Återrapportering från informellt möte mellan EU:s stats- och regeringschefer

Herr talman! Europeiska rådet träffades i torsdags och fredags för ett informellt EU-toppmöte på Cypern. Den stora frågan för mötet var naturligtvis situationen i Mellanöstern och de olika ekonomiska konsekvenserna, inte minst de som är kopplade till högre energipriser, som vi nu ser runt om i världen – i Europa men också här i Sverige.

Mötet präglades också av att det var det första EU-toppmötet på 16 år utan Ungerns premiärminister Viktor Orbán i salen. Han var alltså inte med på sitt sista EU-toppmöte. Det märktes både i hur diskussionerna lät på plats och i de för Ukraina viktiga beslut som kunde fattas inför mötet.

President Zelenskyj deltog på plats i början av mötet och gav sin syn på läget, både situationen vid fronten och den bredare strategiska kontexten så här en bit in på det femte krigsåret. Ryssland låtsas ju inte ens längre vilja ha fred utan förhalar det mesta rätt ogenerat. Ukraina fortsätter att försvara sig. Jag brukar säga att Ukraina just nu inte håller på att vinna kriget, men Ukraina håller inte heller på att förlora kriget.

Det är uppenbart att USA alltmer låter Ukraina bli en fråga för oss i Europa, inte minst när det gäller militärt och ekonomiskt stöd. Att vi i Europa tar vårt ansvar är viktigt, både för oss själva och vår säkerhet och för Ukrainas säkerhet.

Därför var det glädjande att vi till slut, efter långa blockeringar från Ungern och Slovakien, kunde fatta de sista politiska besluten för att få igenom det stora lånet på 90 miljarder euro och det 20:e sanktionspaketet mot Ryssland. Detta kommer att säkerställa att Ukraina har de absolut nödvändiga resurser som krävs för att kunna försvara sig militärt och upprätthålla ett fungerande civilt samhälle. Samtidigt fortsätter Europa att slå mot den ryska ekonomin, inte minst mot skuggflottan.

Arbetet måste nu fortsätta med den uthållighet som de här pengarna skapar förutsättningar för. Det handlar om att mobilisera ytterligare stödpaket till Ukraina och ytterligare sanktionspaket mot Ryssland och om att Ukraina får ta steg framåt i sin EU-anslutning. Det är just när det gäller EU-anslutningen vi måste gå framåt nu när Ungern inte längre blockerar varje möjlighet till framsteg. Inte minst driver vi själva på för att så snabbt som möjligt kunna öppna kluster 1, som det heter, så att de riktiga medlemskapsförhandlingarna kan börja.

Den riktigt stora diskussionen kretsade framför allt kring de ekonomiska konsekvenserna för EU av kriget i Mellanöstern. EU-kommissionen hade precis före mötet presenterat ett förslag till en politisk verktygslåda, som det heter på EU-språk, med olika bra förslag och rekommendationer för hur vi inom EU på kort och lång sikt kan hantera väldigt volatila och höga energipriser.

Den svenska regeringen delar på många områden kommissionens bedömning av läget och av vilka åtgärder som här och nu är rimliga och proportionerliga. Flera andra medlemsstater hade inför mötet efterfrågat betydligt mer långtgående åtgärder, som på kort sikt kanske skulle ge vissa medlemsstater små fördelar men som på lång sikt skulle vara både klimatmässigt och ekonomiskt farliga – särskilt för ett land som Sverige, där vi och våra företag har investerat stort i den gröna omställningens långsiktiga trovärdighet.

Detta gäller allra tydligast EU:s utsläppshandelssystem, ETS. Här är den svenska rösten väldigt tydlig. Vi ska inte riva upp den europeiska klimatlagstiftningen för att i stället förlänga ett fortsatt beroende av fossila bränslen. Tvärtom måste hela Europa ta ansvar för att bygga mer planerbar, fossilfri energiproduktion här i Europa och på det sättet minimera både volatiliteten, alltså upp- och nedgångarna i energipriserna, och vårt beroende av instabila och ibland direkt farliga länder och regioner.

Även i den viktiga frågan om att svenska flaskhalsintäkter inte ska spenderas i andra länder har Sverige fått bra gensvar, både från kommissionen och från andra medlemsstater. Det gäller den fundamentala frågan om att pengarna inte ska tillåtas lämna Sverige och användas för att bygga nät i andra länder men också frågan om att vi själva vill att dessa intäkter ska kunna användas på ett så flexibelt sätt som möjligt. I den frågan fortsätter förhandlingarna, och ingenting är klart förrän allting är klart. Men vi vet själva bäst vad som behövs och borde därför i högre grad få avgöra vad dessa pengar används till.

I den verktygslåda som presenterades förra veckan återupprepade kommissionen det som vi drev igenom på Europeiska rådet i mars, nämligen en tydlig skrivning om flexibel användning av nationella flaskhalsintäkter – så långt, så bra. Med denna förhandling är alltså inte över än, och detaljerna återstår att se. Frågan återkommer därför på ett ministerrådsmöte i slutet av juni, och regeringen fortsätter att intensivt driva Sveriges ståndpunkt.

Jag vill gärna passa på att uppmana svenska partier att prata med sina europeiska partikollegor och bidra i detta arbete. Här har Team Sweden en viktig laguppgift framför sig.

Parallellt, herr talman, med oro för de ekonomiska konsekvenserna finns en påtaglig oro för den svåra humanitära och säkerhetsmässiga situationen i hela Mellanöstern. EU är, som alla vet, ingen central maktfaktor i frågor om krig och fred i Mellanöstern. Men EU måste fortsätta att utgöra en röst för de-eskalering, stabilitet och fri passage genom Hormuzsundet.

Låt oss inte heller tappa fokus på det civila lidande som vi fortfarande ser runt om i regionen. Regeringen har sedan krigets början bidragit med över 2 miljarder kronor till humanitärt stöd i Gaza. Sverige var 2025 den största bilaterala givaren till Gaza av alla EU-länder. Vi har nyligen gått fram med två humanitära stödpaket på totalt 135 miljoner kronor till Libanon med anledning av den mycket svåra humanitära situationen där. I en tid där många, både i och utanför Sverige, mest pratar om allt som borde göras gör vi saker som har betydelse på riktigt.

Även EU:s långtidsbudget, som förkortas MFF, diskuterades, och diskussionen följde väldigt etablerade och förväntade mönster.

Tillsammans med rätt många likasinnade underströk jag det fullkomligt orimliga i ett budgetförslag som är så stort och så dyrt. När många medlemsländer har pressade egna budgetar måste EU mer än någonsin också prioritera hårt.

En del länder menar tvärtom att det är just på grund av det rådande läget och alla nya utmaningar som EU:s budget måste växa. Ganska få motsätter sig ett ökat fokus på säkerhet, migration, klimat och konkurrenskraft, men desto fler värnar alla de traditionella utgiftsområdena, som sammanhållningspolitik och jordbrukspolitik.

Ståndpunkterna följer kanske inte helt förvånande relativt exakt de olika nationella ekonomiska intressena, om än ofta förklädda till allmänintressen.

För att undvika avgiftshöjningar vill en del länder acceptera kommissionens förslag om att skapa nya intäktskällor till EU-budgeten, sådant som kallas nya egna medel. Från svenskt är vi som bekant rätt skeptiska till detta. Vi vill att skattepolitiken förblir nationell. Vi är det också för att det inte finns några gratis pengar. Utgifter som tas ut i EU:s budget sker på bekostnad av nationella budgetar eller på bekostnad av företag eller konsumenter. Att tro att EU på något magiskt vis kan trolla fram helt nya pengar är en återkommande – men också en återkommande dålig – ryggradsreflex hos lite för många medlemsstater.

Vi i Sverige står dock långt ifrån ensamma i vår stramare syn. Tyskland, Belgien, Österrike, Nederländerna, Danmark och Finland var väl de länder som kanske tydligast uttryckte snarlika ståndpunkter som Sverige. Det kommer att bli många tuffa möten innan budgeten kan spikas; tidigast vid årsskiftet är min bedömning.

Att Sverige den här gången har en majoritetsregering som kan fatta beslut å Sveriges vägnar är viktigt när vi ska fatta beslut om nästa EU-budget – inte som förra gången, då den socialdemokratiska regeringen saknade kontroll över sitt eget regeringsunderlag. Stefan Löfven och hans finansminister Magdalena Andersson fick i stället vädja till Moderaterna för att få majoritet i Sveriges riksdag.

Med detta, herr talman, avslutar jag redogörelsen från mötet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Jag vill inleda med energikrisen.

En av de viktigaste delarna för svensk del är ju de så kallade flaskhalsintäkterna. Det handlar om de 85 miljarder som svenska elkunder redan har betalat, som nu samlas på hög hos Vattenfall. Sverige måste kunna få använda dessa pengar till svenska hushåll, till elstöd och till lägre elräkningar, så att medlen kan behållas av Sverige och användas flexibelt.

Inför EU-toppmötet på onsdagens morgon sa statsministern: Flaskhalsintäkterna är alltså säkrade till Sverige. Flexibiliteten är ännu inte säkrad. En första fingervisning kommer vi att få, skulle jag tro, klockan 12 i dag, när den så kallade toolboxen presenteras. Dessa underbara uttryck.

I kommissionens verktygslåda för att hantera energikrisen, toolboxen, som presenterades klockan 12, fanns dock ingen sådan fingervisning alls. Där fanns ingenting om att använda flaskhalsintäkter flexibelt till elstöd för svenska elkonsumenter, och där fanns heller ingenting om det undantag som Sverige hade men som Kristersson struntade i att förlänga under det svenska ordförandeskapet. Det fanns inte heller något om en ökad möjlighet att använda pengarna, som Kristersson vill hävda och faktiskt har lovat svenska folket. Ingenting fanns med.

Hade statsministern, bara timmar innan, verkligen ingen aning om vad kommissionen skulle presentera i sin verktygslåda för att hantera energikrisen – den som Kristersson och andra stats- och regeringschefer hade beställt?

Herr talman! Flaskhalsintäkterna till Sverige är säkrade. De säkrades redan på toppmötet i mars. Det är inte detta som är frågan längre. Frågan nu handlar om exakt vilken grad av flexibilitet som Sverige får när det gäller att använda flaskhalsintäkterna.

Ganska många av oss trodde att detaljrikedomen i den så kallade toolboxen, verktygslådan, skulle vara mycket större när den presenterades. Nu var den väldigt bred och schematisk på de flesta områden. Men flexibiliteten finns där, och den har också bekräftats. Frågan är bara exakt hur det kommer att se ut. Därför har jag gång på gång sagt att ingenting är klart förrän allting är klart. Nästa gång detta kommer att förhandlas är antagligen på energiministerrådet, som jag tror äger rum i början av juni.

Faktum kvarstår: Vi har garanterat intäkterna till Sverige. Andra kommer inte att lägga beslag på svenska pengar. Men frågan i vilken grad vi själva får använda pengarna som vi själva önskar är ännu inte utlöst. Därför är det passande om alla partier hjälps åt att påpeka för kollegor i EU-systemet att vi i Sverige vill maximera flexibiliteten för våra egna pengar.

Herr talman! Jag vill ändå börja med att säga att ett av de viktigaste beskeden under förra veckan gällde just stödet till Ukraina och det faktum att man utan Orbán faktiskt kan få fram de pengar som EU redan hade lovat, och man kunde också få på plats nya sanktioner mot Ryssland.

Men låt mig återkomma till energikrisen. ”En svensk seger”, basunerade Kristersson ut redan efter förra EU-toppmötet. Och nu står Kristersson här och säger att vi inte vet riktigt hur det blir med flexibiliteten. Han säger att han trodde att det skulle komma någonting bara timmar innan, men det kom ingenting.

Jag kan tala om för statsministern att Sofie Eriksson, som är socialdemokratisk Europaparlamentariker, har säkrat skrivningar i Europaparlamentet som faktiskt slår fast att Sverige ska få använda flaskhalsintäkterna flexibelt på det sätt som Sverige önskar. Vi gör alltså jobbet.

Men hur går det för Ulf Kristersson att säkra flexibiliteten? Det har han ju lovat. Får svenskarna någonsin sina elpengar?

Herr talman! Den här grälsjukan är nästan underhållande. Ibland får man en känsla av att ni vill att det ska misslyckas och att ni inte önskar något hellre än att det ska gå åt skogen. Det är verkligen fascinerande.

Jag sa att vi har säkrat flaskhalsintäkterna till Sverige. Det är alldeles riktigt. Jag sa även då att flexibiliteten ännu inte är löst. Vi vill ha maximal flexibilitet, på ett sätt som inte har funnits tidigare, att använda pengarna som vi vill. En gång hade vi ett undantag när det handlade om att återbetala dem efter dyra elräkningar. Nu vill vi ha ny flexibilitet. Den frågan återstår. Jag har inte sagt mer och inte sagt mindre.

Men sluta låtsas att ni inte har förstått vad jag har sagt!

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Det här var ju ett informellt möte. Det finns inga rådsslutsatser att ta del av. Det finns däremot väldigt mycket skriverier i tidningarna.

Mest fokus har det varit på Ungerns nya regering och att pengarna till Ukraina är säkrade. Det är positivt, och det finns ett starkt stöd för det i det här parlamentet.

Samtidigt kvarstår utmaningarna vad gäller Ungern eftersom även den nya regeringen där, vad jag förstår, planerar att fortsätta att vara beroende av rysk energi. Det gör ju att det finns risk för att problemen fortsätter i någon utsträckning. Jag skulle inte bli förvånad om vi får återkomma till problemen vad gäller Ungern och rysk energi även framöver.

Herr talman! Detta med budgeten och MFF är en oerhört prioriterad fråga för Sverigedemokraterna. Vi tycker att regeringen har en bra svensk position. Det är också positivt, – om jag tolkar statsministern rätt – att det nu är en lite större krets av länder som tillsammans med Sverige driver på i en frugal riktning. Har detta att göra med att de länderna har ändrat sin position, eller är det helt enkelt så att förslaget till ny budget har dragit iväg i en mer radikal riktning och att man därigenom har fått lite mer stöd?

Herr talman! Det är såklart stort fokus på energifrågorna för närvarande. Jag vet inte om statsministern kan utveckla lite vilka typer av kortsiktiga åtgärder som har presenterats och som han ser framför sig kommer att bli möjliga för Sverige att använda sig av. En fråga är: Kommer det att bli möjligt för Sverige att sänka dieselskatten, så att den blir lägre än den lagliga nivå som finns i dag?

Herr talman! Det är alldeles riktigt att beroendet av rysk olja – alltså formellt sett laglig rysk olja – fortsätter att vara för stort i ett antal länder. Det kommer vi nog att få se framöver också. Det är dåligt på många olika sätt, men det är naturligtvis mindre dåligt när det inte längre leder till låsningar gentemot Ukraina.

Det är en komplex situation inför den här budgeten. Det är nämligen, som jag sa, ett ganska stort antal länder som har den gemensamma ståndpunkten att det är en alldeles för stor budget. Det beskrevs ganska livfullt och med ganska ultimativa uttryck – allt från den tyska konstitutionsdomstolen till detaljerade beskrivningar av hur stor nettoutgiftsökning det skulle bli för ett antal länder – på ett sätt som de andra inte kunde missförstå. Där är en grupp länder.

En annan grupp länder är nästan mest inne på att slå vakt om det de redan har, det vill säga mycket pengar till jordbrukspolitik och sammanhållningspolitik. Det råkar sammanfalla med att det är länder som ofta inte är nettobidragsgivare.

Sedan har vi en skara länder som tycker att det är rätt viktigt att skifta tyngdpunkt. Det handlar om mer pengar till att skydda yttre gräns, mer pengar till försvarsindustrisamarbete, mer pengar till säkerhetsfrågor och mer pengar till klimatomställningen. Det är alltså genuint gemensamma europeiska frågor som länder inte kan lösa själva. Ska man skifta om krävs det mer pengar där och mindre pengar på andra ställen, och då skapas det nya låsningar.

Sedan finns det länder som av helt olika skäl vill att det ska vara nya egna resurser. En del vill det av rent pragmatiska anledningar. De har inte pengar själva och tror att de, om de plockar upp nya europeiska pengar, åtminstone slipper få en ökad prislapp vad gäller den egna betalningen. Andra vill detta av lite mer principiella anledningar. Ett land som Frankrike döljer inte att man verkligen vill ha mer gemensamt europeiskt och ser en fördel med det.

Herr talman! Tack, statsministern, för utvecklingen av hur budgetförhandlingarna ser ut!

Statsministern hann inte svara på frågan kring dieselskatten, så jag låter statsministern fortsätta.

Herr talman! Dieselskatten är en av de här sakerna. Nu har vi lämnat in en speciell begäran om att få sänka den, och den har vi ännu inte fått svar på. Sedan kan man säga att den ligger väldigt nära frågan om flexibilitet i största allmänhet.

Kommissionen använder de tre T:na – timely, temporary och targeted. På goda grunder är kommissionen rädd för långvariga statssubventioner och snedvridning av marknader, bland annat att länder som redan har för dåliga statsfinanser ska urholka dem ytterligare. Men att kommissionen kommer att komma med flexibiliteter och att länder då får gå in och stötta hushåll – det är i praktiken det som det handlar om – är alldeles uppenbart. Frågan är hur långtgående och hur långvariga de blir. Det återstår att se.

Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen!

Det var många frågor på dagordningen den här gången, men jag tänker hålla mig till Mellanöstern. Vi ser att förhandlingarna mellan USA och Iran verkar gå väldigt trögt. Statsministern nämnde att EU trycker på, men samtidigt är relationen mellan president Trump och Europas ledare inte speciellt bra för tillfället. Kan EU och Europas ledare göra någonting för att påskynda en fredsprocess som leder till en varaktig fred?

Trots vapenvilan mellan Israel och Hamas fortsätter angreppen mot Gaza. Gaza ligger i ruiner, och ingen återuppbyggnad har startat. Gazas civilförsvar bedömer att det fortfarande ligger över 8 000 människor begravda i rasmassorna.

Det kommer rapporter om att Israel fortfarande stoppar humanitära transporter och nu dessutom begränsar tillgången till vatten. Samtidigt vägrar både regeringen och Europeiska rådet att ta till de påtryckningsmedel som finns, som att frysa associeringsavtalet. Avtalet handlar bland annat om handel och ger Israel fri tillgång till europeiska forskningsmedel inom Horisont Europa. Var den frågan uppe i rådet den här gången?

Jag tycker att det är bra att Sverige sedan en tid tillbaka driver frågan om åtgärder mot extremistiska bosättare och ministrar, även om detta borde gälla alla olagliga bosättare och inte bara de extremistiska. Det senaste förslaget om att tullar ska införas på varor från ockuperad mark är bra, men det är definitivt inte tillräckligt. All handel med varor som produceras på ockuperad mark måste stoppas helt.

Min fråga till statsministern är: Hur tas regeringens förslag emot i Europeiska rådet, och kan rådet enas om kraftfullare åtgärder för att få ett humanitärt tillträde till Gaza och börja bygga upp Gaza?

Herr talman! Det enkla svaret är nog: nej. EU visar inga nya tecken på att kunna enas i nya frågor. Jag tror att jag har haft ett tiotal återrapporteringar i den här kretsen i ungefär samma läge.

Vi har enighet om att fördöma övergrepp. Vi har enighet om de-eskalering. Vi har enighet om vikten av humanitärt tillträde och sådana saker. Men det finns ingen grundläggande europeisk enighet om de grundläggande konflikterna i Mellanöstern. Just nu kan vi naturligtvis också enas om hur dåligt det är med alla ekonomiska spridningseffekter som detta får långt bortom Gaza – nu pratar vi om hela kriget.

Allt detta kan vi enas om, och därför läggs det mest fokus på hur vi hanterar saker rent praktiskt, till exempel ekonomiska insatser.

Det finns också en viktig fråga som förvisso inte är en EU-fråga men som många EU-länder är inblandade i: Vad skulle Europas länder kunna göra efter stridigheterna för att säkra fri sjöfart i Hormuzsundet, till exempel?

Allt det här är viktiga saker. Men någon ny grundläggande enighet när det gäller synen på Mellanöstern finns helt enkelt inte, och det tror jag är ganska väl känt. Detta hindrar inte att man diskuterar och att länder tar intryck av varandra och så vidare. Men som jag sa i min inledning: EU är ingen stor maktfaktor när det gäller den övergripande Mellanösternpolitiken.

Däremot har enskilda länder – i varierande grad – väldigt mycket kontakt med olika länder i regionen. Frankrike och Libanon är ett uppenbart exempel. Många har bilaterala kontakter, även krävande sådana, med Israel. Vi har en kraftigt ökad kontakt med gulfstaterna sedan ett antal år tillbaka. Det sker alltså mycket påverkansarbete, men det finns ingen ny gemensam europeisk ståndpunkt.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret! Jag fick dock inget riktigt svar på hur det här med tullar tas emot.

Det är bra att länder engagerar sig, men jag önskar att fler länder kunde engagera sig och kanske inte bara för att få oljan att flöda fritt. Det handlar ju också om människors liv och om hur människor mår i de här länderna.

När vi från oppositionen har drivit frågan om associeringsavtalet har vi fått svar från majoriteten: Nej, det är ingen idé att ta upp det, för vi kommer inte att få enighet. Då vill jag skicka med hur viktigt det är att fortsätta arbeta för det man tror på, för till slut kanske man lyckas komma framåt.

Jag har en kort fråga om långtidsbudgeten: Tror statsministern att det kommer att bli en överenskommelse i tid eller att det kommer att bli som förra gången – ett möte i Europeiska rådet som inte får sluta förrän man har nått enighet?

Herr talman! Ledamoten ställde en utomordentligt bra fråga. Jag tror att Europeiska rådets ordförande, António Costa, lite på skämt och lite på allvar påpekade att det lär vara ett möte i Europeiska rådet runt den 17 december och att vi då har tiden från den 17 december till kvällen den 23 december på oss att lösa frågan ifall den inte är löst tidigare.

Ingenting talar för att det här kommer att bli enkelt. Ingenting talar för att det kommer att lösas förrän det måste lösas. De allra flesta verkar vara överens om att man inte vinner någonting på att skjuta detta bortom årsskiftet.

Min bästa gissning just nu är att vi kommer att hantera detta före årsskiftet, och då har vi hela 2027 på oss för allting innan det börjar gälla 2028. Men det är absolut inget löfte, och jag tror att alla länder kommer att hålla ganska styvt på sina ståndpunkter tills man tvingas hitta kompromisser.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsministern och övriga regeringen för ett bra arbete omkring stödet till Ukraina. Det är också generellt ett bra samarbete i säkerhetsfrågorna. Det är ju avgörande för EU och svensk säkerhet att vi faktiskt fortsätter i den här riktningen. Det är härligt att vi nu kan skicka 90 miljarder till Ukraina när ytterhögerns favorit Orbán har röstats bort – mycket glädjande. Vi vet ju att Sverige har pressat på i dessa frågor, så tack för det arbetet!

Vi har också på många sätt en oroande säkerhetssituation kring Hormuzsundet, något som flera har varit inne på här i dag. Som rådets ordförande António Costa påpekade finns det bara en väg bort från beroendet av de här skurkstaterna, och det är att bygga ut den fossilfria energiproduktionen i Europa. Det håller jag med om, och jag uppfattar att även statsministern gör det.

Vi ser dock att regeringen har sett till att i praktiken till exempel minska försäljningen av elbilar, något som annars skulle kunna ta oss bort från fossilberoendet. Vi har i praktiken satt stopp för all energiutbyggnad, och Moderaterna stoppade energiminister Buschs möjlighet till en energiöverenskommelse här i Sverige, något som skulle kunna bidra till att Europa tar sig ur fossilberoendet. Sverige är ett av de stora batterierna i Europa, kan vi säga, och vår stora tyska brödranation är ju lite väl beroende av Sverige, eftersom De gröna stängde ned all kärnkraft där.

Verkligheten är att Sverige måste få faktisk energiproduktion på plats om det ska göra skillnad. Det räcker inte med papper, fina ord och symboliska spadtag. När kan vi förvänta oss en energiöverenskommelse? När kommer statsministern att se till att det blir av så att vi på riktigt kan börja bygga ut energin här i Sverige och bidra till säkerhet och oberoende av skurkstater här i Europa?

Herr talman! En av slutsatserna från Europeiska rådet och kommissionen var att Europa måste bygga ut sin egen fossilfria energiproduktion dramatiskt. Det har inte gjorts hittills. Man har förlitat sig alldeles för mycket på fossila bränslen, först från Ryssland, sedan från Gulfen och många andra ställen.

Det nya, och jag vet att ni inte vill se det, är att EU-kommissionen uttryckligen pekar även på kärnkraft. Det har varit tabu i Europa, för många länder har haft blockeringar mot kärnkraft. Nu för tiden är det allt färre länder som har det, eftersom man inser att det inte finns något alternativ. Ökad pragmatism, ökat säkerhetspolitiskt medvetande och ökat klimatpolitiskt medvetande gör att det måste handla om en kombination av kärnkraft och förnybart om Europa ska bli oberoende av fossil gas och olja och ha egen energiproduktionsförmåga. Det ser lite olika ut i olika länder. Det finns länder som har bättre förutsättningar för vattenkraft och alldeles uppenbart länder som har bättre förutsättningar för solkraft.

Det finns alltså olika intressen men ett växande intresse för kärnkraft i Europa. Det är det unikt nya, och där ligger Sverige nu i framkant. Vi fattade som bekant i december ett beslut med 80 procents majoritet i Sveriges riksdag om att sjösätta ett nytt kärnkraftsprogram i Sverige. Så gör vi oss oberoende också i Sverige.

Sedan vill jag bara nämna att elbilsförsäljningen ökar i Sverige. Den minskar inte.

Herr talman! Vi ser i alla fall att utvecklingen av elbilsförsäljningen är kraftigt annorlunda i Sverige jämfört med i våra grannländer.

Mitt parti har inga problem att se kärnkraften i det hela. Jag hoppas också att statsministern har noterat att vi gärna diskuterar dessa frågor och har öppnat för det också i våra inspel. Det handlar alltså inte om att jag inte vill se kärnkraft.

Jag skulle kunna nämna en sak som jag inte vill se, och det är till exempel utvisningar av våra tonåringar till Iran. Jag vill inte heller så gärna se djupa samtal med talibanerna, som regeringen nu öppnar för, medan ICC och USA vill arrestera deras ministrar.

Jag undrar också om det var någon diskussion om return hubs. Regeringen är splittrad genom att Liberalerna har samma position som Centerpartiet – att dessa hubs ska vara i Europa – medan Moderaterna och Kristdemokraterna vill att de ska finnas till exempel i norra Afrika. Vi anser ju att den som söker asyl i Europa ska behandlas i Europa.

Hur ser den splittringen ut som vi såg i Europaparlamentet mellan regeringspartierna? Vad är regeringens position på väg in i den trilog som nu ska komma?

Herr talman! Migrationsfrågorna var inte uppe alls på det här europeiska toppmötet. De är ju permanent viktiga, och jag har ganska många gånger återkommit till att Sverige tillsammans med Danmark, Italien och ett växande antal länder har drivit på för alltifrån bättre skydd av yttre gräns och att se till att samarbete med transit- och ursprungsländer fungerar bättre till bättre möjligheter att utvisa människor som har begått brott, där konventioner i dag kan stå i vägen.

Allt detta tycker jag fungerar alldeles utmärkt. Sedan är det alldeles uppenbart att mer återstår att göra.

Ett viktigt beslut på Europeiska rådet förra gången var att Europeiska rådet uttryckligen uttalade att ett nytt 2015 inte är aktuellt. Vi kommer inte att hamna i samma situation en gång till. Det är en rätt tydlig signal när det är rätt stökigt i omvärlden.

Herr talman! Tack till statsministern! Jag vill börja med att ge beröm för arbetet kring Ukraina men också för att statsministern försvarar ETS:en och det klimatarbetet.

Däremot finns det flera delar som vi från Miljöpartiet hade önskat kom lite mer i fokus vad gäller energisäkerhet och stigande fossilpriser, som ju var en stor del av det informella mötet.

Statsministern har just själv varnat för sårbarheter i energiförsörjningen och hur de här internationella kriserna snabbt kan slå mot svenska hushåll och företag. Det här visar på ett grundläggande problem, det vill säga att både Sverige och Europa fortsatt är djupt beroende av fossila bränslen. Det är förstås inte bara ett stort klimatproblem, utan det blir till slut också en säkerhetsrisk. Det visar också att hela världsekonomin är djupt fossildopad.

Då är det viktigt, herr talman, att vi inte fastnar i symtombehandling utan också kommer till rätta med grundorsakerna, vilket i det här fallet handlar om att fasa ut det fossila och göra oss mer oberoende och resilienta.

Min fråga till statsministern är därför: Verkade Sverige och statsministern på det här informella EU-mötet för att lyfta behovet av en tydlig tidsplan, där man tidssätter utfasningen av det fossila för att kunna satsa mer på energieffektivisering och förnybar energi?

Herr talman! Absolut, och jag sa också att en viktig slutsats från kommissionen är att göra Europa oberoende av fossil energi, framför allt från farliga platser men i förlängningen från alla platser.

Det är precis det som den svenska erfarenheten visar. När vi byggde ut kärnkraften efter vattenkraften fick vi ett näst intill helt fossilfritt elsystem i Sverige. Det är så självklart för oss att vi inte inser vidden av det.

Vi hade just en pressgenomgång för att titta på den samlade energisituationen just nu. Där visade vi en graf över olika länder, där den ena axeln är statsskuldsnivåer, det vill säga handlingsutrymme att agera om det går åt skogen, och den andra axeln graden av fossilt beroende i energimixen.

Sverige ligger längst ned i vänstra hörnet, där man ska ligga – lågt beroende av olja och gas i energimixen, låg statsskuld. Italien ligger tyvärr i det övre högra hörnet – mycket högt fossilt beroende, mycket hög statsskuld.

Slutsatsen är banal: Bygg fossilfri energi! Jag har inte ett dugg emot att det alltid stavas förnybart och vindkraft i Miljöpartiets värld. Jag har inget emot detta, men det stavas också kärnkraft. Utan kärnkraft kommer man inte att få plats med mer väderberoende kraft, så det finns ingen motsättning däremellan.

Allt fler länder är med i kärnkraftsalliansen som vi, Frankrike och andra är drivande i. I de flesta länder är den politiska dramatiken helt borta, men vi har ju förlorat en massa år. Det tar tid att ställa om hela energisystem.

Man har nu gått från rysk gas och olja till annan gas och olja. Det är inte bättre för klimatet men lite mindre säkerhetspåverkande. Den resan måste fortsätta hela vägen fram.

Herr talman! Jag kan glädjas över att vi ändå delar någon typ av inriktning om att fasa ut det fossila. Däremot, vad gäller att det tar tid, är den kortaste byggtiden för ett kärnkraftverk i västvärlden 19,5 år. Det är alltså ingenting vi kan svara upp med här och nu, när energikrisen faktiskt pågår. Samtidigt ska vi vara medvetna om att regeringen har tackat nej till 13 större vindkraftsparker, som skulle motsvara flera reaktorer och som hade gått att bygga på mycket kortare tid. Men jag gläds ändå åt inriktningen.

Den konkreta fråga jag vill ställa till statsministern är om Sverige kommer att agera för att samla stöd för att fasa ut de fossila subventioner som det finns gott om i den långtidsbudget som Europa har. Kommissionen har räknat fram att runt 100 miljarder euro går till fossila subventioner varje år. Det måste vi göra oss kvitt. Jag undrar om regeringen kommer att driva detta.

Herr talman! Långtidsbudgeten kommer vi att återkomma till många gånger. Jag har inga exakta uppfattningar om den saken just nu. Fokus har lagts på det centrala intresset att inte öka kostnaderna för svensk del.

Här och nu är det ingen tvekan om att det antagligen behöver göras ett antal statliga insatser därför att man inte kan ersätta det fossila med någonting annat just nu. Det skulle bara urholka ekonomin hos människor och företag och sänka konkurrenskraften ytterligare. Det är ingen tvekan om att man på kort sikt måste göra saker och ting, men den korta sikten måste paras med långsiktiga insatser som bygger ett oberoende energisystem i Europa.

Det är väl en nästan makalös paradox att trots att vi har gjort så mycket rätt i Sverige under lång tid påverkas vi återigen av gaspriserna i Europa. De tillverkar el av gas, vilket slår igenom i södra Sverige på grund av att man i Tyskland inte har en stabil elproduktion och att vi har lagt ned kärnkraft i södra Sverige. Det är en riktigt dålig kombination.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Jag och EU-nämndens vice ordförande var för några veckor sedan i Moldavien för att lyssna kring deras ambitioner att bli medlemmar i Europeiska unionen. Liknande diskussioner har förts många gånger med Ukraina. Efter det här besöket gjorde jag någonting som kanske är bland det svåraste jag har gjort. Det var att försöka förklara för min sexårige son vad jag gör på jobbet.

Jag försökte förklara varför jag hade varit i Moldavien, vad jag gjorde där och varför landet inte direkt blir medlem av Europeiska unionen. Det var vad vi kan kalla en utmaning. Hans reaktion var: ”Kan inte Ulf säga åt dem?” Han har förstått att statsministern är han som bestämmer. Nu är utmaningarna i Europeiska unionen kanske lite större än så. Vi vet ju alla att Viktor Orbán har varit mycket av en stoppkloss framför allt när det gäller Ukrainas men också andra länders medlemskap i Europeiska unionen.

Vid nämndens sammanträde senast frågade jag om det har börjat krypa fram frågeställningar från andra länder nu när den omedelbara blockaden från Viktor Orbán inte längre finns. Har andra länder börjat lufta tvivel eller ifrågasättanden? Jag tänkte följa upp den frågan i dag. Det skulle möjligen kunna hjälpa mig att förklara för min son varför Ukraina ännu inte är medlemmar i Europeiska unionen och varför de inte åtnjuter den gemenskap men också det gemensamma skydd och den stabilitet som detta innebär.

Herr talman! Jag har också prövat. Jag var på Kyiv School of Economics för ett par år sedan och gästföreläste för studenter som läste statsvetenskap, ekonomi och public policy. De ställde förstås frågan: ”Hur långsamt kan det gå med våra medlemskapsförhandlingar?” Jag försökte förklara hur regelverket ser ut men också olika länders olika uppfattningar. Till slut var jag tvungen att säga att en dag när ni är EU:s 28:e medlemsland kommer det 29:e landet att knacka på dörren. Då ska ni ta ställning till om de lever upp till alla de kriterier som ni tycker är i unionens gemensamma intresse. Och jag är inte hundra procent säker på att ni omedelbart kommer att säga ja då. Det höll de faktiskt med om.

Det här är svåra saker. Det är alldeles uppenbart att det värsta problemet nu har tagits bort, och det är bara bra. Sedan tror jag inte att vi ska räkna med en dramatisk ungersk förändring i synen på medlemskap, det vill säga på processen. Även vi upprätthåller en grundläggande uppfattning om att man ska leva upp till EU:s krav för att bli medlem. Här tar vi inte en massa andra hänsyn. Det är viktigt.

Samtidigt pågår diskussioner om man kan skynda på det här på olika sätt. Tyskland har ju tagit initiativ för att diskutera en snabbare väg framåt och pröva den med lite olika länder. Ingen kom så att säga fram ur garderoben och sa: ”Vi är emot.” Men de ganska självklara invändningarna hörs. En självklar invändning är hur fort det egentligen går med antikorruption och sådana saker. En annan invändning är hur vi ska hantera alla stater i västra Balkan om vi ska ha ett snabbare spår för Ukraina. En del länder är minst lika engagerade i västra Balkan som i Ukraina. En tredje invändning kommer från de länder som vet att de till och med måste ha folkomröstning om ett resultat av medlemskapsförhandlingar.

Jag ser alltså rätt många hinder i vägen. De ser även president Zelenskyj, så han var väldigt resonabel i frågan. Men det finns en hög förväntan, och vi ska göra vårt för att infria den.

Herr talman! Tack, statsministern, för orienteringen!

Det var väl ungefär det här man kunde misstänka. När man lämnade det mycket binära nejet från Viktor Orbán och började ge sig in i detaljerna blev livet som alltid något mer komplicerat. Men ett första steg i detta är ändå att börja öppna kluster. Kan statsministern utläsa i de här nyanserna om det finns något omedelbart motstånd mot att börja öppna kluster? Luftas det snarare frågetecken kring färdigställandet och stängandet av kapitel i ett senare skede, eller finns det redan nu frågetecken kring huruvida man är mogen att öppna kluster med Ukraina?

Herr talman! Jag är lite varsam eftersom vi inte ens har en ny ungersk regering på plats. Den 15 maj sägs det att den ska vara installerad. Vi får nog en första fingervisning då om hur måna de är om att verkligen visa att det är en ny linje på plats där, men vi har naturligtvis förhoppningar om att öppna kluster ett. Det är ingen tvekan om den saken. Vi får nog återkomma, kanske i juni. Då tror jag att vi har en bättre bild, för kommissionen kommer att vilja driva på rejält. Att det finns starkt stöd från många länder för att använda momentum efter Ungern tycker jag är alldeles uppenbart.

Herr talman! Tack till statsministern för återrapporten!

Det var onekligen många svåra och viktiga frågor som avhandlades, och det är glädjande och viktigt att stödet till Ukraina kommer på plats och rullar vidare nu, genom dels det stora lånepaketet, dels sanktionerna mot Ryssland.

Det andra jag tänkte nämna gäller energifrågan. Som nämndes i återrapporten har både Sveriges och omvärldens energipriser påverkats av kriget i Iran. Det visar också det beroende som finns av olika länder som på många sätt är oberäkneliga och svåra att ha att göra med. Därför är det viktigt, som statsministern redogjorde för, att vi fokuserar mer på att skapa en mer fossilfri produktion inom unionen och på det arbete som Sverige har gjort för att kärnkraften ska bli en del av energimixen. Jag tror att det är avgörande för att långsiktigt bygga en egen fossilfri produktion.

Vad gäller flaskhalsintäkterna vet vi att energi- och näringsminister Ebba Busch slogs väldigt hårt på ministermötet för att de svenska intäkterna ska stanna i Sverige – något som rådsmötet sedan också säkerställde. Frågan är sedan hur de ska användas. Detta är en viktig seger för den svenska regeringen.

I mitt första inlägg tänkte jag ställa följande fråga: Fördes det en diskussion om en långsiktig energiproduktion och hur man säkerställer en egen oberoende produktion där också kärnkraft är en viktig del av mixen?

Herr talman! Absolut, det diskuterades rätt ingående. Jag tror att jag nämnde det.

Att bestämma vilken energimix man vill ha förblir dock en nationell kompetens, av rätt uppenbara skäl. Man har trots allt olika naturliga förutsättningar. Vi har vattenkraften som en unik förmåga hos oss, något som inte alla länder har. Kärnkraft kan alla i princip ha om man vill det. Olika länder har olika förutsättningar, framför allt för sol och i viss mån också för vind.

Tidigare fanns ett nästan inbyggt motstånd mot kärnkraften. Till och med saker som att det inte fick ses som en hållbar investering och sådana dumheter har tagits bort helt och hållet. Nu finns en väldigt bred acceptans för detta, vilket är det nya. Men det förblir som sagt en nationell kompetens.

Låt mig också säga ett ord om det som vi nu ser, nämligen en global störning som är riktigt stor. Men vi ska inte förväxla saker och ting. Den globala störningen tar sig igenom, men inte alls med fullt genomslag till alla länder. Vi ser i första hand stora asiatiska störningar, eftersom det mesta av den oljan och naturgasen går till olika asiatiska marknader. Det finns stora störningar där.

Vi har även en störning i Europa. Den är av naturliga skäl större i de länder som har ett större energimixberoende av olja och gas. Har man dessutom dålig ekonomi blir det extra smärtsamt när de höjda priserna slår igenom i hela energiproduktionen. Just nu slår det i mycket mindre grad mot Sverige, men alldeles uppenbart syns det på priserna.

På pressbriefingen för en stund sedan visade vi att det finns en tidig varning utfärdad för flygbränsle. Där har vi en högre importandel än för till exempel bensin. Det är en tidig varning, vilket absolut inte betyder ransonering. Men det nämndes att man behöver vara uppmärksam på situationen dit man ska flyga.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret!

I mitt andra inlägg tänkte jag lägga fokus på den humanitära situationen i Mellanöstern, något som också statsministern tog upp. Civilbefolkningen har drabbats väldigt hårt där. De humanitära behoven är väldigt stora. Ett mer aktivt engagemang från ett europeiskt sammanhang är viktigt, både för att lindra den stora nöden och för att hjälpa till med att förbättra situationen.

Libanon nämndes specifikt. En viktig sak där är att Sverige med två stödpaket på totalt 135 miljoner har gett stöd i den humanitära situationen. Men frågan är: Finns det ett stort och viktigt intresse från en bredare europeisk nivå för att fokusera på den humanitära situationen för civilbefolkningen i Mellanöstern?

Herr talman! Olika europeiska länder har helt uppenbart olika närhet till olika länder i Mellanöstern. Det vet vi sedan lång tid tillbaka, och det är inget konstigt i detta. Dessa band är nog starkare än de gemensamma europeiska banden.

Det här inte är en europeisk svaghet, utan det finns även en ovilja hos många EU-länder att överlämna politiken i gemensamma händer. Vi har länge hört till de länder som har varit mest framåtlutade för en mer gemensam utrikes- och geopolitisk kraft men inte gemensam skattepolitik. Andra länder tycker precis tvärtom: Rör inte vår unika utrikespolitiska förmåga, men ta gärna upp skatt gemensamt! Det finns alltså väldigt olika uppfattningar om det.

Som jag sa i min inledning talas det ganska mycket om behoven, men det betalas för lite. Det har gällt Ukraina, och det gäller nu också Mellanöstern. Jag tycker att Sverige har föregått med ett väldigt gott exempel, vilket också noteras i de här sammanhangen.

Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen och svaren hittills!

Det är alltid något av en utmaning att komma så här långt ned på talarlistan och försöka vara lite innovativ.

Oavsett vad alla andra har sagt vill också jag såklart nämna Ungern. Det är otroligt glädjande att Orbán nu inte längre är med i leken, inte minst för Ungern självt och det ungerska folket men också för EU. Det gäller kanske särskilt stödet för Ukraina.

Det är otroligt glädjande att höra det statsministern säger om att det nu tas steg i rätt riktning – eller att det i alla fall finns sådana tendenser – för ett ukrainskt EU-medlemskap.

Det vore intressant att höra statsministern säga något om hur läget ser ut bland Orbáns bundsförvanter i EU nu efter att han har lämnat sin post. Tidigare och under ganska lång tid såg man tendenser till att han samlade vissa länder nära sig, och det fanns ett slags framväxande antiukrainsk koalition som nästan fungerade som en trojansk häst i EU-maskineriet för ryska intressen. Vad är statsministerns bild av läget?

Herr talman! Min polske kollega, premiärminister Donald Tusk, sa efter mötet att Ryssland för första gången inte var med på mötet.

Nej, någon antiukrainsk koalition finns inte; man ska ändå vara rättvis. Man tycker olika om en massa olika frågor. Det är väl känt, och det har vi kunnat hantera genom åren. Det är så att Slovakien och Tjeckien nu ersätter Ungern – inte så här långt i alla fall.

En sak är hur vi får mer enighet för att ställa upp för Ukraina i kriget. En annan sak är naturligtvis hur uthålligt det blir i tider av tuff ekonomi. Hur uthålligt blir det när USA alldeles uppenbart lämnar över mer och mer till Europa självt att stå för detta? Hur uthålligt blir det om de energiproblem vi ser nu blir en riktig energikris framgent och ekonomin blir ännu tuffare? Hur uthålligt blir det när medlemskapsfrågan prövas på allvar?

Jag skulle inte våga måla i bara rosiga färger, utan det finns många problem kvar. Men desto viktigare är det att ta vara på den sammanhållning som finns. De 90 miljarderna är en otroligt stark signal till Ukraina men också till USA om att vi verkligen tar vårt ansvar på stort allvar.

Det är också en enorm signal till Ryssland: Ni må sitta där och spendera mer och mer av era pengar för det här kriget, men vi bevisar att vi har uthållighet tillsammans med Ukraina.

Det sker stora saker, trots att det handlar om beslut som vi helst hade sett fattas för länge sedan.

Herr talman! Ja, det är verkligen talande att höra att Ryssland inte var med på mötet ens i tanken.

Sverige är en stark röst i EU, både för den gröna omställningen och för stödet till Ukraina. I statsministerns redogörelse gjordes en återblick till en tid när Socialdemokraterna saknade kontroll över sitt eget regeringsunderlag. Sedan fick statsministern den retoriska frågan: ”Hur går det egentligen för Ulf Kristersson?” Den ställdes inte i en lika vänlig ton som jag nu uttryckte mig med.

För att koka ned det här till en fråga vill jag ändå knyta an till detta. Hur stor roll spelar det egentligen att Sverige har ett stabilt regeringsunderlag när statsministern och statsministerns ministrar far ned till möten i EU? Hur går det egentligen för Ulf Kristersson?

Herr talman! Det var ju bra att få den frågan en gång till! Det här är dock allvarliga saker; jag får säga det först eftersom vi skrattar åt det.

Jag brukar ofta säga att en regering som inte ens fick igenom sin egen budget – det skedde inte en gång, inte två gånger, utan tre gånger – har inte så mycket att lära oss andra om ekonomisk politik, för att säga det uppenbara. Det här är ju väl känt, vilket jag inte behöver säga här.

Men en underrapporterad sak är att man inte heller hade kontroll över EU-budgeten. Det var ingen liten sak. Regeringen hade kunnat hamna i en situation där Sverige som enda land blockerade hela budgeten för att Socialdemokraterna inte hade majoritet i Sveriges riksdag. De var tvungna att komma till oss och be oss hjälpa dem att få igenom budgeten, och det gjorde vi givetvis gärna för att ta ansvar för Europa. Men detta säger något om vad som händer när man är så mån om att regera men inte har majoritet för innehållet när man regerar. Det tycker jag är en läxa inför kommande val.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Det är väldigt bra att pengarna till Ukraina har säkrats. Det är också bra att det blev ett 20:e sanktionspaket mot Ryssland. En viktig del i det är ytterligare åtgärder mot skuggflottan. De svenska myndigheterna har på sistone varit mer aktiva och faktiskt gjort flera viktiga insatser.

Min fråga till statsministern är därför: Finns det med anledning av det nya sanktionspaketet ytterligare insatser som svenska myndigheter kan göra för att stoppa den ryska skuggflottan?

Det finns viktiga delar i EU:s långtidsbudget, och vi har blivit klokare med åren, inte minst på grund av det allvarliga säkerhetspolitiska läget. Det handlar om behovet av att stärka civilsamhället på EU-nivå, bland annat när det gäller fria medier och kultur. Det finns en budgetpost om detta i EU:s budget, och med tanke på erfarenheterna från kriget i Ukraina finns det all anledning att stärka totalförsvaret på EU-nivå. Det talas inte så mycket om detta, men jag hoppas att statsministern ser positivt på detta och jobbar för att stärka denna del av EU:s budget genom bland annat omfördelning av gällande medel.

När det gäller grön teknik pratas det mycket om att vi måste satsa mer på det och se resultat. De sägs att Kinas budget för grön teknik är 10 procent av bni för att man ska ligga i framkant. EU kan inte vara sämre utan måste ta ordentliga steg framåt med en näringslivstung budget för utveckling av grön teknik.

Vi kan liksom inte komma den 16 december och ringa upp några andra medlemsstater, så vilka initiativ tar statsministern nu för att säkerställa att vi kan få igenom viktiga satsningar på stärkt civilsamhälle och grön teknik på EU-nivå?

Herr talman! Det var ett intressant och imponerade batteri av flera distinkta frågor på knappt två minuter. Låt mig hålla ett litet seminarium.

Nej, allvarligt talat. Det är jätteviktigt att lista fler fartyg i den ryska skuggflottan. Det pågår ett systematiskt arbete. Fartygen ska identifieras, och det kräver att många länder gör det. Sedan ska man agera så långt internationell rätt tillåter. Man måste också fortsätta att vara framåtlutad, så som vi, Frankrike och flera andra länder har varit.

En missuppfattning är att Sverige har ändrat policy. Så är det inte, utan vi har använt de möjligheter som har givits, framför allt att ingripa vid falsk flagg. Vi missbrukar alltså inte sjörätten, utan vi använder sjörätten på ett väldigt framåtlutat sätt. Detta har Ryssland också upptäckt och inte alltid uppskattat.

Så till kombinationen av civilförsvar och civilsamhälle. När det gäller rule of law, som det heter på engelska, var det många med mig som underströk vikten av rättsstatens principer, inte minst med tanke på Ungern. Detta måste skrivas in på ett tydligt sätt för att undvika framtida missbruk av länder som har blivit medlemmar. Detta gäller även civilförsvarsfrågorna. Finlands förre president Sauli Niinistö har ju skrivit en hel rapport om detta för EU, där många slutsatser dras av ukrainska erfarenheter. Det pratas ofta om det militära försvaret medan det pratas alltför lite om det civila försvarets betydelse. Men utan ett fungerande civilförsvar kan det militära försvaret aldrig göra sitt jobb.

Grön teknologi är jätteviktigt, och vi är för allt detta. Det är bra att konkurrenslagstiftningen luckras upp lite grann så att man kan skapa europeiska vinnare som kan konkurrera globalt. Jag är lite rädd för viljan att plocka ut nationella vinnare där massiva statsstöd ska gå in i just det egna landets företag. Jag är lite skeptisk till sådana saker.

Herr talman! Jag vill följa upp frågan om de så kallade flaskhalsintäkterna. För dem som lyssnar på detta kan det låta väldigt tekniskt, men det handlar i grunden om pengar som tillhör svenska elkunder och som därför rimligen borde kunna användas för att stötta svenska hushåll som drabbas av de höga energikostnaderna. Detta är ett av flera verktyg som regeringen borde kunna använda i ett svårt läge.

Låt mig påminna om att när vi socialdemokrater satt i regering lyckades vi förhandla fram ett undantag på EU-nivå som gjorde det möjligt att använda flaskhalsintäkterna till ett elstöd. Detta undantag har den här regeringen inte lyckats förlänga, och när vi ställer frågor om detta här i kammaren vill statsministern hellre prata om vad andra partier gör fel snarare än vad den här regeringen faktiskt gör för att nå framgång i denna fråga. Jag tycker att regeringen borde fokusera på den faktiska leveransen.

Vi som har följt denna fråga länge vet att det låter väldigt annorlunda nu jämfört med i mars, då man pratade om en svensk seger. Vi vet också att Sverige sticker ut i dessa sammanhang, med mycket stora flaskhalsintäkter som borde kunna användas i stället för att samlas på hög.

Därför frågar jag återigen statsministern: Vad gör regeringen konkret för att flaskhalsintäkterna ska kunna användas till att stötta svenska hushåll i detta svåra läge?

Herr talman! Jag tror att de som har sett Ebba Busch i en ganska viral video beskriva vad Sverige gör för att behålla flaskhalsintäkterna i Sverige inte kan ha missat poängen. Men några har uppenbarligen inte lyssnat eller önskar möjligen att det inte skulle lyckas. Vi kämpar i denna fråga av exakt följande skäl: Flaskhalsintäkterna är betalade av svenska konsumenter, och deras explicita syfte är att användas för att bygga ut nätkapacitet så att det inte ska finnas brist i överföringsförmåga.

Vi har säkrat att den idé som fanns att en stor andel av dessa intäkter skulle gå till andra länders nätuppbyggnad inte blir verklighet. Det var det vi som gjorde medan ni tittade på. Det ni lyckades göra var att få till stånd ett engångsundantag för att kunna återbetala en del av dessa pengar till svenska elkonsumenter. Nu har vi begärt en bredare flexibilitet så att dessa pengar kan användas till att exempelvis bygga ny produktionskapacitet.

Detta är lite tekniskt, men eftersom ni har så hög svansföring i frågan borde ni sätta er in i hur det faktiskt går till.

(Applåder)

Återrapporteringen var härmed avslutad.