Vissa motioner inom finansutskottetsberedningsområde

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till vår reservation nr 1 under punkten 1 i betänkandet men ställer mig också bakom reservationerna nr 6 och nr 7. Staten ska som arbetsgivare vara ett föredöme när det gäller att utveckla de enskilda medarbetarnas förmåga och möjligheter. Det innebär bl.a. att staten ska behandla män och kvinnor likvärdigt och genom en öppen och modern arbetsgivarpolitik ska bidra till en mer jämställd arbetsmarknad. Detta innebär att man ska underlätta för både män och kvinnor att utvecklas på arbetsplatserna och att man ska vara lika öppen för den förmåga och den kompetens, oavsett kön, som den enskilde besitter. På det viset bryts gamla attityder ned, och det underlättas för fler kvinnor att nå ledande positioner. Det är inte genom positiv särbehandling och kvo- tering som man får ett långsiktigt genomslag för jäm- ställdhet i arbetslivet och inom den offentliga förvalt- ningen. Det har riktats kritik mot bristande kvinnlig repre- sentation inom den statliga förvaltningen, och samti- digt kommer det rapporter om att löneskillnaderna mellan kvinnor och män ökat kraftigt i Statsrådsbe- redningen och inom Utrikesdepartementet och Jord- bruksdepartementet. Detta måste åtgärdas. Därför vill vi att regeringen tillsätter en utredning om effekterna av den egna arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga sektorn. Det är förändringar av attityder och av synen på individens egen kraft och egna möjligheter som be- hövs. Det behöver tänkas om och tänkas nytt. Det behövs en annan politik, som inte enbart omfattar arbetsgivaren utan arbetslivet i stort. Fru talman! Det behövs en annan politik för skola, vård och omsorg, det behövs en annan skattepolitik och det behövs en politik för hushållsnära tjänster. Kort sagt, fru talman: Det behövs en annan regering, för då kan det bli möjligt att kombinera arbetsliv med familjeliv. Fru talman! Så över till frågan om skatten på va- lutatransaktioner. Finansutskottet föreslog förra våren ett tillkänna- givande i denna fråga med en formulering som an- tydde att dagens finansiella marknad inte kunde ac- cepteras i ett globalt perspektiv eller i vart fall kraftigt kunde ifrågasättas. Men man skrev också: "I mångt och mycket är finansmarknadernas om- vandling en positiv utveckling. Växling av valutor och finansiering av handeln mellan länder har blivit enklare och billigare. Samtidigt har tillgången på investeringskapital ökat." Nu har denna positiva utveckling skett under tiden som finansmarknaderna har blivit mer transparenta och öppna. Det har alltså skett utan hinder som en global skatt. De olika regionala finanskriserna som beskrivits har mer berott på brister i de lokala finansi- ella systemen, som inte har varit tillräckligt transpa- renta och där också kreditrisker tagits mot bakgrund av dåliga analyser. Snarast är det så att genom den fria globala rörlig- heten har bankerna kunnat fördela riskspridningen av riskkapitalet och därmed minskat riskerna och för- lusterna. Detta leder till att rikskapital skapas på sta- bilare grunder och med lägre räntor. På så sätt gagnar det tillväxten globalt, även behovet av tillgång till riskkapital för utvecklingsländerna, och detta med en rimlig ränta. En global skatt kommer att fungera som en tull, dvs. hindrande för finansiell handel. Därmed blir det högre ränta och sämre tillgång på riskkapital. Detta kommer att försvåra för utvecklingsländerna att få del av riskkapital för sin utveckling och dessutom leda till högre kostnader med exempelvis stigande räntor. Det rimliga, fru talman, borde vara att fortsätta på den utveckling som den finansiella marknaden hittills har genomgått i ett globalt perspektiv och undvika ökade friktionsmoment i systemen. Fortsatt avregle- ring är en bättre väg att gå, för den har visat sig ge både lägre räntor och stabilare marknader. Fru talman! Det är dags att redan nu avskriva en eventuell Tobinskatt. Så gäller det finansieringen av större infrastruk- turinvesteringar. För att överblicka de framtida kost- naderna för investeringsbehoven avseende infra- strukturfrågorna är en anslagsfinansiering mer ända- målsenlig. En lånefinansiering som sker via statliga bolag inskränker väsentligen riksdagens möjligheter att utöva sin finansmakt. Mot bakgrund av det ökade antalet infrastruktur- projekt som påbörjats med upplåning från staten eller statliga bolag riskeras följande effekter: 1. Olika utgifter som staten står för redovisas inte över statsbudgeten och återspeglar inte de bud- getmässiga åtagandena. 2. De faktiska utgifterna bokförs inte när de uppstår utan senare. 3. En lånefinansiering ger inte utgiftstaket något reellt innehåll. 4. En lånefinansiering skapar inte något ökat realt utrymme som gör det möjligt att öka investering- arna totalt i samhället. Räntor och amorteringar för de stora skulder som nu byggs upp på infrastrukturområdet riskerar att minska möjligheterna för kommande riksdagar att fatta egna beslut med hänsyn till framtida priorite- ringar. Ska skatten höjas, eller får skolan, vården, omsorgen, polis och rättsväsende träda tillbaka till förmån för att betala de nu påtagna lånen? Vi anser därför att regeringen måste återkomma till riksdagen med en beräkning av hur den framtida kapitalkostnaden för upplånade infrastrukturprojekt ska kunna finansieras. Det har vi rätt att få veta, om inte annat som skattebetalare. Till sist, fru talman, är det glädjande att utskottet är enigt i tillkännagivandet om betalkort i staten, där huvudregeln blir ett kort med personligt betalningsan- svar. Därmed ställer man sig bakom en motion av moderaten Per Bill.

Fru talman! Det här betänkandet innehåller ett antal olika teman och är något av ett uppsamlings- heat. Jag vill yrka bifall till reservation 2, som gäller jämställdhetsaspekter på den statliga arbetsgivarpoli- tiken. Sedan har vi en annan motivering när det gäller Tobinskatten. Det är ju någonting som tidigare har debatterats och avhandlats här i kammaren, och där kommer vi att lägga ned våra röster och rösta gult. Vad gäller reservation 5 är vi i princip eniga med den. Det handlar inte - som Bengt Silfverstrand, som inte är här nu, tror - om att man hakar på något. Om man är enig, och det är en bra sak, så är det så, punkt slut. Punkt 1, fru talman, har en lite märklig historia. Den går tillbaka på bl.a. en motion från Kristdemo- kraterna, där vi kritiserade regeringen för den i olika sammanhang ganska yvigt i sin tur kritiserar närings- livet för att den kvinnliga representationen i beslutan- de församlingar är för skral, för dålig. Vi tyckte att det var rimligt att man undersökte hur det står till i regeringens eget fögderi. Där fann vi och andra att det inte stod bra till alls. Man brukar och ska ju rimligtvis sopa rent fram- för egen dörr. Regeringens företrädare har t.ex. moti- verat att det är så få kvinnliga ambassadörer med att det finns för få kompetenta kvinnor, och det ser vi som en ren oförskämdhet. Såvitt jag förstår har inte minst Vänsterpartiet våndats över hur man ska klara sig ur detta att Krist- demokraterna driver en ståndpunkt som inte passar den bild av Kristdemokraterna som Vänsterpartiet och Johan Lönnroth gärna vill ha. Man har i utskotts- betänkandet en - förstå mig rätt här - politiskt korrekt text, och jag skulle säga att den också är sakligt kor- rekt. I början står det t.ex. att den ekonomiska politi- ken i Sverige måste få ett ännu tydligare genusper- spektiv än i dag för att kunna bryta det maktmönster som ger kvinnor sämre karriärmöjligheter, sämre lön och mindre makt endast därför att de är kvinnor. Gudrun Schyman brukar tala om "könsmaktsperspektiv", Karin Pilsäter använde ordet "genderperspektiv", och här står det "genusperspektiv". Det är kanske inte så noga - det viktiga är ju vilket innehåll man lägger i detta. Jag skulle vilja säga att det egentligen är mer än ett per- spektiv. Det finns en dimension vad gäller kön som både i vår historia och nu har gjort att kvinnor be- handlas orättvist just på grund av kön och inget annat. Man kan naturligtvis formulera detta på många olika sätt. Man kan definiera det på olika sätt och ge det olika etiketter. Vi vet att ett ord eller en beteck- ning som kan vara kontroversiell är just "feminism". Man kan i litteraturen se att definitionen av feminism kan variera, men det finns ändå en övergripande sam- stämmighet om att det handlar om en politisk rörelse som arbetar för att uppnå jämställdhet mellan könen. Då förutsätts en insikt i könens betydelse för vissa maktförhållanden i samhället. Det handlar inte bara om maktförhållanden utan även om maktstrategier. Jag tycker att det är en viktig insikt, i och för sig inte bara vad gäller kön utan även vad gäller en del andra snitt som man kan dra i vårt samhälle. Johan Lönnroths partiledare har sammanfattat detta bl.a. i en DN-artikel efter det berömda taliban- talet, där hon liksom lade ut texten lite mer. Då fram- kom att hennes vision var ett samhälle som i prakti- ken respekterar varje människas lika värde. Då kom- mer vi tillbaka till att det handlar om man, kvinna, människa och mänskliga fri- och rättigheter. Jag tycker att det finns mycket där som man kan vara överens om. När man ser på andra definitioner av feminism är det en del som kanske är lite vidare. I Kvinnohistorisk uppslagsbok talar man t.o.m. om att det kan vara en världsåskådning och en rörelse som arbetar för att annat samhällssystem. Andra definitioner kan mer inrikta sig på att det är en politisk ideologi, och då en politisk ideologi som är så omfattande att den konkur- rerar med andra politiska ideologier. Åter andra kan tala om att feminism mer är ett kritiskt perspektiv som strävar efter att identifiera, blottlägga och för- ändra maktstrukturer som är knutna till kön - defini- tivt orättfärdiga maktstrukturer som är knutna till kön, skulle man kunna säga. Tittar man på det här ärendets hantering ser man att det uppenbarligen var ett problem att Kristdemo- kraterna drev kravet att regeringen skulle komma med en redovisning av hur man skulle skärpa sig - en utförlig redovisning av hur kvinnorepresentationen skulle öka. När vi hade fått betänkandet och kom till sam- manträdet i finansutskottet låg det ett rättelseblad där. Där kunde man finna att majoriteten hade tagit från vårt yrkande. Man kan göra en lätt textanalys, som det heter i finansutskottet nuförtiden, och se att det var rakt av taget, med i och för sig lite tillägg. Det står nu: "Utskottet förutsätter att regeringen härvid lämnar en utförlig redovisning av hur kvinnorepre- sentationen bland myndighetschefer, ambassadörer och" har man klokt lagt till "statliga utredare skall öka och vad som ytterligare kan göras för att utjämna obefogade löneskillnader". Så får jag här höra av min meddebattör Johan Lönnroth att politik inte är logik. Men politik ska ju vara logisk. Jag tror också att Lönnroth är med på att politik ska vara etisk i någon mening. Liksom i mo- ralfilosofin hör etik ihop med politik. Jag vill ställa en fråga. Schyman pekar ut de kvinnor som kanske är värst drabbade, arbetarklassens kvinnor. Vänsterpar- tiet har problemet med att å ena sidan ha klasskampen och å andra sidan ha könskampen. Man har hela tiden konfliktperspektivet. Vi har ett annat perspektiv på de sakerna och talar mer om försoning, osv. Vad är ert sätt att hantera Kristdemokraternas och Maria Larssons motion ett exempel på? Vilken makt- strategi är det ett uttryck för? Det kanske finns ett könsperspektiv där också, Maria Larsson är trots allt kvinna. Hon kanske kan konkurrera med arbetarklas- sens kvinnor. I och med att hon är en kristdemokra- tisk kvinna upphävs på något sätt etiken. Det är unge- fär som när arbetarklassens intressen i ett revolutio- närt sammanhang ska föras framåt. Då upphör även etiken, och det blir ett slags nytta för arbetarklassen. Här har vi en maktordning som er hantering har gett ett exempel på och gett ett ansikte åt. Kristdemo- kraterna - i det här fallet i form av en kommittémo- tion som Maria Larsson, men naturligtvis också flera, står bakom - kan man hantera på ett sådant sätt. Man tar yrkandet, man ser till att det blir en majoritet och ett tillkännagivande till regeringen, men sedan av- styrker man motionen. Är det snyggt, Johan Lönn- roth?

Fru talman! I betänkandet behandlas ett motions- krav från Centerpartiet som berör jämställdheten med krav på en lönerevision i den statliga verksamheten i syfte att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män vid likvärdigt arbete. Det handlar alltså om jäm- ställdhet. Den har gått åt fel håll under den nuvarande mandatperioden, trots att löften om motsatsen gavs vid förra valet. Både EU och JämO har kritiserat Sverige för en mycket könssegregerad arbetsmarknad. 37 % av den kvinnliga arbetskraften finns inom den offentliga sektorn. Procentsatsen för män är endast 14 %. Men det är männen som helt klart har de ledande befatt- ningarna. Utnämningspolitiken och andra åtgärder har förstärkt skillnaden. Det är verkligen ingenting som Simone de Beauvoir eller Nina Björk skulle ha jublat över, och det gör inte heller vi från Centerpartiet. I reservation nr 3 anför vi en rad ytterligare skäl för vårt förslag om en statlig lönerevision. Det hand- lar om att ledaregenskaperna hos kvinnor som verkar i manliga strukturer ofta osynliggörs, att arbetet med att utforma modeller för att mäta resultaten av jäm- ställdhetsplanerna måste intensifieras och en del an- nat. Utskottsmajoriteten har emellertid avvisat våra krav. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reserva- tion nr 3. I övriga punkter yrkar jag bifall till utskot- tets förslag till beslut i betänkandet.

Fru talman! Jämställdhetsarbetet har onekligen gått mycket långt i vårt land. Kvinnor har inte bara rösträtt, utan vi har en jämställdhetslag, kvinnor kan sitta i regeringen eller vara talman, och vi får höra Agne Hansson referera till Simone de Beauvoir i en helt vanlig riksdagsdebatt. Jämställdheten har nått långt, men den är inte framme vid målet. Det fick vi en väldigt tydlig illustration till här- omveckan när Bosse Ringholm, allas vår finansmi- nister, kommenterade det faktum att Finansdeparte- mentet är sämst av alla departement - och de är rätt så dåliga allihop - att ha kvinnor att leda viktiga ut- redningar, eller utredningar över huvud taget. Det kommenterade Bosse Ringholm med att det saknas kvinnor med den rätta sortens kompetens för att hålla på med sådana svåra saker som skattepolitik. När jag frågade statsminister Göran Persson i denna kammare om han delade Bosse Ringholms uppfattning att kvinnor inte hade den rätta sortens kompetens - vad nu rätt sorts kompetens är i Finans- departementet - sade han att det måste vara något fel. Han sade också att det i huvudsak var kvinnor som bar ansvaret för genomförandet av budgetsaneringen. Då blev jag jätteförvånad. Jag har alltid fått höra att det var Göran och Erik. Johan var med hjälpte till, och Pekka var med en väldig massa och hjälpte till. Jag hörde aldrig talas om några kvinnor som sanerade statsfinanserna. Nu får vi höra att det var kvinnor som var i stort sett ansvariga. Men det är väl som vanligt. Bakom varje framgångsrik man står en ett antal mycket förvånade kvinnor. Så är väl även fallet i den här frågan. Vi har mycket långt kvar för att nå den jämställd- het vi strävar efter. Löneskillnaderna minskar inte, utan de ser tvärtom ut att öka. Vi har en låg andel kvinnor på ledande positioner i näringslivet men även inom de statliga verksamheterna, de statliga börsbo- lagen och i statliga utredningar. En av orsakerna till att vi inte kommer längre är att även om vi nu talar om detta och funderar och resonerar mycket är majoriteten fortfarande inte i tillräckligt hög utsträckning beredd att verkligen utmana maktstrukturer och undanröja orsakerna. Man vill lägga på, lappa över och kompensera. Men man är inte beredd att riktigt gå i clinch med maktordning- en. Det är därför vi också får fortsätta att höra när- ingslivet beklaga sig över bristen på hushållstjänster och annat som gör att det inte har kvinnor på ledande positioner. De politiska ledarna säger: Titta inte på oss. Titta på hur det ser ut i näringslivet i stället. Ing- en tar tag i att lösa de uppgifter man själv har ansvar för, utan alla skyller på någon annan som är sämre eller inte gör vad den ska. Däremellan ligger kvin- norna som ett salladsblad klämda i sandwichen. Jag tycker att var och en ska sopa framför egen dörr. Staten har i uppgift att inte bara bedriva en poli- tik som skapar goda villkor i största allmänhet i sam- hället utan ska faktiskt också först och främst se till att själv som arbetsgivare vara ett föredöme och se till att skapa mycket goda villkor inom den staliga verk- samheten och självklart också i kommuner och landsting. Samtidigt vet vi att när det gäller inte bara orättvi- sa löner utan över huvud taget usla arbetsvillkor är de offentliga arbetsgivarna i särklass. Staten borde vända på den steken och gå före med rättvisa löner, ge män- niskor makt över sin arbetstid och även möjlighet att kunna köpa sig tid. Fru talman! Det finns en annan fråga som på ett sätt handlar lite grann om samma sak, nämligen sym- bolhandlingar, men som egentligen ligger väldigt långt bort. Det är skatt på valutatransaktioner. Jag skulle vilja ägna någon liten minut åt att uppmana majoriteten att inte svika u-länderna. När man talar om Tobinskatt är det precis som att ni har gått på reklamen, liksom barn går på reklamen för Kinderägg. Ni vet när barnen i reklamen säger: Mamma köp en leksak, men det ska vara någonting gott, och det måste vara en överraskning! Då säger mamman: Men det är ju tre önskningar i en! Det går inte! Sedan visas det upp ett Kinderägg, och så går det visst. Det är bara det att Kinderäggen innehåller leksa- ker som bara går sönder, chokladen är sliskig och kladdig och barn sätter den böna som leksaken ligger i i halsen. Tobinskatten är politikens Kinderägg. Man vill att den ska stabilisera finansmarknaderna, finan- siera FN och ge möjligheter till ett höjt u- landsbistånd. Det är tre önskningar i en, och resultatet är precis som med Kinderägget: Det funkar inte, det är ingen bra lösning och man sätter saker och ting i halsen. Diskussionen om Tobinskatt är kontraproduktiv därför att den hindrar oss från att i stället aktivt arbeta för att verkligen lösa uppgifterna. Problemet med bistånd är inte att det saknas skattebaser, utan det är att det saknas en biståndsvilja i den rika världen. Vi får inte låta en Tobinskatt genomföras i syfte att sta- bilisera finansmarknaderna eftersom det finns alltför mycket som talar för att det i stället snarast skulle destabilisera dem och driva upp kostnaderna på ka- pitalmarknaderna för u-länderna. I stället ska vi se till att med ännu större energi driva igenom andra viktiga reformer för att stärka stabiliteten och även för att bekämpa illojal skattekonkurrens och skatteparadis. Fru talman! Med uppmaningen till majoriteten att strunta i Tobinskatten och inte gå på sådan här Kinde- räggsreklam vill jag, trots att jag står bakom mina reservationer, yrka bifall bara till reservation nr 4.

Fru talman! Kolleger och åhörare! Jag är stolt över att tillhöra det parti som var allra först i riksda- gen med att ha en majoritet kvinnor i sin riksdags- grupp. Det tycker jag att ni alla skulle kunna efter- sträva. Det är också det som jämställdhet handlar om: Alla ska på alla plan - på det individuella planet och i alla verksamheter - ta sitt ansvar. Det finns väldigt mycket att göra. Det är ganska lätt att se detta på de olika partierna när man tittar på hur många män och kvinnor de har och vilka uppdrag dessa män och kvinnor har. Då är det lätt att inse att bristen på jämställdhet finns i många delar av sam- hället. Det finns många olika ställen där man kan ta ett ansvar. Jag vill kommentera det som Agne Hansson sade lite grann. Han nämnde EU-kritiken mot att Sverige har en så könssegregerad arbetsmarknad. Det är sant. Men man glömmer bort att Sverige är ett av de EU- länder där flest kvinnor jobbar. Om man kollar på de andra EU-länderna ser man att många kvinnor är hemmafruar där. Det är också det som har bidragit till att vi i Sverige har en mer könssegregerad arbets- marknad. Eller är det jämställdhet att det bara är 60 % av kvinnorna som förvärvsarbetar? Det är också en del av jämställdheten att Sverige har nått en så hög förvärvsfrekvens bland kvinnor. En av de saker som jag uppskattar allra mest i Sverige är att det är möjligt för nästan alla att skaffa sig en själv- ständig ekonomi. Det är det som kan göra dig jäm- ställd i en relation t.ex. Du har möjlighet att lämna en man därför att du kan ha en självständig ekonomi. Man har också bättre möjligheter att skaffa sig en utbildning i Sverige än i de flesta andra EU-länderna. Det bidrar också till jämställdheten. Vi har alltså möjligheten att skaffa oss en utbild- ning och möjligheten till en självständig ekonomi. Detta är en grundbult i jämställdheten, och det är också det som skiljer oss i Sverige från många delar av världen där man är mer beroende av familjen där- för att man inte har de sociala skyddsnät som vi har här eller möjligheten att skaffa sig en självständig ekonomi. Här är Sverige i världsklass, och det tycker jag inte att man ska glömma bort. När det gäller jämställdheten vill jag också kom- mentera de andra EU-länderna. Hur många män i t.ex. Spanien och Italien jobbar som sjuksköterskor? Hur många män jobbar på dagis? Vi är inte tillräck- ligt bra i Sverige än, men vi har en utveckling åt rätt håll. Vi har män som börjar komma in på de här ar- betstillfällena. Det är också en del av jämställdheten. Med den erfarenhet som jag har - jag har bott i Tyskland väldigt länge - vet jag att i många andra EU-länder är jämställdheten bättre bland överklassen och den övre medelklassen. Där finns det också mindre diskriminering. Däremot finns det mycket mer av klassamhälle. Det är alltså lättare att vara kvinna eller att vara palestinier och jobba i Italien, Tyskland eller England om du är välutbildad och om du har kommit in på arbetsmarknaden och tillhör övre medelklass. Om du däremot inte gör det så är du mycket mer utsatt både som kvinna och om du har invandrarbakgrund. Detta är något som jag tycker att man ska reflektera över när man jämför sig med de andra EU-länderna. Jag är väldigt glad över alla de tillkännagivanden som vi gör i betänkandet när det gäller den statliga arbetsgivarpolitiken. Jag vill bl.a. betona hur viktigt det som utskottet förutsätter är, dvs. att regeringen ska lämna en redovisning av hur kvinnorepresentatio- nen bland myndighetschefer, ambassadörer och stat- liga utredare ska öka och av vad som ytterligare kan göras för att utjämna obefogade löneskillnader. När det gäller den delen tycker jag att utskottet har kom- mit med bra tillkännagivanden. När det däremot gäller den del som handlar om jämställdhet i arbetslivet generellt så tycker jag inte att man har tagit tillfället i akt att göra uttalanden som skulle förbättra jämställdheten. Jag tror att några saker är viktiga för att förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden, men också för att stärka gravida kvinnors situation och föräldrars ställning på arbets- marknaden. Vi i Miljöpartiet vill se ett utbyggande av föräld- raförsäkringen men också en förstärkning av pappa- profilen i den. Vi vill flytta lönediskrimineringsären- den från arbetsdomstolen till en allmän domstol för att kunna effektivisera lagstiftningen. Vi tror också att det är oerhört viktigt att politiker som arbetsgivare i såväl kommuner och landsting som stat i de närmaste årens löneförhandlingar prioriterar kvinnornas löner. Vi tycker också att ett oerhört viktigt steg är att införa en arbetstidsförkortning. Vi vill minska normalar- betstiden till 35 timmars veckoarbetstid till år 2006. En annan viktig sak är att vi vill stärka föräldrale- dighetslagen. Arbetsgivare ska ha skyldighet att visa att det saknas samband mellan missgynnande av personer och föräldraskap. Det finns alltså en hel del olika insatser som man kan göra för att förbättra för kvinnor på jämställd- hetsområdet men också för att stärka gravida kvin- nors och föräldrars ställning på arbetsmarknaden, vilket vi tycker är viktigt. Där finns det en hel brister i dag. Jag vill också kommentera en annan sak. Vi har sett att löneklyftorna börjar öka nu mellan män och kvinnor. Det är allvarligt, det är en backlash och absolut inget som man ska vara stolt över. En orsak till det är de ökade löneklyftorna. Vi har fler och fler som har en högre lön. Det är ju någonting som man oftast vill ha på den borgerliga sidan, men en av an- ledningarna till de ökade löneklyftorna mellan män och kvinnor är att det också generellt sett finns ökade löneklyftor. Vi har en lönespridning som är mycket större i dag än tidigare. Det är tyvärr en bidragande faktor. Jag tror också att man kommer att behöva göra en stor satsning inom den offentliga sektorn på att öka kvinnors löner. Det kostar pengar. Jag skulle vilja se hur den borgerliga sammanslagningen av de olika partierna vill finansiera mer medel till den offentliga sektorn. Det behövs mycket av det om man verkligen vill göra någonting för att öka kvinnors löner i den offentliga sektorn.

Fru talman! Vi tänker inte slå ihop de borgerliga partierna, om Yvonne Ruwaida nu tror det. Jag begärde ordet för att säga att jag tycker att det är lite fegt av ansvariga samarbetspartier att hänvisa till tekniken i statistiken för att skylla ifrån sig när det gäller den bristande jämställdhet som vi har i det här landet. Det var det ena. Det andra är att jag också är stolt över att tillhöra min riksdagsgrupp, Centerpartiets riksdagsgrupp. Vi är inte helt jämställda. Vi har en majoritet kvinnor i gruppen. Vi är tio kvinnor och åtta män.

Fru talman! Det tycker jag är beundransvärt av Centerpartiet. Men vi var ändå det första partiet som hade en majoritet kvinnor i vår riksdagsgrupp. Jag tycker att fler partier borde följa det exemplet. Cen- tern har ju gjort det nu. Jag hoppas att de fortsätter att göra det. Jag tycker att det är oerhört viktigt att se helheten när det gäller statistiken. Det går inte bara att säga att vi har en mer könssegregerad arbetsmarknad än de andra EU-länderna. Det är färre kvinnor som över huvud taget förvärvsarbetar i de andra EU-länderna. Då blir följden denna. Det är faktiskt en grundorsak. Dessutom är det väldigt få män i andra EU-länder som jobbar i det som i Sverige är kvinnodominerade yrken som sjuksköterska eller på dagis. Det är många fler i Sverige, även om det än så länge är alldeles för få här också. Det går inte att använda all statistik rakt av. Det här används ganska mycket som ett slagträ i den svenska debatten om jämställdheten, men jag tycker att det är fel. Jag tycker att man ska kritisera de andra EU-länderna för att de har fler hemmafruar än vad vi har i Sverige. De har väldigt många hemmafruar. De här kvinnorna är ofta påtvingade att vara hemma. I länder som Italien, Frankrike och Spanien kan väldigt många kvinnor inte skilja sig från sina män såsom man kan göra i Sverige eftersom de är ekono- miskt beroende av sina män. De har ingen möjlighet att skaffa sig en självständig försörjning. De som kan det tillhör en välutbildad medelklass. Är det jäm- ställdhet? För mig är det inte det. Därför har man inte en könssegregerad arbetsmarknad. Det är färre som har sina barn på dagis eftersom mammorna är hem- ma. Jag tycker att det är ett ganska dåligt exempel.

Fru talman! Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla livets olika områden. Jämställdhet mellan kvin- nor och män är en av de grundläggande principerna för ett demokratiskt samhälle. Trots att vi arbetat med dessa frågor i Sverige under lång tid finns ännu mycket kvar att göra. Vi måste bryta det mönster som ger kvinnor sämre karriärmöjligheter, sämre lön och mindre makt endast därför att de är kvinnor. Kvinnors rätt till arbete med rättvisa löner och tillgång till alla poster på alla beslutsnivåer måste bli en självklarhet. Fru talman! Staten är en stor arbetsgivare med drygt 230 000 anställda. Det borde vara självklart att staten är en förebild när det gäller jämställda arbets- villkor. Finansutskottet vill framhålla att regeringens utgångspunkt i jämställdhetsarbetet är att såväl den politiska som den verkställande delen av regeringsar- betet ska genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv. Detta framgår bl.a. av regeringens chefspolicy där en prioriterad fråga är att öka andelen kvinnliga myn- dighetschefer. Så långt som det är möjligt ska det alltid finnas både en kvinnlig och en manlig kandidat med i det slutliga urvalet inför tillsättningar av myn- dighetschefer. Finansutskottet förutsätter att regering- en lämnar en utförlig redovisning av hur kvinnorepre- sentationen bland myndighetschefer, ambassadörer och statliga utredare ska kunna öka samt vad som ytterligare kan göras för att utjämna obefogade löne- skillnader. Utskottet anser vidare att jämställdhet mellan kö- nen och en arbetsmiljö där diskriminering på grund av kön inte förekommer måste vara en självklarhet i den statliga förvaltningen. Fru talman! I arbetet som myndighetschef ingår att skapa goda arbetsförhållanden och ta till vara och utveckla de anställdas kunskaper och erfarenheter. Myndighetschefer ska också aktivt motverka att lön sätts efter kön. Finansutskottet anser att det måste vara en förutsättning att de myndighetschefer som anställs är intresserade av jämställdhetsfrågor och att de är beredda att ta på sig det praktiska ansvaret för att genomföra regeringens mål för jämställdhetsarbe- tet. Utskottet anser vidare att det är varje nuvarande myndighetschefs ansvar att aktivt och målmedvetet arbeta med jämställdhetsfrågor. Fru talman! Myndigheterna har i uppdrag att sär- skilt redovisa vilka åtgärder som vidtas för att kvin- nor och män ska ha lika goda möjligheter till utveck- ling och befordran. Myndigheterna ska också redovi- sa det arbete som bedrivs för att kartlägga och ta bort de osakliga löneskillnader som kan finnas mellan kvinnor och män. I en redogörelse för hur detta arbete genomförs uppger endast hälften av myndigheterna att de vidtagit aktiva åtgärder för att eliminera osakli- ga löneskillnader mellan kvinnor och män. Endast lite drygt hälften av myndigheterna uppger att de aktivt arbetar för att kvinnor och män ska ha lika möjlighe- ter till utveckling och befordran. Detta är vi inte nöjda med, fru talman. Det är först när de lagar riksdagen stiftar och de uppdrag som regeringen ålägger myndigheterna att genomföra verkligen genomförs som det kan bli en ändring i kvinnors vardag. Finansutskottet utgår ifrån att samtliga myndig- heter vid nästa genomgång av regeringens förvalt- ningspolitik kommer att redovisa att man aktivt ar- betar för att minska löneskillnaderna mellan könen och för att åstadkomma samma möjligheter till ut- veckling och befordran oavsett om man är kvinna eller man. Fru talman! När det gäller övriga frågor som berör jämställdhet i arbetslivet konstaterar utskottet att JämO har ett särskilt uppdrag att till regeringen redo- visa och kommentera diskrimineringsärenden i sam- band med graviditet och föräldraskap. När det gäller frågor om arbetstidsförkortning vill utskottet avvakta den utredning som inom kort kom- mer att presentera förslag på detta område. Också när det gäller frågan var lönediskrimineringsärenden ska prövas vill utskottet avvakta en pågående utredning om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. På dessa områden pågår alltså ett arbete som utskottet vill avvakta. Fru talman! När det sedan gäller skatt på valuta- transaktioner konstaterar utskottet att riksdagen på våren 2001 beslutade att uppmana regeringen att utarbeta och formulera en globaliseringsstrategi. I detta arbete behandlas bl.a. Tobinskatten. Regeringen arbetar nu med denna globaliseringsstrategi och kommer under sommaren att lämna en skrivelse i detta ärende till riksdagen. I reservation 7 anser reservanterna att anslagsfi- nansiering av infrastrukturinvesteringar ger riksdagen bättre överblick och större inflytande än vid lånefi- nansiering. Man föreslår att regeringen återkommer till riksdagen med en detaljerad beräkning av hur den framtida kapitalkostnaden för upplånade infrastruk- turprojekt ska kunna finansieras. Utskottet konstaterar att det inte finns några krav i budgetlagen att reger- ingen ska redovisa hur olika utgifter ska finansieras post för post. Utskottet konstaterar också att budget- hanteringen i riksdagen förutsätter att alla utgifter behandlas likadant. En särskild behandling av finan- sieringsförslag för en speciellt avgränsad grupp av utgifter skulle kunna motverka en effektiv budget- hantering. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till för- slaget i finansutskottets betänkande nr 27 och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Låt mig först med en viss tillfreds- ställelse säga till Hans Hoff, samtidigt som Bengt Silfverstrand sitter i kammaren, att det är gott att ni hakar på klämmen i vår motion om jämställdhets- aspekter i den statliga arbetsgivarpolitiken och att ni också vill att regeringen ska lämna en utförlig redo- visning av hur kvinnorepresentationen ska kunna ökas osv. Jag tycker att det är bra att ni hakar på och att det blir rejäla tag. Men jag vill bara fråga Hans Hoff: Eftersom ni nu har antagit vår motionskläm och ut- vidgat den till att också gälla statliga utredare, varför avstyrker ni då klämmen? Kan Hans Hoff förklara vad det finns för vettiga skäl till detta? Jag vill också fråga om Hans Hoff håller med re- geringsföreträdare - Bosse Ringholm, Anna Lindh och andra - om att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor att utse, och att det är det som gör att representationen är så dålig.

Herr talman! På den första frågan kan jag bara svara att utskottet har gjort en samlad bedömning och kommit fram till att det inte finns anledning att till- styrka den kristdemokratiska motionen. När det gäller den andra frågan preciserar sig Per Landgren något genom att tala om enskilda statsråd. I er reservation skriver ni: Regeringen förklarar detta faktum med att det inte finns tillräckligt många kom- petenta kvinnor att utse. Vi ser detta som ett skamligt underkännande av alla välmeriterade kvinnor. Att skriva så i en reservation till Sveriges riksdag kräver att man har ett mycket bra underlag för det. När jag nu har svarat på Per Landgrens fråga vill jag fråga Per Landgren: När och var har regeringen som kollektiv uttalat att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor att utse?

Herr talman! Jag börjar med den samlade bedöm- ningen som Hans Hoff berömmer sig av att utskottet har gjort. Det är ganska lätt att följa ärendets hanter- ing. Ni lyfte in vår att-sats ord för ord. Det var ju en fin samlad bedömning. Men ändå avstyrker ni den. Det visar att ni tillämpar maktstrategier som liknar dem som finns för könsroller. I det här fallet använder ni däremot Kristdemokraternas förslag, och det tänker jag återkomma till med Johan Lönnroth. När det sedan gäller detta med kompetenta kvin- nor rör det sig om regeringens företrädare. Jag och också Karin Pilsäter har nämnt det, och det är bara att hämta citat och läsa innantill eller höra vad dessa företrädare säger i kammaren eller när de intervjuas. Om de har sagt detta får de stå för det. Det är ju Hans Hoff som sitter på de anklagades bänk som ska försvara regeringen och som gör det lojalt även när man säger sådana dumheter.

Herr talman! Den typen av svepande beskrivning- ar kanske går hem på ett kristdemokratiskt torgmöte i Brunnsparken i Göteborg. Men när man skriver i en reservation till Sveriges riksdag att regeringen som kollektiv har uttalat att det inte finns kompetenta kvinnor att utse bör de som är ansvariga för detta kunna precisera var och när regeringen har uttalat detta. Det är det minsta man kan begära med den typen av mycket starka skrivningar.

Herr talman! Det var ett alldeles utmärkt brandtal för en ökad jämställdhet som Hans Hoff höll alldeles nyss. Jag kan instämma i nästan allt som han sade. Det hade varit väldigt logiskt om han hade fortsatt det anförandet med att säga: Jag har ändrat mig och kommer att yrka bifall till reservation nr 3 som Cen- terpartiet har avgett. Efter att ha hört Hans Hoff redogöra för sin syn på jämställdheten är min fråga: Vad är då anledningen till att majoriteten säger nej till Centerpartiets förslag om en statlig översyn och en statlig lönerevision som finns med i vår motion och i vår reservation nr 3?

Herr talman! Det är enkelt att svara på den frågan. Som jag kan uppfatta det finns det ingen skillnad. Detta är någonting som ska göras och som är bestämt i jämställdhetslagen. Den här typen av lönerevisioner ska genomföras, inte bara i kommuner och landsting utan på hela arbetsmarknaden - jag tror att det gäller företag med fler än tio anställda. Det som vi har konstaterat i utskottet är att enligt återrapporteringarna har det varit många av dessa arbetsgivare som inte har gjort några lönerevisioner. Det är det som vi framhåller. Men att det ska göras sådana revisioner är ju redan klart genom bestämmel- serna i jämställdhetslagen.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 5. Sedan vill jag fråga om Socialdemokraterna kan tänka sig att bygga ut föräldraförsäkringen, om Soci- aldemokraterna kan tänka sig att flytta lönediskrimi- neringsärenden från Arbetsdomstolen till allmän domstol, om man kan tänka sig att förbättra föräldra- ledighetslagen så att arbetsgivare får skyldighet att visa att det saknas samband mellan missgynnande och föräldraskap, om man kan tänka sig att den of- fentliga sektorn som arbetsgivare under de närmaste åren ska prioritera kvinnors löner i löneförhandling- arna samt om man kan tänka sig en arbetstidsförkort- ning.

Herr talman! Det var många frågor på en gång. Det framgår av betänkandet och också av motio- nen att på flera av dessa områden, bl.a. när det gäller val av forum för diskrimineringsärenden, arbetstids- förkortning och diskriminering av gravida och föräld- ralediga är det i dag ett arbete på gång som regering- en avvaktar. Det finns utredningar om arbetstidsför- kortning och semesterlagen som kommer att presente- ras inom kort. Även på andra områden pågår det ett arbete som så att säga ligger före ställningstagandet. Vi från utskottet ser ingen anledning att föregripa det arbetet.

Herr talman! Jag tycker att det svaret är otillräck- ligt. Man skulle kunna besluta i alla dessa frågor i dag. Det var fem olika frågor som skulle förbättra för jämställdheten i arbetslivet. Men jag skulle vilja fråga en annan sak. Under de budgetförhandlingar som Socialdemokraterna, Väns- tern och Miljöpartiet har fört har jag reflekterat över en sak. De representanter som har förhandlat för Socialdemokraterna har enbart varit män. Detta är någonting som jag tycker att Socialdemokraterna borde ta upp internt, varför man inte har kvinnor med vid bordet under budgetförhandlingar. Det borde ni ta upp med er egen regering.

Herr talman! Ja, det kan jag väl åta mig att fram- föra.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslagen i betänkandet. Vi vänsterpartister är lite lagom stolta över detta tillkännagivande till regeringen om att bl.a. osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män i staten ska minska och att fler kvinnor ska bli myndighetschefer, utredare och ambassadörer. Varför har vi då inte rakt av tillstyrkt Kristdemo- kraternas och Centerpartiets motioner som ju har den här inriktningen? Det är en bra fråga. Jag skulle i och för sig kunna bolla tillbaka den till mina borgerliga kolleger: Varför röstade aldrig ni på våra liknande förslag som vi har upprepat i ganska många år? Per Landgren frågade om det är snyggt. Nej, det är kanske inte så jättesnyggt. Jag hade nog personli- gen kunnat tänka mig att tillstyrka motionerna. Men på det här sättet blev det en majoritet, och det är väl ändå sakfrågan som är viktigast. Per Landgren kan hälsa Maria Larsson att hon kan känna sig tillgodosedd. Och varför kan inte Per och Agne i samförståndets namn svälja förtreten och lägga ned era tämligen meningslösa reservation? Sakligt sett är de ju totalt meningslösa. Det är klart att man skulle kunna ha en längre principiell diskussion om den praxis som gäller för hantering av motioner över huvud taget i riksdagen. Om jag ska klaga lite har vi väldigt många gånger - och jag är säker på att Yvonne Ruwaida kan säga samma sak - lagt fram olika förslag under förhand- lingarna med regeringen, men vi har fått nej flera gånger. Sedan går vår kära regering ut och säger att man föreslår det eller det. Jag kan ta ett exempel. Redan 1997 motionerade vi, med Siv Holma som första namn, om att vi skulle ha som mål att minst 40 % av styrelseledamöterna i statligt ägda företag skulle vara kvinnor. Det var en motion som avslogs. Nu står det i regeringens skri- velse om de statliga företagen att nu är det här ett mål också för regeringen, men inte har det stått någon- stans att man har bifallit ett gammalt v-förslag. Vi får nog ta striden om vem som ska ha äran för olika saker och ting i valrörelsen och i den allmänpo- litiska debatten. Regeringen kommer att hävda att allt gott är deras förtjänst. Det har regeringar alltid gjort. Den mediala logiken gör kanske att regeringspartier har ett visst försteg i sådana tolkningstvister. Vi andra får nöja oss med ett tack i nästa liv, Per Landgren, om vi nu tror på något sådant. Vi vänsterpartister förlitar oss nog mer på framtida historiker som kommer att analysera vilket parti det var som hårdast drev jäm- ställdheten. Jag har ganska gott hopp om att vi ska få en liten notis i historieböckerna i den frågan. Nu borde vi alla kunna enas om att regeringen måste upp till bevis. Det finns redan alltför många ord på papper, alltför få slantar på kvinnors lönekonton och alltför få utnämningsbrev till kvinnor. I motsats till vad som står i moderatreservationen är det till ganska stor del en fråga om ren matematik. Vårt förstahandsansvar har vi som arbetsgivare i staten, men vi har också ett ansvar för könsskillna- derna inom kommuner och landsting. Vi vänsterpar- tister vill ju som bekant i ett första steg ge kommuner och landsting ett ökat utrymme på 10 miljarder kro- nor, så att man där kan teckna avtal som ger de stora kvinnodominerade yrkesområdena rejäla lönepåslag. Område 2 i betänkandet handlar om en internatio- nell skatt på valutatransaktioner. Det kan tyckas att de båda frågorna, jämställdheten och Tobinskatten, är helt disparata, men vi hävdar att det finns ett visst samband. Ju mer demokratisk makt över det globala kapitalet, desto mer kan man driva en effektiv klass- och könsmässig utjämningspolitik nationellt. Det gläder mig att kd och c i den här frågan svikit sina mer fundamentalistiska kollegor i m och fp, som ju vill att vi ska avvisa en sådan här skatt redan innan regeringen fullgjort det uppdrag som vi gav dem för ett år sedan. Kristdemokraternas brasklapp om att det nu inte finns någon politisk majoritet för sådana skatter i de stora valutaländerna tar jag inte på så blodigt allvar. Samma sak gäller också det enprocen- tiga biståndsmålet, för att ta ett exempel. Om vi gav upp alla krav som inte kan samla majoritet i dag, skulle alla utom extremt konservativa partier behöva slå igen butiken. Karin Pilsäter säger att Tobinskatten är som ett Kinderägg. Jag irriterar mig också på de där grejerna som delas ut. Men jag tycker inte att liknelsen är så där alldeles välfunnen. Sedan kan man ju säga att för en del, och det kan jag också uppleva, har Tobins- katten kanske fungerat lite som en tröstnapp. Man har så att säga lyft upp den, för det är det enda konkreta förslaget. Men det här räcker ju inte på långa vägar. Tobinskatten är bra i sig. Men jag hoppas att den framför allt kommer att vara ett bräckjärn för att driva fram åtgärder för att stärka den demokratiska makten över det globala spekulativa finanskapitalet. Det är nämligen absolut nödvändigt att vi får sådana åtgär- der. Till sist bara ett par ord om betänkandets tredje fråga, betalkort i staten. Jag vet inte om man får säga så här, men jag påstår nog att vi genom vårt hot om att stödja Per Bills motion fick fram tillkännagivandet om att myndigheterna ska motivera varje gång de avviker från huvudregeln om personligt betalningsan- svar, så jag tar helt fräckt åt mig en stor del av äran för det här tillkännagivandet. Frågan kan tyckas liten, men jag anser att vi all- mänt måste skärpa oss när det gäller den här typen av frågor. Vi ser hur extrema partier runtom i världen kan slå mynt av omotiverade privilegier och missbruk av offentliga medel. Vi som vill slå vakt om demo- kratin och det öppna samhället måste skärpa oss på just sådana här områden. Förhoppningsvis är det här beslutet ett litet, litet bidrag till detta.

Herr talman! Jag tycker att Johan Lönnroths anfö- rande var ganska intressant. Det var avslöjande och det var ärligt. Svaret på frågan varför ni inte till- styrkte vår reservation var att på det här sättet blir det majoritet. Det är alldeles riktigt att det blev en majo- ritet, och då var jämställdheten för Vänsterpartiet inte värd en sekin. Frågan han ställde var: Varför lägger inte Centerpartiet ned sitt stöd för den meningslösa reservationen? Det är klart att med en sådan princip- löshet i handlandet från Vänsterpartiets sida blir det lite meningslöst, därför att då blir det naturligtvis alltid en majoritet som får tala även om sakfrågan är alldeles för viktig. Även om jag inte kan erinra mig att vi har avvisat bra jämställdhetsförslag från Vänsterpartiet tidigare i den här riksdagen, förstår jag att han menade att det var samma meningslöshet i de förslag som Vänster- partiet vid de tillfällena lade fram. Vi ser kanske lite seriösare på jämställdhetsarbetet än vad Vänsterparti- et gör, och jag förstår att Johan Lönnroth vill lita på en jämställdhet i nästa liv och inte i det här.

Herr talman! Jag tror att Agne Hansson har miss- uppfattat min inställning, även om jag naturligtvis tar emot berömmet för att jag försökte vara ärlig. Det är riktigt, jag försökte vara ärligt. Det är just för att jag ser själva sakfrågan jämställdhet som det viktigaste. Det är viktigare för mig än att hålla mig väl med Agne Hansson och Centerpartiet. Jag välkomnar i högsta grad att också Centerpartiet har aktiverat sig på de här områdena. Det är jättebra om också Center- partiet blir ett feministiskt parti. Jag ser seriöst på frågan. Jag konstaterar bara hur det fungerar här i riksdagen. Vi kanske får ha en rejäl debatt någon annan gång kring detta med att tillstyrka motioner eller inte. Men som sagt var, på det här sättet fick vi en majoritet bakom det sakligt motivera- de förslaget.

Herr talman! Jag tycker att det hade gått väldigt väl ihop att tycka att jämställdhet är viktigt och bidra till att den går vidare framåt och att hålla sig väl med Centerpartiet.

Herr talman! Jag konstaterar bara att det hade funnits en risk om jag rakt av hade gått in för att stödja Centerpartiets motion. Då kanske det hade blivit en reservation från Centern och Vänsterpartiet, och då hade sakfrågan inte förts lika mycket framåt som den gör nu. Det var den bedömningen som ledde till mitt ställningstagande.

Herr talman! Det är både klädsamt och hedrande att Johan Lönnroth ger det erkännande i talarstolen som han inte lyckades få majoriteten i utskottet att göra i utskottsbetänkandet. Jag tycker att det är bra att han ändå går så långt här. Jag vill fråga Johan Lönnroth om han också för samarbetets skull osv. är enig med regeringen, med Bosse Ringholm och Anna Lindh, om att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor för att besätta posterna, om det så är ambassadörsposter, poster i Finansdepartementet eller liknande. Jag vill också ställa en annan fråga till Johan, som är van vid mer principiella resonemang. Vilken form av maktutövning är det när man osynliggör partier eller motioner som är skrivna av kvinnor som råkar vara framåt på olika områden osv. Jag får hoppas att historikerna är hederliga och ärliga när de så småningom ger förtjänst efter gär- ning, eller när Vår Herre ska göra bokslut.

Herr talman! Jag har uppfattningen att det finns gott om kompetenta kvinnor på exempelvis Finans- departementet. Samtidigt är de manliga maktstruktu- rerna särdeles starka just på dessa områden. Allra värst är det i det privata näringslivet, i storföretagens ledningar osv., där det är extremt mansdominerat. Det gäller också finanspolitiken, och särskilt nationaleko- nomin är oerhört mansdominerad. Det finns t.ex. ytterst få kvinnliga Nobelpristagare och professorer. Detta är ett jätteproblem, och därför måste kampen för jämställdheten på det området vara starkare än på andra områden. Det är ett problem att små partier osynliggörs. Jag anser att hela riksdagsordningen och hela det politis- ka systemet leder till att det finns risk för att små partier, speciellt små oppositionspartier, blir osynlig- gjorda. Det är ett problem. Det ligger också i den mediala logiken att politi- kens vardagsarbete blir osynliggjort. Man har stor fokusering på partiledare, ibland också på vice parti- ledare, medan fokuseringen på politikens trädgårds- arbetare är väldigt liten. Det är ett jätteproblem. Men ni är inte heller oskyldiga, Per Landgren. Jag vet inte om det gäller just dig, men det är t.ex. väldigt vanligt att man kallar oss för ett stödparti till Social- demokraterna. Det är också ett sätt att osynliggöra oss.

Herr talman! Om det inte är att helt osynliggöra er är det i alla fall fråga om att minska den roll som ni säkert spelar i vissa frågor. I det här fallet räckte det dock inte hela vägen när Johan Lönnroth inte fick med sig utskottet på ett erkännande. Johan Lönnroth sade något om vad historieskri- benterna så småningom skulle skriva, på vems konto, vem som är bäst på jämställdhet osv. Det är fel att takla det på det sättet. Det handlar inte om att vara bäst. Man kan försö- ka göra en seriös granskning av den ideologiska grunden för jämställdhetsarbetet. Jag tror att Johan Lönnroth är överens med mig om att det i en politisk ideologi måste finns någon form av etisk grundteori. Jag har ställt mig frågan vad Vänsterpartiet är. Är det ett postmodernt parti? Finns det över huvud taget någon etik i Vänsterpartiet? Finns det sådant som är rätt och fel eller är allting en konstruktion? Är allting kultur? Johan Lönnroths partiledare har i DN och i andra sammanhang uttalat sig på ett sätt som gör att det snart varken är natur eller kultur som svarar för de skillnader som finns mellan könen, eller i samhället mellan könen. Frågan är om de ska rättas till eller inte - om det är biologi eller om det är kultur. Man kan ställa frågan om det över huvud taget finns några fasta värden, eller är Vänsterpartiets grund för jämställdhetsarbetet något slags värdenihi- listisk grund som gör att ni mycket väl kan kämpa för ett lika värde, men det värdet är väldigt lågt eller egentligen inget alls - ett lika värde mellan alla män- niskor. Eller är det en utilitaristisk syn? Jag vet att detta resonemang för för långt och vi kan lägga ned det, men det är faktiskt inte fullt så enkelt som att historieskribenterna bara ska se vem som motionerade först om saker och ting.

Herr talman! Nu försöker Per Landgren locka in mig i en debatt som ligger på en mycket högre teore- tisk-filosofisk nivå än jag klarar av. Jag är alldeles för antiteoretisk för att våga ge mig in i sådana diskus- sioner. Jag ser att kamraterna från konstitutionsutskottet har kommit in i kammaren. Jag är övertygad om att de sköter den här allmänna filosofiska debatten mycket bättre än vi enkla finansutskottsledamöter.