Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2014-2016

Fru talman! Så var det dags för riksdagen att ta ställning till finansutskottets årliga utvärdering av penningpolitiken, och jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Som underlag för vårt ställningstagande finns bland annat Riksbankens redogörelse för penningpolitiken 2016, vilken är den första av två skriftliga rapporter som Riksbanken enligt riksbankslagen ska redovisa årligen för finansutskottet.

Vi har också tagit del av externa bedömares synpunkter om den förda penningpolitiken. Det handlar om KI, OECD och IMF. Vi har även genomfört öppna utfrågningar med riksbankschefen och vid varje tillfälle en av de fem vice riksbankscheferna.

Därutöver har vi nu vid tre olika tillfällen, med fyra års mellanrum, genomfört externa och oberoende granskningar av penningpolitiken. Den senaste, av Mervyn King och Marvin Goodfriend, behandlades av riksdagen i juni förra året. I samband med det uppmanade riksdagen regeringen att tillsätta en parlamentarisk utredning om det penningpolitiska ramverket och riksbankslagen. Ett sådant beslut fattade regeringen i december förra året.

Fru talman! I samband med förra årets utvärdering efterlyste finansutskottet en diskussion om effekterna av de senaste årens extrema penningpolitik med negativ ränta och omfattande obligationsköp. Vi välkomnar därför nu att Riksbanken har tillmötesgått utskottet i årets utvärdering och presenterar en sådan analys för perioden 2015-2016. Den ger vid handen att penningpolitiken har haft avsedd effekt - ut- och inlåningsräntorna till hushåll och företag har sjunkit, och kronan har försvagats mer än den annars skulle ha gjort. De negativa effekterna har varit relativt få - kontantuttagen har inte ökat, bankernas lönsamhet är fortsatt stor, förtroendet för den ekonomiska utvecklingen är stort bland såväl hushåll som företag och likviditeten på obligationsmarknaden har bara i begränsad omfattning påverkats av obligationsköpen. Däremot är det väl känt att de ökade tillgångspriserna framför allt på bostäder och därmed hushållens ökade skuldsättning ökar riskerna i det finansiella systemet i den svenska ekonomin.

Fru talman! Den analys som vi nu har fått är viktig. Men det finns ytterligare en aspekt som utskottet gärna skulle se att Riksbanken framöver belyser i sina utvärderingar. Det handlar om de fördelningspolitiska effekterna av den förda penningpolitiken. Riksbanken liksom andra centralbanker har nämligen använt sig av omfattande statsobligationsköp vid sidan av stora räntesänkningar för att få upp räntorna. Därmed har kopplingen mellan penningpolitiken och de stigande tillgångspriserna, till exempel på bostäder, blivit mer synlig. Frågan om hur hushållens förmögenheter och inkomster fördelas i samhället påverkar penningpolitikens möjligheter i stort, och den förda penningpolitiken påverkar sannolikt också inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Utskottet menar att detta är värt att analysera vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2014-2016

Fru talman! Under 2016 har Riksbanken, liksom andra centralbanker, fört en fortsatt extremt expansiv penningpolitik. Inflationen och inflationsförväntningarna fortsatte att stiga under 2016, bland annat till följd av stigande energipriser. Men sett över hela perioden 2014-2016 har inflationen legat en bra bit under tvåprocentsmålet. Prognosen för när räntehöjningar kan komma har nu flyttats fram till mitten av 2018. Men utskottet ser ändå att den expansiva penningpolitiken har bidragit till att tillväxttakten i svensk ekonomi är hög och att arbetslösheten har gått ned.

Utskottet noterar att det under perioden i stort sett rått samsyn i riksbanksdirektionen om den förda penningpolitiken men att det faktiskt under 2016 uppstått en viss oenighet om hur expansiv politiken ska vara. Denna oenighet har vi sett fortsätta också in i 2017.

Utskottet noterar vidare att Riksbanken endera arbetat vidare med eller analyserat och kommenterat de rekommendationer som Goodfriend och King lämnade i samband med den senaste externa utvärderingen. Det handlar bland annat om arbetet med ränteprognoserna och prognosmetoderna och, vilket har uppmärksammats i vår, arbetet med att eventuellt byta målvariabel. Riksbanken har nu skickat ut ett förslag på remiss som innebär att de, med utgångspunkten att bedömningen är att inflationen kommer att variera runt 2 procent, överväger att byta målvariabel från KPI till KPIF, det vill säga konsumentprisindex med fast ränta, och ett variationsband på ±1 procent. Om det blir en förändring kan den börja tillämpas i samband med det penningpolitiska möte som direktionen har i september i år.

Fru talman! Finansutskottet välkomnar också att regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning, den så kallade Riksbankskommittén, i syfte att se över det penningpolitiska ramverket och lagen om Sveriges riksbank. Det är dock viktigt att utskottet i sammanhanget slår fast att ingångsvärdet i denna utredning är att målet om prisstabilitet och den legala ramen med en oberoende riksbank har varit framgångsrik.

Fru talman! Om bara några få månader firar vi tre år sedan vi hade en reporänta högre än noll. Samtidigt har vi levt med minusränta i mer än två år. Det är en historiskt unik situation. Den blir inte mindre unik när vi kan konstatera att detta är ett faktum trots hög tillväxt, stort och stigande resursutnyttjande och markant sjunkande arbetslöshet. Samtidigt har inflationen varit mycket låg - under perioden har den varit långt under 2 procent, och den är fortsatt väl under 2 procent.

Vår uppgift är att utvärdera penningpolitiken, i detta ärende perioden 2014-2016, där 2014-2015 redan har behandlats tidigare. Vad är det då vi ska utvärdera? Innan jag försöker resonera om den definitionen vill jag understryka att det viktigaste och väsentligaste utifrån mitt perspektiv för det första är att bejaka Riksbankens självständighet, det vill säga dess oberoende från politisk styrning. För det andra ska vi värna Riksbankens institutionella trovärdighet.

Vad är det alltså vi ska utvärdera? Det är Riksbankens penningpolitik, men utifrån vilka perspektiv? Lyssnar man på den allmänna debatten och diskussionen om Riksbanken och den förda penningpolitiken får man snart uppfattningen att Riksbankens trovärdighet står och faller med hur inflationen utvecklas, det vill säga att en tiondel upp eller ned är avgörande för hur förtroendet för Riksbanken försvagas eller stärks.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2014-2016

I det sammanhanget ska också sägas att Riksbanken själv har utformat ett mål om 2 procents inflation - utifrån riksbankslagen, som uttrycker detsamma som att upprätthålla ett fast penningvärde. En stilla undran är ju om varken lagstiftare eller riksbank i sin uttolkning över huvud taget kunde föreställa sig minusränta så där dryga 20 år efter uttolkningen av riksbankslagen. Frågan man kan ställa sig är också vad som egentligen är syftet med ett fast penningvärde, det vill säga med det man då kände till med en historia av hög inflation och samtidigt en visshet om skadligheten med deflation. Vad menar man med "fast penningvärde", och varför har man definierat inflationsmålet som man har gjort?

Ja, syftet med penningpolitiken leder oss in på definitionen att den ska stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken för att uppnå en hållbar tillväxt med hög sysselsättning. Vidare ska det ske genom att man, förutom att stabilisera inflationen runt inflationsmålet, strävar efter att stabilisera produktionen och sysselsättningen runt långsiktiga och hållbara utvecklingsbanor. Därmed ska definitionen snarare vara en flexibel inflationsmålspolitik. Därför vore det en i högsta grad förenklad bedömning om utvärderingen görs med utgångspunkt i om Riksbanken nått inflationsmålet eller inte.

Till detta ska läggas att det naturligtvis inte heller kan isoleras utan hänsyn tagen till andra faktorer, såsom vilken finanspolitik som har förts under perioden, hur identifierade obalanser hanterats, hur identifierade nödvändiga reformer hanterats alternativt genomförts, vilken betydelse omvärlden har och så vidare. Penningpolitiken måste sättas i ett sammanhang, och det vore önskvärt att man lade större fokus på och förde ett större resonemang om hur penningpolitik och finanspolitik skulle kunna - och borde - komplettera varandra.

Till detta kommer naturligtvis också att Riksbanken ska värna ett effektivt och säkert betalningsväsen, vilket tolkas som att hänsyn ska tas till utvecklingen i och eventuella risker som kan byggas upp inom de finansiella marknaderna. Hur har det då gått? Ja, vi kan konstatera att Riksbanken inte nått inflationsmålet och samtidigt fått kritik för detta. Kritiserar man detta måste man dock även definiera vad man tycker att Riksbanken borde ha gjort i stället. Vad hade varit alternativet för en bättre måluppfyllelse? Vi har haft reporäntor på noll eller mindre i snart tre år - minusränta i mer än två år. Samtidigt har köp av obligationer aviserats ackumulera 275 miljarder. Vad borde ha gjorts ytterligare?

Det är kanske relevant att ställa frågan om fokus på inflationsmålet och bibehållen trovärdighet för detta snarare riskerar att urholka trovärdigheten för att hänsyn inte i tillräcklig utsträckning tas till andra måluppfyllelser eller ansvar. Ett allt annat överordnat mål om att uppnå ett inflationsmål om 2 procent kan med andra ord riskera att bygga upp finansiella obalanser genom kraftigt expansiv penningpolitik, särskilt om ingen eller för liten hänsyn tas till vad som sker med exempelvis tillgångsvärden - och särskilt om analysen av varför det i så fall sker uteblir.

Jag menar att det inte går att göra en utvärdering av penningpolitiken endast isolerat till inflationsmålsuppfyllelse. Nu finns lyckligtvis parallella diskussioner om dessa andra hänsyn och effekter, och även om debatten ibland är ensidig och förenklad finns det en medvetenhet. Därför är det positivt att Riksbanken i sin rapport har fördjupningsavsnitt om effekten av penningpolitiken, vilket ger ytterligare viktig information för utvärderingen. Ännu bättre vore det såklart om man också breddade och fördjupade den allmänna diskussionen runt dessa frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2014-2016

Har då penningpolitiken varit lyckosam? Ja, det vi kan konstatera är att inflationsmålet inte har nåtts, samtidigt som en mycket expansiv politik har förts. Fortsatt har vi -0,5 procents reporänta, sänkt räntebana och massiva obligationsköp. Till det kommer också beredskap om valutainterventioner. Budskapet är tydligt: Inflationsmålet ska nås! Förhoppningsvis ska det dock inte ske till vilket pris som helst.

Om ett djupare syfte med inflationsmålet på 2 procent är att bidra till ekonomisk tillväxt har denna effekt uppnåtts mer än väl - även om detta har skett utan önskad inflationsnivå. Är detta i så fall bra eller dåligt? Ja, frågan är om inflationen har ett egensyfte och i så fall om för mycket fokus läggs på detta utan att man värderar uppnådda syften för det vi egentligen vill uppnå med inflationsmålet från början.

Självklart är det positivt att penningpolitiken så starkt har bidragit till tillväxten, som 2016 uppgick till 3,3 procent, och att resursutnyttjandet är högt och stigande samt arbetslösheten på väg ned. Samtidigt finns det fler reformer som måste genomföras för att vi ska få en bättre fungerande ekonomi, och med dem genomförda kan vi anta att vi får ett ännu bättre genomslag för penningpolitiken. Finanspolitiken och penningpolitiken måste gå hand i hand och samverka. Identifierade obalanser måste tas hänsyn till. Dysfunktionaliteter och rigida arbets- och bostadsmarknader måste reformeras.

Detta är viktiga faktorer att väga in i en utvärdering av penningpolitiken, det vill säga under vilka förhållanden penningpolitiken har fått råda. Visst är det så att de eventuella obalanser som byggs upp och riskerar finansiell stabilitet oroar, och jag förutsätter att Riksbanken följer utvecklingen med kraftigt stigande tillgångsvärden nogsamt. Men Riksbanken kan inte ensam lösa dessa problem. Penningpolitiken är ett trubbigt verktyg för många av dessa frågor, men det kan bli vassare - under förutsättning att politiken i övrigt bidrar med sin del.

Fru talman! Jag anser att Riksbanken har gjort vad den har kunnat under de förutsättningar den har haft. Till det ska läggas att det finns andra faktorer som har förändrat Riksbankens möjligheter. Exempelvis bör nämnas globaliseringens effekter för produktions- och kapitalflöden, på samma sätt som vikten av valutakursförändringarna måste vägas in. Med det sagt, och med insikt om svårigheterna och komplexiteten i Riksbankens uppdrag, menar jag dock att Riksbankens politik i mångt gynnat svensk ekonomi i stor omfattning.

Samtidigt vill jag lyfta fram en viss oro för osunt stigande tillgångsvärden, som av få skulle anses hållbara i längden. Det kan inte helt bortses ifrån detta utifrån Riksbankens perspektiv, anser jag.

Efter denna lilla passus och mina personliga små reflektioner vill jag dock yrka på att riksdagen godkänner det finansutskottet anför om penningpolitiken för perioden 2014-2016.

Fru talman! Trots att Riksbankens styrränta ligger stilla på minus rör det på sig i den penningpolitiska debatten. Under lång tid har det debatterats vilket mått inflationsmålet ska ha. I praktiken har Riksbanken egentligen redan övergett målet om 2 procent av konsumentprisindex, KPI, till förmån för 2 procents KPIF, det vill säga konsumentprisindex med fast ränta, där Riksbankens egna ränteförändringar inte räknas med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2014-2016

Nu har Riksbanken föreslagit att man ska byta till det nya målet. Jag tycker att det i grunden är bra. Men det är en lite märklig ordning vi har, att det är teknokraterna på Riksbanken som bestämmer målet för penningpolitiken, inte den folkvalda riksdagen, som Riksbanken faktiskt är underställd. Om så ska vara fallet utreds nu i den parlamentariska kommitté som ska titta på en ny riksbankslag.

Att riksdagen ska bestämma målet och att Riksbanken ska fatta besluten var något som King och Goodfriend rekommenderade förra året i sin utvärderingsrapport till finansutskottet om penningpolitiken. Det är också ett krav som Vänsterpartiet har drivit i över ett decennium. Utifrån dessa mål ska sedan Riksbanken självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På detta sätt skapas en tydlig ansvarsfördelning. De folkvalda i riksdagen beslutar om politiken, och Riksbanken verkställer den.

Även om det är så att Riksbanken i dag har makten över att bestämma över målet kan man fundera över den process som nu har initierats. Dialogen med riksdagen har varit minimal. I stället har man skickat ut sitt förslag till nytt mål på remiss till 50 remissinstanser. Riksdagen ska givetvis inte vara någon remissinstans, men man kan förvänta sig mer dialog och förankring mellan riksdagen och Riksbanken, tycker jag.

Det andra som Riksbanken föreslår är att det ska införas ett variationsband på ±1 procent från målet på 2 procent. Att peka på att penningpolitik inte är någon exakt vetenskap där man exakt kan pricka målet tror jag kan vara bra. Men det är viktigt att variationsbandet inte används som ett argument för att under lång tid konsekvent missa målet. Vi kan i ett historiskt perspektiv se att det framför allt har varit så att man legat under tvåprocentsmålet. Det har också lett till att man inte har stimulerat ekonomin i den utsträckning som behövts, vilket haft kostnaden att fler arbetstillfällen uteblivit. Risken med variationsbandet är att riksdagens ansvarsutkrävande gentemot Riksbanken blir ännu otydligare och att Riksbanken kan nå sina mål oavsett hur man agerar. Därför är det viktigt att den parlamentariska kommittén också ser över hur man gör tillsättningar av nya riksbankschefer så att det kan göras mer transparent och öppet jämfört med i dag.

Vi ser också en gryende diskussion i Sverige om huruvida målet ska vara högre än 2 procent. Fler och fler ekonomer argumenterar för att fallhöjden borde vara högre så att man lättare kan stimulera ekonomin med expansiv penningpolitik när det behövs. Till exempel har Riksbanken under lång tid fört en extremt expansiv penningpolitik, och man har till slut fått upp räntan till 1,9 procent. Samtidigt har man signalerat att man skulle kunna tänka sig ännu mer expansiva åtgärder, till exempel valutaintervention. Problemet är att man när man tar till de riktigt starka vapnen i arsenalen också riskerar - förutom att inflationen går upp - att det leder till negativa effekter som ger en försämrad finansiell stabilitet. Vi behöver därför förstärka diskussionerna i Sverige, menar jag, om att höja inflationsmålet till 3 procent så att fallhöjden är större vid nästa kris. En sådan debatt pågår på andra håll runt om i världen.

Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2014-2016

Vidare hoppas jag att den parlamentariska utredningen om riksbankslagen lyfter blicken och tittar på möjligheten att vid sidan om inflationsmålet ha ett kompletterande mål för ekonomins utveckling. Jag tror att det skulle vara bra om penningpolitiken också hade ett mål om sysselsättning och produktivitet som man skulle kunna väga inflationsmålet mot. I vissa lägen kan Riksbanken behöva se ekonomin som helhet, snarare än att bara stirra sig blind på inflationsmålet, för att Sverige långsiktigt ska ha en positiv ekonomisk utveckling som leder till välstånd och finansiell stabilitet.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)