Återrapportering från Europeiska rådets möte

Fru talman! Europeiska rådet träffades alltså i onsdags och torsdags i förra veckan, och jag måste säga att stämningen var allvarsmättad. Rysslands brutala krig mot Ukraina, de då förestående valen i Moldavien om både presidentposten och landets framtid i Europa samt inte minst det allvarliga läget i Mellanöstern påverkar självklart även oss i Sverige.

Men redan före det formella mötet hände några andra saker som jag också vill passa på att nämna. Jag inledde onsdagen i förra veckan med en sorlig men fin minnesstund tillsammans med Belgiens premiärminister Alexander De Croo. Vi och ditresta familjemedlemmar hedrade de två svenskar som mördades i Bryssel för ett år sedan och den tredje svensk som skadades svårt. Dådet påminner oss om att vi lever i påtagligt farliga tider, men också om hur viktigt det är med tätt samarbete mellan länder för att farliga människor med terroravsikter inte ska kunna gömma sig i våra öppna samhällen. Här finns också en stark koppling till migrationspolitik och vikten av att de som får avslag på en asylansökan också verkligen lämnar EU. Det kom vi att diskutera dagen efter.

Jag vill också här i kammaren passa på att tacka alla spelarna i det svenska herrlandslaget i fotboll som hade signerat den fina landslagströjan som jag kunde lägga vid kransen under ceremonin och därefter ge till sonen till en av de dödade svenskarna.

Före EU-toppmötet besökte jag också Natohögkvarteret och träffade alla svenska medarbetare i den växande delegationen, och jag hade därefter bra samtal med nya Natochefen Mark Rutte. Sveriges sex första månader som Natomedlem har varit intensiva och konstruktiva. Vi kommer snabbt in i alla frågor som vi tidigare inte varit delaktiga i, och vi väcker både respekt och intresse. Vi må vara ett nytt medlemsland, men vi är inget litet medlemsland var det tydliga medskicket jag fick från andra i Nato.

Efter lunch inleddes så den informella delen av EU-toppmötet med en diskussion tillsammans med ledarna i Gulfstaternas samarbetsråd GCC. Det här är länder som i många och viktiga frågor skiljer sig rätt mycket från de europeiska demokratierna. Men efter de mer ceremoniella inledningarna av innanläsning övergick samtalen i en friare middagsdiskussion. Det blev rätt tydligt att Gulfstaterna också utgör en konstruktiv part i Mellanöstern och att vi har några viktiga saker gemensamt, nämligen vikten av en tvåstatslösning där Israel och Palestina kan leva i fred sida vid sida, insikten om att Iran och de som agerar proxy för dem är destabiliserande krafter, ett allvarligt mot hela regionen, samt vikten av frihandel, teknologi och grön omställning. Det är fler likheter än många kan tro.

Fru talman! Europeiska rådet inledde sedan på torsdag morgon med president Zelenskyj fysiskt närvarande på plats den här gången. Han presenterade sin segerplan, som på en mycket övergripande nivå har ett starkt stöd bland EU:s ledare. Behoven av fortsatt hjälp inför ännu en krigsvinter är enorma; militärt, politiskt och ekonomiskt. Vi i Europa måste göra mer om vi vill att USA ska förbli en stark allierad i sitt stöd till Ukraina. Det innebär med all sannolikhet att vi kommer att behöva öka vårt stöd ännu mer.

Det är bara med tillräckligt långsiktigt och trovärdigt stöd till Ukraina som Ryssland kan förmås att avsluta kriget och fred kan uppnås på Ukrainas villkor. Det finns ännu ingen enighet om detta, men Sveriges tydliga uppfattning är att Ukrainas plats är både i EU och i Nato. Annars kommer Ryssland att förbli ett akut hot mot Ukraina under all överblickbar framtid.

På vägen dit måste också mer pengar mobiliseras, och på mötet diskuterades arbetet med att få G7-överenskommelsen om frysta ryska tillgångar på plats.

Sverige står bakom kommissionens förslag om en förlängning av frysning av ryska tillgångar. Tyvärr motsätter sig Ungern fortfarande förslaget, men Sveriges position i frågan är entydig. Här finns också ett viktigt moraliskt budskap, nämligen att Europa med ryska tillgångar stöttar Ukraina.

President Zelenskyj argumenterar också väl när det gäller de begränsningar som olika länder sätter upp för Ukrainas användning av de vapen de får. Här finns väl kända olika uppfattningar, men från svensk sida har vi inga restriktioner. Vi respekterar olika bedömningar i frågan, men vi kommer inte att tillhöra dem som är återhållsamma. Att Ukraina tvingas slåss mot Ryssland med ena handen bakbunden gör det svårare att vinna.

Europeiska rådet diskuterade också ett 15:e sanktionspaket och kraftfullare åtgärder mot kringgående av de redan existerande sanktionerna. Vi fortsätter att driva på i frågorna, liksom i behovet av striktare åtgärder mot den ryska skuggflottan, som inte bara minskar bettet i sanktionerna utan också innebär enorma miljörisker för Östersjön. Det var en svensk framgång att vi fick med ytterligare skrivningar om åtgärder mot ryska jordbruksprodukter i slutsatserna.

Fru talman! Det här tyder på, tycker jag, att Sverige har både förtroende och inflytande i alla de frågor som rör Ukraina - inte bara för att vi är aktiva, pådrivande och stabila, utan också för att vi agerar själva och är ett gott föredöme.

Sverige har hittills bidragit med över 57 miljarder kronor i stöd till Ukraina. Vi har fattat beslut om 17 militära stödpaket, och vi har antagit ett treårigt finansiellt ramverk som uppgår till 75 miljarder kronor.

I förra veckan presenterade vi tillsammans med de övriga nordisk-baltiska länderna ett gemensamt stödpaket. Från svensk sida handlade det om 320 miljoner kronor för att stötta Ukrainas hårt sargade energiproduktion inför ännu en krigsvinter.

Fru talman! EU-toppmötet hade också en lång diskussion om migration. Många medlemsländer i Europa upplever nu en stor och närmast oreglerad invandring som får allvarliga konsekvenser.

I Sverige ser vi nu tydliga resultat av en ny migrationspolitik, och vi ser ut att gå mot den lägsta asylrelaterade invandringen sedan 1997. Men trycket är fortfarande högt i stora delar av Europa, och en allt starkare enighet börjar nu nås mellan länder i en fråga som tidigare var näst intill omöjlig att enas om. Sveriges erfarenhet av att lägga om migrationspolitiken, och vår förmåga att ena länder även i denna fråga, väcker också ett stort intresse.

Detta sammantaget gör att vi nu ser en enighet om migration som jag inte har sett någon gång tidigare under mina två år på samtliga toppmöten med Europeiska rådet. Det finns en genuin vilja från alla medlemsstater. Inför mötet hade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen skrivit ett brev om migrationsfrågan som blev tongivande för själva diskussionerna och som jag tror kommer att bli ledande för vägen framåt.

Ursula von der Leyen är tydlig med att migrationspakten är en stor framgång men att den inte kommer att räcka. Hon nämner behovet av ökat samarbete med länder utanför EU och så kallade återvändandehubbar. För er som inte läst hennes brev är det värt att läsa det eftersom även Sverige kommer att behöva ta ställning till nya frågor för att skydda EU:s yttre gräns.

Varje land måste göra sitt, och det gör vi nu med besked i Sverige. Men den yttre gränsen och relationen till ursprungsländer är också ett gemensamt europeiskt ansvar.

Vi måste fortsätta öka effektiviteten i återvändandet genom att mer strategiskt använda alla relevanta verktyg - en, som det heter på engelska, whole-of-government approach. Det innebär i klartext att använda visumregler, handelsöverenskommelser och bistånd för att bättre uppnå samarbete med länder utanför EU om att återta sina egna medborgare.

Här har även Sverige tidigare varit orimligt svagt och accepterat att länder som vi hjälper inte själva hjälper oss. Min erfarenhet är att vår nya linje väcker större respekt, och von der Leyens brev innehåller också liknande tankar. Också andra delar av brevet är områden där Sverige redan agerar, som humanitärt bistånd för att adressera situationen i Mellanöstern.

Även regeringens arbete mot den gränsöverskridande brottsligheten är värt att nämna eftersom von der Leyen specifikt tar upp kampen mot smugglings- och traffickingnätverk.

Ytterligare en migrationsfråga som oroar framför allt Finland och Polen handlar om den ryska och belarusiska instrumentaliseringen av migranter i syfte att destabilisera EU:s inre säkerhet. I praktiken utnyttjar nu Ryssland och Belarus utsatta människor för att missbruka internationella flyktingkonventioner. Det är helt oacceptabelt, och Sverige står bakom och förstår både Finland och Polen.

På torsdagsmorgonen åt jag frukost med Polens premiärminister Donald Tusk, som beskrev just denna situation mer i detalj. Vi förstår hans oro och hans vilja att göra någonting åt saken. Ytterst är det här en fundamental nationell säkerhetsfråga.

Fru talman! Toppmötet diskuterade förstås även den fruktansvärda situationen i Mellanöstern. För svensk del har vi några vägledande principer för hur vi förhåller oss till den konflikten.

För det första har Israel en självklar rätt att försvara sig efter Hamas terrorattack den 7 oktober förra året och efter Hizbollahs ständiga beskjutning. Det är viktigt att komma ihåg det när vi pratar om ett land som gång på gång tvingas försvara sin rätt att inte utplånas av sina grannar. Det är också värt att påminna om de 101 personer som fortfarande hålls gisslan, där vi inte vet hur många som verkligen är i livet. Det är absolut nödvändigt att understryka att Israel måste utöva sin rätt att försvara sig i enlighet med folkrätten och den internationella humanitära rätten.

För det andra måste vi agera mot det mänskliga lidandet i Gaza. Det är hjärtskärande att nu se hur civila, särskilt barn, drabbas mycket hårt. Israel måste göra mer för att skydda civilbefolkningen och säkra tillgången till humanitärt stöd. Transporterna in till Gaza med mat och medicin måste mångdubblas. Här har Israel ett stort ansvar. Sverige står också bakom den färdplan för vapenvila som har presenterats av USA.

För det tredje måste bosättarvåldet på Västbanken upphöra. Det är helt avgörande för att på sikt möjliggöra en förhandlad tvåstatslösning. Vi välkomnar de sanktioner som EU har antagit mot extremistiska bosättare som utför våldsdåd mot civila.

För det fjärde är det min och regeringens bestämda uppfattning att konflikter i andra delar av världen inte får tillåtas flytta in på svenska gator och torg. Nu har alla politiska partier ett ansvar att sopa rent framför egen dörr och på allvar visa att nolltolerans mot antisemitismen gäller alla och alltid och oavsett vilka flaggor den för tillfället draperar sig i. All terrorromantik, hat mot journalister, hat mot judar och tomatkastning inne i den här kammaren är fullständigt oacceptabelt, och jag noterar - ta det inte personligt - att det sitter ett nät vid läktaren nu.

Om vi inte står upp för ett sansat demokratiskt samtal även om svåra internationella konflikter gör vi oss själva till en del av det här problemet. Sverige har ett delansvar för att bidra efter förmåga i andra länder, men vi har hela ansvaret för vad som händer i vårt eget land. Jag kommer systematiskt att agera för att inte alla konflikter inte också blir Sveriges konflikter.

Mellan EU:s medlemsstater finns de vanliga skillnaderna kvar i synen på Mellanöstern. Men det råder faktiskt också samsyn. Våldsamheterna måste upphöra, humanitär hjälp måste komma på plats, gisslan måste friges och tvåstatslösningen måste upp på bordet igen.

Irans roll i Mellanösterns konflikter togs upp av mig och många fler. Jag framförde att argumenten för att Islamiska revolutionsgardet ska terrorlistas blir allt fler och allt starkare. Jag hade inte förväntat mig något omedelbart instämmande, men det finns en konsensus om att Irans agerande utgör ett nationellt och regionalt och i växande grad globalt problem. Det konstateras tydligt i slutsatserna, och Europeiska rådet fördömer både Irans attack mot Israel den 1 oktober och landets cyniska användning av partner i huthirebellerna, Hizbollah och Hamas.

Svensk säkerhetstjänst skyddar svenska intressen mot Iran, men vi fortsätter också att agera internationellt och inom EU.

Fru talman! Konkurrenskraftsfrågan var uppe, men bara för en kort lägesuppdatering inför det informella mötet i november tillsammans med Italiens förre premiärminister Mario Draghi. Då ska en gemensam konkurrenskraftsdeklaration kunna antas.

Att konkurrenskraft nu är en gemensam prioritering måste ses som en kvarvarande stor framgång för det svenska ordförandeskapet. Nu gäller det att också vinna själva innehållet bakom begreppet konkurrenskraft. Fokus måste ligga på europeiska reformer snarare än på europeiska regleringar. Här vet vi att olika länder har olika ingångar. Att samla likasinnade för frihandel, företagande och teknologisk utveckling är nu en viktig uppgift för Sverige i EU.

Fru talman! Allra sist några ord om Moldavien, som också diskuterades under mötet.

För svensk del drar vi två slutsatser av söndagens folkomröstning. För det första att det moldaviska folket nu har sagt ja till en framtid i EU och bekräftat sin roll bland de västliga demokratierna. Det är ingen liten sak. För det andra att det här skedde trots mycket oroande uppgifter om stora ryska försök att med köpta röster underminera hela den demokratiska processen i Moldavien.

Ryssland kommer med all säkerhet att försöka sabotera andra omgången även av presidentvalet med målet att avsätta Moldaviens europeiskt orienterade president. Det är helt enkelt fullständigt oacceptabelt, och vi och andra demokratier måste nu göra allt vi kan för att begränsa Rysslands destruktiva inflytande i Moldavien.

Jag pratade själv i går kväll med Moldaviens president Maia Sandu. Jag framförde mina gratulationer till valresultatet om EU och tackade för att hon så tydligt står upp för sitt lands framtid. Jag utlovade också ett fortsatt starkt svenskt stöd i Moldaviens arbete för Europa mot Ryssland.

Med det, fru talman, avslutar jag rapporten från mötet.

I detta anförande instämde Magnus Resare (M).

Fru talman! Samtidigt som statsministern åkte till Bryssel åkte jag till krigets Ukraina och Kiev. Mot den bakgrunden vill jag börja med att säga att det verkligen är en mycket stor styrka att Sverige kan stå upp med vårt stöd till Ukraina i så bred enighet. Jag instämmer med att mer måste göras här och nu för att öka västvärldens stöd till Ukraina och se till att Ryssland förlorar kriget.

Både den djupa tacksamhet för vårt stöd till Ukraina som jag mötte och också desperationen över att Ukraina inte ser hur människorna ska räcka till berörde mig djupt. Ukrainarna känner sig mycket utsatta i försvaret av sin frihet i ett krig som är så mycket större än att det enbart berör Ukraina och Ryssland. Försvaret av västvärldens demokrati som vi känner den handlar om så mycket mer än enbart Ukraina. Det är också detta vi säger: Soldaterna i de ukrainska skyttegravarna försvarar inte bara sin egen frihet och demokrati utan också vår frihet och demokrati.

Därför vill jag tacka statsministern för återrapporten från Bryssel men också ställa frågan vad statsministern har vidtagit för åtgärder för att tillse att EU är enigt. Vad har statsministern har tagit för initiativ för att förhindra att Orbáns Ungern gång på gång ska underminera EU:s stöd till Ukraina och i stället gå Rysslands ärenden? Hur agerar Sverige på EU-arenan när det gäller detta?

Till detta vill jag också ställa frågan om det som Ukraina mest av allt önskar sig för att kunna trycka tillbaka Ryssland, nämligen en inbjudan till Natomedlemskap. Det är lätt att se värdet för Ukraina i detta. Men hur ser statsministern på detta i närtid, och hur ser det ut i kretsen av EU-ledare när det kommer till denna svåra men för Ukraina så avgörande fråga?

Fru talman! Låt mig först ge ett distinkt svar: EU är inte enigt. Det är den brutala sanningen. Det finns en förkrossande enighet i EU med undantag för två länder - tyvärr inte bara ett: Slovakien och Ungern står i den här frågan på andra sidan. Det konstaterar jag. Jag kan garantera att dessa länder också får veta detta på europeiska toppmöten. Det råder ingen tvekan om vad andra länder tycker om att två länder gör det svårare eller till och med omöjligt att nå fullständig enighet, men det är likväl ett faktum.

I Natokretsen har det lösts lite enklare. Där accepterar man att Ungern helt enkelt inte agerar, men Ungern begränsar inte heller andras möjlighet att agera. Men vid EU-toppmöten är det krav på enighet om de beslut som fattas i Europeiska rådet. Detta visar sig nu när det gäller längden på sanktioner och när det gäller frysta tillgångar. Där hoppas vi att en amerikansk flexibilitet ändå ska göra att vi kan få mer tillgångar till Ukraina.

Men det brutala svaret är alltså att Ungern och Slovakien inte är eniga med övriga länder, och det vållar problem. Det vållar inga oöverstigliga problem, och alla vi andra agerar ju för att göra problemen så små som möjligt, men det hade utan tvekan varit bättre om både Ungern och Slovakien stod på vår sida.

När det gäller vägen för Ukraina in i Nato har vi alldeles nyligen, för bara tre månader sedan, i Natokretsen enats - svårt, som det var - om en formulering som är långtgående men ändå inte så långtgående som Ukraina skulle vilja, nämligen en "irreversible path to NATO membership". Det är inga små ord. En irreversibel väg till Natomedlemskap är ett tydligt språk, men det som nu saknas är en inbjudan att bli Natomedlem. Där är vi helt enkelt inte eniga, och detta kräver enighet i Natokretsen.

Som jag sa i min inledning tillhör Sverige dem som kommer att driva på så långt det bara är möjligt för Ukraina in i Nato.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsministern, för svaret! Det kanske skulle behövas lite mer fördjupning än vad som kan ges här.

Jag vill också sätta in frågan i perspektiv av det faktum att Europeiska rådet den här gången blev superkort. Hur tolkar statsministern det? För oss som ser det hela från sidan kan det synas lite märkligt. När EU:s ledare möts i en tid då världen står i brand - det är krig i Ukraina, det är krig i Mellanöstern med ökande eskalering, det är krig i Sudan, det är oroligt i Venezuela, Nordkorea fyller på med trupper till stöd för Ryssland mot Ukraina, Kina mobiliserar, världen sätts bokstavligen i brand med torka, översvämningar och orkaner till följd av klimatförändringarna, ojämlikheten ökar, vilket vi såg inte minst i Oxfams senaste rapport, arbetslösheten ökar och tillväxten minskar - har EU-ledarna ett superkort möte. Vad är statsministerns kommentar till detta? Hur ska vi förstå detta?

Fru talman! Det är en intressant reflektion. När någon efterlyser ett samtalsämne som inte är uppe brukar jag här i kammaren ibland påpeka att alla EU-toppmöten inte kan handla om alla saker. Det är naturligtvis en trivialitet att säga detta, men så är det. Alla möten handlar inte om alla saker. Det finns en dagordning. Den stora frågan om konkurrenskraft berördes men förlades avsiktligt till ett annat möte.

Jag tror att den praktiska bakgrunden till att vi höll på från onsdag efter lunch till ganska sent på torsdagskvällen men inte på fredagen var att president Biden var på väg till Tyskland - det fanns andra möten dagen efter som flera av EU:s premiärministrar skulle vara med på - och att eurotoppmötet inte blev av. Det är min egen gissning.

Fru talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Inledningsvis vill jag uttrycka att det är glädjande att det fortfarande tycks råda en mycket hög grad av enighet när det kommer till EU-ländernas stöd till Ukraina. Det finns kanske en eller möjligen två premiärministrar bland EU-länderna som uttrycker andra åsikter, men det är fortfarande uppenbart att de inte får gehör och att besluten till största del går i helt rätt riktning.

Fru talman! Vi går mot vinter, vilket möjligtvis kan försvåra den ryska offensiven i Ukraina. Samtidigt innebär det dock att attacker på energiinfrastrukturen blir extra utmanande. Det är i detta sammanhang viktigt att Europeiska rådet understryker behoven på detta mycket viktiga område.

Fru talman! När det kommer till Mellanöstern är samsynen inte lika stor. Det är kanske naturligt och inte heller särskilt dramatiskt. Det centrala är att EU på något sätt kan bidra till att vara en positiv kraft som tydligt markerar mot terrorhandlingar samtidigt som man verkar för en fred som långsiktigt måste bygga på en tvåstatslösning.

När det kommer till skrivningar om Iran kan man däremot ha en del synpunkter. Det är positivt att rådet kraftfullt markerar mot de iranska attackerna och mot att Iran genom sitt agerande allvarligt bidrar till att destabilisera regionen. Men vi saknar i sammanhanget skrivningar om sanktioner, exempelvis när det gäller revolutionsgardet. Vi saknar även skrivningar som tydligt fördömer de fientliga handlingar som begås i andra länder, exempelvis i Sverige.

Min fråga till statsministern är: Vilket gensvar får vi från de andra länderna när de här problemen tas upp - är man villig att bredda synen på Irans fientlighet till att även omfatta länder utanför regionen?

Fru talman! Låt mig börja med elproduktionen. Ukrainarna själva säger att någonstans i storleksordningen mellan 70 och 80 procent av elproduktionskapaciteten är förstörd eller skadad. Det säger sig självt att det får enorma konsekvenser, framför allt ju närmare kylan kommer. Detta är ju ett helt oacceptabelt sätt för rysk krigföring, helt enkelt.

Jag brukar ofta återkomma till alla de lärdomar som vi tyvärr nu drar från Ukrainakriget när det gäller vikten av civilförsvarsinsatser. Det handlar om att kunna försvara energiförsörjning, vattenförsörjning, sjukvård och sådana saker - allt detta som vi ju alltid har vetat men i praktiken demonterat under lång tid i Sverige.

Den senaste insatsen från svensk sida tillsammans med Norden och Baltikum gällde också att försöka reparera energisystem inför vintern. Det är sannolikt lika viktigt som många vapenleveranser.

När det gäller Iran finns det, skulle jag säga, en mycket bred enighet om att Iran är en otroligt destruktiv kraft. Det råder ingen skiljaktighet i själva synen på Iran. Däremot råder det sedan lång tid tillbaka olika uppfattningar om vad som är bästa medicinen. De flesta länder är kvar i uppfattningen att de sanktioner av annat slag som finns räcker och är bättre än en terrorlistning. Vi tycker dock att Irans agerande globalt understryker att det behövs en mer amerikansk syn på detta.

Vi hade också långa diskussioner med GCC-staterna om detta. De uttrycker också oförblommerat att Iran är ett mycket stort bekymmer, men Iran är deras omedelbara granne, så även de är i den bemärkelsen relativt försiktiga.

Vi kommer under lång tid att få driva på i den här frågan. Det visste vi när jag tog upp den denna gång. Det kommer inte att lösa sig på ett eller två möten, men tyvärr tror jag att Iran bekräftar att mer måste göras.

Fru talman! Jag tänkte även fokusera lite på migrationen, som diskuterades på mötet. Det var en viktig del av agendan. Det är uppenbart att det är fler länder som är inne på samma spår som Sverige, behovet av en mer restriktiv migrationspolitik.

Samtidigt som vi har en situation i Sverige med minskade asyltal, som ständigt skrivs ned till följd av regeringens och Sverigedemokraternas politik, är det en helt annan situation i andra delar av Europa.

Från Sverigedemokraternas sida välkomnar vi inriktningen av migrationspakten, som ganska nyligen beslutades. Men vi anser att man behöver göra mer och ta itu med grundproblematiken. Därför är det positivt att man diskuterar samarbete med andra länder, transitländer och ursprungsländer, för att möjliggöra återvändande.

Vi kunde också läsa ett ganska konkret brev från von der Leyen, där just behovet av det som man skulle kunna kalla för återvändandehubbar påpekades. Min fråga till statsministern är: Vilket gensvar får detta i rådet? Kan man hoppas på tydliga åtgärder från länderna?

Fru talman! Som jag sa är det en påtaglig förskjutning i tonläget. Det är ingen tvekan om det. Insikterna om att ganska många europeiska länder riskerar att komma tillbaka till en situation som en del av oss känner igen från 2015 har gjort att detta är på högkant. Det är ingen tvekan om den saken.

Det är många länder som i dag inser att man både måste agera kraftfullare själv och måste göra kraftfulla saker tillsammans. Därför var detta det mest framåtlutade mötet jag har varit med på i denna fråga - och det mest eniga mötet.

Det ena som återkom var att vi måste göra mer och gå längre. Det gäller inte minst relationer till ursprungsländer och transitländer. Det andra som återkom var Ursula von der Leyens brev, som ju tittar väldigt mycket runt hörnet. Vad gör vi efter migrationspakten eller mer än migrationspakten? Det blev ganska agendasättande för den diskussionen.

Jag tycker att detta är en otroligt svår fråga. Det är ändå löftesrikt att det finns en vilja att agera gemensamt.

Fru talman! Det är positivt att rådet nu tagit kraftigt avstånd från bosättarrörelsen och Israels militära operationer på Västbanken och att man vill se ytterligare åtgärder från kommissionens sida.

Våldet och fördrivandet av palestinier på Västbanken måste uppmärksammas och fördömas. Men jag konstaterar också att det bara är om Västbanken som rådet talar, i fråga om Israels militära operationer.

Rådet uttalar sig väldigt skarpt om den humanitära situationen i Gaza och Libanon, om angrepp på FN-styrkor, om att FN:s generalsekreterare deklarerats som persona non grata, om att UNRWA har en stor betydelse i Gaza, om att man beklagar det oacceptabla antalet civila offer, särskilt bland kvinnor och barn, samt om den katastrofala hungern och den överhängande risken för hungersnöd till följd av otillräckligt inflöde av bistånd till Gaza. Men ingenstans i slutsatserna står det något om vem som angripit FN-styrkor, vem som stoppar hjälpsändningar och vem som orsakar en stor del av de civila offren - att det är staten Israel och dess militär.

Europeiska rådet måste våga vända sig direkt till Israel för att få ett stopp på detta förfärliga krig. Trots Israels aggressioner vågar EU ännu inte kräva ett permanent och omedelbart eldupphör. Man kräver eldupphör och ett varaktigt slut på fientligheterna.

Rådet talar om en tvåstatslösning. Man måste ändå konstatera att en tvåstatslösning eller en lösning över huvud taget förutsätter en permanent vapenvila, och den vapenvilan kommer vi troligtvis inte att få om inte pressen på Israel ökar.

Jag vill fråga statsministern om det finns några möjligheter för rådet att i närtid enas om att kräva en permanent vapenvila.

Fru talman! Jag tror att alla som följer denna fråga vet att det finns väldigt få förutsättningar för EU att enas om någonting mer i närtid än det vi är eniga om just nu. På den principiella nivån är vi eniga om väldigt stora saker, men det är saker som inte har bäring på den omedelbara operativa hanteringen just nu.

När vi pratar om nutid och närtid är antagligen varje ord vägt på guldvåg, för olika länder har olika ingångar och resultatet ska vara enigt. Så enkelt är det.

Låt oss också säga, innan vi kommer till nästa steg, att EU inte är någon stor maktspelare i denna fråga. Det kan vara dåligt på många sätt, inte minst för självbilden efter allt vi har gjort i Ukraina. Men EU är ingen stor maktaktör i denna fråga. Länderna tycker därtill för olika.

Man ska därmed inte ringakta det som EU ändå gör, till exempel på lång sikt. Det finns ett massivt stöd för en tvåstatslösning, ett massivt stöd för Israels rätt att försvara sig mot en terroristorganisation och ett massivt stöd för att Israel måste utöva detta försvar inom ramen för folkrätten, och man ställer krav på Israel när det gäller humanitärt tillträde, till exempel. Det är inga små saker. Det är heller inte detta som kommer att avgöra situationen på marken. Jag skulle tro att olika ekonomiska stöd från EU-länderna i dag betyder mer.

Vi fortsätter agera. EU kan bara agera när vi är eniga. I fråga om denna konflikt är vi eniga på den mest övergripande nivån. Vi är också i ökande grad eniga om att konflikten där skapar närmast ohanterliga problem för många länder här. Varje land måste tänka som Sverige, att man har ett fullständigt ansvar för vad som händer på egna gator och torg. Detta bekymrar fler premiärministrar än just mig.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det som är lite underligt är att man ingenstans säger vem det är som behöver ge det humanitära tillträdet. Jag är glad över att statsministern ändå gjorde det både i sitt inledningsanförande och nu.

Men jag vill gå över till en fråga där EU har makten, för det är EU:s egen fråga. Det handlar om migrationspakten. Vänsterpartiet står inte bakom den, för vi menar att detta försvårar för människor att söka asyl. Vi kan också se att de åtgärder som EU har enats om, som att minska biståndet och minska handeln, riskerar att göra ursprungsländerna fattigare och därmed driva på den ekonomiska migrationen ytterligare.

I slutsatserna talas det om nya sätt att förebygga och motverka irreguljär migration. Jag skulle vilja veta vad som menas med det. Är det bättre stöd till fattigdomsbekämpning, eller är det ytterligare repressalier man menar?

Fru talman! Först vill jag själv ta upp en sak som av naturliga skäl inte diskuterades på rådsmötet. De som ofta är emot pakten är de som vill ha mer invandring till Europa. Vi som tycker att det måste vara en reglerad invandring, så att vi har kontroll över våra gränser, är för detta samarbete. Det finns alltså en logik i olika ställningstaganden.

När Europas länder nu säger att de vill använda alla till buds stående medel kan man inte betrakta det som morot eller piska utan antagligen både och.

Det är klart att vi med pengar kan hjälpa länder att förbättra situationen på olika sätt så att färre människor känner att de tvingas lämna ett land där de av allt att döma och i huvudsak inte har asylskäl - det är därför de i mycket hög grad skickas tillbaka. Det är det ena.

Det andra är att det är klart att fler länder tycker som Sverige. Om vi ska hjälpa andra länder förväntar vi oss att de på olika sätt svarar mot legitima svenska krav. Att vi ska skicka bistånd till eller bidra till handelslättnader för länder som inte ens tar emot egna medborgare tror jag för många människor är ganska stötande. Detta tror jag att man nog får ha en ganska praktisk syn på. Det handlar helt enkelt om att hjälpa till på olika sätt.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsministern, för återrapporten! Jag vill börja med att berömma. Jag tror i alla fall att statsministern sa att han lyft just frågan om terrorlistning av IRGC. Jag vill verkligen understryka att det är mycket bra. Jag hoppas också att statsministern fick ett bra svar på det.

Sedan gäller det migration. Statsministern nämnde migrationspakten. Antingen är man emot den för att man vill ha fler, eller så är man för den för att man vill ha färre. Men det finns en annan inställning, och det är den mer pragmatiska inställningen. Man vill ha en stor enighet mellan länderna för att kunna jobba med denna fråga. Det är kanske huvudanledningen till att vi från Centerpartiet står bakom migrationspakten. Vi behöver samarbeta i dessa frågor.

Vi ser nu, som sagt, att Ryssland utnyttjar asylsökande på ett fullständigt fruktansvärt sätt. Klimatet försämras, och konflikterna runt om i världen ökar. Jag håller därför absolut med om att vi kommer att behöva göra mer.

Då är biståndet ett viktigt verktyg, men jag tycker kanske inte att det är det på det sätt som har lyfts här tidigare. Det handlar snarare om att satsa på utveckling, demokrati och utbildning i de länder som får ta emot medel. Det gäller alltså inte just återvandring, utan det bör snarare vara fokus på utbildning och så vidare. Hur diskuterades dessa frågor? Det är min första fråga.

Sedan har jag en väldigt konkret fråga. Jag har lyft den tidigare, och jag vet att den också ställdes i förra veckan till statsministern. Den handlar om associeringsavtalet med Israel. Hur går det? Kommer det att bli ett möte, och är datumet satt? När blir det i så fall?

Fru talman! Jag håller med om detta med bred enighet. Förutom att det i allmänhet ökar EU:s förmåga att åstadkomma någonting och att det definitivt är en förutsättning för varje ställningstagande på toppmötena är bred enighet väldigt eftersträvansvärt även i andra fall. Det gäller till exempel när länder som är frontstater med yttre gräns ska samarbeta med länder som tar konsekvenserna när yttre gräns inte håller ordentligt. Det finns alltså många skäl till detta.

Som jag sa är det en ny ton i enighet i de här frågorna, och det är bland det viktigaste här. Jag tror att detta i mycket är präglat av vad som händer, förstås, men också av nationell politik i många olika länder. Trots olika politisk inriktning i länderna kan vi i dag enas på ett sätt som vi inte kunde förut. Jag sätter ett stort värde på detta.

Om det här kan bli en svår fråga som vi kan diskutera i sansade former tror jag att det helt enkelt är en fördel för problemlösningsförmågan.

När det gäller Polen är det som vi pratar om en polsk nord-sydlig gräns mot Belarus. Jag har inte mätt den exakt, men den borde vara 40-50 mil eller något sådant. Den har i princip i hög grad varit obevakad, och man har kunnat instrumentalisera flyktingar eller asylsökande som i mycket liten grad skulle få asyl och som i huvudsak kommer från länder som Polen inte har avtal med för att kunna skicka tillbaka dem. Detta är ganska genomtänkt, och jag förstår att det vållar enorm ilska i ett land som Polen på samma sätt som det gjorde i Finland tidigare.

Man ska komma ihåg att biståndsfrågorna i allt väsentligt är nationella frågor. Alla länder har sina egna biståndsroller och regler. Demokrati och utbildning är i många länder en viktig del i biståndet, men den kanske inte är operativt användbar i just de här frågorna. Jag tror att det man omedelbart har större nytta av i stället är sådant som gör att länderna bättre kan se till att migranter inte vill lämna det aktuella landet eller att de vill komma tillbaka till sitt land vid ett avslag.

Fru talman! Men om man ser det på lång sikt och vill få tag i grundorsakerna handlar det om att bygga upp de här länderna, som ofta är auktoritära och saknar demokrati och där kvinnor ofta har en väldigt utsatt situation. Då är just utbildning, i synnerhet riktad till kvinnor och flickor, någonting som vi verkligen vet fungerar. Samma sak gäller satsningar på demokrati. Jag vet att regeringen satsar på detta, men man skulle kunna lyfta det även till EU-biståndet och kanske fokusera mer på det.

Jag vill påminna om frågan om associeringsavtalet och mötet.

Fru talman! Jag glömde faktiskt bort den. Det finns ett datum - tror jag, men jag har det inte i huvudet. Det nämndes nog på EU-nämnden, så jag kan kolla upp det omedelbart efter detta.

Jag håller med; det är klart att om fler dysfunktionella länder som många stora migrantströmmar kommer ifrån kunde leva i fred och demokrati och ha en välfungerande ekonomi med frihandel och välståndsskapande hade det naturligtvis varit mycket bättre på alla sätt. Där är vi helt ense. Men riktigt så ser inte världen ut just nu, och ett stort problem vi har är att det i många länder finns starka krafter som inte heller vill ha det på det sättet.

Vi måste också vara realister, men när vi är realister måste vi också våga sätta hårt mot hårt ibland och inte tro att dessa länder automatiskt kommer att agera rätt bara för att vi ber dem om det. Ett tryck på dessa länder kommer också att behövas.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen! Det är stora frågor och mycket elände, får man väl säga, som pågår i världen. Vi hörde den socialdemokratiska ledamoten rada upp många av de olika saker som pågår.

Jag tänkte gå vidare till hur vi kan försöka lösa några av de här sakerna: klimatkrisen och krisen för biologisk mångfald. Det var uppe på mötet, och jag läser ur rådsslutsatserna nummer 55 att rådet trycker på att man ska ha ambitiösa åtgärder med tanke på skador och störningar på grund av klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald och att man ser att man behöver uppnå finansieringsmålen. Det är glädjande att se att det är ett så starkt tryck från rådet i detta.

Jag ska själv åka till COP 16 på fredag och delta i den svenska delegationen för mötet.

Det här har ändå varit på plats i två år. Vi ska skydda 30 procent av alla naturtyper vi har, både på land och till havs och i vatten. Vi ska också restaurera 30 procent av de skadade ekosystemen.

Trots det har den svenska regeringen på hemmaplan inte alltid levt upp till detta. Den har även motarbetat till exempel restaureringslagstiftningen. En förutsättning för att man ska få till det ärende som man säger kommer att vara milstolpen är att ha de nationella handlingsplanerna på plats så att man ska ha någonting att jobba efter. Här ser vi att Sverige inte har levererat någon handlingsplan, och det finns inte heller någon tidsplan.

Jag vill därför fråga statsministern: Vad har Sverige gjort för att driva på detta i EU? Det handlar alltså om att påskynda arbetet med ett slutdatum för när handlingsplanerna ska in så att vi har någonting att utgå ifrån när vi ska se till att uppnå detta. 2030 är runt hörnet.

Fru talman! Det var, som jag sa, allvarsmättat. Hela tonläget på mötet, som i allt väsentligt kretsar kring den sortens stora geopolitiska frågor, var allvarsmättat. Det tycker jag att man ska ta in. Vi lever i tider som är farliga i världen, men det finns också stora risker in mot vårt eget land. Det ska man ta in när vi diskuterar olika politiska frågor i Sverige.

Som jag sa har vi ett delansvar för att hjälpa till i världen, och det tar vi med råge. Men vi har hela ansvaret för hur det går i Sverige. Det måste vi också ta med råge.

Jag uppfattar att EU-toppmötet ställde sig bakom de ganska kortfattade men dock slutsatserna under COP-mötena. Det var ett sätt att understryka att man även på premiärministernivå bryr sig om de här frågorna. De ligger i allt väsentligt på alla ställen. EU förhandlar gemensamt. Vi tog inte ställning till enskildheter men enades om att det här är viktiga frågor i världen. Jag tycker att man ska notera det. Sedan var det ingen diskussion alls om detta på toppmötet.

Det var än mindre en diskussion om några enskilda länders agerande. Jag vet att ni är missnöjda med att Sverige försöker försvara svenska intressen i detta. Det kan man tycka olika om. Men jag kan säga att alla länder försvarar sina nationella intressen i de här frågorna, och det borde Sverige också göra. Att tillämpa olika europeiska regler som är dåligt för svenskt skogsbruk, till exempel, kommer inte den här regeringen att göra. Jag vet att vi inte har Miljöpartiet med oss på den resan, men det kommer inte att förändra vår ståndpunkt.

(Applåder)

Fru talman! Jag har svårt att se att man kan tycka olika om hur viktig biologisk mångfald är, eftersom den är en nödvändighet. Det faktiskt är en av de saker vi måste ha oavsett hur det ser ut. Klarar vi inte av klimatmålen och målen för biologisk mångfald biter vi oss själva i svansen, och då kan vi stå där utan både mat och skog. Jag tror att regeringen behöver fundera ett varv till där.

Jag är ändå tacksam över att EU och Europeiska rådet står bakom de slutsatser som har tagits. Någonting som man också trycker på är finansieringsmålen. Om vi ska nå detta måste vi hjälpa andra länder, och vi måste göra vår hemläxa hemma. Vi kan inte komma till andra länder - som jag nu på fredag till Amazonas i Colombia - när vi inte klarar av att skydda vår egen fjällskog, som är vårt Amazonas.

Hur tar Sverige upp frågan om finansiering och ser till att EU når sina finansieringsmål? Har vi tagit lead i detta på något sätt?

Fru talman! Den frågan var inte alls uppe på toppmötet. Man får diskutera i de relevanta ministerråden exakt hur Sverige agerar. Det var inte uppe nu. Det kan jag alltså inte svara på. Däremot är finansieringarna viktiga, och vi är ju eniga om att nå finansieringarna. Sedan tar olika länder naturligtvis ställning till detta individuellt.

Jag delar inte den antydda beskrivningen av att Sverige skulle skövla skog på samma sätt som man gör i Amazonas. Det är en helt felaktig beskrivning. Sverige har ett hållbart skogsbruk.

Man kan tycka olika om skogsbruk. Man kan tycka att det är bättre att skogen står och inte används, men det är inte regeringens uppfattning. Sverige kommer inte heller att driva en ståndpunkt som avsiktligt skjuter svenskt skogsbruk i sank, utan där kommer vi tvärtom att tillsammans med Finland och andra länder agera för att hållbart skogsbruk ska vara tillåtet även enligt EU-regler.

Fru talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Europeiska rådet möts även denna gång mot en fond av en världsomspännande kamp mellan de västerländska, fria demokratierna och det som står som kontrast till dem: diktaturer och autokratier där den starkes rätt är det som styr. Inte minst beskriver statsministern hur de genom olika påverkansoperationer försöker instrumentalisera migration för att försöka destabilisera och visa att demokratin inte klarar av att hantera så svåra frågor. Migrationspakten är ett utmärkt exempel på hur vi går en annan väg. Jag hade själv möjlighet att för ett par veckor sedan sitta ned med Polens utrikesminister Radek Sikorski, som är minst sagt tydlig med vilka bevekelsegrunder som finns bakom detta.

Jag vill fråga statsministern om synen på påverkansförsök i gruppen av EU-ledare, inte bara vad gäller den instrumentaliserade migrationen vid polska och finska gränsen utan också sättet att försöka använda migrationspolitiken inom EU för att destabilisera våra västerländska demokratier inifrån. Har man i Europeiska unionen beslutskraft nog att orka stå emot detta och använda den migrationspakt vi har och de saker som behöver ta vid efter detta för att visa att demokratier klarar av att hantera även dessa svåra frågor, som kan väcka mycket känslor?

Fru talman! Ett sätt att svara är att säga att antingen har EU och EU-länderna kontroll över våra yttre gränser eller så har andra länder kontroll över våra yttre gränser. Det är närmast en binär fråga.

Jag uppfattar att det i dag finns ett helt annat ljus på frågan. Även vi som inte har EU:s yttre gräns påverkas extremt mycket av detta. Väldigt ofta vill ju migranter som tar sig in - instrumentaliserade eller inte - komma vidare till andra länder. Det är här alltså en otroligt viktig fråga.

Man kan bredda frågan och säga att det finns länder som är ganska känsliga för billig rysk propaganda av trivialaste slag. Det kan till exempel finnas stora ryskspråkiga minoriteter. Det fungerar rätt dåligt i ganska många länder. Sverige är nog ett land där sådant har ganska låg trovärdighet.

Ett annat modus operandi är att helt enkelt göra saker som får konsekvenser. Det kan handla om att instrumentalisera migranter, att skapa säkerhetsproblem och våldsbrott och om kopplingar mellan terrorliknande organisationer och inhemska brottslingar. Det kan alltså ske saker på marken som skapar stor oro. Det är ett helt annat sätt att uppnå samma verkan. Jag är mycket mer bekymrad över det senare, där länder med fientliga avsikter tar sig in i våra länder, agerar, använder proxyer - alltså ombud, medvetna eller ej - och skapar skada. Det är riktigt allvarligt.

Svaret är naturligtvis att länder ska ha ett nära samarbete, bland annat vad gäller underrättelsesamarbete, men också att länder gemensamt måste se till att de människor som kommer in i våra länder och som inte ska vara här lämnar landet. Det var ju en av de fatala lärdomarna från dådet i Bryssel. Det var personer som inte borde ha varit i vare sig Sverige eller Belgien över huvud taget.

Fru talman! Det här är onekligen en väldigt komplex materia. Det är väldigt många saker som går i varandra.

Som statsministern nämnde fick vi nyligen rapporter från Moldavien, där den europeiska linjen har varit framgångsrik. Men det sker också i tydlig kontrast mot de påverkansförsök som finns i ett land som ska välja väg. Georgien står inför en liknande frågeställning inom en inte alltför avlägsen framtid. Samtidigt skapas en axel av länder med Ryssland, Iran, Nordkorea och i någon mån en rad andra länder inom BRICS-samarbetet som försöker etablera en alternativ världsordning. Det är något som vi som västerländska demokratier såklart måste försöka motverka.

Får jag fråga statsministern om det finns kraft att mobilisera för att tydligt markera från Europeiska unionen mot den form av påverkansförsök som kommer från externa aktörer i Europeiska unionen?

Fru talman! Om Moldavien i grund och botten är ljuset är Georgien i många stycken mörkret. Det är ingen tvekan om det. Det är ingen naturlag att det ska vara på det sättet, varken det ena eller det andra. Vi får se vad oberoende utvärderingar visar om valet, men när jag i går pratade med Maia Sandu var det alldeles uppenbart att de är övertygade om att det skett omfattande fusk i bemärkelsen röstköp. Kontanta medel, inte sällan i rubel, har använts för att köpa röster. Det görs på ett sätt som är omöjligt för valobservatörer att identifiera till exempel vid vallokaler. Det är helt förfärligt. Vi har även sett informationskrig tidigare där man systematiskt har desinformerat om EU:s avsikter med Moldavien.

Demokratier är känsliga. Det ska man vara medveten om. Demokratier måste försvara sig, ibland med ganska hårdhänta metoder, för att de är känsliga - och ska vara känsliga - för folkviljan. Men de ska inte vara känsliga för vad ryssarna vill.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsministern för såväl redogörelsen som deltagandet i och anordnandet av ceremonin i Bryssel. Det känns väldigt bra att man startade med den delen.

Det var många ärenden på dagordningen för mötet i Europeiska rådet. Jag tänker nämna två av dem.

Vad gäller Ukraina har det från svensk sida varit väldigt viktigt att behålla långsiktigheten och enigheten. Vi ser att enigheten är tuffare och tuffare, särskilt nu när implementeringen av G7-överenskommelsen nämndes. Därför vill jag fråga statsministern om det finns andra sätt att gå vidare med den frågan om det kanske inte görs via Europeiska rådet. Kan man gå vidare ändå för att inte tappa tid? Det är ju inte särskilt mycket av de immobiliserade resurserna som finns i vare sig Ungern eller Slovakien.

Jag vill också trycka på att jag tror att det var väldigt viktigt med beslutet om Sveriges och NB8:s energistöd som fattades i veckan.

Den andra frågan jag vill ta upp gäller Mellanöstern. Jag tycker att slutsatserna som vi har framför oss är mycket väl balanserade, men jag hade gärna sett att man betonade Irans roll än mer, liksom deras proxyer Hamas, huthierna och Hizbollah. Hizbollah har skickat över 12 000 raketer sedan den 8 oktober, alltså dagen efter Hamas terrordåd mot Israel. Vi ser också att det finns vapendepåer och tunnlar inom synhåll från FN-posteringarna. Jag vill fråga statsministern om även detta nämndes under mötet.

Fru talman! Först ska jag bara säga ett par ord om ceremonin. Jag glömde säga att jag fick tillfälle att tala med den taxichaufför som körde svenskarna, liksom med taxichaufförens fru. De försökte hjälpa till när dådet väl var ett faktum. Det var otroligt berörande att få prata med honom.

Jag skulle inte säga att det blir tuffare och tuffare. Det är uppenbart att Ungern och Slovakien är de två länder som nu systematiskt motsätter sig europeisk enighet. Det är alldeles uppenbart ett problem - det tror jag att alla förstår - och vi har gjort allt vi kan för att begränsa det problemet så långt det bara är möjligt.

När det gäller frysta tillgångar handlar det också lite grann om hur långt vi kan enas med USA om att med de begränsande sanktionsperioder vi nu har, sex månader, ändå få loss amerikanskt kapital. Det verkar finnas en viss flexibilitet där, men jag vågar inte gå i god för hur långt den kommer att sträcka sig.

Från svensk sida skulle vi gärna gå mycket, mycket längre; nu pratar vi om avkastning på kapitalet, men i grund och botten har vi inga begränsningar utan skulle kunna tänka oss att ta alla de frysta pengar som ryssarna har och använda dem för att rädda, hjälpa och återuppbygga Ukraina. Där krävs det dock enighet, och det är ganska många euroländer som är skeptiska och ser andra risker med detta. Just euroländerna förfogar vi inte över, som bekant, men vi driver på för att ha en så bred definition som möjligt av frysta ryska tillgångar.

När det gäller Mellanöstern var den enda FN-fråga som berördes naturligtvis den om att så att säga stå enat bakom FN:s generalsekreterares rätt att verka i sin institution. Det är legitimt att länder ibland tycker olika om generalsekreterarens agerande - det har hänt många gånger och kommer att hända igen - men det är viktigt att inte begränsa hans, eller för den delen hennes, möjlighet att fungera i sin roll.

Fru talman! Jag skulle vilja uppehålla mig lite mer kring Irans destabiliserande roll. Jag uppskattar att statsministern verkligen har försökt att föra upp frågan om terrorlistning av IRGC, alltså det revolutionära gardet, som är inblandat i så gott som varenda konflikt i hela Mellanöstern och som dessutom försöker ge sig på svenska medborgare i Sverige. Vi ser också liknande saker i andra delar av Europa.

Jag hade möjlighet att besöka USA för ett par veckor sedan och pratade då med en del kollegor på plats där. Man har väldigt svårt att förstå att vi inte kan få en enighet i EU kring en terrorlistning av IRGC trots att vi ser hur de beter sig inte bara i Mellanöstern utan också mot våra egna medborgare. Har vi något sätt som vi kan komma vidare med den här frågan på? Den känns nämligen väldigt viktig.

Fru talman! Som så ofta är det ihärdigt arbete och att man tjatar som gäller - och tyvärr att man ibland får belägg för sin egen uppfattning, vilket jag tycker att vi får nu. Jag uppfattar också att allt fler nu, till skillnad från i början, ser Iran inte bara som ett inhemskt problem - att de helt enkelt terroriserar sin egen befolkning, vilket är illa nog - utan som ett växande regionalt problem och även ett växande globalt problem med sina olika kontaktytor utåt, med Hamas och Hizbollah som de två extrema exemplen. De är nu kraftfullt decimerade, ska vi säga, och ingen vet vart det kommer att ta Iran.

Man skapar alltså permanent oro, vilket vi i Sverige som bekant själva har fått smaka på, med utväxlingen av två kidnappade svenskar som ett led i detta. Vi ser också Irans samröre med kriminella i Sverige, vilket skulle kunna få helt förödande konsekvenser. Nu är vi ju på dem dygnet runt, bokstavligt talat, så vi vet väldigt väl vad de gör. Men det här är riskabla saker, så jag tror att vi får tjata om detta. Och ju fler länder som har egna erfarenheter, desto fler kommer också att kunna enas om att terrorlista revolutionsgardet.

Fru talman! Jag tackar statsministern för redogörelsen.

Statsministern nämnde Moldavien i redogörelsen och har varit inne på det ämnet tidigare. Där hölls i helgen både presidentval och folkomröstning om EU-medlemskap, och precis som statsministern sa har folket sagt sitt - att man ser en framtid i EU - om än med väldigt knapp marginal.

Det står också klart att den sittande presidenten nu kommer att möta sin ryssvänliga rival i en andra omgång trots att mätningar visar på en storseger för den sittande presidenten, och det är långt ifrån säkert vem som vinner. Presidenten hävdar också att det har varit omfattande röstköp och annat fusk, vilket statsministern har varit inne på. Jag tycker att det visar att den moldaviska demokratin är mycket skör och utsatt för hård press genom rysk påverkan, något vi aldrig tidigare har skådat och som är mycket oroande. Det finns uppgifter om att Ryssland lägger enorma belopp på olika påverkanskampanjer.

Jag vill därför fråga statsministern om han kan utveckla närmare hur Sverige kan stötta Moldavien och hur EU kan bidra i detta. Det handlar dels om att bygga motståndskraft mot påverkansmetoderna, dels om att stärka Moldaviens position inför ett framtida medlemskap i EU och Nato, vilket jag skulle säga är avgörande för säkerheten och tryggheten på den europeiska kontinenten.

Fru talman! Jag ställde faktiskt exakt den frågan till Maia Sandu i går kväll på telefon, och jag frågade: Kan vi göra någonting ytterligare?

Man kan egentligen säga att Ryssland förlorade den första omgången och nu satsar på den andra omgången. De förlorade folkomröstningen - 50,4 procent är trots allt majoritet, även om Ryssland hade hoppats på 49,4 procent. Det är trots allt majoritet, och nu tror jag att man ska räkna kallt med att de försöker se till att presidentvalets andra omgång utfaller till ett självständigt Moldaviens nackdel.

Jag frågade alltså detta, och hon svarade i princip: Ni gör så mycket redan. Vi gör vad vi kan i pengar, i politiskt stöd och med valobservatörer - allt det där - och jag hoppas verkligen att det är tillräckligt mycket. Det kan vi inte veta; många av de här operationerna görs i ett land som Ryssland tyvärr har större vana att navigera i än många västerländska diplomater och valobservatörer, och att köpa röster i ett relativt fattigt land kan ibland visa sig vara obehagligt framgångsrikt.

Jag hoppas alltså att vi gör vad vi kan. Jag ser ett otroligt solitt stöd i EU-kretsen, och jag ser ett väldigt solitt stöd även hos våra ukrainska vänner. De vet att allt ljus nu faller på dem men att nästa offer, så att säga, utan tvekan skulle kunna bli Moldavien. Jag känner alltså en enorm respekt för dem, och jag känner en väldig respekt för det hon gör. Hon är en otroligt stabil kraft i detta, och jag förstår varför Ryssland inte vill ha henne som moldavisk president. Hon står nämligen för precis motsatsen till vad Ryssland står för. Därför ska vi göra allt vi kan för att hjälpa henne och dem.

Fru talman! Jag tackar verkligen statsministern för svaret. Jag tror att vi alla behöver göra vad vi kan, i alla kanaler vi har, för att stötta Moldavien.

Jag tänkte ta tillfället i akt nu i den andra omgången: Statsministern nämnde Ukraina, och nu har Europaparlamentet faktiskt röstat ja till förslaget i betänkandet om frysta ryska tillgångar. Även den frågan har varit uppe här tidigare i dag. Statsministern nämnde något om en bred definition av tillgångarna. Mitt parti har återkommande lyft frågan tidigare, det vill säga om det förs några diskussioner på EU-nivå om att använda inte bara avkastningen utan även de faktiska tillgångarna. Svaret brukar då vara att det är svårt, men jag är lite intresserad av att höra mer om den där breda definitionen.

Fru talman! Med den bredaste definitionen skulle man helt enkelt använda alla de tillgångar som nu är frysta. Då pratar vi om flera hundra miljarder dollar eller euro - sannolikt euro - och vi är verkligen helt öppna för detta.

Alltså: diskussion - ja, beslut - nej. Det finns ingen enighet just nu. Det finns mer eller mindre begripliga skäl bland dem som är emot detta, som följdkonsekvenser och sådana saker. Det finns också mer eller mindre begripliga skäl bland euroländerna för att inte gå längre än så här, som att det skulle påverka valutans trovärdighet. Jag tycker att allt det där sammantaget väger lättare än att tvinga Ryssland och ryska skattebetalare att stå för uppbyggnaden av Ukraina. Vi driver alltså på den linjen.

Vi har gott stöd av USA, till exempel, men USA är som bekant ingen beslutsfattare i EU, och detta kräver enighet. Vi driver alltså på, men än finns det ingen annan enighet än den vi har nu, om avkastningen. Det är i varje fall en bra början.

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Den oroande utvecklingen i Mellanöstern - med Iran och dess islamiska revolutionsgarde, IRGC, som en central aktör - är något som borde bekymra oss alla. Jag vill upplysa statsministern om att IRGC:s aktiviteter har varit kända länge i Sverige. Deras första terrordåd i Sverige skedde 1990 mot en hemspråkslärare i Västerås. Man kan googla om detta.

IRGC har en destabiliserande effekt inte bara i regionen utan även i Europa och här i Sverige. Det är känt att de har varit inblandade i terroraktioner på europeisk mark. Deras hot har även riktats mot svenska medborgare.

Vi vet att Iran har kartlagt och upprättat dödslistor på svenska medborgare, bland annat Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig. Iran har dessutom kopplingar till kriminella gäng i Sverige, som används för att genomföra attacker mot israeliska mål. Detta är också ett direkt hot mot Sverige och EU.

Fru talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga med att IRGC bör terrorstämplas. Det var därför glädjande att riksdagen enades om ett tillkännagivande som uppmanade regeringen att driva denna fråga. Regeringen har nu - först efter ett år - börjat agera utifrån tillkännagivandet, och det välkomnar vi verkligen. Jag vill dock höra från statsministern varför detta inte nämns i slutsatserna från Europeiska rådet. Vad är statsministerns analys och bedömning? När skulle en terrorlistning av IRGC kunna komma?

Fru talman! Jag håller helt med om analysen och tycker att den är träffsäker. Om jag ska lägga till någonting som ändå är lite nytt bland förfärligheterna kan jag nämna den direkta kopplingen mellan terroraktiviteter och ett slags operationalisering av organiserade kriminella i Sverige. Den har inte alla länder sett, och den är oerhört oroväckande. Vi talar om människor med ett enormt våldskapital. De kanske inte alls är politiskt motiverade, men de tar stora risker, har ett stort våldskapital och är benägna att göra extremt farliga saker. Dessa människor får på olika sätt resurser av en terrorrörelse, och det är riktigt farligt. Jag tycker att argumenten är väldigt starka.

Det var inget nytt i Europeiska rådet. Det finns ingen enighet om att detta är rätt väg att gå. En del hävdar att det är bättre med precisa sanktioner mot precisa individer, eller att det i varje fall räcker. Vi delar inte den uppfattningen, och vi ligger på.

Språkbruksmässigt tycker jag att det finns en ökande insikt - tyvärr på grund av det som nu händer i Mellanöstern - om att detta är ett problem som växer också på vår kontinent. Skam den som ger sig.

Fru talman! Jag tackar statsministern för svaret.

Min och Socialdemokraternas förhoppning är att regeringen, med statsministern i spetsen, fortsätter att prioritera denna viktiga fråga. Tiden är knapp, och varje dag som går utan åtgärder från EU innebär att IRGC kan fortsätta sitt destabiliserande och fientliga agerande, inte bara i Mellanöstern utan också här hemma i Sverige och i Europa.

Fru talman! Jag håller helt med. Vi kommer att fortsätta.

Fru talman! Det är tydligt att frågan om terrorstämpling berör starkt i riksdagen. Även jag tänkte ägna lite tid åt den.

Statsministerns tydliga uttalanden nyligen om vikten av terrorstämpling var mycket välkomna. Den här linjen har som sagt ett väldigt starkt stöd i Sveriges riksdag. Den har också ett väldigt starkt stöd från den iranska diasporan i Sverige, som sedan länge driver denna fråga.

Jag tycker att det finns anledning att påminna om att det finns ett antal anledningar till denna terrorstämpling. Som flera har nämnt finns det misstankar om att man anlitar gängkriminella och har kontakter med dem för att angripa både iranska regimkritiker och judiska intressen i Sverige. Man deltar aktivt i desinformationskampanjer mot Sverige och svenska myndigheter. Man försöker också att underblåsa våldsaktioner i Sverige som hämnd för olika aktiviteter. Man stöder aktivt Ryssland i kriget mot Ukraina och destabiliserar hela Mellanöstern med sitt stöd till olika terrororganisationer. Man håller också aktivt på att utveckla kärnvapen, med stöd från regimen. Då har vi inte ens berört alla de övergrepp som begås mot den egna befolkningen i Iran; det pratar vi tyvärr väldigt lite om.

Frågan om terrorstämpling var som sagt inte uppe som en formell punkt på Europeiska rådets möte. Jag hade från början tänkt fråga om detta eventuellt diskuterades informellt. Statsministern har redan bekräftat att det diskuterades, vilket kanske är ganska naturligt med tanke på läget.

Vi är väldigt många som är nyfikna på hur läget är bland EU-länderna. Jag tolkar statsministern som att det allmänt finns ett ökat stöd för en terrorstämpling. Jag undrar om statsministern skulle kunna berätta för oss vilka länder som öppet stöder den svenska linjen och möjligen - det kanske är känsligare - vilka länder som är väldigt starka motståndare till detta. Framför allt undrar jag vad kritikernas främsta argument är.

Fru talman! Jag tror att jag ska undvika att peka ut enskilda länder. Däremot kan jag säga att många länder, på ett mycket brett sätt, uttryckte sig väldigt kritiskt om Irans agerande både där och här. Det skedde inte minst, förstås, i samband med en informell och rätt öppenhjärtig diskussion med GCC, alltså Gulfstaterna. Sedan har de ju sin geografiska belägenhet; de har Iran i sin omedelbara närhet.

Jag tycker att det vanligaste argumentet är att det vi har är tillräckligt bra, eller att detta inte skulle förbättra situationen. Jag känner till alla de argument som jag tycker talar emot att det skulle vara på det sättet, men det finns en resa att göra vad gäller att övertyga fler länder.

Det är också så att varje formuleringsförändring i allt som har med Mellanöstern att göra är komplicerad när man ska ha enighet. Vartenda ord vägs på guldvåg. Detta understryker att EU inte riktigt har den starka leveransförmåga när det gäller att fatta beslut och agera geopolitiskt som man kanske har lärt sig att EU har när det gäller Ukraina. Detta är inget argument för att inte fortsätta, men möjligen säger det någonting om orsaken till att vi inte kommer längre just nu.

Återrapporteringen var härmed avslutad.