Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Herr talman! Vi är här för att debattera socialförsäkringsutskottets betänkande 21 om ytterligare anpassning till Dublinförordningen. Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen i betänkandet.

Herr talman! Ingångna avtal ska givetvis följas, men frågan är under vilka omständigheter en part ensam ska fortsätta att följa avtal som övriga parter inte följer.

Att Dublinförordningen inte följs på det sätt som var tänkt är alldeles uppenbart. Principen bakom Dublinförordningen - att den som är i behov av skydd ska kunna söka det och få det så snart som man befinner sig på säker plats - står vi Sverigedemokrater till fullo bakom. Vi är trots allt det parti som under längst tid och med störst tydlighet har påpekat just detta: Hjälp ska ges så tidigt som möjligt till de behövande.

Det är inte värdigt att personer ska fortsätta att fly längre än nödvändigt eller att personer ska fortsätta att migrera för att de inte får ett värdigt mottagande i länder som kan erbjuda dem skydd.

Herr talman! Det faktum att vi trots detta har haft väldigt höga mottagandetal i vårt lilla land långt uppe i norra Europa, långt borta från konflikter och kriser i världen, talar för att denna princip verkligen inte har följts. Detta faktum talar för att de tankar som ligger bakom asylrätten, Dublinförordningen och principen om att söka asyl i första land har fallit bort totalt.

Dessa tankar gäller inte längre. De utnyttjas av kriminella. De utnyttjas av länder som inte vill ta sitt ansvar i ett race to the bottom för att förmå personer att flytta vidare. De utnyttjas av ligor som i sin tur utnyttjar personer som inte har något annat val.

De utnyttjas också av dem som, medvetna om reglerna, väljer länder att söka asyl i och som förflyttar sig vidare från säkra länder genom att inte registrera sig eller kontakta myndigheter, för att slutligen - ofta - landa i vårt lilla land.

Herr talman! Det kan tyckas rimligt - och det kan tyckas vara en bagatellartad teknikalitet - att svensk rätt ska anpassas efter de avtal som vi har ingått genom medlemskapet i Europeiska unionen. Men så länge som övriga länder inte följer dessa avtal är det inte rimligt att vi ska slå knut på oss själva i försök att ensamma stå upp för principer som ingen annan står upp för.

Att Dublinförordningen inte längre följs och inte är hållbar är uppenbart för hela EU. Just nu pågår, som vi alla vet, omfattande diskussioner om vad som ska gälla i framtiden. En lösning är långt borta, och det kommer att ta tid. Jag tror knappt att det är möjligt, men alldeles oavsett detta är det ett faktum att det som står på papperet i dag inte följs och inte fungerar.

Den proposition som ligger till grund för betänkandet, som handlar om just anpassning efter den gällande Dublinförordningen, lägger fram förslag som ytterligare kommer att öka incitamenten att söka sig vidare till Sverige.

Dessa förslag kommer att göra det ännu svårare för oss att säkerställa att Dublinförordningen - eller i alla fall principen bakom den - följs, i och med att de gör det lättare att överklaga och lättare att bromsa verkställigheten av så kallade överföringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Förslagen gör det lättare att bromsa verkställigheten av åtgärder som följer på det faktum att personer som har befunnit sig i ett annat EU-land - personer som har sökt asyl eller registrerats där och som ska få sin ansökan prövad i det landet - trots allt har tagit sig till vårt land. Dessa personer ska överföras tillbaka till det land där de ska få sin ansökan prövad, men med det förslag som ingår i propositionen kommer detta att försvåras.

Redan i dag sker alldeles för få överföringar. Redan i dag bär Sverige en börda som inte är rimlig. Redan i dag följer vi en ordning som skapar migration och som inte gynnar vare sig personerna på flykt eller de länder som ska hantera detta. De som gynnas är de som medvetet väljer att förkasta gällande regelverk.

Därför, herr talman, yrkar vi avslag på propositionen, trots att man skulle kunna tro att det är en bagatell att följa de avtal som vi har undertecknat. Vi har visserligen undertecknat dem, men de övriga som har undertecknat dem har redan brutit mot avtalen.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Herr talman! I dag behandlar vi frågan om ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen. Bakgrunden till frågan är att EU-parlamentet och rådet 2013 antog den omarbetade Dublinförordningen. Jag vill yrka bifall till propositionen 2016/17:150 Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen. Därmed vill jag också yrka bifall till förslaget i betänkande 2016/17:SfU21.

Innan vi ger oss in i detaljerna gällande den nya regleringen i detta förslag tycker jag att det är rimligt att vi tar ett steg tillbaka. Vad handlar egentligen denna fråga om?

I grund och botten handlar detta om huruvida vi tror att migration är en fråga där Europas länder måste samarbeta eller om vi tror att ensam är stark. Som socialdemokrat känner jag mig säker på att ensam inte är stark i dessa frågor och på att vi hanterar migration bättre i Europa om vi samarbetar. Det är också utgångspunkten för denna proposition.

Syftet med Dublinförordningen när den kom till var att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som har lämnats. En huvudprincip i förordningen var att en asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat.

Den omarbetade Dublinförordningen har ett vidgat tillämpningsområde och innehåller bland annat särskilda rättssäkerhetsgarantier för ensamkommande barn, bestämmelser om förvar och bestämmelser om informationsutbyte mellan medlemsstater. Detta är bra, även om effekterna på svensk rätt är mindre än vad som är fallet i många andra europeiska länder.

I artikel 27 anges bland annat att det ska finnas en rätt till omprövning i domstol när det gäller beslut om överföring. I förordningen finns tre alternativ för medlemsstaterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Det första är att man låter överklagandet innebära att personen har rätt att stanna kvar i landet under omprövningen.

Det andra är att man föreskriver att överföringen avbryts automatiskt - i sådana fall ska en domstol besluta huruvida överklagandet ska beviljas.

Det tredje är att man ger den berörda personen möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet.

Eftersom det tredje alternativet leder till snabbast verkställighet och dessutom är det som mest liknar dagens system i Sverige är detta det rimligaste alternativet. Det är också det alternativ som regeringen föreslår.

Vissa partier menar att det är förenligt med att bedriva en seriös politik att helt enkelt strunta i EU-förordningen. Det är det naturligtvis inte. Vi är med i EU, och det är bra för Sverige. Som en seriös part i EU-samarbetet är det också naturligt att leva upp till de avtal som vi har undertecknat.

Sedan flyktingkrisen 2015 har kommissionen lagt fram ett nytt förslag till förordning. Det är utmärkt och ligger väl i linje med vad exempelvis statsministern har uttalat, kort sagt att Europas länder ska dela på ansvaret för migration.

Trots att förordningen är under omarbetande är det klok politik att anta denna proposition, eftersom propositionen förespråkar den lösning som har snabbast verkställighet och den effektivaste lösningen och som dessutom ger den asylsökande snabbast möjlighet att få sitt fall prövat.

Jag yrkar bifall till propositionen.

Herr talman! Jag ska inte bli långrandig. Men jag noterade när jag läste igenom propositionen att regeringen valt det alternativ som ligger närmast nuvarande ordning, det vill säga att en överföring genomförs så snart det finns bevis på att det är ett annat land som ska hantera asylansökan. Man har valt det alternativ som skulle kunna kallas miniminivån i EU.

Det är bra att man för en gångs skull följer det man har sagt och lovat den svenska befolkningen, att lägga sig på en sådan nivå att det inte ska vara onödigt gynnsamt att ta sig till Sverige. Men det faktum att personer väljer att söka asyl i just Sverige bevisar i sig självt att Dublinförordningen inte har följts.

Inget av Sveriges grannländer är i en krissituation. Inget av Sveriges grannländer är i en sådan situation att vi kommer att vara första asylland. Det talas om möjligheten att ta flyget hit. Men om man på ett ordnat sätt kan ta sig ombord på ett flyg och ta sig hela vägen upp till oss har man befunnit sig i någon form av säkerhet tidigare, och då är det också där man ska ha fått hjälp.

Det talas ofta från EU och från övriga partier i denna kammare om flyktingkrisen och flyktingsituationen i världen som att det är Europa som ska lösa situationen, som att det är Europa som ensamt bär ansvar och som är den enda plats på jorden där man kan nå säkerhet. Så är verkligen inte fallet.

Jag undrar hur länge man avser att hålla liv i en politik som i slutändan drabbar personer i akut nöd i och med att man inte ger hjälp direkt där den behövs för att säkerställa att personer når säkerhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Herr talman! Som utgångspunkt tror jag att vi kan konstatera att vi närmar oss frågorna om Europasamarbete och migration från olika infallsvinklar.

Som Paula Bieler vet är Socialdemokraterna det parti som under lång tid har sett till att Sverige har ett bistånd i världsklass. Det har Sverigedemokraterna under lång tid varit emot, så att försöka hävda att det är sverigedemokratisk politik att stå upp för ett högt bistånd är faktiskt hittepå.

Till skillnad från de flesta sverigedemokrater tror jag på Sverige och på de värden som Sverige är uppbyggt på. Sverige är ett litet, exportberoende land som gynnas av handel. Vårt land gynnas av utbyte, och vårt land gynnas av samarbete. Detta tillsammans med värden som frihet och jämlikhet är nycklar till det svenska välståndet. I den kontexten är EU viktigt, för vad den här frågan faktiskt handlar om är om vi vill ha mer eller mindre samarbete.

Paula Bieler säger att Dublinförordningen inte gäller. Det är riktigt att det är några länder i Europa, ofta styrda av partier med liknande ideologiska utgångspunkter som Sverigedemokraterna, som inte följer Dublinförordningen. Men de flesta länder följer Dublinförordningen.

Då blir frågan: Vad är Sverigedemokraternas lösning framåt?

Min uppfattning är att Sverige ska fortsätta på den inslagna vägen, som handlar om att föra en seriös migrationspolitik som är i linje med den i resten av Europa, men vi ska också följa ingångna avtal. Det är bra för Sverige, och det är bra för svenskarna.

Herr talman! Det var mycket snack men lite svar på den konkreta frågan. Frågan jag ställde var varför och hur länge man avser att hålla liv i ett system som faktiskt drabbar de nödställda.

Det var inte länge sedan som det kom en rapport från FN om att bland dem som landar på Italiens stränder, som tagit sig dit över Medelhavet, är det mindre än 3 procent som har asylskäl. Det har uppdagats att i flyktingläger som finns nära, där personer kan söka akut skydd för sig själva och sina närmsta samlat med sin familj, kan vi inte säkerställa att de får mat och att de har ett liv som kanske inte är värdigt på det sätt som vi avser med värdigt men tillräckligt för att kunna överleva och sedan ordnat kunna söka sig vidare via vidarebosättningsprogram. Det är vår väg framåt. Det har varit vår väg framåt under lång tid att satsa på att hjälpa där hjälpen behövs, att satsa på att garantera personer i akut kris en överlevnad. Låt därefter vidare migration för att höja välfärden vara organiserad och ordnad via visumansökningar, via vidarebosättningssystem och via klassiska ansökningar om uppehållstillstånd i förväg.

Låt oss vara ärliga: Det är ingen vid Sveriges gränser som flyr för sitt liv. Det är ingen vid Sveriges gränser som kommer att dödas just där och då. Där är man på säker mark.

Sveriges, EU:s och västvärldens politik hjälper inte dem som flyr för sitt liv. Det är klart att man vill hjälpa dem man ser nära sig, men den politik som naiva länder har fört i syfte att stilla sitt samvete har drabbat de mest nödställda. Den har gjort det lönsamt att ta livsfarliga vägar i jakten på ett bättre liv i stället för att vi garanterar liv för dem som behöver det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

(Applåder)

Herr talman! Ja, Paula Bieler, det är klart att du kan säga att det är mycket snack, men låt oss gå tillbaka och fundera på vad den här frågan faktiskt handlar om. Jo, den handlar om i vilken mån vi vill följa EU-rätten eller inte och i vilken mån vi tror att det är bra för Sverige att stå upp för de avtal som vi har ingått. Det är vad frågan handlar om. Den handlar inte om migrationspolitiken i allmänhet, utan den handlar om vilken väg Sverige ska ta när det gäller att hålla ingångna avtal.

Vi socialdemokrater har varit tydliga när det gäller migrationspolitiken. Vi kommer att se till att Sverige inte hamnar där vi hamnade 2015 genom att ha ett regelverk som inte avsevärt skiljer sig från det i resten av Europa.

Vi socialdemokrater har dessutom, till skillnad från Sverigedemokraterna, arbetat med förslag kopplat till ett kvotsystem, vilket gör att det finns lagliga vägar in i Europa för människor som flyr för sitt liv. En annan skillnad är att ni vill bryta avtal. Er politik skulle förstöra Sveriges rykte.

Det är inte på något sätt rimligt att göra Sverige till någon form av europeiskt utstött land, som Polen, Ungern och andra länder som styrs av politiker med liknande ideologisk hemvist som Sverigedemokraterna.

Att bryta avtal är dåligt för vår handel, dåligt för vårt rykte och dåligt för vår migrationspolitik. Kort sagt: Det är dåligt för Sverige och dåligt för svenskarna.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Även om jag formellt inte kan göra det å de övriga allianspartiernas vägnar vet jag att de också skulle ha yrkat bifall till förslaget om de hade deltagit i debatten.

Detta är kanske inte världens mest spännande betänkande, men det berör en av de mest centrala delarna av EU:s gemensamma migrationspolitik.

Låt mig först sätta in detta i ett lite större perspektiv. Enligt UNHCR var 65 miljoner människor på flykt 2016. För att ge en bild av omfattningen har Storbritannien, Frankrike och Thailand var för sig 65 miljoner invånare. Det är alltså som om hela Frankrikes befolkning skulle vara på flykt. I kontrast till detta tog EU emot 1,3 miljoner, vilket motsvarar Estlands befolkning. År 2016 tog Sverige emot 29 000 asylsökande.

Dessa siffror får mig att dra två slutsatser. Den ena är att vid en jämförelse av antalet asylsökande till Sverige åren 2015 kontra 2016, med 163 000 respektive 29 000, kan jag konstatera att de åtgärder som Sverige införde med gränskontroll och transportöransvar visar att vi i det korta perspektivet bara kan lita på oss själva.

I avvaktan på att EU axlar migrationsrollen ordentligt tror jag att det temporärt bästa skulle vara att återvända till den 1 maj 1958 och den nordiska passunionen. Då upphörde den interna passkontrollen inom Norden, och man uppehöll en gemensam nordisk gränskontroll vid Nordens yttre gräns.

Men i det längre perspektivet och när vi ser flyktingsituationen i världen är det långsiktigt enbart EU som har storheten att kunna hantera flyktingströmmarna på sikt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ytterligare anpassning av svensk rätt till Dublinförordningen

Låt oss efter denna utvikning återvända mer konkret till dagens betänkande.

Dublinförordningen har två huvudfunktioner. Den mest uppenbara och mest diskuterade är hur vi fördelar de asylsökande mellan medlemsstaterna, alltså vilken stat som har ansvaret för att bedöma behovet av skydd. Det är det land som tagit störst del av den asylsökandes inresa eller, enklare uttryckt, det land inom EU som den asylsökande först anlände till. I detta första land ska den asylsökande registreras, och då har det landet ansvaret för asylutredningen.

Den andra funktionen är den andra sidan av statens ansvar: att utföra en asylutredning. Det är den asylsökandes rätt att få sin sak prövad. En asylsökande ska inte riskera att skickas fram och tillbaka mellan två länder som pekar finger åt varandra och säger: Det är ni som har ansvaret.

Dublinförordningen, som bland annat bygger på registrering i första EU-land, har fungerat dåligt. Vi i Alliansen har drivit på för att få fram en omfördelningsmekanism, alltså en omfördelning som automatiskt träder i kraft utan särskilda politiska beslut.

Detta ska ses i ljuset av det politiska beslutet att omfördela 160 000 efter flyktingkrisen 2015 och där det fram till februari i år enbart har omfördelats 12 000 av de 160 000. En automatisk mekanism är alltså att föredra framför enskilda politiska beslut.

En automatisk mekanism ska kompletteras av att det ska kosta att inte sköta sig. Följer man inte EU:s regler ska det få ekonomiska följder.

I denna fråga skjuter vi regeringen framför oss. Nu långsamt börjar regeringen driva denna linje i förhandlingarna. Det är denna omfördelningsmekanism som förorsakat totalstopp i förhandlingarna om Dublinförordningen.

Det finns propåer om att den nuvarande förordningen snart kommer att förändras. Varför då göra små justeringar i den nuvarande, alltså yrka avslag på propositionen? Frågan är relevant, men med hänsyn till att förhandlingarna avseende Dublinförordningen gått i stå tror jag att det kommer att dröja.

Den förändring som föreslås handlar om att få bättre rättssäkerhet men också om att behålla effektiviteten i verkställigheten av Dublinförordningen.

Medlemsstaterna hade tre alternativ att välja på, och betänkandet föreslår det som är mest likt den praxis som redan råder i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)