Våldsbrott och brottsoffer

Herr talman! Dagens sista debatt handlar om våldsbrott och brottsoffer. Jag står naturligtvis bakom alla reservationer där Moderaterna deltar, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 4 och 9.

Under alliansregeringens tid var våld i nära relationer en högt prioriterad fråga. Vi såg till att genomföra en rad viktiga reformer på området. År 2006 kom handlingsplanen mot våld i nära relationer, våld i samkönade relationer och hedersvåld. Alliansregeringen blundade inte för problemen utan tog dem på största allvar. I april 2012 tillsattes en nationell samordnare mot våld i nära relationer. Samordnaren överlämnade ett femtiotal förslag i juni 2014 som fortfarande bereds i Regeringskansliet. Det är snart två år sedan. Vi moderater anser att det intensiva och viktiga arbetet mot våld i nära relationer måste fortsätta. Vi är därför angelägna om att regeringen snarast bereder förslagen och lägger fram dem på riksdagens bord.

Flertalet av brott i nära relationer anmäls inte. Detta är naturligtvis ett stort problem. Anledningarna kan vara många. Det kan handla om rädsla, skuld och skam. Ofta anklagar man sig själv för det man utsatts för. Personer som utsatts för hedersrelaterat våld har om möjligt ännu svårare att anmäla då de lämnas ensamma och hotas av en hel släkt. Många av dem som vågar göra en anmälan tar också tillbaka anmälan.

Det är viktigt att arbeta så att fler vågar anmäla och att de som anmäler inte tar tillbaka anmälan. I de fall där den våldsutsatta inte anmäler eller tar tillbaka sin anmälan kan våldsutövaren gå fri. Även om relationen avslutas kommer våldsutövaren att fortsätta att utsätta nya offer. Det finns exempel på relationsvåldscentrum som sätter in brottsofferstöd inom 48 timmar efter polisanmälan. Det bidrar till att fler ärenden leder till åtal. Vi moderater vill se fler sådana verksamheter i landet.

Riksdagen gav regeringen ett tillkännagivande under våren 2015 där man uppmanade regeringen att utreda frågan om huruvida kraven för när kontaktförbud får förenas med elektronisk övervakning är för höga. I juni 2015 ställde jag en skriftlig fråga till justitieministern om när regeringen skulle tillsätta en utredning för att se över kraven. Ministern svarade att han delade riksdagens uppfattning och att målsättningen var att inleda utredningsarbetet under hösten 2015. När inget hänt under hela hösten ställde jag på nytt frågan den 2 mars i år. Ibland hjälper det med lite blåslampa. Den 8 mars tillsatte ministern en utredare.

Herr talman! Förra årets stora invandring bidrog till att det kom fler gifta asylsökande barn till Sverige än tidigare. Trots att barnäktenskap är förbjudet enligt svensk lag låter kommunerna ofta barnen bo tillsammans med de vuxna de är gifta med. Det rör sig om ca 70 barn som kom under hösten. Den lagändring som genomfördes under alliansregeringen och som trädde i kraft den 1 juli 2014 innebar skärpningar i fråga om tvångsäktenskap och barnäktenskap samt att ett nytt brott, äktenskapstvång, infördes. Utländska barnäktenskap och tvångsäktenskap ska endast godkännas då det finns synnerliga skäl. Alliansen anser att det krävs ytterligare insatser för att motverka tvångsgifte. Det bör till exempel övervägas om en separat tvångsäktenskapsenhet behövs inom polisen.

I dag är vi helt beroende av internet för att få vår vardag att fungera, men även om detta underlättar våra liv har det kommit till nya problem. Internet är en plats där många brott begås. Under år 2014 gjordes 67 000 bedrägeriförsök med hjälp av identitetskapningar till ett värde av 3,7 miljarder. Den som drabbas får den personliga integriteten kränkt men får även ägna mycket tid åt att ordna upp situationen. Den utsatta måste till exempel vända sig till ett stort antal kreditupplysningsföretag för att kunna värja sig mot att bedragaren tar krediter i den enskildes namn. Mer behöver göras för att försvåra för de kriminella. Utskottet anser att regeringen bör verka för att en brottsofferportal upprättas dit de drabbade kan vända sig för att spärra sina identitetsuppgifter.

Herr talman! Under 2014 anmäldes närmare 1 ½ miljon brott. Bakom varje anmält brott finns ett brottsoffer som kränkts. Men även familj och vänner till brottsoffret drabbas. Många gånger finns det barn med i bilden. Under 2013 fick närmare 93 000 brottsutsatta hjälp och stöd genom brottsofferjourernas arbete. Men förutsättningarna för att hjälpa brottsoffren är olika i olika delar av landet eftersom en stor del av arbetet drivs på ideell basis och är beroende av ekonomiskt stöd från kommunerna. Moderaterna vill verka för att likvärdigheten i stödet till brottsoffer ökar i landet.

Den person som drabbas av ett brott har ofta många frågor, och om man inte utsatts tidigare är det svårt att veta vart man ska vända sig. Det finns ett behov av en nationell jourtelefon för brottsoffer. Den som drabbats av brott ska få stöd och hjälp till upprättelse. En del i det är att rättsväsendet lyckas med sina huvuduppgifter: att utreda brott, gripa misstänkta och döma de skyldiga.

En annan del i arbetet med att minska skadeverkningarna av brott och stötta brottsdrabbade är att se till att systemet med brottsskadeersättning fungerar. Sedan 2006 betraktas även barn som bevittnat våld mot en nära anhörig som brottsoffer. Det innebär att de har rätt till brottsskadeersättning. Flera myndigheter vidtog åtgärder efter ändringen, framför allt utbildnings- och informationsinsatser. Trots det konstaterades det flera år senare i propositionen En ny brottsskadelag, 2013/14:94, att myndigheternas åtgärder inte hunnit få genomslag. De hade inte fullt ut hittat formerna för att hantera systemet med brottsskadeersättning till barn som bevittnat våld.

Vi moderater menar därför att det nu finns anledning att följa upp detta och säkerställa att det fungerar. Till exempel är det oerhört viktigt att det i polisrapporter såväl som i förundersökningar framgår om det funnits barn på brottsplatsen som riskerat att ha bevittnat våld.

Den nya brottsskadelagen som trädde i kraft under alliansregeringen 2014 kom till för att stärka skyddet för brottsoffer och förbättra systemet med brottsskadeersättning, särskilt för barn. Den nya lagen innebär bland annat att Brottsoffermyndigheten inte kan fastställa en lägre brottsskadeersättning för kränkning än det belopp domstolen har dömt ut i ett skadestånd. Maxgränsen för kränkningsersättningen har tagits bort, och ansökningstiden för brottsskadeersättningen har förlängts från två till tre år.

Jag vill också särskilt lyfta fram lagändringarna som har stärkt skyddet för barn som utsatts för brott. Den nya brottsskadelagen som trädde i kraft under alliansregeringen innebär att barn numera kan ansöka om brottsskadeersättning fram till den dagen han eller hon fyllt 21 år. I de fall där vårdnadshavarna inte vill skicka in en ansökan för sitt barns räkning ges barnet möjlighet att inom tre år från 18-årsdagen själv lämna in en ansökan om ersättning till Brottsoffermyndigheten.

Det har dessutom blivit enklare för barn att ansöka om brottsskadeersättning när brottet har begåtts av en vårdnadshavare. I dag räcker det med en vårdnadshavares underskrift för att ett barn ska kunna ansöka om brottsskadeersättning. I de fall där en av föräldrarna har begått brott mot sitt barn, eller om en förälder annars utan godtagbara skäl motsätter sig att barnet får ersättning, ska den andra vårdnadshavaren ensam kunna hjälpa sitt barn att ansöka om brottsskadeersättning.

Alla barn som växer upp med fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld far illa. Barn som utsätts för våld löper dessutom ökad risk för missbruk, kriminalitet, rökning, hetsätning och andra riskbeteenden i vuxen ålder. Därför är det viktigt att upptäcka och stoppa våld mot barn tidigt.

Brott mot barn måste utredas snabbt. Enligt en rapport från Rädda Barnen finns det dock brister och stora skillnader runt om i landet när det gäller utredningstiden för våldsbrott mot barn. När polisen får in en anmälan om att ett barn blivit utsatt för exempelvis misshandel eller sexuella övergrepp finns det bestämmelser som säger att utredningen ska ske snabbt.

Det får ta högst 90 dagar mellan det att det finns en skäligen misstänkt tills åklagaren väcker åtal. I drygt en tredjedel av fallen lyckas inte åklagarkamrarna hålla de lagstadgade 90 dagarna. Det skiljer sig stort över landet. I Karlstad utreds 83 procent av brottsmisstankarna inom 90 dagar, men i Norrköping är motsvarande siffra bara 48 procent.

Utgångspunkten måste vara att brott mot barn ska utredas så skyndsamt som möjligt. För barnärenden finns det dock inte något lagstadgat skyndsamhetskrav för handläggningen i domstol eller någon tidsfrist för huvudförhandling. Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer menar att detta är en brist.

Utredningen Skyndsamhetskrav och tidsfrister i ärenden med unga misstänkta och unga målsägande redovisades sommaren 2013. I den föreslås att tidsfristen för förundersökning och beslut i åtalsfrågan får vara tio veckor från den tidpunkt då någon bedömts vara skäligen misstänkt för brott. Huvudförhandling i tingsrätt ska hållas inom fyra veckor från åtals väckande och i hovrätt åtta veckor från utgången av tiden för anslutningsöverklagandet. Vi moderater menar att en sammanhållen tidsfrist för hela rättsprocessen ska införas när det handlar om barn som har utsatts för brott. Det är viktigt eftersom en kortare rättsprocess kan öka barnens förutsättningar att fortare kunna gå vidare i livet.

När brott inte har kunnat förebyggas är det viktigt att samhällets resurser riktar in sig på att minska skadeverkningarna av brott och att hjälpa brottsdrabbade. Alla brottsoffer ska känna att samhället är på deras sida och att de får ett starkt stöd när de behöver det som mest.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anders Hansson (M).

Herr talman! Vi har fyra reservationer i betänkandet, men jag yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation nr 30.

Reservation nr 30 handlar om skadestånd för brottsoffer. Den ligger i linje med de motioner vi lagt fram i riksdagen under flera år. Det är bland annat en motion som vi kallade Ny brottskadelag. Där vill vi se regeringen återkomma med ett förslag om höjda skadeståndsnivåer för allvarligt kränkande brott, till exempel vålds- och sexualbrott.

I dag kan vissa få till exempel 30 000 kronor i skadestånd. Det hände en gång när en man vägrade att ta en kvinna i hand för att hon var kvinna. Mannen kände nämligen att han efter att ha rört en kvinna var tvungen att tvätta sig på grund av sin religiösa tro. Ni kan gissa vilken. När mannen sedan inte fick praktikplatsen som han var ute efter på grund av denna uppvisning inför sin kvinnliga chef fick han 30 000 kronor i skadestånd, vilket är rätt intressant.

Samtidigt kan personer som har blivit rejält misshandlade få nöja sig med 10 000–15 000 kronor i skadestånd. Brottsoffermyndigheten skriver att misshandel och rån av lite grövre slag ger 10 000–15 000 kronor. Det är till exempel grövre våld mot ansiktet eller hårda sparkar, våld mot den som ligger ned och så vidare.

År 2015 höjde Brottsoffermyndigheten sina skadeståndsersättningar för grov misshandel med allvarliga men inte livshotande skador från 40 000 till 50 000 kronor. Deras ambition var att höjningen skulle få genomslag vid landets domstolar.

I Brottsoffermyndighetens referatsamling skrev de nyligen: ”Vid grova sexuella övergrepp mot barn lämnar Brottsoffermyndigheten normalt ersättning för sveda och värk med 30 000 kr. Högsta domstolen har – – – accepterat den schablonen.”

I en referatsamling från 2014 tog de ett exempel med en kvinna som hade misshandlats vid flera tillfällen under fyra månader. Mannen ska ha skallat henne i ansiktet, dunkat hennes skalle mot en vägg och så vidare under lång tid. Tingsrätten dömde mannen för misshandel och till att betala skadestånd till kvinnan med 40 000 kronor för kränkning.

Vi har någon som inte vill ta en kvinna i hand för att han måste tvätta sig efteråt. Den personen får 30 000 kronor. En kvinna som under fyra månader utsätts för olika fysiska våldsamma övergrepp får 40 000 kronor. Det är ganska anmärkningsvärt. Vi anser att samhället måste uppvärdera skadeståndsnivåerna för den typen av brott och framför allt vålds- och sexualbrott.

Jag vill i detta sammanhang framhålla ett närliggande förslag som Sverigedemokraterna drivit under lång tid. Det är en statlig garanti för utbetalning av skadestånd. I dag måste offret själv driva in pengarna från gärningsmannen. Det anser vi är fel sätt. Vi menar att staten borde ta ansvar för processen med skadestånd så att offret får pengar från staten. Staten tar sedan över ansvaret och driver in pengarna från gärningsmannen.

Offret slipper då den kränkning det ofta innebär att själv kanske behöva ta kontakt med gärningsmannen eller hålla på och rådda med de detaljerna. Staten har troligtvis också bättre förmåga att få en gärningsman att betala ut pengarna. I vilket fall borde det vara samhällets ansvar att även ta hand om skadeståndsdelen så att processen för en enskild individ som blivit utsatt för ett brott görs smidigare och effektivare.

Precis som föregående talare nämnde har det nu gjorts förbättringar på området så att ersättningar vid skadestånd inte kan sänkas på samma sätt som det gjordes tidigare, vilket är väldigt positivt. Vi menar dock att nivåerna, speciellt i relation till andra brott, måste upp för vålds- och sexualbrott och dylikt samt att staten på sikt måste kunna ta ansvar för de skadestånd som döms ut.

Herr talman! För några veckor sedan debatterade vi och voterade om kriminalvårdsfrågor här i kammaren. Ett av de förslag som Alliansen hade tagit initiativ till och som vann majoritet var att regeringen ska överväga om personer som är dömda för våldsbrott inte borde ha en skyldighet att genomgå behandlingsprogram. En vägran att delta i sådant program ska få konsekvenser för den intagnes möjlighet att få permission och villkorlig frigivning. Den intagnes medverkan i behandlingsprogram ska vara ett krav för villkorlig frigivning av personen.

Den bästa rättspolitiken är naturligtvis den som ser till att det blir så få brottsoffer som möjligt. Men en klok rättspolitik är också att skapa förutsättningar för att brottsoffer i så stor utsträckning som möjligt ska kunna få upprättelse. Den andra sidan av myntet i rättspolitiken är att skapa förutsättningar för den som har begått brott att sona det och att göra bot. Att delta i en behandling är ett sätt att göra rätt. Det kan bli en viktig del i att göra rätt för sig. Det bör enligt min uppfattning uppmuntras.

Detta ansluter till viss del till det som jag vill framhålla i dag. För ungefär lika länge sedan var vi med utskottet och besökte Polisregion Mitt i Uppsala. De driver en proffsig verksamhet, inte minst när det gäller att bekämpa sexualbrott på nätet. Polisen dras med många problem, säkert även i region Mitt, men detta är ett exempel på en verksamhet som av allt att döma är lika beundransvärd som angelägen.

Polisen där är ganska oblyg när det gäller vad de tycker krävs. De finner ofta att de straff som utdöms är provocerande låga. Det är i sig en intressant diskussion som vi inte ska ta här och nu, men när vi diskuterade detta kom vi in på en närliggande fråga. Den gällde huruvida de som döms för dessa ibland ganska svåra sexualbrott erbjuds någon behandling under sin strafftid.

Risken är överhängande, herr talman, för att inte säga så gott som total, att någon som döms för att ha utpressat en ung person att begå handlingar på sig själv återfaller i brottslighet när straffet är avtjänat. Det är förvisso bra om en sådan person sitter inne längre, eftersom den då inte kan begå denna typ av brott, men det bästa vore naturligtvis om vederbörande kunde förmås att sluta med detta kriminella och fruktansvärda beteende. Förr eller senare måste även dessa personer släppas fria.

När det gäller djupt integritetskränkande brottstyper som sexualbrott är barn och ungdomar en mycket sårbar grupp. Det finns ett stort behov av nya kunskaper om sexualbrott mot barn.

Enligt Brås rapport nr 6 från 2011, Polisanmälda våldtäkter mot barn, fastslår preventionsforskare att det är mycket viktigt att samhället har förebyggande strategier mot sexuella övergrepp.

Det saknas enligt rapporten en övergripande sammanställning av hur situationen ser ut på det förebyggande området i Sverige och en beskrivning av vad som görs på de olika preventionsnivåerna, vem som har ansvar för att se till att det görs samt vilka aktörer som gör det.

Jag anser att preventionsarbetet mot sexualbrott ska drivas framåt på alla nivåer. Jag vill därför yrka bifall till min reservation nr 6 om det preventiva arbetet mot sexualbrott.

Jag vill också ta tillfället i akt i debatten att på detta sätt avisera en förstärkning och fördjupning av Centerpartiets politik när det gäller brottsoffers skadestånd. Det är alldeles för komplicerat för ett brottsoffer, som kanske dessutom är allvarligt traumatiserat, att göra allt det som krävs för att få sitt tilldömda skadestånd. Detta måste ändras. Detta är något vi snuddade vid när vi debatterade ämnet förra året. Förslaget återfinns igen i en motion från mig som heter 2015/16:2403. Det är hemställanspunkt 12, för den som vill titta på den. Motionen bereds förenklat i detta betänkande.

Sedan vi debatterade detta senast har Centerpartiet tagit ännu starkare ställning, och vi har för avsikt att återkomma med en genomgripande motion i detta angelägna ämne och föra en diskussion med dem vi samarbetar mest med om vi inte kan hitta en majoritet för frågan.

Herr talman! Jag blev djupt berörd av Pia Hallströms fina anförande. Hon tar upp flera viktiga frågor. Jag instämmer i mycket av det hon säger, bland annat i yrkandet på den alliansgemensamma reservationen nr 9.

(Applåder)

Herr talman! Mäns våld mot kvinnor är ett oerhört stort problem. Det märks att alla partier i kammaren tar detta på allvar. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är en mycket komplex fråga. Det är någonting som drabbar hela familjen.

Det är oftast mannen som slår kvinnan. För kvinnan som blir slagen händer det mycket. Det sker bland annat en normaliseringsprocess där hon tänker och agerar på ett visst sätt: Om jag bara skärper mig lite kanske jag inte blir slagen. Om jag bara gör en riktigt god middag kanske det inte händer någonting.

Våldet normaliseras dagligen. Det kan också vara så att kvinnan skyller på sig själv och tänker: Det kanske är mitt eget fel. Jag kanske är lite för mopsig. Jag kanske säger lite för mycket saker. Det är därför han slår mig.

Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem, och det finns överallt. Oavsett vilket samhälle vi har, vilken tidsperiod det är, vilken kultur vi lever i och vilket språk vi talar finns som ett genomgående problem mäns våld mot kvinnor.

Det är alltid mannen som slår. Det beror på att vi lever i en över- och underordning av kvinnor och män där män har större makt och större befogenheter i samhället. Detta är en del av patriarkatet som vi tyvärr dagligen drabbas av som kvinnor.

Mäns våld mot kvinnor drabbar också familjen. Det drabbar framför allt barnen. Barn är sedan ett lagförslag 2006 brottsoffer när det kommer till våld i nära relationer och våld inom familjen. 150 000 barn upplever dagligen våld. Det är ofta pappan eller mammans sambo som slår mamman. Detta upplever barn. De upplever det otroligt starkt trots att det inte är de som blir slagna och trots att föräldern oftast tror att barnen inte märker någonting. De är ju inte i samma rum. Men det här märker barn.

Polisen har skyldighet att rapportera sådana här händelser. De ska rapportera till socialkontoret när barn finns inom våld i nära relationer. Det sker tyvärr väldigt sällan. Bara hälften av alla fall rapporteras.

Att se pappa slå mamma varje dag, varje vecka och varje månad oavsett med vilken intensitet eller hur ofta det sker skapar oerhörda sår hos barnen. Det skapar trauman, det skapar psykisk ohälsa och det skapar posttraumatiska stressymtom.

Vi har mycket kunskap om det här. Vi har mycket kunskap om våld i nära relationer och om hur barn drabbas. Vi vet att barn får en splittrad lojalitet mellan föräldrarna och att det är problematiskt för barn, som inte vet hur de ska förhålla sig när pappa slår mamma: Ska jag stötta pappa? Ska jag säga åt honom att sluta, eller är det mamma som kanske ska skärpa sig? Det är ju jättesynd om henne!

Det är jättesvårt. När barn bevittnar våld och ser misshandel på det här sättet upplever de att de själva blir slagna, även om de inte blir det.

Det är därför Vänsterpartiet vill gå längre än den nuvarande lagstiftningen. Vi vill att barn i rättsprocesser i fall med våld i nära relationer ska få en status som målsägande och inte bara som brottsoffer, som det är i dag. Om barnen blir målsägande i rättsprocessen får de ett starkare skydd. Man kan polisanmäla brottet, och barnet kan få ett målsägandebiträde i rättsprocessen och en särskild företrädare i förundersökningen. Det går att ansöka om skadestånd och ersättning på ett annat sätt än det går att göra om barnet är brottsoffer.

Vi tror att det är dags för en sådan utveckling och att ta steget längre. Vi har som sagt kunskap. Vi känner till de felaktigheter som sker i rättsprocessen och vilka åtgärder som behöver stärkas.

Herr talman! Vi måste ha barnperspektivet i rättsprocessen. Vi måste ha barnperspektivet i sådana här oerhört svåra frågor. Några som uttrycker samma åsikt som Vänsterpartiet och som också vill ändra så att barn ska bli målsägande är Rädda Barnen, Brottsofferjouren, Unizon och Ersta diakoni, som i en debattartikel för några veckor sedan uttryckte samma önskan om att politiken ska se till att barn blir målsägande. Med debattartikeln och Rädda Barnen i den ena handen och Brottsofferjouren i den andra yrkar jag bifall till reservation 22 – att barn ska få målsägandestatus.

Herr talman! Justitieutskottet har inom området våldsbrott och brottsoffer gjort ett antal tillkännagivanden, även till den förra regeringen. Men vi har inte minst kommit med återkommande skarpa uppmaningar till nuvarande regering och de ansvariga ministrarna Morgan Johansson och Anders Ygeman. För ett år sedan uttalade regeringen till och med att de inte kommer att ta till sig uppmaningarna. Det lät ungefär som att riksdagen kan fatta vilka beslut som helst, trots att regeringen vet om att de i flera av dessa frågor har en majoritet i kammaren emot sig.

Jag noterar nu nästan varje vecka utspel från regeringen i medierna utifrån förslag som på punkt efter punkt härstammar från de uppmaningar som oppositionen har drivit fram aktivt och som den här kammaren har fattat beslut om. Ett exempel är ett tidigt tillkännagivande som togs i slutet av förra mandatperioden. Det handlade om våld i nära relationer. Kravet var att regeringen skulle vidta åtgärder för kvinnor som flyr en närstående eller känner rädsla för att utsättas för hot och våld. Dessa kvinnor måste kunna ges särskilt polisskydd för att till exempel kunna åka hem för att hämta sina eller barnens tillhörigheter.

Alliansregeringen uppdrog till dåvarande Rikspolisstyrelsen att utreda detta och ta fram stöd för polisens arbete. Detta underlag presenterade polisen för regeringen i juli förra året. Regeringen har ännu inte levererat – de har möjligen aviserat men inte levererat – några skarpa förslag när det gäller den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor. Men vi ser fram emot att den ska komma.

En annan viktig del som Liberalerna åter vill lyfta fram är skärpta åtgärder mot hatbrott. Under hela 2015 ställde vi återkommande frågor och interpellationer och debatterade inte minst i medierna för att pressa regeringen att leverera.

Polismyndigheten presenterade i mars förra året sin kartläggning av kompetensen och infrastrukturen inom svensk polis när det gäller hanteringen av hatbrottsärenden, vilken alliansregeringen gett dem i uppdrag att göra 2014. Utgångspunkten var att Stockholms City har haft en mycket fin verksamhet under många år.

I rapporten betonades vikten av bättre kunskap men också att verksamheten organisatoriskt sett var sårbar och behövde förstärkas. Hatbrottsgrupper efterfrågades på allvar, även i Göteborg och Malmö. Malmö har de senaste åren tyvärr haft problem med hatbrott, inte minst med antisemitiska motiv. I rapporten förmedlar polisen att arbetet måste intensifieras i flera polisregioner. Vi ska inte tänka bara på Stockholm, Malmö och Göteborg varje gång.

Regeringen, som mottog rapporten, har hittills inte kunnat visa på nya resurser för detta uppdrag. Precis som när det gäller mycket annat inom polisens verksamhet ska man prioritera även hatbrotten inom ekonomisk ram.

Jag har informerat mig om att arbetet i Stockholm löper väl. Man har breddat Stockholms Citys uppdrag till att omfatta hela Stockholmsregionen, vilket är bra. Arbetet i Malmö är på gång, så även i Göteborg.

Det har gjorts utspel och hållits presskonferenser om att verksamheten nu är på plats i Göteborg, att det ska vara bemannat och igång. Men så sent som för en vecka sedan kom medarbetarna till hatbrottsgruppen och enheten i Göteborg. Det finns alltså ett gigantiskt glapp mellan det som aviseras och den faktiska leveransen och resultatet. Det är det som är lite bekymmersamt när det gäller regeringens hantering.

Herr talman! När Liberalerna har frågat här i kammaren tidigare varför så få hatbrott leder till straffskärpning lovade man en aktstudie som Åklagarmyndigheten skulle genomföra och presentera för regeringen i november december. Men hittills har jag inte fått någon återkoppling av vad den rapporten visade.

En annan viktig fråga som lyfts upp är arbetet mot tvångsäktenskap. Regeringen har, efter att Liberalerna men också andra partier pressat på, nyligen tillsatt en person som ska göra en översyn av den lagskärpning som Alliansen genomförde 2014. Det är mycket olyckligt att våra intentioner med straffskärpningen inte har fått det genomslag vi önskade. Det är mycket oroande att inget av de utredda ärendena hittills har lett till åtal.

Liberalerna tog därför beslut på landsmötet i november om att införa en ny lag, en lex Fadime, med en helt ny brottsrubricering: hedersbrott. Men vi vill också se över varför polis och åklagare inte har kunnat leverera underlag och utredningar så att fler har kunnat dömas för dessa avskyvärda brott, till exempel vilseledande eller tvångsäktenskap.

Jag vill slutligen lyfta fram ett kärt tema för Liberalerna, oavsett om det är jag eller min företrädare som stått här i talarstolen, nämligen arbetet för skärpt lagstiftning för att fler ska kunna dömas till elektronisk fotboja även vid utvidgat kontaktförbud. Vi har också föreslagit att området för kontaktförbudet ska utökas. Personer som hotar och våldför sig på till exempel en före detta partner måste känna av lagstiftningens straff på ett tuffare sätt. Det är olyckligt att regeringspartierna yrkar avslag på de förslag som vi har lagt fram.

När vår motion skrevs i höstas hade regeringen inte levererat någonting utan bara uttalat och aviserat saker. Även på denna punkt gjorde vi för exakt ett år sedan ett tillkännagivande till regeringen om att utreda ifall kraven för när kontaktförbud kan förenas med fotboja är för högt ställda.

Liberalerna har med kollegorna i Alliansen pressat regeringen framför oss också i denna fråga. Beskedet från justitieministern om en översyn kom så pass sent i mars att frågan nu kommer att utredas till nästa år innan vi får en lagändring. Tidigast sommaren 2017 eller möjligen hösten kan vi få en lagstiftning om det här.

Direktivet till utredningen är också vagt och otydligt. Utredaren på Åklagarmyndigheten ska överväga, bedöma och utvärdera om regelverket är ändamålsenligt. Men vi har hört i tidigare inlägg, vi har sett Brottsförebyggande rådets rapporter och flera av oss har återkommande uppmärksammat att dagens regler inte är effektiva. Trots att 800–900 ärenden har anmälts är det 127 eller ungefär 130 ärenden som har lett till dom.

När det gäller många av de här brotten är det ytterst få ärenden där kontaktförbud kan tillämpas. Det är konstaterat att kraven för kontaktförbud är alldeles för högt ställda. Det behöver alltså inte utredas för mycket. Det är tydligt och klart att vi behöver ändra lagstiftningen. Det har vi också yrkat bifall till.

Avslutningsvis yrkar Liberalerna bifall till reservationerna 9 och 11.

(Applåder)

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet har motionerat om att vi vill att barn som lever med våld i nära relationer och inom familjen ska ses som målsägande i brottsprocessen. De har upplevt brott på samma sätt som den som har blivit slagen. Vi vill gå lite längre än den nuvarande lagstiftningen. Vi vill att det ska tas tydligare hänsyn till barnperspektivet än vad som görs i dag.

Vänsterpartiet anser att det är dags att gå längre. Men det vill inte Liberalerna. Ni vill i stället att barn ska vara brottsoffer och inte ha samma tunga status som en målsägande i rättsprocessen. Varför vill Liberalerna det, Roger Haddad?

Herr talman! Vi har ju uppmärksammat den här frågan i olika omgångar. Det är sant att vi har en annan variant, men andemeningen och slutsatsen av de förslag som vi har lagt fram är att uppnå detsamma, nämligen att man ska förstärka kompetensen kring barn i rättsprocessen och också deras juridiska status så att de får rätt till ersättning eller annat stöd.

Det är möjligt att vi har olika ingångar, men vi i Liberalerna har återkommande både i det här betänkandet och i tidigare betänkanden föreslagit att barn i nära relationer ska betraktas som brottsoffer.

Herr talman! Tack, Roger Haddad, för ditt svar.

Liberalerna skriver i sin partimotion 1481 att barn som upplever våld i nära relationer ses som och behandlas som brottsoffer. Men det blir lite problem om barn ses som brottsoffer. Om barn i stället blir målsägande i brottsprocessen skulle väldigt mycket förenklas. Majoriteten av brottskadeersättningarna som barn som är brottsoffer ansöker om avslås på grund av att barn i förundersökningen inte har blivit uppmärksammade av polisen och inskrivna i den. Ansökningarna avslås därför på grund av att det inte finns fällande domar, och då kan inte någon ersättning utgå.

Både du och jag, Roger Haddad, vet ju att barn upplever våld på samma sätt. Vi tar det på samma allvar, och därför måste det ske en bra process. Vi måste se till att barn får upprättelse i våldsprocessen.

Därför vill jag ställa ytterligare två frågor. Vad vill Liberalerna att barn som är brottsoffer och inte målsägande ska kunna få för ersättning förutom alla de åtgärder som regeringen har aviserat?

Liberalerna går alltså helt emot Rädda Barnen, Brottsofferjouren, Psykologförbundet, Unizon och Ersta diakoni. Varför lyssnar ni inte på dessa organisationer?

Herr talman! Jag vet inte vilka Linda Snecker har pratat med, men vi har också träffat företrädare för Brottsofferjouren och diskuterat den här frågan. De har absolut inte sagt att det är felaktigt eller dumt om barn också betraktas som brottsoffer. De får starkare skydd och större möjligheter att agera på ett annat sätt formellt. Inte minst är det en signal till rättsväsendet och polismyndigheterna.

Det här är ju bara ett förslag. Vi har lagt fram förslag och drivit frågan långt under alliansregeringen när det gäller nationella planer. Vi har diskuterat barnahus, vi har gjort regionala satsningar, polisiära satsningar och även satsningar på socialtjänsten – detta samlat naturligtvis för att stärka barnens möjligheter i rättsprocessen.

Herr talman! I dag debatterar vi i justitieutskottet som bekant betänkande JuU22 Våldsbrott och brottsoffer. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

För vår feministiska regering och dess partier är jämställdhet en grundstomme i strävan efter ett bättre samhälle. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv. Alla ska kunna leva ett tryggt liv utan brottslighet. För att stärka jämställdheten har regeringen identifierat ett antal olika jämställdhetspolitiska mål inom olika utgiftsområden.

För just rättsväsendets utgiftsområde är dessa mål att andelen personer i befolkningen som blir offer för våld i nära relationer ska minska, att rättsväsendets förmåga att ingripa mot hot och kränkningar på nätet ska stärkas, att uppklaringen av våldtäkter ska öka, att personer som utsatts för sexualbrott ska få adekvat professionellt stöd, att målsägandebiträde kommer in tidigt i processen och att andelen kvinnor inom Polismyndigheten ska öka. På dessa områden har regeringen vidtagit eller kommer att vidta åtgärder för en ökad jämställdhet. Jag kommer i denna debatt att redogöra för ett antal av dessa åtgärder.

Regeringspartiernas mål är att skadeverkningarna av brott ska minska och att verksamheten med brottsoffer bedrivs på ett effektivt och rättssäkert sätt med en hög kvalitet. Den som har drabbats av brott ska få adekvat information och ett gott bemötande från rättsväsendets myndigheter. Det civila samhällets organisationer utför ett mycket viktigt och angeläget arbete med att stödja dem som har drabbats av brott. Deras arbete utgör ett betydelsefullt komplement till myndigheters och kommuners verksamheter. Steg mot dessa mål har tagits under den tid som Socialdemokraterna och Miljöpartiet har suttit i regeringen.

Ökat stöd har exempelvis givits ekonomiskt. Från och med den 1 februari 2015 är avgiften till Brottsofferfonden för lagöverträdare förändrad från 500 kronor till 800 kronor. De som avtjänar sitt straff i form av intensivövervakning med fotboja betalar från och med samma datum en avgift på 80 kronor per dag, upp till 10 600 kronor under verkställighetsperioden.

Regeringen beslutade den 13 november 2015 att minst 75 procent av Brottsofferfondens medel ska tillfalla organisationer som arbetar med brottsofferverksamhet i det civila samhället. Tidigare låg denna siffra på 50 procent. Regeringen uttalade i samband med beslutet att behovet av finansiering till det civila samhällets brottsofferstödjande verksamheter är stort, och konkurrensen om befintliga medel är hård.

Brottsofferjourer och andra organisationer som arbetar med att stödja brottsoffer gör ett mycket viktigt arbete. Regeringen vill genom beslutet förbättra brottsofferstödjande verksamhet som till exempel brottsofferjourerna, så att de får förutsättningar att genomföra ett långsiktigt och högkvalitativt arbete.

En annan värdefull verksamhet som fått stöd till ett långsiktigt arbete är kvinnojourerna. Regeringen avsätter 100 miljoner kronor årligen för att våldsutsatta kvinnor ska få hjälp och stöd under de närmaste åren.

Andra åtgärder är även av utredande karaktär. Regeringen ger Statskontoret i uppdrag att lämna förslag på hur styrningen av de pågående nationella insatserna på området mäns våld mot kvinnor kan bli mer strategisk, tydlig och hållbar. Av 2016 års regleringsbrev till länsstyrelserna framgår det att länsstyrelserna inom sitt ansvarsområde ska stödja samordningen i länen av insatser från till exempel socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Detta ska syfta till att motverka mäns våld mot kvinnor, motverka att barn bevittnar våld, motverka hedersrelaterat våld och förtryck samt motverka prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Länsstyrelserna i Stockholms län, Skåne län och Västra Götalands län ska enligt det nämnda regleringsbrevet också lämna stöd till utvecklingen av skyddat boende till våldsutsatta kvinnor.

Herr talman! Ytterligare ett område som kräver åtgärder och krafttag är området sexualbrott. Under 2014 anmäldes 20 300 sexualbrott. Anmälningsgraden är anmärkningsvärt låg för just detta brott. De som blir utsatta är ofta i åldersgruppen 16–24 år, och ett annat utmärkande drag är att det för det mesta gäller kvinnor. Att mot sin vilja bli utsatt för sexuella handlingar kan leda till långvariga konsekvenser för brottsoffret, psykiskt och fysiskt.

Det finns behov av att stärka rättsväsendets insatser gällande dessa brott. Ökad uppklaring av våldtäkter är därför ett av regeringens särskilt utpekade jämställdhetsmål. För att uppnå detta är det angeläget med fortsatta insatser för att förbättra såväl arbetssätt som bemötande. I ett tillkännagivande till den förra regeringen uppmanade det dåvarande justitieutskottet regeringen att granska varför så få våldtäktsanmälningar leder till åtal och fällande dom. Detta skulle så småningom leda fram till den parlamentariska kommitté som i dag arbetar med frågan.

I översynen ingår bland annat att överväga om det bör införas en ny samtyckesbaserad regleringsmodell för våldtäkt och om det bör införas ett särskilt straffansvar för oaktsamhetsbrott avseende våldtäkt. Lagstiftningen måste visa att alla kvinnor har rätt till sin egen kropp och att ett nej är ett nej.

Vidare ska utredningen granska och analysera hur rättsväsendet hanterar våldtäktsärenden och förordnande av målsägandebiträden. Den ska även se över eventuella straffhöjningar i de grövsta fallen. Detta ska redovisas i oktober i år.

Gällande kontakt med barn i sexuellt syfte kan nämnas att det har blivit allt vanligare i och med internets utbredning och att användandet av internet har gått ned i åldrarna. Det finns nu ett förslag i en utredning som regeringen hoppas att kunna genomföra inom kort, nämligen att ta bort främjanderekvisitet. Det är ett slags bevis på att en vuxen som verkligen har tagit kontakt med ett barn i sexuellt syfte har för avsikt att möta barnet. Bevis skulle kunna utgöras av att den vuxne har bokat en tågbiljett. Med en ny lagstiftning skulle denna trubbiga lagstiftning kunna förändras så att överenskommelsen om att ses i sexuellt syfte kan räcka som bevis.

Herr talman! Förutom våld i nära relationer och sexualbrott finns det ännu ett stort problem i vårt samhälle som även det kräver politikens uppmärksamhet, och det är hedersrelaterat våld och tvång. Jag kommer från Uppsala och minns mycket väl den sorg som drabbade inte bara staden utan hela landet när Fadime togs ifrån oss.

Fadime ville ha det som alla människor egentligen vill ha: makt över det egna livet, makt över sin egen kropp och makt att påverka sitt livsöde. Det är grundläggande viljor, och det här borde vara grundläggande rättigheter för alla människor. Men det har inte varit något som kvinnor genom historien kunnat ta för givet.

Det finns ingenting som kan försvara hedersrelaterat våld. Ingen ska behöva få sin tryggaste miljö förvandlad till en plats av förtryck och rädsla för det egna livets skull.

Flera åtgärder vidtas eller utreds i dag för att försöka stoppa hedersvåld och -förtryck. Av 2016 års regleringsbrev till länsstyrelserna framgår att dessa ska främja och lämna stöd till insatser för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Länsstyrelsen i Östergötlands län ska specifikt ansvara för samordningen och redovisningen av det här uppdraget. Det vi kan göra i Sverige är att säkerställa att barn som befinner sig här får det skydd och det stöd de behöver.

Regeringen tar arbetet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap på största allvar. Ett barn som söker asyl i Sverige tillsammans med en vuxen som inte är förälder eller motsvarande ska hanteras som ett ensamkommande flyktingbarn. Jag välkomnar att Migrationsverket nu arbetar med tydligare riktlinjer för ärenden av denna karaktär och dessutom har förslag på hur man kan stärka samarbetet mellan polis, socialtjänst och kommuner. Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag inrättat en svarstelefon för att stödja socialtjänsten, vilket ger bättre möjligheter till en likvärdig bedömning i dessa ärenden.

År 2014 genomfördes, som vi tidigare fått redogjort för oss, lagändringar angående tvångsäktenskap. Men trots att ett femtiotal ärenden anmälts till åklagare sedan dess har tyvärr inget av dessa fall lett till åtal. Åklagarmyndigheten kommer därför nu att få i uppdrag att granska dessa ärenden för att förklara varför det ser ut på detta sätt. Regeringen arbetar även med ett förslag om att kriminalisera stämpling till äktenskapstvång. Det har inte gått lång tid sedan 2014, men när inte ett enda fall lett till åtal måste någonting göras. Inget barn i Sverige ska behöva tvingas in i ett äktenskap. Det är och förblir oförenligt med mänskliga rättigheter och svensk lag att inte få välja enligt sitt hjärta, och praktiken i lagstiftningen bör återspegla detta.

I och med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Vi står bakom alla reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 7.

I dag står våldsbrott och brottsoffer i fokus. Sverige är på många sätt ett väldigt bra land att leva i. Vi har ett rättsväsen som i stort fungerar bra. Det betyder dock inte att vi inte kan göra det bättre. Kristdemokraterna har ett omfattande program med ett stort antal punkter där vi vill förbättra för brottsoffer. Jag kommer att nämna några av dessa.

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen ett ansvar för att ge stöd åt brottsoffer och deras anhöriga. Men i praktiken gör kommunerna olika tolkningar. Vissa kommuner låter socialtjänsten sköta stödet till brottsoffer, vilket är olyckligt, eftersom de främst arbetar med gärningspersonerna. Vi kristdemokrater anser att kommunerna bör vara skyldiga att finansiera ett professionellt brottsofferstöd, skilt från socialtjänsten. Stödet kan ges av anställda i ideella föreningars regi eller av kommunen själv.

Herr talman! Kristdemokraterna menar att kommunerna ska vara skyldiga att erbjuda medling oavsett de inblandade personernas ålder. I dag är kommunerna skyldiga till detta då gärningspersonen är under 21 år. Detta innebär återigen att gärningspersonernas förhållanden står i fokus. Medling innebär att en gärningsman och en målsägande möts inför en medlare för att tala om brottet och följderna av detta. Det krävs också att en nationell samordning för medling inrättas som kan tydliggöra och följa upp de samverkande parternas uppdrag och ansvar.

Herr talman! För brottsoffer är information A och O. Ett beslut från polisen om att en förundersökning har lagts ned bör innehålla information om på vilka grunder beslutet fattats och hur man kan begära att beslutet omprövas. Så är det inte i dag. Detta bör ändras.

Det är angeläget att den verksamhet som bedrivs av stödcentrum för unga brottsoffer finns tillgänglig i hela landet. Den unga brottsutsatta får en stödperson som kan förklara hur rättsväsendet fungerar och varför exempelvis åklagare och domstolar agerar som de gör.

Barn som utsätts för våld eller sexuella övergrepp av någon närstående är i ett oerhört underläge. Samhället måste bli bättre på att lyssna på signalerna från barn som far illa och vara berett att agera. Samarbetet mellan rättsväsendet, sjukvården och socialtjänsten måste fungera på så sätt att det utsatta barnet inte hamnar mellan stolarna. Därför är barnhus något som ska finnas tillgängligt över hela landet.

Även om ett barn inte är den person som utsatts för brott kan det i allra högsta grad vara ett offer, särskilt när det gäller våld i hemmet. Barn som bevittnar våld i hemmet måste därför synliggöras i rättsprocesser på ett bättre sätt.

De skadestånd som utdöms i Sverige är låga både i ett internationellt perspektiv och i förhållande till vad allmänheten anser vara en rimlig nivå. Skadeståndet för kränkning i samband med brott står inte i rimlig proportion till de belopp som utdöms i samband med andra typer av kränkningar. Det kan till exempel gälla att en person nekas inträde på en krog utifrån någon av diskrimineringsgrunderna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 7 april.)