på var man lägger det ansvaret. På marstoppmötet 2007 fattade EU beslut om tre viktiga 20-procentsmål, alltså 20 procents reduktion av växthusgaser, 20 procent förnybar energiandel i energianvändningen i Europa och det tredje 20-procentsmålet var en 20-procentig energieffektivisering. De två första gjordes legalt bindande och följer nu mycket givna strukturer för hur de ska levereras. Kommissionspresidenten Barroso presenterade ett underlag till Europeiska rådet där han angav att det nu finns hopp om att båda dessa mål faktiskt ska kunna infrias. Det är i alla fall på god väg i den riktningen. Det tredje målet gjordes aldrig legalt bindande. Det är också det mål där man hyser störst tvivel om att man kan nå hela vägen. Grundproblemet har hela tiden varit att vi inte är överens om hur det ska definieras, alltså vad menas med energieffektivisering? Vad får tillgodoräknas? Något vi har lärt oss av den internationella klimatpolitiken är att om vi inte är överens om vad vi mäter är det lätt att ta sig förbi passagerna från länder som tyvärr inte alltid har de högsta och renaste klimatambitionerna på det sätt som vi oftare vill uttrycka det i Sverige. Varför får vi dessa diskussioner, som Åsa Romson återger, där det också hänvisas till fossil bränsleanvändning? Det beror på att det finns en stor energitörst i Europa. En stor del av EU:s medlemsländer ser i dag inte alternativ till användning av fossilbränsle. Därför blir alltför ofta energidiskussionen i Europa en diskussion om hur man ska transportera fossila bränslen snarare än hur det förnybara ska utvecklas. Sveriges röst är tydlig att det ska vara mer förnybart och att vi ska hedra de överenskommelser om klimatmål vi har ingått. Men EU består av 27 medlemsstater, och alla har inte samma uppfattning. Det är tydligt att det för andra är mer själva energiförsörjningen snarare än energimixen som står i förrummet.

Herr talman! Den punkt i rådsslutsatserna som jag också tänkte på när det gäller den enormt oroande klimatpåverkande energimixen är det som kallas den okonventionella fossila bränslemetoden, det vill säga oljeskiffer och annat. Om Europa öppnar för ökad användning av dessa fossila bränslen, statsministern, backar vi in i framtiden när det gäller den framtida energimarknaden i Europas länder. Det kan omöjligt vara en svensk ståndpunkt att detta skulle vara en lycklig ingång. Det är som en ingång i det klimatpaket för 2050, den strategi som kommissionen snart ska presentera, som slutsatserna ska läsas. I samband med det är det djupt olyckligt att göra en undersökning om hur tillgångarna på oljeskiffer ska användas. De släpper ut mycket mer än vad konventionell olja gör.

Herr talman! Här finns inte olika uppfattningar i Sverige. Här finns spänningar inom EU, mellan EU:s medlemsländer. Jag minns att jag och Åsa Romson diskuterade bland annat denna fråga i EU-nämnden. Låt oss konstatera att när oljepriset går över 100 dollar fatet inträffar två saker. Det sätter press på att försöka hitta alternativ eftersom olja, bensin och olika oljeprodukter blir dyrare. Det är den goda sidan av myntet. Den sämre sidan är att det börjar bli mer attraktivt att bryta olja som man skulle avstå från, och oftast är mer miljöovänligt, jämfört med när priserna är lägre. Det är precis det som nu uppträder. Det blir helt enkelt massvis med obruten olja, oljeskiffer, som börjar bli mer kommersiellt gångbart att bryta. Återigen finns det en stor energitörst och i många länder en misstro mot att det verkligen finns alternativ, att det kommer kablar och energiförsörjning från andra länder, som gör att de verkligen klarar sin energiförsörjning. Det vi har sett till, som står i texten, vilket jag tror att Åsa Romson har sett, är att det står sustainable, det vill säga hållbar, brytning. Det är möjligen en självmotsägelse. Ja, det kan vi hävda. Jag kan säga att dessa möten går till ungefär så. Andra hävdar att det är lätt för oss som har tillgång till mycket vattenkraft och mycket förnybart att peka finger, men energitörstiga länder har också rätt att se utveckling och industri växa fram. Vi försöker hitta en balans där det framgår tydligt att det ska vara hållbart och förnybart med klimatstyrning. De andra länderna säger då att det måste handla mer om resurser till att få fram infrastruktur för att få de fossila bränslena att nå fram. Ungefär så går diskussionen. Det är 27 länder, demokrati, och det blir en balans mellan olika synpunkter. Sveriges roll är tydlig: Vi är pådrivande för mycket av det som Åsa Romson efterfrågar.

Herr talman! Jag skulle vilja återgå till frågan om det tysk-franska ekonomiska initiativet. Det var ett initiativ som syftar till ökad koordinering av den ekonomiska politiken och för att undvika framtida kriser - som statsministern påpekade. Den här frågan kan man ta upp i både sak och form. Det är vad jag vill fråga om. I sak var det långtgående förslag, till exempel ta bort indexering av löner, införa regler för pensionsålder, skattebaser, skatter och så vidare. Det är intressant att höra hur auditoriet reagerade inför denna kanonad av ganska precisa och konkreta förslag. I form är det samma situation som Sverige har varit i många gånger under de senaste 30-40 åren, nämligen att här finns en ambition hos vissa länder på kontinenten att nu skapa ett tätare samarbete där Sverige inte kan delta därför att vi inte är med i eurosamarbetet. Då kan jag som gammal euroanhängare säga: Ja, vad var det jag sade? Men om vi lämnar den aspekten åt sidan hade statsministern inget mandat att gå in närmare i formfrågorna om hur vi ska delta. Det är helt klart att euroländerna gärna vill gå före för att säkra eurons överlevnad och fortbestånd. Vill Sverige delta i det inre samarbetet, till exempel vid det framtida extra toppmötet för endast euroländer? Tänker statsministern föreslå EU-nämnden att då delta?

Herr talman! Jag påminde på den svenska presskonferensen efter toppmötet det som jag får påminna om efter varje toppmöte, nämligen att till skillnad från situationen i Sverige, och möjligen ytterligare något annat EU-land, är de flesta EU-länderna djupt inbegripna med att sanera sina statsfinanser och djupt kristyngda. Vi har ägnat mycket lång tid åt att diskutera olika former av paket och lånefaciliteter till djupt problemtyngda länder. Det har i sin tur hos en del länder som står för mer av att utverka lånefaciliteterna, kanske mer än något annat land Tyskland, lett till en inhemsk diskussion om att om dessa länder ska utsättas för att problem i andra länder också blir delvis deras ansvar vill de möta det med en diskussion som grundlägger ett större eget ansvarstagande av länder. Det är detta som ibland beskrivs som en större finanspolitisk koordinering av eurozonen eftersom man har en gemensam valuta. Det är nog riktigt att det finns de som har uppfattningen att detta bör gå längre och att det bör skyndas på som ett svar på den finanskris och den nedgång vi har sett. Problemet med detta möte, vilket jag angav i svar till socialdemokratiska företrädaren, var just att det i realiteten inte presenterades något papper. Det angavs till medierna vissa uppfattningar som sedan rådet i sin helhet inte fick ta del av, vilket skapade en viss förvirring på mötet och gjorde att vår lunch höll på till åtta på kvällen. Det här leder till att diskussionen måste återkomma. Då måste den ha tagit vägen via konsultationerna, som nämndes, för Herman Van Rompuy. Huruvida detta sedan konkretiseras, om det blir eurozonen, och hur Sverige ska förhålla sig menar jag är för prematurt att säga. Det är för otydligt vad man avser. Det är uppenbart, som flera nämnde, att en del saker som står i papperet, som alltså inte presenterades, är nationell kompetens. Det efterfrågas inte någon sorts europeisk styrning. Låt mig ta ett exempel: Lönebildningen är starkt decentraliserad och bör skötas på det sättet av ansvarstagande sociala partner, såsom vi gör i Sverige. Vi vill inte ha någon europeisk styrning av vår lönebildning. Vi måste helt enkelt återkomma till detta. Det är det svar jag kan ge i dag och den reaktion som jag och många av regeringscheferna framförde under mötet.

Herr talman! Det är självklart att statsministern måste återkomma till bland annat EU-nämnden för att få ett sådant mandat. Det var bra att statsministern sade det. Hur mottogs detta bland dessa länder, inte minst bland dem som är skuldtyngda och har stora ekonomiska problem, som i slutändan vet att vad Tyskland gör och vill är av avgörande betydelse under det närmaste året eller de närmaste åren för deras egna frihetsgrader i den ekonomiska politiken - om Tyskland vill medverka till utvidgade räddningsfonder, villkor och så vidare? Hur uppfattades det att man mötte Tyskland? Var det kniven på strupen? Var det en god stämning eller var det en irriterad stämning? Det kan vara av ett visst intresse att få en sådan inblick.

Herr talman! Mycket tid vid våra möten - vid detta toppmöte och andra toppmöten - ägnas åt att skuldtyngda länder beskriver sina omfattande saneringsprogram och de folkliga motreaktioner som de ser. Flera påpekar att det finns en stor trötthet i deras länder över utgiftsminskningar och skattehöjningar, som ju följer i stora delar av Europa. Problemet är att vi nu är två år från finanskrisen. Jag vill påminna om vårt eget 90-tal. Vi sanerade våra offentliga finanser efter kraschen under det tidiga 90-talet under nästan hela resten av 90-talet. För många väntar ännu fler år av sanering. Det här är djupgående frågor som ställer på sin ända vilken utveckling vi ser framöver. Det som är utgångspunkten är att svaret inte kan vara lånefaciliteter och kortsiktiga krispaket, utan svaret måste vara mer hållfasthet kring reformer och att få ordning på offentliga finanser. Det ligger i flera av kommissionens lagförslag att inrätta mål för hur man gradvis tar ned sin statsskuldkvot när den har blivit för hög, hur man verkligen ska efterleva att man inte får ha större budgetunderskott än som nämns i stabilitets- och tillväxtpakten. Vår svenska inställning har mer varit: Se till att få det på plats och följ det, snarare än att ropa på koordinering av sådant som uppenbart är nationell kompetens. Det var flera som påpekade detta. Börja åtminstone med det, och sedan kan vi naturligtvis alltid diskutera vad man menar med koordinering. Återigen: Den tyska versionen, som jag noterade, handlar mer om att beskriva en sorts benchmarking. Men det diskuterade vi redan på 90-talet. Det var Lissabonstrategins essens, just detta att titta på vinnarna och försöka lära av detta. I de delarna ska vi återkomma. Men det fanns många reaktioner på det - känslan av trötthet, känslan av att någon talar om utifrån vad man bör göra. Alla är stolta i sina respektive demokratier och vill ha förmågan att fatta egna beslut, i andra länder såväl som i Sverige.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Jag ska inte överskatta min egen förmåga men försöka få in två frågor i en. Den första ligger i anslutning till EU-nämndsordföranden Carl B Hamiltons fråga. Vi kan nu kan se att vi har rådsmöten med en agenda med tydliga frågor kring ekonomi. Vi kan se särskilda uttalanden från eurogruppens regeringschefer, och vi ser återkommande de tysk-franska initiativen. Finns det inte en risk att vi får se ett splittrat EU, där man väljer att utöva sin makt i det forum där man tror att man kan väcka initiativet bäst och därmed kanske kringgå de mer formella vägarna och därmed ställa Sverige och en del andra länder i ett utanförskap? Det vore oroväckande, eftersom jag delar statsministerns och regeringens hållning att vi ska ha en tuff politik här, och vi har ställt tydliga krav och har tydliga positioner från hela nämnden. Det finns en risk att man eventuellt försöker spela bort det och ha en lite tuffare hållning än vad man har i en del andra länder när man delar upp frågan så. Den andra frågan är ett stort beröm till rådsmötet, som blivit mycket tydligare i frågan om Egypten och Tunisien. Det kan vara ganska lätt att kräva demokrati och mänskliga rättigheter. Den svåra biten kommer när detta sedan ska uppfyllas och man därefter ska ha institutioner och saker som klarar av att upprätthålla en demokrati. Det är också bra att Ashton har fått ett tydligt uppdrag att leverera ett paket. Men har EU verkligen tillräckliga medel, ekonomiska resurser och personella resurser, att klara av detta åtagande?

Herr talman! Det är nog riktigt att ur detta, den krishantering och det vi har sett på senare år, kommer naturligt en diskussion om vem som ska fatta vilken typ av beslut inom EU-systemet. Till det kommer att Lissabonfördraget är på plats, och Herman Van Rompuy och nya institutioner har att finna sin roll i EU-systemet. Det ser man tydliga spår av. Låt mig också säga att jag tycker att EU-samarbetet - det är ofta många som brukar påpeka det - visar ständigt att det växer via kris. Det finner nya vägar och finner samordning och koordinering på områden som förr inte existerade, och det är huvudsakligen den typ av svar som behövs i en tid när problem har blivit gränsöverskridande. Det går inte att återfalla till att nationalstater försöker skilja sig från varandra, utan vi måste möta problem tillsammans och finna gränsöverskridande svar. Det tycker jag också att vi har sett många exempel på. Det problem vi har sett, återkommande, är att den regel man inrättade som syftar till att ha god ordning - ta till exempel stabilitets- och tillväxtpakten - följer man inte fullt ut när det sedan verkligen gäller. Det är en invändning som vi har haft. Det är oftast länder som själva har varit med om att i grunden skapa dessa tuffare regler som sedan inte efterlever dem. Det är klart att om inte grundländer gör det tycker andra att det finns mindre skäl. En liknande diskussion hade vi i höstas när förslaget om att ha mer automatiska sanktioner, och återigen lite tuffare, i en fransk-tysk överenskommelse mer tolkades som att det kanske snarare skulle föras in i Europeiska rådet och ha mer av en politisk prövning - någonting som vi då inte var alldeles säkra på. Den processen är ännu inte avslutad. Vi återkommer väldigt ofta till detta: Börja med att använda det vi redan har. Se till att det efterlevs. Jobba mycket med de lagförslag som nu finns och som är på väg fram mot marstoppmötet och senare i juni för införande och överenskommelse med Europaparlamentet. Då tror jag att vi har mycket av svaren. När det gäller Egypten bör vi notera att vi har ett särskilt associationsavtal mellan EU och Egypten där Egypten är mottagarland av en halv miljard euro under åren 2007-2010. Det finns vissa villkor för detta, som påpekas i slutsatserna, som man bör efterleva. Det är resurser som används väldigt mycket för att bygga ut utbildningssystem och hälsosystem men också bygga grunden för en fungerande demokratisk infrastruktur. Det är den typen av resurser vi nu ska använda och som Catherine Ashton har som påtryckningsmedel.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret! Jag tror att vi behöver bli ännu tydligare i vår hjälpande hand till de folk i hela Nordafrika som i dag ställer sig upp och kräver att få göra sin röst hörd, få ha sin frihet och få organisera sig. På lördag kommer till exempel den första fredliga demonstrationen att ske i Alger. Det är på fler håll än bara i Tunisien och Egypten vi nu ser detta. Jag tror också att det är en ny typ av utmaning. Vi har sett lite av det tidigare, när många nya länder kom till oss från det forna Östeuropa och flera länder i dag redan är medlemmar i Europeiska unionen. Där hade vi en förmåga att gå in och vara stöttande och kapacitetsbyggande vid precis rätt tillfälle. Jag tror att EU här har en otroligt stor roll att spela, men frågan är: Har vi verkligen den kapacitet kvar som vi hade i mitten av 90-talet? Eller är det någonting vi behöver bygga upp där Sverige kanske också kan vara med och bidra lite extra med de kunskaper vi har genom att i många år ha jobbat med dels solidaritetsprojekt, dels demokratiprojekt?

Herr talman! Som jag nämnde var det ett associationsavtal som ingicks med Egypten 2004 och som belöpte sig till mycket stora resurser. Jag tror att det är ett av de största mottagarländerna i Afrika vi talar om när det gäller utvecklingsstöd från EU:s sida. När man går igenom de paketen ser man att det är mycket välmotiverade åtgärder. Hur få ett välfungerande utbildningssystem i ett land med omfattande problem med analfabetism? Hur få hälsosystem som är verkligt funktionella? Och sedan just detta: Hur bygga i grunden demokratiska traditioner och institutioner, respekt för rättsstat och rättssystem som fungerar? Detta är och förblir mycket verkningsfulla insatser med vilka vi nu kan utöva vissa påtryckningar, eftersom det är resurser som betyder väldigt mycket i Egypten. Men det är också att markera vår vilja att vara närvarande i denna transitionsprocess som vi ju vill ska inledas omedelbart. Förhoppningsvis är detta en frihetens timme och en öppning för reformer och utveckling mot demokrati som vi ser i delar av arabvärlden som vi naturligtvis ska använda på allt sätt vi kan för att möta de mycket legitima ropen på utökad frihet och utökad rätt att få påverka från Egypten och Tunisien. Fredrick Federley nämner att det är fler länder som det kan handla om. Huruvida vi har tillräckligt med resurser får vi naturligtvis återkomma till och hela tiden utvärdera. Det vill ju till att det också finns en öppenhet att låta europeiska stöd av olika slag finnas med och bygga detta nya. I grunden måste det naturligtvis sedan handla om att det egyptiska folket finner de ledare de vill via valsedlar, via fria och öppna val.

Herr talman! Tack, statsministern, för rapporteringen! Jag har en fråga kring EU:s strategi på elmarknaden. Jag känner mig orolig för den och har även tagit upp den tidigare i EU-nämnden. Vad vi har kunnat se är att kommissionen gjort beräkningar på vad den här strategin kommer att kosta, och det är 400 000 euro. Det motsvarar ungefär 40 000 miljarder i svenska kronor. Det är väldigt mycket pengar. Vi vet samtidigt att det i längden brukar bli dyrare än vad man först har beräknat. Men trots det påpekar statsministern att det här kommer att gynna elkonsumenter, att vi kommer att få lägre elpriser. Jag tror att man står inför ett intressant pedagogiskt problem när man ska förklara för svenska folket hur det här ska kunna gå till. Vi vet också att producenten är inte bara producent utan även distributör, och man är ägare av infrastruktur. Man sätter också sikte på avtalen med konsumenterna. Samtidigt domineras marknaden av ett fåtal aktörer, och nationellt är det Vattenfall och kompani. Mot denna bakgrund och tillsammans med EU:s planerade energistrategi med löften om billigare elpriser känns inte det här särskilt trovärdigt.

Herr talman! Som jag förstår det är Sverigedemokraterna mycket tveksamma till den gränsöverskridande idén att vi ska bygga ihop våra el- och energisystem i Europa. Det är egentligen ett rop på en återgång till där vi startade någon gång på 60- eller 70-talet, där alla byggde upp sina energisystem för att tillfredsställa sina egna behov. Problemet med det - med den kunskap som vi har i dag om klimatpolitik och liknande - är att det är ett sätt att binda fast oss i ett beroende som återspeglar att länder har mycket skilda förutsättningar och de flesta i realiteten små alternativ till beroende av fossilt bränsle. Därför har vi uppmuntrat ett tänkande och ett sätt att bygga ihop våra el- och energisystem som möjliggör export och handel, för att kunna komplettera dagar då vi har behov med andra dagar då vi kan exportera. Det menar vi dessutom öppnar upp för mer klimatriktig el- och energiproduktion, bland annat från Sverige, fast också andra har de möjligheterna. Vilka stora kostnader är det som Margareta Sandstedt anger? De gäller naturligtvis den infrastruktur som behövs för att kunna forsla energi och elektricitet över Europa och att säkerställa att inget enskilt land är isolerat, utan koppling till andra. Vår poäng, som också framgår av slutsatserna, är att det huvudsakligen ska vara marknadsdrivet. Det ska vara baserat på tariffer. Det går att räkna hem detta med avkastning och liknande som innebär att kostnaderna inte hamnar på skattebetalarna. Vi har snarare förordat att en mycket liten del som ett sistahandsfinansiering ska handla om EU-gemensamma medel, och vi kommer naturligtvis att inskärpa detta. Jag vill dock understryka att vi inte har sagt en sak: Vi har inte lovat någonting när det gäller elpriserna. Jag tycker att man ska vara utomordentligt försiktig med att lova något sådant. De påverkas naturligtvis av hur mycket vi klimatstyr, men de påverkas också av vilken total produktionskapacitet som vi bygger ut. Det är väldigt mycket som är den svenska energipolitiken i händerna på marknadsaktörer mindre än via politisk styrning.

Herr talman! Jag ser ändå stora problem med att gå med på detta. Vi har haft detta system i Sverige, och det fungerar uppenbarligen inte. Jag tror inte heller att det kommer fungera på europeisk nivå. Vi har ett annat problem, och det är nätavgifterna. De kan starkt ifrågasättas. Jag får också påminna statsministern att medlemmar av regeringen har gått ut och sagt att man behöver skaffa treglasfönster. Det kommer att bli väldigt dyrt i längden, med alla dessa kostnader. Jag känner mig orolig för regeringens omdöme i frågan. Jag tror också att många ute i landet delar min oro i sak.

Herr talman! Den oro som finns i landet gäller folk som får hem sin elräkning, öppnar kuvertet och säger att det är alldeles för dyrt. Det kan vi alla begripa. Folk kan bli upprörda över höga elräkningar. Men frågan är om det finns någon koppling till den fråga som vi diskuterar nu. Är vägen till att få kuvert som man blir gladare över att motta att återgå till en nationellt uppbyggd el- och energimarknad? Det tror jag inte ett ögonblick på. Det kommer snarare att visa sig att bli dyrare. Då är vi tillbaka till att svensk energiproduktion ska syfta till att klara toppbehoven en kall måndag i januari när industrin ska gå i gång och alla ska åka till jobb och skola. Då kommer vi att ha en kraftig överkapacitet som vi inte kan göra någonting med - vi eldar för kråkor i stället för att kunna sälja till andra och få in exportintäkter och få jobb i Sverige som bygger på att vi kan sälja vidare energi till andra länder. Men det går inte att sälja vidare om det inte finns kablar och system att försörja som går över till andra länder. Det är det som kabeln som vi nu för över till Baltikum handlar om. Dagar då det är mindre kallt i Sverige och då vi med goda klimatförhållanden producerar el säljer vi elektriciteten till baltiska länder. Vad är deras alternativ, Margareta Sandstedt? Jo, det har de i ryggen. Det är Ryssland. Det är gasen och oljan, som kommer ur de gamla systemen, som de vill slippa sitt beroende av. Hänvisa inte Europas länder till gamla, dåliga lösningar och att sitta fast i nationella svar! Det är inte billigare. Vi ska ha respekt för att människor tycker att elnotan har blivit dyrare. Men det är faktiskt en helt annan diskussion och inte något som dessa initiativ handlar om.

Herr talman! Toppmötet tycker jag var en mycket tydlig illustration av hur EU faktiskt kan fungera. Man kan säga att grundprincipen är att alla medlemsländer är lika men att några är mer lika än andra i den europeiska unionen. I praktiken gjorde Tyskland och Frankrike en framstöt för att omvandla EU:s karaktär, omvandla EU till en sorts Europas förenta stater. Vad är det de säger i sitt förslag? Man vill ha inflytande direkt över lönebildningen i medlemsländerna och förbud mot löneindexering. Man vill gå in och diktera hur nationella grundlagar ska se ut när det gäller finansiell reglering, det vill säga inte regelverk i största allmänhet utan nationella konstitutioner. Man säger också att man ska harmonisera pensionsåldern och att man ska harmonisera vissa skatter. Man ska göra upp detta på ett särskilt toppmöte för eurozonens medlemsländer. Det vi ser nu är att man tar eurokrisen som förevändning för att bilda en sorts politisk union eller ett Europas förenta stater, om man så vill. Jag menar att statsministern borde säga: Nej, här går våra röda linjer. Det här ställer vi inte upp på. Svenska folket har röstat nej till valutaunionen i en folkomröstning, och det finns vissa saker som är förbehållet medlemsländerna, däribland detta. Är det inte dags att nu säga att om detta är effekten av eurokrisen, då tackar vi nej till att ingå i det gemensamma regelverk som omfattar euroländerna?

Herr talman! För ordningens skull ska vi väl ändå påpeka att Jonas Sjöstedt har sagt nej många gånger tidigare. Långt innan det här förslaget kom var Vänsterpartiets svar även då nej. Det är korrekt att det fanns ett fransk-tyskt initiativ, vilket det för övrigt finns vid många tillfällen inför många toppmöten. Man kan säga att det fransk-tyska ansvarstagandet för EU:s utveckling har varit omfattande och förtjänar stor respekt. Men det finns också tillfällen då fransk-tyska initiativ handlar väldigt mycket om just vad Frankrike och Tyskland vill, vilket inte alltid är samma sak som vad EU-27 - eller för den delen EU-17, som numera är eurozonens antal länder - vill. Problemet - det har jag försökt vara tydlig med - är att jag vid återrapportering till riksdagen av vad som sker på ett toppmöte måste utgå från slutsatser och från papper och annat som är föreslaget. Vi har möjligen lärt oss något om EU, och det är att vissa saker sägs på pressträffar och andra är formell behandling och tas in i slutsatstexter. Som jag tror att riksdagens ledamöter tydligt kan se i slutsatstexterna refereras inte de punkter som Jonas Sjöstedt tog upp. Det sägs att man nu ska titta på eventuella förslag till en utökad ekonomisk koordinering som ska återrapporteras och i så fall behandlas vid marstoppmötet eller senare. Då kommer vi naturligen att ha synpunkter på detta. Som jag vid flera tillfällen har svarat ledamöter här tror jag mer på att fullfölja de förslag som redan finns och som är på väg. Att efterleva dem skulle vara mycket av de svar som vi menar behövs gentemot finanskrisen och mindre av det som benämns vid pressträffen. Men som sagt har Europeiska rådet inte tagit ställning i sak.

Herr talman! Ibland består politik av både realpolitik som läses mellan raderna och det som står i själva texten, och ibland är realpolitiken det viktigaste. Detta är ett typexempel på att det är så. Jag menar att det är rimligt att statsministern förhåller sig till den reala politiken. Vi vet alla att så som Tyskland och Frankrike visar vägen går ofta EU i efterhand - det visar historien. Därför måste man förhålla sig till detta. Därför måste Sverige som nation kunna förhålla sig till detta. Jag saknar det i det här fallet. Jag tycker att det är vägs ände för en strategi som går ut på att vi ska ha samma regelverk som euroländerna vad avser finanspolitik och följdeffekter av eurokrisen. Det är dags att du pratar med dina kompisar i Storbritannien och säger att det finns en annan väg där kanske inte den bästa gemenskapen finns på ett skepp i sjönöd.

Herr talman! Det kommer att uppmuntra David Cameron när jag berättar att Vänsterpartiet i Sverige har önskat att jag ska framföra att vi behöver mer av brittiska synpunkter kring detta. Låt mig återigen inskärpa att det naturligen kommer att bli diskussioner, om det visar sig vara den här typen av förslag som man försöker gå vidare med. Det har jag också antytt. Jag tror inte alls på en centralstyrd lönebildning. Jag tror tvärtom väldigt mycket på vår decentraliserade lönebildning som vi har i Sverige, med ansvarstagande och sociala partner som har visat sig kunna leverera god reallöneutveckling under efterkrigstiden - det var ett inslag om just detta i Ekot bara för någon timme sedan. Det är klart att vi inte vill byta bort det som fungerar. Det kommer jag naturligen att framföra som svenska ståndpunkter. Men jag är trots allt lite noggrann med att i en återrapportering till riksdagen utgå från det som faktiskt är slutsatser och det som är presenterat. Sedan leder det naturligtvis till diskussioner om hur man bör behandla pressträffar och hur man bör behandla vänner inom den europeiska unionen. Jag kan försäkra Jonas Sjöstedt om att det framfördes många sådana synpunkter under toppmötet.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Som nästan sist ut känner jag att en del av frågeställningarna redan har berörts. Men ur ett historiskt perspektiv kan man väl säga att detta toppmöte precis speglade EU:s historia, nämligen att energiförsörjningen, försörjningen för näringslivet, är en av de viktigaste faktorer som vi kan syssla med gemensamt - och freds- och frihetsskapande åtgärder. Då kan man konstatera att det som nu görs gentemot Egypten är väldigt lovvärt och positivt. Men det fanns också en punkt som berörde Vitryssland och det arbete som ligger där. Hur ser statsministern på fortsättningen på det arbetet, och hur kan vi vara med och bidra, ytterligare och tydligare, som europeisk union? Berörs detta? Risken är ju att det arbetet kan komma i skymundan med tanke på det stora arbete som EU måste göra runt Medelhavet i dag, i och med det som nu ligger framför oss. Vi har redan nu i kammaren hört att fler länder är på väg mot en demokratisk utveckling, och där kommer Europa att ha en nyckelroll. Ser statsministern att Europa mäktar med det, och vad är Sveriges bidrag? Det handlar om Vitryssland i det här sammanhanget, och det berör också både energi och mänskliga rättigheter.

Herr talman! Sverige har varit mycket pådrivande i fråga om synsättet att Europeiska unionen ska kunna utvidgas till att omfatta nya medlemmar och också bli bättre på att se och samverka med sitt närliggande grannskap. Det har för övrigt haft ett brett stöd i Sveriges riksdag. Vi har bland annat fört diskussioner mot andra krafter inom EU som mer har tyckt: Nu behöver vi inte växa mer, och vi ska titta mer inåt. Ett exempel på detta är Vitryssland som togs med i det svensk-polska initiativet kring det östliga partnerskapet som ett av sex partnerskapsländer. Det var mycket viktigt för oss att säga: Det är inte sex länder som startar på samma punkt. Där finns nämligen väsentligt mer utvecklade och välfungerande demokratier som dock önskar en närmare relation till EU. Vitryssland var väl snarare det exempel som stod längst ifrån vad vi önskar. Men det är viktigt att skapa processer. Det är viktigt att skapa kontakter för att kunna ge utrymme åt vitrysk opposition och påtryckningar mot makthavare i Vitryssland. Det används också nu i reaktioner på det som har skett i Vitryssland. Det hopp som först fanns om en viss tilltagande reformering och kanske ett öppnande, trots allt, för något bättre villkor, om inte för det vi skulle kalla demokrati, slogs sedan tillbaka med ökad repression, som nu leder till sanktionsanvändning. Det vi gör är att i en paragraf vid toppmötesslutsatserna hänvisa till just detta och till hur utrikesministrarna har överlagt kring detta. Mer sades egentligen inte. Men det är viktigt att vi visar denna förmåga att se större, bredare och utanför oss själva och att hålla tryck på bland annat Vitryssland för att säkerställa att oppositionella, de som vill ha en annan utveckling för Vitryssland, känner vårt stöd och känner att vi ser vad som sker när det begås felaktigheter.

Herr talman! Tack, statsministern! Låt mig börja med att understryka att det är gott att EU har haft ett toppmöte som äntligen behandlat frågor om innovationer och modern energiförsörjning. Medan Kina höjt sina klimatambitioner och Obama talat om sin generations Sputnikögonblick har EU:s ledare varit upptagna med brandkårsutryckningar i spåren av kriser delvis på grund av det havererade eurosystemet. Jag är övertygad om att statsministern och jag kommer att dra olika slutsatser om de förslag som kommer fram nu när den här debatten om innovationer och modern energiförsörjning har väckts. Åsa Romson har klokt redovisat hur spår av det gamla tänkandet från fossilsamhället finns kvar. Och det tysk-franska initiativet visar hur en del tror att man kan lösa problemet med en centraliserad penningpolitik genom att också börja centralisera finanspolitiken. Men det är gott att debatten äntligen har vaknat. Statsministern! Ropen från Tahrirtorget nådde hela vägen till era förhandlingar. För varje utkast till rådsslutsatser som kom skärptes tonen mot Egypten och mot de diktatorer som fortsätter att hålla Nordafrikas folk i ett auktoritärt grepp. Det är gott. Men tyvärr är det också så att demonstranterna, som agerar i vad statsministern kallar EU:s absoluta närvaro, vet att deras auktoritära ledare också har hållit sina länder i ett järngrepp i EU:s absoluta närvaro. Det har funnits länder som har skrivit avtal som inneburit att man lätt kunnat avvisa för Mubarak och Ben Ali misshagliga personer till fängelseceller. Det finns till och med länder, ett oss väldigt närstående, som har sålt vapen till dessa länder. Fanns det på toppmötet en självkritik mot den EU-position som varit alltför vänlig mot dessa auktoritära ledare?

Herr talman! Det är möjligt att jag missförstod Gustav Fridolin. Men jag vill ändå understryka att om bara Kina och USA fullt ut tog det klimatansvar som vi har anledning att förvänta oss att de borde göra skulle världen lösa sitt klimatproblem. Det här återkommande försöket att beskriva det som att Europa har haft någon sorts avig attityd och att Kina och USA stormar fram och löser klimatproblemen har i alla fall jag haft svårt att hitta täckning för. Det finns vissa lovvärda initiativ, men låt oss inte blanda bort korten när det gäller vem det är som verkligen är pådrivande i klimatfrågan och vilka som ännu inte fullt ut deltar på det sätt som vi har anledning att förvänta oss. Låt oss också komma ihåg att EU består av 27 länder med olika erfarenheter och också olika närhet till Nordafrika. Här finns bland annat gamla kolonialmakter. Här finns de som har nära band med regimer som nu finns verksamma. Här finns också länder som Sverige, som är mer långt ifrån och mer tydliga i sina krav på mänskliga rättigheter och demokratisering. Detta har vi framfört i olika forum inom EU och i FN-systemet, där vi har bilaterala egna initiativ som mer syftar till att, via Alexandriainstitut och Anna Lindh-initiativ, markera vår särskilda betoning av till exempel mänskliga rättigheter. Framkom detta på mötet? Ja, absolut. Här ser man skillnaderna. Här ser man de historiska banden, som säkert varit en del av förklaringen. Här ser man också den allt överskuggande konflikten och den kanske svåraste konflikt som, så att säga, världen är ställd inför, nämligen Israel-Palestina-konflikten och hur olika aktörer ska behandlas för att man ska möjliggöra en framgång i just denna mycket grundläggande konflikt. Allt detta vägs in. Det finns dock en enighet om att man nu ska möta en resning från det egyptiska folket, ett rop på frihet och reformer, med att vara konstruktiv och närvarande. Kan EU vara det som kraft med de resurser vi har och med de representanter vi har rättar vi också till det som möjligen har varit för otydligt eller åtminstone i delar byggt på en acceptans av sådant som naturligtvis från våra utgångspunkter inte är acceptabelt när det gäller syn på mänskliga rättigheter och demokrati.

Herr talman! Det gläder mig att det också fanns spår av självkritik på mötet och att man analyserar sin egen roll och sin egen situation i fråga om det styre som nu Nordafrikas folk, i bland annat Egypten och Tunisien, gör uppror mot. Finns det anledning att tro att den självkritiken kan spilla över på Sverige och på hur vi agerar här? Kan det föras en diskussion i EU-kretsen där också vi börjar fundera på vilka auktoritära styren vi riskerar att hålla under armarna med en politik som till och med har beväpnat diktatorer som Ben Ali och Mubarak? Kan självkritiken leda till förändringar i den svenska utrikespolitiken, så att människorna på Tahrirtorget och de andra demokraterna runt om i Nordafrika och Mellanöstern med säkerhet vet att vi står på deras sida, inte på deras auktoritära ledares?

Herr talman! Man ska vara försiktig med ord. Jag tänker på det här med att beväpna. Vi har tittat på vad svensk vapenexport har utgjorts av de här åren. År 2008 hittade vi ingen svensk vapenexport. År 2009 begränsade det sig till 8 miljoner. Det är i sammanhanget mycket små siffror. Dessutom handlade det om kamouflageutrustning, sportammunition och annan utrustning som inte är av vapenkaraktär. Det är alltså mycket begränsat. Det är andra delar av handeln med Egypten som växer mycket snabbt. Det handlar inte minst om de framgångar Egypten haft som turistland, vilket också syns med en svensk närvaro. Det är klart att man här kan ha olika uppfattningar. Men jag är av den uppfattningen att världen öppnas via handel, kontakter och utbyten. Det är den typen av öppningar - det kan ske via Internet, via utbyten och närvaro i olika länder - som till slut sätter tryck på diktaturer. Jag tror att diktaturer som isoleras förblir diktaturer. Det brukar huvudsakligen gå illa och bli värre för befolkningen, medan makthavarna ser ut att klara sig rätt så bra. Men det är mer en syn på hur man ska förändra världen. Jag tror mer på den här öppenheten, kontakten och utbytet. Jag har noterat att man ibland ropar mer på slutenhet, att man inte ska ha någon kontakt och att man fullständigt ska isolera dem. Sedan kan vi föra den demokratiska debatten. Det ska jag gärna göra med Gustav Fridolin.

Fru talman! EU behöver en fungerande sammankopplad och integrerad inre marknad för energi. Det är det som statsministrarna i medlemsländerna har kommit överens om. Det låter bra inför framtiden, allra helst om det hade varit så att det handlade om ett långsiktigt mål. Men detta ska ske på mycket kort tid, vilket statsministern också redogjorde för. Redan 2014 ska vi ha uppnått detta, och nu är det 2011. Vi kan just nu i Sverige se att elpriserna är oerhört höga och att det sitter medborgare runt om i vårt land som inte vet hur de ska klara att betala sin elräkning. Då kan man börja fundera på om statsministrarna har tagit ett realistiskt beslut i förhållande till vad detta kommer att få för konsekvenser just på elpriset. Statsministern sade i ett tidigare inlägg att man inte skulle se detta i ett sammanhang. Men det är klart att detta påverkar priset utifrån hur snabbt man bygger ut och vilka kostnader det blir. Det kan man väl ändå inte bortse från? Utifrån detta kan man fundera över om regeringen och statsministern bara ser i stuprör. En annan sak som saknades i slutsatserna är konsumentperspektivet. Var det uppe på agendan?

Fru talman! Låt mig inskärpa att texten i slutsatserna möjligen är något oklart formulerad. Det kan möjligen tolkas som att vi har slagit fast att allt ska kunna flöda över gränserna 2014. Men det var mycket tydligt för oss som förde diskussionen att det mer handlade om de legala grunderna för att möjliggöra denna utbyggnad. Det är två skilda saker. Jag tror att alla förstår att vi fram till 2014 inte kommer att ha byggt ihop alla energisystem med all den infrastruktur som det kräver och att ha allt på plats inom tre år, utan det handlar mer om de legala förutsättningarna. Det bygger på att i nationell lagstiftning helt enkelt tillåta gränsöverskridande energitransporter. Det kommer att behövas. Vi ska komma ihåg att det fortfarande är en mycket liten energiandel som är gränsöverskridande. Huvudsakligen är det fortsatt så att detta med energiproduktion och energianvändning är väldigt nationellt. Det är snarare i en framtid som vi tror att det som vi pekar på är bättre. Låt mig bara påpeka en sak eftersom det nog finns inbakat i Carina Adolfsson Elgestams fråga. Om man är oroad för prismekanismerna - vi har ett sätt att sätta priser i Sverige som nu är Nord Pool-integrerat, alltså att elpriserna sätts i närområdet - och tycker att priserna är höga ska man förstärka produktionskapaciteten. Då ska man inte lägga ned kärnkraftverk. Vi kan föra en inhemsk diskussion om vilka partier som tycker vad i denna riksdag. Men det påverkar till slut om man stänger ned den produktion som man har. Då åker marginalkostnaden upp, och då blir det dyrare. Det är nog mer den inhemska diskussionen som vi i så fall ska avsluta snarare än att göra oss oroliga för vad jag menar förbättrar leveranssäkerheten och dessutom möjliggör för den framtida. Jag tror att vår produktionskapacitet kommer att byggas ut så att vi också kan få exportinkomster och jobb tack vare detta.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att reflektera över det som statsministern säger och som handlar om kärnkraft. Är sanningen inte snarare att när man rationaliserar och effektiviserar klarar man att producera lika mycket som man har gjort tidigare? Det är nog inte där som problemet finns angående kärnkraften. Däremot blir jag mycket oroad när statsministern säger att när statsministrarna träffas på toppmöten är ni oklara i formuleringen. Då kan kammaren kanske fundera över hur mycket vi ska lita på det material som vi får ta del av innan statsministern åker. Den inre marknaden bör förverkligas senast 2014 så att gas och elektricitet kan flöda fritt. Ska vi inte lita på att det är detta som gäller? Det blir lite märkligt. Jag fick inget svar angående konsumentperspektivet och att olika sociala grupper kanske får betala priset för denna snabba utveckling.

Fru talman! Efter många år i politiken kan jag avslöja att det ofta finns texter som man kan tvista om och tolka. Den dag som ni tror att vi har övergivit det har vi nog övergivit idén om hur politik och demokrati fungerar. Låt mig påpeka en annan sak som är tydlig för oss som ofta är på dessa EU-möten. Det skiljer ofta mellan olika översättningar. Den engelska versionen av det som Carina Adolfsson Elgestam just läste upp är följande: "The internal market should be completed by 2014 so as to allow gas and electricity to flow freely." Det står alltså: "so as to allow". Möjligen tappade vi något i översättningen där. "So as to allow" handlar mer om att få på plats den legala grunden för att sedan möjliggöra det som alltså inte fullt ut ska komma på plats 2014. Jag är övertygad om att om jag hade läst den franska versionen hade vi kunnat ha en diskussion om huruvida den franska tolkningen möjligen var ytterligare något annorlunda. Detta är inte ett försök att raljera, utan det är så att säga en realistisk bild av hur vi ofta får jobba med denna typ av texter. Vi diskuterade inte konsumentperspektiv eftersom det nu handlar väldigt mycket om denna utbyggnad och hur den ska finansieras. Vi kan ibland också diskutera hur mycket av konsumentansvar som ska ligga på EU-nivå. Här är det mycket viktigt att vara konsumentaktiv i Sverige och naturligtvis att föra en politik som gör att priserna kan pressas. Jag tror att man måste blanda - både att spara och hålla produktionskapaciteten uppe - annars kommer det att påverka prisbilden.

Fru talman! Den ekonomiska forskningen har inte varit nådig mot så kallad stimulanspolitik. Skattemedel slösas på verkningslösa projekt, gamla strukturer i ekonomin konserveras och, inte minst, skuldbergen växer. Sällan har forskning bekräftats så kraftfullt som i samband med finanskrisen. Populister ropade att politiker skulle göra något, och politiker sprang in i den fälla som handlar om att spendera skattebetalarnas pengar. John Maynard Keynes sade: I det långa loppet är vi alla döda. Men hans idéer tycks leva extremt länge. De länder som mest rusade in i den keynesianska stimulanspolitiken fördubblade sin statsskuld och kommer nu inte ur nedgången. Skulderna skapar dessutom den största risk som vi nu har för en ny ekonomisk global kris. Sedan finns det länder som Sverige och Tyskland och kanske Estland som undvek denna dikeskörning och som nu utvecklas bra och snabbt tar sig ur krisen. Jag såg att det i slutsatserna från rådet står att den ekonomiska utvecklingen nu är god i Europa och att det är mycket positivt att den ser bättre ut. Men finns det, enligt statsministern, en insikt inom övriga EU om att vi måste fortsätta med tillväxtreformer och fortsätta sträva efter budgetbalans och inte köra med stimulanspolitik och underskott, så att man inte börjar säga att det nu ser så bra ut att man slipper den typen av obekväma beslut?

Fru talman! I detta finns inbyggt svårigheten att försöka bedöma var man befinner sig i en konjunktur. Är det bra eller dåliga tider? I historieböckerna brukar vi kunna pricka in det. I efterhand är vi duktiga på att berätta när det var bra och när det var dåligt. Men just när vi lever i det har vi ibland svårt att berätta om det är bra eller dåliga tider. Illustrationen av detta är mycket riktigt att vi skriver att det är bättre tider nu. Jag kan påpeka att många delar av Europa inte tycker det. En hel del av våra problemtyngda länder har inte alls den situationen och utgångspunkten. Det är mer en sorts reflexion av en världsekonomi som har återhämtat sig och delar av världen där det nu går något bättre och delar av Europa där vi också ser förbättringar. Problemet är att när det blir fall i efterfrågan är många överens om att det nu gäller att hålla uppe efterfrågan för att inte få skadeverkningar. Det ägnade sig också EU åt. Hösten 2008 satt vi och diskuterade kortsiktiga stimulanspaket. Sverige var en del av detta. Vi byggde ut, förutom våra automatiska stabilisatorer, också egna krispaket. Problemet är: När är det sedan bättre tider? När drar man tillbaka stimulanserna? Det är svårt att nå enighet om. Framför allt är det så att om stimulanser ligger kvar för länge urholkas de offentliga finanserna, det vill säga att vi har lånefinansierad konsumtion i stora delar av Europa och inte minst i USA. Har alla lärt sig läxan? Nej, det är nog svårt att påstå därför att i realiteten innebär ett återförande till balans att man sätter in mycket stora saneringsprogram - högre skatter, lägre utgifter - och det är på kort sikt inte populärt. Vi kan peka på vår erfarenhet. Börjar man bedriva reformpolitik och sanera sina finanser går det oftast fortare än man först trott. Men man måste vara handfast och tydlig i att det är detta som ska göras. Ett tillägg: Det förs ibland från USA och andra mycket stora ekonomier resonemang som att stimulanspolitik kan bedrivas över en mycket lång tid utan någon skadeverkan. Men se det går inte; det vet de små öppna ekonomierna. I vår typ av ekonomier blir vi mycket snabbare marknadsdrivna och marknadsstraffade av den typen av beteende. Vi måste mycket tydligare slå vakt om att vi har balans och ordning i våra offentliga finanser jämfört med vad som i sammanhanget är möjligt för en större ekonomi, inte minst en ekonomi som den amerikanska. Den insikten finns hos många fler. Johnny Munkhammar, svaret är att det nog är blandat hur det ser ut kring detta och att det därför fortsatt finns ett behov av att driva våra tydliga ståndpunkter om ordning och reda i offentliga finanser.

Fru talman! Tack så mycket för det svaret, statsministern! Det verkar mycket lovande att vi ska fortsätta att driva den typen av ståndpunkter. Det är fantastiskt viktigt eftersom det skuldberg som nu finns inte bara sätter stopp för länder att ta sig ur krisen utan också gräver ett hål som gör att risken blir mycket stor att detta skapar nästa globala kris. Den här typen av tillväxtreformer och reformer för budgetbalans har ett kortsiktigt politiskt pris. Det är naturligtvis alltid lätt att kanske från en politisk position ge allt åt alla i stället för att ganska ofta säga nej till offentliga utgifter. Men när man sedan ska genomföra tillväxtreformer - till exempel avreglering av elmarknaden - sitter det alltid någon monopolist där som har sina privilegier och som kommer att bli arg på avregleringen, så det finns ett kortsiktigt pris när det gäller att genomföra viktiga tillväxtreformer. Ifall man nu får en chans att säga att det ändå går bra, kommer man då inte i allt högre grad att börja säga att vi inte behöver genomföra tillväxtreformerna just för att slippa det kortsiktiga politiska priset?

Fru talman! Jag får säga det uppenbara, nämligen att det absolut finns en sådan risk. Det finns en stor oro när det gäller att vara tillräckligt pådrivande på reformsidan. Fortsatt finns i en del länder en sorts föreställning om att man kan underskottsdriva sina ekonomier över en längre tid. Låt oss minnas att världen ibland säger att det finns stora länder och rika länder som lever över sina tillgångar, och låt oss notera att det är just dessa rika länder som nu kraftigt underfinansierar sina budgetar; de lever kraftigt över sina tillgångar. Det gäller USA, Storbritannien, Frankrike och Spanien - länder som utöver att de redan har en stor rikedom inte håller ihop inkomster och utgifter. Det får en långtgående verkan. Den kollektiva skuldbildningen till följd av detta dammsuger världen på resurser till att finansiera underskotten och omsätta skulderna. Det påverkar världsekonomin negativt, så det får också en påverkan utanför dessa länder, till och med ett så stort land som USA. Det är ytterligare ett skäl till att vi bör vara kritiska. Det här är inte hållbart. Det är inte hållbart nu. Det är inte hållbart över tid. Det är inte hållbart eftersom det skickar notan till framtida generationer. Det är inte hållbart eftersom det skapar obalanser i hela världen. Man måste helt enkelt rätta mun efter matsäcken och se till att ha ordning i sina offentliga finanser. Sverige kommer fortsatt att vara pådrivande för att det ska gälla inte bara Sverige utan också övriga länder, inte minst de rikaste och mest utvecklade länderna.

Fru talman och herr statsminister! Jag vill anknyta till den diskussion vi haft mellan kammaren och statsministern om den ekonomiska politiken. I mycket sympatiserar jag med statsministerns syn på vad som ligger i den fransk-tyska inriktningen. Jag skulle, statsministern, vilja väcka frågan om vad vi nu gör. Statsministern har sagt att detta var för tidigt väckt och att en hel del av detta rimligen ligger i nationell kompetens. Jag väcker frågan därför att jag har två tidigare erfarenheter. Jag var ordförande för EU 96 - en utredning som försökte skapa en dialog i samhället och mellan partierna om den konstitutionella inriktningen. Nog var jag, kan jag säga, när jag var talman aktiv för att riksdagen, särskilt utskotten och partigrupperna, skulle ha mer direkt att göra med EU-hanteringen. Min fråga till statsministern när Van Rompuy kommer hit och vill få synpunkter är följande: Hur ska statsministern som leder en minoritetsregering kunna ha auktoritativa svar till Van Rompuy? Frankrikes och Tysklands diplomati lär inte avstanna nu under tiden. Tiden är knapp, och vi har ett riksdagsskick, en demokrati och en rättsordning som kräver mycket i alla de frågeställningar som statsministern ska belysa.

Fru talman! Precis som Björn von Sydow beskriver är EU som projekt och som samarbete i rörelse; det utvecklas och har utvecklats mycket snabbt under senare år, från mina utgångspunkter huvudsakligen i positiv riktning, för att möta uppkommande problem och frågor där man tidigare inte haft kunnande eller möjligheter att samarbeta i klimatfrågan, vid finanskriser och vid krispaketskoordinering av olika slag. Ibland finns det naturligtvis exempel på enskilda länder eller olika förslag där man löper vidare bortom vad fördrag och det nuvarande samarbetet tillåter där det befinner sig. Om jag får ett telefonsamtal från Herman Van Rompuy - här vill jag understryka att det står i toppmötesslutsatserna att han ska göra koordineringen med eurozonens länder, huvudsakligen inte med de tio länder som står utanför eurosamarbetet - är min uppfattning ändå: Låt oss börja med att leva efter de regler vi har. Låt oss seriöst genomföra alla förslag som nu ligger på bordet, förslag om ökad kontroll och ökade möjligheter att se till att budget och liknande efterlevs. Och låt oss först därefter diskutera eventuell ytterligare koordinering. Ska ytterligare koordinering ske, då ska det vara så som det står: i enlighet med fördragen. Det fick vi in som en referens. Det står tydligt att den inte heller ska stå i konflikt med den inre marknaden. Det är synpunkter som jag anser att jag i Sveriges riksdag har stöd för att framföra. Blir det andra typer av diskussioner ska vi naturligtvis gå till riksdagen och EU-nämnden och föra fram de diskussionerna och där diskutera innan vi framför det till EU:s olika representanter.

Fru talman! När jag gick hit förberedde jag mig genom att titta i vårt kära lilla Lissabonfördrag. Det är faktiskt så att också vi som inte tillhör eurozonen har en omfattande koordinering kring den ekonomiska politiken. Eurozonens länder måste koordinera sin politik i enlighet med det som de tio ytterligare länderna gör. Jag anser att statsministern och Sverige mycket väl kan ha en ganska offensiv hållning där. Statsministern har också varit den som ledde igenom Lissabonfördraget både på europeisk nivå och här. Statsministern var även den som spelade en utslagsgivande roll för att den reformering av våra grundlagar som gjordes också skedde. Däri ligger ganska mycket om regleringen av finansmakten och så vidare. Min fråga till statsministern är: Skulle det inte vara värdefullt att regeringen kom med en skrivelse till riksdagen så att vi får en behandling av de rättsliga frågeställningarna, av de politiska frågeställningarna, och så att utskott och partigrupper i pappersform får en möjlighet till en tydlig dialog med regeringen?

Fru talman! Vi är naturligtvis öppna för att alltid föra en diskussion om hur dialogen, som Björn von Sydow uttrycker det, mellan riksdag och regering i det här fallet ska se ut. Vi har EU-nämnden och vi har det vi just nu gör, återrapportering från toppmöten. Det kan också finnas andra former. Jag ser en stor aktivitet i riksdagens utskott också när det gäller att förankra och diskutera och att följa upp EU-politik. Låt mig understryka det som Björn von Sydow mycket riktigt säger, nämligen att Sverige verkligen är en del både av stabilitets- och tillväxtpakten och av andra ansträngningar för att ha en god ordning i Europas ekonomi. Fortsatt är det så att man betraktar Sverige som på väg in i eurosamarbetet. Det är bara det att svenska folket i folkomröstning har sagt nej till detta. Men det gällde bara själva inträdet i den gemensamma valutan. I övriga ansträngningar för att ha god ordning i den europeiska ekonomin är vi en del och vill fortsätta att vara det. Det är en väg att ge oss inflytande och en väg när det gäller att kunna påverka för att ha god ordning i Europas ekonomi. Därom tvistar vi inte. Vi får, som sagt, återkomma till exakt vilka former som kan vara lämpliga för vår dialog.

Fru talman och herr statsminister! Vi som har förmånen att träffa väldigt många människor på olika håll i vårt land och på andra ställen i Europa vet att EU-projektet, den europeiska unionen, är en skör planta som måste vårdas med omsorg. Begreppet "Bryssel" omfattas inte av alla med värme och glädje. Min fråga är därför hur statsministern bedömer det fransk-tyska utspelet, som var tunt till sin substans men tydligt i alla fall, i förhållande till andra länder. Vilken signal sänder det ut till andra länders medborgare om vi får en kärna av EU som inte omfattas med den värme som jag i motsats till Jonas Sjöstedt hoppas ska riva hinder och gränser i hela EU-projektet?

Fru talman! Jag kan i mångt och mycket hålla med i den beskrivning Gunnar Andrén ger av värdet av att förstå att utveckla EU på ett sätt som gör att alla känner delaktighet och också kan följa med i projektets sätt att utvecklas. Det finns nu i delar av EU en känsla av att man får påtryckningar utifrån. "Utifrån" betyder väldigt ofta EU, Bryssels institutioner och andra länder som har åsikter om hur ett enskilt land ska göra. Det är klart att det möter motreaktioner. Det blir en sorts känsla av att man inte får styra själv, och det där ska vi vara försiktiga med. Det finns nationell stolthet och nationell suveränitet som fortsatt ska respekteras. Jag försökte därför balanserat säga inte bara hur jag uppfattar fransk-tyskt ansvarstagande - för det uppfattar jag - genom åren utan också hur det naturligtvis ibland kommer utspel som leder till mycket skarpa reaktioner. Det har framgått av medierapporteringen från många regeringschefer - i sin oklarhet, vill jag säga. Det framställdes som något stort utan att i substans vara färdigt, och det var inte heller presenterat på ett sätt som alla kunde förhålla sig till. Detta har nog lett till en hel del nationella följddiskussioner, och det kommer naturligtvis också att påverka den fortsatta hanteringen intill det marstoppmöte där jag hoppas att det man nu presenterade antingen ska vara mer konkret eller, i delar, tydligare avvisat.

Fru talman! Tack, statsministern! Vi har nu fått höra att översättningarna kanske inte är de bästa, så jag går tillbaka till den fråga Åsa Romson tog upp när det gäller försörjningsdirektivet och försörjningstryggheten. I den svenska översättningen av rådets slutsatser står det nämligen: "För att försörjningstryggheten ska ökas ytterligare bör Europas potential för hållbar utvinning och användning av konventionella och okonventionella (skiffergas och oljeskiffer) fossila bränsleresurser bedömas." Jag tolkar att Sverige ligger i Europa och är en del av denna försörjningstrygghet. Min fråga till statministern är alltså: Innefattar detta ny brytning av oljeskiffer och skiffergas i Sverige, till exempel i Kumla och på Skaraborgsslätten?

Fru talman! Låt oss komma ihåg att energimixen och hur vi väljer att utforma den är nationell kompetens och bör så förbli. Den råder vi alltså över själva. Detta återspeglar ett försök att få ihop de delar av Europa som tycker att utökad fossil bränsleutvinning och transport av fossila bränslen är mycket viktigt och någonting man gärna ser EU-finansiering och EU-stöd för med de delar av Europa som är mer oroade för miljömässiga konsekvenser och snarare skulle vilja se mer av klimatstyrning, det vill säga den svenska positionen. Det är därför vi talar om hållbar utvinning i detta fall. Svensk utgångspunkt har det dock inte varit. Det är naturligtvis inte heller så att vi har föreslagit denna text, utan den kommer från länder med andra ambitioner. Så är det ofta. Som sagt: Vi tyckte att det var tillfyllest att vi har vår nationella suveränitet att fatta våra egna beslut och att vi dessutom fick denna referens till hållbarhet. Vi har rent allmänt framfört att vi inte anser att EU:s skattepengar ska användas i denna mening. Det är för övrigt någonting vi kommer att återkomma till i dialog och diskussion om EU:s kommande framtidsbudget.

Fru talman! Jag tolkar statsministerns svar som att försörjningstryggheten när det gäller Europa kan tolkas som att Sverige ibland deltar och ibland inte, apropå diskussionen om att Europas potential för hållbar utvinning och användning av konventionella och okonventionella bränsleresurser skulle bedömas. Jag tolkade det som att hela detta paket handlar om vad man gör tillsammans i Europa. Har jag förstått rätt av statsministern att så inte är fallet?

Fru talman! Återigen: Den nationella energimixen är vi suveräna att själva fatta beslut om. Du kan alltså inte sitta på ett toppmöte där de bestämmer att Sverige ska bygga mer kärnkraft. Därför är det inte så att vi fattar beslut gränsöverskridande för hur andra länder ska sätta ihop sin energimix. Det får vi i stället göra själva. Däremot förs en diskussion om hur EU-systemet ska vara behjälpligt för att få på plats en ökad sammanbindning av energisystemet. Länder trycker också på för att få mer av EU-finansiering för en del av produktionen, och där håller inte vi med. Det kommer vi att återkomma till. Att det finns olika uppfattningar tror jag att vi får ha respekt för. Det är 27 suveräna demokratier som inte har exakt samma ståndpunkter, och vi försöker lära oss att leva tillsammans och hitta gemensamma beslut i denna typ av texter trots att vi har lite olika utgångspunkter. Detta är ett exempel på det.