Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Moderaternas och Centerpartiets reservation 1 i betänkandet.

Diskrimineringslagen kom till under alliansregeringens år. Efter ett antal år av diskussioner hade inte någon socialdemokratisk regering haft orken att lägga fram ett förslag till riksdagen. Men det gjorde Alliansen. Det kan vara bra att påminnas om det i dagens debatt.

Det vi ska diskutera i dag är ändringen i diskrimineringslagen, där undantaget om diskriminering för bristande tillgänglighet tas bort för företag som sysselsätter färre än tio arbetstagare om företaget tillhandahåller varor och tjänster till allmänheten.

Vi moderater tror på friheten för alla människor. Kön, klass eller om du har en funktionsnedsättning ska inte ha någon betydelse eller vara ett hinder för vad du vill bli eller vad du ska göra. I Sverige ska alla ha möjlighet att delta i samhället utifrån sina förutsättningar.

En funktionsnedsättning ska inte begränsa möjligheterna för den som kan och vill jobba att bidra utifrån sin förmåga. För dem som på grund av en funktionsnedsättning inte har möjlighet att delta i arbetslivet över huvud taget vill vi givetvis öka möjligheterna till en meningsfull daglig sysselsättning utformad utifrån egna önskemål och förutsättningar.

Innan man ens diskuterar frågan om att ta bort ett undantag i diskrimineringslagen anser vi att man ska ta fram fakta om vad det kommer att innebära för de små företagen. Kommer det att leda till ökade kostnader och en större administrativ börda för småföretagarna?

Därför anser vi från Moderaterna att man ska avslå lagförslaget som det ser ut nu och först göra en konsekvensanalys av vad ett borttagande innebär. Man bör även utvärdera diskrimineringslagen innan man gör några förändringar i den. Kommer det här att leda till ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning? Det saknas även en diskussion om alternativa lösningar som kan leda till bättre tillgänglighet.

Skälighetsrekvisitet ger förutsättningar för att de krav som ska ställas ska vara relevanta och befogade. Det gör även att det innebär en osäkerhet var gränsen ska dras. Vilka anpassningar kommer att krävas? Framtida rättegångskostnader kan även det bli en tung utgift för våra småföretag. Det är osäkerheten, herr talman, som är en småföretagares största mardröm.

I dag finns det ungefär 1,2 miljoner företag i Sverige. Av dem är 97 procent småföretag. Givetvis tillhandahåller inte alla dessa varor och tjänster till allmänheten, men vi talar om den lilla tobaksaffären, närbutiken och hårfrisörskan.

I den här talarstolen i Sveriges riksdag brukar alla partier, vågar jag påstå, säga att man ska minska regelbördan för de små företagen. Det är dock väldigt lite som görs i praktiken. Vi vet inte om även detta lagförslag kommer att göra det mer komplicerat att bli företagare eller att fortsätta vara företagare.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska inte rappa, trots Grotescos senaste musikal. Däremot ska jag börja med att yrka bifall till reservationerna 2 och 3 från Sverigedemokraterna.

Vi behandlar, precis som vi nyss fick höra här, ett förslag om utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Man kan inledningsvis konstatera att de som tittar lite närmare på de här frågorna brukar säga att det varken finns några funktionshinder eller några funktionsnedsättningar förrän samhället skapar dem. Det är hur vi utformar vårt samhälle som gör att det i vissa situationer är svårare att ta fullvärdig del av samhället.

Med detta sagt är det givetvis så att man bör sträva efter att undvika alla former av begränsningar som är omotiverade och som följer av att man inte har tagit hänsyn till vilka förutsättningar varje enskild individ har.

Därmed är det också Sverigedemokraternas mening att samtliga företag bör omfattas av det aktuella diskrimineringsförbudet. Men så som det är just här och nu i dag delar vi den analys som Moderaterna precis framförde, nämligen att man inte har utrett konsekvenserna tillräckligt. Undantaget som finns för företag med färre än tio anställda kom till av en anledning, och även om man nu har testat lagen i praktiken har det bara omfattat de större företag som inte drabbas av de potentiellt svåra tolkningsfrågor och rättegångskostnader som slår betydligt hårdare mot mindre företag.

Däremot har Sverigedemokraterna en egen reservation i stället för att dela den gemensamma reservationen från Moderaterna och Centerpartiet, och det bottnar i att vi egentligen vill gå ytterligare något steg längre när man utreder frågan.

I stället för att bara göra en konsekvensanalys över hur förslaget kan drabba de mindre företagen vill vi också att det ska vara tydligt att man redan i utredningen ser över vilka eventuella åtgärder som kan vidtas för att underlätta för de mindre företagen att anpassa sig för att förbättra tillgängligheten. Jag är övertygad om att en sådan utredning som leder till ett lagförslag där sådana möjligheter finns inbakade faktiskt skulle nå längre än det lagförslag som i dag ligger på bordet. Nu gömmer man sig bakom en skälighetsbedömning, nämligen att de små företagen inte kommer att drabbas så hårt eftersom de inte behöver ändra det som är för svårt att ändra. Med vårt förslag kan man på riktigt göra skillnad för dem som i dag stängs ute.

Herr talman! Jag vill också säga ett par ord om vår andra reservation, som handlar om ett varaktighetsrekvisit. När diskrimineringslagen senast behandlades och antog nuvarande form hade vi tillsammans med bland annat Vänsterpartiet lyft fram att kravet på en varaktig relation med de företag som anmäls för diskriminering bör tas bort. Det blir märkligt att kräva en varaktig relation med någon som man per definition inte kan ha en ordentlig relation med, på grund av att denne inte har uppfyllt kraven på tillgänglighet. Därför har vi valt att ta med att om man ändå ska se över och utreda hur lagen ska utvecklas för att bättre uppfylla sitt syfte bör man också passa på att se på hur varaktighetsrekvisitet har slagit och hur det kan tas bort.

Jag passar på att ge en passning till Vänsterpartiets och Ali Esbatis särskilda yttrande, där det framgår att man inte har väckt en motion i detta syfte och därför inte stöder ett sådant förslag här och nu. Det finns en reservation om just varaktighetsrekvisitet. Ni är välkomna att stödja den.

(Applåder)

Herr talman! Åtgärder som syftar till att förebygga och motverka diskriminering är grundläggande i en demokrati, och en förbättrad tillgänglighet för personer med funktionsvariationer är en förutsättning för att uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det finns vinster att göra både på individnivå och för samhället i stort. Centerpartiet vill se en lagstiftning som bidrar till ett tillgängligt samhälle för alla. Det innefattar tillgänglighet till myndigheter, institutioner, företag och andra delar av samhället. Tillgängligheten behöver kontinuerligt ses över hos företag och myndigheter, och brister behöver åtgärdas. Vi ser tillgängligheten som något som ska omfatta även mindre företag på sikt, men utan en konsekvensbeskrivning eller utvecklad praxis som grund för regeringens förslag blir åtagandet för de små företagen inte överblickbart. Därför föreslår vi avslag på regeringens proposition i dag och ett tillkännagivande om att konsekvenserna måste analyseras för att få till stånd en lagstiftning som har bättre förutsättningar att bli skarp. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Som den aktuella regeln är utformad i diskrimineringslagen är det bedömningar i varje enskilt fall som måste göras innan ett företag kan fatta ett beslut om en åtgärd måste vidtas eller inte. Vägledande praxis saknas, och förarbetena innehåller endast allmänt hållna referenser till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna hos verksamhetsutövaren samt varaktigheten och omfattningen av förhållandet mellan den enskilde och verksamhetsutövaren. Exakt samma svårighet kommer även personer med funktionsvariationer att ställas inför, det vill säga att bedöma om ett hinder håller sig inom skälighetsrekvisitet eller ej innan anmälan kan göras och drivas vidare.

Det nuvarande undantaget för små företag i diskrimineringslagen speglar också att det är en komplicerad bedömning som måste göras. Undantaget motiveras av att de små företagens administrativa börda inte ska öka, och Centerpartiet anser att detta argument även i fortsättningen ska väga tungt och ligga kvar. Skälighetsrekvisitet ger förutsättningar för att de krav som ställs ska vara relevanta och befogade, vilket på ena sidan är en bra ingång. Men på den andra sidan innebär samma rekvisit en ovisshet och svårighet att förutse var gränsen kommer att dras för vilka anpassningar som kommer att krävas eller vilka anpassningar personer med funktionsvariationer kan komma att kräva. Små företag är mycket känsliga för den här typen av svårbedömda skyldigheter att vidta åtgärder och de kostnader som de kan medföra om det sedan visar sig att ett beslut var felaktigt.

Det bör också framhållas att det finns ett stort antal funktionsvariationer som kan kräva olika typer av åtgärder och att det inte går att överblicka de kostnader som lagstiftningen kan medföra. Likaså kan olika typer av funktionsvariationer och de anpassningar de kräver gå emot varandra, det vill säga att en anpassning för en grupp sedan blir en försämring för en annan grupp. Centerpartiet anser att bedömningen huruvida företagaren ska vidta åtgärder är så svår att den inte uppfyller grundläggande krav på förutsebarhet och tydlighet. Det saknas helt enkelt tillräckliga möjligheter att på förhand med säkerhet avgöra vad som är diskriminerande. Den frågan måste i stället avgöras av domstol i efterhand. Sveriges advokatsamfund lyfter i sitt remissvar fram frågan att de kostnader som kan uppkomma för att anpassa sig till förslaget är mer betungande för mindre företag än för större.

Herr talman! Vad är det då som jag och ett flertal remissinstanser inte anser vara förutsebart eller tydligt? Jag läser från propositionen:

”En första förutsättning är att någon enskild person med en funktionsnedsättning missgynnas. En ytterligare förutsättning är att verksamhetsutövaren inte har vidtagit tillgänglighetsskapande åtgärder. Vidare krävs att kriteriet jämförbar situation är uppfyllt. Det innebär att en jämförelse ska göras mellan situationen för en person med en funktionsnedsättning och situationen för andra som saknar den aktuella funktionsnedsättningen. För att en rättvisande jämförelse ska kunna göras måste de personer som jämförs befinna sig i en jämförbar situation. Om det i det enskilda fallet kan anses rimligt och naturligt att olika individer behandlas lika befinner sig dessa i en jämförbar situation.”

Propositionen fortsätter:

”De åtgärder för tillgänglighet som krävs är alltså de som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse.”

Som en extra knorr läggs följande till:

”Vilka åtgärder som är skäliga får avgöras genom en helhetsbedömning i varje enskilt fall.”

Jag anser att det inte är helt enkelt att förstå vilka insatser som en företagare måste eller bör göra.

Utskottets majoritet svarar i sin vishet följande på mina farhågor: ”Där framförs att det är svårt att kvantifiera och beräkna de kostnader som kan uppstå eftersom de beror på faktorer såsom förkunskap, kreativitet när det gäller att lösa uppkomna situationer samt omfattningen av kontakter med personer med olika funktionsnedsättningar. Enligt regeringen innebär skälighetsbedömningen att åtgärderna som kan komma i fråga för småföretag är av enkel karaktär. Regeringen anför vidare att det inte har framkommit att förbudet har haft några betungande konsekvenser för de aktörer som omfattas i dag. De administrativa kostnader som kan uppstå kan enligt regeringen främst förväntas uppstå initialt då rutiner och arbetssätt ses över i förhållande till förbudet.

Regeringen anför vidare att åtgärderna som kan komma i fråga redan till stor del omhändertas genom den service som företag generellt och i eget intresse ger sina kunder, vilket enligt regeringen talar för att förändringarna kan väntas bli marginella.”

Herr talman! På den ena sidan slår regeringen på stora trumman för att det nu minsann händer grejer. På den andra sidan är man mycket vag om vad det innebär och för övrigt rätt rak med att det egentligen inte innebär något alls. Och hela ansvaret läggs på någon annan.

Skyldigheten att anpassa lokaler och verksamheter kan komma att leda till höga kostnader för den enskilde näringsidkaren som riskerar verksamheten i små företag. Troligtvis kommer risken för kostnader att vara den största hämskon. Det skapar heller inte en bra förutsättning för lagen att göra praktisk skillnad i vardagen för personer med funktionsvariationer. När kraven och konsekvenserna inte är belysta innan lagen antas är det svårt för den som har funktionsvariationen att veta vad som faller under begreppen jämförbarhet, skälighet och rimlighet.

Centerpartiet saknar således en analys där det framgår vilka konsekvenser ett utvidgat skydd mot diskriminering skulle få för företag med färre än tio anställda. Innan en förändring av den här typen genomförs måste vi känna till vilka konsekvenser den får för företag, anställda och människor med funktionsvariationer – om man verkligen vill att lagen ska göra skillnad!

Herr talman! Vi debatterar i dag betänkandet Utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Jag yrkar bifall till förslaget och avslag på reservationerna.

Jag vill påminna Erik Andersson om att riksdagen gjorde ett tillkännagivande i den här frågan riksdagsåret 2011/12 som ni röstade emot. Det är det som ligger bakom den här lagen.

Annika Qarlsson kritiserar den nuvarande lagstiftningen och säger att det inte är tillräckligt utrett vad ändringen får för konsekvenser för företag med färre än tio anställda. Men den nuvarande lagstiftningen, som hennes parti har varit med och tagit fram, påverkar ju företag med elva och tolv anställda i dag. Det är inte så stor skillnad.

I dag finns det ett undantag i diskrimineringslagen för företag med färre än tio anställda. När riksdagen fattade beslut om lagen 2014 reserverade vi oss mot detta undantag, som vi menade gjorde lagen tandlös. Enligt statistik utgör inom varu och tjänstesektorn företag med färre än tio anställda över 90 procent av samtliga företag inom dessa branscher. Det kan handla om butiker, frisörer och restauranger.

Regeringen lade i augusti i år fram förslag som innebär att även företag med färre än tio anställda ska omfattas av kraven på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det är företag som många möter i sin vardag, och utskottet anser därför att denna lagändring är viktig för att öka jämlikheten och delaktigheten i samhället. Lagändringen föreslås börja gälla den 1 maj 2018.

Jag vill också påminna om att Lagrådet inte hade någonting att erinra – detta om det skulle riktas kritik mot lagstiftningen.

Ändringen innebär att personer med funktionsnedsättning får ett ökat skydd mot diskriminering. Man kan säga att funktionsvariationsrörelsen inte är helt nöjd. Man önskar mer. Jag kan till viss del förstå det, men jag tycker att det här är ett bra steg på vägen.

Vi möter också kritik från Svenskt Näringsliv. Den senaste veckan har ju visat att solidaritet inte är Svenskt Näringslivs starkaste sida och att man bara tänker på vinsten för egen del, inte vad vinsten skulle kunna bli för andra människor i samhället.

Målen för funktionshinderspolitiken är en samhällsgemenskap med mångfald som grund, att samhället utformas så att människor med funktionsnedsättning i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet samt jämlikhet i levnadsvillkor för flickor, pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning. Arbetet ska inriktas på att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för alla människor med funktionsnedsättning, förebygga och bekämpa diskriminering och skapa förutsättningar för självständighet och självbestämmande.

Poängen med diskrimineringslagen är att värna principen om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor. I debatten 2014 poängterade Ann-Christin Ahlberg från Socialdemokraterna vikten av att kunna leva sitt liv fullt ut. Jag tycker att det fortfarande gäller. Nu säger vi att det här ska gälla företag med färre än tio anställda för att det är dem man möter i vardagen.

Ett samhälle som slår vakt om alla människors lika värde är ett samhälle som ger alla möjligheter att utvecklas utifrån sina individuella egenskaper och förutsättningar och efter sin egen förmåga och sina egna val.

Att ta bort undantaget för företag med färre än tio arbetstagare bidrar till ett mer heltäckande skydd mot diskriminering än vad som är fallet om undantaget består.

Det arbete som sker för att förbättra tillgänglighet på frivillig väg är naturligtvis bra. Men det är viktigt att komma ihåg att enskilda genom denna lagstiftning får möjlighet till upprättelse vid ett missgynnande.

Vi anser det är viktigt att den föreslagna ändringen utvärderas för att se hur den fungerar, både för företagen och för personer med funktionsnedsättning. Utskottet har därför uppmanat regeringen att utvärdera lagändringen.

(Applåder)

Herr talman! Eva-Lena Jansson tog upp min kritik. Ja, vi har kritik mot att man genomför ändringen utan att ha ett underlag som ger förutsättningar för de små företagen att vidta de åtgärder som behöver vidtas och även gör det tydligt för människor med funktionsvariationer vad man kan kräva och när man kan begära att det vidtas åtgärder. Otydligheten som finns i det vi går till beslut om i eftermiddag är alltså dubbelriktad. Kritiken jag har är riktad åt båda hållen.

När vi införde den lag som har undantag för företag med upp till tio anställda var det utifrån att de stora företagen har större möjligheter att vidta åtgärder, och de har tid på sig att bygga upp en praxis. När vi väl inför det för de små företagen ska de veta vad det är för krav som kan komma att ställas på deras verksamheter.

Nu har det inte vuxit fram någon praxis. När vi fattade beslutet fanns det krav från oppositionen på att jobba fram det så att man visste vad det fick för konsekvenser för företagen. Det finns inte heller som underlag till den här lagstiftningen, och det är det vi kritiserar – vi ger inte de små företagen förutsättningar att vidta de åtgärder som man vet behöver göras.

Det skapar också otydlighet mot dem som vill kunna komma in i butikerna eller ta del av tjänsterna eller servicen. Vad är det vi kan kräva? Kommer man att behöva ta det hela vägen till domstol för att få den rätten i stället för att det finns uttalat vilka krav man kan ställa?

Därför är risken stor, särskilt med tanke på utskottets ställningstagande. Där tonar man ned detta och säger att det inte kommer att krävas så mycket, hända så mycket eller bli så mycket. Ska vi anta en lag i dag som för många känns kostsam men sedan inte får några effekter?

Herr talman! Den retoriska fråga som infinner sig är om de med funktionsvariationer vet vad de kan ställa för krav på företag med tolv anställda. Annika Qarlsson säger ju att det blir svårare för personer med funktionsvariationer att veta vad man kan ställa för krav på företag med färre än tio anställda men inte på företag med fler än tio anställda.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Annika Qarlsson. I debatten 2014 sa hon så här: Självklart ser vi inte något annat på sikt än att det ska gälla utan undantag. Vad betyder ”på sikt”?

Herr talman! Det var det jag försökte beskriva i mitt anförande, och det är det vi beskriver i vår motion: att vi tar fram en konsekvensbeskrivning som ger tydliga riktlinjer och tydligare ramar för vad man kan ställa krav på och vilka förväntningar man kan ha på företagen.

Är det lättare för ett företag som har tolv anställda än för ett som har tio anställda? Nej, det är klart att det inte är. Men många gånger har man en organisation med sig som får hjälpa till i de delarna, och vad gäller företaget har man betydligt större förutsättningar att möta kraven och göra de omställningar som i så fall behövs. Det var därför vi såg det som en väg framåt för att se till att praxis kunde växa fram. Nu har vi sett att det inte sker, och då tror jag att innan vi inför att det ska gälla också de andra företagen behöver vi ta fram ytterligare riktlinjer för vad det faktiskt innebär.

Jag återkommer till att man från majoritetens sida menar att det här ska vara en lagstiftning som betyder någonting och gärna saluför det så mot funktionsvariationsrörelsen – som ett stort steg framåt. Men i svaret tonar man ned det hela och säger att det inte kommer att spela så himla stor roll. Det kommer inte att bli så kostsamt, det kommer inte att vara så farligt, det kommer inte att ställas så stora krav och så vidare.

Vad är det egentligen lagen innebär? Det är lite motstridiga saker i den ena delen och i den andra delen. Vad är det egentligen som ligger bakom förslaget? Hur skarpt är det?

Herr talman! Anledningen till att vi i dag fattar beslut om det här är att det finns en bred majoritet i riksdagen. Jag är glad att både Kristdemokraterna och Liberalerna också står bakom den här lagstiftningen. Det här visar ju att vi vill ta steg framåt när det gäller att människor med funktionsvariationer ska ha tillgänglighet och ett bra liv. Vad är det egentligen som ligger bakom? Jo, det är synen på alla människors lika rätt och lika värde.

Jag tänker att det vi nu fattar beslut om också är att uppdra åt regeringen att utvärdera lagen. Det tycker jag är bra, och jag tycker att det är viktigt att vi fattar det här beslutet i dag utifrån det vi har sagt.

Men det som växer i debatten är en diskussion om att ni i Centerpartiet och Moderaterna säger att det blir så dyrt för företagen. Samtidigt säger Annika Qarlsson att det nog egentligen inte spelar någon roll att vi genomför det här. Jag tror att det på sikt kommer att visa sig att företagen förstår att människor med funktionsvariationer också är välkomna konsumenter, kunder och gäster på restauranger, hos frisörer och i butiker och att företagen inser att god tillgänglighet för alla är bra för alla. Därför välkomnar jag den här lagstiftningen.

Herr talman! Jag var nödgad att begära replik med anledning av att diskrimineringslagen ju kom till under en alliansregering. Det har under säkert 20 års tid diskuterats att samla alla olika lagstiftningar i en diskrimineringslag, men de som lyckades med detta var en alliansregering. Det var inte efter ett långt maktinnehav av socialdemokratiska regeringar som en diskrimineringslag lades fram och ökade rättigheterna.

För en företagare är det värsta som finns den osäkerhet som skapas: Vad ska man göra och inte göra? Det är därför vi menar att man ska utreda, göra en konsekvensbeskrivning och se vad diskrimineringslagen har givit. Det är det som är grunden.

Sveriges advokatsamfund säger till och med att detta kan leda till fler anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, vilket kan innebära ökade rättegångskostnader. Det är svårt för näringslivet att veta vad som krävs för att leva upp till lagens krav.

Men jag har en fråga till Eva-Lena Jansson från Socialdemokraterna: Om man följer gällande lagar och regler i Sverige och betalar sin skatt, är det då omoraliskt? Du tog ju upp frågan om Svenskt Näringsliv. Jag tycker att det är fel av dig att ta upp den frågan i denna debatt, och jag vill bara markera det.

Det finns andra personer, närstående till Eva-Lena Jansson, som exempelvis lever på statsrådspension och ser till att intäkterna kommer till ett bolag. Det anser jag är moraliskt fel.

Herr talman! Jag tror att vi ska hålla oss till den här debatten. Skattedebatten tror jag inte att Erik Andersson har ett dugg att tjäna på. Vi kan titta på vad förre statsministern gör i dag, och även tidigare finansministern. Så den diskussionen ska vi inte ta.

Men om vi ska diskutera det som Erik Andersson ändå lyfter, om kostnaden för företag, tänker jag så här: I den förra debatten hade de borgerliga partierna också en reservation. Jag vet inte om ni har glömt bort det. Då sa ni att det skulle gå åt pipsvängen för privata vårdcentraler om man inte undantog dem. Det kanske Erik Andersson har glömt bort – han satt inte i riksdagen då, förlåt!

Det är samma spöke som ni skräms med: Det kommer att gå åt pipsvängen för företagarna! Kristdemokraterna och Liberalerna har insett att det inte kommer att göra det. Så jag vet inte riktigt varför Erik Andersson är så rädd för att ge personer med funktionsvariation en möjlighet att faktiskt få tillgänglighet i samhället.

Herr talman! Det var en väldig tur att jag inte satt i riksdagen då, för jag anser inte att man ska sitta alltför länge i riksdagen.

Men om vi säger så här: Svenskt Näringsliv, Visita, Svensk Handel, Näringslivets Regelnämnd, Småföretagarnas Riksförbund – alla de avstyrker detta lagförslag på grund av osäkerheten. När det gäller vårdcentraler har de nog klarat sig för att de oftast hyr av en annan fastighetsägare, som ser till att tillgänglighetskraven uppfylls. Sedan har vi en plan- och bygglag, och vid nybyggnation måste de tillgänglighetsregler som finns i den följas.

Det vi är oroliga över är främst osäkerheten för företagen. Man vet inte om man kan bli stämd och får olika rättegångskostnader. Samtidigt har den här lagen inte utvärderats, och vi har ingen konsekvensbeskrivning. Man säger bara att man tror att antalet anmälningar kanske kan komma att öka. I betänkandet står det att det hittills har kommit ungefär 230 anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen, men man vet inte.

De allra flesta företagare vill ju att så många som möjligt ska komma till deras butik och försöker givetvis göra det så tillgängligt som möjligt. Men det är osäkerheten som är väldigt svår att hantera.

Herr talman! Ja, det finns en osäkerhet, också för människor med funktionsvariation: Ska de kunna äta lunch ute på stan eller komma in i butiken? Om vi har satt upp mål för funktionshinderspolitiken och har en samhällsgemenskap med mångfald som grund menar jag att det är viktigt att samhället utformas så att människor med funktionsvariation också har en tillgänglighet. Detta är faktiskt överordnat i denna fråga. Det är därför vi fattar beslut. Vi har en bred politisk majoritet bakom detta förslag.

Jag är stolt över att vi har det här förslaget på bordet nu och kan fatta beslut om det i dag, och att vi gör det över blockgränser. Det visar också att det finns en stor majoritet för dessa frågor och att vi tycker att det är viktigt. Med det, herr talman, tackar jag för debatten.

(Applåder)

Herr talman! Det är glädjande och fint att i dag kunna stå här och yrka bifall till utskottets förslag i betänkande AU3 och därmed till regeringens proposition för att utvidga skyddet mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Som vi ju har varit inne på i debatten är det som föreslås i propositionen alltså att avskaffa ett av de undantag som nu finns från förbudet mot diskriminering på nämnda grund – det undantag som funnits på området varor och tjänster för företag med färre än tio anställda.

Från Vänsterpartiets sida välkomnar vi som sagt denna utvidgning. Vi menar att det undantag som finns i dag, som gör att de allra flesta av de företag som människor till vardags har att göra med inte träffas av diskrimineringsbestämmelserna gällande bristande tillgänglighet, är ologiskt och olyckligt. De krav som ställs även på mindre verksamheter ska naturligtvis också vara skäliga, så det finns inget som talar för att detta ska få absurda eller orimliga konsekvenser eller betungande effekter för de berörda företagen. Det är inbyggt i lagens själva konstruktion att det ska ske en skälighetsbedömning.

Detta var något som vi i Vänsterpartiet påpekade och motionerade om redan vid behandlingen av grundpropositionen, Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering, som behandlades av riksdagen före valet 2014. Vi påpekade då att det utöver det principiellt problematiska, att från lagstiftarens sida säga att vissa får diskriminera oavsett förutsättningarna i övrigt, också fanns en annan problematisk signaleffekt, nämligen att ökad tillgänglighet entydigt betraktas som en kostnad och ett besvär.

Men att ha tillgänglighet som utgångspunkt är ett viktigt perspektiv i alla våra samhälleliga relationer. Då behöver alla vara med och dra sitt strå till stacken, fundera över hur man själv organiserar sin verksamhet och påminnas om att det som utestänger faktiskt kan vara just diskriminerande. Ökad tillgänglighet kan ju faktiskt ge fler kunder och vara en möjlighet, inte ett hot, också för mindre företag.

Den tidigare regeringen, som lade fram propositionen 2014, hade likväl med detta och andra undantag. Vi har också hört i debatten att två av de tidigare regeringspartierna, Moderaterna och Centerpartiet, fortfarande inte vill förstärka lagen och alltså föreslår att propositionen avslås i sin helhet. Det tycker jag är trist.

Sverigedemokraterna intar förstås samma ståndpunkt, och argumentationen är, som vi har hört, ganska tunn och svag. Man ställer en idé om regelbörda mot det faktiska behovet av att öka tillgängligheten och ha en lag som är principiellt logisk och sammanhängande. Det kommer en del krystade argument om att det är klurigt och svårt och att vi ska utvärdera lagen innan vi har antagit den, fastän vi har en lag som har gällt för över tio anställda och inte har gett några orimliga konsekvenser.

Om man väldigt hårt vidhåller att det blir osäkerhet om man inte i lagstiftningen preciserar alla situationer som kan uppkomma i den myriad av relationer mellan personer och företag som kan finnas är det naturligtvis ett argument mot nästan all lagstiftning av detta slag. Det är klart att det till syvende och sist många gånger är en bedömningsfråga; det kommer man inte ifrån. Men det finns inget som tyder på att det blir väldigt märkligt om man tar bort undantaget för just företag som har mellan en och tio anställda.

Sverigedemokraterna vill avslå propositionen och vill inte gå i en mer progressiv riktning.

I den proposition som man vill avstyrka finns ett behandlat och presenterat skarpt lagförslag om undantaget. I detta har Sverigedemokraterna slängt in ett yrkande om att ta bort ett annat undantag som inte behandlas i lagförslaget. Det gäller frågan om varaktighet som en del av skälighetsbedömningen. Som många i denna kammare känner till är detta ganska typiskt för Sverigedemokraternas sätt att hantera dessa frågor och sätta det politiska spelet före sakinnehåll.

Jag vill säga något om varaktighet. Vänsterpartiet hade vid behandlingen av propositionen 2014 ett motionsyrkande om att detta rekvisit skulle utgå vid skälighetsbedömning. Vi menade då och vi menar nu att det är viktigt att näringsidkare försöker tänka sig in i situationen för människor med olika typer av funktionsvariationer och gör vad de kan och vad som är skäligt för att deras verksamhet ska vara tillgänglig.

Det grundläggande i arbetet för att skapa ett tillgängligt samhälle är att man inte bara åtgärdar problem när de har uppstått och eventuellt uppmärksammats utan också hela tiden försöker agera medvetet och förebyggande. Men detta är inte temat för den aktuella propositionen, och vi har därför valt att inte skriva någon följdmotion. Vi kommer att återkomma till frågan i ett annat lämpligt sammanhang liksom till andra skärpningar som vi tog upp och förklarade i samband med att lagen kom på plats samt eventuellt nya krav som aktualiseras av den löpande tillämpningen.

I dag yrkar jag med glädje bifall till förslaget.

Herr talman! Det fanns en hel del där. Jag kan inledningsvis påpeka att vi inte har samma reservation som Moderaterna och Centerpartiet. Vi slår fast att samtliga företag självklart bör omfattas, men vi hugger också på det faktum att man bör se över hur man kan hjälpa de mindre företagen och utreda vad man kan göra för att de ska kunna göra nödvändiga förändringar så att det blir en effekt.

Det har sagts i tidigare replikskiften, och jag lyfte upp det i talarstolen: Som det är just nu gömmer man sig bakom ”med skälighetsrekvisitet kommer detta inte att få några större konsekvenser för företagen”. Men då är det i princip inte någon långtgående lagstiftning, och den kommer inte att få så många effekter. Om man vill ha effekter bör man snarare fokusera på hur vi gör samhället bättre och möter problematiken, inte på hur vi kriminaliserar dem som kanske vill väl men som inte lyckas.

Det var dock inte därför jag begärde replik, utan det gäller såklart varaktighetsrekvisitet, där vi egentligen har samma inställning. I sitt anförande sa Ali Esbati att Sverigedemokraterna ägnar sig åt politiskt spel i stället för sakinnehåll. Men, herr talman, vad är politiskt spel om inte att neka att stödja en politik som man egentligen håller med om bara för att det inte är man själv som har väckt motionen utan ett annat parti?

Herr talman! Jag har läst Sverigedemokraternas reservation. Just i detta fall är det något som gör att vi bägge har läst den. Det är inte alltid fallet med Sverigedemokraternas reservationer att man själv har läst dem.

Jag vill påpeka att Sverigedemokraternas reservation går ut på att man ska avstyrka propositionen i likhet med vad Moderaterna och Centerpartiet föreslår. Sedan har man, av skäl som kanske är svåra att förklara, valt att inte ha samma reservation som Centerpartiet och Moderaterna i det fallet. Jag kan förstå detta, men likväl är det så att ni vill avstyrka det skarpa och utredda lagförslaget, Paula Bieler. Ni säger att man ska hjälpa folk på olika sätt. Det kan man säkert göra, men om lagen inte finns där kan man i alla fall inte hjälpa dem med den. Detta är vad ni föreslår.

När det gäller varaktighetsrekvisitet är det en fråga som vi föreslog när propositionen lades fram före valet 2014. Det var jag som var med i den debatten, och Sverigedemokraterna anslöt sig då till reservationen. Man är fri att göra som man vill i riksdagens kammare.

I det här fallet har vi gjort den tydliga bedömningen att det finns en proposition som handlar om en viss sak, och då har vi väckt motioner som handlar om den saken. Om Sverigedemokraterna väljer att väcka motioner om någon annan sak är det fritt fram för dem att göra det. Jag känner inget som helst tvång att ansluta mig till en politik som läggs fram av Sverigedemokraterna, och det kommer jag att stå för.

Herr talman! Mig veterligen är det inte de enskilda partierna utan kammarkansliet och riksdagen som avgör om en motion faller inom ärendets ram eller inte. Uppenbarligen har vi fått lägga fram ett förslag om att se över just detta rekvisit och ta bort undantaget. Alltså faller det inom ärendets ram.

Jag vill påpeka att jag tycker att det är ytterst märkligt att anklaga mig för att syssla med politiskt spel när det inte är jag som väljer att fokusera på vem som lägger fram förslag i stället för på vad förslagen innehåller. Uppenbarligen vill vi samma sak här.

Jag ser inga problem med att Vänsterpartiet, i det här fallet, hade kunnat stödja propositionen i dess helhet och få den att gå igenom och samtidigt vilja rikta ett tillkännagivande om att man snarast bör ta bort det undantag som finns. Det är fullt naturligt att göra så i min värld, men inte i Vänsterpartiets.

Ja, vi tycker att lagen, så som den är just nu, inte bör utvecklas på det sätt som föreslås i propositionen. Vi anser att det inte är tillräckligt utrett vad detta får för konsekvenser och hur det faktiskt kommer att slå både mot de mindre företagen, eftersom man hänvisar till de erfarenheter som knappt finns för de större företag som har större möjligheter, och mot dem som vill ha en relation till de mindre företagen. Precis som vi har hört i tidigare debatter är det oklart vad detta innebär.

Min åsikt är att det är bättre att fokusera på hur vi bygger ett bättre samhälle och åtgärdar problemen i sak än på hur vi ska skylla ifrån oss på andra, peka finger och säga att de inte har fullföljt detta, om vi inte ens ska tala om hur de ska fullfölja det och vad det kommer att innebära för dem.

Det är därför vår mening att man bör utreda både vilka konsekvenser detta kan få för företag och hur vi kan hjälpa dem att genomföra nödvändiga förändringar i sin verksamhet, sina lokaler eller vad det vara månde så att en faktisk tillgänglighetsförbättring kan uppnås i stället för plakatpolitik där man skyller på andra, pekar finger och säger att de inte har gjort sitt, när vi inte ens säger åt dem vad de ska göra ordentligt.

Herr talman! Jag pekade på det som var tydligt också i inlägget, nämligen det ganska omfattande hyckleriet i Sverigedemokraternas ställningstaganden i denna fråga.

Här finns ett konkret förslag om att skärpa lagen, men det vill man inte göra, med samma svaga och märkliga argument som Moderaterna och Centerpartiet. I stället vill man så att säga blurra bort ställningstagandet genom att slänga in ett annat yrkande.

Jag vill inte vara med och spela detta spel för att hjälpa Sverigedemokraterna att framstå i bättre dager i denna fråga. Jag tror i och för sig att det är svårt för Sverigedemokraterna att göra detta, då de kommer från ett parti vars själva grundväsen står i motsättning till det som man försöker lösa med denna lag och som handikapprörelsen driver, nämligen alla människors lika värde.

Herr talman! Jag vill från Liberalernas sida yrka bifall till förslaget.

Vi anser i vårt parti – vi har kämpat för detta länge – att tillgängligheten i vårt samhälle måste öka för alla invånare. Människor som har en funktionsnedsättning eller funktionsvariation ska kunna leva ett liv som är precis likadant som allas våra liv. Det handlar om människors lika värde och om värdighet. Det är en sorts temperaturmätare för hur vårt samhälle betraktar människor som inte riktigt har samma möjligheter i sin vardag som de flesta har.

Detta betyder att vi i vårt parti tycker att denna lagstiftning är rimlig. Det finns givetvis en rad olika avvägningar man måste göra, speciellt när det handlar om mindre företag som inte alltid har så stora resurser till sitt förfogande.

Man kan säga att denna lagstiftning i grund och botten bygger på tre delar. Det ska vara skäliga åtgärder. Det ska finnas en varaktighet. Man kan inte bara gå in i en butik som man aldrig besökt tidigare i en helt annan stad än den man bor i och hävda någon sorts varaktighetsargument för att butiken ska installera en ramp, till exempel, utan det handlar om varaktighet av ett annat slag.

Den tredje delen är att detta sedan ska utvärderas. Det måste vara skäliga åtgärder, det måste finnas en varaktighet och man ska utvärdera lagen för att se vilken påverkan den ger, inte bara på mindre näringsidkare, utan givetvis också på personer som upplever bristande tillgänglighet. Har man till exempel lyckats få upprättelse om man borde ha rätt till det?

Vi anser från vår sida att det här är rimliga avvägningar. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Det har också att göra med att företag med färre än tio anställda ofta är företag som människor möter i sin vardag. Det kan handla om butiker, en liten tandläkarklinik eller andra mindre verksamheter som man möter i sin vardag. Det är givetvis så att problemen med bristande tillgänglighet måste uppmärksammas även i de verksamheterna.

En rimlig och välavvägd lagstiftning innebär att kostnaderna och de åtgärder som behöver vidtas för en liten näringsidkare ska vara skäliga. Givetvis kan inte ett litet företag åläggas fullständigt drakoniskt ökade kostnader som är omotiverade. Alla förstår väl att vi inte kan göra så. Om det ändå skulle bli fallet får det i så fall uppmärksammas vid prövning i domstol samt vid utvärderingen av lagstiftningen.

Herr talman! Jag trodde att jag skulle prata varaktighet bara med Vänsterpartiet, men nu tog Fredrik Malm själv upp detta i sitt anförande, och jag känner att jag måste reagera.

Fredrik Malm säger att man inte ska kunna hävda att man har bristande tillgänglighet när man är på resande fot och inte kan besöka vissa butiker. Det är en väldigt märklig argumentation för mig. Ska man vara låst till att bo på en och samma plats hela sitt liv och inte kunna resa?

Om det gäller den egna bostadsorten krävs det ändå att man kan komma in i butiken i fråga för att få en varaktig relation med den. Jag och mitt partis andra företrädare har oerhört svårt att förstå hur den här lagen ska kunna få någon som helst effekt om det krävs att man har en varaktig relation för att man sedan ska kunna säga: Nu diskriminerar ni mig, för jag har inte tillgänglighet till era varor och tjänster. I så fall kan man ju inte få en varaktig relation över huvud taget.

Uppenbarligen tycker Fredrik Malm inte ens att det är ett rimligt krav att ställa att man ska kunna ha tillgänglighet runt om i samhället, utan det ska vara fråga om att man återkommande besöker en specifik plats, handlar i en specifik butik eller nyttjar en specifik tjänst. Jag måste få fråga hur man resonerar kring detta.

Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag möjligen uttryckte mig lite slentrianmässigt i mitt anförande. Givetvis kan ett besök någonstans innebära att man utsätts för bristande tillgänglighet som kan vara diskriminering enligt vår gällande lagstiftning eller enligt vår nya lagstiftning. Men det är viktigt att frågan om varaktighet ändå är en del av helhetsbedömningen av vad som är bristande tillgänglighet, tycker jag. Jag kan ge några exempel. Ett anställningsförfarande innebär en annan grad av varaktighet. Om man går till en klinik regelbundet och är inskriven där är det klart att man kan ställa högre krav på den näringsidkaren. Detsamma gäller en butik som ligger i den fastighet där man bor. Då är det väl rimligt att det ger en ännu större tyngd i en helhetsbedömning av om en person utsätts för bristande tillgänglighet. Min uppfattning är att det inte är orimligt att resonera så.

Herr talman! Men även om det gäller en butik i samma fastighet eller en blivande arbetsgivare har man inte en varaktig relation till dem, utan man kanske hoppas kunna få det. Som lagen är skriven just nu är det väl ändå så att man redan ska ha en varaktig relation. Jag tycker fortfarande att detta är väldigt märkligt. Men det är bra att Fredrik Malm åtminstone tycker att det ska finnas tillgänglighet överallt i landet, inte bara där personen bor, och att det ska kunna ses som diskriminering även om det bara är fråga om ett enstaka besök någon gång. Jag hoppas att man framöver återkommer för att se över, utvidga och förbättra lagstiftningen.

Med det sagt vill jag passa på att även till Fredrik Malm ställa frågan vad man egentligen tror att lagändringen kommer att åtgärda och förändra. I förarbetena och propositionstexterna lägger man väldigt stor vikt vid skälighetsbedömningen och att det här inte kommer att betyda några större förändringar för de små företagen. Jag tror att de allra flesta här inser att företagare vill ha kunder och relationer. Det de kan göra har de antagligen redan gjort. Om man dessutom lägger på en skälighetsbedömning kommer lagstiftningen inte att få några större effekter. Det är i alla fall min bedömning, och jag tolkar även förarbetena och propositionstexterna som att detta är konsekvensen.

Det är därför jag föreslår att man inte bara ska utreda konsekvenserna av lagen för företagen utan också underlätta för faktiska förändringar som det kanske inte är skäligt att kräva enligt dagens bedömningar, eftersom det är för svårt för ett litet företag att ensamt genomföra dessa. Det vi skulle kunna göra är att styra upp, underlätta, hjälpa till och skapa normer, kanske genom riktade bidrag eller något annat, för att öka den riktiga tillgängligheten – i stället för den plakatpolitik som jag vill hävda att övriga partier sysslar med.

Herr talman! Nu blir det aningen oklart. Paula Bieler står här och säger att hon önskar att man kan återkomma till riksdagen med ett förslag om en utvidgad lagstiftning. Men nu yrkar ni ju avslag på alltihop, Paula Bieler. Ändå vill ni alltså ha ännu mer. Å ena sidan vill ni avslå den här förändringen, å andra sidan vill ni i nästa led ha en utvidgad lagstiftning. Nu har inte Paula Bieler någon mer replik, men för mig framstår detta som lite märkligt.

Dessutom blir det, herr talman, lite förvånande när man beskyller oss andra för plakatpolitik. Paula Bieler stod i talarstolen och sa: Vi vill inte ha någon lagstiftning – i stället tycker vi att det är viktigt att vi kan bygga ett bättre samhälle. Men, Paula Bieler, ett bättre samhälle bygger man genom att trycka på knappar i den här salen. Vi bygger samhället genom lag. Land ska med lag byggas. Land ska med votering byggas, kan vi också säga. Jag tror att det är svårt att bygga ett bättre samhälle om man inte kan använda lagstiftningsverktyget. Den plakatpolitik och den fluffighet som Paula Bieler kritiserar står hon för själv.

Liberalerna vill ha en välavvägd och rimlig lagstiftning. Åtgärder ska vara skäliga. Man ska givetvis inte ålägga mindre näringsidkare fullständigt orimliga och drakoniska kostnader. Men rimliga åtgärder ska vidtas för att tillgängligheten ska finnas för alla människor i vårt samhälle, även människor med funktionsnedsättningar. I ett anständigt, modernt och välutvecklat samhälle som Sverige är det rimligt att vi har den ambitionen och att vi ser till att människor som inte har tillgängligheten kan få upprättelse i vissa fall.

(Applåder)

Herr talman! Vi kristdemokrater har ställt oss bakom förslaget om en ändring i diskrimineringslagen. Ändringen innebär ett utvidgat skydd mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet. Tidigare undantag för företag med färre än tio arbetstagare tas bort.

Det är viktigt att bristande tillgänglighet tas på allvar. Kristdemokraterna menar att graden av funktionsnedsättning inte är statisk utan delvis är en följd av samhällets beredvillighet och förmåga att gå människor med funktionsnedsättning till mötes. En funktionsnedsättning blir i själva verket ett handikapp först när samhället inte kompenserar den enskilde för bristerna.

Jag har redan under tidigare mandatperioder väckt motioner här i riksdagen om behovet av lagstiftning som säger att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering. 1,8 miljoner personer i Sverige lever med funktionsnedsättning. Då är det väldigt viktigt att bristande tillgänglighet som utestänger personer med funktionsnedsättning förändras. Man ska inte vara utestängd från olika samhällsområden.

Vid något tillfälle kunde inte personer med funktionsnedsättning ens ta sig till vissa vallokaler. Detta, herr talman, är naturligtvis inte värdigt ett modernt samhälle.

Det var därför glädjande att Alliansen ändrade diskrimineringslagen 2009. Därefter kom ytterligare en lag, om tillgänglighetskrav på företag, som trädde i kraft 2015. Men eftersom många såg den senare lagen som väldigt omfattande gjordes ett undantag för mindre företag. Företagare trodde att de skulle kunna få orimliga kostnader för ombyggnation i syfte att öka tillgängligheten.

Nu har denna lag varit i kraft under några år, och vi tycker att det är rimligt att nu pröva att även små företag ska omfattas av kravet på tillgänglighet.

Enligt Diskrimineringsombudsmannen kom det under 2015 in 280 anmälningar med anledning av den nya lagen. Flera handlade om svårigheter att ta del av allmänna handlingar. Det verkar inte som att lagen har påverkat företagen i någon större utsträckning.

När det gäller risken att småföretagare inte ska ha råd att göra lokaler mer tillgängliga finns det, som tidigare har nämnts här i debatten, ett skälighetsrekvisit i lagen med hänsyn till ekonomiska och praktiska förutsättningar. Det bör räcka för att inget företag ska drabbas alltför hårt på grund av de åtgärder som kan behöva vidtas för ökad tillgänglighet.

I Storbritannien, USA, Irland, Australien och Norge finns liknande lagstiftning, som till viss del är än mer långtgående, varför jag inte tror att det kommer att bli några större problem för företagen att följa den nya lagen.

Många företagare ser det snarare som en tillgång att visa på att de tar sitt samhällsansvar. De vill också ha fler kunder, och tillgänglighet är därför en tillgång i deras marknadsföring.

När remissinstanserna har fått bedöma möjliga konsekvenser av den nu föreslagna lagen har det framkommit svårigheter att utifrån nuvarande lagstiftning uttolka vad som är rimligt att göra i syfte att vidta skäliga tillgänglighetsåtgärder. Det finns ingen utvecklad praxis, och eftersom 90 procent av alla företag i dag inte omfattas av lagstiftningen är det svårt att överblicka konsekvenserna av den nu föreslagna lagen.

Någon utvärdering av hur den nuvarande lagen har fungerat har inte kommit till stånd, trots att Socialdemokraterna krävde detta tidigare, när Alliansen lade fram sitt förslag. Men nu lägger man ändå fram förslag till en lag, och vi kristdemokrater har valt att bejaka denna förstärkning av lagen.

Jag är glad, herr talman, att utskottsmajoriteten har valt att delvis bifalla min motion om att utvärdera denna lag, även om man inte uttalar när detta ska ske. Jag har sagt att jag tycker att det borde ske inom tre år. Utvärderingen bör utvisa hur såväl företag som personer med funktionsnedsättning påverkas av lagen.

Ministern är ju här i dag, och jag hoppas att hon kan säga att även hon ser fram emot en utvärdering inom en inte alltför avlägsen framtid.

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att vara här i kammaren i dag och debattera ett förslag på politisk förändring som regeringen har kämpat för.

Sverige ska vara ett land fritt från diskriminering. Det är vårt mål och vår högt ställda men självklara ambition. I Sverige ska du inte dömas utifrån vem du älskar, vilken hudfärg du har eller om du har en funktionsvariation. Sverige ska hålla ihop, och det ska finnas plats för alla.

En heltäckande och effektiv diskrimineringslagstiftning, med få undantag, är ett verktyg för att bygga Sverige så som vi vill att det ska vara.

Herr talman! Det var den borgerliga regeringen som under den förra mandatperioden lade fram förslaget att otillgänglighet skulle vara en diskrimineringsform. Denna reform trädde i kraft 2015, och sedan dess har näringsidkare med fler är tio anställda enligt lag behövt vidta skäliga tillgänglighetsåtgärder.

Att den förra regeringen tog steget att införa denna lagstiftning är en bra sak. I dag bygger vi vidare på det steget.

Att regeringen nu föreslår att undantaget i lagstiftningen tas bort innebär att vi skärper diskrimineringslagstiftningens effektivitet. Det blir tydligare för alla vad som gäller. Fler aktörer kommer att vidta tillgänglighetsåtgärder, och Sverige blir ett mer tillgängligt land. Personer med funktionsvariationer får något bättre möjligheter att leva sina liv i frihet. Jag är stolt över att detta förslag har lagts fram till Sveriges riksdag och att fler partier i riksdagen sluter upp bakom det.

Herr talman! På kort tid har vi sett att den nu gällande lagstiftningen har bidragit till att nå målet om ett samhälle fritt från diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen, som har tillsyn över lagstiftningen, pekar på att lagstiftningen har haft en tydlig effekt. Enligt DO har den befintliga lagstiftningen inneburit ett ökat intresse för att vidta tillgänglighetsåtgärder hos de företag som i dag berörs.

Bland de anmälningar som kom in under 2015 finns två fall som jag vill uppmärksamma.

I maj kom den första domen om bristande tillgänglighet. Domstolen ansåg att en elev i årskurs 4 blivit utsatt för diskriminering då skolan inte vidtagit skäliga åtgärder för att öka tillgängligheten på skolan. Det handlade om brister gällande ramper, vilplan och dörröppnare.

För att få tillgång till skolans lokaler behövde eleven få hjälp från kamrater eller personal. Eleven var beroende av detta och var därmed inte i en situation som är jämförbar med den som råder för elever utan funktionsnedsättning.

I oktober kom den andra domen. Domstolen fann att det inte var diskriminering när en högskola avbröt en pågående rekrytering med hänvisning till de anpassningsåtgärder som skulle krävas för att kunna anställa en sökande som är döv. Man fann att de åtgärder som skulle krävas inte kunde anses skäliga, bland annat eftersom det skulle krävas tolkstöd.

Domstolen konstaterade att även om högskolan är en stor arbetsgivare med en stor personalbudget skulle inte anpassningsåtgärderna vara skäliga.

Dessa två rättsfall pekar på en viktig del i lagstiftningen, nämligen att åtgärderna ska vara skäliga. När det ska avgöras vilka åtgärder som är skäliga ska en mängd aspekter tas in i bedömningen, till exempel verksamhetens ekonomiska förutsättningar och hur varaktig relationen mellan parterna är.

Åtgärderna som ska vidtas är av enklare slag. Vad betyder det? Det betyder till exempel att taxichauffören hjälper till att sätta in väskan i bilen för den som inte kan det själv eller att personalen på restaurangen hjälper till att läsa upp menyn för den som har svårt att se. Dessa åtgärder är var för sig enkla, men de kan som helhet spela en viktig roll, framför allt för personer med funktionsvariationer och för deras möjligheter att delta i samhällslivet.

Herr talman! Runt om i Sverige finns det många näringsidkare som vet att ett inkluderande och tillgängligt samhälle är något som vi alla tjänar på. När Konsumentverket gjorde en undersökning om butikschefers syn på tillgänglighet fann man mycket positiva resultat.

Konsumentverket gjorde intervjuer med butikschefer, där 90 procent av de tillfrågade hade färre än tio anställda. Slutsatserna är att butikscheferna har en positiv inställning till tillgänglighetsfrågor och att de överlag anser att deras butik är tillgänglig för personer med olika funktionsnedsättningar.

Vi är förbi den tid när företag ignorerade sociala eller ekologiska effekter av sin verksamhet. Många företag går i bräschen för omställning till ett mer hållbart samhälle. Det ser vi i Sverige, men vi ser det också runt om i världen. Det finns mycket kvar att göra, men bilden är tydlig. Enskilda företagare inser såklart också att de tjänar på ett Sverige som håller ihop, ett Sverige där personer med funktionsvariationer kan leva och verka på så lika och så många sätt som vi andra som möjligt.

Personer med funktionsvariationer är såklart också kunder med pengar att spendera. Dessutom gynnar en tillgänglig offentlig miljö långt många fler än personer i till exempel rullstol. Personer som har barnvagn, mannen i lycra som har gjort illa sitt knä, äldre som har svårigheter att läsa eller ta sig fram, den som glömde glasögonen på nattduksbordet på morgonen – alla tjänar på att offentliga miljöer blir mer tillgängliga. Ett mer tillgängligt Sverige är en styrka för alla oss och för hela Sverige.

Herr talman! Regeringen har en mycket ambitiös politik mot diskriminering. I budgetpropositionen för 2018 föreslår regeringen 10 nya miljoner till DO och 15 nya miljoner till lokala antidiskrimineringsbyråer. Så sent som i januari trädde den nya lagstiftningen om aktiva åtgärder i kraft. Och nu debatterar vi ytterligare ett steg i rätt riktning, att ta bort undantaget i diskrimineringslagen.

I grund och botten handlar den här debatten om vilket Sverige vi vill ha. Jag är övertygad om att majoriteten av Sveriges företagare står med regeringen i frågan att vilja ha ett Sverige som håller ihop, ett Sverige där vi inte bedöms utifrån några särskilda attribut utan utifrån vår helhet och rättighet som människor och individer. Det är detta samhällsbygge som regeringen driver med kraft.

(Applåder)

Herr talman! Det är stort av fru ministern att berömma den tidigare alliansregeringen och de åtgärder som den lyckades genomföra när det gäller tillgängligheten i samhället. Jag uppskattar det verkligen, herr talman.

Undantaget i lagen för mindre företag, som nu föreslås tas bort, tillkom för att säkerställa förutsättningarna för näringslivets utveckling och minska småföretagens administrativa bördor. Samtidigt säger regeringen att på grund av den skälighetsbedömning som ska göras bedömer man att konsekvenserna för mindre företag inte kommer att bli betungande.

I grund och botten handlar det inte om vilket samhälle eller vilket Sverige vi vill ha, för vi är överens om att vi vill ha ett så tillgängligt samhälle som möjligt och att de allra flesta företag vidtar åtgärder. Problematiken här är osäkerheten för företagarna vad de exakt ska göra. Därför anser vi att man bör utreda nuvarande lagstiftning, göra en ordentlig konsekvensanalys och återkomma med ett lagförslag som gör verklig skillnad.

Sveriges Advokatsamfund anser givetvis att det är bra att man förstärker tillgängligheten men att det kan bli svårt för enskilda näringsidkare att veta vad som krävs för att leva upp till lagens krav. Man påpekar även att det kan uppkomma kostnader för att anpassa sig till lagförslaget och att antalet anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen kan öka.

Då är min fråga, herr talman, till fru ministern: Vad ska en småföretagare vidta för åtgärder?

Herr talman! Tack, Erik Andersson, för utbytet av repliker! För mig är det självklart att berömma den och dem som gör något som är bra. Det är ingen stor sak, utan jag hoppas att vi alla tar för självklart att vi ser bortom partipolitik och taktik och i stället försöker förändra Sverige till ett än bättre Sverige.

Som tidigare talare har sagt i debatten är underlaget vad gäller dem som redan har genomfört åtgärder inte stort, med tanke på att majoriteten har varit undantagna. Men det finns ett underlag från Diskrimineringsombudsmannen och en utredning från Konsumentverket som visar på positiva reaktioner från stora delar av de näringsidkare som kommer att beröras och att det med sannolikhet inte kommer att bli omfattande störningar i deras sätt att hantera och ta sig an den nya lagen med tanke på till exempel skälighetsbedömningen.

Erik Andersson frågar efter exempel. Ja, det kan vara en rad olika exempel på vad som behövs eftersom man gör en skälighetsbedömning som är situationsanpassad eller näringsidkaranpassad, beroende på typen av verksamhet. Men det kommer inte att handla om att korvkioskägaren längs 27:an mellan Värnamo och Hårda – det finns ingen korvkiosk där men någon annanstans – behöver bygga om hela sin korvkiosk för att människor ska kunna komma upp på en avsats. Men korvkioskägaren kanske kan gå ut med korven, och jag är övertygad om att man vill det, därför att man vill sälja sin korv.

Exemplen kan vara många och olika, men de kommer att vara situationsanpassade. Våra näringsidkare är ambitiösa och kreativa och kommer att hitta ett sätt att möta sina kunder.

Herr talman! Jag vill berömma fru ministern. Det är alltid trevligt att ha debatt med dig i kammaren.

När det gäller korvar tycker jag att det är väldigt tråkigt att de flesta korvkiosker i Sverige ser ut att försvinna. Det gillar inte jag, måste jag säga. Men för att återgå till ärendet vidtar de allra flesta företagare redan de här åtgärderna, eftersom de har en servicekänsla och helt enkelt vill få fler kunder. Det är bra, och det bejakar vi. Men det som är problemet är osäkerheten, att de kan bli stämda. De kanske gör något som blir fel och blir stämda, och sedan blir det en rättegång. Det är just denna osäkerhet för småföretagare som vi är oroliga för, och en mardröm för en företagare är just osäkerhet. Därför anser vi att man ska göra en ordentlig konsekvensbeskrivning av nuvarande lagstiftning, utreda den och sedan återkomma till riksdagen med ett förslag som möjligen gör riktig skillnad och utan att denna osäkerhet skapar sådana problem.

I grunden görs allt detta i dag. Blir det då någon skillnad med lagförslaget, fru minister?

Herr talman! Ja, för den enskilde individen, som i dag riskerar att utsättas för diskriminering, gör det stor skillnad att veta att man är säkrad av lag. Tidigare talare – jag minns inte vem det var – använde ett av mina favorituttryck: Land ska med lag byggas. Och det är väl värdigt vårt land att vi har en diskrimineringslagstiftning som inte gör undantag som speciellt drabbar dem som riskerar att utsättas. Det är där vårt fokus ska ligga.

Jag kan till viss del förstå osäkerheten inför en ny lagstiftning och vilka åtgärder som behöver vidtas, beroende på vilken sorts verksamhet man har som näringsidkare. Man behöver tänka till på vilket sätt man är så tillgänglig som möjligt och vad man behöver förbättra. Ska man läsa upp menyn, ska man ha någon skylt och så vidare?

Många näringsidkare har redan anpassat sig och har en positiv tilltro. Det vet vi till exempel av Konsumentverkets rapport. Men vi har nu gett DO extra anslag för att de ska vara behjälpliga och stötta. Vi har också haft en dialog med näringslivet kring de här frågorna.

Jag känner många småföretagare – jag kommer från Småland där vi är bra på sådant, liksom man är på många håll runt om i landet – och vet att de kommer att hitta vägar för att göra Sverige än bättre.

Herr talman! Jag vill också börja med att tacka ministern för bra inlägg och alltid trevlig ton i debatterna. Jag ska inte prata korv eller korvkiosker.

Jag reagerade lite grann på de exempel på domar som lyftes fram som ett tecken på att lagstiftningen är bra och tillfyllest som den är skriven. Vad jag framför allt reagerade på var den friande domen, där det inte ansågs att det hade varit något slags diskriminering att man inte hade anställt en döv person eftersom man saknade resurser till tolkar.

Det är förvisso bra att företagen inte drabbas orimligt. Men det är här hålen finns med nuvarande lagstiftning, och de kommer att finnas kvar även om man utvidgar lagen.

Som man påpekar har de flesta redan anpassat sig. Vi lever i ett samhälle där man, både för att det är rätt och för att man av ekonomiska skäl vill ha kunder, anpassar sig för att tillgängliggöra sin verksamhet så mycket som möjligt.

Eftersom man hela tiden hänvisar till skälighetsbedömningen betyder det att inga större förändringar ska behöva göras. Därför efterfrågar jag en tydligare konsekvensanalys av vad det är man vill komma åt och tydligare satsningar på vad som kan göras för att den faktiska tillgängligheten ska förbättras.

Sverigedemokraterna har drivit frågan att lönebidrag ska kopplas till en enskild individ. Har man haft det med sig redan vid anställningsförfarandet hade man kanske kunnat vara anställd, för då hade arbetsgivaren kanske haft råd att anlita tolkar.

Jag har personligen motionerat om att man ska se över frångänglighet, inte bara tillgänglighet, så att man ska kunna ha en varaktig relation och våga befinna sig på en plats och veta att man säkert kan ta sig därifrån lika lätt som man kan ta sig dit om olyckan skulle vara framme.

Man säger att detta inte kommer att få så stora konsekvenser. Varför gör man i så fall denna förändring? Varför utreder man inte tydligare vad vi faktiskt kan göra för att förbättra tillgängligheten?

Herr talman! Jag tackar Paula Bieler för repliken.

Detta kommer att få stora konsekvenser för de människor som riskerar att drabbas av diskriminering. Förvissningen om att vi med lag gör samhället mer tillgängligt är en stor positiv konsekvens för människor med funktionsvariationer. Det tål att betonas och understrykas om och om igen. Här har vi i majoriteten ett stort ansvar. Vi skapar större frihet, i alla fall i tanken, i vissheten.

Vad gäller företagen finns det lika många varianter på att ta sig an den nya lagstiftningen som det finns näringsidkare. Ingen konsekvensanalys kan sammanfatta konsekvenserna för alla. Men det vi vet av de underlag vi har är att det med sannolikhet inte kommer att krävas några revolutionerande förändringar. Det är en liten grupp eftersom majoriteten i dag undantas, men många säger sig vara positiva och vill möta alla sorters kunder med sin näringsverksamhet.

Självklart kommer vi så småningom att utvärdera detta för att se konsekvenserna både för företagen och, framför allt, för de människor som tidigare drabbades av diskriminering. Vi kanske behöver göra mer, vem vet? Det får den kommande utvärderingen av den nya lagen visa.

Herr talman! Det är just denna osäkerhet vi inte kommer ifrån. Å ena sidan blir det bättre för dem som har drabbats eftersom de nu får ett lagstadgat skydd. Samtidigt tydliggörs att det inte kommer att ske särskilt stora förändringar. Det är märkligt, och det håller inte ihop.

Jag står fast vid detta även om man i tidigare repliker sagt att vi hoppar och är orimliga eftersom vi vill avslå propositionen samtidigt som vi vill gå längre. Vi vill ha denna förändring och vi vill gå längre, men vi tycker att man först bör utreda ordentligt. Hur slår detta? Vad får det för konsekvenser? Vad kan vi göra för att det ska få önskvärda konsekvenser? Vad kan vi göra för att underlätta anpassning i de företag som i dag inte klarar av att ha tillräcklig tillgänglighet?

Det är framför allt här det brister. Dessa företag känner att de inte har tillräckligt stöd för att till exempel kunna anlita tolkar och därmed anställa någon som är döv. Man oroar sig till exempel för att ha en anställd som behöver blinkande larm i stället för ljudlarm och för att inte kunna utrymma på ett säkert sätt.

Här behöver vi satsa först. Vad kan vi göra? Hur kommer detta att slå? Vilka kommer att drabbas? Vilka kommer att omfattas? Kan vi göra något för att ge fler en bättre tillgänglighet och frångänglighet på riktigt?

Bara för att det klubbas igenom en lag betyder det inte att lagen får önskad och tillräcklig effekt. Jag anser att man har ett ansvar att bereda lagförslag och konsekvenserna därav ordentligt så att man faktiskt når de effekter man vill ha.

Herr talman! Det finns underlag till detta lagförslag. Det finns underlag från Diskrimineringsombudsmannen och Konsumentverket. Det finns också en rad underlag och vittnesmål från funktionsvariationsrörelsen i vårt land. Det finns alltså verkligen fog för att denna skärpning i diskrimineringslagstiftningen läggs fram.

Det är ingen märklig konsekvens. Det är inte märkligt att vi vill att land ska med lag byggas. Det är inte märkligt att vi vill ha en diskrimineringslag som är så heltäckande som möjligt.

Att det kommer att göras skälighetsprövningar och finnas många möjligheter för olika former av verksamheter och näringsidkare att anpassa sin verksamhet till lagstiftningen är för att dessa ser olika ut. Det går inte att till punkt och pricka skriva fast med vartenda ord och komma exakt hur detta ska se ut för alla, för företag är en sådan brokig skara. De ser ut på olika sätt och finns på olika platser. Det finns till exempel toppstugor uppe på höga berg. Det finns så många variationer att vi inte ens kan beskriva dem alla.

Just därför måste vi dels så småningom utvärdera, dels ha de olika skälighetsbedömningarna.

Det är det här som gör denna lagstiftning bra. Det är det som gör den flexibel och anpassad till verkligheten.

Herr talman och kära minister! Jag önskar av hela mitt hjärta att lagstiftningen blir precis så här bra och att det kommer att fungera precis så här bra, inte bara i tanken och vissheten, för personer med funktionsvariationer och för alla små företag som kommer att få möjlighet att göra dessa förändringar på ett bra sätt utan att de behöver stänga igen eller känna hotet om det.

Men här någonstans skiljer vi oss åt. Jag var med i hela processen då vi drev fram att göra tillgänglighet till en diskrimineringsgrund. Jag var också med och införde undantagen på grund av den osäkerhet som påverkar företagarna. För den som ska starta företag eller redan har ett företag och vill utveckla handlar det hela tiden om att ta alla konsekvenser och kalkyler med i beräkningen om man ska våga ta steget att utveckla, växa eller annat.

Jag delar ministerns uppfattning att de flesta företag gör allt som står i deras makt för att vara tillgängliga, för annars får de inga kunder och inget levebröd.

Lagstiftningen är inte helt tydlig och konkret, och det kan den inte vara, men den kan vara tydligare och konkretare. Det blir ett bekymmer, för man vet inte vad man ska förvänta sig. Vad ska man räkna in i sina kalkyler innan man tar beslut? Detta finns inte med som ett underlag.

De två exempel som ministern tog upp visar på bredden. Det är vitt skilda saker som kan krävas, som man ska ta ställning till och som man ska ha förutsättningar för att räkna in. I slutänden landar det i vad som är rimligt för företagen. Vad anser ministern är rimligt för en företagare att vidta vad gäller åtgärder?

Herr talman! När jag förstod att Centerpartiet inte skulle ställa sig bakom den skärpning av diskrimineringslagen som vi nu gör och som Centerpartiets allianskollegor Liberalerna och Kristdemokraterna ställer sig bakom blev jag besviken. Jag har sett Centerpartiet som ett socialliberalt parti som står upp för alla människors lika värde och kämpar för att människor med funktionsvariationer ska få fler och större möjligheter att delta i vårt samhälle.

Att Centerpartiet lägger fram en massa vackra ord om att Sverige ska vara öppet och tillgängligt för alla och sedan i det tidigare anförandet gömmer sig bakom att det skulle bli så krångligt och radar upp lagtexternas ordval gör mig också beklämd. Lagtext är ju alltid skriven på juridiskt språk.

Denna lag, som öppnar upp Sverige för fler, har skälighetskriteriet i sin uppbyggnad just för att verkligheten ser så olika ut. Hade vi, som jag tidigare sa, till punkt och pricka beskrivit hur detta ska se ut för vart och ett enskilt företag hade det blivit en helt omöjlig lagstiftning. Nu har vi öppningar och skälighetsbedömningar.

Annika Qarlsson frågar vad som är rimligt. Det kommer domstolar att bedöma. Det ska inte jag som politiker och statsråd säga, utan det får vi se. Men företagen och näringsidkarna, inte minst de små, ska få hjälp längs vägen. Vi förstärker DO:s uppdrag och resurser för att DO ska kunna guida. Vi har dialog med näringslivet för att man där ska veta vad detta innebär. Vi vet av de underlag som redan finns att många välkomnar detta, ser positivt på det och anser sig vara tillgängliga. Det finns en osäkerhet, men man menar ändå att man kommer att kunna anpassa sin verksamhet till detta.

(Applåder)

Herr talman! Ministerns svar kokar ju ned till det som är anledningen till att vi vill ha mer underlag, mer praxis och mer utarbetat innan vi inkluderar de små företagen. Vi var med och drev att detta skulle genomföras, men vi sa att vi ville undanta de minsta företagen i det första skedet eftersom de inte har resurser att stå i domstol. De kommer att vika sig undan – antingen viker de ned sig, förändras eller drar sig undan den typen av krav, för de har inte möjlighet driva dessa ärenden i domstol.

Därför menade vi också att vi skulle låta de stora företagen gå före, så att det växer fram en praxis. Väljer man att göra det tidigare behöver det ändå finnas ett mer genomarbetat underlag. Det handlar både om att de små företagen ska känna en trygghet i den verksamhet de bedriver, som ju är viktig för oss alla, och att de under sina förutsättningar och i sitt tempo ska kunna göra de anpassningar som behövs.

Men det handlar också om dem med funktionsvariationer. Vad kan vi förvänta oss? Vi har fått höra en mängd olika exempel här, och det har kanske kommit en del exempel som inte var så bra – handlar det om att man en gång varit på en viss lunchrestaurang, har man varit där flera gånger och så vidare? Här i debatten råder det olika personliga uppfattningar om vad som är rimligt eller skäligt. Det är detta som gör att vi tycker att vi behöver ha mer på fötterna innan vi fattar beslut.

Vi är absolut inte emot att ta detta steg. Vi har också sagt, både i förra vändan och i denna vända, att vi vill se att det även ska omfatta de små företagen, men vi vill ge dem bättre förutsättningar att kunna ta steget.

Herr talman! Vi vill se att Sverige inte gör undantag i diskrimineringslagstiftningen. Regeringen menar att det är ovärdigt vårt land. Vi kan bättre, och vi kan mer. Vi är oerhört glada för att Liberalerna och Kristdemokraterna delar den uppfattningen.

Undantaget i dag – och detta tål att upprepas – innebär att 90 procent är undantagna. Det är en absurd siffra! När vi nu gör dessa förändringar blir lagen heltäckande, så att människor med funktionsvariationer, som inte är en majoritet i vårt land, enligt lag har rätten att inte bli diskriminerade.

Jag vill också betona detta med varaktighetskriteriet, som det har funnits olika synpunkter på eller tolkningar av. Det innebär att i relationer av mer varaktig karaktär, till exempel i ett anställningsförhållande, kan det krävas mer i fråga om åtgärder än om det handlar om en kortvarig eller begränsad relation. Det ska inte förstås som att det vid låg varaktighet krävs mindre. Det är vid hög varaktighet som det krävs mer. Detta tål att betonas.

Lagen kommer alltid att gälla när den väl blir beslutad senare i dag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)