Herr talman! Ledarna för alla EU:s medlemsstater träffades alltså i torsdags i belgiska Flandern, en timme österut från Bryssel. Mötet handlade uteslutande om europeisk konkurrenskraft.

De ekonomiska frågorna är återkommande på toppmötenas dagordningar, men det saknas ofta konkretion och beslutsvilja. Då blir det lätt att man höjer abstraktionsgraden och i stället pratar i termer av geopolitik och geoekonomi. Det är inte alls oviktiga frågor, tvärtom. Det som händer i vår omvärld påverkar oss i hög grad.

Just nu befinner vi oss i allvarstider av många olika skäl – Rysslands krig mot Ukraina, förstås, USA:s konfrontativa hållning mot Europa, förstås, även om talet häromdagen i München var av det mjukare slaget, och ett Kina som vill dominera sin del av världen. Sanningen är dock också att vi i Europa har alla möjligheter att själva stärka vår egen handlingsfrihet i detta svårare läge genom en växande ekonomi och ökande handel.

Vårt bästa verktyg för ekonomisk handel och stark ekonomisk tillväxt är den inre marknaden. Den förfogar vi över helt själva, alldeles oavsett vad resten av världen vill. Där finns det också väldigt mycket att göra.

I praktiken, herr talman, talar vi om hur vi ska stärka de europeiska ekonomierna för att kunna klara av både stora investeringar i försvar och säkerhet och att samtidigt vidareutveckla de europeiska välfärdsstaterna. Det är nämligen ytterst det som ett konkurrenskraftigt Europa handlar om. Det handlar om hur den ekonomiska kakan i Europa kan bli större så att våra samhällen kan bära kostnaden för många saker som är viktiga samtidigt. Det handlar om hur vi uppmuntrar företagande att starta, att växa och att stanna i Europa, inte bara dem som redan är företagare utan kanske framför allt dem som vill bli framtidens företagare. Det handlar om hur vi ger bättre förutsättningar till fler barn att lyckas, alldeles oavsett hur det har gått för deras föräldrar.

Italiens premiärminister Meloni, Belgiens premiärminister De Wever och den tyske förbundskanslern Merz hade bjudit in till ett förmöte med en större grupp länder som träffades strax före mötet – för övrigt en allt vanligare tendens i de här mötesformaten. De kallade formatet Friends of competitiveness. Vi var en ganska självklar deltagare i den kretsen.

Diskussionerna visade att det nu finns momentum, ett helt år efter att de stora rapporterna presenterades, och att fler länder på allvar vill gå från ord till handling, samtidigt som ambitionerna präglas av att olika länder har olika förutsättningar, inte minst ekonomiskt, men också olika inhemska utmaningar, till exempel i form av politiska majoriteter.

Vi kommer att träffas i samma konstellation igen inför toppmötet i mars och se om vi då kan enas om ett antal av de förslag som då sannolikt har lagts på bordet.

På toppmötet med alla medlemsländerna var Mario Draghi, före detta premiärminister i Italien och tidigare centralbankschef för ECB, inbjuden att kommentera de framsteg som har gjorts sedan han presenterade sin stora rapport om konkurrenskraft för snart två år sedan. Hans huvudbudskap var, en gång till, att vi måste lägga vår energi på åtgärder som är möjliga att komma överens om och som kan ge resultat nu, inte fluffiga ambitioner på fem, tio eller femton års sikt. Långa strategier i all ära, men nu behövs handling här och nu.

En annan tidigare italiensk premiärminister, Enrico Letta, som också skrev en rapport för ungefär två år sedan men mer begränsad och snävare fokuserad på EU:s inre marknad, var också inbjuden. Hans bidrag vid mötet visade på den stora potential som fortfarande finns när det gäller att utveckla och fullfölja den inre marknaden eftersom denna efter 30 år fortfarande inte är helt genomförd.

Det säger någonting om EU:s storhet att vi redan för 30 år sedan gjorde riktigt stora saker. Det säger också någonting om EU:s långsamhet att vi inte har kunnat fullfölja det som påbörjades då.

Man kan sammanfatta Enrico Lettas budskap, både under mötet och i telefonsamtal jag hade med honom kvällen före mötet, med att vi borde vattna där det växer.

Mitt huvudbudskap i diskussionerna under mötet var att vi nu på allvar måste skapa bättre förutsättningar för företag att verka och stanna i Europa. Det handlar om att riva de handelshinder som fortfarande finns mellan europeiska länder och som alla inte känner till. Men det handlar också om att genom fler frihandelsavtal stärka handeln med länder utanför Europa.

Vi behöver europeiska regler som är lätta att både begripa och följa, inte minst för de mindre företag som inte har stora avdelningar som säkrar just regelefterlevnad. Det är ett vanligt problem i Europa. En del säger, mer eller mindre på skoj, att de har fler människor som sysslar med regeltillämpning än med nya innovationer. Det antyder problemets storlek. Sist men inte minst behöver Europa en kapitalmarknad som kan ge de finansieringsmöjligheter som behövs i Europa för att företag ska vilja stanna och växa här och inte med automatik rikta sig mot den amerikanska finansmarknaden.

En hel del av diskussionerna handlade också om Europas höga energipriser. Att de energipriserna drabbar företag och människor är mycket välkänt och ett verkligt problem. Jag vet att situationen är svår för många, inte minst för familjer och äldre, även här i Sverige. Men lösningen behöver ta sin utgångspunkt i att Europa behöver mer energiproduktion, inte bara mer kablar mellan länder. Särskilt behövs mer baskraft. Det är därför vi i Sverige sjösätter ett helt nytt kärnkraftsprogram, bygger ny kraftvärme och räddar hotad vattenkraft.

Om vi i stället kompromissar med satta klimatambitioner kommer det att drabba de företag, inte minst svenska, som ligger i framkant, som har gjort sin omställning och driver omställningen och vill se den som en global konkurrensfördel. Samtidigt skulle sådan industri som släpar efter belönas på svensk industris bekostnad.

Diskussionen om energi liknar på sätt och vis diskussionen om en starkare europeisk kapitalmarknad. Det avgörande problemet är att det helt enkelt finns för lite kapital för investeringar i Europa. Alltför mycket pengar ligger och tickar låg ränta på sparkonton eller är uppbundna på annat sätt. Det är för få länder som har den tradition av kapitalmarknad som vi har utvecklat i Sverige under många decennier.

Det krävs nu nationella åtgärder, och det är en del länder smärtsamt medvetna om, som leder till större privat fondsparande, ungefär som våra ISK-konton, och reformer av pensionssystem som är gammalmodiga vilka skulle skapa möjligheter för pensionsfonder att verka på kapitalmarknaden.

Här finns goda svenska exempel som vi inte ens behöver dela med oss av, för det gör rapportförfattarna så gärna åt oss. Sverige var ett återkommande exempel i detta. Men även andra länder nämns, och det är de stora länderna i Europa som verkligen ligger efter.

I diskussionen framfördes också argumentet att det skulle gynna vår konkurrenskraft och självständighet om vi begränsade vår handel med omvärlden. Buy European är en återkommande sådan term. Made in Europe lyder ofta parollerna.

Jag menar, tillsammans med rätt många kollegor, att detta i grunden, som en generell politik, är feltänkt. Det finns absolut kritiska råvaror, speciella produkter och speciella värdekedjor där vi behöver ha mer inhemsk tillgång och produktion och säkra oss mot ensidiga beroenden. Det finns länder, exempelvis Kina, som inte ger våra företag tillträde till sina marknader på samma villkor som de vill se att deras företag har tillträde till vår.

En bred tillämpning av buy European skulle skapa stora problem. Det skulle antagligen försämra konkurrenskraften, skapa sämre produkter, skapa mer administrativt krångel och sända helt fel signal till de handelspartner som vi nu sluter avtal med. Allt detta betraktar vi som en kirurgisk fråga och mycket specifika problem, inte som en generell lösning för att skapa protektionism i Europa.

De svenska erfarenheterna är tvärtom att välstånd byggs med öppenhet och handel med omvärlden. Man kan titta på Volvos senaste bilmodell med delar från precis hela världen; bromsar från Tyskland, glas från Frankrike och dörrlås från Japan – ägd i hög grad från Kina, producerad i Sverige.

Eller titta på Jas 39 Gripen – det vi brukar kalla världens bästa stridsflygplan, helt neutralt – som tillverkas i nära samarbete med företag i både Storbritannien och USA. Det här gäller också EU:s övriga fordonsexport, som till 20 procent består av delar som kommer från länder utanför EU.

Vi vet genom Nato att ensam inte är stark, och vi vet genom frihandel att ensam inte är framgångsrik. Snarare borde resten av EU lära av Sverige och inspireras av vår idé made with Sweden eller made with Europe, det vill säga att vi har centrala värden att bidra med men vi är öppna för affärer med andra.

Det finns också de som tror att Europas ekonomier skulle må bra av att politiker spenderar mer med höjda skatter som följd, särskilt för oss i Sverige. Den vägen tror jag inte heller på. Frankrikes favoritidé om gemensam upplåning och eurobonds nämndes naturligtvis, men väcker inget större gehör i kretsen.

Jag brukar påpeka för mina kollegor bland regeringscheferna – och jag säger det också ibland till mina kollegor bland partiledarna i Sverige, som också gärna vill höja skatter – att om vi gör det dyrare att driva företag i Europa och i Sverige förlorar vi både i konkurrenskraft och i geopolitisk styrka.

Herr talman! Det här var ett så kallat informellt möte, och det fattades därför inga beslut och inga slutsatser antogs. Det kommer i stället, i bästa fall, att ske när vi ses igen för nästa toppmöte redan i mars. I förberedelserna inför det mötet kommer vi från den svenska regeringens sida att driva på för en hög ambitionsnivå och konkreta framsteg. Min bild, men det är inget löfte, är att EU-kommissionens ordförande har samma ambition, framför allt i frågor gällande den inre marknaden och det pågående förenklingsarbetet.

Med andra ord kommer vi att få tillfälle att i den här kretsen diskutera vidare om tillväxtfrågor när vi ses igen i samrådet inför det mötet. Det kommer till stor del att handla om att ge bättre förutsättningar för näringslivet att få Europa att växa, och det är frågor som jag fram emot att få diskutera med företrädare för alla partier. Min inbjudan till övriga partiledare om ett partnerskap för Sverige i EU ligger självklart fast.

Låt mig allra sist säga att det är bra att vi har en så tydlig brådska att få saker gjorda för ett starkare Europa. Det som händer i världen just nu, både i öst och i väst, ger ju starka skäl till europeisk beslutsamhet. Den känslan fanns också i München i förra veckan. Låt oss ta fasta på denna sense of urgency, och låt oss också ta fasta på de styrkor som vi har med oss in i denna problematiska tid.

För det första rustar vi vårt eget försvar i historisk takt och siktar på de 3 ½ procenten redan till 2030.

För det andra är Sverige medlem i Nato, och vi har 31 andra allierade som hjälps åt att försvara vår del av världen.

För det tredje har vi total politisk enighet om stödet till Ukraina, om vårt EU-medlemskap och nästan enighet om Nato. Det minskar vår sårbarhet för andras försök till påverkan.

För det fjärde handlar vi med precis hela världen, och vi har gjort det i 150 år.

För det femte har vi starka offentliga finanser, vilket ger oss handlingsutrymme om det skulle behövas.

För det sjätte har vi en av Europas allra bästa kapitalmarknader, som gör att svenska bolag kan starta, växa och stanna här om de så vill.

Låt oss ta situationen på allvar och världsläget på allvar, men låt oss inte glömma våra egna styrkor i denna mycket besvärliga tid. Med det avslutar jag redovisningen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Ahlstedt, Ann-Sofie Alm och Gustaf Göthberg (alla M).

Herr talman! Inför EU-toppmötet upprepade statsministern gång på gång att Sverige är väl positionerat i den osäkra tid vi lever i och att regeringen redan, som statsministern själv uttryckte det, gör allt rätt. Vidare är svensk ekonomi Trumpsäkrad.

Det här är inte en bild som delas av svenska företag och svenska familjer, inte när elräkningen återigen slår i taket, när svensk fordonsindustri blöder, när närmare en halv miljon människor står utan arbete och när bara Rumänien har högre ungdomsarbetslöshet än Sverige i EU.

Statsministern hann knappt lämna kretsen av Europas ledare innan hans egen finansminister kallade till pressträff för att meddela att reformutrymmet är slut för de kommande fyra åren. Det är inte välkomna besked för svenska företag och svenska familjer.

Finanspolitiska rådet släppte i går en rapport som gav en historiskt skarp kritik mot regeringen Åkesson och Kristersson. De har sänkt skatten för sig själva och andra höginkomsttagare med 6 000 kronor per månad, och man har gjort det för lånade pengar. Det är knappast en politik som Sverige behöver för att bygga en långsiktig tillväxt och knappast ett föredöme för resten av Europa.

Statsministern sa inför EU-toppmötet att varje medlemsland måste göra sitt. Är det här Kristerssons och Åkessons sätt att göra sitt, det vill säga att tömma ladorna? Hur är det att tillvarata svenska intressen och konkurrenskraft i Sverige och i Europa?

Herr talman! Jag får väl först för ordningens skull säga att EU-toppmötet inte helt fokuserade på Finanspolitiska rådets rapport som kom häromdagen. Jag förstår att det är en stor brist hos EU-toppmötet, men de hade alltså andra saker att göra. Jag förebrår dem inte så mycket för detta.

Herr talman! Jag vet också att Socialdemokraterna gärna talar illa om Sverige utomlands. Jag noterar det. Det är ett fritt land, och man säger som man vill. Jag tycker att vi ska stå upp för svenska framgångar och lösa de problem vi har. De saknas verkligen inte. Men vi ska stå upp för svenska framgångar som har gjort Sverige starkt internationellt. Om Socialdemokraterna vill tala illa om Sverige, så fortsätt med det. Jag kommer att fortsätta att stå upp för allt det som är bra i Sverige.

Jag noterar vidare kritiken från Finanspolitiska rådet och som Socialdemokraterna nu verkar vara enormt entusiastiska över. Av det får man väl dra slutsatsen att Socialdemokraterna antingen inte vill satsa på försvaret, ligga kvar i ett svagt försvar i den farligaste tiden sedan andra världskriget, eller att ni vill höja skatterna dramatiskt i stället för att som nu ha en ordnad form där vi växer in successivt i nya försvarsanslag.

Frågan tillbaka blir: Vill ni nu minska på de försvarssatsningar som ni har varit helt eniga med oss om tidigare, eller lovar ni att höja skatterna inför nästa mandatperiod?

(Applåder)

Herr talman! Vi lyfte fram två förväntningar inför EU-toppmötet som vi tyckte att Sverige och statsministern behövde framföra. Man behövde göra jobbet, helt enkelt. Det skulle vara att få på plats privat kapital till långsiktiga investeringar i europeisk industri, grön teknikutveckling och ny teknik. Det stärker Europas självständighet och är avgörande för svensk konkurrenskraft i en allt tuffare global tid. Därtill skulle Sverige stå upp för att Europas konkurrenskraft bygger på ordning och reda och att nya etableringsregimer och regelförenklingar inte får bli en bakdörr för social dumpning eller miljödumpning. Det här är vad vi behöver för att stå upp för Europas säkerhet.

Statsministern åkte med sedvanlig hög svansföring till EU-toppmötet, och jag skulle vilja veta vilka konkreta initiativ som statsministern drev på EU-toppmötet. Vilken åtgärd är Kristerssons? Vilken är den svenska segern på det här EU-toppmötet, när man nu ska gå från ord till handling och det finns ett momentum? Det handlar inte om att prata illa om Sverige, utan det handlar om den verklighet som statsministern har ansvar för.

(Applåder)

Herr talman! Först vill jag påminna om – alla kanske inte minns – att det fanns en enighet när jag rapporterade om vad jag skulle driva på detta informella möte vid EU-toppmötet. Jag hörde inga invändningar mot fokuset på kapitalmarknadsunion, inre marknad och frihandel. Det fanns tvärtom en enighet om det.

Om Socialdemokraterna hade några starka egna, originella synpunkter hade ni väl tagit upp dem då, Matilda Ernkrans. I stället sitter ni och gnäller på bänken bredvid, som vanligt. Det kan man göra. Men det gör ingen nytta på EU-toppmöten.

Lite mer formellt kan jag väl säga att detta var ett informellt möte, det vill säga där det inte fattades beslut. Vi lyfte upp de farhågor vi ser och de ambitioner vi har. Nu ska kommissionen försöka använda de antydda enigheter som finns och komma tillbaka till nästa europeiska toppmöte.

Jag tror att Ursula von der Leyen tar de signalerna på stort allvar. Det finns inte enighet om allting. Det kan mycket väl bli mer av Coalition of the Willing på ganska många områden. Men så länge det går i svensk riktning är jag glad.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Högt upp på svenskarnas agenda tror jag att energipriserna är just nu. Det är en fråga som avhandlades på rådets informella möte. Från svenskt perspektiv har vi, precis som statsministern redogjorde för, fokus på leveranssäker energi och utbyggnad av energiproduktion framför ett mer ensidigt fokus på ledningar mellan länder och mellan olika elområden.

Min fråga till statsministern är om det är ett perspektiv som Sverige har stöd för också från andra länder. Kommissionen har ju ett förslag som går ut på att man ska försöka fördela de pengar som uppstår när el flödar mellan elområden så effektivt som möjligt utifrån ett europeiskt perspektiv, men det är kanske så dåligt som möjligt utifrån ett svenskt perspektiv.

Jag vill veta om det finns förståelse för vårt perspektiv runt om i Europa. Eller ser man Sverige mer som en region där uppe i norr? Står elledningar från Afrika till Sydeuropa betydligt högre upp på agendan?

Herr talman! En europeisk kapitalmarknad är en viktig prioritering. Min fråga till statsministern är hur enigheten tycks vara i Europa när det gäller det. Det finns vissa länder som har starka egenintressen, exempelvis Luxemburg och Irland. Är de med på banan, eller stretar de emot? Om det ska bli riktigt bra måste ju alla vara med på banan.

Herr talman! Det var många frågor. Jag börjar med att man ska ha lite respekt för att de länder som av tradition har haft ett dåligt beroende av rysk fossil gas och olja har gjort en enorm resa de senaste åren. Man kan säga att de satte sig i en dålig position – det påpekar jag också gärna – men de har i hög grad gjort sig oberoende av den ryska gasen och oljan. Det är en stor resa i sig, och den ska vi ha respekt för.

Samtidigt är det ensidiga fokus som många länder har på att vilja ha mer överföringsförmåga i stället för egen produktion ohållbart. Det har vi lärt oss den hårda vägen.

Apropå svenska framgångar, som jag tror att vi vågar prata om, gjorde vi oss tidigt oberoende av fossila bränslen för vanlig elproduktion. Vattenkraft och kärnkraft kompletterade med en del förnybart är en enorm framgång för Sverige. Men vi vet vad som händer om man avvecklar halva produktionen i södra Sverige. Då uppstår väldigt stora problem, som man inte kan lösa med överföringshastigheter. Det har Europa också i hög grad just nu.

Jag talar mig förstås varm för att bygga mer pålitlig, prisvärd energiproduktion. Jag ser också att ett ökande antal europeiska länder nu visar stort intresse för kärnkraft. Det här tar tid. Det vet vi bättre än de flesta. Att lägga ned kärnkraft går fort, men att bygga ny tar längre tid. Men det går inte att trolla fram energiproduktionen. Det tycker jag är det ena.

Det andra är att vi säger bestämt nej till idéer om att flytta pengarna från flaskhalsavgifterna från Sverige till andra länder, för att de tycker att det vore bekvämt att få en del av de resurserna. Det säger vi tydligt nej till.

Sist: En kapitalmarknadsunion är nog en av de punkter där jag skulle säga att det finns en begynnande enighet, inklusive de länder som har nämnts. Alla länder kommer såklart att bevaka sina speciella roller i detta. Även Sverige har ett antal sådana saker; vi vill inte bidra till att i första hand flytta kapital från Sverige till andra länder, men vi skulle ha nytta av att göra saker tillsammans. Där uppfattar jag ganska stor begynnande enighet.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret!

En europeisk kapitalmarknad tror jag att även vi här i Sverige har mycket att vinna på. Det är dåligt att man tittar mot just USA när man behöver samla kapital.

I den skriftliga återrapporten, som finns på rådets hemsida, är det lite otydligt vad som diskuterades, just eftersom det var ett informellt möte. I de europeiska tidningar som har bevakat mötet ligger en hel del fokus på att det diskuterades att vissa länder i Europa ska gå före och att andra kanske inte behöver vara med på allt. Ser statsministern det som ett tänkbart scenario?

Det spekuleras även om att det finns en viss oenighet mellan Tyskland och Frankrike. Fransmännen vill ha upplåning och ett stort fokus på att köpa europeiskt. Samtidigt vill Tyskland och även Sverige bejaka internationell handel och vill inte se ökad upplåning. Finns det en begynnande oenighet där?

Herr talman! Det är nog inte en begynnande utan en ganska etablerad oenighet. Det är väl känt att Frankrike generellt driver på för mer gemensamma lån; eurobonds tror jag var det senaste som den franske presidenten gick ut med strax före det här mötet. Det är lika väl känt att Tyskland, bland de stora, och också ganska många av oss andra är mycket skeptiska till den sortens idéer. Det är alltså en ganska etablerad skillnad i synsätt. Där uppfattar jag att vi och Tyskland representerar den stora majoriteten.

När det däremot gäller att vissa går före var det en av Mario Draghis rekommendationer. Om inte alla 27 kan enas om ett antal saker kan de länder som verkligen vill sjösätta någonting, till exempel en gemensam kapitalmarknadsunion, gå före de andra med stöd av EU-systemet. Men man kan inte tvinga de länder som inte vill gå in i den att vara med. Jag tror att vi kommer att närma oss en punkt där de länder som har högre ambitioner går före men håller öppet för andra att ansluta sig.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

För Vänsterpartiet är det viktigt att EU:s styrka, den inre marknaden, fortsätter att vara en väg framåt för att stärka EU:s konkurrenskraft. Men samtidigt måste det vara sjyst och rättvis konkurrens mellan företag från olika länder. Vi befarar att införandet av den 28:e regimen inte bara riskerar den svenska modellen utan också inskränker den nationella bestämmanderätten över bolagsrätt, konkurs, arbetsrätt och beskattning.

Vad jag har förstått har regeringen välkomnat och driver på den här utvecklingen. Min första fråga till statsministern är därför vad som sades på mötet. Är alla stater lika positiva till detta? Finns det något sätt att samordna reglerna på utan att den nationella bestämmanderätten inskränks?

Vänsterpartiet är för de handelsavtal som vi diskuterar nu. Det är ett bra sätt att göra sig mer oberoende av USA. Vänsterpartiet menar också att ett handelsavtal med USA inte kan godkännas så länge USA hotar Grönland. Därför undrar jag om det sades någonting om det på mötet. Vill regeringen fortfarande att avtalet ska godkännas utan att USA drar tillbaka sina krav om Grönland?

Slutligen vill jag fråga om det som kom upp även i förra replikskiftet: de gemensamma lånen, som togs upp i rådet. Sveriges inställning är väl känd. Vi brukar vara helt överens över partigränserna om att det inte ska tas upp några EU-gemensamma lån. Är det fler länder än Frankrike som förordar EU-gemensamma lån, eller står Frankrike ensamma här?

Herr talman! Först vill jag svara på det här lite knepiga med den 28:e regimen. Det kanske inte är vardagsmat för alla svenskar. Vi har 27 EU-länder. En tanke som finns i rapporterna är: Om man inte kan enas om kompromisser om en massa regler, kan man då införa ett 28:e regelverk som företag kan välja i stället för varje lands eget regelverk?

Jag tillhör dem som tror att detta låter lite bättre än vad det i praktiken skulle vara. Det är ju ett lite elegant sätt att säga att till exempel ett nystartat techbolag ska kunna få lite enklare regler vid etableringen av företaget och lite enklare sätt att rapportera. Det är kul som tankemodell. Men sedan börjar man närma sig beskattningsfrågor och arbetsmarknadslagar i olika länder, och då tror jag att man rätt snabbt ser att det nog i praktiken blir ganska begränsade områden där den 28:e regimen skulle vara möjlig.

Båda rapportförfattarna tycker att man ska undersöka möjligheten till detta. Jag vet att inte minst den digitala industrin och techbolagen tycker att det skulle förenkla. Det skulle ge en lite större marknad på en gång. De tycker att det är ganska svårt att tillämpa 27 olika regelverk för ett nytt bolag, och då är det lättare att försöka etablera sig någon annanstans i världen i stället. Det finns alltså en tanke bakom detta som man inte ska avfärda. Men jag förhåller mig precis som frågeställaren något skeptisk.

USA pratade vi inte nämnvärt om den här gången, bara om behovet av fler frihandelsavtal. Ju mer vi kan handla även med USA desto bättre. Vi ska inte driva USA från oss. Vi säger ifrån när USA bär sig illa åt, men vi ska inte driva affärer bort från USA och Europa.

Vad gäller gemensamma lån är detta en ganska etablerad fransk uppfattning sedan lång tid tillbaka. Sedan har vi ibland gjort undantag själva. Gemensamma lån för Ukraina är ett exempel. Där råder det inte någon tvekan, utan vi står upp för det helhjärtat. En del länder är frikostigare än andra. Men i huvudsak är det Frankrike som driver detta.

Herr talman! Jag tackar statsministern för svaren. Det var positivt att statsministern tog upp vissa problem med ett 28:e regelverk. Jag tror att vi är överens om att det är bra med enkla regler. Vi vill alla ha enkla regler. Men få av oss – åtminstone här i Sverige, hoppas jag – vill ha regler som innebär att arbetstagares rättigheter försämras, att man kan bortse från klimat- och miljöregler och så vidare. Något som är väldigt viktigt för oss i Sverige är att vi bevakar den svenska modellen och att man inte på EU-nivå inför federala regler som hotar vår arbetsmarknadsmodell. Det hoppas jag att vi också kan vara överens om.

Herr talman! Precis, Ilona Szatmári Waldau! Det fanns ju skäl till att vi för ett antal år sedan var lite skeptiska till alltför vidlyftiga tankegångar om den sociala pelaren i Europa. För många handlar det om arbetsmarknadslagstiftning, och vi hade inte några som helst planer på att överge den svenska modellen till förmån för en mer politiserad modell. Jag instämmer alltså i analysen.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Energiproduktionen är verkligen fullständigt central för konkurrenskraften i EU. Vi ser hur priserna ser ut nu i Sverige och de delar av Europa där det är väldigt kallt.

Häromdagen kom en rapport där man förvarnar om att vi behöver förbereda oss på en tregradig temperaturökning på grund av klimatförändringarna.

Dessa två saker samspelar på ett väldigt fint sätt. Vi behöver ha en energiproduktion som är fossilfri. Vi behöver också se till att vår konkurrenskraft bygger på ett långsiktigt tänk som utgår från klimatet. Var detta någonting som diskuterades? Statsministern nämnde frågan om mer elproduktion och mer fossilfri produktion, men det skulle vara intressant att höra mer om detta.

Lite svagt kopplat till detta är det besök som Marco Rubio gjorde i Ungern häromdagen. USA var väldigt tydligt med att man stöttar Orbán. Man diskuterade bland annat olja och gas men också ekonomisk stöttning. Hur ser statsministern och de andra ledarna i EU på detta? Det måste ju ses som en splittrande faktor, när vi i EU försöker trycka på Ungern rent ekonomiskt.

Herr talman! Det var viktiga frågor som jag uppskattar.

Vi börjar med de svåra energifrågorna. Det är alldeles uppenbart att det finns långsiktiga skäl – vi ska klara klimatomställningen och konkurrenskraften – men också mycket kortsiktiga skäl. Människor i många länder tycker att det är hiskeligt dyrt med energi. Vi tycker att det är dyrt i Sverige, men vi ligger bland de allra lägsta i Europa. Europa har fyra gånger högre priser än USA och tio gånger högre priser än Kina. Det antyder skillnaderna för plånboken och hushållen och för företagens konkurrenskraft. Det här är alltså en jättesak.

Apropå svenska framgångar: Vattenkraften och kärnkraften har med förnybart som tillägg skapat ett näst intill helt fossilfritt svenskt elsystem. Det är en magnifik framgång som vi borde prata mer om. Alla länder har inte vattenkraft, och många kommer inte heller att kunna få till stånd sådan. En del länder vägrar ha kärnkraft fast de borde ha det. Då återstår i princip gas och fossila bränslen, ibland till och med kol i vissa länder, som baskraft som man sedan kan lägga förnybart på.

Den enorma volatilitet som vi nu ser i många länder är otroligt skadlig. Jag gillar Tyskland på många sätt, men tysk energipolitik är inte bra. Den ska vi inte ta efter. Men den slår igenom i olika länder. Just nu slår även Finland igenom i norra Sverige. Det är alldeles uppenbart att fler måste bygga mer stabil baskraft. Vår rekommendation till dem är att bygga kärnkraft för att få fossilfri, näst intill utsläppsfri och stabil kraft. Men varje land måste fatta sina egna beslut.

Låt oss sedan titta på företagssituationen – nu kommer jag till Anna Lasses sista fråga. I en del länder försvinner nu stålindustri och bilindustri i rasande hög takt. Jag tror att Ungern och Slovakien är två länder som nämns. Det är anmärkningsvärt att USA:s utrikesminister först håller ett ganska vänligt tal om Europa i München och sedan åker till de två länder som mest av alla motarbetar allt vi försöker göra gemensamt i Europa.

Herr talman! Jag tror att vi är väldigt eniga – vi måste få fossilfri kraft i EU, och det kan handla om kärnkraft, vindkraft, solkraft och så vidare. Upplever statsministern att det blir någon verkstad av detta i de andra länderna? Kommer det att gå från diskussion till att det händer någonting inom en snar framtid? Det här behöver verkligen göras inom en snar framtid om vi ska klara både konkurrenskraften och klimatet.

Sedan måste jag avsluta med samma fråga som jag avslutade med förra veckan. Den har att göra med My Voice My Choice och aborträtten. Hur ser statsministern på detta? Kommer den svenska kommissionären att rösta för förslaget? Fördes det någon diskussion om detta bland ledarna i EU?

Herr talman! Först tar jag den viktiga frågan om abort. Jag är som frågeställaren vet en varm anhängare av rätten till fri abort. Det är till och med så att vi grundlagsfäster den rätten i Sverige. Men jag ska erkänna att abortfrågan inte var uppe på detta informella EU-toppmöte om konkurrenskraft. Jag tror att det var rimligt att den inte var uppe.

Blir det verkstad? Det är den helt centrala frågan. Jag ska ärligt säga att det återstår att bevisa. Diskussionerna var bra. Sense of urgency, som vi säger numera även på svenska, det vill säga en upplevelse av att det är bråttom nu, fanns där, och det är bra. Men det återstår att bevisa att det också blir verkstad. Mario Draghi sa explicit till den församlade kretsen av premiärministrar: Kommunicera inte någonting som har längre horisont än ett år! Ingen vill höra om fluffiga framtidsplaner. Vad tänker ni göra det kommande året som går i rätt riktning? Besluta om det och berätta det! Mario Draghi har en stark poäng där.

Herr talman! Tack till statsministern för föredragningarna och svaren så här långt!

Innan det informella mötet skickades det ut ett brev och en uppmaning till samtliga partier här i riksdagen att ställa sig bakom och visa enighet i en rad olika frågor. En av frågorna handlade om skogen. Jag kan bara instämma i det som statsministern skrev. Det är ett politikområde som verkligen behöver en större samsyn och ett längre perspektiv.

Lönsamheten för skogsägare i Sverige ligger i bottenligan i EU. Vi har all möjlighet att från regeringsmakten påverka de ersättningar som går till markägare och skogsägare som vill skydda sin skog. I dag är den budgeten väldigt liten. Många står i kö och är förtvivlade med en brusten tillit.

Vi har det som myndigheter kallar för ett marknadsmisslyckande. Massaindustrins intresse att pressa priserna och köpa upp skogsprodukter och skog för ett lågt pris är det som trumfar. Nyligen kom Skogsstyrelsen med en maktrapport som till stor del är byggd på intervjuer. Den visar att det är en mängd aktörer som binds samman i värdekedjor som gynnas av hög volymbaserad avkastning.

Det här är någonting som drabbar samerna, miljön och vattnet. Det har också lett till att vårt anseende och rykte har försvagats internationellt när Nestlé och också Zalando har dragit sig ur och inte vill köpa från svenskt skogsbruk.

Min fråga till statsministern är: Vad vill man vidta för åtgärder för att stärka Sveriges rykte? Är man beredd att till exempel tillsätta en omnibus som stärker en grön omställning och hållbara företagsmodeller?

Herr talman! Först får jag även här säga att olika länders upplevda rykten i olika delar av Europa inte heller var uppe för samtal vid toppmötet. Sedan kan man bekymra sig över olika saker.

Jag vill först mycket allvarligt förklara. När jag manar till att samlas i Sverige för EU gör jag det inte för att jag förväntar mig att alla ska tycka lika eller försöker tvinga att dem att göra det. Man kan tycka olika i svensk politik och i europeisk politik. Det har jag all respekt för.

Vad jag ville säga med detta var att andra länder har en tendens att enas för sina intressen i EU, och det måste vi också göra. EU handlar om att göra saker gemensamt. Men olika länder har olika ingångar. De har olika industritraditioner och olika saker att värna.

Vi måste värna svenska intressen i EU. Ingen annan kommer att värna svenska intressen i EU. Det är lika stort som att sedan stå upp för gemensamma beslut som vi fattar i EU. Det var det jag ville säga med brevet.

Sedan tycker inte jag att man ska dölja oenigheter. Vi tycker olika om svensk skogsbrukstradition och hur man ska använda den i EU-samarbetet.

Låt oss stå upp för det. Ni tycker som ni vill, vi i regeringen tycker som vi vill och vi erkänner att det finns skillnader. Men om vi i grund och botten tycker samma med mer frihandelsavtal och mer regelförenkling borde vi på olika sätt se till att det också blir verkstad.

Vi kan till exempel be våra EU-parlamentariker att systematiskt rösta på ett sådant sätt att det gynnar svenska intressen i EU. Det var det jag menade. Låt oss inte vara splittrade när andra EU-länder försöker vara enade.

Herr talman! Det är bekymmersamt när statsministern mer eller mindre skojar bort den här frågan. Det handlar om svensk konkurrenskraft.

Internationella stora företag börjar rata svenskt skogsbruk inte bara på grund av rykten utan på grund av fastslagna rapporter som visar problemen svart på vitt. Våra expertmyndigheter berättar om baksidan av de stora kalhyggena som breder ut sig och vad det innebär både för människa och miljö, för klimatet och på sikt. Detta är någonting som marknaden givetvis reagerar på.

Min fråga är återigen: Tänker statsministern reagera och ta initiativ för att få svenskt skogsbruk på banan igen?

När man talar om att värna svenska intressen vill jag lyfta fram att 80 procent av svenska folket tycker att det är viktigt att skydda skogar med höga naturvärden. 61 procent av svenska folket tycker att det är viktigt att ställa om skogsbruket till mer hänsynstagande metoder.

Herr talman! Jag menar inte att skoja bort det. Jag vill tvärtom erkänna att vi tycker olika om skogsbruk. Som jag tror att du vet har vi gjort jättemycket gentemot EU för att stå upp för det som vi menar är kärnan i svenskt skogsbruk. Vi har gjort det tillsammans med Finland.

Vi tycker att vi bedriver ett hållbart skogsbruk i Sverige. Vi gör det sedan generationer tillbaka. Vi ser dessutom till att man ersätter fossila produkter med bättre produkter från en klimathorisont. Vi gör det dessutom med en växande skog som klarar av att avverkas.

Allt detta har vi stått upp för. Vi menar att vi också får resultat i EU och att de har lyssnat på oss. Vi tänker inte låta EU fatta beslut om svensk skog så att den ställs till förfogande för andra länder med lägre klimatambitioner.

Återigen: Vi tycker olika i den här frågan. Min maning handlade om det där vi tycker lika. Där borde vi försöka få våra partivänner runt om i Europa att göra gemensam sak så att vi värnar svenska intressen.

Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen från rådet!

Det är centrala och viktiga frågor för europeisk konkurrenskraft och europeisk förmåga att hålla sin position i världen långsiktigt. För mig väcker det huvudsakligen två frågor.

Statsministern beskriver att en möjlig väg framåt är coalition of the willing. De som förmår gå vidare med vissa av satsningarna ska göra det tillsammans. Jag tolkar det som att det är i hoppet om att fler ska ansluta längs vägen.

Hur bedömer statsministern risken att det skulle kunna skapa och kanske också i förlängningen cementera ett A-lag och ett B-lag i unionen?

I den mån de som inte är med i coalition of the willing förmår komma ikapp och så småningom ansluta sig till detta riskerar fler, men förhoppningsvis färre och färre, att hamna utanför den här formen av kärna.

Att på det viset skapa flera olika cirklar i unionen för också med sig en risk tänker jag. Jag kan ha fel, och jag är mycket intresserad av att höra statsministerns reflektioner. Det är det ena.

Den andra reflektionen gäller det som statsministern så tydligt uttrycker och som också är väldigt klokt. Vi behöver vara mer fokuserade på made with Europe snarare än made in Europe.

Får Sverige stöd i detta, och hur ser det stödet ut? Det är också centralt för huruvida vi ska behålla vår position i världen. Det gäller inte minst inom handel, samarbete och värdekedjor.

När vi sluter oss förlorar vi också fotfäste i resten av världen. Vi förlorar inflytande, och vi förlorar också innovationskraft och förmåga att skapa sådant som vi inte klarar av att göra på egen hand.

Jag var tidigare i dag ute i Täby på ett företag som återvinner bland annat laptops. Det konstaterar att i Europa finns inte ens råvarorna för att tillverka datorer. Hur klarar vi oss om vi sluter oss?

Herr talman! Det här är en viktig fråga. Man kan ställa sig den retoriska frågan: Ska vi acceptera ett läge där vi antingen enas alla 27 om exakt vad som ska göras eller inte gör någonting alls? Det är rätt ofta alternativen.

I Ukrainastödet insåg vi att det bara inte går att enas. Att inte agera för Ukraina går inte heller. Alltså har vi hittat mer eller mindre trixiga vägar för att komma runt länder, senast Ungern, Slovakien och Tjeckien.

Det är mycket bättre att vi som kan och vill gör någonting än att vi accepterar enighet om att inte göra någonting. Jag vill bara ha det sagt. Det kan vara olika länder i lite olika frågor.

Det leder mig till nästa sak. Är det ett A-lag och ett B-lag? De som avstår från att vara med när vi till exempel skapar en europeisk kapitalmarknadsunion avstår för att de inte vill vara med. De tycker inte att de väljer ett B-lag. De tycker väl att de själva väljer A-laget, antar jag. Om alla är nöjda gör inte det så mycket.

Sedan kanske det är så att man efter ett tag ser att det fungerar väldigt väl. Just Sverige är inte med i euron, men euron har ändå varit på det sättet. Det var en mindre krets länder från början. Vi sa inte att vi var ett B-lag som valde att stå utanför. Ett antal länder har sedan successivt gått med i eurosamarbetet och tycker att det är bra. Men det är fortfarande en bred coalition of the willing, kan man säga, även om de flesta länder nu är med.

Jag tycker därför ändå att man kan säga att detta är ett sätt man kan pröva i en tid då det antagligen är svårare att ena Europa och där det måste gå fortare. Vi har inte längre all tid i världen, och vi kan inte vänta i decennier på att en enighet ska värka fram eller att en ny kris ska tvinga oss att bli eniga om det vi hittills inte har varit eniga om.

Jag tycker att både det som händer i Ryssland, det som händer i Ukraina, det som händer i Asien och det som händer i USA talar för att brådska gäller.

Herr talman och statsministern! Det är ett klokt resonemang. Det kan inte hela tiden vara den som vill minst som får bromsa hela unionen. Detta är en del av problemet med hela strukturen som sådan just nu, framför allt om vi ska kunna ha en open door policy till nya länder som vill bli en del av EU. Det innebär ju också att vi får fler kockar som ska vara med och laga soppan, så det är klart att EU behöver förändra sitt arbetssätt. Tack så mycket, statsministern, för den reflektionen!

Statsministern fick slut på talartid, så jag ger honom möjlighet att adressera den sista frågan. Hur ser stödet för Sverige ut i frågan om made with Europe snarare än made in Europe? Vad har vi för stöd i detta? Är det ett narrativ som finner en djupare klangbotten i en bredare krets i unionen, eller slåss vi här mot alltför många andra som har en annan uppfattning?

Herr talman! Det finns två svar på den frågan. Det ena är det som Mario Draghi är inne på. Han säger att det i kirurgiskt snäva frågor kan handla om att man ska vara exklusiv och minska skadliga beroenden av andra länder, exempelvis av säkerhetspolitiska skäl.

Det är ett problem att vi till 90–95 procent är beroende av Kina i allt som har med sällsynta jordartsmetaller i kombination med tillgång och förädling att göra. Det är ingen tvekan om att det är ett problem. Det kan mycket väl finnas ett antal sådana områden där man som generell idé ska vara rätt kinkig.

Det andra svaret handlar om vilken handelstradition man har. Sverige har ändå i 150 år handlat med hela världen, och för oss är det en otänkbar tanke att vara exklusiva och sluta samarbeta med länder och företag som vi har haft bra samarbeten med för att i stället hitta någon som kanske är bra i Europa. Andra länder har inte alls samma diversifiering och är därför mindre känsliga, men vi är i gott sällskap.

Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen och svar på frågor som har ställts hittills!

Det är spännande att de här diskussionerna just nu verkligen förs på allvar. Det är allvar, och om vi inte för diskussionerna och kommer vidare med dem kommer Europa att hamna efter. Om Europa hamnar efter kan vi inte stödja Ukraina, och vi kan inte göra de satsningar som vi själva behöver. Dessutom påverkar det direkt svenska arbetstillfällen. Det här är därför jätteviktigt.

Jag är glad för att det, vad jag förstår, har varit konkreta diskussioner. Det handlar om att skapa bättre villkor för våra företag, och då gäller det att man ser till att man gör regler som är lätta att följa. Det tycker jag är jätteviktigt, och jag hoppas att det är det vi kommer att se i kommissionens förslag framöver.

Det handlar också om att riva hindren och därmed om fortsättningen på frihandelsagendan, som vi från svensk sida alltid har tyckt är viktig men där vi nu ser att det är fler som är på.

Jag skulle gärna höra statsministern säga någonting om hur diskussionerna går om fortsatta frihandelsavtal och var man kan nå längre. Den gemensamma marknaden är kärnan i Europeiska unionens samarbete. Den är direkt kopplad till vår egen möjlighet till försörjning och möjlighet att skapa ett gott liv för våra invånare. Den har också möjlighet att utvecklas mer.

Det är som sagt 30 år sedan den gemensamma marknaden infördes, och vi har fortfarande inte riktigt sett att alla regler har möjliggjort exempelvis en digital gemensam marknad. Det skulle vara intressant att lyssna till statsministern om han har något mer att säga om de frågorna.

Herr talman! Det finns ett stort intresse för nya frihandelsavtal. Det här är verkligen EU:s gemensamma kompetens. Det har sagts mig att intresset från andra delar av världen för att starta förhandlingar med Europa aldrig har varit så stort som det är just nu, för vi uppfattas som en stabil partner och en stor marknad. När det skakar både i öst och i väst ökar vår attraktivitet; det ska man vara medveten om. Det är bra.

De mest aktuella avtalen är Mercosur och Indien, som båda har slutits. Sedan vet alla som har varit med förut att det tar tid innan avtal förverkligas. Där måste vi öka hastigheten. Handelsminister Benjamin Dousa brukar säga att det tar 18 månader bara att översätta ett handelsavtal. Ett tips: Vad sägs om att använda engelska? Vi måste få upp hastigheten.

Sedan finns det politiska bekymmer i enskilda länder och i EU-parlamentet, där man ändå försöker sätta käppar i hjulet för ingångna frihandelsavtal. Vår enighet är alltså större på ytan än under ytan. Jag vill därför uppmana svenska parlamentariker att stå upp för svenska intressen och inte motarbeta nya frihandelsavtal.

Den inre marknaden är otroligt viktig. Den är 30 år gammal, och den är världens största marknad för varor. Man ska inte underskatta hur viktig den har varit, men underskatta inte heller hur mycket handeln har ändrats på 30 år! Varor minskar, och tjänster ökar. Digitala tjänster ökar. På tjänstesidan är det inte alls samma frihetsgrader, utan där finns en massa handelshinder, avsiktliga och oavsiktliga, som fortfarande inte har lösts.

Det finns också en massa aktivister som står bakom idén att inte ta bort handelshindren, för man tycker att det är lite bekvämt med skyddade marknader. Den stora uppgiften nu, apropå att vattna där det växer och att plocka lågt hängande frukter, är att verkligen göra den inre marknaden klar för tjänstehandel och digitala tjänster. Det är viktigare än att gräla om enskilda procentsatser i tullar med andra länder.

Herr talman! Jag uppskattar det statsministern säger när det gäller frihandel. Vi är i ett läge där vi verkligen behöver diversifiera den europeiska handeln, och vi ser gärna att det sker på många fler ställen.

Jag har tidigare också lyft frågan om risken att vi binder oss i ett nytt ensidigt beroende och i så fall med Kina, vilket jag skulle se som väldigt olyckligt. Det är därför väldigt bra med diversifieringen.

Jag tycker också att de signaler som kom efter mötet visar att frågan om Kina lyftes på allvar och att farhågorna diskuterades på ett bra sätt. Det känner jag mig trygg med. Det är som sagt viktigt att vi klarar båda delar, det vill säga att kunna handla och att inte vara naiva när vi blir utsatta och sårbara.

Herr talman! Det där är en viktig poäng. Även vi som är varma frihandelsvänner och tror på global handel måste titta oss i spegeln och säga: Finns det ensidiga risker i detta? Blir vi alltför beroende av någon? Kan avbrott i värdekedjor skapa stora problem? Detta tänker väldigt många företag på i dag, av företagsekonomiska skäl, och det måste också stater tänka på av säkerhetsskäl.

Man ska verkligen inte vara naiv i globaliseringen, men svaret kan inte vara att olika länder sluter sig inom varandra. Vi ska handla med länder som vi vågar lita på, som är stabila, som håller avtal och som inte förolämpar varandra, höll jag lite osökt på att säga. Då finns det väldigt goda möjligheter.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaren hittills och för rapporten! Jag vill särskilt tacka för markeringen mot den europeiska protektionism som vi ser. Den skulle verkligen missgynna hela EU, och särskilt Sverige.

Jag håller med om det Socialdemokraterna sa om att Europas konkurrenskraft bygger på ordning och reda, men vad begreppet innebär tror jag däremot inte riktigt att vi håller med varandra om. Den minskade regelbördan och de regelförenklingar som görs innebär ju just att det blir ordning och reda. Just nu är det alldeles för regeltungt, vilket skapar stora problem.

Precis som jag lyfte inför mötet är det viktigt att man prioriterar och fokuserar och ser till att faktiskt göra verkstad av de förenklingar man nu talar om. Jag tycker att det låter väldigt klokt att ha hög fart i det här. Man ska tala om vad som sker här och nu och visa att man fattar beslut och att det faktiskt genomförs förenklingar.

Samtidigt som vi förenklar finns det också behov av och utrymme för nya regelverk. Jag satt innan lunch på sammanträde med miljö- och jordbruksutskottet och pratade om PFAS, ett område där det verkligen behövs gemensamma regler för ett gemensamt problem.

Förenklingar är svårt, men hur gör vi för att nya regelverk som beslutas gemensamt inte innebär nya överreglingar? Där har vi såklart ett ansvar nationellt att inte överimplementera. Statsministern har varit inne på det, men hur går resonemangen kring hur vi tar fram nya gemensamma regelverk som inte gör att vi står här om tio år igen och ska göra samma sak?

Herr talman! Det är en mycket bra poäng. Det är ingen tvekan om att det på område efter område finns regler som helt ärligt görs i de bästa av syften, men efter ett tag har ingen koll på hur det samlade resultatet är. Det är ingen i Sverige som har beställt att vi ska ha decennielånga tillståndsprocesser. Det var ingen som sa ”Låt oss skapa ett regelverk som gör att det tar 20 år att få igenom någonting!” Det har bara blivit så. Vi har fått oändliga processer i stället för att ställa frågan hur lång tid som är rimligt. Ett år, två år tre år – bra, då skapar vi regelverk som stöttar detta!

Där är Europa en sjuka just nu, skulle jag säga, och jag tycker därför att det finns mycket som talar för detta.

Jag satt med en svensk vd i en mycket stor europeisk fordonskoncern. Vi har ju svenskar på några ställen runt om i Europa, hos alla de större faktiskt, så ni får gissa vem det var. Hen påpekade att det är bra att det görs stora regelförenklingar, men det kommer ju nya regler hela tiden – stoppa dem, gör ett moratorium för regler så att man får en chans att börja nysta i allt detta! Jag tror att det ligger mycket i det.

Nu har det på något sätt höjts förväntningar på att vi i mars ska komma med ett antal skarpa förslag. Som jag sa nyss: Jag vågar inte garantera detta. Hade Sverige bestämt hade det garanterat skett saker, men nu måste vi enas om ett antal saker framåt. Jag hoppas att den otålighet som fanns på mötet i Belgien också kommer att finnas på mötet i Bryssel i en annan del av Belgien om några veckor.

Angående överimplementeringar har vi verkligen tagit tag i den frågan. Vi i Sverige har haft en tendens att implementera EU-regler med en sådan noggrannhet att vi vållar problem för oss själva, medan andra länder gör det lite mer pragmatiskt.

Herr talman! Tack, statsministern, för en mycket snygg radioövergång till min uppföljande fråga!

Miljöpartiet resonerade kring lönsamhet i svenskt skogsbruk och nämnde marknadsmisslyckande och behov av en omnibus på det området. Skogen är ju verkligen ett sådant område där Sverige har överimplementerat EU-regelverk, och det finns många tydliga exempel på hur tidigare regeringar inte har bevakat svenska intressen tillräckligt starkt i EU.

Delar statsministern bilden att det absolut viktigaste vi kan göra för det svenska skogsbrukets konkurrenskraft just nu är det arbete vi gör med att se till att svenska skogsägare som drabbas av markinskränkningar faktiskt kommer att få ersättning? Det finns en koppling till EU-regelverken här, så jag tänker att det är en relevant fråga. Kan statsministern säga något om det?

Herr talman! Det korta svaret är ja, absolut. Vi bevisar också gentemot andra EU-länder att vi tar det här på allvar i våra egna regelförändringar. Vi kräver det inte bara av EU, utan vi gör även sådant som vi själva styr över.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten från det informella mötet!

Visst är det lätt att hålla med om att vi behöver regelförenklingar och att göra sig lustig över en del överimplementeringar. Jag håller med om att tullar borde tas bort och så vidare.

Samtidigt måste väl statsministern ändå hålla med om att problemet är att bakom detta förenklingsarbete finns ett mål om att faktiskt sänka och försvaga nödvändig klimatomställning – se bara på statsministerns egen moderata EU-parlamentariker som i sitt arbete för att förenkla regler träffar just amerikanska lobbyorganisationer som står Trump nära och som har som syfte att motverka och krossa EU:s arbete för en bättre klimatomställning. Det är ju grundproblemet. Det tycker jag är väldigt sorgligt, och det rimmar illa med de svenska intressena där vi faktiskt står upp för att EU ska ha ledartröjan inom klimat- och miljöområdet och även sälja på detta.

Herr talman! När man läser regeringens ståndpunkt inför EU-toppmötet får man faktiskt leta efter den gröna omställningen och att klimatfrågorna är viktiga för svenskt företagande. Det är först när man går över till positionspapperet som ni har skrivit tillsammans med finländarna som man hittar den gröna omställningen och att den är väldigt viktig.

Inser inte statsministern att han faktiskt sviker svenska företag och svenskt näringsliv som har jobbat med att bli ledande på klimatområdet, få ned klimatutsläppen och så vidare och använda det som ett försäljningsargument? Förstör vi inte för dem om regeringen inte tar med dem i detta viktiga arbete för att göra EU mer konkurrenskraftigt?

(Applåder)

Herr talman! Det är svårt att dra någon annan slutsats än att den som per definition ställer förenkling mot klimatambitioner också anser att varje regel som finns är absolut nödvändig, har tillkommit av goda skäl och därför ska bevaras. Ingen regel kan tas bort eller förenklas, och om man ändå vill det är man närmast klimatförnekare.

Jag tror att det är en felaktig beskrivning. Ursula von der Leyen var den som tog initiativ till de här stora förenklingsinsatserna. Hon har mer än de flesta EU-ledare stått upp för den gröna omställningen, för Green Deal och för mycket av det jobb som vi gjorde under det svenska ordförandeskapet, men hon inser att om konkurrenskraften blir så dålig i Europa och det är så besvärligt att göra affärer här, då kommer inte de företag som driver den gröna omställningen att välja Europa som bas.

Jag tycker tvärtom att det är lite märkligt att alltid hitta skäl att misstänkliggöra försöken att förenkla och öka hastigheten. Då säger man egentligen att varje sak som vi förändrar är ett svek mot miljöinsatser. Jag tror helt enkelt att det är fel.

Sedan kan vi tycka olika om vad som är bra klimatpolitik. Det har jag respekt för. Men vi borde kunna se problemet att Europa har blivit långsamt och uppfattas som krångligt på många olika sätt. Andra delar av världen springer fortare, och det kanske inte var syftet med många av de regler som vi har infört.

Från svensk horisont är det uppenbart att det krävs processer för tillstånd, men det kan ju inte vara ett egenvärde att det tar år efter år. Det kanske finns legitima intressekonflikter, men döm då av dem i stället för att bara vänta på att de så småningom ska lösa sig själva, vilket de inte gör.

Jag tror att vi har skäl att vara självkritiska. Europa uppfattas som krångligt. Det finns en potential att förenkla – utan att vända klimatambitionerna ryggen.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Herr talman! Tack till statsministern för återrapporten!

Att vi ska värna och skryta om Sverige utanför landets gränser tror jag att vi alla här inne är överens om. Men det var betydligt lättare att göra det på den tiden vi också hade framgångar att skryta om.

Med den här regeringen får vi en situation där Finanspolitiska rådet säger att det inte har varit så illa med statsfinanserna och hanteringen förut under hela den tid de har undersökt dem. Och arbetslösheten är den tredje högsta i hela EU. Det är inte mycket att skryta om.

På den tiden Socialdemokraterna styrde hade vi politik som levererade. Men med den lilla brasklappen om vad min kollega fick för svar skulle jag vilja säga att något väldigt stort pågår just nu, nämligen en högerextrem frammarsch i Europa men också i USA och på många håll i världen. Fascistiska krafter drar fram och söker stöd hos varandra. Trump är en ledare för detta.

Det kom en fråga till statsministern som jag gärna fyller i. Hur kan en moderat kollega till statsministern tillåtas åka och få råd från ett nätverk med Trumpaktivister och sedan basera klimatpolitiken i EU på det? På vilket sätt värnas svenska företags intressen av vad Trumps anhängare vill?

Stora ledare som till exempel Alexander Stubb, Finlands president och kollega till vår statsminister, har sagt att det är dags att vakna. Magarörelsen är anti-EU och anti de värden vi står för, både ekonomiskt och klimatmässigt. Det är dags för oss att vakna och stå upp mot de högerextrema. Därför är min fråga till statsministern: Hur gör statsministern det?

(Applåder)

Herr talman! Jag sa just att det är anmärkningsvärt att den amerikanske utrikesministern först håller ett relativt vänligt tal om Europa i München för att därefter åka direkt till Ungern och Slovakien och träffa de båda ledare som mer än andra försöker sabotera mycket av det europeiska arbetet, till exempel för Ukraina. Vi tycker genuint illa om det.

Sedan är det alldeles riktigt att det finns en växande höger- och vänsterextremism i europeiska länder, i EU-parlamentet och i exempelvis Tyskland, där både extremhögern och extremvänstern firar stora framgångar, framför allt i östra Tyskland. Jag är mycket bekymrad över den utvecklingen.

Jag förstår att Socialdemokraterna ogärna vill prata om att vi har gått från en inflation på 10 procent till 2 procent, att vi har gått från bottenligan till toppskiktet när det gäller tillväxt och att vi nu har en sjunkande arbetslöshet. Ni vill hellre skryta över 10 procents inflation och bottenligan i tillväxt.

Jag förstår bara inte varför vi inte ska berätta om de saker som har varit bra i Sverige och som vi kan ta med oss ut i Europa. Varför ska vi inte stå upp för de sakerna? Varför ska vi inte ta med våra goda erfarenheter av fossilfrihet, av ett starkare försvar och av alla möjliga saker som resten av Europa nu tittar på Sverige för? Läs Financial Times, läs The Economist! Det fanns en tid när det bara handlade om skjutningar i Sverige. Nu handlar det om att Sverige visar vägen för andra länder.

Säg som det är: Ni gillar inte att detta sker under vår regering. Jag förstår det, men jag tänker inte bry mig om den saken. Vi har goda skäl att rakryggat stå upp för stora, viktiga svenska framgångar och skäl att vara ödmjuka inför alla de problem vi fortfarande har kvar att lösa.

Herr talman! Tack till statsministern för en som alltid matnyttig genomgång!

Statsministern nämnde behovet av handelsavtal för europeisk konkurrenskraft. Ett sådant handelsavtal är Mercosuravtalet mellan Europa och ett antal länder i Sydamerika. Det är ett omfattande och mycket viktigt avtal.

Mercosuravtalet hade kunnat vara på plats här och nu men har tyvärr stött på patrull nere i Bryssel. Det är inte på grund av motstånd från ledamöterna från Tidöpartierna, för vi är alla för det här avtalet, utan tyvärr från den rödgröna oppositionen. Ledamöterna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet har valt att skicka avtalet till Europadomstolen för utvärdering och genomgång. Det är en process som riskerar att ta upp till två år. Jag undrar vad statsministern tänker om det och hur mycket svensk och europeisk konkurrenskraft och välstånd har skadats av att detta mycket viktiga handelsavtal skjuts upp i två år.

Herr talman! Det är lite anmärkningsvärt att de som nu har skickat det här till EU-domstolen av formalistiska skäl råkar vara sådana som också rätt ofta är emot frihandelsavtal i sak. Jag tycker att deras förklaring är lite ihålig. Jag beklagar verkligen att det fanns svenska ledamöter från Vänsterpartiet och Miljöpartiet som medverkade till detta i en tid när det är helt uppenbart att Sverige är i behov av fler frihandelsavtal här och nu.

Det tog 25 år att förhandla fram det här avtalet. När det är nästan framme är det några som gör allt man kan för att sabotera arbetet. Jag vet ännu inte om kommissionen har bestämt sig, men min misstanke är att de kommer att tillämpa avtalet ändå, provisoriskt, i väntan på domstolens beslut. Det är kommissionen som fattar ett sådant beslut i så fall. Jag hoppas att de gör det, för vi kan inte låta några enskilda ledamöter som är emot frihandel sätta ramarna för hela Europas framtida handelspolitik.

Återrapporteringen var härmed avslutad.