Vissa frågor om behörighet för personal i hälso- och sjukvården och socialtjänsten

Herr talman! I kväll behandlar vi propositionen beträffande viss behörighet för personal i hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt ett antal motioner som väckts med anledning av propositionen. Specialistutbildning för sjuksköterskor har vi valt att dra ur vid detta tillfälle, men vi har all anledning att komma tillbaka till denna viktiga fråga. Utbildningen för tandhygienisterna ligger kvar. Som moderat vill jag vara tydlig med att vi är för utbildning och kompetens. Dessutom ska det löna sig att vidareutbilda sig, vilket oppositionen inte verkar tycka med tanke på förra veckans votering. Herr talman! Det finns stöd för Behörighetsutredningens förslag att förlänga tandhygienistutbildningen. Samtidigt konstaterar vi att nästan 60 procent av studenterna utbildar sig ett tredje år och att den ettåriga påbyggnadsutbildningen erbjuds vid ett stort antal lärosäten. Det finns med andra ord redan stora möjligheter för de tandhygienister som önskar att gå det tredje året. Vad oppositionen inte heller respekterar, med tanke på förra veckans votering, är den rambeslutsmodell som riksdagen använt för att besluta om statens budget och som varit en starkt bidragande faktor till den goda utvecklingen av de offentliga finanserna sedan mitten av 1990-talet. Förslaget om en förlängd tandhygienistutbildning från nuvarande två till tre år innehåller inga uttryckliga budgetpåverkande förslag för 2014, men kan enligt finansutskottet innebära nya utgifter för staten. Därför ska detta beredas noggrant, och utgiftspåverkande beslut ska fattas inom ramen för ordinarie budgetprocess. Likt finansutskottet respekterar och följer Alliansen fortsatt den ordning som tjänat vårt land så väl under lång tid. Herr talman! Jag ska uppehålla mig lite extra vid de nya reglerna i socialtjänstlagen. De nya reglerna innebär att det införs krav på behörighet för att få utöva vissa uppgifter inom den social barn- och ungdomsvården. Det är jättebra. Varje dag tar dessa människor beslut om mycket omfattande stödjande och helt frivilliga insatser men också tvingande beslut som måste fattas, ibland mot både föräldrars och barns vilja. Ibland tas också beslut om att inte fatta beslutet, trots allt. Ibland blir konsekvenserna bra, ibland mindre bra. De är dessutom starkt ifrågasatta av en oförstående omgivning, ibland utifrån ståndpunkten att socialtjänsten trots upprepade anmälningar inte gjorde någonting eller att den helt utan grund och på en anonym anmälan slog en familjs liv i spillror. Jag tror att ni känner igen dessa ord från löpsedlarna. Vad jag vill säga är att socialsekreterare som utreder och förbereder svåra beslut om socialt utsatta barn möts alltför sällan av den respekt och uppskattning som deras svåra arbetsuppgifter motiverar. Mycket har hänt under de senaste åren, och utredningar om och reformer av den sociala barn- och ungdomsvården har varit viktiga. Barnens ställning i socialtjänstens arbete har stärkts påtagligt. Kraven på kompetens har skärpts, och tillsynen har stärkts. Det är alla viktiga steg på vägen mot ett mer kvalificerat stöd till socialt utsatta barn och för en mer respekterad socialtjänst. Herr talman! Med denna proposition tar vi ytterligare ett steg för att säkerställa att socialt utsatta bemöts av god kompetens. Det är krav på socionomexamen eller likvärdig examen när det kommer till frågor som bedömning av om utredning behövs, utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder samt uppföljning av beslutade insatser. Några här i kammaren har ifrågasatt ordet "relevant" i stället för "likvärdig". Jag tror att "relevant" är bra, för vi vet alla att själva socionomexamen är en generell utbildning som ska ligga till grund för många olika inriktningar efter avslutade studier. Vi som har träffat socialsekreterare runt om i landet vittnar om att det krävs betydligt mer än så när tuffa beslut ska fattas, inte minst inom områden som gäller både juridik och medicin. Tillgång till handledare, rutinerade mentorer men också rena fackkunskaper är avgörande om besluten ska bli bra. Med det sagt vill jag ändå tala om vikten av att vi går framåt, ständigt utvecklar den sociala praktiken och hittar evidens och excellens. Herr talman! Visst ligger det nära till hands att jämföra med hälso- och sjukvårdspersonal både när det gäller behörighet och legitimation. Det finns ingen här som skulle acceptera att en icke-kirurg gjorde kirurgiska ingrepp utan varken legitimation eller utbildning. Då kan man tycka att detta också borde gälla de mest utsatta barnen. Jag tilltalas av den tanken. Detta kommer att ta tid. Det ska nog också få göra det och ske i en takt där professionens kompetens och utbildning successivt stärks. Det ser jag fram emot. I förlängningen är det viktigt att titta på själva ansvarsfrågan. En läkare kan bli av med sin legitimation då han har det medicinska ansvaret. Inom det sociala är det i svåra fall socialnämnden och ytterst Förvaltningsdomstolen som har avgörandet i sin hand. Innan vi kräver ett specifikt utbildnings- och specialiseringskrav och ansvarsfrågan är noggrant analyserad förminskas frågan enbart till en symbolisk form och statusfråga. Jag anser att dessa barn förtjänar betydligt bättre. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag, utom under punkt 4.

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 4. Att personalförsörjningen fungerar är grunden för all vård. Som patient vill man känna sig trygg med att det finns en fungerande vård den dag man behöver det - en sjukvård med kompetent personal som arbetar enligt de senaste rönen och har tid och möjlighet när det gäller sina patienter. De som utbildar sig inom vården vill å sin sida ha bra arbetsvillkor med utvecklingsmöjligheter för att kunna ägna sig åt det de är bra på. Herr talman! I många länder har sjuksköterskor en mindre avancerad yrkesroll än i Sverige. Det finns dock en del länder där sjuksköterskans roll tvärtom har lyfts upp ännu mer, bland annat i England genom så kallade advanced nurses. Det finns även i Danmark. Tanken är att sjuksköterskor med specialistkompetens kan få mycket mer självständiga roller än i dagsläget. Välutbildade och erfarna sjuksköterskor kan ta över en del av det som läkare gör i dag och som inte nödvändigtvis behöver kräva läkarexamen för att utföra. Det går att tänka lite annorlunda, och det är dags att öppna för tanken på advanced nurses även i Sverige. Det finns vissa utbildningar med denna inriktning som har startat i Sverige, till exempel Linnéuniversitetet i Växjö. Det råder dock oklarheter om de verkligen leder till det som utbildningen i praktiken går ut på och om sjuksköterskorna verkligen får ett utökat ansvar. Det finns i dag heller ingen svensk yrkestitel som motsvarar detta i Sverige, men vi i Miljöpartiet vill att regeringen utreder möjligheterna och återkommer med förslag på hur en sådan utbildning skulle kunna inrättas. Herr talman! För socionomer som arbetar med utredningar och bedömningar av barn som riskerar att fara illa föreslås ändringar i socialtjänstlagen 3 kap. Kraven är bland annat att handläggare ska ha avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå. Begreppet "relevant" anser vi inte vara bra i detta sammanhang. Även om riktlinjer utformas om vad som är relevant finns risken att arbetsgivare gör en bedömning som inte tillräckligt säkrar det som lagändringen är tänkt att göra. Jag skulle kunna dra en parallell när det handlar om lärare. Vi har haft det så innan legitimationen kom till. Det vet nog alla här att det var väldigt många lärare som fungerade och var lärare utan att ha erforderliga kunskaper därför att man tolkade det på ett sätt som egentligen inte var meningen. Därför tycker vi att det är viktigt att detta syns. Vi anser att det är bättre med begreppet likvärdig examen på grundnivå som både Socialstyrelsen och Akademikerförbundet föreslagit. Vi tror naturligtvis på deras professionella syn på det här och att de vet bättre än vi politiker vad som krävs och vad som går hem. Behörighetsutredningen föreslog att det i lag ska framgå att den som saknar tidigare erfarenhet av de arbetsuppgifter som är reglerade ska få en lämplig introduktion och stöd i yrket under minst ett år. Under förra veckan hade vi besök av Akademikerförbundet i utskottet. Då gällde det inte just denna fråga, men det handlade ändå om introduktion. De sade att det många gånger, i svåra fall, var nyutexaminerade socionomer som utan introduktion fick agera som handläggare. Regeringen har valt att inte gå på det förslaget utan skriver i stället i sista stycket av den föreslagna lagtexten att "Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses . har tillräcklig erfarenhet för uppgiften". Vi ser att detta långt ifrån alltid är fallet i dag, och det vill vi göra någonting åt. Även om det inte tidigare stått i lagen har det varit ganska självklart att arbetsgivaren ansvarar för att den som anställs ska kunna utföra arbetsuppgifterna på ett tillräckligt bra sätt. Uppenbarligen har det inte alltid blivit så. Alltför många oerfarna har förväntats utföra det som kanske är socialtjänstens svåraste arbetsuppgifter. Jag tror att vi är många som har besökt socialkontor som skulle kunna säga: Ja, så är det ofta. Vi tycker därför att det är fullt rimligt att föreslå den ändring som utredningen menade skulle öka skyddet. Det handlar om att öka skyddet för barnen. Det bör tas in i lagtexten att den som saknar tidigare erfarenhet av de arbetsuppgifter som är reglerade ska få en lämplig introduktion och stöd i yrket under minst ett år. Återigen är detta samma idé som Alliansen har fört in när det gäller lärarlegitimation. Man ska ha en introduktion under ett år. Herr talman! Både remissinstanser och Behörighetsutredningen gav stöd för att tandhygienistutbildningen ska förlängas från två till tre år. Men regeringen har svarat att det inte finns tillräckliga skäl för en förlängning av utbildningen. I dag är tandhygienister den enda legitimerade yrkesgrupp som inte har en treårig utbildning. Miljöpartiet är glada att motioner om förlängd utbildningstid får genomslag i verkligheten med bland annat utvecklingsmöjligheter för yrkesgruppen.

Herr talman! Det här betänkandet grundar sig på en proposition om behörighet för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och den är angelägen. Den är ett led i Folkpartiets och Alliansens strävan att ha högsta kvalitet och bästa kompetens hos medarbetare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten samtidigt som vi ska ha ett kostnadseffektivt utnyttjande av de här yrkesgrupperna och av den medicinska teknik och andra behandlingsmetoder och åtgärder som vidtas. Det är här frågan om specialistsjuksköterskorna kommer in som vi skjuter på nu. De är en viktig grupp i hälso- och sjukvården och i den utveckling som vi ser som innebär att man överför uppgifter från läkarkåren till andra välutbildade personalgrupper i hälso- och sjukvården. Det här är en trend som finns i hela världen och som har visat sig vara väldigt bra. När vi förde över ansvaret till barnmorskor att ge sex- och samlevnadsundervisning och skriva ut p-piller visade det sig att de faktiskt var bättre än gynekologerna på att göra de här insatserna. Vi ser detsamma när det gäller medicinska aborter. Det är nu ett naturligt led att sjuksköterskor med specialistkompetens tar på sig en del uppgifter som läkarna kan avlastas från och därmed få tid att utnyttja de nya medicinska framsteg som kommer och som kräver läkarkompetens. På det sättet frigör vi läkarresurser till förmån för patienterna. På samma sätt är det inom tandvården. Jag sitter i Nämnden för statligt tandvårdsstöd, och när vi diskuterar referenspriser och sådant kommer tandhygienisterna in alltmer i bilden som den personalgrupp som på ett bra sätt kan ta hand om till exempel äldres tandhälsa, enklare undersökningar och så vidare. Socialtjänsten har lidit av att inte bygga på samma evidens som hälso- och sjukvården, och den har inte haft samma höga krav på kompetens som hälso- och sjukvården. Nu för vi in det här inom socialtjänsten. De nya reglerna innebär att det införs krav på behörighet för att få utföra vissa uppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården. Helena Bouveng uttryckte tydligt att det handlar om en klientgrupp som är oerhört sårbar, och det är knepiga ställningstaganden som ska göras. Nu måste socialnämnden ställa krav på att de som utför de här uppgifterna också har kompetens och fallenhet för att göra det. En sak vill jag ta upp här som är väldigt styvmoderligt behandlad. Jag har inga yrkanden, men jag vill ändå lyfta den här frågan för att den ska återfinnas i riksdagsprotokollet och förhoppningsvis också nå Regeringskansliet när man arbetar med frågor kring alternativ medicin och komplementär medicin. Det handlar om Finn Bengtssons motion om icke legitimerade personers utövning av psykiatrisk vård. Jag har också motionerat i det ämnet men avstod i höstas för att jag insåg att det skulle bli förenklad behandling av min motion, eftersom jag har väckt den vid tidigare tillfällen. Vad det rör sig om är den så kallade kvacksalverilagen som finns införd i hälso- och sjukvården och som talar om vilka sjukdomar som man inte får behandla om man inte har läkarlegitimation eller annan behörighet inom hälso- och sjukvården. Där finns cancer till exempel, men det som inte finns är psykisk sjukdom. Vi ser en flora av institut och terapeuter som utövar verksamhet som är inne på psykiatrins tassemarker. Man kan bli sorgeterapeut på ett par tre dagar, och sedan har man en titel som gör att man kan hjälpa människor i sorgesituationer av olika slag, depressioner och så vidare. Det är inte acceptabelt. Jag vill på det här sättet tydligt lyfta fram Finn Bengtssons viktiga motion. Jag hoppas att Regeringskansliet sedan läser det här protokollet och ser över situationen, för vi kan inte fortsätta på det här sättet. Kvacksalverilagen härrör från 1961, tror jag, och har inte rörts sedan dess av olika skäl under olika regeringar. Men nu är det dags, tycker jag.

Herr talman! I betänkandet vi nu debatterar finns förslag till ändring i tio lagar. Jag är för alla, men det förslag som jag ser extra positivt på är de tillkommande paragraferna i socialtjänstlagen som gäller krav på behörighet för att få utföra vissa uppgifter och förtydligande av socialnämndens ansvar inom den sociala barn- och ungdomsvården. Allt som kan förbättra barns ställning är bra. Beslutspunkt 4 är ett förslag som rör budget 2015 innan vi tagit beslut om budget 2014. Jag ser inte meningen med att springa i förväg med ett förslag om att förlänga tandhygienistutbildningen med ett år när det redan finns goda möjligheter för dem som vill gå ett tredje år att göra det. Jag anser i stället att det förslaget ska behandlas inom ramen för den ordinarie budgetprocessen, eftersom det har ekonomiska konsekvenser. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande SoU2 frånsett beslutspunkt 4.

Herr talman! Vi ska nu, denna sena kväll, debattera propositionen Vissa frågor om behörighet för personal i hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Ett av områdena berör tandhygienistutbildningens längd. Tandhygienistyrket blev legitimationsyrke 1991. Beslutet motiverades då med att arbetsuppgifterna ansågs kräva kvalificerat kunnande och skicklighet men också att arbetet i hög grad är självständigt. För att få legitimation krävs två års högskolestudier som leder till yrkesexamen. Tandhygienist är i dag det enda av 21 reglerade yrken inom hälso- och sjukvården som bara har en tvåårig utbildning. Övriga har minst en treårig utbildning. En förlängning av utbildningen har föreslagits från flera håll, bland annat från Socialstyrelsen som anser att en förlängning till tre år av grundutbildningen gör tandhygienisterna bättre rustade för ett livslångt lärande inom yrket. Även Högskoleverket har sedan 15 år tillbaka påpekat att den nuvarande tvååriga utbildningen har svårt att uppnå högskolemässig nivå. Behörighetsutredningen har även den föreslagit att utbildningen ska förlängas från två till tre år. Av 35 remissinstanser som har yttrat sig i frågan har samtliga ansett att man ska förlänga utbildningen från två till tre år. Herr talman! Därför är det glädjande att vi i dag kan besluta om att regeringen bör få i uppdrag att ta fram ett förslag om att förlänga tandhygienistutbildningen från två till tre år. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 4 och 5 som gäller den sociala barnavården. Jag är glad att vi har en majoritet i utskottet som är för att tandhygienisterna nu ska få en treårig utbildning. Det är ett gammalt krav. Högskoleverket har haft det uppe i 15 år och Socialstyrelsen i flera år. Det handlar om att man ska få den kunskap och evidens som ger möjlighet att gå vidare och lära sig att forska med mera. Jag har svårt att se varför regeringen inte har kunnat lägga fram kravet. Det är inget dyrt krav. Det är ett krav som har drivits länge och ett krav som det finns fullständig enighet om hos alla olika instanser som har tagit ställning till det. Det låter krystat från allianspartierna när de försöker förklara varför det inte skulle gå. Ganska många läser visserligen detta frivilligt, men det handlar om att lyfta upp hela yrket och att alla ska få en grund för att förbättra tandvården. Det handlar också om att få den här yrkesgruppen att kunna samverka med andra yrkesgrupper inom tandvården framöver och inte vara den enda legitimerade grupp som har en tvåårig utbildning. Jag måste säga att det är snålt. Vi har också diskuterat den sociala barnavården. Vi har debatterat tidigare i dag och lyft fram hur viktigt det är. Det är livsavgörande beslut för det barn som kanske blir omhändertaget och kanske ska placeras någon annanstans än hos föräldrarna, och om man inte gör det ska det sättas in olika stödinsatser. Det är livsavgörande beslut även för föräldrarna. Det är bra att man har tagit upp behörighetskrav på socionomexamen, men på många ställen är det vanligt att man är socionom i dag. Jag tror att det mest är i mindre kommuner som man av historiska skäl har andra utbildningar. Det finns goda skäl för att ha en likvärdig utbildning och inte nöja sig med relevant utbildning. Socionomutbildningen har en bredd. Det finns nämligen flera olika yrkesområden. Jag har själv gått den, men jag måste erkänna att det var ganska länge sedan. Den är dock inriktad på att jobba inom dessa områden, och den innehåller praktik. Jag vill också uppmana er att gå tillbaka till en utredning som ledde till en del framsteg, men långt ifrån allt. Det är Barnskyddsutredningen , Kerstin Wigzells stora utredning. Kanske ska man också göra lite besök på socialkontor och diskutera med de socialsekreterare och arbetsgrupper som jobbar med myndighetsutövning när det gäller barn. Man kan också prata med fackföreningarna som organiserar dessa yrkesgrupper. Kerstin Wigzell lyfter i utredningen fram ett stort problem som snarare har blivit värre. Det är rörligheten, brist på lång erfarenhet och att närmast nyutbildade socialsekreterare får gå in och jobba med dessa mycket svåra ärenden. Man har i många år diskuterat att man ska fixa detta och att man ska organisera det. Det ska bli bättre, och erfarna socialsekreterare ska jobba med just dessa svåra barnärenden. Men det har inte blivit så. I utredningen påpekar Kerstin Wigzell att Socialstyrelsen 2006 gjorde en kartläggning över hur det såg ut, och det finns inget som säger att det har blivit bättre. Jag skulle snarare vilja säga att det har blivit sämre, utifrån de signaler jag har fått. Det visade sig att bland dem som jobbade saknade 40 procent tidigare yrkeserfarenhet inom socialt arbete när de började arbeta med myndighetsutövning gällande barn och unga. Nästan hälften av de socialsekreterare som gjorde det hade arbetat tre år eller mindre med sådan myndighetsutövning. Riktigt lång erfarenhet som vi önskar att de flesta hade - mer än tio år - var det bara en femtedel som hade. Två tredjedelar av socialsekreterarna hade arbetat kortare tid än tre år i sin nuvarande arbetsgrupp. Rörligheten gällde inte bara de som var ganska nyutbildade utan också de med lång erfarenhet. Ungefär hälften av kommunerna uppgav att det fanns stor rörlighet bland socialsekreterare i barn- och ungdomsgrupperna, och det fanns arbetsgrupper där situationen var mer eller mindre ohanterlig. Det här känns inte vidare bra när vi pratar om sådana beslut som att omhänderta barn, och när vi säger att det ska jobba erfarna människor där, som har jobbat länge. Här ska det inte bytas personal hela tiden, och de som kommer nya från Institutionen för socialt arbete ska inte ta tag i detta. Men det ser tyvärr likadant ut i dag. Även i dag kan man träffa arbetsgrupper där folk har jobbat två år som längst. Kerstin Wigzell och Barnskyddsutredningen lyfte fram en åtgärd som vi i Vänsterpartiet också har lyft fram. Det handlar om att det behövs en avancerad specialistutbildning på ett år. Den skulle fungera som stöd för socialsekreterarna och skulle på sikt bli lagstadgad. Det är ett förslag som vi i Vänsterpartiet har drivit i vår budget i år och förra året. Vi lyfter upp det igen. Vi tror nämligen inte att vi kan förlita oss på att det ska lösa sig av sig själv. Barnen i de utsatta situationerna är så viktiga att vi måste se till att kompetensen blir högre. Vi måste också se till att de som ska jobba med frågorna får rimliga möjligheter för att göra det.

Herr talman! I kväll behandlar vi ett betänkande från socialutskottet som bygger på en proposition från regeringen och som avhandlar behörighetsfrågor för personal i hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Den del i betänkandet, som vi har en total enighet om hos socialutskottets ledamöter och olika partier, är kanske den del som kommer att skapa mest uppmärksamhet hos många människor. Det är en fråga som har debatterats och analyserats under många år, och det handlar om en ny skyddad yrkestitel för landets sjukgymnaster. Om två veckor, från årsskiftet, blir titeln fysioterapeut. Internationellt har yrkestiteln under lång tid varit just fysioterapeut. Många har också argumenterat för att Sverige bör göra den ändring som nu föreslås, bland annat för att uppnå gemensam internationell benämning när det gäller hälso- och sjukvårdsyrken. Vi tror att detta är en fördel för såväl personal som patienter. Herr talman! Det viktiga för mig, och de argument som har varit avgörande, är att ändringen av yrkestitel till fysioterapeut bättre speglar dagens utbildning och den yrkesroll studerande förbereds för. Jag tror också att denna nya yrkestitel kommer att markera friskfaktorn, om jag får använda det uttrycket om den faktor som handlar om det friska och att bygga på det friska, som kommer att vara ännu tydligare vid olika behandlingar som sjukgymnaster kan och bör erbjuda. Svensk sjukgymnastik är världsledande på många områden, och sjukgymnastisk forskning har tagit rejäla kliv framåt om vi tittar på de sista 20 åren. Detta bekräftades inte minst under de välbesökta Sjukgymnastdagarna i Göteborg i början av oktober då jag själv hade möjlighet att delta. Det finns starkt stöd för att den som får professionell vägledning av en sjukgymnast har större chans till bättre funktionstillstånd och en bättre hälsa än den som inte får det. Anledningen är ganska enkel. Sjukgymnasterna är skolade att träna såväl människor med funktionshinder som att träna för att förebygga skador och ohälsa. Sjukgymnasten har även ett synsätt som tar till vara och underlättar individens fysiska aktivitet och ger stöd för sådan utveckling. Fysioterapi leder alltså till bättre hälsa, förebygger och lindrar sjukdomar och är dessutom kostnadseffektivt när vi jämför olika sjukvårdsinsatser. Herr talman! Självklart har det för mig som ledamot i socialutskottet varit intressant att följa samtal och diskussioner som förts i det förbund som organiserar landets sjukgymnaster. Det är inte givet att alla tycker lika, även om frågan har debatterats under lång tid. I början av december kom resultatet från extrakongressen, som hade genomförts digitalt, i Sjukgymnastförbundet. Kongressen beslutade med kvalificerad majoritet att anta förslaget från förbundsstyrelsen, nämligen att det nya namnet skulle bli Fysioterapeuterna. Detta ska ske under förutsättning att vi här i riksdagen vid den kommande omröstningen fattar beslut om att byta yrkestitel från sjukgymnast till fysioterapeut. Beskedet från det förbund som organiserar landets sjukgymnaster är ett besked om att regering och riksdag går i takt med den yrkesgrupp som vi nu vill lyfta fram och ge en särskild ställning i den samlade sjukvårdsinsatserna. En fråga i anslutning till det här med en ny yrkestitel har varit sjukgymnasternas specialisering. Jag vill i kammaren säga att jag instämmer i den skrivning som finns i handlingarna från socialutskottet, där vi markerar att vi med tanke på att den medicinska utvecklingen går så snabbt kommer att fortsätta att följa frågan om behovet av en reglerad specialistordning för sjukgymnaster/fysioterapeuter. Det är beskedet i dag. Jag tycker att det är ett tydligt besked att vi byter yrkestitel men också följer utvecklingsfrågorna och inte förhastar oss. Herr talman! I den proposition från regeringen som vi nu har att behandla finns också ett antal förslag inom socialtjänsten. Jag välkomnar de tydliga krav som finns i lagförslaget på behörighet för att få utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården. För att spara tid, vilket vi nästan alltid försöker göra på kvällskvisten, vill jag instämma i de argument som Helena Bouveng förde fram i sin inledning. På det här sättet vill vi stärka barns ställning. I det lagstiftningsförslag som vi nu har stärker vi barns ställning genom att markera vilken kompetens och behörighet som krävs för att jobba med barn- och ungdomsfrågor inom socialtjänsten. Herr talman! Jag vill också välkomna beskedet att socialnämnderna ska ha ansvar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter inom barn- och ungdomsvården har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. Jag vill understryka att erfarenheten ihop med den formella kompetensen är det avgörande för att barn ska kunna känna att insatserna har barnets bästa i fokus. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet SoU2 gällande behörighetsfrågor med undantag för beslutspunkt nr 4. (Applåder)

Herr talman! Jag har lite svårt att förstå ställningstagandet att tandhygienisterna inte ska ha en treårig utbildning. Tycker Anders Andersson verkligen att det räcker med att ett antal av dem går en frivillig utbildning? Eller är det så att man bara har fastnat i den här frågan och inte driver den därför att den råkat hamna utanför budgetförhandlingarna? Det vore väldigt intressant att få höra ett verkligt argument i frågan, men något sådant har inte Alliansen gett uttryck för, tycker jag. Vi utgår från att ni tar det här på allvar. Jag vet att förhoppningarna är väldigt stora hos alla tandhygienister i Sverige på att de ska få en treårig utbildning när en majoritet i riksdagen kommer att säga till regeringen: Kom tillbaka med detta! Vi har haft frågan i finansutskottet, som konstaterade att detta är okej, bara man ser till att frågan blir beredd och kommer tillbaka på ett vettigt sätt när det gäller budgetfrågorna. Vi kan i och för sig hoppas att vi efter valet har en annan regering som kan fixa det här, och det tror jag kommer att vara fallet. Men om det skulle vara så illa att vi inte har det skulle jag ändå vilja veta vilken din synpunkt är. Tycker du att det är fel att tandhygienisterna ska få en treårig utbildning? Då kan du tala om det för dem nu, för de lyssnar på debatten.

Herr talman! Jag tror också att de lyssnar, precis som andra yrkesgrupper som är berörda av detta betänkande, Eva Olofsson. Vår utgångspunkt när vi har behandlat frågan om tandhygienisterna är det som tidigare har framförts av mina kolleger, nämligen respekten för budgetbesluten. Det är av den anledningen som vi inte har gått med på det som ni andra fyra partier har skrivit in. I grunden vill jag säga till dig och alla andra som lyssnar att Kristdemokraternas ambition är att det ska vara en treårig tandhygienistutbildning. Den inriktningen finns hos mig personligen, och den finns också i vårt parti. Däremot genomför vi aldrig reformer snabbare än att vi tycker att det finns en grund för det. Där är det finansutskottet som avgör. Våra ledamöters agerande och de synpunkter som vi har fått innebär att vi i nuläget inte tillstyrker detta. Om riksdagen i morgon fattar ett beslut i enlighet med detta kommer den regering vi har att sätta i gång ett arbete för att verkställa det. På den punkten har regeringen varit lyhörd för tidigare tillkännagivanden från riksdagskammaren, och så kommer det att vara. I helheten är det alltid tryggare med en alliansregering, som har ordning på finanserna men samtidigt är beredd att lyssna in och reformera. På område efter område - sociala insatser, sjukgymnastik, tandhygienisternas insatser - är vi beredda att hela tiden kompetenshöja. Vi är beredda att se till att patienterna får möjlighet att möta personer som har den absolut bästa möjliga kompetensen för att ge insatser utifrån det behov som finns.

Herr talman! Man hade önskat att det fanns en lite annan skrivning från regeringen. Nu svarar man att detta inte behövs, eftersom ungefär 58 procent går en utbildning frivilligt. Det är så man argumenterar. Det är en väldigt konstig argumentation, tycker jag. Skulle vi börja tillämpa den på andra yrkesgrupper skulle det inte bli så värst käckt. I den skrivning som finns i betänkandet hänvisar utskottsmajoriteten i frågan till skrivningarna från finansutskottet och säger att man tycker att det är viktigt att detta bereds på rätt sätt. Med de skrivningar som finns hade det inte varit farligt för er att stötta det här om vi hade fått ett enigt utskott.

Herr talman! Vi kan alltid i denna sena timma fundera över vilka skrivningar vi möjligen skulle kunna skapa. Nu finns det en reservation från oss som vi inte lyfter fram här i kammaren men där vi redovisar våra synpunkter. Vi allianspartier har alltid lyft fram kompetensen och att det är viktigt att personalgrupper ges utbildning. I det här fallet gäller det tandhygienisterna. Jag har mött många som har gått den treåriga utbildningen eller tycker att man borde ha det som ett allmänt krav och som argumenterar i denna fråga. Jag är övertygad om att vi kommer att hantera ett riksdagsbeslut på ett mycket klokt sätt. Det handlar om att steg för steg lyfta fram kompetensfrågor inom olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Detta betänkande är en del i detta. Med de här synpunkterna ser jag fram emot att vi ska ha ett ständigt kompetensutvecklingsarbete i riksdagen och regeringen.

Herr talman! Detta betänkande innehåller flera viktiga delar. Jag har valt att koncentrera mig på tre av dem. Förändringen av yrkestiteln sjukgymnast till fysioterapeut speglar dagens utbildning betydligt bättre, och ett utvidgat titelskydd leder till ökad tydlighet för både sjukvården och allmänheten. Det är även viktigt i ett internationellt perspektiv att fysioterapeut blir en skyddad yrkestitel. Detta är alltså en mycket välkommen förändring. Herr talman! Vidare till tandhygienistutbildningen! Här är det viktigt att understryka att det är patientsäkerheten som är grunden för att det finns krav på behörighet för hälso- och sjukvårdspersonal och att detta är reglerat i lag. Att vissa yrken är legitimationsyrken och att en del specialistutbildningar är reglerade handlar av samma orsak om att säkra att yrkesutövarna inom hälso- och sjukvården har den kunskap och förmåga och det förhållningssätt som krävs för att patienter och brukare ska få en god och säker vård. Tandhygienistyrket blev ett legitimationsyrke 1991. Av utskottets betänkande framgår att beslutet motiverades bland annat med att arbetsuppgifterna ansågs kräva kvalificerat kunnande, stor skicklighet och noggrannhet, att arbetet i hög grad var självständigt samt att det var väsentligt att patienterna kunde bedöma vilken utbildning och bakgrund en tandhygienist hade. För att få legitimation krävs en tandhygienistexamen bestående av 120 högskolepoäng, det vill säga två års högskolestudier som leder till yrkesexamen. Socialstyrelsen har vid flera tillfällen under senare år uttalat att en förlängning av grundutbildningen till tre år skulle göra tandhygienisterna bättre rustade. Högskoleverket har under de senaste 15 åren påpekat att nuvarande utbildning borde ses över både vad gäller innehållet i den yrkesmässiga delen och anknytningen till övrig tandvårdsutbildning. Det hänger samman med att tandhygienist i dag, som har sagts tidigare i debatten, är det enda av 21 reglerade yrken inom hälso- och sjukvården som kräver en tvåårig utbildning. Övriga kräver minst en treårig utbildning. Behörighetsutredningen föreslog i sitt betänkande Kompetens och ansvar en förlängning av utbildningen till 180 högskolepoäng, det vill säga från två till tre år, och att Högskoleverket skulle ges i uppdrag att utforma förslag till en ny examensbeskrivning för utbildningen. Samtliga 35 remissinstanser som har yttrat sig över utredningens förslag i den del som avser tandhygienistutbildningen har tillstyrkt en förlängning av utbildningstiden. Här kan vi åter konstatera att det är skattesänkningar som ställs mot nödvändiga satsningar. Att det är 16 000 färre högskoleplatser är naturligtvis en orsak till att regeringen inte vill förlänga utbildningen från två år till tre år trots att det är vad utredningen och samtliga remissinstanser föreslår. Regeringens motiv sägs vara att många ändå studerar vidare på den ettåriga påbyggnadsutbildningen, men sanningen är att skattesänkningarna åter har fått gå före. Enskilda partier må ha olika uppfattningar och önskemål. Men när regeringen lägger fram sitt förslag finns det vara ett, och det är skattesänkningar som går före viktiga satsningar inom hälso- och sjukvården och på utbildningsområdet. Vi Socialdemokrater anser att det är rimligt att följa utredningens förslag och göra tandhygienistutbildningen treårig. Förslag som innebär nya utgifter för staten måste naturligtvis beredas noggrant, och ett utgiftspåverkande beslut ska naturligtvis fattas inom ramen för den ordinarie budgetprocessen. Det är därför som utskottet föreslår att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag om hur en förlängning av utbildningstiden för tandhygienister från två år till tre år ska se ut och gå till. Herr talman! Till sist vill jag säga några ord om utbildning inom den sociala barn- och ungdomsvården. Jag tror att vi alla förväntar oss att handläggning av ärenden och insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet och att verksamheten ska kunna bedrivas på ett professionellt sätt. Särskilt viktigt är det när det kommer till handläggare inom den sociala barn- och ungdomsvården. Det finns redan i dag reglerat i lag att personal ska ha viss kompetens, men det är bra med en förstärkning av dessa bestämmelser i form av reglering av vissa arbetsuppgifter. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför sådana arbetsuppgifter har tillräcklig erfarenhet för uppgifterna. Det är sant att det är en svår utmaning i många kommuner där personalomsättningen är alltför hög, där man lider av en alltför hög arbetsbelastning och där arbetsuppgifterna upplevs som alltför tuffa. Genom att tydliggöra vilken kompetens som behövs för detta arbete kan förutsättningarna öka för att barn och unga får lämpliga insatser av god kvalitet. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet i sin helhet. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Lena Hallengren och Gunnar Sandberg (alla S).