Återrapportering från Europeiska rådets möte

Herr talman! Jag börjar med att be om ursäkt för min något raspiga röst – och då ska man ändå veta att den är väsentligt mycket bättre nu än vad den har varit!

Herr talman! Europeiska rådet möttes alltså i Bryssel för två veckor sedan. Mötet handlade framför allt om de frysta ryska tillgångarna efter det informella mötet i Köpenhamn och om stödet till Ukraina. Mycket fokus låg också på kombinationen av konkurrenskraft och klimat.

Själva mötet inleddes med att Ukrainas president Zelenskyj beskrev situationen i det pågående kriget. Han gjorde det på plats i Bryssel. Ryska attacker riktas nu i hög utsträckning mot den ukrainska energisektorn och mot andra civila mål. Detta är en brutal, cynisk krigföring med målet att frysa ukrainarna till underkastelse under vintern. Men Ukraina ger som vi vet inte upp, och vårt stöd står stadigt.

Nu måste vi göra vad vi kan för att försäkra oss om att Ukrainas luftförsvar blir så starkt som över huvud taget möjligt. Dagen före mötet hade jag tagit emot Volodymyr Zelenskyj hos Saab i Linköping för att underteckna en avsiktsförklaring om att Ukraina ska köpa 100–150 svenska Jas 39 Gripen – världens bästa stridsflygplan, som jag har fått chansen att säga några gånger internationellt sedan dess. Det här vore bra för Ukraina, det vore bra för Sverige och det vore bra för Europa. Ett starkt ukrainskt flygvapen är den allra viktigaste delen av de säkerhetsgarantier som hela Europa nu diskuterar för Ukrainas räkning.

Vi vet alla att Ukrainas behov är enorma och att det amerikanska stödet har avtagit. Samtidigt är statsfinanserna i många europeiska länder pressade, och vi ser att nivåerna på olika länders stöd till Ukraina skiljer sig åt väsentligt. Ibland skiljer sig nivåerna på själva stödet mer åt än de verbala nivåerna.

Sverige ligger tillsammans med Norden och Baltikum i framkant, medan många andra europeiska länder ger betydligt mindre. När jag i förra veckan tog emot mina nordiska kollegor här i Stockholm kunde jag konstatera att vi tillsammans har bidragit med över 380 miljarder svenska kronor, och det från en region med mindre än 30 miljoner invånare. Vi gör det för Ukrainas skull, men vi gör det också för vår egen skull.

Fler länder måste dock göra mer, med egna pengar eller med ryska pengar. Inför det informella mötet i Köpenhamn i oktober lade kommissionen fram idéer för hur de frysta ryska tillgångarna skulle kunna användas utöver att bara ge avkastningsbidrag till Ukraina. Den diskussionen fortsatte under det här mötet.

I grunden finns det en fortsatt vilja att komma vidare med frysta ryska tillgångar. Inte minst de två stora euroländerna Tysklands och Frankrikes totala vändning i den här frågan har varit helt avgörande. De har gått från att strikt avråda från varje sådan insats till att nu vara tydligt pådrivande för en sådan insats. Samtidigt finns det en delvis begriplig oro från framför allt Belgien, där alltså 90 procent av de europeiska frysta ryska tillgångarna finns.

Från belgisk sida önskar man teknisk tydlighet och EU-gemensam solidaritet i form av att alla länder är med och delar på de juridiska risker som skulle kunna finnas. Det leder i sin tur till att fler länder behöver få svar på samma frågor. Detta är rätt snårigt rent rättsligt, och många frågor måste redas ut med rätt hög precision. Från Sveriges sida har vi respekt för det, men det här är alltså frågor som behöver besvaras – inte frågor som kan tillåtas fortsätta stå i vägen.

Vid mötet enades vi alla om att kommissionen nu ska ta fram olika alternativ för hur vi framöver ska kunna fortsätta bidra med ett starkt stöd till Ukraina, men att ett alternativ handlar om frysta ryska tillgångar är helt uppenbart för alla. Som en kollega uttryckte det: Vi har i realiteten tre val. Antingen använder vi oss av de frysta ryska tillgångarna, eller så bidrar varje land för sig – eller också blir det helt enkelt inget stöd till Ukraina.

Det är nu upp till kommissionen att jobba vidare med alla detaljer inför Europeiska rådets möte i december. Det är tydligt att man från kommissionens håll alltjämt ser de frysta ryska tillgångarna som själva huvudspåret för de kommande årens finansiering av Ukraina. Detta är också den svenska regeringens huvudspår. Jag intecknar som vanligt inga framgångar i förväg, men jag hoppas att man vid mötet i december ska kunna fatta ett konkret beslut i frågan. Det är också det som kommissionen i praktiken säger att de nu arbetar med.

Herr talman! Diskussionen om konkurrenskraft och klimat fördes i en mycket bred kontext. Vi har ett oroligt geopolitiskt läge. Vi har ett ökat amerikanskt tryck i handelspolitiken och ett Kina som inte tvekar att använda sin ekonomiska styrka också som ett säkerhetspolitiskt instrument.

Sverige och flera likasinnade var tydliga med att EU:s klimatmål ska ligga fast. Om vi backar från våra mål skulle det sänka trovärdigheten i EU:s samlade klimatpolitik och dessutom slå mot de företag som har legat i framkant och investerat i omställningen på de premisser som har givits.

Inför mötet skrev kommissionens ordförande Ursula von der Leyen ett brev till Europeiska rådets medlemmar som bland annat beskrev vad kommissionen nu gör för att underlätta för medlemsstaterna att nå de satta målen. Bland annat berörde brevet skogens roll i klimatarbetet. Sverige och flera andra länder har ju påtalat de orimliga åtaganden och nivåer för skogens koldioxidupptag som nu finns. De skulle i praktiken innebära att vår skogsindustri fick betala priset för att andra länder inte gör sin del av uppgiften.

Kommissionen har tagit intryck och ska ta med detta när det gäller genomförandet av målen för 2040 men också försöka hitta pragmatiska lösningar här och nu när det gäller målen för 2030. Det är positivt och ett kvitto på att inte minst Sveriges och Finlands ihärdiga påverkansarbete gällande vikten av vårt skogsbruk har gett utdelning. Står inte Sverige entydigt upp för den svenska skogen kommer ingen annan i Europa att göra det heller.

Efter en längre diskussion kunde slutsatserna antas enhälligt och utan ändringar. Detta är en stor framgång för oss i flera bemärkelser: Klimatmålen ligger fast, den svenska skogen skyddas undan orimlig och otillbörlig påverkan från andra länder och den politiska slapphet som tidigare har uppvisats mot EU när det gäller svensk skog är nu definitivt bruten.

I detta nu, herr talman, sitter EU:s klimat- och miljöministrar i Bryssel och förhandlar EU:s 2040-mål. Det finns, förenklat, två läger. Den ena gruppen tycker – lite skissartat, det medges – att ambitiösa klimatmål skulle kunna få negativa konsekvenser för etablerad europeisk industri, för tillväxt och för konkurrenskraft. Lika skissartat ser den andra gruppen, som Sverige tillhör, betydelsen av höga europeiska klimatambitioner och att en framgångsrik grön omställning mycket väl kan vara en tillväxtmotor i EU. Vi driver därför på för ett ambitiöst 2040-mål och för att det ska kunna antas under dagen.

Ministrarna på plats i Bryssel ska också förhandla EU:s bidrag inför förhandlingarna vid COP 30-konferensen, som inleds på måndag. Sverige agerar under klimatförhandlingarna som en del av EU, eftersom EU förhandlar gemensamt. EU:s delegation på plats kommer att ledas av det danska ordförandeskapet.

Under det inledande högnivåmötet på COP 30 representeras Sverige av kungen och drottningen samt av EU-minister Jessica Rosencrantz. Under förhandlingarna deltar dessutom ett par statssekreterare, vår klimatambassadör och chefsförhandlare samt en stor grupp tjänstemän från Regeringskansliet och andra myndigheter. Sverige är mycket väl företrätt.

Under mötet i Europeiska rådet fanns en bred samsyn om att europeisk industri behöver ett regelverk som främjar innovation och företagande. Det omfattande arbete med regelförenkling som nu pågår, som jag hade förmånen att tillsammans med Ursula von der Leyen och ett antal svenska techföretagare diskutera i detalj på en middag här i Stockholm för bara en vecka sedan, har nu ett brett stöd.

Det är dock ett faktum att varje regel – ofta samtidigt – har många försvarare. Regelförenkling är alltså, tvärtemot namnet, inte alls enkelt, särskilt inte när delar av Europaparlamentet inte ens verkar vilja bidra till arbetet. Det här, mina vänner, är ett växande problem. Att snabba på dessa processer är helt nödvändigt för svenska jobb och för vår gemensamma välfärd men också för trovärdigheten för företagen i Europa i en konkurrensutsatt situation.

Säkerhets- och försvarsdiskussionen följde upp de samtal som vi hade vid det informella mötet i Köpenhamn. För att nå målet att EU kraftigt ska stärka sin försvarsberedskap till 2030 har kommissionen nu tagit fram en vägkarta, och den fick stöd av Europeiska rådet.

Från svensk sida har vi argumenterat för att frågor gällande säkerhet och försvar är tätt knutna till nationalstaternas befogenheter. Därför är det medlemsstaterna och inte kommissionen som måste sitta i förarsätet när det gäller de besluten.

De insatser som EU kan göra på området är dock viktiga. De ska knytas till Natos beslutade förmågemål och hjälpa medlemsstaterna att nå dem. På så vis undviker vi överlappning och dubbelarbete mellan EU och Nato. Som bekant är de allra flesta EU-medlemmar också medlemmar i Nato, men det finns EU-medlemmar som inte är med i Nato och Natomedlemmar som inte är med i EU.

Det finns fortfarande olika åsikter om huruvida EU:s färdplan i huvudsak ska inriktas på hotet från Ryssland eller ha en bredare och större politisk ansats. För svensk och nordisk del är det uppenbart att Ryssland är det främsta hotet, men länder på andra sidan Europa delar inte den ståndpunkten fullt ut. Trots detta kunde slutsatserna även här antas utan ändringar.

Herr talman! Vi hade också en kort diskussion om Mellanöstern med fokus på hur EU bäst kan bidra till det arbete som nu pågår med president Trumps fredsplan och till en hållbar fred mellan Israel och Hamas.

Slutligen hölls en kort diskussion om bostäder. I grund och botten är det här inte en EU-fråga, vilket märktes på de ganska få inlägg som gjordes under mötet. Medlemsstaterna har olika utmaningar, olika behov och olika förutsättningar, inte minst ekonomiskt. EU:s roll är alltså stöttande, och så ska det förbli. Att en växande europeisk ekonomi och hög europeisk konkurrenskraft skulle vara bra också för bostadsbyggandet är dock naturligtvis helt uppenbart.

Med detta avslutar jag återrapporten från mötet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Inför det förra informella toppmötet lät statsministern själv mycket hoppfull angående möjligheten att få till en lösning där EU kan använda de frysta ryska tillgångarna för att stötta Ukraina. På det senaste mötet grusades förhoppningarna dock rejält. Belgiens högernationalistiska premiärminister har nu blockerat hela uppgörelsen, och det fortsatta stödet till Ukraina är hotat. Ändå beskrev EU-minister Jessica Rosencrantz mötet som ett steg framåt. Ser statsministern resultatet av EU-toppmötet och Belgiens nej till att använda de frysta ryska tillgångarna som ett steg framåt eller, som medier beskrev det, som ett fiasko?

Toppmötet behandlade också frågor om Europas säkerhet. Frågan om ett europeiskt drönarinitiativ är fortfarande mycket aktuell. Efter mötet gick Finlands statsminister ut med en ny inbjudan till ett toppmöte om försvaret av EU:s yttre gräns mot bland annat drönare. Vi socialdemokrater menar att det är självklart att Sverige ska vara med i dessa diskussioner. Vad tycker statsministern?

Herr talman! Om jag skulle tro på allt som stod i tidningarna skulle jag inte ha tid att jobba. Jag deltar i stället i diskussionerna; det är lite mer meningsfullt än att spekulera.

Jag brukar både inför och efter rådsmötena vara noga med att säga att jag aldrig intecknar beslut i förväg. Det här är ganska levande möten – man vet inte exakt hur besluten till slut kommer att forma sig. Det finns också skäl till att Sverige tillsammans med andra nordiska länder, med baltiska stater, ofta med Tyskland och Irland och ibland med Polen gör gemensam sak för att kunna påverka besluten i rätt riktning. Det här handlar alltså inte om några i förväg riggade beslut.

Sammantaget var det ingen som helst tvekan om att det motstånd som framför allt Belgien visade i Köpenhamn upprepades i Bryssel. Den här gången var det fler länder som ville ha svar på sina frågor. Det berodde, som jag precis sa, på att man understryker att det rör sig om ett kollektivt ansvarstagande. Det är alltså fler länder som ska dela på de teoretiska juridiska risker som skulle kunna finnas. Då är det fler länder, av väldigt olika politisk färg, som vill veta exakt hur det kan påverka deras ekonomi. Detta har inte ett dugg med högerpopulism att göra – i så fall var Tyskland och Frankrike fram till för bara några månader sedan högerpopulistiska. Det där är bara en okunnig synpunkt.

Faktum är att 90 procent av alla tillgångar finns i Belgien. Euroclear är den stora innehavaren, och de ser en del risker. Jag tycker inte att man ska bagatellisera dem, men det förändrar inte vår grunduppfattning. Dessa frågor ska i stället besvaras. Hur ser vi till att det inte blir ohanterliga juridiska risker för Belgien i ett läge där vi har alla skäl att använda de ryska tillgångarna till Ukrainas fromma?

Svaret på den andra frågan är ja. Vi kommer självklart att delta i de diskussioner med andra frontstater som Finland har bjudit in till.

(Applåder)

Herr talman! Det vore smakfullt om statsministern besvarade frågorna som ställdes.

Ser statsministern resultatet av EU-toppmötet, där Belgiens högernationalistiska ledare blockerade stödet till Ukraina, som ett steg framåt, vilket EU-minister Jessica Rosencrantz gjorde, eller som ett fiasko? Är inte statsministern orolig över att Belgien, med sin högernationalistiska ledare, blockerar den här frågan?

När det gäller drönarinitiativet vill jag säga: Mycket bra! Sverige har allt att vinna på att vara med. Vi har tekniskt kunnande. Vi har också, med Gotland, en praktisk gräns mot Ryssland mitt i Östersjön, bara 30 mil från ryska Kaliningrad. Det var ett viktigt besked att statsministern den här gången tänker delta i mötet om drönarmuren.

Herr talman! Det blir ärligt talat lite elevrådsnivå på dessa diskussioner när en person som inte har varit med på mötet och inte kan något om saken spekulerar fritt. Men jag kan givetvis svara på frågorna ändå.

Ingen blockerade någonting, inte Belgien heller. Vi fattade ett enhälligt beslut om att uppdra till kommissionen att komma tillbaka med förslag nästa gång. Det var inte så framåtlutat som de av oss som är allra mest för att använda frysta ryska tillgångar hade önskat, men det var absolut inget bakslag. Kan jag garantera en framgång i december? Absolut inte. Kan jag garantera att kommissionen kommer att göra allt den kan för att svara på legitima frågor? Det kan jag absolut göra. Kommissionen vill precis samma sak.

Man ska sluta inteckna saker och sluta spekulera. Ta dessa saker på allvar! Det är ganska stora frågor. Det handlar om några hundra miljarder euro som skulle kunna ställas till Ukrainas förfogande om vi kan enas om villkoren för detta.

Vidare handlar det inte om någon drönarmur denna gång heller. Drönare är nationell kompetens. Vi ska däremot diskutera hur Sverige, Finland, Baltikum, Rumänien och några länder till gemensamt ska se på Ryssland just nu.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Jag tänkte också ställa några frågor om de frysta tillgångarna. Jag har inte fördjupat mig i vilken etikett vi ska sätta på det belgiska regeringspartiet, men jag tycker att både ”höger” och ”nationalistisk” låter ganska bra. De är inga skällsord från mitt perspektiv.

Belgiens farhåga är att man kan göra något som inte är helt legalt och att man då någon gång i framtiden ska tvingas betala tillbaka dessa pengar. Om jag förstår diskussionen rätt vill man gärna se att andra länder garanterar att de tar samma risk som Belgien.

Min konkreta fråga till statsministern är därför: Är detta något som andra länder i Europa är intresserade av – eller EU som helhet? Då skulle ju detta lösas. Det här är viktigt eftersom Ukraina går mot ett alarmerande underskott om man ska finansiera all sin verksamhet framöver.

I övrigt välkomnar Sverigedemokraterna den tydlighet länderna har vad gäller förenklingsarbetet. De inte bara välkomnar kommissionens arbete för förenklingar utan uppmanar också kommissionen att fortsätta med fler initiativ på området. Detta är viktigt eftersom den europeiska tillväxten är alltför låg. Dock kan vi konstatera att Sverige för en gångs skull ligger i topp med 1,1 procent i tillväxt det senaste kvartalet jämfört med eurozonens 0,2. Men det behövs verkligen förenklingar.

Herr talman! Låt mig börja med de frysta tillgångarna. Man ska ha klart för sig att detta är lite oprövad mark, och det fanns antagligen traditionella skäl till att de flesta euroländer var mycket skeptiska till detta för bara ett antal månader sedan, inte minst anförda av Europeiska centralbanken.

I det mer pragmatiska verkliga livet är världen inte lika svartvit, utan där får man välja mellan olika möjliga lösningar. Då framstår det som absurt att frysta ryska tillgångar i Europa inte ska användas innan man prövar redan hårt prövade europeiska länders statsbudgetar, eller i varje fall användas som betydande säkerhet i detta. Detta har nog pragmatiskt fått de allra flesta euroländer att ändra sin uppfattning i frågan. Principiellt har alla velat stötta Ukraina, men man har sett olika på denna sak.

I Belgien är det delvis annorlunda, för man har 90 procent inom sin egen jurisdiktion. Det är ingen orimlig belgisk ståndpunkt att om det finns ens bara teoretiska risker i långa juridiska processer vill man inte stå ensamt ansvarig. Där finns en tydlig politisk viljeinriktning att alla ska dela på denna sannolikt mycket teoretiska risk. Men då ställs också frågor som måste kunna besvaras i många fler länder.

Vi kan tycka olika om högernationalism, men det här tramset är bara okunnigt. Detta handlar om ett euroland som dessutom råkar vara värd för denna clearingcentral. Vi delar inte Belgiens uppfattning i sak, men jag kan förstå hur man tänker. Därför är jag ganska trygg med att EU-kommissionen kommer att göra allt den kan för att svara på de legitima frågorna. Därefter väcks frågan: Räckte det med bra svar, eller finns det trots bra svar en underliggande ovilja att använda frysta ryska tillgångar?

Förenklingsarbetet kommer jag tillbaka till i nästa inlägg.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret, och det låter som att det i alla fall finns potential att komma framåt i frågan, vilket är positivt.

En annan fråga som har aktualiserats i och med handelsbråket mellan USA och Kina gäller kritiska jordartsmetaller, och vad gäller 17 av dessa är EU till 99 procent beroende av Kina. Det finns många olika initiativ på EU-nivå vad gäller kritiska metaller. Men när det gäller just jordartsmetaller är problemet ett annat, för här har kineserna skaffat sig ett monopol genom att göra priset så pass lågt att det är svårt för andra producenter att konkurrera. Det blir för dyrt att plocka upp metallerna oavsett hur enkla tillståndsprocesserna är.

Min fråga till statsministern är: Har man börjat titta på detta? Det handlar om ett fåtal viktiga metaller där Kina har skaffat sig enorma konkurrensfördelar som är svåra att nå inom ramen för en traditionell marknad.

Herr talman! Förenklingsarbetet är otroligt viktigt, men som jag sa är förenkling svårare än man kan tro. Motståndet mot varje regelförenkling är massivt, och jag är framför allt bekymrad över det EU-parlamentet håller på med. Det är även EU-parlamentets talman, ska jag säga, och hon vädjar till premiärministrarna att tala förnuft med sina egna respektive partier hemmavid så att beslut kan fattas.

Jag är optimist, men jag intecknar inga beslut i december om de frysta tillgångarna. Jag tycker att mycket talar för att det finns goda förutsättningar, men inget är klart förrän allt är klart. Alla länder ska vara eniga, och då återstår ett grannlaga arbete. Men jag tror att alternativen är så dåliga att även ofullständiga svar på frågan kommer att räcka för att kunna fatta beslut.

Sist men inte minst diskuterar USA och Kina jordartsmetaller. När dessa diskussioner går i hamn kommer Europa att veta lite mer hur vi ska agera.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Sedan den bräckliga freden i Gaza påbörjades har Israel fällt bomber över Gaza, och flera Gazabor har dödats. Bara 25 procent av den humanitära hjälpen som skulle släppas in i Gaza kommer in då de flesta gränsövergångar fortfarande är stängda. Gazaborna fortsätter att lida i det som kallas världens största utomhusfängelse.

Europeiska rådet måste pressa Israel att ge humanitärt tillträde så att liv kan räddas och lidande undvikas. Israels högerextrema regering måste hållas ansvarig för förstörelsen av Gaza och för bosättarvåldet. Så länge bosättarvåldet och Israels krigshandlingar i Gaza inte får några konsekvenser för Israel kommer vi inte att kunna nå en tvåstatslösning. Vilka konkreta åtgärder diskuterade rådet för att pressa Israel?

Slutsatserna välkomnar att gisslan som har hållits av Hamas släpps fri, och jag instämmer i det. Men ingenting nämns om de palestinier Israel har fängslat. Frisläppta fångar vittnar om tortyr, och flera döda fångars kroppar har lämnats över till Palestina. Tog Europeiska rådet över huvud taget upp frågan om de palestinier som finns i Israels fängelser?

Trots den negativa utvecklingen i Sverige när det gäller klimatmålen tillhör Sverige fortfarande de länder som driver på för en ambitiös miljöpolitik på EU-nivå. Rådet kunde enas i slutsatserna utan att göra några ändringar. Jag undrar därför hur länder med en ambitiös klimatpolitik kunde få med sig de mer motvilliga medlemsstaterna. Vad sades och gjordes, och vad kan vi förvänta oss framöver?

Herr talman! Vi kan ha ännu en lång debatt om vad EU egentligen borde tycka i fråga om Mellanöstern. Nu är detta en återrapportering av vad som hände, och detta var en ganska liten punkt på detta råd. Andra saker var betydligt större på just denna dagordning. Alla vet dock att vi har haft långa diskussioner om Mellanöstern.

Just nu skulle jag säga att den bräckliga freden ändå ger ett visst hopp. Europeiska rådet noterade mest att en sådan process har kommit igång. Den är känslig och kommer att kräva väldigt mycket av väldigt många.

Europeiska rådet konstaterade också att EU inte är någon huvudspelare i detta. Man kan tycka vad man vill om den amerikanska administrationen, men sammantaget är det de som just nu leder arbetet, som just nu ser någorlunda positivt ut. Men inte heller där finns det skäl att inteckna några segrar i förväg.

När det gäller klimatpolitiken fattar Europeiska rådet enhälliga beslut, som vi i kretsen här inne vet. Det betyder att texterna ofta inte är extremt distinkta, framför allt inte i frågor där man tycker rätt olika. Om man ska förena ett antal länder som nu har de lägsta klimatambitionerna, för att uttrycka det på det sättet, eller som ser de allra största industriella riskerna hemma hos just sig själva med dem som tvärtom ser klimatomställningen som en stor konkurrenskraftsmöjlighet blir det naturligtvis till viss del urvattnade texter.

Jag tycker ändå att det var en framgång att vi kunde landa i enhällighet, att det finns en gemensam syn på att hålla fast vid målen och att kommissionen ska återkomma med ett antal flexibiliteter. Vi har efterfrågat sådana när det gäller skogen, av helt uppenbara skäl. Andra har efterfrågat dem på andra områden. Det kommer säkert att kunna beskrivas som eftergifter. Jag beskriver det som en möjlighet för EU att hålla fast vid högt uppsatta mål.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaren! Eller svaren och svaren – det var inte så mycket svar på mina frågor.

Jag kanske inte kan fråga vilka konkreta åtgärder som rådet diskuterar den här gången för att pressa Israel, men jag kan formulera om frågan. Statsministern säger att EU inte är någon storspelare, men vi är det på så sätt att vi har associeringsavtalet och Israels deltagande i Horisont Europa. Vi har mycket att spela med. Har rådet diskuterat hur detta kan användas?

När det gäller enhetligheten inom klimatpolitiken undrar jag fortfarande vad det egentligen innebär för den framtida klimatpolitiken. Jag är också orolig för det svenska skogsbruket och hur det kan bidra till en klimatomställning om det inte finns med i den europeiska klimatpolitiken. När jag säger detta vill jag lägga till att jag själv är skogsägare.

Herr talman! Nej, vi hade ingen diskussion om ytterligare ställningstaganden i frågan om Israel och Gaza. Som vi vet fanns det en process på gång när det gäller diskussionerna om associeringsavtalet. Denna process avstannade i EU efter den amerikanska fredsinsatsen. Nu kommer nog alla – hela världen – att avvakta vad som händer och hur bräcklig freden är innan EU återupptar eventuella egna, nya beslut. Det finns alltså inga nya beslut över huvud taget på den punkten.

Jag är glad över att vi har enhällighet när det gäller klimatpolitiken. Som jag sa sitter klimatrådet och diskuterar mycket mer i detalj i detta nu. Där råder heller inte krav på enhällighet, däremot krav på betydande majoritet. Sverige skulle kunna enas med länder som Frankrike och Polen men även andra länder som anför olika invändningar mot saker och ting. Man ska inte dra alltför stora partipolitiska växlar på detta, utan det handlar i mycket hög grad om att värdera riskerna för det egna näringslivet.

Herr talman! Jag fortsätter lite på spåret om de frysta ryska tillgångarna, mest för att statsministern sa en sak i själva återrapporten, nämligen att tre olika alternativ hade diskuterats: Man kan använda de frysta ryska tillgångarna, var och en kan betala för sig eller så blir det ingenting alls.

Då blev jag lite orolig. Om man nu lyckas låsa upp de frysta ryska tillgångarna, är det statsministerns bedömning att många länder kommer att låta bli att bidra på egen hand? En kvalificerad gissning är att både och, så att säga, kommer att behövas. Det var de ryska frysta tillgångarna.

Sedan har vi beslutsordningen i EU. Där har vi Ungern och kanske till viss del även Slovakien, och vem vet vilka fler som kommer att sätta sig på tvären framöver? Diskuterade man, kanske inte på själva mötet men ändå i själva sammanhanget, hur detta ska lösas framöver? Det är ju i längden ohållbart att ha det som det har varit den senaste tiden.

När det gäller konkurrens och klimat vill jag säga tack till statsministern för att han försvarar den svenska skogen och skogsbruket. Det är jätteviktigt. Däremot är det lika viktigt att EU:s klimatmål ligger fast. Även om vi gärna hade sett en lite starkare skrivning än det som Sverige driver hoppas vi ändå att det ska gå bra och att det blir de som talar för klimatet som tar hem majoriteten i själva beslutet.

Herr talman! Först, för att det inte ska missförstås: Det var alltså retoriska alternativ som en premiärminister ställde upp för att klargöra att vi inte har så många alternativ. Personen sa direkt att ett alternativ är att ge upp Ukraina. Men det alternativet går bort, och då är det två kvar: Vi kan se till att få fram pengarna ur nationella budgetar, men åtminstone hälften av EU:s budgetar är extremt ansträngda. Eller så kan vi använda tillgångar som i grund och botten är ryska men som vi i Europa har frusit.

Jag tror att man mer ska se det som att det inte finns några perfekta lösningar. De som letar efter felfria lösningar kommer att leta förgäves. Om man säger nej till frysta ryska tillgångar och nej till att ge upp Ukraina handlar det om att ta massiva belopp ur vartenda EU-lands egen budget, större belopp än vad som annars skulle krävas. Det är helt enkelt inte realistiskt. Det var nog ett sätt att säga: Uteslut inte den dellösning som ändå ligger närmast bara för att den också rymmer ett antal problem. Så ska man tolka det.

När det gäller de 27 och de 26 borde jag ha sagt i min återrapportering att vi fattade alla beslut som gällde Ukraina med så kallat tyst medgivande, det vill säga att 26 enas och att Ungern står utanför men inte blockerar besluten. Fråga mig inte varför, men så är det. Detta gäller i alla frågor om Ukraina utom medlemskapsfrågorna, där vi inte kommer längre utan Ungerns medgivande, och Ungern säger nej. Det gäller allt som kretsar kring att exempelvis öppna nya kapitel för Ukrainas del.

Just nu tar vi det vi har. Vi har möjlighet att agera som 26 i EU:s namn men inte när det gäller fortsatta medlemskapsförhandlingar. Detta lider just nu inte minst Moldavien av eftersom de också blockeras på grund av Ungern.

Herr talman! Jag tackar för svaren. Jag förstod att det var en retorisk poäng, men jag vill ändå höra statsministerns bedömning. Jag håller med om att det behövs både och. Allt annat blir orimligt.

När det gäller de 27, de 26, de 25 eller vad det nu kan bli är det framför allt utvidgningsfrågorna som är den springande punkten. Hur ser statsministern på det? Finns det en diskussion om hur man kan lösa det på lång sikt? Det här är ohållbart, inte minst för Moldavien naturligtvis, som kommer i kläm på alla sätt och vis. Men vi kan inte ha det på det här sättet över huvud taget framöver.

Herr talman! Svaret på frågan är nej, det finns ingen lösning. Regelverken är entydiga. Det krävs enhällighet i sådana beslut. Det har prövats lite olika pragmatiska lösningar. Man kan tänka sig att det första beslutet, som vi fick igenom, att öppna förhandlingar med Ukraina ska vara enhälligt. Sedan kan det sista beslutet och allt däremellan ske lite mindre formellt. Detta säger Ungern nej till.

Ärligt talat tror jag att de flesta gör bedömningen att det här i mycket hög grad handlar om ungersk inrikespolitik. De går mot ett val, till våren om jag minns rätt, men i alla fall nästa år. Före det finns det mycket lite som talar för ett mer konstruktivt Ungern i EU-sammanhang. Vi kan inte ändra regelverken just nu. Det vet Ukraina också om. Just nu är vi därför där vi är, men allt kan komma att förändras.

Herr talman! Snart är det dags för klimattoppmöte, och det kommer att äga rum i Brasilien. När man säger Brasilien är det många som tänker på världens lungor och vikten av Amazonas som intakt ekosystem.

På mötet kommer EU att förhandla med en gemensam röst. Förhandlingar pågår just nu, som sagt. Vad som går att säga är att den här regeringen har lagt väldigt mycket tid och kraft på att helt skamlöst och med stolthet deklarera att man kommer att gå skogsindustrins ärenden i alla dessa förhandlingar. Vi hör hur statsministern också här i talarstolen motiverar detta med att varje land måste se efter sina industriers intressen.

Vad man ska veta är att vi i Sverige inte ser ut att nå de mål som vi har satt upp i LULUCF. Statsministern har varit flitig tillsammans med sin finska motsvarighet och skickat brev och bett om flexibilitet. Men regeringen har inte lagt fram några förslag som går ut på att faktiskt nå klimatmålen som är kopplade till skogen.

Skogen i Sverige kan vara en klimathjälte, men den håller på att gå från hjälte till att släppa ut mer kol än vad som behöver lagras. Det finns en mängd olika förslag som handlar om att öka omloppstider och jobba med skogsägare för att få till ett mer hållbart och hyggesfritt skogsbruk. Av allt kol som är bundet i världens skogar finns 60 procent i de boreala skogarna, så det här är oerhört viktigt.

Min fråga till statsministern är: Om alla regeringar och alla länder motiverar sitt urvattnande arbete på samma sätt – Tyskland har sin bilindustri, Slovakien har sin fossilgas – var och hur ska länder kunna samarbeta för att nå Parisavtalet?

Herr talman! Det här var alltså inte uppe i Europeiska rådet, utan vi konstaterade bara att kommissionen har lyssnat på de svenska och finska kraven. Vi tycker att det är en orimlig politik att andra länder ska kunna ha vår skog som kolsänka för att slippa göra sitt eget arbete.

Det här var en politik som den förra regeringen aktivt accepterade. Man misskötte svenska intressen i Bryssel på ett sätt som är helt oacceptabelt. Inget annat land skulle missköta egna nationella intressen på det sättet.

Ännu värre, vilket bevisar plakatpolitiken i detta, är att partierna i Sverige själva inte lever upp till detta – 70 miljoner ton saknas för att leva upp till de krav som nu finns i det som kallas LULUCF. Ingen är ens i närheten av detta, så den här låtsaspolitiken – att alla ska leva upp till något som man sedan inte gör någonting för att själv leva upp till – imponerar inte på någon, allra minst på andra EU-länder.

Nu talar vi klartext om detta och konstaterar att vi inte tänker halvera eller avsiktligt decimera en otroligt viktig svensk näring, som dessutom kan bidra till klimatnytta på helt andra sätt. Det fanns skäl till att vi röstade nej till paketet från början. Vi har stått upp för den ståndpunkten hela tiden. Vi har inte begärt några nya eftergifter, inte på något sätt över huvud taget. Vi har stått upp för det som ni inte orkade eller inte ville stå upp för, Rebecka Le Moine.

Jag noterar också att Socialdemokraterna aldrig vill prata om er i den här frågan, för Socialdemokraterna vill inte heller låtsas som att det svenska skogsbruket är up for grabs för andra länder. Det är bara ni som låter på det sättet. Man kan ha respekt för att ni tycker att man ska göra på det sättet. Ingen annan tycker dessbättre så i Sverige. Ert parti är en ensling i de här frågorna.

Vad gäller urvattningsrisken enades vi trots allt. Nu får vi se vad som kommer ut från dagens möten, där det är mer kvalificerade majoriteter, och inte minst vad som kommer fram som EU:s gemensamma bidrag till COP 30-konferensen om ytterligare en vecka. Då prövas detta på allvar.

Herr talman! Tack till Ulf Kristersson för alla dessa komplimanger om att vi står upp för vår politik!

Vi har sett att det här är tuffa utmaningar, och därför har vi varit konsekventa i att ligga i framkant. Vi har lagt fram förslag efter förslag och idé efter idé, och det har varit upp till vilket annat parti som helst att ta vid. Vi har varit ensamma i detta, men vi kommer inte att ge oss. Vi kommer att försöka ta fram politik som kan gynna både svenska skogsbrukare och klimatet.

Min andra fråga, herr talman, är denna. Nu åker man till Brasilien, som avskogningsförordningen har riktats in på för att vi européer inte ska konsumera på bekostnad av Amazonas. Därmed ställs krav vad gäller transparens och hållbarhet. Kan statsministern berätta för mig vad som skiljer den brasilianska skogen från den svenska? Varför ska vi ställa krav på hur brasilianskt skogsbruk får gå till men samtidigt jobba för undantag för allt europeiskt skogsbruk i samma lag?

Herr talman! Svaret på den andra frågan är enkelt: Vi i Sverige har i några hundra år bevisat att vi klarar av att ha ett hållbart skogsbruk. Det har vi klarat av, och det tänker vi fortsätta klara av. Vi behöver inte ge andra länder rätt att dra nytta av det genom att de får lägre beting på hemmaplan.

Sedan kan vi väl enas om att vi är oeniga, Rebecka Le Moine. Jag står gärna upp för det. Vi kan enas om att vi är oeniga när det gäller mycket politik. Vi tycker olika om skogspolitiken, vi tycker olika om invandringen och vi tycker olika om energipolitiken. Ni står upp för er ståndpunkt, och vi står upp för vår ståndpunkt.

Men, med all respekt, det som gör er ståndpunkt intressant är ju inte att det är er ståndpunkt. Det kan vi alla leva med. Den stora frågan är vilket inflytande ni skulle få på en potentiell socialdemokratisk regering efter ett val om vänstersidan i svensk politik vann. Den frågan vill väldigt många ha svar på. Då blir det ökad invandring, nedlagd kärnkraft och stopp för svenskt skogsbruk – dåligt för Sverige!

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Jag tänkte inte fråga om skillnaderna i ekosystemet mellan tajga och regnskog eller om statsministern tror att det är de flamländska socialdemokraternas deltagande i den belgiska regeringen som har lett till att vi ännu inte har kunnat få ordning på de frysta ryska tillgångarna. Jag tänkte fråga om Jas.

Denna affär, som förhoppningsvis ska kunna gå i lås, är inte utan påverkan från den europeiska nivån. Där finns olika tankar om hur mycket europeiskt som måste finnas i ett stridsflygplan för att man i praktiken ska kunna göra affärer inom den europeiska ramen – inte minst med tanke på att det finns möjlighet att tillverka delar av Jas 39 Gripen i Ukraina, som tyvärr fortfarande ligger utanför Europeiska unionen.

Skulle statsministern kunna hjälpa oss att få rätsida på var den här frågan står just nu? Diskuterades den i någon del på rådsmötet? Hur kan vi tänka oss att det möjligen kan ske framsteg i den frågan?

Statsministern nämner också den återkommande problematiken med de olika mängderna stöd från olika länders statsbudgetar och att retoriken inte alltid riktigt matchar den ibland ganska låga nivån på det stöd som ges. Nu ger vi oss in i den ganska omfattande förhandlingen om MFF:en. Ser statsministern att det finns möjligheter för oss att inom ramen för de förhandlingarna på något sätt villkora att man uppnår i varje fall någon form av skamgräns från den nationella sidan, eller är MFF:en ett verktyg som kommer att vara verkningslöst i det här avseendet?

Herr talman! Den andra frågan är intressant. Jag misstänker att det redan finns så många olika krav på MFF:en att bara en bråkdel kommer att kunna levas upp till i slutändan.

Vi tycker till exempel att fördelningen och omprioriteringarna i långtidsbudgeten är ganska bra medan volymerna är alldeles för stora. Det är dessutom en tämligen gemensam svensk ståndpunkt. Det här kommer att bli en långa knivarnas natt så småningom. Där är vi inte ännu.

Jas 39 Gripen är ett exempel på vad vi menar med en sorts öppen europeisk produktion. Det vill säga att det är ett uppenbart svenskt flygplan, men det är också ett uppenbart industrisamarbete med väldigt många framgångsrika försvarsindustriföretag i USA, i Storbritannien och i Kärneuropa.

Vi driver ju på – inte minst med udden ibland riktad mot franska intressen – om att europeiskt inte betyder exklusivt EU. Det är viktigt att komma ihåg. Storbritannien är ett väldigt europeiskt land. Norge är ett väldigt europeiskt land. Att utesluta parter för att de inte är medlemmar i EU vore ett väldigt snävt synsätt. Det finns också goda skäl när det gäller den långsiktiga transatlantiska länken.

Frankrike har dock en del goda poänger. Vi behöver utveckla mer försvarsindustri i Europa. Det ger ett mindre ensidigt beroende av amerikansk försvarsindustri. Det håller vi med om.

Vi är ofta oense när det gäller att börja sätta procenttal på saker och ting. Om vi skulle vara väldigt snäva med detta nu skulle vi inte kunna ge saker till Ukraina för att de saker de behöver just nu främst är amerikanska. Det är alltså alldeles uppenbart en dålig idé.

Låt oss på lång sikt utveckla en bredare försvarsindustriell bas i Europa, men låt denna industribas av konkurrenskraftsskäl samarbeta med de andra bolag som är bäst i världen. Jas 39 Gripen är världens bästa stridsflygplan. Det är inte för att man först har valt vilka länder man ska samarbeta med och därefter produkter, utan man har valt de bästa leverantörerna som kan skapa den helhet vi behöver.

Herr talman! Statsministern sätter fingret på en ganska central punkt: Storbritannien är ett väldigt europeiskt land det också – säg bara inte det så att Nigel Farage hör!

Det här är såklart någonting man behöver sätta fingret på när man pratar om Europa och våra gemensamma intressen överlag. Den europeiska unionen är ett samarbetsforum för flera av de europeiska länderna. Flera vill vara med i den gemenskapen. Ett land har förvisso valt att lämna men har för den sakens skull inte förändrat sin geografi nämnvärt.

Ser statsministern att det finns möjligheter till framgång här? Finns det ett gehör hos andra europeiska stats- och regeringschefer för just det här perspektivet, eller slår de dövörat till och tillåter hela tiden de nationella intressena att råda?

Herr talman! Nationella intressen finns hela tiden. På samma sätt som vi slåss för nationella svenska intressen slåss andra för sina nationella intressen. Man kan inte anklaga ett land för att vara ett land, så att säga. Det tycker jag är helt uppenbart, så där ska vi inte vara vare sig naiva eller snarstuckna.

Däremot finns en tendens att beskriva en ökad europeisk självständighet som ibland lite väl snäv. Jag brukar snarare prata om ett EU plus och ett EU minus. I vissa sammanhang är vi nu uppenbart ett EU minus. Vi är EU minus Ungern i allt som gäller Ukraina. Det är tråkigt, men det är ett faktum just nu.

Det går dock hyggligt bra ändå. Vi är utan tvekan ett EU plus i allt som har med geopolitik, säkerhetspolitik och försvar att göra. Det är EU, det är Storbritannien, det är Norge och rätt ofta också andra länder som samarbetar med EU. EU är kärnan, men vi gör många saker utöver själva kärnan. Där ska vi vara kvar.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsministern för redogörelsen och för svaret på tidigare frågor angående Europeiska rådets möte, där 26 ledare gav stöd till slutsatserna om Ukraina. Detta gjordes efter en diskussion med Ukrainas president Zelenskyj.

Det är ett viktigt och starkt besked i en tid då Ryssland återigen har trappat upp sina robot- och drönarattacker mot civila och mot Ukrainas energisystem. Europas stöd till Ukraina måste vara långsiktigt, regelbundet och förutsägbart – politiskt, ekonomiskt och humanitärt såväl som militärt – för att EU ska kunna hjälpa Ukraina att nå en rättvis och varaktig fred, att klara vintern och att kunna försvara sig.

Ukraina behöver mer luftförsvar, mer drönarförsvar och mer ammunition. Europas egen kapacitet måste stärkas. Dessutom ska EU öka investeringar i Ukrainas försvarsindustri och för att möjliggöra produktion här i medlemsländerna.

Med anledning av det vill jag fråga statsministern både vad som behöver hända mellan mötena och hur Sverige avser att använda sin röst i EU för att säkerställa att medlemsländerna verkligen levererar det luftförsvar och den ammunition som Ukraina så akut behöver – så att löftena inte stannar på papper. I och med att EU nu vill stärka försvarsindustrin och möjliggöra ukrainsk produktion i medlemsländerna undrar jag också hur Sverige kan ta en aktiv roll i det arbetet och bygga samarbeten som gör att Europa snabbare kan leverera det Ukraina behöver.

Herr talman! Det här är komplext. Jag vill först bara bekräfta att det finns en oroväckande tendens att alla länder som är verbalt generösa med sådant som inte kostar budgetmedel – sin solidaritet, sitt helhjärtade stöd och sina stora tal – inte alltid lever upp till detta när det väl kommer till kritan, alltså när det gäller att leverera handfasta saker, pengar och sådant som kan explodera.

Det här är ett problem. Ingen är ivrigare än Natos generalsekreterare Mark Rutte att påpeka detta på varje möte med the coalition of the willing, som det heter. Vi hade senast i torsdags för en dryg vecka sedan ett digitalt möte med London som ordförande. Det är för många länder som pratar och lite för få länder som också gör saker och ting. EU kan inte göra så rasande mycket åt detta mer än att fatta beslut om det gemensamma europeiska. Därför är koalitionen minst lika viktig.

Nu till det som oroar mig allra mest just nu. Det är mycket som går bra i Ukraina, och det går bra i bemärkelsen att det går dåligt för Ryssland. Skadeglädje kommer man ingenvart med, men att det går dåligt på Ryssland på så många sätt är alldeles uppenbart. Icke desto mindre: I februari tar pengarna slut. Det här borde vara en larmklocka för väldigt många och är det nog också. Om vi inte enas om sätt att refinansiera Ukraina – både försvaret och budgetmässigt så att själva samhället fungerar – tar pengarna slut i februari.

Jag tror inte att alla har förstått vidden av en sådan händelse. Den får helt enkelt inte inträffa. Enskilda länder kan inte lösa detta själva, utan det måste ske gemensamt. Det kommer dessutom i ökande grad att ske med minskande amerikanskt stöd. Det kan vi tycka är dåligt, men det är USA som fattar amerikanska beslut. Det är också i det ljuset man ska se vikten av att vi når fram till ett beslut om frysta ryska tillgångar senare i år.

Herr talman! Jag delar den bild statsministern ger. För att Europa ska klara av att både finansiera den dagliga statsapparaten i Ukraina och utvecklas även på andra områden, även för europeisk del, måste vi komma ännu längre vad gäller konkurrenskraften för Europa. Vi har hamnat efter, och det är väldigt tydligt. Det svenska ordförandeskapet satte upp detta som en målsättning.

Det är klart att världen står inför väldigt många utmaningar, men vi får inte glömma den här. Vi måste komma vidare med konkurrenskraftsfrågorna. Vi som kommer från ett land med mycket industri som är väldigt exportberoende vet ju direkt vad det här innebär. Jag hoppas att rådet trots all oro i världen kommer vidare även med konkurrenskraftsfrågorna. Jag vill ge statsministern totalt stöd i att jobba vidare med de frågorna.

Herr talman! Jag tycker att det finns ett momentum, som man ofta säger, i konkurrenskraftsfrågorna. Det har utan tvekan funnits det egentligen sedan det svenska ordförandeskapet – det brukar många länder också påpeka – och sedan Mario Draghis rapport. Detta är gott. Det som ibland är mindre gott är att det går för långsamt. EU-parlamentet var nu ett gott exempel på att det går för långsamt.

Ibland imponerar begreppet konkurrenskraft inte så mycket, men man kan säga så här: Om Europas mogna välfärdsstater ska ha råd med välfärd av europeiskt snitt, grön omställning, stöd till Ukraina och stärkt eget försvar – och allt detta i en mycket mer bekymmersam handelssituation –måste Europas konkurrenskraft stärkas. Annars kommer vi inte att ha råd. Det fattar de flesta förnuftsmässigt. Det är ibland en lång väg att gå från den insikten till att också ändra på regler som gör att företag startar, växer och är kvar i just Europa.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten och hittills givna svar.

I slutsatserna från mötet betonas att EU kraftigt ska öka sin försvarsberedskap till 2030. Syftet är att Europa ska kunna hantera militära hot snabbare och gemensamt. Det är bekant för alla här i salen. Men hemläxan är tydlig, nämligen att den europeiska försvarsindustrin ska stärkas.

För mig som liberal är det här en viktig fråga. Sverige bör aktivt bidra till att EU:s gemensamma försvarsförmåga stärks på alla sätt vi kan. Utan vapen kan vi inte försvara vår frihet, vilket kanske föga förvånande osökt för mina tankar till försvarsindustrin hemma i Örebro län, närmare bestämt i Karlskoga, och även till det statsministern sa om att fler länder måste göra mer.

Jag rör mig mycket ute i skog och mark hemma utanför Mullhyttan, som ligger ett stenkast söder om skjutfälten i Villingsberg. När man rör sig i skogen hör man ofta mullret från skjutfälten – lite oklart om det är försvarets skjutfält eller försvarsindustrins skjutfält. Men när det gäller försvarsindustrins skjutfält är orderböckerna fulla för lång tid framöver. Det här är något som de ofta pratar om som en flaskhals för själva produktionen. Kan man inte testa kan man inte producera, och då kan man inte leverera.

Vad anser statsministern att vi kan göra för att se över miljötillstånden och utöka de tider som försvarsindustrin får testa sin materiel och sina vapen? Det är faktiskt en existentiell fråga.

Herr talman! Det är en intressant fråga.

Jag är uppvuxen strax utanför Strängnäs, och där kunde man också höra mullret från tidigare P 10:s skjutbanor och stridsvagnsfältet. Även om inte varje kantarellplockning blir extra njutbar av mullret får man tänka att det är för en god sak och att vi alla bidrar på vårt sätt genom att göra det möjligt för dem att öva och hålla hög kvalitet. Jag delar helt den uppfattningen.

Sedan var det frågan om reglerna. Det pågår just nu ett omfattande arbete att se över de svenska tillståndsprocesserna, förenkla regelverken och ändra tyngdpunkten. Ofta är det helt legitima intressen som står mot varandra, till exempel att bygga helt andra saker och intresset av att ha kvar mark för övning. Det är två helt legitima saker. Ytterst måste man göra en samlad bedömning. I dessa allvarstider läggs det mer tonvikt vid att se till försvarets intressen i bred bemärkelse.

På samma sätt var det när vi sa ja till ett antal havsvindkraftsparker på västkusten och nej till några som gick i rak riktning mot Kaliningrad – av uppenbara skäl, att inte äventyra förvarningen som Sverige skulle kunna få – trots att det var ett legitimt intresse. Det var fråga om mer havsvind, som också skulle vara bra. Ibland är det sådana beslut som en regering måste fatta. En del låtsas som att det inte finns sådana svåra avvägningar, men sådana är de.

Det är en missuppfattning att EU nu ska bygga försvar. Det verkar som att ju mer skeptisk man är till Nato, desto mer hoppas man att EU plötsligt ska uppstå som en ny försvarsorganisation, bygga drönarmurar och så vidare. Det är fantasifoster; det har över huvud taget aldrig varit aktuellt. Däremot brukar vi påpeka att upphandlingsregler, standardiseringar, förenklingar och tillståndsprocesser, det vill säga genuina EU-kompetenser, kan bidra till att de europeiska Natoländerna och icke-Natoländernas försvar blir mycket starkare.

Herr talman! Jag tackar statsministern för ett bra svar.

När det gäller tillstånden finns det mer vi kan göra, och det skulle kunna gå fort med snabb effekt.

Jag har egentligen ingen fråga, men jag vill kommentera det Miljöpartiets ledamot sa tidigare när hon jämförde svenskt skogsbruk och brasilianskt skogsbruk. Sverige har ett i nästan alla delar hållbart skogsbruk, och jag är tacksam för att regeringen står upp för den svenska skogen i EU. Brasilien har i många delar ett inte hållbart skogsbruk. Det säger kanske något om de vanföreställningar som Miljöpartiet har om den svenska skogen. Det är en resurs i så många delar som är så viktig, och vi måste verkligen få bort polariseringen i debatten. Jag tackar därför statsministern.

Herr talman! Jag kvitterar tacket, och det gläder mig att fler och fler i Sverige ser vikten av denna fråga – även i EU.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporteringen.

Det som bekymrar mig på det övergripande planet är hur tron på EU i styrka och anseende hos beslutsfattare börjar krackelera. Statsministern var hoppfull inför mötet om att ett beslut om hur man ska ta över de ryska frysta tillgångarna skulle kunna bli möjligt. Nu blev det inte det. Vi behöver inte diskutera varför det blev så, men att statsministern är tveksam till att det blir beslut i december gör att man kan betvivla att EU har styrkan att verkligen stå upp för och stödja Ukraina. De tongångarna finns. På samma sätt är det med den gröna omställningen, där man också menar att EU tappar fart i frågorna.

Bekymrar det statsministern att farhågorna finns att EU inte kan stå upp för Ukraina och för den gröna omställningen? Är inte det ett bekymmer, statsministern?

Herr talman! Jag uppskattar denna lite filosofiska fråga. Eftersom ledamöterna ofta ställer frågor till mig om mina bedömningar inför kommande möten, brukar jag vara ärlig nog att ge mina bedömningar – nästan alltid med den viktiga reservationen att jag inte intecknar några beslut förrän de är fattade. Detta har korrespondenterna i Bryssel hört mig säga många gånger, till och med samma morgon: Jag vet inte var vi kommer att landa eftersom det är saker som är rörliga. Det ser just nu ut som att det finns bred enighet, men det händer saker.

Det är alltså inte fråga om förriggade möten. Om jag skulle vara hundra procent säker på att aldrig göra en bedömning som sedan visar sig vara fel skulle jag inte säga någonting alls. Det är fortfarande min bedömning att en förkrossande majoritet av EU:s 26 länder vill ha en lösning i fråga om de frysta ryska tillgångarna. Alla förstår att det inte blir någon lösning om vi inte också har vettiga svar på legitima frågor från framför allt Belgien. Då kommer Belgien att säga nej. Sedan finns det säkert en viss rädsla att en del andra länder gömmer sig bakom Belgien.

Min mycket ärliga bedömning är att det här inte är ett spel som handlar om bristande vilja att hjälpa Ukraina. Jag tycker inte att Ukraina är ett bra exempel på bristfällighet när det gäller beslutsamheten – tvärtom. Vår beslutsamhet har varit förbluffande stark, mycket starkare än många trodde när kriget startades av Ryssland.

Däremot är det många saker på tallriken samtidigt. Det är många olika intressen som spelar in på olika sätt i olika länder. Det är många länder som har svaga regeringar som sitter på svaga mandat, och det är många regeringar som hanterar en usel inhemsk ekonomi. Allt detta påverkar handlingsfriheten för enskilda kollegor i Europeiska rådet mycket. Det här är ingen ursäkt utan bara ett konstaterande. Kan vi inte bli eniga blir det inga beslut. Det manar också oss som har en bestämd uppfattning att hjälpa dem att komma till ett vettigt beslut i december.

Herr talman! Det var ett ärligt svar, men jag tycker ändå att statsministern inte besvarar frågan.

Synen utifrån på EU beror på vilken kraft EU har att fatta beslut. Det är ett bekymmersamt läge när man inför ett toppmöte beskriver bilden av att vi skulle kunna använda de ryska frysta tillgångarna, med betydande belopp, för att hjälpa Ukraina eftersom Ukraina behöver pengarna – och sedan blir det inget beslut. Ett icke-beslut är också ett beslut.

Jag tror att synen på EU tyvärr försämras av att vi är splittrade, att vi inte tar ställning och att vi inte gör tillräckligt. På samma sätt menar jag att det är med synen på EU och den gröna omställningen. Det finns ett antal diskussioner, i slutsatserna kallade strategiska diskussioner, som gör att man betvivlar att EU har ledartröjan när det gäller den gröna omställningen. Det skulle behövas. Synen på EU runt om i världen är viktig. Vi ska stå upp för att dels stödja Ukraina, dels genomföra den gröna omställningen.

Herr talman! Jag håller med om mycket av det som sägs här. Däremot håller jag inte riktigt med när det gäller beslutet. Det blev ett beslut, och det är att kommissionen kommer att komma tillbaka i december. Jag hade utan tvekan gärna sett ett mer beställningsartat beslut. Sverige drev på för det. Men det gick inte att få enighet. Vi fick enighet så långt det gick. Gott så!

Jag intecknar inte, som jag har sagt hundra gånger nu, några beslut i december heller. Men om man är riksdagsledamot får man nöja sig med lite mer än kvällstidningsrubriker. Det här är riktiga diskussioner. Någon kan säga: Ni lovade beslut. Men det gjorde vi inte alls. Jag lovar vad vi står för och arbetar för. Jag kan självklart inte lova några beslut när andra kan lägga in sitt veto.

I den här kretsen kan vi de här sakerna. Låt oss inte luras av allmän klickvänlighet. Det här är komplicerade saker.

Sist vill jag säga att EU har visat betydande förmåga när det gäller eurokrisen för länge sedan, pandemin och Ukraina men en mer svajig förmåga när det gäller Mellanöstern, Kina och konkurrenskraft.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Min fråga kommer att röra klimat. Men jag vill börja med demokrati. För att man ska kunna ställa frågor är det viktigt att de demokratiska grundvalarna fungerar. Jag noterade att min kollega fick höra att hon inte hade kunskap om mötet eftersom hon inte var där och därmed var okunnig. Hon fick också höra att det var elevrådsfasoner att ställa den typ av frågor som hon som representant för det största partiet i Sveriges riksdag ställde till statsministern.

Jag vill för ordningens skull säga att jag tycker att det är oacceptabelt att tilltala riksdagsledamöter på det sättet när man är gäst i det här huset. Det är absolut inte okej. Jag vill att det förs till protokollet.

Det är för den delen även kränkande mot elevråden.

Med det sagt vill jag säga någonting om klimatet. Det är otydligt hur EU vill agera när det gäller COP, 2040-målen och revideringen av klimatlagen. Tyvärr verkar Europeiska rådet inte ha klarat ut den frågan, utan det har varit väldigt breda skrivningar, som vi fick höra i återrapporten. Vi fick också höra från andra att det var luddigt vad stats- och regeringscheferna egentligen vill. Man lämnar mycket övrigt att önska i processen.

Tyvärr har den svenska regeringen valt en otydlig linje. Det säger inte bara vi i oppositionen. Också teknikföretagen efterfrågar tydlighet när det gäller klimatpolitiken.

Om regeringen och statsministern inte lyssnar på oppositionen undrar jag och Socialdemokraterna varför man inte lyssnar på teknikföretagen och är tydlig med vilka mål man vill ha till 2040, utan undantag med artikel 6 och annat som undergräver klimatpolitiken på EU-nivån.

(Applåder)

Herr talman! Till att börja med tycker jag att Socialdemokraterna fick de svar som deras frågor förtjänade, varken mer eller mindre. Man kan ha öppna, ärliga diskussioner eller ha diskussioner på det sättet. Jag tycker att det ger ganska lite att ställa den sortens frågor, som uppenbarligen inte syftar till en konstruktiv diskussion utan till något helt annat. Men ledamöter ställer sina frågor, och jag ger mina svar. Vi kan enas om att vara oeniga i den frågan.

När det gäller det andra vet jag inte exakt vad som avses. Vi pratar alltså om återrapportering från ett möte i Europeiska rådet, som fattade ett enhälligt beslut om saker som sedan går vidare till miljörådet, som sitter med det just nu.

Jag tycker inte att det var några konstigheter. Allt detta byggde på det brev som kommissionen skrev till medlemsstaterna i förväg. Man kan tycka lite olika om innehållet i det, men det bygger i allt väsentligt på att kommissionen vill att vi upprätthåller de europeiska målsättningarna, som är stadfästa sedan tidigare, men också visar en gnutta flexibilitet och lyhördhet inför olika länders synpunkter, inte minst Sveriges och Finlands synpunkter. Det tycker jag att vi bara ska vara glada över.

Vill man gnälla över det kan man göra det. Men då ska man väl också följa upp det med politik som visar att man själv kan nå de mål för det svenska skogsbruket till andra länders nytta som regeringen inte tänker nå upp till, eftersom de är dåliga för Sverige. Men det är ständigt denna plakatpolitik, Jytte Guteland, där ni låtsas leva upp till saker och ting som ni själva inte lever upp till. Ni gör inte ens försök att leva upp till dem. Men jag kan inte reda ut det där åt er. Det får ni reda ut själva.

Jag tycker att det var bra att EU kunde enas om en gemensam linje, som nu går vidare till miljörådet och som i bästa fall landar i ett tydligt europeiskt bidrag till klimatkonferensen som börjar nästa vecka.

(Applåder)

Herr talman! Jag kommer att fortsätta med mina klimatfrågor. Men jag vill först, å demokratins vägnar, säga att vi alla tjänar på att ha en respektfull ton i kammaren. Statsministern är gäst här, och alla vi som ställer frågor har rätt att ställa frågor. Ingen av oss är nämligen statsminister och var alltså inte där. Vi förtjänar ett artigt bemötande. Vi är folkets representanter. Det handlar också om signaler som går långt utanför det här huset.

Jag undanber mig en replik i statsministerns nästa anförande. Jag kommer nämligen inte att kunna besvara den.

Med det sagt vill jag gå in på klimat igen. Det är otydligt vilken linje Sverige driver och vad som sker på EU-nivån. Å ena sidan pratar kommissionen om 90 procent och att det ska vara den siffran. Å andra sidan enas man om någon luddig överenskommelse. Nu sitter miljöministrarna i något slags klister och ska konkretisera. Men det finns stora undantag. Artikel 6 är ett sådant.

Om statsministern inte lyssnar på oss undrar jag om statsministern vill att Kina ska gå före när det gäller näringslivet och jobben i framtiden.

Herr talman! Vi måste ändå reda ut det här. Jag har inte ifrågasatt en enda ledamots rätt att ställa vilken fråga han eller hon vill. Men jag svarar som jag själv tycker. Jag behöver inte heller någon recension av det. Ställer man frågor som uppenbarligen inte syftar till något annat än att mucka gräl får man de svar man förtjänar.

När det gäller klimatpolitiken förstår jag fortfarande inte vad problemet är. Att det finns olika uppfattningar i EU är väl känt. Det redovisade jag också alldeles nyss. Jag beskrev ganska detaljerat vilka skillnader som finns. Om Europeiska rådet ska kunna fatta ett beslut måste vi ha en gemensam ståndpunkt som bygger på minsta gemensamma nämnare. Den råkar alltså inte vara den socialdemokratiska riksdagsgruppens uppfattning, vilken den nu skulle vara.

Man undrar till exempel om skogen. Ni låtsas tycka en sak, Jytte Guteland. Men ni budgeterar inte för den saken. Ni låtsas som att Miljöpartiet är ute och cyklar när de vill driva att svenskt skogsbruk ska hjälpa alla andra länder. Ni har ingen sammanhängande politik över huvud taget.

(Applåder)

Herr talman! Tack, statsministern, för en matnyttig redovisning! Om det var något jag saknade i redovisningen var det kanske några ord om de migrationspolitiska frågor som vi utifrån den skriftliga redovisningen vet diskuterades.

Det är uppenbart att Europa under överskådlig framtid kommer att behöva en mycket restriktiv och hårt kontrollerad invandringspolitik. Jag är glad att Sveriges regering instämmer i denna slutsats. Det gör även många andra europeiska regeringar. Tyvärr råder det inte total enighet om detta. Vi ser det kanske allra tydligast i det socialistiskt styrda Spanien, där man ser helt annorlunda på invandringspolitiken och uppmuntrar till mer invandring. Vi kan inte förneka att Spanien är ett stort land och därmed en ganska tung spelare i Europa.

Skulle statsministern kunna säga några fler ord om detta?

Herr talman! Jag kan alltid säga några fler ord. Men både er och min tid är begränsad.

Att jag inte nämnde migration i slutsatsen beror på att det egentligen inte var något ämne för diskussionerna, i varje fall inte alls på det sätt som det varit vid tidigare rådsmöten.

Jag kunde däremot ha nämnt att som vanligt träffades jag, Danmarks statsminister Mette Frederiksen, Italiens premiärminister Giorgia Meloni och ett antal till och diskuterade en gemensam syn på migrationsfrågor inför kommande möten. Det gör vi vid nästan varje möte i Europeiska rådet. Den här gången låg fokus på återvändandefrågor, samarbete med länder som inte vill ta emot sina egna medborgare, utvisningsbeslut och sådana saker.

Det finns en växande grupp europeiska länder som tycker att detta fungerar för dåligt i EU. Ursula von der Leyen brukar säga att sammantaget i EU vägrar 80 procent av de som får ett utvisningsbeslut att följa det. De stannar kvar. I Sverige är det precis tvärtom. Det är 20 procent som stannar kvar här. Vi har alltså kommit mycket längre än andra och ses numera, till skillnad från förr, som ett föredöme i de här frågorna.

Det är intressant att länder som Sverige, Danmark och Italien, som har ganska olika sorters regeringar, kan samarbeta väl för att förbättra den europeiska migrationspolitiken.

Herr talman! Jag tackar statsministern så mycket för klargörandet. Jag har ingen följdfråga.

Herr talman! Tack själv, Erik Hellsborn! Tack för i dag!

Återrapporteringen var härmed avslutad.