Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2010–2012

Fru talman! Det är en intressant tid för oss som är intresserade av penningpolitik att följa den penningpolitiska debatten och att se hur djup oenigheten är om hur målen för penningpolitiken ska tolkas i riksbanksdirektionen. Den konflikten har blivit allt tydligare ju längre tiden har gått. Efter att reporäntan bottnade på 0,25 procent i juni för snart tre år sedan höjde Riksbanken den i flera steg, för att därefter successivt sänka den till dagens 1 procent. Motiven till räntehöjningarna mellan 2010 och 2011 var länge höljda i dunkel. Räntehöjningarna var svåra att förstå då inflationen låg långt under 2 procent samtidigt som arbetslösheten var mycket hög. Inte förrän i höstas gav företrädarna för majoriteten i Riksbankens direktion ett tydligt skäl för räntehöjningarna. I en artikel i Svenska Dagbladet skrev riksbankschefen Stefan Ingves att motivet för räntehöjningarna var att motverka hushållens skuldsättning. Vice riksbankschef Lars E O Svensson, som länge förespråkat en mer expansiv penningpolitik, har visat att om Riksbanken hade låtit styrräntan ligga kvar på 0,25 procent fram till nu hade inflationen stabiliserats kring 2 procent samtidigt som antalet arbetslösa i dag hade varit omkring 65 000 personer färre. Hur har det då blivit med vinsterna av den förda politiken? Befintlig teori och empiri på området tyder på att penningpolitiken har högst marginella effekter på hushållens skuldsättning på kort sikt och inga effekter alls på lång sikt. Svensson har visat att om man med räntevapnet skulle försöka minska bostadspriserna med 10 procent skulle arbetslösheten öka med 150 000 personer. Räntevapnet är med andra ord ett mycket trubbigt verktyg för att påverka hushållens skuldsättning. Att minska hushållens skuldsättning är framför allt ett ansvar för regeringen. Regeringen bär därför också ett stort ansvar för den uppkomna situationen. Regeringen har fört en passiv bostadspolitik som har lett till ett oerhört lågt byggande. Sverige är sämst i Europa på bostadsbyggande. Vi bygger hälften så mycket bostäder som våra nordiska grannar. Detta har tillsammans med ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter och ROT drivit upp skuldsättningen och bostadspriserna. Därtill kan vi lägga den slopade förmögenhetsskatten och den sänkta fastighetsskatten, som kraftigt har eldat på bostadsmarknaden. Regeringens uteblivna ansvarstagande för den höga skuldsättningen har lett till att Riksbanken i stället tagit över ansvaret, vilket har resulterat i att tiotusentals arbetstillfällen har gått förlorade. Diskussionen i direktionen är begriplig eftersom hushållens skuldsättning i förhållande till disponibla inkomster har ökat mycket kraftigt under de senaste 15 åren och i dag uppgår till ca 175 procent. För nya låntagare är det ännu värre. Där är skuldsättningen i genomsnitt så hög som 400 procent av disponibel inkomst, och för nya låntagare i Stockholm är den så hög som 600 procent. Samtidigt har också hushållens nettoförmögenheter ökat kraftigt. En stor del av denna förmögenhetstillväxt är dock kopplad till stigande bostadspriser. Frågan om hushållens skuldsättning utgör en risk för den finansiella stabiliteten eller inte beror i mångt och mycket på huruvida det finns en bostadsbubbla på den svenska fastighetsmarknaden. Här kan man konstatera att olika bedömare kommer till olika slutsatser. Bostadskreditnämnden har varnat för en bostadsbubbla medan Riksbankens mer djupgående analys har kommit fram till slutsatsen att det inte är troligt att det föreligger någon bostadsbubbla. Till detta ska läggas Finansinspektionens stresstester av nya bolånekunder, som visar att dessa har god motståndskraft mot såväl ränteuppgångar, inkomstbortfall som prisfall på bostäder. Det är en intressant debatt. Den penningpolitiska debatten pågår både internationellt och här i Sverige. Den handlar om hushållens skuldsättning, penningpolitiken och om centralbankernas mål och medel, om hur inflationsmål bör utformas, vilket ansvar centralbankerna ska ha för finansiell stabilitet och i vilken utsträckning centralbankerna även ska ta hänsyn till hushållens skuldsättning när de utformar sin penningpolitik. Det handlar också om insynen och den demokratiska kontrollen av centralbankerna och hur den förda penningpolitiken ska utvärderas. Enligt min och Vänsterpartiets uppfattning är det här väldigt viktiga frågeställningar som omgående bör utredas. Jag anser därför att det behöver tillsättas en bred parlamentarisk utredning om Riksbanken och penningpolitiken. En sådan utredning bör kritiskt granska inflationsmålet och den flexibla inflationsmålspolitiken och undersöka effekterna på samhällsekonomin och sysselsättningen av det faktum att Riksbanken konstant underskridit inflationsmålet. Den bör också granska Riksbankens ställning och den demokratiska kontrollen av och insynen i Riksbankens verksamhet. Det nuvarande ramverket för Riksbanken och penningpolitiken utformades på 1980- och 1990-talen. I dag är situationen en annan. Allt detta sammantaget visar att det behövs vidtas ett antal åtgärder, menar vi. För det första behövs det ett sysselsättningsmål i penningpolitiken. Här har vi i Vänsterpartiet stöd av såväl LO som TCO. Tittar vi på den förda penningpolitiken kan vi också förstå varför. Riksbanken har sedan inflationsmålet infördes inte varit framgångsrik med att stabilisera den svenska ekonomin kring fullt resursutnyttjande. Mellan 1993 och 2012 har det genomsnittliga bnp-gapet legat på -2,1 procent, vilket betyder att penningpolitiken i genomsnitt har varit för stram. Ett annat starkt tecken på att penningpolitiken har varit för stram är att såväl KPI som den underliggande inflationen trendmässigt under perioden klart har understigit inflationsmålet på 2 procent. En penningpolitik som trendmässigt understiger inflationsmålet får negativa konsekvenser på sysselsättningen eftersom realräntorna blir högre än vad som motiveras av konjunkturläget. Svensson har räknat att kostnaden för detta motsvarar ca 40 000 arbetstillfällen per år. Detta visar, menar vi, att riksbankslagen behöver kompletteras med en explicit målvariabel för den reala ekonomin. Ett mål för sysselsättningen är det lämpligaste målet för detta, menar vi. Detta mål ska inte vara underordnat målet om prisstabilitet. Det är den första åtgärden jag menar att vi behöver vidta. För det andra behövs ett högre inflationsmål. Här har vi ett brett internationellt stöd, men vi har också professorer som Lundborg och Calmfors med oss i det ställningstagandet. Det finns goda skäl att tro att ett högre inflationsmål är att föredra på grund av såväl stabiliseringspolitiska skäl som långsiktiga strukturella faktorer. Utvecklingen under finanskrisen och centralbankernas agerande under densamma kan illustrera det förstnämnda skälet. I samband med finanskrisen sänkte centralbankerna dramatiskt sina viktigaste styrräntor i syfte att stabilisera finansmarknaderna och öka efterfrågan. I så gott som samtliga av finanskrisen drabbade länder låg styrräntorna stilla under stora delar av 2009 och 2010, så även i Sverige. Samtidigt är det lätt att konstatera att vi hade behövt en mer expansiv penningpolitik om det hade varit möjligt. Förklaringen till att penningpolitiken hamnade i den här fällan står att finna i de låga inflationsmålen. En ofta nämnd handlingsregel för en neutral penningpolitik är att den i ett normalt konjunkturläge bör syfta till realräntor som ungefärligen ligger i linje med den långsiktiga bnp-tillväxten. I Sverige implicerar detta realräntor på omkring 2 ½ procent. Problemet är att nominella räntor på 4 procent, som det blir vid fullt resursutnyttjande, inte medger en tillräcklig fallhöjd i penningpolitiken vid en kraftig konjunkturnedgång. Ett annat problem med inflationsmål på omkring 2 procent är att marginalen ned till deflation blir väldigt liten. Vid en lågkonjunktur sjunker i allmänhet inflationstakten, och om deflationsförväntningar då uppstår riskerar ekonomin att hamna i en negativ spiral eftersom hushållen då skjuter upp sin konsumtion i väntan på lägre priser och börjar spara, och då sjunker efterfrågan och så vidare. Mot bakgrund av detta menar vi att inflationsmålet bör höjas till 3 procent och att målvariabeln för detta ska vara den underliggande inflationen. För det tredje menar vi att det behövs att riksdagen utformar de mer exakta målen för penningpolitiken. Detta ska omfatta nivån på inflationsmålet, vilken målvariabel inflationsmålet ska baseras på samt mål för utvecklingen av den reala ekonomin. Utifrån dessa mål ska sedan Riksbanken självständigt utforma den löpande penningpolitiken. På detta sätt skapas en tydlig ansvarsfördelning. De folkvalda i riksdagen beslutar om de penningpolitiska målen och Riksbanken verkställer. För det fjärde menar vi att det behövs en öppen process när det gäller hur riksbanksdirektionens ledamöter utses. Sverige bör inte genomföra påveval, som i dag. In går riksbanksfullmäktiges presidium, och de kommer ut när röken stiger ur skorstenen och nya riksbanksdirektionsledamöter är utsedda. Den senaste tidens debatt inom Riksbankens direktion om utformningen av penningpolitiken, där det finns en majoritet och en minoritet som förordar en annan uppfattning visar att valet av ledamöter i direktionen kan ha stor betydelse för den förda penningpolitiken. I dag sker dessa val utan större debatt och insyn. Vi menar därför att direktionens ledamöter ska utses i en öppen process, där riksdagens finansutskott eller riksbanksfullmäktige bör anordna en öppen utfrågning av kandidater till direktionen, och sedan bör dessa utses. Till sist, fru talman, menar jag att riksdagens resurser för ansvarsutkrävande och utvärdering av penningpolitiken behöver utökas. Det är inte rimligt att finansutskottet använder Riksbankens eget underlag för sina återkommande utvärderingar inte minst för demokratins skull. Finansutskottets kansli gör ett bra arbete, men det behövs mer resurser för att kunna genomföra utvärderingar mer kontinuerligt. Vi gör en stor vart femte år, som då är mer oberoende. Men att vi årligen genomför utvärderingar byggda på Riksbankens egna underlag finner jag mindre lämpligt. Jag skulle därför gärna se en annan ordning. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till Vänsterpartiets motivreservation.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. I dag är mer än 400 000 människor arbetslösa i Sverige. Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast kring 25 procent. Och antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats under regeringens tid vid makten. Nu är arbetslösheten högre än i jämförbara länder. Den är högre än i våra grannländer. Den är högre än i Tyskland och Österrike. Den är högre än i Holland, Belgien och Luxemburg. Och den är faktiskt högre än i Storbritannien. Det är resultatet av regeringens misslyckade jobbpolitik och ekonomiska politik. Problemet i svensk ekonomisk politik heter regeringens misslyckade jobbpolitik. Ineffektiva skatteundantag, innehållslösa åtgärder och inbillade långsiktiga effekter har ersatt en effektiv arbetsmarknadspolitik, ansvarstagande finanspolitik och investeringar i utbildning som leder till jobb. Det räcker nu. Vi socialdemokrater har föreslagit ett effektivt stopp för ungdomsarbetslösheten. Det heter 90-dagarsgarantin. Den betyder att ungdomar ska jobba eller plugga, inte vara långtidsarbetslösa. Regeringens politik har i stället lett till att antalet långtidsarbetslösa ungdomar nästan tredubblats. Vi har också föreslagit extratjänster i välfärden. Arbetslösheten är ett slöseri. Just nu betalar Sverige dyrt för att sysselsätta långtidsarbetslösa i fas 3, med sysslor som ingen efterfrågar på riktigt. Samtidigt ser vi stora behov av avlastning i välfärden. Många anställda berättar att det finns gott om enklare arbetsuppgifter som behöver utföras men som inte blir utförda för att tiden inte räcker till. Då måste politiken kliva in och ta tag i problemen på svensk arbetsmarknad. Därför vill vi socialdemokrater investera i extratjänster i välfärden - riktiga jobb med riktig lön, där den som jobbar får göra riktig nytta. Det är vårt alternativ för att bryta långtidsarbetslösheten. Det är vårt alternativ till fas 3. Regeringen säger att den sluter upp bakom budgetreglerna - men struntar i överskottsmålet. Det har vi nu svart på vitt. Finanspolitiska rådet är mycket tydligt när man dömer ut alla regeringens bortförklaringar. Ingen av regeringens egna indikatorer är i linje med målet. Det håller inte. Regeringen borde ta ansvar för Sveriges finanser. Ineffektiv jobbpolitik och oansvarig finanspolitik - där är problemen i svensk ekonomisk politik i dag. I dag diskuterar vi penningpolitiken. Den svenska inflationen har under en lång period varit lägre än inflationsmålet. Här räknar jag med att Riksbanken framgent kommer att leverera bättre. När Riksbanken väl når upp till sitt mål kan det finnas anledning att utreda den innevarande ordningen. Men att här och nu inleda ett förändringsarbete i det penningpolitiska ramverket är inte aktuellt. Det är svårt att utvärdera konsekvenserna av ett mål som faktiskt inte nåtts. Vi ser därför inget behov av att här och nu genomföra sådana förändringar. Nu gäller det att fokusera på det som är viktigt i den ekonomiska politiken i Sverige i dag. Riksbankens avvikelser från sitt inflationsmål är i detta sammanhang av sekundärt intresse. Det primära är regeringens misslyckade jobbpolitik. Det primära är behovet av effektiva insatser, jobb och utbildning, i stället för de ineffektiva åtgärder som nu präglar regeringens arbetsmarknadspolitik och finanspolitik. (Applåder) I detta anförande instämde Jörgen Hellman (S).

Fru talman! Jag vill först och främst önska Ardalan Shekarabi välkommen till finansutskottet, också så här offentligt. Det känns bra att ha dig med i finansutskottet. Jag reagerade på en sak som du sade i ditt anförande. Men innan jag kommer dit kan jag säga att vi gör ungefär samma bedömning när det gäller regeringens misslyckade jobbpolitik och att det skulle behövas en helt annan linje i svensk politik. Man ska bort från den ensidiga skattesänkarvägen. Det ska vara en politik för jobb- och sysselsättning, helt enkelt, som skulle skapa bättre förutsättningar. Det ska också vara en politik där regeringen faktiskt tar ansvar för hushållens ökade skuldsättning. Men du sade en sak som gjorde att jag kände att jag skulle begära ordet. Du sade att det är svårt att utreda ett mål som aldrig har nåtts. Det målet har funnits sedan 93. Det är ganska lång tid. Borde då inte de folkvalda faktiskt utreda detta och ta reda på varför man inte har nått det här målet? Det är 20 år sedan i dag. Och vi vet att det kostar ungefär 40 000 arbetstillfällen per år för att man inte har nått det här målet. Det är ändå en central frågeställning. Har vi råd att förlora de arbetstillfällena eller de uteblivna arbetstillfällena? Jag skulle säga nej, för Sverige har under lång tid haft alldeles för hög arbetslöshet. Och då har penningpolitiken självklart en viktig och central betydelse. Vänsterpartiet, LO och TCO har kommit fram till att det tydligt visar just att man inte har nått målet, att det behövs ett sysselsättningsmål för penningpolitiken. Därför tycker vi också att det vore rimligt att vi parlamentariskt tittade över målen för penningpolitiken men också varför man inte har nått målen. Därför vill jag ställa min fråga: Varför är det inte rimligt att utvärdera varför man inte har nått målen? Vi har 20 år bakom oss nu, och det är lite som säger att det skulle gå bättre i framtiden om vi inte vidtar några åtgärder.

Fru talman! Först vill jag tacka för välkomnandet. Vi måste fokusera på vad som är det primära när det gäller den misslyckade arbetslöshetsnivån i Sverige. Det har att göra med regeringens jobbpolitik. Där är vi överens. Frågan är om penningpolitiken skulle, så att säga, lösa denna situation. Vi gör bedömningen att det framför allt är arbetsmarknadspolitiken och regeringens ekonomiska politik som är orsaken till detta. Men flera av de frågor som Vänsterpartiet lyfter fram är relevanta. Det är en relevant diskussion, och det är en diskussion som vi tycker bör fortsätta. Men vårt fokus är regeringens jobbpolitik och inget annat. Sedan var det detta med vilka mål som ska gälla för Riksbanken. Riksbanken har redan två mål. Det är prisstabilitet och finansiell stabilitet. Redan i konflikten mellan de här två målen har direktionen delats itu, och det finns mycket olika uppfattningar om den lämpliga nivån för styrräntan, som har diskuterats här. Att införa ytterligare ett mål för penningpolitiken kommer inte att leda till bättre politik utan alltmer konfysa diskussioner om vikten av olika mål. Det kommer att stärka en intern konflikt. Jag tycker däremot att det finanspolitiska ramverket ska kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk. Regeringen förfogar ju över de instrument som kan leda till jobb - investeringar i utbildning och effektiva välfärdsinvesteringar. Det är regeringen som ska lastas för att Sverige har hög arbetslöshet, inte penningpolitiken.

Fru talman! Vi är överens om väldigt mycket. Även vi anser att vi behöver ett sysselsättningspolitiskt ramverk med mål för sysselsättningen och på olika sätt andra insatser för att pressa ned arbetslösheten. För oss är arbetslösheten så central att vi menar att vi måste använda alla verktyg som finns och vända på alla stenar som går att vända på för att se hur vi ska ta oss ur den här situationen. Även tidigare har vi tyvärr haft alltför hög arbetslöshet. Nu har den ökat väldigt mycket mer och är mycket högre än den var 2006. Framför allt har långtidsarbetslösheten ökat kraftigt. Men penningpolitiken är ett verktyg som vi menar behöver användas. Du säger här, Ardalan, att de redan i dag har två mål och är delade mitt itu. Så är det, för de tolkar de två målen väldigt olika. Då kan de som är lagstiftare tänka: Javisst, de tolkar målen olika. Låt dem göra det, så får vi se vart det här leder, och så får vi se om det tar 20 år innan de kommer överens om vilket mål det är som ska gälla och hur de ska vägas. Annars kan vi titta på om vi behöver se över lagstiftningen. Är det någonting i lagstiftningen som gör att Riksbanken aldrig når sitt inflationsmål? De har ju trendmässigt understigit det i 20 år, och det har kostat 40 000 arbetstillfällen per år. Vi från Vänsterpartiet tycker att det är värt att titta på det och se vad vi lagstiftare kan göra för att förbättra situationen och även kunna använda de verktyg som finns i penningpolitiken. Men visst, jag delar din kritik mot regeringen i övrigt. Den debatten kommer vi att fortsätta att föra. Men jag vill passa på tillfället att lyfta fram penningpolitikens betydelse och de konsekvenser det får att de inte når sitt inflationsmål.

Fru talman! Jag kan bara sammanfattningsvis konstatera att vi gör olika bedömningar av penningpolitikens betydelse vad gäller den nuvarande arbetslöshetsnivån i Sverige. Men vi är väldigt överens om att det finns all anledning att kritisera regeringens jobbpolitik, och det kommer vi att fortsätta göra tillsammans. (Applåder)

Fru talman! Jag ska försöka att någorlunda väl hålla mig till ämnet. Vi behandlar alltså utskottets årliga utvärdering av Riksbankens förda penningpolitik, och i år gäller det tiden mellan 2010 och 2012. Dessa utvärderingar görs kontinuerligt alltsedan Riksbankens självständighet, och för att börja med de siffror som redovisas, helt enkelt utfallet av den förda penningpolitiken, var inflationen 1,2 procent 2010 mätt i KPI och 2 procent för KPIF. Motsvarande siffror för 2011 var 3 procent respektive 1,4 procent, och 0,9 procent respektive 1 procent för 2012. Genomsnittet för perioden 2010-2012 har varit 1,7 procent för KPI och 1,5 procent för KPIF. Det blir mycket siffror, och det kanske är svårt att hänga med, men slutsatsen blir i vilket fall som helst att Riksbanken inte når sitt uppsatta mål - detta mål om 2 procents inflation som formellt började gälla 1995 och som fastställs av en självständig riksbank. Är det då ett misslyckande att inte nå sitt uppsatta mål? En del kanske vill hävda detta. Om man isolerar dessa siffror från alla andra omgivande faktorer skulle man kunna hävda att penningpolitiken varit för stram. Någon kanske skulle drista sig till att mena att en annan politik borde ha förts. Det går visst att argumentera för detta, men för att vi ska ha en meningsfull diskussion och debatt måste vi ändå sätta in resultaten i en kontext. Det är att förenkla resonemanget om man inte tar hänsyn till de reella förhållanden under vilka besluten tagits i riksbanksdirektionen, vilka överväganden som har gjorts och vilken betydelse de i så fall har haft. Riksbankens uppdrag är enligt vad riksbankslagen stipulerar att med penningpolitiken upprätthålla ett fast penningvärde. Dessutom ska Riksbanken utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning samt att främja ett säkert och effektivt betalningsväsen. Utifrån prisstabilitetsmålet har riksbanksfullmäktige formulerat sitt eget mål: 2 procents inflation som ett uttryck för prisstabilitet. I sammanhanget bör noteras att före 2010 fanns ett toleransintervall på plus minus 1 procent runt inflationsmålet. Jämte de utfrågningar som sker tre gånger om året av riksbanksdirektionen låter finansutskottet utöver dessa våra utvärderingar som vi nu debatterar också göra externa, oberoende utvärderingar av penningpolitiken. Den första gjordes av Giavazzi och Mishkin, och de resonerar just kring inflationsmålet. Utvärderingen kom så småningom fram till att målet var väl avvägt och att inflationsmålet vunnit acceptans i samhället. Färska undersökningar tyder också på att det finns en trovärdighet och acceptans för Riksbankens inflationsmål. Samtidigt uttrycker Riksbanken numera att man tillämpar en flexibel inflationspolitik, vilket innebär att man utöver prisstabilitet också strävar efter att stabilisera produktion och sysselsättning. Jag tycker att det är bra att ha med sig det här i det fortsatta resonemanget. Som framgår har vi redan här komplicerat bilden en aning om hur en strikt måluppfyllelse ska utvärderas. Till detta ska läggas en tid av minst sagt stor oro på finansmarknaden med skuldsättningsproblem för stater, instabila banker, hushållens skuldsättning, volatila börser och till och med en minst sagt volatil nationell ekonomisk utveckling under dessa år - allt detta i spåren av det som började 2008 och som vi känner som finanskrisen. Den övergick sedermera till en snabb återhämtning under 2010 för att därefter övergå till en skuldkris och en snabb avmattning under 2011 och 2012. Det är lätt att förstå hur besvärligt det är att ta fram prognoser i denna miljö. Det är nog så svårt under någorlunda normala förhållanden. Vi kan också konstatera att prognoserna stundom legat ordentligt fel från de flesta bedömare. Det är även svårt att under dessa förhållanden bortse från de eventuella obalanser som skulle kunna finnas i ekonomin, för hur det än är måste det, enligt mitt förmenande, vara en del i att upprätthålla prisstabilitet att faktiskt ta hänsyn till eventuella obalanser i ekonomin som skulle kunna skapa bubblor som riskerar att brisera och vad det i så fall skulle betyda för stabila priser. Detta gäller särskilt när skuldkriserna i vår omvärld stått och vägt för att eventuellt fälla hela nationers ekonomier, ja, till och med för hela unionen. Vi är starkt beroende av vad som händer i vår omvärld. Det är svårt att bortse från vilken betydelse ett fallissemang skulle kunna få för vår egen ekonomi. Det är svårt att i denna miljö isolera dessa parametrar och hänvisa till strikta teoretiska modeller som talar för en annan politik. Det är att ägna sig åt eftertankens kranka blekhet. Detta är kulissen vi måste ha med oss när vi gör vår utvärdering. Detta är faktorer som i bästa fall hämmar vår tillväxt men som i värsta fall kan vara fullständigt förödande för hela världsekonomin och följaktligen då för vår nationella ekonomi. Det är uppenbart hur beroende vår egen ekonomi är av vad som händer i vår omgivning. Det förtar naturligtvis inte diskussionen om den förda penningpolitiken. Jag menar att det finns ett värde i att med efterklokhetens lyx resonera om och försöka dra slutsatser kring huruvida penningpolitiken varit väl avvägd eller inte. Det finns troligen inte ett entydigt svar på detta, och det har väl tydligt framgått att direktionen inte gör samma bedömningar, varken med facit i hand eller under den tid som utvärderingen gäller. Det har varit aparta uppfattningar inom direktionen, men jag tycker att det är bra i sig att det finns en öppen diskussion om den förda politiken och att olika alternativ för framtiden debatteras. Det är inget problem i sig. Det är i stället berikande och bra för beslutsfattandet. Med en grov förenkling har direktionen, enligt min uppfattning, varit delad i synen på vad som ska värderas eller inte värderas i beslutsunderlaget. Å ena sidan finns det de som menar att ska tas hänsyn till omvärldsfaktorer som exempelvis hushållens skuldsättning. Man menar att penningpolitiken riskerar att underblåsa en eventuell bubbla. Andra anser att penningpolitiken har liten betydelse för detta och att räntevapnet är trubbigt och inte alls lämpligt för att hantera dessa obalanser. De menar att andra instrument är mer lämpliga för att hantera detta, att resursutnyttjandet är överordnat och att penningpolitiken ska utformas mer strikt utifrån detta. Där menar majoriteten i direktionen att under rådande omständigheter, mot bakgrund av den uppskattade jämviktsarbetslösheten, skulle en än mer expansiv penningpolitik få liten betydelse. I det sammanhanget kan nämnas att Riksbanken fördjupat sina studier av den svenska arbetsmarknaden för att försöka bedöma den långsiktigt hållbara arbetslöshetsnivån. Slutsatserna är dock osäkra. Fru talman! Det är alldeles uppenbart att vi befinner oss i exceptionella omständigheter. Det går enligt mig inte att dra några självklara slutsatser vare sig om det ena eller det andra, och det är symtomatiskt att det pågår en omfattande diskussion både internationellt och i Sverige om just dessa frågor, om centralbankernas mål och medel. Debatten handlar om hur inflationsmålen bör utformas, vilket ansvar centralbankerna ska ha för finansiell stabilitet och hur det påverkar penningpolitiken, hur utvärdering ska ske och hur insyn och demokratisk kontroll ska fungera. Det här är väldigt viktiga frågor, och det sker ett omfattande utredningsarbete omkring dem. Flera betänkanden är lämnade som just nu är ute på remiss. Jag förutsätter att vi fortsätter att följa och delta i debatten kring dessa frågeställningar. Fru talman! Jag håller med Ulla Andersson om att det är oerhört spännande att följa debatten om penningpolitiken. Min prognos är att vi därför med stor sannolikhet kommer att höra mer om dessa frågor i denna kammare. Slutligen, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag om godkännande av vad utskottet anfört om penningpolitiken för perioden 2010-2012.

Fru talman! Jag får väl bidra till att penningpolitiken debatteras även i denna kammare. Det brukar jag försöka göra varje år, så även detta år. Jag skulle vilja fråga Jörgen Andersson hur det känns att vara en del av ett regeringsparti som har bidragit till att Riksbanken fått överta finanspolitikens ansvar för hushållens skuldsättning och därmed pressat Riksbanken att föra en penningpolitik som gör att arbetslösheten tvingas vara högre än den faktiskt skulle behöva vara. Det blir ju konsekvensen av att regeringen inte tar sitt ansvar för hushållens skuldsättning, liksom de inte tar ansvar för att föra en ansvarsfull jobbpolitik. Tittar vi på hur det ser ut kan vi se att den förda politiken med avskaffande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, ROT och bristande bostadsbyggande samt ombildning av hyresrätter till bostadsrätter har påverkat hushållens skuldsättning och bostadspriserna väldigt mycket. Studerar vi den befintliga teorin och empirin kring penningpolitikens effekter på hushållens skuldsättning kan vi notera att det på kort sikt finns väldigt liten effekt och på lång sikt ingen alls. Tittar vi på de protokoll som finns från riksbanksdirektionen kan vi se att Lars E O Svensson menar att skulle man genom penningpolitiken pressa ned bostadspriserna med 10 procent skulle det kosta ungefär 150 000 arbetstillfällen. Det är beräkningar, det är teori, men det visar ändå på något väldigt signifikant, det vill säga att penningpolitikens huvudansvar inte bör vara att pressa ned hushållens skuldsättning, utan det bör vara finanspolitikens och därmed regeringens ansvar. Jag tycker ändå att Jörgen Andersson bör svara på detta. Varför tar inte regeringen ansvar för hushållens skuldsättning, så att Riksbanken därmed får ta ansvar för penningpolitiken och därmed också skulle kunna bidra till att sysselsättningen faktiskt ökar i det här landet? Det behöver den göra.

Fru talman! I Ulla Anderssons värld är allting väldigt enkelt. Allting är väldigt svart eller väldigt vitt. Det känner vi till. Mycket av Ulla Anderssons frågeställningar tog jag därför upp redan i mitt anförande. När det gäller just skuldsättningen har en hel del gjorts för att försöka motverka att skuldsättningen ökar i en större omfattning. Samtidigt ska man vara väldigt klar över att om man gör för mycket kan man i stället utlösa en bubbla som annars inte hade funnits. Det gäller ju att gå väldigt försiktigt fram. Att dra till med storsläggan för att komma till rätta med den problematiken är kanske inte riktigt vad man bör göra. Det finns andra aspekter som det är värt att fundera lite över. Ulla Andersson pratar ofta om att vi borde ha fört en mer expansiv penningpolitik. Nu visar det sig under den här perioden - det pratade inte Ulla Andersson så mycket om - att det faktiskt inte alltid är så enkelt att få ut den effekten av en sänkt ränta. Transmissionsmekanismen har inte fungerat tillfredsställande i alla avseenden. Jag menar att Ulla Andersson förenklar det här resonemanget alldeles för mycket. Vi vinner alla på att diskutera de här frågorna, för det är viktiga frågor, men det gäller också att nyansera diskussionen lite. Det finns många olika aspekter att ta hänsyn till. Att man skulle ta till alltför stora åtgärder för att komma till rätta med just hushållens skuldsättning kan få motsatt effekt.

Fru talman! Visst är det så att vi behöver vidta många olika åtgärder. Det skulle jag kunna tänka mig. Det är därför vi också föreslår att vi borde utvärdera och utreda det. Vad är det som gör att Riksbanken inte når sitt penningpolitiska mål? Det har trendmässigt understigits i snart 20 års tid. Det är väl ändå en signal om att det är någonting som är fel. Därför borde det vara viktigt att titta på vad det är som är orsaken till detta. Är det någonting i lagstiftningen som vi behöver se över? Är det någonting annat? Är det själva målsättningen i lagstiftningen som vi behöver se över? Vad är det för någonting som gör att man inte når målen för penningpolitiken? Du sade tidigare också att det är Riksbanken själv som har fastslagit målen för penningpolitiken. Det tycker jag i och för sig också är ett problem. Jag menar att det borde vara den lagstiftande församlingen som fastslår målen för penningpolitiken. Sedan ska Riksbanken självständigt genomföra penningpolitiken. Du säger också att regeringen har gjort ganska mycket för att pressa ned hushållens skuldsättning. Sverige ligger ju i klass med Spanien och Irland i bostadspriser och tyvärr högre än Spanien och Irland i hushållens skuldsättning, så vi har stora problem. Tittar vi på hur det ser ut bland hushållen kan vi se att bland nya bolånetagare här i Stockholm är skuldsättningen så hög som 600 procent. En orsak till det är ju att ni inte vill bygga hyresrätter över huvud taget. Ni gör ingenting för att bygga hyresrätter. Det pressar upp bostadspriserna och därmed pressar det också upp hushållens skuldsättning. Ert bristande ansvar för bostadspolitiken får även effekt här. Jag har väldigt svårt att förstå varför man som representant för ett regeringsparti eller här i riksdagen inte vill titta på varför Riksbanken inte når sitt penningpolitiska mål. Jag tycker att det vore väsentligt. Jag tycker också att det vore väsentligt att titta på om målen är de rätta i dag. Det kan inte vara så att vi ska lösa samma samhällsproblem i dag som de som fanns för 20 år sedan. Det borde ha hänt någonting både i teorin och i verkligheten som gör att man behöver se över detta.

Fru talman! Vi kan börja med inflationsmålet som jag tycker att man bör se utifrån två perspektiv. Å ena sidan ska vi se hur det har sett ut på kort sikt, alltså de närmast föregående åren. Det ska hållas separat från å andra sidan lite längre sikt. Ulla Andersson pratar om att man inte har nått upp till det uppsatta inflationsmålet om 2 procent, varken på lång sikt eller på kort sikt, och det är mycket riktigt. I mitt anförande hade jag ett resonemang om att det på kort sikt spelar en väldigt stor roll hur ser ut i vår omvärld. Vi styrs väldigt mycket av vad som händer där. Vi har problem med transmissionsmekanismen, som jag var inne på. Det finns en rad olika parametrar som har betydelse där. Tittar vi på lång sikt kan vi notera att man enligt Riksbanken själv har försökt att resonera lite kring varför man inte når upp till inflationsmålet. Där finns ett glapp på ungefär 0,6 procent. Hälften av det glappet utgörs av att man har gått från en väldigt hög räntenivå till en väldigt låg räntenivå i samhället. Det förklarar ungefär 0,3 procent av det gapet. När det gäller det andra gapet resonerar man om att det kan ha att göra med att det har varit en väldigt stark produktivitetsutveckling under den perioden. Det är klart att man kan titta bakåt på vad som är orsakerna, men det måste vara mer lämpligt att titta framåt på vad man ska göra åt det och vilken roll som Riksbanken ska ha. Det pågår rätt många utredningar redan nu som tar upp just de här frågorna. Jag tycker att det är lämpligt att invänta resultatet både från den remisstiden och från de slutsatser man drar av de utredningarna.

Herr talman! Penningpolitiken har stor betydelse för svensk ekonomi. Det ser vi inte minst när Riksbanken ändrar sin ränta eller kommer med andra beslut. Människor följer beslutet intensivt, och många journalister och andra är verkligt intresserade och engagerade. Det beror självklart på att dessa beslut har stor effekt på det individuella planet, när det gäller räntenivåerna på det egna bostadslånet, liksom på samhället och samhällsutvecklingen av ekonomin. Vi tycker att det är bekymmersamt att Riksbanken i sina beslut hittills, under ganska lång tid, inte varit i närheten av det inflationsmål som man satt upp och som nu är på 2 procent. Vi delar bedömningen att det sannolikt leder till att många fler människor än vad som hade varit fallet med lägre ränta är i arbetslöshet och att en lägre räntenivå skulle kunna vara stimulerande för ekonomin och därmed minska arbetslösheten. Det är dock bara ena halvan av frågan. Vi måste också se till de skäl som Riksbanken anför till att man inte sänker räntenivåerna utan bibehåller en ganska hög nivå och därmed inte når de inflationsmål man satt upp. Det är uppenbart att det funnits olika sätt att se på penningpolitiken och de penningpolitiska verktyg som Riksbanken förfogar över, framför allt räntan. Den strid, om vi ska kalla det för strid, eller den oenighet som rått i Riksbanken har för många varit spännande att följa. Den har ibland fått tendensen av ett sportreferat där olika sidor ställts mot varandra och kallats för hökar och duvor och andra tillmälen. Jag vill i likhet med Ardalan Shekarabi varna för att man med ett sådant synsätt på Riksbankens interna motsättningar flyttar fokus till fel ställe i samhällsdebatten. Med de mest optimistiska bedömningarna av vad en sänkt räntenivå skulle innebära i form av ökade arbetstillfällen kommer man kanske upp i ett antal tiotusen arbetstillfällen. Samtidigt är arbetslösheten i Sverige en bra bit över 400 000 personer. Att då lägga för mycket fokus på Riksbankens interna diskussioner och deras olika bedömningar tycker jag leder samhällsdebatten åt fel håll. Vi borde i stället fokusera mycket mer på de verktyg som vi i riksdagen förfogar över för att få människor i arbete. Jag hoppas att vi kan föra en mer intensiv och mer rättvisande debatt under den kommande valkampanjen för att visa var de viktiga besluten ska fattas. Jag ser med oro på att man försöker flytta över sådana beslut på Riksbanken som i stället borde fattas av riksdagen. De verktyg som Riksbanken förfogar över är inte lämpliga för att möta stora och viktiga samhällsutmaningar, till exempel arbetslösheten. En av de viktigaste anledningarna som majoriteten i Riksbanken anfört till att hålla en högre räntenivå än vad som annars hade varit lämpligt har varit hushållens stora skuldsättning. Här delar vi Riksbankens bedömning att den är ett stort problem som vi måste fokusera på. I dag ligger hushållens skuldsättning på en bit över 170 procent av de disponibla inkomsterna, vilket i jämförelse med nästan alla andra länder är en mycket hög nivå. Vi har sett många exempel både i Sverige under tidigare faser i vår ekonomiska utveckling och i andra länder runt om i vår omvärld hur hög skuldsättning lett till problem med banksfären, med finanssystemet, och därefter till problem med statens ekonomi, vilket skapat enorma svårigheter. Exempel på det är Irland och Spanien. Med tanke på dessa varnande exempel måste vi ta problemet på allvar. Vi kan inte blunda och hoppas att problemet med hushållens höga skuldsättning ska försvinna av sig självt. Majoriteten i riksdag och regering är inte beredd att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att börja minska hushållens skuldsättning utan har i stället skyfflat över den frågan till Riksbanken. Det har skapat den stora interna debatten i Riksbankens direktion. Riksbankschefen Stefan Ingves har varit mycket tydlig i sin kritik, tydligare än riksbankschefer brukar vara, av att regeringen inte använder finanspolitiken för att minska skuldsättningen i samhället. Han har tydligt sagt att man skulle behöva använda andra verktyg för att minska den höga skuldsättningen. Men som den ansvarsfulla person han är har han känt sig tvingad att använda de redskap som han förfogar över för att inte ytterligare späda på en negativ utveckling. Det är alltså ett problem som i allra högsta grad beror på regeringen. Det är regeringen som inte kommit med de nödvändiga åtgärderna. Det gör att Riksbanken hamnar i en svår situation. Detta leder i slutändan till att vi i Sverige har en högre arbetslöshet än vi skulle behöva ha. I dagarna har EU-kommissionen återigen riktat kritik mot den svenska regeringen för att den inte gör tillräckligt för att minska hushållens skuldsättning. Det är tydligt att det är ett misslyckande för regeringen, som inte klarat av sin uppgift. Ett av skälen till det är att bostadsmarknaden inte fungerar i Sverige. Vi har en enorm bostadsbrist i framför allt storstadsområdena, dit många människor flyttar. Här måste det till nya verktyg för att komma åt problemet. Dessutom behöver vi hitta lösningar på hur vi kan minska den befintliga skuldsättningen. Från Miljöpartiet har vi föreslagit att vi ska föra samtal över blockgränserna och försöka hitta gemensamma lösningar på utmaningarna och på så sätt skapa trygghet och lugn på marknaden. Därmed låter vi Riksbanken jobba med det som de ska jobba med, det vill säga inte med att motverka skuldsättningen, vilket de i dag ägnar sig åt. Jag hoppas att det med tiden kommer att finnas intresse från majoriteten att medverka till sådana samtal och försöka hitta gemensamma lösningar över blockgränserna. Det tror jag att svenska ekonomer och det svenska ekonomiska systemet förväntar sig av oss som ansvariga politiker. Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Låt mig börja med ett citat av Stefan Ingves. "Röster har höjts för att sänka en redan mycket låg ränta ytterligare för att stimulera sysselsättningen. Dagens höga arbetslöshet är ett problem, men som riksbankschef kan jag inte bara agera kortsiktigt. Jag måste även ta ansvar för de långsiktiga konsekvenserna av dagens penningpolitik. Och det finns risker förknippade med en alltför låg ränta under en lång tid som inte går att bortse från." Det är ett citat från en artikel som Stefan Ingves skrev i oktober 2012. Ja, vinsterna med att stimulera ekonomin ytterligare genom lägre ränta måste, helt riktigt, vägas mot de kostnader som kan uppstå i framtiden. När Riksbanken ändrar reporäntan kommer, det ska vi vara medvetna om, effekten av ränteändringarna först efter ganska lång tid. Det kanske tar flera år innan den fulla effekten har uppnåtts. Prognoser är alltid intressanta att diskutera - det var en av grunderna till den oenighet som fanns i den tidigare direktionen. De modeller som man använder sig av är baserade på teorier och på erfarenhet som på ett förenklat sätt ska försöka beskriva verkligheten, och sedan har man lite olika scenarier. En invändning är att modeller inte fångar allt. Man måste också tillåta vanligt omdöme och etablerad erfarenhet att tas med i spelen. Modellerna är alltid uppbyggda på historiska erfarenheter, men historien upprepar sig inte. Man kommer inte ifrån att man inte bara kan lita till modeller. Kärnan i vår diskussion är att erfarenheten talar för att hög skuldsättning inte kan ignoreras oavsett om den har uppstått i den privata sektorn eller i den offentliga sektorn. Om hushållen har stora skulder blir de sårbara för konjunkturnedgångar, räntehöjningar eller prisfall på bostäder. Med mindre kvar i plånboken köper hushållen mindre, efterfrågan minskar och företagen tvingas säga upp anställda. En hög skuldsättning gör ekonomin skör. Den kan få förödande konsekvenser i form av hög arbetslöshet, och det är de problemen som krisländerna brottas med för närvarande. Jag lade märke till att vid finansutskottets utfrågning häromdagen upprepade Lars Jonung från Finanspolitiska rådet vad Stefan Ingves också har sagt vid en tidigare utfrågning, nämligen att det inte finns några historiska exempel på att en fastighetsbubbla som har spruckit har funnits utan att den har föregåtts av en vidlyftig, häftig och alltför stor kreditexpansion. Det gäller verkligen att hålla emot. Vi kan vara överens om att vi måste hålla emot så att inte denna situation uppstår. Frågan är om reporäntan är det bästa instrumentet. Per Bolund och andra har pekat på att Riksbanken och ekonomer i allmänhet inte tycker så. Det måste göras mer på annat håll - politiskt håll. Vilka är de bästa instrumenten? Där har vi lite olika uppfattningar. Riksbankschefen har sagt att till dess att effektiva verktyg har introducerats och används av politikerna kan han inte blunda för de konsekvenser som uppstår med en alltför låg reporänta. Ingves och Riksbankens majoritet har klivit in och tagit ansvar för ett mål som de egentligen inte har, nämligen finansiell stabilitet. Minoriteten med Lars E O Svensson vill inte ta på sig det ansvaret och säger att Riksbanken inte ska ägna sig åt bostadspolitik, något han sade i en intervju häromdagen i Dagens Nyheter. Det är klart att jag som företrädare för riksdagen måste ansluta mig till det bredare målet. Det är ingen tröst att i efterhand säga att Riksbanken inte hade målet; nu gick det åt skogen, men Riksbanken har ändå gjort sitt jobb enligt riksbankslagen. Nu är det en annan situation än den 2008-2009. Då kan vi hävda att det skulle ha funnits mer än bolånetak och mer än uppfordrande uppmaningar till bankerna. En sak som jag tycker skulle ha införts tidigare, förutom det välbekanta att tidigare introducera ett minskat värde på ränteavdragen, är de ökade riskvikterna. De är skräddarsydda, kalibrerade, för att komma åt problemet. Skälet till detta kan vi ha olika uppfattningar om, men inför ett val är inte någon politiker särskilt pigg på att introducera åtgärder som inte är populära - möjligen med undantag för Per Bolund. Vad blir fortsättningen? Jo, vi måste som politiker acceptera att Riksbanken i fortsättningen kommer att ha tre mål: inflationsmålet, aktivitetsnivå, det vill säga arbetslösheten, och finansiell stabilitet. De kommer inte, och de kan inte, åstadkomma en måluppfyllelse av alla tre målen. Riksbanken har bara ett instrument, nämligen räntan. Därför måste det framöver bli ett närmare samarbete mellan Finansinspektionen, Riksbanken och regeringen. Detta kommer att kräva noggranna överväganden av hur de nya institutionerna ska byggas upp, som att samtidigt som Riksbanken ska vara självständig ska klara uppgiften att uppfylla de tre målen i en samverkan. Det är lite av en cirkelns kvadratur. I slutändan måste det övervägas hur detta ska organiseras så att det blir acceptabelt ur demokratisk synvinkel. ECB har fått långtgående befogenheter men har inte en acceptabel demokratisk kontroll. En sådan situation kan vi naturligtvis inte ha i Sverige. Vi har ingen anledning att glida in i den situationen eftersom det inte råder den extrema situation som finns på kontinenten. Ulla Andersson vill tillsätta en utredning och titta närmare på frågorna. Nu pågår utredningar, och de ska sedan ut på remiss. Men det är helt klart att det måste ske någon sorts utredning, parlamentariskt eller på annat sätt vill jag låta vara osagt. Men eftersom det sannolikt måste till grundlagsändringar måste utredningen ha en parlamentarisk inriktning. Någon sade att vi lever i spännande tider. Jag avstår från en del av spänningen om den är till rådande pris. Otvivelaktigt lever vi i ett formativt skede av historien vad gäller finanspolitik, penningpolitik och samverkan mellan dessa två politikområden. Läxan för oss med tanke på konflikten mellan majoritet och minoritet i Riksbanken, som även Per Bolund och Ulla Andersson var inne på, är att man inte får glida in i en situation där två parter som inte kan lösa det grundläggande problemet ändå står där med det grundläggande problemet. I den nya institutionella ramen måste man se till att man i god tid fattar de beslut och har de verktyg som behövs för att lösa uppgiften.

Herr talman! Penningpolitiken har en central roll i svensk ekonomisk politik. Det är därför viktigt att utvärderingen bidrar till att genomlysa och utveckla penningpolitiken och till att öka förståelsen för hur penningpolitiken samverkar med finanspolitiken. Den utvärderingsperiod vi i dag har att hantera visar på både ett rejält uppsving i ekonomin, bnp för 2010 steg med 6,6 procent, och en rejäl avmattning speciellt andra halvåret 2011. Jag vill lyfta upp Riksbankens mål och ta upp några aktuella frågor. De senaste 20 åren har vi sett flera exempel där länder varaktigt lyckats pressa ned arbetslösheten. En stark efterfrågeutveckling pekas ofta ut som nyckeln till utvecklingen. Riksbankens kritiker understryker ofta bankens roll i att främja en högre efterfrågan i ekonomin med hjälp av lägre räntor. Det är problematiskt utifrån några aspekter; bland annat är det att kraftigt underskatta de genomgripande reformer som genomförs i andra länder - till exempel Tyskland - för att råda bot på en alltför hög arbetslöshet. Det var inte en extremt träffsäker centralbankspolitik som rådde bot på Tysklands strukturella problem. Herr talman! Även om en del av arbetslösheten i dag givetvis beror på minskad efterfrågan är det viktigt att understryka att krisen i vår omvärld spiller över på efterfrågan i Sverige genom att våra produkter inte efterfrågas i lika stor utsträckning som tidigare. Efterfrågestimulanser i Sverige påverkar inte vår största handelspartner Tyskland att vilja köpa mer svenska produkter. Herr talman! Utskottet pekar i dagens utvärdering på att det med facit i hand kan tyckas att Riksbanken hade kunnat bedriva en något mer expansiv penningpolitik. Det är inte någon självklar slutsats, givet informationen vid varje tillfälle. Snarare bör man nog utreda anledningen till att inflationen kontinuerligt under lång tid är så låg, mycket lägre än målet, och titta på vilka effekter det medför. Det finns goda skäl att genomföra en översyn av den svenska riksbankslagen. Det har utskottet tidigare sagt, och Carl B Hamilton har i föregående inlägg kommenterat det. Jag stämmer givetvis in i det ställningstagandet. Lärdomarna från den finansiella krisen har inneburit att finansiell stabilitet periodvis har kommit att prioriteras framför konjunkturstabilisering. Den svenska ekonomin behöver en fungerande politik för konjunkturstabilisering, samtidigt som olika risker och obalanser i det finansiella systemet hanteras och stabiliteten värnas. Sverige lärde mycket av den förra finanskrisen på 90-talet. Våra erfarenheter bidrog i hög grad till att den svenska ekonomin inte drabbades lika hårt som många av länderna i vår närhet. Därför är det viktigt att vi undviker risken att få en splittrad och därmed ineffektiv hantering av den finansiella stabiliteten. Mot denna bakgrund välkomnar jag Finanskriskommitténs delbetänkande om att förebygga och hantera finansiella kriser. Det måste till tydligare uppdrag och ansvarsfördelning mellan myndigheter för att skapa en kraftfullare tillsynsstruktur. Herr talman! När vi kommer till utvärderingar som i dag blir det svårare när vi har flera mål. Bilden att det ska vara enkelt att utvärdera genom att titta på inflationstakten stämmer inte med verkligheten. Vi har en mer svåravvägd uppgift när vi även ska se till stabilitetsmålet. Särskilt svårt blir det givetvis om målen ibland i viss utsträckning står i motsats till varandra. Vi får heller inte glömma att flera aktörer i ekonomin starkt påverkar den ekonomiska utvecklingen. Men även vad som händer utanför Sveriges gränser påverkar förutsättningarna att bedriva penningpolitik. Jag vill med det, herr talman, yrka bifall till utskottsmajoritetens skrivningar.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande i denna fråga. Som kristdemokrat vill jag sammanfatta denna utvärdering med tre ord: ja, kanske och nej. Herr talman! Jag ska börja med ja. Med facit i hand är det en riktig slutsats som dras i betänkandet, nämligen att inflationstakten 2010-2012 har varit under 2 procent. I det perspektivet skulle man kunna tänka sig att räntan kunde ha satts lägre för att kunna hantera det och trycka upp inflationen till 2 procent. Men man var tämligen överens om att höja räntan fram till 2011, att kliva upp till nivån 2 procent. Det var få som motsatte sig de höjningarna. Till och med IMF uttalade sig i de perspektiven, och man kan läsa att de var beredda på att även se om man skulle trycka upp räntan ännu högre. Efter 2011, alltså i början på 2012, har man varit oense om hur snabbt man skulle sänka räntan. Frågan har varit hur fort det skulle ske. Sett över tid, om vi backar ända till 1995 och går fram till 2012, har man under hela den perioden i genomsnitt legat under det inflationsmål som vi har haft, i genomsnitt ungefär 0,6 procent under. Det finns alltid förklaringar till än det ena och än det andra. En av förklaringarna är att ränteläget i det svenska samhället har sjunkit och är väldigt lågt. Det förklarar en stor del av skillnaden. En annan är att produktivitetsutvecklingen i Sverige har varit oerhört stark. Det är väl i stort sett bara Tyskland som slår oss på fingrarna i det avseendet. Med de här analyserna, de här två delarna, i bakgrunden har inflationsmålet 2 procent ändå varit hyfsat nära. Men med facit i hand är det: Ja. Man kunde ha legat något lägre. Herr talman! Kanske, då? Om man hade haft en lägre ränta, om man hade gjort det juli 2011 till sista december 2012, som vi mäter, hade det inneburit lägre arbetslöshet? Kanske - kanske inte. Det vet vi inte. Vi har inget svar. Eftersom vi inte har prövat det i verkligheten kan vi inte svara på det. Vad som framgår av detta dokument, och som en av Riksbankens direktionsmedlemmar påpekar, är att om vi hade legat kvar på 0,25 procent, som var utgångsläget efter finanskrisen, och legat kvar där över tid - om vi inte hade höjt räntan till 2 procent - hade det varit mer troligt att utvecklingen varit en annan och att arbetslösheten kanske påverkats på ett positivt sätt. Men det får vi aldrig veta. Det är det jag menar med kanske, för 2011 var alla trots allt ganska överens om att trycka upp räntan till den nivå som då var högst, 2 procent. Herr talman! Nej, då? Vi kan titta på Vänsterpartiets och Ulla Anderssons önskemål att få in ett sysselsättningsmål i denna del. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, utan jag tror att vi ska ha ett tydligt, enkelt och sammanfattande mål för vad Riksbanken ska jobba med. Sysselsättningsmål tycker jag tillhör regeringspolitik, och finanspolitiken i den bemärkelsen, och ska hanteras där. Det är klart att man skulle kunna ha en mer expansiv penningpolitik. Om vi pratar om ett högre inflationsmål, som Ulla Andersson från Vänsterpartiet är inne på, skulle vi trycka in mer energi i samhället. Men å andra sidan talar hushållens skuldsättning emot det. Det indikerar att vi ändå trycker in väldigt mycket energi. Hushållen har lånat på sig ganska mycket och använder resurserna på olika sätt. Sedan kanske vi politiker inte alltid tycker att vissa ska använda saker och ting på ett visst sätt, och så vill vi gå in och begränsa. Men det är ett bevis för och indikerar att det finns pengar i ekonomin och att man använder dem. Man lånar mer, och man har mer kassa att investera med. Det andra är en diskussion som Ulla Andersson också för. Ett högre inflationsmål skulle kunna ge en högre fallhöjd när det börjar svänga. Det skulle i och för sig innebära att räntan måste sänkas än mer. Man har ju provat det under krisåren, när många har lagt sig på i stort sett nollnivå. Och ändå får vi alltså inte ett tryck på högre inflation, för det beror på en massa andra faktorer. Högre inflationsmål enligt vad Ulla Andersson och Vänsterpartiet är inne på är att elda på med lägre räntor. På kort sikt måste det vara oerhört mycket lägre räntor. Jag vet inte hur Ulla Andersson resonerar. Ska vi ha en nollränta i Sverige för att riktigt kunna blåsa på? Det är inte säkert att det räcker, eftersom vi inte har omvärldens efterfrågetryck på den nivå som vi skulle vilja ha. Sverige är en öppen och beroende ekonomi. Det är bara att konstatera det. Vi är beroende av omvärlden, och den påverkar oss, betydligt mer än vi kan påverka vår omvärld. Det måste man alltid ta hänsyn till. Vad Ulla glömmer att tala om är det som jag tror är en del av hennes lösning: Tryck upp inflationen och ha väldigt låga räntor! Samtidigt är det en politik som Vänstern vill ha, med kraftigt höjda skatter för hushållen, borttagande av jobbskatteavdrag, återinförande av förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, fastighetsskatt och så vidare. Det tar ju ifrån hushållen en massa resurser och en massa pengar, som i det skedet skulle balansera den delen. Jag kan förstå att Vänsterpartiet och Ulla Andersson är inne på en sådan typ av politik, men hon säger inte hela delen i denna debatt. Till sist, herr talman, blir jag lite fundersam. Ardalan Shekarabi höll ett anförande här på totalt ungefär fyra minuter. I tre minuter fokuserade han på regeringens politik, finanspolitiken, och i ungefär en minut - om jag är snäll - pratade han om ämnet penningpolitik. Om man då ska försöka få in det anförande som Ardalan höll i debatten om penningpolitiken får man formligen använda ett skohorn. Jag blir dock lite fundersam i det skedet också. Ardalan Shekarabi försöker säga att regeringen ska lastas för arbetslösheten, men samtidigt innebär det att man ska putta in mer energi i ekonomin för att gasa på. Det är ju precis vad regeringen vill göra. Vid en lågkonjunktur måste vi gasa på och underbalansera budgeten, men S vill göra tvärtom. Man vill inte gasa på utan att vi ska hålla fast eller till och med minska energin i politiken, enligt vad man säger i sin egen budgetproposition. Jag får inte detta att gå ihop, Ardalan Shekarabi!

Herr talman! Egentligen hade jag tänkt begära replik på Carl B Hamilton, men vi var överens i så mycket, vilket var lite ovanligt, så därför tar jag replik på Anders Sellström i stället. Anders Sellström säger att Riksbanken tar ansvar för hushållens skuldsättning, och det gör man. Det är detta som diskussionen handlar om. Jag tyckte att Carl B Hamilton mycket tydligt sade att Riksbanken har tagit på sig en roll som man enligt den lagstiftning som finns inte ska ha. Riksbanken har tagit på sig den roll som regeringen ska ha, det vill säga att ansvara för att hushållens skuldsättning inte ska öka. Vi i Vänsterpartiet har lagt fram en rad förslag för att minska hushållens skuldsättning. Framför allt vill vi öka bostadsbyggandet. Byggandet av hyresrätter är helt avgörande för att hålla prisutvecklingen på bostadsmarknaden nere så att människor faktiskt har ett alternativ till att skuldsätta sig. Det alternativet finns inte i dag. Likaså vill vi minska ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter. Det är också ett sätt att öka hushållens skuldsättning. Vi vill att bankerna ska tvingas förhandla utifrån reporäntan med sina kunder för att pressa ned räntan och därigenom möjliggöra för bolånekunderna att amortera i mycket större utsträckning. Det är några av våra förslag. Vi har också sträckt ut handen till regeringen och sagt att vi kan se över ränteavdragen och hur vi kan göra med dem. Vi har alltså väckt en rad förslag. Regeringen gör det däremot inte. Ett sysselsättningsmål har både LO, TCO och Calmfors, och de flesta andra länder har ett sysselsättningsmål i penningpolitiken. Det skulle alltså inte vara unikt för Sverige. Det är många andra bedömare som också tycker att Sverige behöver det. Jag nämnde LO, TCO och Calmfors. Ett högre inflationsmål är något som IMF:s chefsekonom har initierat en debatt om. Man menar att de låga inflationsmålen har bidragit till att vi har så låga räntor, vilket ökar skuldsättningen och också har inneburit att man inte kan pusha på ekonomin i den utsträckning man behöver när det blir en sådan djup kris. Det är detta det handlar om. Det är en stor internationell debatt, och jag tycker att vi ska kunna föra den här i riksdagen utan att hamna i ankdammen.

Herr talman! Det är intressant att höra på Ulla Andersson. Visst finns det olika sätt att jobba på. Det ser vi runt om i vår värld. Man har lagt an olika sätt att lösa problem. Politiken måste ändå vara huvudansvarig för en mängd olika åtgärder. Sysselsättning är en del av det politiska. Att lägga över också detta på Riksbanken är att föra över mer och mer politik från oss som ska hantera den frågan. Det är en märklig ordning. Låt penningpolitiken vara fokuserad på vad den ska handla om, inflationsdelen. Låt frågor om sysselsättning, arbetslöshet och andra typer av politiska frågor ligga på regering och riksdag att hantera. Ulla Andersson är vänsterpartist. Ni vill ju öka statens inflytande och ha mer av att politiker ska styra och ställa oavsett om det är på regeringsnivå, kommunnivå eller landstingsnivå. Nu vill ni plötsligt avhända er en del av de verktygen och lägga dem på Riksbanken. Jag får inte detta att gå ihop. Jag tycker att vi borde hålla en linje där vi är tydliga med vad som är målet för Riksbanken och vad som är politikens ansvar. Så ser jag på det.

Herr talman! Anders Sellström talar om att vi ska avhända oss verktyg. Tvärtom handlar detta om att vi ska skaffa oss fler verktyg. Finanspolitiken har det överordnade ansvaret för att skapa jobb och sysselsättning. Så ser jag på det. Sedan har självklart marknaden och parterna en roll, men finanspolitiken ska ha ett stort ansvar för att stimulera ekonomin och se till att vi skapar jobb och sysselsättning. Det har er regering misslyckats med. Vi har högre arbetslöshet i dag än vi hade 2006. Den är kraftigt högre - det är 92 000 fler arbetslösa - och andelen långtidsarbetslösa har ökat mycket, med över 100 procent. Samtidigt fungerar matchningen på arbetsmarknaden allt sämre. Ni har alltså inte tagit det ansvaret, och ni tar inte ansvar för hushållens skuldsättning. För Vänsterpartiet är frågan om full sysselsättning så pass avgörande att vi är beredda att lyfta på varenda sten och se på vilka av de verktyg som finns vi kan ta till oss och komplettera verktygslådan med. Då menar vi att penningpolitiken är en del i det. Därför menar vi att Riksbanken också borde ha ett tydligare mål för sysselsättningen. Vi vet att penningpolitiken påverkar investeringarna i samhället och därmed också antalet jobb. Vi vet också att penningpolitiken påverkar den strukturella arbetslösheten. Därför är målen för penningpolitiken också väldigt avgörande för hur vi lyckas med sysselsättningen. Jag tycker att vi bör ta till oss detta och se vad vi kan göra och vad vi kan förbättra. Det är därför vi har lagt fram förslaget om ett sysselsättningsmål, vilket också LO och TCO tycker behövs. Även professorer i nationalekonomi tycker att det behövs, och många andra länder har det. Jag tycker att det är ett redskap vi ska använda. För oss är det avgörande att få ned arbetslösheten, och jag tycker att det är värt att pröva även det instrumentet.

Herr talman! Det finns många metoder. Jag står dock fast vid att man ska försöka vara så tydlig som möjligt med vad olika delar ska råda över. Låt politiken hantera så mycket som möjligt i dessa olika delar. Nu försöker Riksbanken ha en balans när det gäller bolånen. Det handlar om en balansgång hur man ska hantera detta. Signalen till politiken är också tydlig: Försök syna de här problemen och lösa dem! Helheten blir lite märklig när man ser på vad Ulla Andersson säger. Å ena sidan ska vi ha ett sysselsättningsmål för Riksbanken. Med andra ord skulle man då enligt teorierna sänka räntan ännu mer eller kanske nolla den för att öka trycket. Å andra sidan har Ulla Andersson en finanspolitik där man ska höja skatterna så mycket att man saboterar den inhemska konsumtionen. Nu i dagarna får vi klara besked om att det är hushållens konsumtion som drar upp bnp-tillväxten i vårt land. Vänsterpartiets resonemang i de här sammanhangen blir lite märkligt. Man tar ifrån hushållen deras möjlighet att pusha på konsumtionen i vårt land. Man för över sysselsättningsmålet till Riksbanken. Då blir min fråga direkt: Hur ska Riksbanken klara av detta om ni i andra ändan samtidigt saboterar förutsättningarna för dem?

Herr talman! Tack, det uppskattas! I Vänsterpartiet har vi tittat både på verkligheten, det praktiska utfallet, och på den ekonomiska teorin. Man kan se att offentliga investeringar har störst påverkan på sysselsättningen. Det vill säga att man kan styra ekonomin genom att göra stora samhällsnyttiga investeringar, bygga bostäder och att införa investeringsstöd för att bygga hyresrätter. Det skapar mängder av nya byggjobb. Man kan öka investeringarna i järnväg, miljöteknik och energiomställning. Det finns mängder av offentliga investeringar som vi skulle kunna göra som ökar sysselsättningen. Ni för däremot en politik som gör att man ökar inkomstskillnaden väldigt mycket, vilket är dåligt för samhällsekonomins utveckling. Med Vänsterpartiets skattepolitik får alla som tjänar upp till 30 000 kronor betala samma skatt som i dag, men människor med högre inkomster får bidra mer, så att vi kan anställa fler i äldreomsorgen och skolan och så att vi kan bygga bostäder. Det är en bra utveckling som skapar jobb.