Återrapportering från Europeiska rådets möte 13-14 december

Herr talman! Ärade ledamöter! Europeiska rådet möttes på torsdagen och fredagen förra veckan, alltså den 13 och 14 december. Dagen före hade finansministrarna lyckats nå en överenskommelse om det första steget mot en europeisk bankunion genom att enas om en gemensam banktillsyn. Mötet kom därför i stället att fokusera på den rapport som hade presenterats av de fyra ordförandena Herman Van Rompuy, José Manuel Barroso, Jean-Claude Juncker och Mario Draghi. Rapporten handlar om vägen till vad man kallar en genuin ekonomisk och monetär union. Slutsatserna omfattar därutöver bland annat den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, kommissionens årliga tillväxtanalys, fullföljandet av den inre marknaden, en avstämning av EU:s utvidgningspolitik samt den allvarliga situationen i Syrien. Herr talman! Det slutsatsutkast som ursprungligen lades fram av Europeiska rådets ordförande innehöll mycket långtgående förslag på åtgärder för att skapa en fördjupad ekonomisk och monetär union. Den föreslog en färdplan i tre steg. Det första steget under 2012-2013 föreslogs omfatta de reformer som redan har beslutats eller är på väg att beslutas, det vill säga det vi kallar sexpacken, tvåpacken och finanspakten, samt fortsatt arbete med bankunionen. Den ekonomisk-politiska samordningen skulle förstärkas i enlighet med reglerna i finanspakten. Det andra steget, förlagt till 2013-2014, föreslogs omfatta en utveckling mot en mer fullständig bankunion, till exempel en gemensam avvecklingsmekanism för banker i kris. Dessutom föreslogs ett inrättande av individuella arrangemang av kontraktsmässig art om ekonomiska reformer. Dessa kontrakt skulle utgöra nya instrument främst för eurozonen. De skulle vara öppna även för icke-euroländer. Det tredje steget, förlagt i tid bortom 2014, gick betydligt längre. Målet skulle vara en progressiv sammanslagning av ekonomisk suveränitet på den europeiska nivån och en stärkt solidaritet mellan medlemsstaterna. En gemensam budgetmässig kapacitet skulle inrättas som skulle spela en roll för automatisk stabilisering i enskilda medlemsländer med gemensamt beslutsfattande om nationella budgetar, skatter och sysselsättning. Fördragsändringar skulle förmodligen behövas för detta. Herr talman! Redan i det reviderade slutsatsutkast som presenterades dagen före toppmötet hade många av de långtgående förslagen tagits bort. Under toppmötet revideras slutsatserna ytterligare. Många medlemsländer, inklusive Sverige, ifrågasatte vid mötet processen runt och substansen i de mest långtgående förslagen i de fyra ordförandenas rapport. Dessa invändningar kom från såväl eurozons- som icke-eurozonsländer. Framför allt gällde det förslagen om mer centralisering av ekonomiskt beslutsfattande och inrättandet av nya budgetkapaciteter. Det gällde också förslagen om de nya så kallade reformkontrakten som flertalet medlemsländer menade var för oklara. Flera medlemsländer ansåg generellt att otillräcklig information givits om konsekvenserna av de nya förslagen och att medlemsländerna inte hade konsulterats i tillräckligt stor utsträckning vid utarbetandet av förslagen. Resultatet blev att en uppdelning i tre steg mot en fördjupning av EMU utgick. Det som tidigare utgjort det sista steget, alltså steg 3, lyftes helt ut ur texten. Det gäller till exempel förslagen om gradvis överföring av ekonomisk suveränitet från medlemsstaterna till europeisk nivå och automatiska stabilisatorer genom en gemensam eurobudget samt steg mot gemensamt beslutsfattande om nationella budgetar på till exempel skatte- och sysselsättningsområdet. I stället fokuserar nu slutsatserna på vikten av att genomföra de åtgärder som redan har beslutats för att förstärka ramverket för ekonomisk styrning, till exempel de så kallade sexpacken, tvåpacken och finanspakten. I tillägg till detta fick Herman Van Rompuy och José Manuel Barroso i uppdrag att lägga fram nya förslag på vissa begränsade områden till toppmötet som ska hållas i juni nästa år. Förslagen ska läggas fram efter konsultationer med medlemsländerna. Detta gäller fyra områden. Det första är koordinering av nationella reformer i enlighet med reglerna i finanspakten. Det andra är den sociala dimensionen av EMU. Det tredje är möjligheten att utforma ömsesidigt överenskomna reformkontrakt för att öka konkurrenskraften och tillväxten i medlemsländerna. Dessa kontrakt kan se olika ut beroende på respektive medlemslands situation. Kontrakten ska fortsatt endast gälla för eurozonsländerna. Icke-eurozonsländer, alltså till exempel Sverige, kan sluta kontrakt på frivillig basis. Solidaritetsmekanismer kopplade till dessa är det fjärde området. Vikten av demokratisk legitimitet för den vidare processen underströks. Herr talman! Från svensk sida välkomnar vi de nya slutsatserna eftersom vi var kritiska till inriktningen i förslagen i den tredje etappen och till bristen på analys och förberedelse av förslagen. Förslagen riskerar att ta bort medlemsländernas ansvarstagande för den egna ekonomin och marknadens signaler när ett land behöver vidta strukturella reformer eller sanera sina offentliga finanser. Med finansministrarnas överenskommelse om en gemensam banktillsyn kommer arbetet att fortsätta för att konstruera resterande delar av en bankunion. Arbetet fortsätter med de förslag som redan ligger på bordet om ett krishanteringsramverk samt harmonisering av nationella insättningsgarantier. Ambitionen är att nå en överenskommelse med Europaparlamentet om detta till juni 2013. Avsikten är också att ESM, när den gemensamma tillsynsmyndigheten inrättats och fungerar, ska kunna rekapitalisera fallerande banker inom eurozonen. Därutöver kommer kommissionen under 2013 att lägga fram förslag om en gemensam avvecklingsmyndighet som ska hantera banker med problem. Diskussionerna om detta kan förutses bli omfattande. Att avvecklingsmyndigheten konstrueras på rätt sätt är ett av de krav som Sverige har ställt för att i framtiden kunna överväga ett svenskt deltagande i bankunionen. Det gäller att skattebetalarnas pengar värnas och att strukturer sätts på plats så att det i första hand är bankerna själva som får finansiera sina förluster och sitt risktagande. Detta kan till exempel göras genom att man tillåter statligt övertagande på samma sätt som i Sverige. Det är ett ägande som innebär att bankerna, när de har återhämtat sig, kan säljas ut på marknaden för att återfå skattebetalarnas pengar. För att uppnå detta är det viktigt att krishanteringen baseras på sunda principer, särskilt när det gäller värderingen av banker i kris. Om samtliga ben i bankunionen konstrueras på rätt sätt har EU lyckats med ett mycket viktigt projekt. Många av EU:s medlemsländer lider i dag konsekvenserna av att problem i finanssektorn upptäcktes för sent och av att förlusterna överfördes på de offentliga finansernas skuldkonto och därmed till skattebetalarna i dessa länder. Om vi lyckas skapa ett system som undviker detta i framtiden har vi gjort mycket viktiga framsteg för att förebygga ekonomiska kriser liknande den vi har i dag. Det är viktigt att konstruktionen blir rätt så att vi inte i stället skapar nya problem. Från svensk sida kommer vi därför fortsatt att vara aktiva i diskussionerna. Herr talman! Europeiska rådet förde denna gång ingen ingående diskussion om tillväxtfrågorna. Kommissionens årliga tillväxtöversyn för 2013 som lanserar den tredje europeiska terminen välkomnades. Tillväxtöversynen ska granskas på grundval av erfarenheter från 2012 års europeiska termin. Europeiska rådet återkommer till frågan vid toppmötet i mars 2013. Europeiska rådet betonar den inre marknadens bidrag till tillväxt och konkurrenskraft. För att lyckas måste kvarvarande rättsakter inom ramen för den första inremarknadsakten antas snarast. Kommissionen ska också presentera förslag för alla nyckelområden i den andra inremarknadsakten under våren 2013. På bland annat svenskt initiativ tillades i slutsatserna en skrivning om vikten av skyndsamma åtgärder för att genomföra tjänstedirektivet. Vid toppmötet gavs den höga representanten Catherine Ashton och kommissionen i uppdrag att utarbeta förslag på hur EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik ska kunna effektiviseras och förstärkas. När dessa förslag presenteras återkommer vi vid toppmötet i december 2013 till en substansdiskussion om dessa frågor. Herr talman! Europeiska rådet välkomnar slutsatserna från allmänna rådet den 11 december vad gäller EU:s utvidgning. Vidare kommer en regional strategi för området kring Adriatiska havet och Joniska havet att läggas fram före utgången av 2014. Slutligen uttryckte Europeiska rådet sin djupa oro över den allvarligt försämrade utvecklingen i Syrien. Det stora internationella möte som just har hållits i Marrakech med företrädare för den syriska oppositionen välkomnades. EU:s utrikesministrar gavs i uppdrag att arbeta vidare med olika optioner för att stödja och hjälpa oppositionen samt för att stärka skyddet för civila i konflikten. Herr talman! Jag är därmed redo att svara på kammarens frågor.

Herr talman! Jag vill också tacka statsministern för återrapporten från den gångna veckans möte i Europeiska rådet. Som statsministern har redogjort för blev det till slut ett beslut om en gemensam banktillsyn där inflytandet för de länder som står utanför eurosamarbetet blir acceptabelt. Då menar jag avseende EBA. Det är acceptabelt på så sätt att vi kan låta EMU-länderna gå vidare. Jag kan emellertid beklaga att det inte gick att uppnå några likvärdiga regler avseende ECB. Kommer statsministern att verka för att det kommer att bli likvärdiga regler för oss som står utanför eurosamarbetet och för dem som är med i den monetära unionen? Det skulle vara olyckligt att slänga igen dörren. Sverige är ett litet land, och det är viktigt att hålla alla dörrar öppna. Statsministern har också redogjort för den delen i slutsatserna som handlar om en fördjupning av EMU. Vi är väl alla glada för att mycket av detta stoppades i papperskorgen, i alla fall temporärt. Ibland känns det som att de fyras gäng sitter i en federal bubbla och inte riktigt känner hur diskussionerna går ute i de olika medlemsländerna. Vi får väl komma tillbaka till frågan. Det som är glädjande är att det i rapporten framgår att man ska bevara Europas sociala modell. Det är viktigt att framhålla när mycket av de sociala skyddsnäten raseras. Det skulle vara på sin plats att driva frågan om ett socialt protokoll som gör att lika lön gäller för lika arbete i Sverige och i övriga medlemsländer. Är statsministern beredd att göra detta?

Herr talman! Det är korrekt att den överenskommelse som finansministrarna slöt mer handlade om den för EU-27 gemensamma bankmyndigheten EBA, som är placerad i London. Vi har tillförsäkrat oss ett inflytande som gör det möjligt för länder som inte har euron som valuta att ha ett reellt inflytande när vi utformar bankregler för hela EU. Låt oss konstatera att genom utpekandet av ECB, den för eurozonen gemensamma centralbanken, till tillsynsmyndighet har man närmast per definition skapat en skillnad gentemot länder som inte har ECB som centralbank. Det måste klarläggas att man skiljer penningpolitiken från tillsynsansvaret hos ECB. Det är viktigt. Men ECB är tillförsäkrad en lång grad av oberoende, också traktatsfäst, vilket rimligen gör att mer långtgående idéer om att utjämna makt och inflytande till länder som inte har ECB som centralbank troligen kräver fördragsändringar och till slut kommer att landa i att vi inte tar på oss samma typ av betalningsåtaganden, ansluter oss till ESM, alltså den för eurozonen gemensamma hanteringsmekanismen, och vi kan kanske inte påräkna exakt samma typ av inflytande. Det här är bland annat det vi ska diskutera vidare, men det är juridiskt mycket komplicerat. Det följer av att Sverige har en egen riksbank, och den är inte ECB. Sedan var det frågan om den sociala modellen. Marie Granlund vet att när man diskuterar i de termerna menar man inte ett socialt protokoll av det slag som Socialdemokraterna pratar om i Sverige. Det är huvudsakligen andra saker man avser med detta. Att ta den typen av initiativ är också att öppna för en fördragsändring. Det är en mycket komplicerad process i Europa, och det leder till en lång rad andra krav på fördragsändringar och leder rimligen inte ens i slutändan till att den svenska synen på arbetsmarknadsmodeller och sociala modeller, som inte ser likadana ut över hela Europa, kommer att vara riktmärket för hur det ska se ut i det gemensamma rättsliga systemet som EU utvecklar.

Herr talman! Jag vill tacka statsministern för svaret, även om jag inte i alla delar är nöjd med hur det utformades. Nej, det är riktigt att när man talar om att det är viktigt att bevara den sociala modellen talar man självklart inte om ett socialt protokoll. Men det vore väl läge att börja föra den debatten, för när skyddsnäten i Europa på olika sätt har försämrats för löntagarna måste vi se till att knyta samman det här igen. När fördragsändringarna någon gång kommer handlar det om att ha fört den här diskussionen under lång tid så att man får en acceptans för den. Min uppmaning till statsministern är att ta detta på allvar. Både den europeiska fackföreningsrörelsen och den svenska fackföreningsrörelsen påtalar verkligen behovet av ett socialt protokoll, och det hade de inte gjort om de hade varit rädda för att det kunde bli ännu värre.

Herr talman! I min roll att återrapportera från Europeiska rådet vill jag understryka att detta inte har någonting med toppmötet som jag just övervarit att göra. Den frågan har inte diskuterats. Vi har vid tidigare tillfällen flera gånger rapporterat att vi snarare via Lissabonfördraget kunde peka på betydande förstärkningar av arbetstagares rättigheter och skydd inom det fördrag som nu gäller för Europeiska unionen.

Herr talman! Jag vill tacka statsministern för återrapporteringen. Vi kan konstatera, som statsministern har varit inne på, att de mer långtgående förslagen om ekonomisk-politisk integration har lagts på is. Det är ett beslut som jag tycker är bra utifrån att det framlagda förslaget hade lett till att mer makt hade flyttats från medlemsstaterna till EU men också för att det hade påskyndat en eventuell delning mellan euroländer och icke-euroländer. Här har Sverige i alla EU-sammanhang de senaste åren värnat om att hålla ihop samarbetet i stället och varit motståndare till att skapa unioner inom unionen - en linje som jag tycker är bra och viktig. I rapporteringen från mötet har jag även fått bilden av att det är fler länder nu som tydligt tar den här ställningen och är skeptiska till denna typ av mer långtgående integration på just det ekonomiska området. Min fråga till statsministern är: Hur bedömer du stämningen på det här mötet jämfört med tidigare möten i Europeiska rådet? Har den förändrats, eller kommer vi att få se nya långtgående förslag i den här riktningen som eventuellt kan vinna stöd i framtiden?

Herr talman! Jag tror att den mest påtagliga förskjutning som har skett på det här toppmötet jämfört med många av de toppmöten som jag har övervarit sedan hösten 2008 är känslan av att marknadstryck och annat som ofta har byggts upp inför den här typen av toppmöten något har avtagit. Det vill säga att den omedelbara känslan av att krisen står utanför dörren har dämpats något. Det kan möjligen också dämpa viljan att bygga på ytterligare nya strukturer om man upplever att ekonomin åtminstone gradvis har kommit ur de mest kortsiktigt allvarliga faserna. Samtidigt kan det sägas vara lite grann missvisande i och med att det fortsatt är djupgående problem i Europa. Den invändning som vi har haft mot EMU-rapporten är att man kan föra diskussioner om vilken typ av koordination i beslutsfattandet man ska ha mellan olika nivåer i Europa men att det korresponderar så lite med de problem som Europa just nu har. Vi uppfattar att Europa har konkurrenskraftsproblem, att lönekostnadsutvecklingen har avvikit från produktivitet. Det gör att vi har hamnat på löne- och kostnadslägen som inte är konkurrenskraftiga. Vi upplever att vi har en fortlöpande finanskris som Europa i alla fall inte i alla delar har haft förmåga att hantera på ett för skattebetalare och för ekonomin bra och välkommet sätt och att vi har kommit att få betydande problem med statsfinanserna, alltså mycket stora underskott och snabbt uppbyggda skulder. Mycket av det som föreslås korresponderar inte med att lösa något av dessa problem. Då invänder vi att det är bättre att koncentrera sig på att verkligen lösa dem. I den delen är banktillsynen intressant. Om banktillsynen blir kraftfull och fås att fungera har vi tillfört något som i delar av Europa har saknats. Det har vi i så fall anledning att välkomna. Det är bara det att det måste komma på plats och fås att fungera såsom det har varit avsett.

Herr talman! Tack, statsministern för svaret! Min följdfråga handlade just om banktillsynen. Jag tyckte att jag fick ett bra svar, så jag passar på att önska god jul och gott nytt år.

Herr talman! Jag tror inte att det behövs några svar på det.

Herr talman! Tack så mycket, statsministern, för återrapporten! Jag vill börja med att ge beröm. Jag tycker att statsministern och finansministern gjorde ett bra jobb när det gäller bankunionen. Den blev inte perfekt. Det finns mer att göra. Men det blev ändå ett steg framåt, och det tycker jag är bra. Däremot tycker jag inte att Sverige ska delta i bankunionen. Så långt sträcker sig inte mitt beröm. Den är så pass negativ att jag inte tycker att Sverige ska delta i den. När det gäller området om EMU och färdplanen togs mycket bort, men man måste väl ändå konstatera att de som vill att EU ska ha mer makt på de här områdena har flyttat fram positionerna ganska ordentligt. Och även om ni nu stoppade några av förslagen och tog bort dem från slutsatserna är det i den riktningen att mer makt ska förflyttas till Bryssel. Där hoppas jag att statsministern kan vara än mer aktiv framöver när det gäller att stoppa sådana förslag och visa på andra möjligheter att arbeta med de här frågorna. Jag vill också kommentera något rent allmänt. Frågan är om de slutsatser som nu antogs verkligen är de som människorna i Europa förväntar sig ska komma. Jag noterar att statscheferna anser att de nya jobben ska komma inom försvarspolitiken. Jag tror inte att det är riktigt så som många av väljarna i Europa anser att det ska vara. Man vill nog ha en fokusering på den gröna omställningen och på miljövänliga produktioner. Det handlar om att förhindra klimatförändringarna. Det är där, i denna gröna sektor, som de nya jobben ska komma. Av detta kan vi inte se några spår alls i slutsatserna. Det är inte ett ord om Dohamötet och FN-toppmötet och ingenting om andra viktiga frågor inom detta område. Där tycker jag att mycket måste göras - jag saknar det svenska initiativet i dessa frågor - framöver.

Herr talman! Jag vill tacka Ulf Holm för de vänliga orden och understryka det jag sade inför EU-nämnden, att den process vi nu såg ser vi ganska ofta. Ibland finns det lite mer yviga papper och dokument som inte alltid sedan blir slutsatser. Det finns många kloka parlamentariker och regeringar runt om i Europa som tvättar olika förslag. Sedan blir det kanske inte exakt som man först har föreslagit. Finns det de som vill återkomma till den här typen av förslag? Ja, det finns det på många platser runt om i Europa. Det kommer att dyka upp igen, och vi kommer att få en ny diskussion om vad som är rätt steg och vad som är fel steg att ta. Det finns steg som tas här som isoleras till eurozonen. Där finns en drivkraft. I ljuset av att hantera en gemensam valuta tycker flera länder inom den unionen att det kräver en del följdkonsekvenser som då Sverige inte kommer att vara med i eller som man kommer att ställas inför att frivilligt, i så fall, ansluta sig till. Ulf Holm nämner vad människor i Europa förväntar sig. Det är nog högst olika. Ett problem som jag upplever är att väldigt många känner att besparingar runt om i Europa har gått väl långt. Vi har många sett demonstrationerna i Grekland, i Spanien och i Frankrike. Det finns en trötthet på att det ställs krav på besparingar, utgiftsminskningar och skattehöjningar. Problemet är att dessa länder har mycket stora underskott och en utmattad förmåga att ta ut större skatt eller att få in större inkomster. Då blir väldigt snabbt lösningen: Någon annan kan gärna betala. Jag har uppfattat att stödet i Sveriges riksdag för att "någon annan" ska vara Sverige eller svenska skattebetalare är ytterst begränsat, även från dem som säger sig vara väldigt bekymrade över hur detta socialt drabbar dem som nu är utsatta i dessa länder. Därför ska man vara lite försiktig med vad man ropar på i de här sammanhangen. Det som de ofta vill ha är nämligen hjälp utifrån. Frågan är då i vilken utsträckning de som ska komma utifrån, det vill säga Sverige och några till, är beredda att gå längre för att just ge det stödet.

Herr talman! Tack så mycket för svaret, statsministern! Jag delar statsministerns analys på detta område. Jag sade heller inte att vi skulle öka EU:s budget. Tvärtom tror jag att vi måste minska den. Däremot finns det omfördelningar i budgeten som man kan göra - och där tror jag faktiskt att statsministern och Miljöpartiet är ganska överens om på vilket sätt detta skulle kunna göras. Därmed kan man frigöra resurser till satsningar på den gröna omställningen, även på EU-nivå. Men vi har inte stöd från de andra EU-länderna i den frågan. Där återstår mer arbete att göra. Jag saknar ändå något i de här slutsatserna. Nu finns den sociala dimensionen med. Men frågor om mänskliga rättigheter och klimat och miljö skulle kunna få en högre status i de här underlagen för att man skulle kunna få en lite bättre hantering av detta. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det är i vapenindustrin de nya jobben ska komma och att europeiska väljare vill ha en starkare militär kapacitet på ett EU-försvar. Jag tror inte att det är prioritet ett.

Herr talman! Europeiska rådet träffas numera sex gånger, om inte fler, per år. Det tenderar att bli lite olika inriktning på varje möte. Den här gången var det väldigt mycket banktillsynen och den här EMU-rapporten som stod i fokus. Ulf Holm refererar till försvars- och säkerhetspolitiken. Det här var ju inte utifrån en diskussion som vi de facto hade, utan det är en text som utgör en beställning inför ett toppmöte. Vi ska diskutera det i december nästa år. Vid andra toppmöten gör vi vår årliga uppföljning av bland annat de Agenda 2020-mål som vi har, där vi bland annat har klimat- och tillväxtpolitiken och hur den länkas ihop, så att säga. Det handlar om krav på att minska vår klimatpåverkan. Det handlar om att öka vår energieffektivitet och att uppmuntra till mer användning av förnybar energi. Det finns inom EU-systemet, och vi har uppföljningsansvar för att se till att det kommer på plats. I den delen tycker jag att det är en viktig del av EU-samarbetet. Jag vet att den naturligtvis också är viktig för Miljöpartiet.

Herr talman! Även jag vill naturligtvis tacka för återrapporten till riksdagen. Jag vill också för min del gratulera regeringen till att ha medverkat till att man nu tar de första stegen mot en bankunion. Med det sagt vill jag understryka att det är en bit kvar, och inför den fortsatta resan tror jag att det är två saker som är särskilt viktiga. Det ena är naturligtvis att Sverige fortfarande ser ut som en potentiell deltagare. Det kommer att ge Sverige ett inflytande över de fortsatta förhandlingarna som behövs för att man ska nå ett bra resultat och ett resultat som medger att Sverige ansluter sig. Det andra som är viktigt är att alla medlemsstater, oavsett om man står innanför eller utanför en bankunion, har en likvärdig och full tillgång till den inre marknaden. Det faktum att man i rådsslutsatserna nu väljer att poängtera detta inger i sig en viss oro. Statsministern skulle inte göra någon kommentar när det gällde den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Jag antar att det inte heller blev någon sådan. Men det finns två saker i de slutsatser som har kommit ut som jag tycker är värda uppmärksamhet. Det ena är att det nu övervägs en samordning av de olika medlemsstaternas nationella försvarsplanering. Jag tror att det vore en utomordentligt dum idé. Om Sverige skulle ägna sig åt att samordna sin nationella försvarsplanering med andra är det med en helt annan internationell organisation, och då som medlem. Det andra gäller försvarsmateriel. Vi anser i Sverige att försvarsmateriel bör bli en del av den inre marknaden. Sverige har allt att tjäna på det. Vi är en av, sett till vår befolkning, världens största vapenproducenter. Men vi är en väldigt liten avnämare. Jag ser fram emot en kommentar.

Herr talman! Det är korrekt att det finns referenser till det försvars- och säkerhetspolitiska området i slutsatserna. Det är första gången, tror jag, sedan 2008. Det visar att de inte är frekvent närvarande på Europeiska rådets möten. Vi valde att lägga en beställning av ett underlag som Catherine Ashton ska ta fram, alltså den höga representanten för utrikes frågor, för att sedan föra den här diskussionen vid decembertoppmötet nästa år. Vilken inriktning och vilket innehåll det blir får vi se. För att markera mitt ansvar för att återrapportera från Europeiska rådet vill jag alltså återrapportera att någon övrig debatt eller diskussion inte fördes. Det är inget annat än det som står, och det är en beställning för nästa år. Sedan vill jag understryka det som Allan Widman säger, att det här inte är en färdig bankunion eller banktillsyn. Den ska nu de facto komma på plats. ECB har ett arbete med att bygga upp och ta över nationell tillsyn, och det ska ske under nästa år. Bärande delar finns ännu inte färdigutformade och går inte heller fullt ut att analysera, till exempel insättningsgarantin och avvecklingskonstruktionen när man hittar banker i kris. Vi ska också vara tydliga med att det finns något som väldigt många längtar efter, och det är när banktillsynen är tillräckligt på plats för att öppna för rekapitalisering av banker via ESM. Det är framför allt det som det förs en diskussion om i Spanien. Hur man går fram i alla dessa detaljer kommer att återspegla de tre krav som Sverige har ställt för hur vi sist och slutligen ska värdera och bedöma den här bankunionen, där det enskilt viktigaste är att vi alltså inte vill att svenska skattebetalare och svenska välskötta banker ska täcka risker och förluster i andra länders banksystem. Det kommer att ta ett tag innan vi fullt ut kan analysera och färdigrapportera kring detta. Flera steg är alltså kvar. De viktiga första besluten finns nu på plats. Mycket av arbetet är kvar att göra.

Herr talman! Sverige och andra länder fick som väl var framgång i att EU:s bankmyndighet, EBA, ska fatta sina beslut med dubbla majoriteter där alltså länderna utanför euron har ett slags veto. EU:s utveckling mot ett inre och ett mer yttre EU är rätt tydlig. Förslaget lades fram av Van Rompuy och kommissionen om ytterligare inflytande överfört till Bryssel, men det ställde sig toppmötet som väl var inte bakom. Bra jobbat i den frågan, statsministern! Vill statsministern något mer kommentera denna utveckling? Börjar det finnas motiv för att till exempel Sverige borde driva på för en strukturerad dialog om EU-samarbetets utveckling som inte initieras uppifrån utan på annat sätt? Jag förstår att de högaktuella frågorna om EU:s flerårsbudget inte var uppe på toppmötet, men jag kan också tänka mig att konsultationerna fortsätter i denna viktiga fråga. Situationen är ju den att Sverige driver på för sänkt EU-budget och för sänkningar av i första hand jordbruksersättningarna, samtidigt som Sverige också som ett stort nettobetalarland måste säkra ett betydande återflöde till även vår landsbygd genom de satsningar på regional utveckling, miljö och landsbygd inklusive jordbruket som EU-ersättningarna faktiskt innebär. EU-budgetens utformning går i Sveriges riktning i flera avseenden. Budgeten kommer bland annat att sänkas en del, och medvetenheten inom EU att Sverige kraftfullt har drivit detta torde vara stor. Nu är det viktigt att ha högsta prioritet på att ro hem ett bra återflöde till Sverige genom miljö- och landsbygdsersättningarna, och jag vet att statministrarna har talat om detta. Det förhandlingsbud som nu diskuteras lär innebära ett minskat återflöde med över 20 procent till Sverige, samtidigt som den svenska rabatten på medlemsavgiften kraftigt reduceras. Detta är helt oacceptabelt. Jag vill önska statsministern en god jul och samtidigt uttrycka allt stöd för hans och Sveriges fortsatta arbete att med full kraft åstadkomma ett bra förhandlingsresultat för Sverige och för den svenska landsbygden.

Herr talman! Staffan Danielsson vet att detta var en återrapportering på förra Europeiska rådet kring budgetförhandlingar som vi alltså ännu inte har nått någon överenskommelse kring. Jag anser inte att det finns något färdigt förslag, utan vi ska återkomma till det på det nya året. Uppdelningen finns absolut mellan de 17, som vi kallar dem, alltså 17 länder med euron som valuta, och de 27. Det där är inte ett statiskt förhållande, därför att flera av de tio länder som inte har euron som valuta är mer eller mindre nära att gå över till euron. Därför kommer detta att förskjutas. Här finns de som har uppfattningen att grundkonstruktionen, det vill säga att man skulle ha en gemensam penningpolitik och en gemensam valuta i detta valutaområde som sedan skulle balanseras av en nationell stabiliserings- och finanspolitik, inte skulle vara hållbar. I stället vill man därtill se en för hela zonen gemensam stabiliserings- och finanspolitik. Det är mycket av det diskussionen handlar om. Ett problem med det är att ju längre man går i den riktningen, desto tydligare blir det vilka länder som står utanför euron. Det skulle ju bli ett större projekt som också tar på sig finanspolitiska ambitioner, och det skulle vi i så fall vara utanför per definition eftersom vi inte har euron som valuta. Vi har då sagt att vi tycker att det är ett värde att hålla ihop alla 27. Vi har också ifrågasatt om man verkligen måste konstruera en valutaunion så att man också gemensamt, fullt ut, har stabiliserings- och finanspolitik på hela valutazonens område. Vi tror att det skulle kunna gå att sköta detta med bättre budgetdisciplin och fortsatt nationellt ansvarstagande. Det där är en konstruktionsdiskussion som pågår varje vecka runt om i Europa, och den kommer att fortsätta kommande år. Det finns ibland en tendens att säga att Europas problem är euron som valuta. Men vi tror mer att det är de saker som jag har hänvisat till. Vad som sker med euron är snarare ett symtom på grundläggande strukturproblem, konkurrenskraftsproblem, problem med att hantera en finanskris och problem med offentliga finanser. Diskussionen får därför fortsätta på det sättet på det här mötet, och det kommer den att göra också under nästa år.

Herr talman! Jag har en kort följdfråga, möjligen i gränslandet av just det här toppmötet. Sverige har ju med intensitet och hetta drivit på för en sänkt EU-budget, vilket inte alla länder gillar. Kan detta möjligen ha koppling till att utfallet för Sverige i förslaget till rabatt och återflöde är så dåligt relativt andra länder just nu, som jag tycker? Så borde det inte vara i EU-samarbetet, och jag hoppas att statsministern kan lugna mig på den punkten.

Herr talman! De flesta stats- och premiärministrar i Europa kommer till de här mötena efter att ha haft möte med sina respektive parlament. Märkligt nog får de rätt så nationella instruktioner - åk ned och försvara våra intressen! Jag har några gånger varnat för att endast vårt synsätt ska gälla. Man blir nämligen rätt medveten och ödmjuk inför att de är rätt många andra som också sitter runt bordet. Det är uppenbar matematik. EU:s 27 medlemsländer har nio nettobidragsbetalare. 18 länder är det alltså inte, så låt oss inte ha enkel majoritet för att rösta om hur vi ska göra. Av dessa nio är dessutom inte alla nio exakt överens om hur man ska hantera detta med återflöden kontra betalningar. Till exempel är det bara fem av de nio som har en rabatt. Vi ska alltså inte ha en enkel omröstning om vi ska ta bort rabatten eller inte. Vi skulle förlora stort, så här gäller nog instruktionen från riksdagen. Det är jag i min egenskap av statsminister som har att försvara svenska intressen. Det är inte säkert att alla de andra gör det. Men som jag har påpekat: Ännu har vi inget förhandlingsresultat kring flerårsbudgeten. Vi återkommer om detta nästa år.

Herr talman! Tack, statsministern, för redogörelsen! När man pratar om bankunionen menar i alla fall jag att man måste se vad den verkligen är för någonting: en del av en process mot en ytterligare, närmast total, federalisering av Europa. Man behöver bara titta på den trestegsplan som ordföranden för EU har presenterat, där vi ska gå mot en fullfjädrad ekonomisk och politisk union. Man kan också titta på vad EMU innebär i det här avseendet. Vad som har lett till den här utvecklingen är ju att EMU över huvud taget inte har fungerat. I det avseendet tycker jag att det är väldigt olyckligt att man inte har begärt ett formellt undantag från EMU. Det är så att för att få EMU att fungera krävs en hög samordning av politiken inom Europa. Det säger i alla fall teorin för optimala valutaområden. Jag tycker också att det är viktigt att man i sådana här stora frågor även frågar folket om lov, mandat och stöd för den politik man bedriver - inte bara före valen utan också mellan valen. Man bör fråga folket vad de tycker om dessa stora frågor så att vi får upp en större debatt och diskussion kring EU-frågorna. Det här handlar ju om väldigt stora maktöverföringar på längre sikt, speciellt om vi ska löpa hela linan ut och gå emot en total ekonomisk union. Mot den bakgrunden skulle jag vilja fråga statsministern om han skulle kunna tänka sig att fråga folket om vad de tycker om de här frågorna, speciellt i ljuset av den diskussion som förs om eventuella fördragsförändringar längre fram.

Herr talman! Vi har frågat svenska folket. Vi har röstat två gånger. År 1994 på hösten röstade svenska folket ja till att vi skulle gå med i Europeiska unionen, dessutom den europeiska union som några år tidigare, före denna folkomröstning, hade antagit Maastrichtfördraget där hela EMU-processen finns med. Det var ganska tydligt vad inriktningen var. Vi har sedan en andra folkomröstning, hösten 2003, där vi frågar om vi också ska gå över till det tredje steget i EMU-processen, nämligen gå in i den gemensamma valutan. Svenska folket sade nej. Vi respekterar bägge dessa folkomröstningsresultat. Sverige är medlem i EU. Vi är faktiskt därmed också medlemmar i den ekonomiska monetära unionen. Men vi har, baserat på vårt andra folkomröstningsresultat, sagt att vi förblir utanför euron. Vi har uppnått det som är kärnan i regeringsformen, folkstyre, i det här fallet grundat på två folkomröstningar. Jag hämtar mina instruktioner från EU-nämnden för att i den andan fortsätta att föra våra förhandlingar. Jag vill samtidigt understryka, vilket jag har återrapporterat här, att en hel del av trestegsplanen alltså togs bort ur slutsatserna och att vi i stället har koncentrerat oss väldigt mycket på en gemensam europeisk banktillsyn för de länder som väljer att gå in. Det blir eurozonen och kanske några länder till. Jag hävdar fortsatt att görs det på rätt sätt, kommer det på plats och blir kraftfullt, har det hjälpt länder som i dag saknar en trovärdig banktillsyn att bättre kunna hantera finanskrisen. Det är i grunden bra för dessa länder, men det är i grunden också i förlängningen bra för Sverige.

Herr talman! Det kanske stämmer det statsministern säger att trestegsplanen ströks från den här dagordningen. Men jag kan lova att den kommer att komma upp igen, därför att EMU är en konstruktion som inte fungerar. Statsministern nämnde själv tidigare i sitt anförande att de ekonomiska problemen i Europa upptäcktes för sent, framför allt inom banksektorn. Ändå fattar man beslut, också i Sveriges riksdag, för att Europa ska kunna begära undantag för Frankrike gällande kreditbetygen. På vilket sätt bidrar det till en stabilisering av de problem som vi har sett i Europa? Vad gäller att folk har röstat ja kan jag säga att svenska folket röstade ja, men svenska folket blev aldrig tillfrågat vad gäller Lissabonfördraget, vilket ytterligare bidrog till den här federaliseringsprocessen. Svenska folket har också röstat nej till EMU och den valutaunion som man bedriver nere i Europa. Ändå röstar regeringen och även större delen av riksdagen för en europluspakt. Det tycker jag är väldigt olyckligt. Jag tycker att man ska fråga folket i en sådan här stor och avgörande fråga.

Herr talman! Jag respekterar att Sverigedemokraterna inte tror på Europeiska unionen. Det är lite oklart för mig vad Sverigedemokraterna tror på i stället. Vi kanske accepterar att vi lever i en värld och på en kontinent som har gränsöverskridande problem. Det är en gränsöverskridande verklighet som bland annat utgörs av att handel, finansiella transaktioner, våra banksystem och våra finanssystem är integrerade och gränsöverskridande. Att man kan stänga och säga att nu är vi helt isolerade - vi fattar helt och hållet våra egna beslut, vi bryr oss inte om er andra, ni får sköta er själva, ring inte oss - tror jag helt enkelt inte fungerar. Men det är kanske mer Sverigedemokraterna som ska svara på hur de har tänkt sig det. Dock är jag lite mer allvarlig kring demokratin. Vi har visst frågat, och vi följer visst utslagen. Vi har därtill en representativ demokrati som förnyar sig genom val vart fjärde år och som ändrar sammansättningen i den här riksdagen, där vi alla har att representera våra respektive väljare och det vi har sagt till våra väljare. Det tycker jag att de flesta gör på ett alldeles utmärkt sätt i den här kammaren. Det är också ett uttryck för vad svenska folket vill, som vi på olika sätt respekterar. Men vi vill inte samma sak, därför innebär också demokrati att formera majoriteter och att hämta mandat. Det är precis det jag gör inför att jag åker till Europeiska rådet. Det är därför jag är här och återrapporterar. Det finns visst demokrati, folkstyre, och respekt för vilka värderingar och uppfattningar som finns i Sverige. Dessutom har vi ett sätt att balansera att det är lite olika. Det är precis det vi åskådliggör här i dag.

Herr talman! Jag tackar statsministern för återrapporten. Att läsa rådsslutsatser är sällan någon större litterär upplevelse. Det är ett både torftigt och högtravande språk. Vi som inte är med i euron kanske får vara mest tacksamma den här gången med tanke på vad som lyftes ut ur slutsatserna. Det som slår mig när jag läser dem är hur frånvarande krisens offer är i slutsatserna, hur lite man skriver om de miljoner människor som nu slängs ut i arbetslöshet och fattigdom runt om i Europa som en följd av eurokrisen. Det är ändå så att både eurons konstruktion och den avreglerade finansmarknaden har bidragit kraftigt till själva krisen. Den enda gång man egentligen nämner de arbetslösa är när man ska ta dem till intäkt för att öka försvarsutgifterna och de militära utgifterna, för att det kan ge arbete. Jag tycker att det är en mycket haltande logik. Det som står i början av slutsatserna handlar ju om den finansiella sektorn och bankerna. Väldigt mycket av krishanteringen har gått ut på att rädda banksystemen på olika sätt. Mycket av de stödpaket som har gått till enskilda länder har gått rakt till olika banksektorer. ECB har gett enorma lån med låg ränta till banksektorn. Man har även gjort andra arrangemang. Här tas ett nytt kvalitativt steg kan man säga, därför att tanken med den här bankunionen är ju att öppna för att inte bara länderna utan nu även EU, eurogruppen via ESM, ska kunna rekapitalisera banker. Det är ett kvalitativt steg i EU:s utveckling. Det är en socialisering av enskilda länders banksystems skulder så att de betalas av alla euromedborgare. Det är ett ganska stort steg. Det är därför bankunionen är så oerhört känslig. Jag skulle vilja fråga statsministern: Hur ser statsministern principiellt på det här? Är det rätt att socialisera enskilda länders bankförluster, som man avser att göra via den här konstruktionen? Påverkar det statsministerns syn på den gemensamma valutan? I grunden är ändå statsministern anhängare av euron, men om man nu ska socialisera enskilda länders bankförluster, påverkar det Fredrik Reinfeldts syn på ett svenskt euromedlemskap på längre sikt?

Herr talman! Jag ska svara på det, men det vore intressant att höra Jonas Sjöstedts svar på den frågan. Hur är det att socialisera, är det bra? Det är klart att jag inte tror på idén att vi ska konstruera en bankhantering som i grunden mest blir en ursäkt för att misskötsel av banksystem i ett enskilt land kan utföras i vetskap om att det ändå är någon annan som till slut täcker underskotten eller tar riskerna. I Europa kallas det där för moral hazard-problemet. Människor i bank- och finanssektorn vet att de kan gå långt med sitt risktagande. Det är till och med rätt tilltalande: Går det bra blir jag rik eller den bank jag jobbar för får stora intäkter. Går det dåligt kan vi skicka notan till skattebetalarna någon annanstans i stället för till dem som bor här. Nej, jag tror inte på den konstruktionen. Jag tror att det kommer att skapa ineffektivitet, att det felaktigt skapar drivkrafter som vi inte ska medverka till. Det är också därför som jag har begärt att få företräda Sverige med uppfattningen att det inte får konstrueras på det sättet. Det är därför som vi inte har samma syn som man kanske har i södra Europa, där den uppenbara drivkraften är precis just denna, att kunna direktrekapitalisera sig utanför till exempel Spanien, därför att där finns resurser som möjligen saknas i Spanien. Hur man utformar detta kommer sedan att påverka om euron och Europa går i rätt riktning eller i fel riktning. För mig är detta ett levande samarbete. Jag tror på det därför att det har så stor potential att göra nytta, och jag förstår inte riktigt hur alternativen ser ut. Men jag har aldrig sagt att det inte skulle kunna bli fel eller att vi har en verklig debatt om att göra rätt eller fel. Det skiljer sig för övrigt inte från hur den svenska, inhemska debatten ser ut. Men återigen, det vore intressant att höra vad Jonas Sjöstedts slutsats är, för det är väldigt många ord av solidaritet, socialisering och sådant som jag tror mer ligger nära hans tankevärld som används som argument för det som nu konstrueras.

Herr talman! Jag ska gärna ha en längre EU-debatt med statsministern vid tillfälle, kanske inte vid just det här tillfället. Men jag tackar för svaret. Jag tycker att det är ett bra svar. Jag menar att det är helt orimligt att skattebetalarna nu i klump ska stå för bankernas misstag via ESM. Därför är det väldigt klargörande att statsministern säger att han är motståndare till den här konstruktionen, som egentligen är hela syftet med bankunionen. Det ska man veta. Rimligen borde det också påverka statsministerns syn på ett framtida euromedlemskap. Jag kan inte tolka svaret på något annat sätt än att euron nu utvecklas åt fel håll och att ett svenskt euromedlemskap därmed är ännu mer avlägset. Det tycker jag är alldeles utmärkt naturligtvis. Det pågår en annan intressant diskussion som jag tror också kommer att påverka svensk EU-debatt. Den pågår i Storbritannien, som bekant. Det är sannolikt att vi kommer att få en folkomröstning i Storbritannien om några år. Möjligen kan Storbritannien välja att lämna EU som det ser ut i dag. Anser statsministern att det på något sätt skulle påverka oss och vår ställning i Europeiska unionen i framtiden om det skulle bli verklighet?

Herr talman! Det förs mycket omfattande diskussioner i Storbritannien, och det sker en genomlysning, som de kallar det, av det brittiska EU-medlemskapet. Medlemskapet ska återredovisas både till sina förtjänster och till sina tillkortakommanden. Sedan är avsikten att genomlysningen ska leda till en diskussion om huruvida man i några delar ska ändra sin relation. Det är en brittisk diskussion, men vi kan absolut se att den rör sig i en riktning som möjligen landar i någon form av folkomröstning. Vi har all anledning att tycka att Europeiska unionen ska ha kvar Storbritannien som medlem. Vi som tror på att det är ett sätt att binda ihop Europa i ett fredligt samarbete bör rimligen tycka att också Europas större ekonomier därför ska ingå. Det gäller dessutom stora delar av Europas befolkning. Vi får följa den brittiska diskussionen, men det har varit angeläget för mig att visa att jag har samarbetat bra med holländska, tyska och brittiska deltagare på de senaste mötena i Europeiska rådet och att vi inte ska acceptera ett synsätt att Storbritannien ska vara någon sorts isolerad ensam part - och sedan står alla övriga på den andra sidan. Det är inte en korrekt beskrivning. Vi har använt ett ord för att beskriva vår svenska bankhantering. Jag vill hålla fast vid att det visst går att konstruera detta på ett riktigt sätt som jag tror ger större trovärdighet. Man kan ha en gränsöverskridande banktillsyn men ändå lägga kvar mycket av ansvarstagandet för bankfallissemang nationellt. Det är vad vi har försökt att fånga med ordet backstop, det vill säga att man nationellt tar tydligt ägaransvar och att man också har en ordning där man antingen via bankavgifter skapar fonder för att täcka förluster i ett nationellt banksystem eller har en ordning för att till och med överta ägande av banker. Ansvaret ska landa nationellt. Jag vill understryka att sist och slutligen är det inte bara en fråga om en påse pengar. Backstop handlar om en konstruktion för att ta ett nationellt ansvar för bankfallissemang utan att det ska spilla över på andra länder. Vi har gjort detta, vi har erfarenheten och vi kommer att hävda att det är så man ska göra på europeisk grund. Det kan rymmas inom utformningen av denna bankunion.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten! En överenskommelse om en gemensam tillsynsmekanism, den första delen av en möjlig bankunion, har nu nåtts. I rådsslutsatserna uppmanas medlemsstaterna att före juni 2013 enas om förslag till direktiv till de två andra beståndsdelarna av bankunionen, nämligen ett gemensamt insättningsgarantisystem och en gemensam återhämtnings- och rekonstruktionsmekanism för banker. Anser statsministern att den föreslagna tidsplanen för de båda andra beståndsdelarna är rimlig?

Herr talman! En återkommande svensk synpunkt har varit att det är viktigt att det blir rätt snarare än att det går fort. Vi kan väl notera en glidning som i realiteten nu sker. Det talades först om att inrätta allt detta vid årsskiftet, till och med ett övertagande av tillsynsansvaret för 6 000 banker nämndes här några veckor tillbaka. Nu talas det om ett införande den 1 mars nästa år och rimligen ett införande under hela nästa år. Det jobbas redan med hur man ska hantera en insättningsgaranti på en möjlig europeisk nivå. Det är min övertygelse att denna när den väl arbetas igenom kommer att visa sig vara mer komplicerad och ta längre tid än vad man har förutsatt. Vi kommer att hävda samma uppfattning. Systemet måste vara färdigt så att det går att svara på alla frågor innan vi slutligt kan bedöma hur det ska bli. Frågan om en insättningsgaranti är ingen dum idé. Vi vet av gedigen erfarenhet att om människor börjar misstro sina banker vill de hämta ut sina pengar. Om alla hämtar ut sina pengar kollapsar banksystemet. Alltså finns en god idé i att garantera småsparares pengar genom att säga att oavsett vad som händer kommer vi att säkra dina pengar upp till en viss nivå. Nu är det så att denna goda idé har hanterats lite olika i olika europeiska länder. En del lovar detta rakt ut, andra, likt Sverige, har fonderat pengar som vi har tagit ut i avgifter och som finns i en särskild fond för att täcka dessa eventuella underskott. Då vill vi åtminstone ha svar på om vi som redan har fonderat pengarna ska skeppa in dem i en gemensam insättningsgaranti för att täcka upp i länder där man inte ens har gjort motsvarande insats. Återigen: I detaljerna sitter hur vi ska värdera detta. Det finns en omfattande vilja till att komma in i länder som har större ekonomiska resurser, som har mer utrymme att finansiera underskott, än vad som gäller i andra delar av Europa. Här finns stora svenska intressen att tillvarata. Det är med det för ögonen vi kommer att fortsätta att förhandla också om de kommande delarna.

Herr talman! Tack, statsministern, för svaret! Min andra fråga handlar om den humanitära katastrofen i Syrien. Syriens civila befolkning lider svårt. Många saknar tillgång till mat och vatten. Situationen för syriska internflyktingar och flyktingar i angränsande länder, till exempel Turkiet och Grekland, är mycket svår. Häromveckan uppmanade FN fler länder att ta sitt ansvar för att förbättra livssituationen för syriska flyktingar och bidra med humanitärt stöd. Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern hur Europeiska unionen kommer att verka för att fler medlemsstater tar ett ökat ansvar för att förbättra situationen för syrier på flykt.

Herr talman! Detta är en återrapportering från Europeiska rådet. I den delen vi behandlade Syrien var det inte en så fullödig diskussion att den tog in alla aspekter, till exempel hur vi ska se på flyktingströmmar från Syrien. Då hade vi behövt föra en diskussion om att det ser högst olika ut hur länder tar ansvar. Sverige är ett av de länder till vilket flest kommer som nu flyr från situationen i Syrien av skäl som är kända, bland annat att här finns sedan länge många människor med bakgrund från Syrien. Det som är frustrerande är att se de stora civila förlusterna, att se hur ett land fullkomligt förstörs, imploderar, av ett inbördeskrig som båda parter tror sig militärt kunna vinna. Världssamfundet saknar kraft att agera, vilket beror på att världssamfundet i säkerhetsrådet är delat. Här har inte hittats en samsyn. Europeiska unionen understryker att här finns försök till att samla oppositionen. Det finns svenska rötter och kopplingar. Vi är också tydliga i vår avsikt att al-Assad-regimen har förbrukat sin legitimitet. Han måste lämna sin post. Regimen måste ersättas av en ny demokratisk regim som också respekterar mänskliga rättigheter och minoriteters ställning. Vi vet vad vi vill. Problemet är att hitta den gemensamma samlande kraften för att åstadkomma detta. Vi kan konstatera att det tas stort ansvar av kringliggande länder utanför Europeiska unionen och av många europeiska länder för att försöka bistå, men det är i dag svårt att komma in med humanitära insatser. Det är ett fullskaligt krig som pågår, och det finns ingen större respekt för den typ av humanitära aspekter som vi som tittar på detta utifrån tycker är viktiga att hörsamma och respektera.

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporteringen! Vid statsministerns besök i EU-nämnden förra veckan inför toppmötet ställdes det frågor om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Förslagen till slutsatser i rådet innehöll enligt vår mening långtgående skrivningar om att förstärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken genom ett gemensamt utnyttjande av förmågor och att medlemsstaterna skulle vara beredda att tillhandahålla mer av militär kapacitet. Statsministern var då i sitt svar till EU-nämnden tydlig med att han inte krävde något mandat från Sveriges riksdag och att han inte förväntade sig någon diskussion under rådets möte. Nu återkommer samma skrivningar i slutsatserna från Europeiska rådet. Medlemsstaterna ska vara beredda att tillhandahålla kapacitet, förstärka EU:s förmåga till insatser över hela spektrumet i krishanteringssituationen, vilket torde betyda även väpnad strid, och överväga samarbete i de nationella försvarsplaneringarna. Den höga representanten uppmanas återkomma till rådet i december 2013 och rapportera om initiativ i frågan. Herr talman! Statsministern har sagt att någon diskussion i dessa frågor inte fördes under mötet och att man ska återkomma 2013 med en substansdiskussion. Men, herr talman, jag tycker att förslagen ändå är långtgående. Det betyder mer av överstatlighet och militärt försvarssamarbete som gränsar till militär allians. Ett år går fort. Processen startar nu. Det skulle vara bra om statsministern ville kommentera vad som blir Sveriges ståndpunkt i processen.

Herr talman! Egentligen har frågeställaren delvis vägt in hur jag har resonerat. Jag bad inte om något mandat för att binda Sverige vid någonting. Det finns absolut ord och sätt att skissera möjliga framtida diskussioner, som alltså ska komma om ett år, som kommer att väcka en del frågor. Men vi har de facto inte tagit ställning. Flera länder underströk detta, att det här inte är ett möte där vi tar ställning. Det här är känsliga gränsdragningsfrågor i många länder. Däremot är vi numer i en säkerhetspolitisk värld där flera, likt Sverige, resonerar i säkerhetstermer av att vi agerar tillsammans med andra för att skapa säkerhet. Vi har väl alla nu övergett idén att man helt isolerat bara ansvarar för sig själv och inte ser någon annans problem eller inte tänker sig att någon annan kan komma till ens egen hjälp. I den nya världen, att tänka att vi kan göra saker gemensamt, kommer det naturligtvis propåer om hur man ska använda materiel och hur man ska få till effektiva insatser av olika slag. Jag vill understryka att det inte bara handlar om EU, utan det handlar också om nordiskt samarbete och bilateralt samarbete mellan enskilda länder. Den yttersta symbolen för detta tycker jag är det samarbete i Afghanistan, i Mazar-e Sharif, där en svensk-finsk kontingent har upprätthållit vår insats inom ISAF. Mitt svar i dag är att vi inte har gått längre än så. Det kommer säkert att väcka en hel del frågor, och vi kommer att ha anledning att nagelfara detta utifrån vår svenska säkerhetspolitiska doktrin och, som alltid, vårt behov att förankra det i Sveriges riksdag innan vi eventuellt gör några förskjutningar. Som sagt: Ett år kommer att gå fort, och den här diskussionen kommer vid ungefär denna tid nästa år.

Herr talman och statsministern! Ett centralt inslag i det som diskuterades på toppmötet var den så kallade bankakuten, en fond som är finansierad av kreditinstitut och som ska användas för att rädda banker i nöd. Det innebär i bästa fall att skattebetalare runt om i Europa i mindre utsträckning får stå för kostnaderna när banker tar alltför stora risker. Det är naturligtvis positivt. Fel konstruerad är inte bankakuten ett verktyg för att tvinga enskilda banker att ta ansvar för sin egen verksamhet, utan tvärtom blir den ett verktyg som innebär att ansvarsfulla banker får finansiera mindre ansvarsfulla banker när de gör förluster. Att byta ut skattebetalarna som garant mot bankkollektivet som garant förändrar knappast bankernas beteende, utan vad som behövs är ett större ansvarstagande från ägarnas sida för vad den egna banken gör. Det kan man uppnå till exempel genom högre kapitaltäckningskrav. Ju mer pengar du riskerar att förlora, desto försiktigare har du en tendens att bli. Jag undrar: Vilket gehör har Sverige fått för linjen att man lägger ett större ansvar på bankägarna för vad de själva gör?

Herr talman! Jag vill instämma i detta resonemang. Det är så vi har försökt resonera. Man måste i större utsträckning ställa krav på den enskilda banken att täcka sina egna risker och sina egna förluster. Ett sätt, som frågeställaren påpekar, är att höja kapitaltäckningskraven. Hur mycket eget kapital, ställt i relation till risker som den enskilda banken är exponerad för, ska man de facto ha? Sverige kräver i dessa förhandlingar att vi ska kunna ha till och med högre krav i Sverige än vad som finns i andra länder. Har det funnits gehör för detta? Det vore fel att hävda att vi har fått väldigt varmt stöd för detta. Här finns en uppfattning att man borde ha samma regelverk i hela Europa. Då har vi sagt att vi inte har samma typ av banksystem. Många av mina kolleger påpekar att de ofta har ett dotterbolagsbanksystem. Dotterbolag till banker som i grunden har sina huvudkontor i andra länder utgör banksystem. Titta i Baltikum till exempel! De kallar sitt banksystem det svenska banksystemet, mer eller mindre rätt. Sverige är avvikande i det att vi har en så stor egen banksektor. Vår finansiella sektor är stor också som andel av bnp. Därför har vi sagt att vi måste ha mer motståndskraft och högre kapitaltäckningskrav. Vår uppfattning är att vi nu är på väg att få igenom detta, men sista ordet är sannerligen inte sagt. Detta har varit en riktig förhandling, där vi har argumenterat just på det sätt som frågeställaren påpekar. Till det vill jag lägga bankavgifterna, som vi också har lagt på svenska banker, som utöver kapitaltäckningskraven lägger pengar i en fond för att därtill ytterligare kunna förstärka förmågan att täcka egna förluster. Det är det jag menar med bank backstop. Vi vill därtill ytterligare kunna understryka i förhandlingsmakt mot banker och avkräva ägare ansvar innan vi går till någonting utanför banken och säga: Vi tänker ta er sista aktie ifrån er innan vi låter förluster eller något annat täckas utanför banken i sig själv. Jag är förvånad att andra inte följer Sverige i det exemplet. Jag tror att många av väljarna runt om i Europa tycker att det är en bättre ordning. Men då måste man också se till att skapa regelsystemen som möjliggör det. Det har vi gjort i Sverige. Det skulle vi behöva göra i hela Europa.

Herr talman! Jag skulle gärna vilja fråga statsministern lite mer noga vad hans inställning är till de fortsatta förhandlingarna och ansträngningarna att skapa en bankunion. När Anders Borg åkte ned var han väldigt tydlig till medierna, också i Sverige, att Sverige inte ska bli medlem i bankunionen under överskådlig tid. Det var två frågor som var uppe. Det ena var EBA och röstreglerna där, och det löste sig på ett för Sverige acceptabelt sätt. Det andra var förslaget om fördragsändring, som de andra länderna inte ville gå med på, som rörde samarbetet med ECB för icke-euroländer. Då kan man säga att i den situationen, när det utfallet var klart, kunde Sverige ha intagit två attityder. Den ena attityden hade kunnat vara att säga: Ja, vi förhandlar vidare. Vi tycker att det här är viktigt. Vi avvaktar utfallet av de fortsatta förhandlingarna om bankunion. Det är två delar kvar, och vad som kommer ut av detta får avgöra om vi ska bli medlemmar i bankunionen eller inte. Det är den linjen som Danmark, Polen och andra länder går på. De har varit skeptiska till att börja med men säger att de vill avvakta. Den andra attityden var den som Anders Borg intog. Han sade: Nej, Sverige ska inte vara med i den här bankunionen. Jag tycker att det var olyckligt, för det gör att Sverige framstår som ett slags outsider. Det är också lite förbryllande när statsministern nu, på ett helt korrekt sätt, beskriver att det finns stora fördelar för Sverige att vara med i bankunionen, att den fungerar. Å ena sidan är man väldigt bestämd på att vi absolut inte ska vara med, och å andra sidan förklarar man att det är ganska bra om det fungerar. Vad är Sveriges position beträffande fortsättningen i Bryssel? Hade det inte varit klokare att vara något mer försiktig med orden på ett tidigare stadium?

Herr talman! Jag och finansminister Anders Borg har varit väldigt överens, och har förankrat det i EU-nämnden, om utgångspunkterna för hur Sverige ska se på en eventuell medverkan i en kommande bankunion. Vi har ställt upp tre kriterier. Vi tycker inte att svenska skattebetalare och svenska banker ska täcka risker och förluster i andra länders banksystem. I den frågan har vi i realiteten inte svaren, för det ligger länkat till hur man slutgiltigt utformar insättningsgaranti och avvecklingskonstruktion. Det kommer 2013 och får bedömas därefter. Det andra är att vi har sagt att vi vill ha möjlighet att ha högre kapitaltäckningskrav, som svar på den tidigare frågan, när det gäller det svenska banksystemet givet att den svenska finansiella industrin är större än vad som gäller för andra länder. Där tror vi oss ha fått gehör för detta. Men det ska samtidigt understrykas att den överenskommelse som slöts mellan finansministrarna måste förankras i Europaparlamentet. Det är väl känt att Europaparlamentet också har uppfattningen att sådana här konstruktioner som möjliggör nationella avvikelser bör tas bort. Vi har alltså ännu inte ett färdigt medbestämmande och utfall på den nattliga överenskommelse som finansministrarna i Ekofin slöt. Därför vill jag inte slutgiltigt värdera om den här punkten är fullt på plats, men jag hoppas det. Det tredje är inflytandefrågan. Jag tror att jag valde att kommentera det så här: Det här var så bra som det var möjligt givet nuvarande fördrag. EBA-frågan, med konstruktionen med dubbel enkel majoritet - jag önskar att man kunde beskriva detta med enklare ord, men det är komplicerade frågor - finns nu på plats. Sverige kan ha ett inflytande via EBA, som handlar om alla EU:s 27. Men inflytandefrågan är inte slutgiltigt löst inom ramen för hur banktillsynen ska fungera också för länder som inte har euron som valuta. Det kommer nog i framtiden att leda till diskussioner om fördragsändringar. Jag tror att Anders Borg helt enkelt summerade att vi givet detta inte kan gå med nu. Han gjorde möjligen bedömningen att det kommer att ta ett tag. Om det gläder Carl B Hamilton kan jag säga att hela min avsikt är att fortsätta arbeta med detta mycket konstruktivt, i syfte att nå bästa möjliga resultatet. Men jag delar uppfattningen att det kommer att ta ett tag, för det är rätt komplicerade frågor kvar. Det var bra, det som nu skedde på finansministrarnas möte. Väsentliga steg togs. Men det är mycket kvar innan jag tror att vi kan samla Sveriges riksdag till den majoritet som krävs för att kunna konstatera: Ja, nu har vi fått alla de svar vi vill ha och går med. Det får vi helt enkelt återkomma till.

Herr talman! Tack, statsministern, återrapporteringen! Jag instämmer i berömmet för regeringens insatser i de här viktiga förhandlingarna. Vad som däremot bekymrar mig en smula är att det aldrig riktigt verkar finnas tid och kraft för att adressera de grundläggande orsaker som ligger bakom de problem som vi nu måste hantera. Det är väl att viktiga frågor, som tjänstedirektivet och de båda inre marknadsakterna, ska prioriteras tidigt 2013. Men det finns också en yttre marknad. Friare rörlighet över gränser för både handel och människor kan bli en vitamininjektion för den europeiska tillväxten. Demografiutvecklingen i vår del av världen är oroande. Vi blir allt äldre och friskare, vilket naturligtvis är mycket bra, men samtidigt ställer det krav på våra samhällen. Allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler. Finns det, om man frågar statsministern, någon möjlighet att dessa frågor kommer att föras högre upp på rådets agenda, så att vi kan ha en långsiktig strategi för hållbar tillväxt?

Herr talman! Det finns absolut den typen av diskussioner som utgår från att ett åldrande Europa med svagt barnafödande, framför allt i delar av Europa, måste mötas av att man gör sig mer attraktiv för inkommande arbetskraft. Sverige är ett exempel på detta, med kanske OECD:s mest öppna och liberala regler för arbetskraftsinvandring. Här finns som bekant lite olika uppfattningar kring hur den typen av regler ska se ut. Vi tycker också att det kopplar till en frihandelsstrategi. I grunden är EU en inre marknad, det vill säga tanken är att det ska vara fri rörlighet för handeln. Trots att detta har lovats sedan 50-talet vittnar nu många om att det i realiteten inte fungerar på det sättet. Det kan vi känna frustration över. Men det är väl så viktigt att försöka ha samma typ av öppna handel med andra delar av världen. Det finns absolut ett stöd - nu när den så kallade Doharundan, ambitionen att få en global, heltäckande frihandelsöverenskommelse, inte går att få i mål - för att i stället växla över till en regional strategi. Vi försöker sluta bilaterala avtal med viktiga handelspartner. Vi har gjort så med Sydkorea. Vi försöker nu göra det med Japan. Vi skulle behöva göra det med Indien, USA, de växande delarna av världsekonomin. I grunden skriver man in i de avtalen det som öppnar för större rörlighet och friare och öppnare handel. Jag tycker absolut att det är viktiga delar av sådant som EU borde prata mer om och som vi för det mesta kan enas om att vi ska vara drivande kring, även om jag också ska säga det uppenbara: Alla länder tycker inte likadant när det gäller synen på frihandel. Det tror jag är väl bekant.