Utgiftsområde 7 Internationellt utvecklingssamarbete

Fru talman! Låt mig inleda med att konstatera att Sverige har, utöver pandemin, mycket stora problem. Vi har hög arbetslöshet, grov kriminalitet och en allvarlig trygghetskris. I Moderaternas budgetmotion fokuserar vi därför på att Sverige ska ha beredskap för att pandemin kan förvärras ännu mer. Vi fokuserar också på att knäcka arbetslösheten och bekämpa kriminaliteten.

Nu ska vi debattera utgiftsområde 7 om internationellt bistånd. Sverige har haft och har ett väldigt stort bistånd. I regeringens budget prioriterar man att lägga nästan dubbelt så mycket pengar på internationellt bistånd som på polisen. På 20 år har Sveriges biståndsbudget tredubblats. Sett till andel av bni lade Sverige 2019 nästan tre gånger så mycket på bistånd som genomsnittet i Dac-länderna.

I en jämförelse med andra länder sticker Sverige ut genom att lägga ovanligt stora summor och stor andel av biståndet på obundet kärnstöd, alltså direkt bidrag till olika FN-organisationers centrala budgetar. Tittar man på genomsnittligt årligt bidrag till FN-systemet åren 2015–2017 ser man att svenska skattebetalare var den femte största givaren i världen. Bara USA, Storbritannien, Tyskland och Japan lägger mer pengar på FN-systemet än vad svenska skattebetalare gör.

Fru talman! Behoven i världen är mycket stora, och de blir än större i spåren av pandemin. Sverige ska ta globalt ansvar, och biståndet är ett viktigt verktyg. Men det är inte rimligt att lägga nästan dubbelt så mycket på internationellt bistånd som på polisen. Varje land väljer givetvis självt hur man prioriterar, men det är trots allt intressant att jämföra oss med andra. Då kan man som sagt konstatera att Sverige sticker ut. Exempelvis lägger Sverige mer pengar på bistånd än Kanada, trots att Kanada är en tre gånger så stor ekonomi som Sverige.

Fru talman! Sverige har, som jag inledde med, enormt stora problem på hemmaplan, och statens budget är inte oändlig. Därför prioriterar vi annorlunda och minskar biståndet i förhållande till regeringens förslag till förmån för exempelvis ökade satsningar på rättskedjan.

Med detta sagt är biståndet viktigt. Vi ska vara med och ta ansvar i världen och göra vår del för att bidra till måluppfyllelsen i Agenda 2030, bland annat genom vårt internationella utvecklingssamarbete. Men vi ska inte kravlöst skicka iväg pengar, utan vi måste lägga tid och kraft på att följa upp att vårt bistånd går till det som det är avsett för och att det leder till resultat.

Det är regeringens ansvar att säkerställa att de skattemedel som läggs på bistånd används på bästa sätt. Återkommande rapporter om oegentligheter och korruptionsskandaler vittnar om att så inte är fallet.

I dag är Sverige en av de största givarna till en rad FN-organ, och svenska skattebetalare står i många fall för betydande delar av stödet till organisationernas centrala budgetar. Sverige skulle behöva minska antalet samarbetsorgan för att kunna ha bättre kontroll och fokusera inflytandet över hur biståndet används. Vi menar att det är viktigt med ett mer fokuserat bistånd, att man prioriterar och konstaterar att Sverige inte kan göra allt.

Fru talman! Biståndet är viktigt för många människor, men det är inte bistånd som driver utveckling. Marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel utgör grunden för utveckling och för att skapa hållbart välstånd. Utvecklingsbistånd ska vara hjälp till självhjälp, och är det hjälp till självhjälp betyder det också att det en dag måste ta slut. Detta gäller utvecklingsbiståndet. Den andra delen av biståndet, det humanitära biståndet eller katastrofbistånd som det också kallas, kommer tyvärr alltid att behövas. Här har Sverige en skyldighet att vara med och bidra.

Katastrofbistånd är biståndets kärna. Det syftar till att hindra död och lindra nöd, och det ska nå de mest utsatta människorna. Trots det humanitära biståndets uppenbara värde är det som andel av svenskt bistånd i dag litet. Vi vill att det humanitära biståndet och utvecklingssamarbetet i större utsträckning ska samverka men också att det humanitära biståndet som andel av svenskt bistånd ökar. Detta blir särskilt viktigt i spåren av pandemin då de humanitära behoven i världen ökar.

Fru talman! Biståndsdebatten präglas i dag nästan enbart av enprocentsmålet. Det är olyckligt. Moderaterna står inte bakom budgeteringsprincipen att 1 procent av bni ska gå till bistånd. Vi vill i stället förse biståndet med en fyraårig budgetram där inriktning och anslag för biståndet de kommande fyra åren fastställs. På så sätt skulle biståndet förses med resultatmål, inte utbetalningsmål.

Vad gäller utvecklingsbistånd ska vi ge stöd till den typ av projekt som ligger i linje med svenska värderingar, och kontrollen ska vara mycket god. Inga svenska skattemedel ska försvinna i korruption eller hamna i fickorna på odemokratiska ledare som inte respekterar rättsstatens principer, demokrati eller mänskliga rättigheter.

Vi ska heller inte ge bistånd till länder som genom sitt agerande skapar problem i Sverige. Länder som exempelvis inte tar emot sina egna medborgare som blivit utvisade från Sverige bidrar genom sitt agerande till att skapa problem här, och då bör biståndet till dessa länder ses över. Det vore helt rimligt, och jag tror att de flesta människor tycker att det är märkligt att så inte redan sker i dag.

Fru talman! Moderaternas utgångspunkt är att utvecklingssamarbetet ska fokusera på det som är effektivt, det som Sverige varit historiskt bra på och det som ligger i svenska intressen. Tematiska områden som Moderaterna ser som särskilt viktiga utöver ett ökat fokus på katastrofbistånd är global hälsa – till exempel vaccinationer – klimat och miljö, jämställdhet – till exempel flickors rätt till utbildning och SRHR – samt institutionsbyggande.

Att genom utvecklingssamarbete exempelvis bistå med kunskap kring att bygga upp fungerande lantmäteriverk för att stärka äganderätten och göra det tydligt vem som äger vilken mark kan vara exempel på utvecklingssamarbete som snarare handlar om kunskapsutbyte än stora transfereringar och alltså inte behöver vara speciellt dyra för skattebetalarna men som kan göra stor skillnad.

Fru talman! Politik handlar om att prioritera, och Sveriges budget är inte oändlig. Vi kan göra mycket, men vi kan inte göra allt. Det vi gör ska vi däremot göra rätt. I en värld där behoven är oändliga men resurserna inte är det är det viktigt att vi säkerställer att svenska skattebetalares pengar går till de biståndsinsatser där de gör som mest nytta och där vi kan se resultat.

Fru talman! Vi i Moderaterna står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 5.

Fru talman! Om Moderaterna fick styra skulle biståndet minskas med 15,7 miljarder. Det är mer än det specifika biståndet till hälsa, utbildning, SRHR, jämställdhet, jordbruk, vatten och sanitet, miljöskydd, World Food Programme och Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria – detta trots att en pandemi sveper över världen med fruktansvärda konsekvenser, främst för dem som har det allra sämst, och trots att rapport efter rapport visar att det svenska välståndet är världsledande.

Vår värld hänger samman. Det vi gör lokalt i Sverige ger påverkningar globalt och vice versa. De skattesänkningar som Moderaterna förespråkar gynnar främst dem som har mycket här i Sverige och innebär att det blir mindre i bistånd till dem som knappt får mat att äta, som knappt har någon sjukvård att räkna med eller som blir fängslade för att de protesterar mot makthavare. Att göra som Moderaterna är inte bara tondövt utan helt verklighetsfrånvänt.

Magdalena Schröder påstår att Moderaterna kan göra mer med mindre och försöker sedan kollra bort oss med fina fraser. Så har Moderaterna gjort här i Sverige med välfärden, och vi vet alla hur det har gått.

Min ena fråga är: Hur mycket rikare ska de rika få bli till priset av att världens fattiga får det sämre innan Moderaterna är nöjda?

Min andra fråga handlar om det trumpifierade sättet att prata ned något som faktiskt fungerar. Kontrollen av bistånd måste enligt Schröder öka, trots att rapporter visar att det svenska biståndet är det bästa i världen och att man aktivt arbetar med kontroller. Jag förstår att det görs i syfte att svartmåla biståndet för att lättare kunna skära ned på det. Men jag undrar om Schröder tänkt på vad det innebär för samhället som helhet när politiker använder sådana metoder för att kollra bort väljarna. Vad gör det med samhällets tilltro när politiker väljer att strunta i forskning och i stället komma med osakliga skäl för att smutskasta något som fungerar bra?

Fru talman! Jag tackar Yasmine Posio för hennes frågor.

Vi i Moderaterna lägger väldigt mycket pengar på det här området i vår budget. Vi har sagt att biståndet de kommande fyra åren ska förses med en fyraårig budgetram på 160 miljarder. Det är väldigt mycket pengar, och vi tycker att det här är ett viktigt område. Men vi tycker att dagens budgeteringsprincip, där man först bestämmer hur mycket pengar man ska lägga på området och sedan börjar fundera på hur man ska spendera dem, är felaktig. Vi vill i stället ha en diskussion om inriktning och sedan ge anslag. Det skulle vara bättre för biståndet.

Statens budget är inte oändlig. Politik handlar om att prioritera. Vi har en allvarlig trygghetskris i vårt land. År 2020 kommer att vara ett av de mörkaste åren i svensk historia. Antalet skjutningar är rekordhögt. Det har varit nästan en skjutning om dagen och en sprängning eller ett bombdåd i veckan. Barn som ligger och sover får sina hem sprängda. En bomb har detonerat på en läkarmottagning. Vi har en allvarlig trygghetskris i vårt land. Antalet poliser i yttre tjänst är dessutom mindre nu. Vi behöver satsa på tryggheten, och politik handlar om att prioritera.

Vad gäller kontroll sticker som sagt Sverige ut genom att lägga ovanligt stora summor pengar på kärnstöd. Kärnstödet är viktigt, och många organisationer behöver en viss andel kärnstöd för att kunna bedriva sin verksamhet. Men Sverige är i topp fem bland kärnstödsgivarna till hela 17 FN-organisationer. Jag tycker faktiskt inte att det är rimligt att Sverige är i topp fem bland bidragsgivare när det gäller kärnstöd till så många organisationer. Vi borde fokusera vårt bistånd för att få bättre kontroll och uppföljning. Tycker inte Yasmine Posio också det?

Fru talman! Jag måste säga att jag nästan beundrar Magdalena Schröders försök att prata runt mina frågor. De som diggar Moderaternas politik tror säkert på det Schröder säger. Men att envist hävda att Moderaterna kan göra mer med mindre pengar faller ju på sin orimlighet. Det går inte att få mer vaccin utan att betala för det. Det går inte att satsa mer på SRHR om man inte skär ned på något annat. Kvalitet kostar.

Moderaterna vill inte bara sänka biståndet utan även lägga mer på kontroll av ett bistånd som redan kontrolleras på korsen och tvärsen och får beröm. Det är som sagt att trumpifiera. Alltså är Schröder fortfarande svaret skyldig. Hur mycket sämre ska världens fattiga behöva få det för att de rika ska bli rikare innan Moderaterna är nöjda?

Fru talman! Det är ett faktum att det är en väldigt stor diskrepans mellan pengarna vi betalar ut i bistånd och pengarna som vi lägger på kontroll och uppföljning. Även där sticker Sverige ut. I en jämförelse med våra nordiska grannländer och Storbritannien kan det konstateras att Sverige lägger minst på just kontroll och uppföljning, eller administrativa kostnader, som andel av biståndsramen. Det kan ju såklart låta väldigt positivt – alla vill ju hålla de onödiga administrativa kostnaderna nere. Ingen vill betala för onödig byråkrati. Men är diskrepansen för stor mellan pengarna vi betalar ut och pengarna vi lägger på kontroll och uppföljning har vi inte tillräcklig kontroll på biståndet, och det visas av de korruptionsskandaler som har skett.

Fru talman! Magdalena Schröder! Man kan inte annat än häpna över Moderaternas fantastiska sätt att verkligen pricka in historiens mest olämpliga tillfälle att skära det svenska biståndet med en tredjedel.

Under flera decennier har fattigdomen i världen minskat. Insatserna för minskad mödradödlighet och barnadödlighet har haft effekt. Fler, inte minst flickor, har fått tillgång till skolgång. Detta har finansierats av bistånd. Hans Rosling kallade detta för biståndets mirakel.

Nu står vi i en debatt med ett av Sveriges största partier, som också betecknar sig som statsbärande. Enligt Världsbanken riskerar 40–60 miljoner att hamna i extrem fattigdom till följd av den globala pandemin. ILO befarar att cirka 200 miljoner jobb kommer att försvinna. World Food Programme förutspår att ytterligare kanske 130 miljoner människor kommer att drabbas av akut matbrist på grund av pandemin. Antagligen kommer totalt 265 miljoner människor i världen att lida av matbrist. Vi står troligen inför en svält vars make vi inte sett på 50 år.

Svenskt bistånd bedöms ligga i absolut världsklass, och det vet Magdalena Schröder. Den frågan kan vi bara lägga åt sidan. Min fråga till Magdalena Schröder är: Hur lyckas Moderaterna ta rygg på Sverigedemokraterna i just denna fråga i just denna tid i vår historia, när vi riskerar en kollaps bland de länder som vi under så lång tid har jobbat med att lyfta ur fattigdom?

Fru talman! Tack, Annika Strandhäll, för frågorna!

Behoven i världen är mycket stora. Därför lägger vi i Moderaterna i vår budgetmotion mycket pengar på bistånd. Det är 160 miljarder för de kommande fyra åren. De pengarna ska gå till de biståndsinsatser som leder till resultat och når de mest utsatta människorna. Så är det inte helt i dag.

Vi vill exempelvis öka andelen humanitärt bistånd. Det är en väldigt liten del i dag, cirka 10 procent. De behoven ökar akut i spåren av pandemin. Tycker Annika Strandhäll att det är rimligt att lägga en sådan liten del av biståndet på humanitära insatser?

Fru talman! Du kan inte vända på den här debatten, Magdalena Schröder. Du står här och säger att ni ska skära ned svenskt bistånd med en tredjedel och frågar sedan mig varför vi som står upp för enprocentsmålet enligt er uppfattning prioriterar fel.

Målet med det svenska biståndet är inte 1 procent av bni. Målet för det svenska biståndet är att mota fattigdom och förtryck. Dessutom gäller det att stå upp för det inte minst i en tid som är så skör som den är just nu.

Det är djupt provocerande, Magdalena Schröder, att ni i just denna tid i historien tar rygg på Sverigedemokraterna. Vi andra som står häpna vid sidan av och tittar på kan väl bara spekulera i våra egna huvuden om vad det beror på.

Fru talman! Politik handlar om att prioritera. Statens budget är inte oändlig. Men biståndet är viktigt. Därför lägger vi mycket pengar på biståndet också i vår budget.

Jag kan konstatera att det kanske också är den mest olämpliga tiden att inte prioritera tryggheten när vi har en sådan allvarlig trygghetskris i vårt land.

Fru talman! Jag lyssnade på anförandet från Magdalena Schröder. En del av det som sägs är givetvis jätteviktiga saker om biståndseffektivitet, prioriteringar och annat. Jag delar verkligen uppfattningen att det är väldigt viktigt att man gör tydliga prioriteringar i biståndet.

Bekymret kommer när man läser vad Moderaterna vill göra för prioriteringar. I grund och botten skisserar Moderaterna en modell som innebär att vi sänker biståndsnivåerna en bit under enprocentsnivån. Man kopplar det sedan till Agenda 2030-målen och annat och vill fasa ut mycket bistånd om ungefär tio år.

När man sedan nämner de prioriteringar man vill göra nämner man bland annat, vilket också sas i anförandet och återfinns i Moderaternas reservation, global hälsa, klimat och miljö, jämställhet och institutionsbyggande, och givetvis också det humanitära biståndet.

Det är jätteviktigt bistånd, absolut, och från Liberalernas sida ställer vi upp på allt detta. Det är bara det att det finns ett område som Moderaterna inte nämner som man uppenbart har prioriterat bort. Det är demokratibiståndet.

Det blir väldigt märkligt när slutsatsen blir att man vill minska biståndet ganska avsevärt. Det man framför allt till synes vill dra ned på är stödet för demokratibyggande.

Från vår sida i Liberalerna menar vi tvärtom att det är stödet för demokratisering som är det absolut viktigaste biståndet. Det är förutsättningen för att annat bistånd ska kunna fungera och fler människor ska kunna omfattas av individuella fri- och rättigheter och leva i marknadsekonomi och demokrati i framtiden.

Jag undrar lite hur Moderaterna ser på detta.

Fru talman! Det stämmer inte. Demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer ska genomsyra allt svenskt utrikespolitiskt engagemang, alla biståndsprojekt och all diplomati. Det gäller alla Sveriges utrikespolitiska engagemang, helt enkelt.

Vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter finns det otroligt många fler verktyg än det traditionella utvecklingsbiståndet. Det resultat som just projekten att förbättra demokratin syftar till är otroligt angeläget och viktigt. Men tittar man på det resultat som de projekten har lett till har det lämnat väldigt mycket att önska.

Då kanske det ibland kan vara bättre att helt enkelt frysa biståndet om utvecklingen går åt fel håll. Vi kan ta ett land som Tanzania till exempel. Vilken positiv utveckling kan vi säga att det svenska bidraget faktiskt har lett till? Har vi fått så mycket resultat som vi önskade, eller hade det varit bättre att frysa biståndet till statliga aktörer i Tanzania till exempel? Det hade kanske varit en bättre demokratimarkering.

Fru talman! Det är mycket riktigt så att ett demokratiperspektiv ska genomsyra allt bistånd och att vi ska ställa krav på mottagarna. Det ifrågasätter vi absolut inte. Det är oerhört viktigt. Vi borde dessutom ställa högre krav. Men nu handlar det om bistånd till dem som vill bygga demokrati.

Vi talar här exempelvis om stöd till oberoende journalister. Det kan handla om advokater och personer som agerar för att driva rättsprocesser mot en diktatur. Det handlar om en del av det bistånd som ges genom de partinära organisationerna från till exempel båda våra partier.

Då blir exemplet Tanzania väldigt märkligt. Där har vi en regim som inte vill ha demokrati. Det jag talar om är det stöd som går till dem som bekämpar den regimen.

Det saknar jag i Moderaternas politik. Det är väldigt märkligt att man nämner Lantmäteriverket och annat i anförandet, men man nämner inte dem som kämpar för demokrati. Det tycker jag som liberal borde vara det viktigaste av allt.

Fru talman! Om Fredrik Malm läser Moderaternas motioner lite mer noggrant kan han se att vi skriver en hel del om småskaligt bistånd. Det handlar framför allt om människorättsförsvarare som i summor inte behöver vara speciellt dyra att finansiera men som betyder ack så mycket och kan bidra till rätt utveckling. Det skriver vi om i våra motioner, som sagt.

Nu får det bli en retorisk fråga, för Fredrik Malm har inte möjlighet att svara, men vad tycker Liberalerna om exempelvis bistånd till Tanzania? Där sker hela 40 procent av Sveriges bilaterala bistånd i samarbete med regeringen.

Fru talman! Jag ska erkänna att jag närmast lovade ledamoten Schröder en replik, för jag tycker att det är viktiga frågor. Det finns en spännande dynamik här mellan Centerpartiets biståndspolitik och Moderaternas syn på bistånd och utvecklingssamarbetet att belysa.

Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag tycker att det är olyckligt om fokusering alltid måste innebära att vi skär ned. Det finns ingenting inneboende som säger att ett arbete för att fokusera det svenska bistånds- och utvecklingssamarbetet på det som vi tror gör mest nytta eller det som andra inte kan göra innebär att det ska minskas resursmässigt.

Men det är inte där jag vill lägga tyngdpunkten i frågan till ledamoten Schröder. Jag vill heller inte låta påskina att ledamoten Schröder på något vis inte skulle bry sig om att uppnå de globala målen att lyfta människor ur fattigdom. Jag har själv sett det engagemanget på gemensamma resor.

Det som jag är mer intresserad av är just hur Moderaterna ser på fokuseringsagendan framåt. Var ligger de största och viktigaste områdena för Sverige att ta i?

För Centerpartiets del beskriver vi i våra reservationer vår biståndspolitik och hur vi tycker att det svenska biståndsarbetet borde inriktas på hållbarhet, jämställdhet och på de fattigaste länderna, bland annat.

Här vill jag gärna höra en utveckling från ledamoten Schröder.

Fru talman! Tack, Magnus Ek, för frågan! Jag uppskattar den. Det är viktigt att man börjar att tala om innehållet, vad vi vill göra, och inte fastnar i diskussionen om hur mycket pengar vi ska göra av med och sedan börjar diskutera hur vi ska spendera dem. Det uppskattar jag.

Som jag nämnde i mitt inlägg vill vi ha ett mer fokuserat bistånd. Tematiska områden som vi ser som särskilt viktiga är en betydligt större andel till humanitärt bistånd och katastrofbistånd. När det flesta människor tänker på bistånd så tänker de att det är den typen av bistånd de är med och finansierar. Det är kanske inte andra projekt som genderbudgetering som har resulterat i feministisk snöröjning. Den typen av projekt har nog inte lika stort stöd som katastrofbiståndet. Därför vill vi att den andelen ska öka.

Annars är tematiska områden som jämställdhet, miljö och klimat samt global hälsa – till exempel vaccinationer – oerhört viktiga, och det är effektivt bistånd. Man skulle kunna säga att vaccinationer är ett alldeles för ”enkelt” bistånd, men det är ju ett oerhört effektivt bistånd som räddar liv. Det var alltså några av sakerna. Vi har exempelvis institutionsbyggande, eftersom fungerande institutioner är så oerhört viktiga för att kunna skapa ekonomisk tillväxt och rättssäkra institutioner. Detta är några av områdena. Vi behöver dock ett mycket mer fokuserat bistånd, exempelvis när det kommer till det multilaterala.

Jag skulle vilja fråga Magnus Ek vad han tycker om rimligheten i att svenska skattebetalare är den femte största bidragsgivaren till 17 FN-organisationer. Är det ett rimligt antal? Vad tycker Magnus Ek om att Sverige under åren 2015–2017 i absoluta tal var den femte största bidragsgivaren till FN?

Fru talman! Jag kan börja med den sista frågan, för jag ska erkänna att det är en stolthet. Jag känner en personlig stolthet och en nationell stolthet över det.

Man ska vara försiktig med att känna den typen av stolthet som politiker; det är jag medveten om. Det är inte mina pengar det handlar om, utan det är de svenska skattebetalarnas. Men varje gång jag talar om de här frågorna kommer jag att påstå att vi alla som svenska medborgare och skattebetalare borde känna en stor stolthet över det. Sedan kan vi också känna en sorg över att vi blir den femte största biståndsgivaren, för det innebär att andra hade kunnat ge mer. Där måste vi fortsätta föra en diskussion med andra givarländer om hur man ökar detta.

Jag tror också att det är viktigt att vi har båda dessa diskussioner, det vill säga inte bara om hur vi fokuserar och effektiviserar utan också om hur stora resurser som faktiskt behövs för att uppnå Agenda 2030. Varenda krona kommer att behövas, och inte bara i biståndsbudgeten utan även utöver den. Det blir väl min sista motfråga här, för det är ett par saker jag tror att Moderaterna går fel i – bland annat det stora fokuset bort från utvecklingsbiståndet. Det är jätteviktigt att motverka humanitära kriser, men ska vi verkligen utrota fattigdomen måste vi också utveckla samhällen.

Jag vill därför fråga: Hur ska vi växla upp det svenska biståendet? Om vi nu skär ned det offentliga, hur ska det växlas upp så att vi når målen?

Fru talman! Agenda 2030 är en tillväxtagenda, och det är ekonomisk tillväxt och handel som driver hållbar utveckling. Därför måste vi ha en politik med fokus på tillväxt. Särskilt i spåren av pandemin blir det särskilt viktigt att sätta igång världsekonomin; det kommer att vara helt avgörande för att vi ska nå målen i Agenda 2030. Det kommer att vara svårt att nå målen till 2030, men målen är fortsatt desamma. Ambitionen är att jobba för att nå dem till det året.

Vad gäller Sveriges globala engagemang känner jag också en stor stolthet, men jag tycker faktiskt inte att det är rimligt att svenska skattebetalare ska ta ett så oproportionerligt stort ansvar för kärnstöd till FN-organisationerna. Jag tycker att det hade varit bättre om Sverige mer strategiskt, utifrån våra utrikespolitiska prioriteringar, fokuserade vårt bistånd till ett antal färre organisationer där vi kan ha kontroll och god uppföljning.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till våra reservationer beträffande statens budget inom utgiftsområde 7 och beträffande politikens långsiktiga inriktning.

Som vi alla vet bildades FN efter andra världskriget för att något som andra världskriget aldrig skulle kunna hända igen. FN har inte alltid fungerat perfekt, men världen behöver FN:s fredsbevarande och fredsskapande verksamhet. FN har över tid också utvecklat en rad biståndsorganisationer för utveckling och för att lindra följderna av katastrofer som torka, stormar, sjukdomar och konflikter.

Vi vill behålla stödet till FN:s fredsbevarande funktioner och till FN:s grundläggande biståndsorganisationer. Men FN dras också med problem i sin biståndsverksamhet: för många FN-organisationer, för stora overheadkostnader och återkommande vittnesmål om korruption beträffande ekonomi och tjänstetillsättning. Det behöver göras någonting.

Det är betecknande att en av FN:s viktigaste organisationer, flyktingorganisationen UNHCR, år efter år lider av otillräcklig finansiering trots att vi vet att dåligt hanterade flyktingläger lätt skapar en grogrund för politisk och religiös extremism. Sverigedemokraterna vill prioritera stödet till bland andra UNHCR, FAO, Unicef och World Food Programme. Vi vill stödja sjukdomsbekämpning genom WHO och andra organisationer, exempelvis vaccinationsprogrammet Gavi. Vi vill verka för sammanslagningar av FN-organisationer för att minska administration, overheadkostnader och dubbelarbete.

Fru talman! Svenska skattebetalare ger i särklass mest internationellt bistånd, och så har det varit väldigt länge. Vi vill ha ett bistånd som ligger på samma nivå som klungan av näst-bäst-länder bakom oss. I vår budget har vi därför sänkt målet från regeringens 1 procent av bni till den av FN rekommenderade nivån 0,7 procent av bni. Det är inte många länder som når det målet heller, som vi vet – Sverige skulle fortfarande vara bland de tre eller fyra allra mest generösa givarländerna.

Det här skulle också ge oss en möjlighet att gå igenom biståndet och kraftsamla på det som har visat sig ge mest effekt. Målet för biståndet måste vara att de fattigaste länderna ska lyfta sig till att i stället bli, i ett första steg, lägre medelinkomstländer. För att det ska ske måste de komma in i världshandeln, och då måste ett antal grundkomponenter komma på plats.

Den första komponenten är utbildning. Den stora majoriteten av människor i de fattigaste länderna får i dag grundskoleutbildning, men däremot får de väldigt sällan yrkesutbildning. Det gäller inte minst i länder som har genomlidit långvariga konflikter. Sverige bör hjälpa till med inte bara grundskola utan även yrkesutbildning inom ett fåtal områden där vi har kompetens.

En annan komponent är elektricitet, vilket ofta saknas i de fattigaste länderna – framför allt utanför jättestäderna. Ingen investerare vill satsa om det inte finns stabil tillgång till el. Det är ju för övrigt något att fundera över även när det gäller södra Sverige och nuvarande regerings energipolitik, fru talman.

En tredje komponent är vägar. Bristen på acceptabla vägar är en orsak till att bara storstäderna utvecklas i många utvecklingsländer. Biståndspolitiken måste sträva efter att utveckla de medelstora städerna. Det är där industri kan utvecklas samtidigt som flykten mot miljonstädernas enorma slumområden kanske kan minska.

Vi behöver stärka biståndet till yrkesutbildning, elektrifiering och vägar för att skapa förutsättningar för biståndsländer att stå på egna ben, vilket många biståndsländer också har kommit att göra under de senaste 50 åren. Det är de här komponenterna Kina ofta stöder, och det är ett misstag att vifta bort det med att kineserna bara är ute efter råvaror. Kina vet av egen erfarenhet vad som behövs för att lyfta ett land från yttersta fattigdom till att bli en utvecklad industrination. Vi måste kunna visa att demokratiska länder kan göra samma sak.

Fru talman! OECD har kritiserat Sverige för att bara 1 procent av vårt bistånd går till näringslivet medan OECD-snittet är 7 procent. Biståndet måste bygga på samverkan med näringslivet i mottagarländerna, men också med svenska företag, skolor och universitet. Om vi ska tala med formuleringarna i Agenda 2030 handlar allt detta om att verka för hållbar ekonomisk tillväxt, sysselsättning, motståndskraftig infrastruktur och hållbar industrialisering samt om att främja innovation. Det är mål 8 och mål 9.

När World Food Programmes chef David Beasley var här i riksdagen den 22 oktober framhöll han vikten av att rehabilitera degenererad mark, inte minst i Afrika söder om Sahara. Inom FN arbetar bland andra World Food Programme, UNHCR och FAO med rehabilitering av mark. I SD:s biståndsmotion hade vi framhållit just detta, och därför kändes David Beasleys ord som en bekräftelse. Jag skulle vilja dyka ned lite speciellt i detta.

Rehabilitering av skog och vegetation är mycket viktigt. Sverige bör kraftsamla på detta område. Speciellt tydligt är detta behov runt flyktingläger. De anläggs ofta i tron att de ska vara kvar i bara några år men blir tvärtom nästan alltid permanenta. Lägren anläggs på den minst upptagna marken, ofta i torra områden där det inte växer så bra. Speciellt i Afrika är ved huvudbränsle vid matlagning, så därför samlas träd, buskar och till sist rötter runt lägren in för att man ska kunna koka de gryn som ofta är stapelfödan. Vegetationen utarmas snabbt. Lägrens invånare, ofta kvinnor, tvingas gå allt längre bort för att hitta veden, och konflikter med kringboende grupper, liksom sexualbrott, är vanliga.

Fru talman! En av de största kvinnofrågorna är sysslolöshet bland unga män. De blir lätt farliga och i flyktinglägren dessutom lätta mål för rekryterare till extrema religiösa och politiska rörelser. Sysselsättning kan i stället lära dem att bidra till samhället och i sinom tid bli stabila familjefäder.

Sverige behöver därför hjälpa till med denna typ av projekt. Vi behöver inte mångmiljardfonder som GCF och GEF för det här ändamålet; vi har stor kompetens i Sverige. Vi kan hjälpa till med trädplantering, skapa sysselsättning och även hjälpa till med träbearbetningsprojekt. Vi kan arbeta direkt med mottagarländer, UNHCR och FAO.

På detta sätt skapar vi sysselsättning, minskar våldet mot kvinnor, ger extremismen sämre fotfäste och bidrar till att skapa en mer långsiktig ekonomi. Samtidigt vet vi att trädplantering är en av de effektivaste metoderna för att förbättra klimatet, både lokalt och globalt.

Herr talman! Om jag tillåts göra en personlig anmärkning vill jag gärna tillfoga att jag har arbetat ganska mycket med olika biståndsprojekt, men inga har tyckts mig mer meningsfulla än just dessa. Jag tog med detta för att jag tycker att det är viktigt. Jag tror att vi sedan kommer att debattera de olika delarna av biståndet mer så att jag får tillfälle att berätta mer.

Herr talman! Jag tycker att detta var ett anförande med många goda exempel på vad bistånd kan användas till – många välvilliga projekt och insatser som jag verkligen tror skulle kunna göra nytta. De delar som går till den typ av projekt som ledamoten Nordberg räknar upp tror jag är effektiva och bra biståndsaktiviteter.

Men i ljuset av den debatt och det replikskifte vi hade i samband med föregående anförande tycker jag ändå att det bör ställas en replik till Mats Nordberg om Sverigedemokraternas syn på finansieringen av det svenska biståndet. Moderaterna anför mycket tydligt att man i och för sig minskar ned men också vill försöka fokusera tydligare för en större biståndseffektivitet, och man för ett ganska uttömmande resonemang. Jag saknar den typen av resonemang från Sverigedemokraterna, och jag undrar hur ledamoten Nordberg ser på detta. Det ter sig som att Sverigedemokraterna inte vill driva en fokuseringsagenda men däremot gärna skär ned på det svenska biståndet.

Precis som ledamoten själv beskrev i sitt anförande saknas det inte exempel på bra projekt som gör skillnad i människors vardag och kan förbättra deras livsvillkor och bidra till att lyfta dem ur fattigdom. Det var lite tunnare med projekt som bidrar till att lyfta människor ur förtryck och öka det demokratiska deltagandet och den demokratiska utvecklingen i världen.

Men min fråga är alltså: Hur ser ledamoten Nordberg att Sverigedemokraterna ska få ihop detta – att minska omfattningen på det svenska biståndet och ändå klara av att få ut samma och helst också en ökad effekt? Vi vet ju att de globala utmaningarna inte minskar just nu utan snarare ökar.

Herr talman! Tack, Magnus Ek, för frågan! Jag skulle först och främst vilja säga att vårt sparande i biståndsbudgeten inte har initierats för att vi vill effektivisera biståndet. Vi tror inte heller att vårt bistånd blir bättre av att vi sparar in på det. Vårt sparande när det gäller biståndet beror på de problem vi har hemma – jättestora integrationsproblem som vi inte har löst genom årtiondena, och inget tyder på att det blir lättare framöver. Det beror på att vi måste bygga upp ett försvar som man nedmonterat, och det beror på de väldigt stora sociala problem som vi har och på ett pensionssystem som är urvattnat. Det finns sociala problem, och någonstans måste vi hitta pengarna.

Med detta sagt har vi tänkt: Vad är det viktigaste i biståndet, som måste räddas? Vi tänker att det i dag finns för många FN-organisationer och fonder, ungefär 35. Vi är inte hela världen – vi måste inte stötta hela FN. Låt oss plocka ut det som ligger närmast det vi är bra på och tror mycket på.

Att stötta UNHCR tycker vi är viktigt, för de hjälper människor i den yttersta nöden och kan också minska flyktingströmmar. Det finns alltså ett dubbelt syfte, och det minskar våra kostnader här hemma så att vi får mer pengar över till bistånd.

FAO tror vi mycket på därför att de kan hjälpa till att plantera skog, vilket gör att vi klarar kolbalans och så vidare. De hjälper till med matproduktion så att vi kan föda 10 miljarder människor. Dem vill vi stötta.

Vi har i vår budget listat det vi vill stötta, och när det gäller det andra blir det alltså osthyvel.

Herr talman! Jag tycker faktiskt att det är värt beröm att så tydligt beskriva vad ens politik syftar till. Jag tycker att det är att tala ur skägget att säga att detta inte handlar om att uppnå en större effektivitet utan om att skära ned. Det är verkligen inte ludd bakom de orden – det tycker jag är hedervärt av ledamoten.

Sedan är resonemanget trots detta fullständigt felaktigt. Det är inte så att de globala behoven minskar, och det är inte färre människor som kommer att behöva hjälp att lyfta sig själva ur fattigdom och förtryck.

Kollar vi på de svenska behoven – och nu vill jag utfärda en varning, herr talman, för att jag kan låta som en lite väl frälst klassisk liberal – tror jag att vi här i kammaren skulle kunna räkna upp hundra saker, om än inte på de tolv sekunder jag har kvar, som vi skulle kunna minska ned på i den svenska statsbudgeten innan vi minskar ned på stödet till de allra mest utsatta människorna i världen. Jag tror att vi kan hitta saker som staten inte behöver göra i Sverige för att ändå klara av att lösa sina kärnuppgifter, samtidigt som vi räddar biståndet.

Herr talman! Ja, det kanske man kan – det beror väl på hur mycket mer pengar vi vill låna upp. EU vill ha igenom beslut om att få låna upp 700 miljarder euro, och vi ska vara garanter för vår andel. Budgetunderskottet för 2021 beräknas, om jag förstått det rätt, bli 67 miljarder kronor. Så ni andra är svaret skyldiga. Ska vi ha en budget som går ännu mer back?

Vi måste samtidigt försöka ta ansvar – prioritera har någon sagt. Att prioritera är att vara politiker. På något sätt måste räkningen gå ihop.

Magnus Ek sa också att vi inte säger så mycket om att effektivisera biståndet. Naturligtvis vill vi effektivisera biståndet, framför allt genom att minska antalet FN-organisationer som vi ger bistånd till och föreslå sammanslagningar av FN-organisationer, för det förekommer en väldig massa dubbelarbete.

Herr talman! Jag vill inleda mitt anförande med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 7 under punkt 3, för att sedan kunna fokusera på mitt anförande.

Vi debatterar nämligen här i dag ett av det svenska samhällets viktigaste och mest stolta bidrag till världssamfundet: den svenska bistånds- och utvecklingspolitiken. Det är, med all rätt, en källa till nationell stolthet för mig och många andra i Sverige att vi, ett land som de senaste 170 åren utvecklats från ett ytterst fattigt land till ett av världens rikaste, friaste och mest jämställda samhällen, bidrar med en del av våra nationalinkomster till insatser för att lyfta andra människor ur fattigdom och förtryck.

Det är också en känsla av personlig stolthet att Centerpartiet i budgetsamarbetet med regeringen och Liberalerna värnar omfattningen av bidraget, liksom det är en källa till stolthet att vi i januariavtalet har skrivit in insatser för att effektivisera, fokusera och förbättra det svenska utvecklingssamarbetet. Det har kanske sällan varit så viktigt som just i de här tiderna.

Världen går igenom en ytterst svår tid. Världen över drabbas såväl samhällen som enskilda oerhört hårt av coronapandemin och dess följdeffekter. Mer än 1 miljon människor har mist livet. Oräkneligt många har mist hela eller delar av sin inkomst när samhällen stängt ned, företag har mist affärstillfällen och handeln har strypts och försvårats. Efter att hundratals miljoner de senaste decennierna har lyfts ur fattigdom riskerar nu många av dem att återigen halka tillbaka ned i en ytterst svår situation.

Förföljelsen av demokrati- och rättighetskämpar ökar. Kraftsamlingen för att lösa klimatkrisen försvåras just nu. Barn blir fråntagna möjligheten till skolgång. Kvinnor och flickor drabbas av ökat våld och av hårdnande, negativa könsroller i svallvågorna av coronapandemin. Som så ofta i en kris drabbas de som redan har minst och redan är mest utsatta allra hårdast. Och alla de utmaningar som det svenska biståndet och utvecklingssamarbetet syftar till att lösa blir nu bara djupare och djupare.

Slutsatsen, herr talman, måste vara att värna det svenska bidraget till hållbara samhällen och en bättre värld men också att se nyktert på hur det används. Djupnande utmaningar som kombineras, globalt sett, med auktoritära och isolationistiska trender gör att Sveriges roll som demokratisk och jämställd partner blir viktigare än på mycket länge. När svårigheterna att nå målen i Agenda 2030 blir större är det ännu viktigare att Sverige fokuserar på hur vi kan bidra mest och på var vi behöver bidra därför att andra inte kan eller vill göra det.

I januariavtalet har Centerpartiet enats med regeringen och Liberalerna om att biståndet ska fokuseras och att demokratifokuset ska stärkas. Det gläder mig att Sida under året har fått i uppdrag att påbörja ett analysarbete när det gäller hur detta kan genomföras. Det är som sagt viktigare än på mycket länge att vi blir effektivare i det svenska bistånds- och utvecklingsarbetet. Men bara för att det är glädjande innebär det inte att arbetet är slutfört.

För Centerpartiet är det självklart att det finns områden där Sverige kan bidra mer kraftfullt – områden där vi spelar större roll än på andra områden. Målen i Agenda 2030 är jämställda och odelbara, men vårt bidrag till att uppnå dem kan bli mer kraftfullt om det är fokuserat på precis de områden där vi gör som mest nytta och har mest kompetens eller där andra backar undan. Dessutom ska vi minnas att Agenda 2030 har en stor brist i och med att demokratisk utveckling och demokratiskt deltagande inte är integrerat. Det är en effekt av att det är en kompromissprodukt med länder som absolut inte vill se en demokratisk och jämställd utveckling i världen.

Utifrån detta kommer vi att bedriva fokuseringsarbetet under den här mandatperioden. Det innebär också att vi har en syn som skiljer sig från många andra partier här i kammaren när det gäller hur biståndet ska utvecklas framöver. Det uttrycks också i vår reservation i betänkandet.

Jag vill ta lite tid till att beskriva vad vi tror att Sverige skulle kunna fokusera på – områden där vi för Centerpartiets del tycker att vi kunde fokusera ännu mer.

Till att börja med är jämställdhet och lika rättigheter avgörande för att utrota fattigdomen och uppnå målen i Agenda 2030. En majoritet av världens fattiga är kvinnor, och kvinnor är mer utsatta för förtryck. Om vi inte bekämpar ojämställdheten kan vi heller inte utrota fattigdomen. Vi måste därför fortsätta och förstärka fokuset på insatser för jämställdhet, sexuell och reproduktiv hälsa och utbildning för både flickor och pojkar.

Som demokratiskt land i en värld där majoriteten av världens länder inte är demokratier – majoriteten av världens medborgare bor i ofria länder – har vi ett särskilt ansvar för att bidra till att bygga demokrati och rättsstater. Detta, tror vi, bör vara ett starkare fokus i det svenska utvecklingssamarbetet. Vi måste få till stånd institutioner i alla världens länder som kan försvara medborgarnas fri- och rättigheter.

Sverige är också ett föregångsland när det gäller hur man kan bygga hållbara samhällen. Vi har ett tekniskt kunnande och en expertis i svenska företag, i svensk akademi och i det svenska samhället som skulle kunna komma världen bättre till del. Vi tycker att det svenska utvecklingssamarbetet ska vara mer inriktat på att lösa klimatkrisen, sänka världens utsläpp och bidra till att bygga resiliens för dem som kommer att drabbas av klimatförändringarna.

Herr talman! Vidare ska vi minnas att även om syftet med det svenska biståndet är att minska fattigdom och förtryck kan inte bistånd eller omfördelning utrota fattigdomen. Bara tillväxt kan åstadkomma det – tillväxt som kommer alla världens människor till del. Världens samlade bistånd räcker inte för att nå målen i Agenda 2030, utan vi måste växla upp biståndet med andra finansieringskällor om vi ska nå målen.

Därför vill vi se att det svenska utvecklingssamarbetet utvecklas i riktning mot att i större utsträckning kroka arm med privata aktörer, civilsamhälle och näringsliv för att mobilisera de ekonomiska och mänskliga resurser som behövs om vi ska nå de globala målen.

Jag har några ytterligare punkter som jag skulle vilja klämma in även om min talartid börjar rinna ut.

Jag vill i korthet säga att en majoritet av världens fattiga är kvinnor. En majoritet av de kvinnorna bor på landsbygden. De bor inte i städer, dit det svenska biståndet oftast riktas. Ska vi klara av att lyfta alla världens människor ur fattigdom måste vi också fokusera på hur vi kommer ut i hela världen och hur vi når utanför de större städerna.

Precis som Magdalena Schröder nämnde tidigare är det viktigt att vi funderar på hur Sveriges bistånd används mest effektivt. Är det som kärnstöd, i multi-bi-satsningar eller bilateralt? För Centerpartiets del tror vi att det är i det bilaterala biståndet.

Vi måste också få in en tydligare post-2030-agenda. Biståndet är inte till för att alltid finnas utan för att uppnå målen och sedan övergå till att lösa andra problem.

Herr talman! Sverige har en stolt historia av att arbeta för en bättre tillvaro för fattiga och förtryckta människor. Vi tror att om vi kan fokusera arbetet och skärpa det ytterligare ligger de stoltaste insatserna fortfarande framför oss.

Herr talman! Jag ska fatta mig kort. Magnus Ek talar mycket om demokratiutveckling och institutionsbyggnad. Jag tror mycket på det också. Men jag skulle ändå vilja ställa frågan: Kan man ha detta innan man har välstånd?

Magnus Ek sa att vi har en stolt historia när det gäller bistånd. De två största projekt vi någonsin har gjort är Bai Bang och Kotmale. Bai Bang var ett stort pappersbruk med skogsplanteringar i Vietnam, och Kotmale var ett vattenkraftverk i Sri Lanka.

Nu har vi nästan inget sådant. Vi har nästan inget samarbete med företag utan inriktar oss bara på institutionsutveckling. Jag tror att vi måste försöka väga över mer mot att göra projekt som bygger framtida välstånd i de här länderna. Jag skulle gärna vilja höra Magnus Eks synpunkter på det.

Herr talman! Tack för frågan, Mats Nordberg! Som ni märker är åtta minuter alldeles för kort tid för att hinna säga allt. Jag tror att jag var inne på en del av detta i mitt anförande, men detta sätter fingret på ett av de problem i utvecklingssamarbetet som hör till mina favoriter att försöka lösa.

Kan vi ha välstånd utan fungerande institutioner eller vice versa – vad kommer först? Kolla på Sveriges historia! Den svenska historien av välståndsutveckling, när vi lyfte oss från ett ytterst fattigt land till ett av världens mest välmående, är en historia som handlar om ökad individuell frihet, rättssamhälle, demokrati och välstånd som växer fram i gemenskap. Jag är helt övertygad om att man inte kan ha ett välstånd som kommer hela folket till del utan fungerande rättsinstitutioner, som kan fungera som garanter för det personliga välståndet och de personliga friheterna. Utmaningen är att vi ofta kämpar i kontexter där ingen av dessa delar finns. Det finns inget folkstyre, ingen rättsstat och inget välstånd. Det finns fattigdom och förtryck. Det som är vår stora utmaning är att vi måste kunna jobba med flera av de här olika sakerna samtidigt.

I mitt anförande lade jag särskild tyngd på just demokrati och rättsstat men också på välståndsutveckling och att det svenska biståndet måste bli bättre på att kroka arm med näringslivet. Det handlar dels om att mobilisera större resurser, dels om att vara med och bygga välstånd.

Jag tror att det är någonting som vi både behöver och kan bli bättre på, men när vi gör det och har sådana projekt kan vi heller inte blunda för att vi måste sträva efter att det sker i samhällen där det finns institutioner som garanterar enskilda människors och företags rättigheter, det privata ägandet och folkinflytandet. Jag tror nämligen inte att man bygger ett hållbart samhälle om inte alla de här delarna finns med.

Herr talman! Jag håller med. Men jag vill säga att just de här projekten där man samlas runt att bygga någonting, vad det nu kan vara, gör att man inte bara utvecklar vackra papper, utan det är sådant som måste funka i praktiken. Om man håller på att bygga upp ett industriprojekt kanske man vill ha virke eller någon annan råvara. Man kanske vill att leverantörerna ska finnas runt det projektet, och det är där institutionerna byggs. Det blir på riktigt och inte på papperet. Det var egentligen bara det jag vill få fram.

Herr talman! Det finns ju både lysande exempel och horribla exempel på när vi har försökt att gå in och bygga den här typen av projekt.

Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag kommer att raljera något de kommande sekunderna. Jag har hört horribla exempel på hur till exempel amerikanska biståndsorganisationer går in och bygger upp en jättestor anläggning för solenergi eller för att rena vatten. Sedan säger de ”Mission accomplished!” och åker därifrån, och anläggningarna förfaller eftersom det inte finns någon som har ansvaret. Det finns inget lokalt ägarskap, det finns inget lokalt kunnande, och som vi vet: Om vi inte har entreprenörer och individer som känner ett ägarskap och som har med sig kunskap för att driva det här, ja, då är den här typen av projekt meningslösa. Det finns det skräckexempel på.

Det finns också ganska goda exempel på när vi har med det lokala ägarskapet från början. Det är det som jag tror är avgörande de kommande decennierna om vi vill utrota fattigdomen och bygga rikare och starkare samhällen – att inte bara kolla på hur vi bygger välstånd utan också hur det lokala ägarskapet kan vara med från början och hur vi jobbar i ett riktigt partnerskap.

Herr talman! Detta är fjärde året i rad som jag debatterar utgiftsområde 7. Varje gång har jag inlett med att säga att klyftan mellan fattiga och rika är avgrundsdjup – mellan länder, inom länder och mellan kvinnor och män. För varje år som gått har denna ojämlikhetsklyfta fördjupats, och det kommer den att fortsätta att göra om världens regeringar fortsätter med den orättvisa, nykoloniala ekonomiska politiken.

Om inte vi ser till att människor har sjysta arbetsvillkor och löner, om inte skola, sjukvård och omsorg ges efter behov i stället för efter storleken på plånboken, om inte jämställdhet uppnås och kvinnor får rätt att bestämma över sin egen kropp, om inte diskriminering och rasism motas spelar det ingen roll hur många millenniemål eller Agenda 2030 som upprättas; ojämlikheten kommer att fortsätta att öka.

Det gäller inte bara alla andra regeringar utan även Sveriges. Här prioriteras skattelättnader för rika som inte ska behöva betala fullpris för att få Armaniskjortan tvättad eller poolen rengjord, detta trots att förskolor, skolor och äldreomsorgen gör nedskärningar. Här prioriteras privata utförare i välfärden trots att den därmed utarmas och majoriteten av svenska folket vill ha bort vinster ur välfärden. Här är regeringen beredd att försämra arbetsvillkoren trots att de allra flesta vill ha bättre arbetsvillkor. Det gäller inte minst våra ungdomar och nyanlända som utnyttjas hänsynslöst på en arbetsmarknad på timmar, i dålig arbetsmiljö och med gigjobb.

Med tanke på att regeringen inte driver på för ökad jämlikhet i Sverige är jag inte förvånad över att regeringen inte driver på för det som verkligen behövs för att göra världen mer jämlik. Bland annat lyfter både FN och mängder av organisationer human rights due diligence för att företag ska tvingas följa de mänskliga rättigheterna och klimatavtal och erbjuda sjysta arbetsvillkor och löner. Även land-för-land-rapportering lyfts upp som ett verktyg mot skatteflykt, men regeringen bara rycker på axlarna åt de viktiga förslagen.

Här står vi nu med en ekonomisk ojämlikhet som är så stor i världen att de män som äger mer än alla Afrikas kvinnor tillsammans inte är fler än att de kan spela en fotbollsmatch, utan avbytare och utan domare.

Därför behövs bistånd. Det är liksom det minsta vi kan begära av den rika världen, som gjort, och fortsätter att göra, sina rikedomar på bekostnad av folkflertalet.

Herr talman! Mycket av den svenska biståndspolitiken är riktigt bra. Sverige är bäst i klassen på många parametrar. Vi ger 1 procent av bni i bistånd – nästan, med tanke på avräkningarna, men ändå – till skillnad från de flesta givarländerna, som inte ens når upp till 0,7 procent, vilket vi gemensamt har kommit överens om.

Det svenska biståndet är oftast effektivt och pricksäkert, vilket innebär att vi för varje krona som ges kan vara säkra på att näst intill allt går till det som det är tänkt. Men när antalet svältande och flyktingar på senare år ökat och pandemin som härjar förvärrat läget kan och bör Sverige göra mer.

Behovet av solidaritet synliggörs av den pågående pandemin. I stället för att som regeringen flytta om pengar inom den befintliga biståndsbudgeten föreslår Vänsterpartiet ett särskilt coronabistånd på 1 miljard kronor per år i två år utöver den befintliga budgeten. Det ska kunna gå till åtgärder såsom vaccinering för att minska smittspridningen, för sjukvårdsbehov och för att mildra de ekonomiska effekterna av pandemin. Det ska också kunna gå till människorättsaktivister eller andra som under ännu svårare omständigheter kämpar för ett fritt och demokratiskt samhälle.

Herr talman! Den här pandemin uppmärksammar oss på den klimatkris som pågår. Exempelvis märks bristen på vatten extra tydligt nu när människor saknar möjligheten att följa basala råd om hygien och handtvätt. Det är världens rikaste människor som har orsakat klimatförändringarna och har störst påverkan på klimatet. Enligt en alldeles nysläppt rapport från Oxfam släpper de allra rikaste ut 430 gånger mer än de allra fattigaste. De som drabbas värst är däremot världens fattiga människor.

Utifrån ett klimaträttviseperspektiv är det de rika länderna som har det historiska ansvaret för klimatförändringarna och som nu även har det största ansvaret för att minska sina utsläpp och ge stöd till de fattiga länder som drabbas. Behovet av ett klimatbistånd, som i enlighet med Parisavtalet är utöver det vanliga biståndet, finns kvar. Vänsterpartiet har lagt fram ett nytt klimatbistånd som utjämnar klyftor och som ger världen bättre förutsättningar att möta kommande kriser och katastrofer.

Herr talman! Att få bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet är en grundläggande mänsklig rättighet. Men den kränks och inskränks i många länder som Sverige bedriver utvecklingssamarbete med. Bristande tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård, starka begränsningar i aborträtten och användandet av sexuellt våld mot kvinnor och flickor i konflikt är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Reaktionära och auktoritära ledare världen över har använt coronapandemin som anledning till att inskränka de mänskliga rättigheterna. Till exempel har den polska regeringen valt att gå fram med ett hårt kritiserat förslag om att skärpa en mycket restriktiv abortlagstiftning ytterligare. I USA har minskad tillgång till säker abort märkts som en direkt följd av coronapandemin. I utegångsförbudens spår ökar dessutom risken för att kvinnor och barn utsätts för våld i hemmet. Ökad fattigdom har resulterat i fler fall av könsstympning och att ett ökat antal barn i dag gifts bort.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste alltså prioriteras i svenskt utvecklingssamarbete och i det humanitära biståndet. Jag anser att regeringen bör öka andelen bistånd som avsätts för arbete med SRHR till minst 10 procent av den totala biståndsbudgeten.

Herr talman! Som ni säkert har märkt vill jag se en rättvis och jämlik värld där alla människor är fria att leva de liv de själva valt. Jag vill se en värld där alla människor kan leva i frihet från fattigdom, i frihet från orättvisor, våld och rasism, i frihet till sina kroppar och till sin kärlek, att i frihet se sina barn växa upp i trygghet och få den kunskap och det stöd de behöver för att bli det bästa de kan.

Det jag har lyft upp i dagens debatt är bara ett axplock av alla våra förslag för en sådan värld. Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över den nivå som regeringen anvisar till utgiftsområde 7 kommer vi inte att delta i beslutet om budgetanslaget. Däremot har vi en reservation när det gäller prioriteringarna inom budgetanslaget, och jag vill därmed yrka bifall till reservation nummer 8.

Herr talman! Det var stora ord från Vänsterpartiet om att alla människor i världen ska omfattas av frihet. Låt oss då titta på hur engagemanget är i Vänsterpartiet för detta. Det är en bra temperaturmätare på hur pass mycket ett parti står för global solidaritet med de utsatta om man tittar på vad partiet självt gör.

Vänsterpartiet har en lång historia, årtionden av historia, av att vara blint lojalt med den kommunistiska diktaturen på exempelvis Kuba. De senaste åren har stödet minskat en del, och det har kommit lite kritiska uttalanden från Vänsterpartiet. Det är förstås bra och ett steg på vägen. Men om man tittar lite noggrannare på Vänsterpartiets organisation ser man att partiet har ett rätt nära samarbete med den kubanska kommunistregimens svenska lobbyorganisation. Den heter Svensk-Kubanska Föreningen, förkortat Svek, och den har endast ett enda syfte, nämligen att blint och totalt försvara regimen på Kuba.

De senaste åren har en rad vänsterpartiföreningar arrangerat möten tillsammans med lobbygruppen för en enpartidiktatur. Man har oftast logotyper tillsammans med organisationen. Därtill listas flera vänsterpartistiska politiker i fullmäktigeförsamlingar och även i kommunstyrelseförsamlingar runt om i landet som kontaktpersoner för lobbyorganisationen. De är inte bara stödmedlemmar, utan de är kontaktpersoner för en organisation som enbart har till syfte att verka för kommunistiskt enpartistyre.

Detta sker även i närtid. I förra veckan hade Vänsterpartiet ett möte i Malmö. Talaren sa att han representerade både Vänsterpartiet och Svensk-Kubanska Föreningen samtidigt. Det var en ren hyllningsorgie till diktaturen på Kuba.

Kan man representera Vänsterpartiet och samtidigt representera en förening som vill införa enpartidiktatur? Är det möjligt?

Herr talman! Jag vet inte om jag ska riktigt tacka för frågan när den inte handlar om bistånd, som är det vi debatterar i dag.

Fredrik Malm och jag har otaliga gånger stått här och pratat om just Kuba, och han har ställt frågan till andra ledamöter som sitter i riksdagen för Vänsterpartiet. Vi har alla sagt samma sak, nämligen att vi inte tycker att Kuba är en demokrati. Det behöver arbetas med mycket i Kuba för att det ska kunna kallas ett fritt, demokratiskt och rättvist land.

Samtidigt blundar vi inte heller för de framsteg som faktiskt har skett på Kuba, men det ena utesluter inte det andra. Det är därför som vi gång efter annan när Fredrik Malm lyfter upp frågan talar om för Fredrik Malm att vi inte är nöjda med den utveckling som har skett på Kuba, och vi tycker inte att det är en demokrati.

Herr talman! Jag förstår att Vänsterpartiet tycker att det är en besvärlig debatt. Faktum är att många av medlemmarna i partiet, tvärtemot vad Yasmine Posio säger här, vill ha en utveckling lik den på Kuba. De ställer upp i val i Sverige och säger att det ska vara demokrati i Sverige, men samtidigt är de med i en organisation som vill förvägra kubanerna precis de rättigheterna.

Det är klart att detta har med bistånd att göra därför att bistånd är kopplat till frågan om global solidaritet och globalt demokratiarbete.

Jag frågar än en gång Yasmine Posio följande. Hur är det möjligt, år 2020, att det finns representanter i Vänsterpartiet som samtidigt är representanter för en organisation som vill införa kommunistisk enpartidiktatur? Hur är det möjligt? Vad säger Yasmine Posio till dem? Vad är Yasmine Posios budskap till dem? Det är hennes medlemmar, inte mina medlemmar.

Herr talman! Det är inte mina medlemmar eftersom det inte enbart är jag som styr Vänsterpartiet. Det är medlemmarna tillsammans som bestämmer hur Vänsterpartiet ska fungera. Medlemmarna tillsammans har kommit överens om den inriktning som vår politik ska ha, till exempel att mänskliga rättigheter är en viktig ledstjärna i det vi vill utföra i vår politik. Det är därför vi kritiserar Chile, Kuba, Kina och Saudiarabien. Det är medlemmarna gemensamt som har kommit överens om den politik som jag ska föra här när jag pratar biståndspolitik.

Att några enskilda medlemmar gör sådana saker är inte mitt enskilda ansvar. Däremot kritiserar jag det varje gång det sker.

Herr talman! Talmannen och kollegorna får ursäkta om ni tycker att jag är väl flitig i replikerna, men jag har suttit och laddat i månader på gårdskontoret hemma i Gryt för den här debatten. Jag har längtat efter att få föra en ideologisk debatt om biståndspolitiken, och jag kastar mig över tillfället även här.

Jag och Yasmine Posio är nog överens om att bistånd är viktigt och att vi inte ska skära ned på det utan snarare fundera över hur vi kan växla upp biståndet. Där tror jag också att det finns en skillnad som jag gärna vill försöka borra djupare i.

Jag nämnde flera gånger i mitt anförande det jag och Centerpartiet tror är av yttersta vikt, nämligen att vi krokar arm från statens sida med privata aktörer, såväl civilsamhälle som näringsliv, för att växla upp resurserna för att försöka uppnå de globala målen. Det är också fråga om värdet av att vi arbetar med företagande, företagandets villkor och möjligheterna för människor att driva företag i de länder som Sverige arbetar i.

Här vill jag ställa en fråga till Yasmine Posio. Hur tror ledamoten att vi ska växla upp resurserna så att vi kan uppnå Agenda 2030 om vi inte på ett mycket mer aktivt sätt än i dag krokar arm med det svenska näringslivet för att försöka stärka våra insatser? Jag saknar den informationen i Vänsterpartiets budgetmotion.

Herr talman! Jag tackar Magnus Ek för frågan.

Den dagen näringslivet vill följa de mänskliga rättigheterna, vill förstärka möjligheterna så att klimatet inte förstörs av den genomförda verksamheten, vill införa sjysta arbetsvillkor och förstärka löner som går att leva på i de länder näringslivet etablerar sig i, den dagen är vi varmt villiga att kroka arm med de företagen.

Gång efter annan ser vi hur de stora multinationella företagen, och även andra företag som inte är så stora, passar på att etablera sig i osäkra, fattiga länder där det finns förtryck. Då behöver de inte ha så bra arbetsvillkor, de behöver inte värna arbetsmiljön eller se till att människor får en lön de kan leva på så att de kan skicka barnen till skolan i stället för att barnen ska arbeta.

Vi ser ingen motsättning i att kroka arm med företagen, men då måste företagen följa de regler som finns och genomföra de viktiga reformer som behövs i samhället för att alla ska ha ett gott och värdigt liv.

Herr talman! Det går inte att klaga på de ideologiska skiljelinjerna. De målades upp tydligt. Det är inte en överraskning att detta är en svartmålning av företagande i största allmänhet. Alla företag är inte stora globala jättar vars yttersta syfte är att suga ut människor. Precis som det finns alla sorters aktörer i civilsamhället, precis som det finns alla sorters människor, finns det också alla möjliga sorters företag.

Det jag tycker att man missar från Vänsterpartiets sida är att om vi inte krokar arm med svenska företag som vill in och göra nytta i samma miljöer, i samma kontexter och på liknande sätt som vi vill med det svenska biståndet är att vi tappar resurser.

Men vi ska också fråga oss: Vilka är alternativen för länder som vill resa sig ur fattigdom och som vill ha en tillväxt och en utveckling? I dagsläget blir alternativet alldeles för ofta att man tvingas acceptera kinesiska investeringar och kinesiskt inflytande. Och låt mig säga att där kan vi tala om ett inflytande som inte är välvilligt.

Herr talman och Magnus Ek! Jag är själv uppvuxen i en småföretagarfamilj och omgiven av syskon som har småföretag, så jag är mycket väl medveten om skillnaden mellan företag som bara vill göra vinst och företag som drivs för att de vill göra någonting gott. Man kanske har ett hantverk som man är duktig på eller vad det nu må vara.

Sverige blev en stark nation inte enbart tack vare företag utan tack vare att arbetare gick samman i kollektiv och krävde bättre arbetsvillkor och bättre löner. Genom denna samverkan blev Sverige starkt, och det är detta som behövs också i omvärlden.

Jag har inga som helst problem med att kroka arm med företag som vill följa human rights due diligence och vill redovisa sina skatter sjyst och ärligt.

Herr talman! Minskad fattigdom samt demokrati och mänskliga rättigheter är övergripande mål för svenskt utvecklingssamarbete.

Samtidigt är behoven i världen enorma. I början av det här året var närmare 170 miljoner människor i världen i behov av humanitärt stöd.

I coronapandemins spår har situationen ytterligare förvärrats. Efter flera år av framgångsrikt arbete har den extrema fattigdomen och svälten slagit tillbaka. Extrem fattigdom ökar för första gången sedan 1988. Enligt FN beräknas 150 miljoner människor vara drabbade under nästa år.

World Food Programme uppskattar samtidigt att antalet personer som inte har tillräckligt med mat för dagen kommer att stiga till 270 miljoner. Detta sker i en situation när närmare 80 miljoner människor befinner sig på flykt.

Herr talman! Inför denna dystra utveckling är det centralt att värna enprocentsmålet. Lika viktigt som ett generöst bistånd är för de allra mest utsatta – lika viktigt är det för varje samhälle att värna humanitet och människovärde. Enprocentsmålet är en viktig del av svensk biståndspolitik, men det är mer än så. Det är också ett mått på halten i våra värderingar – på förmågan att se bortom nationella intressen och egennytta.

När detta är sagt ska det också sägas att kvantitet aldrig får gå ut över kvalitet. Det måste vara ett grundkrav att varje skattekrona används så effektivt som det bara går och bidrar till att göra verklig skillnad.

Kristdemokraterna har tidigare ifrågasatt regeringen för att man kanaliserar en alltför stor del av biståndsbudgeten till ett ofta trögt och ineffektivt FN-system. Vårt alternativ är i stället att i väsentligt större utsträckning kanalisera stödet via civilsamhällets organisationer, som runt om i världen gör storartade insatser.

I katastrofområden är det ofta frivilligorganisationer och kristna samfund som arbetar i den direkta frontlinjen. I utvecklingssamarbetet är det kyrkorna som genom lokala kontakter har de bästa förutsättningarna att arbeta effektivt och långsiktigt framgångsrikt. Detta, herr talman, måste tillvaratas på ett helt annat sätt än i dag.

Kristdemokraterna lyfter fram tre områden som särskilt angelägna i biståndspolitiken.

För det första: kampen mot fattigdomen. Statistik från Världsbanken visar att fattigdomsbekämpningen redan före pandemin har bromsats in på flera platser runt om i världen. För att nå de två första målen i Agenda 2030 krävs med andra ord krafttag.

För det andra: Sverige måste tillsammans med andra länder i större utsträckning bidra till att hjälpa människor på flykt. I de allra flesta fall är tillvaron i flyktingläger och tillfälliga boenden passiviserande och direkt ovärdig. Detta måste brytas.

För det tredje: Demokratin måste utvecklas och värnas. Runt om i världen hotas demokratiska värderingar i större utsträckning i dag än tidigare. Politisk opposition, civilsamhälle, medier och jurister är under hårt tryck. Stödet till dessa institutioner och grupper måste stärkas.

Herr talman! För att biståndet ska ha effekt och möjliggöra ett bättre liv för människor krävs respekt för mänskliga rättigheter. Dessvärre har den rödgröna regeringen alltför ofta valt att se mellan fingrarna med människorättsbrott i biståndsländer. Uttalanden och kritik förekommer, men direkta åtgärder mot regimer som allvarligt kränker mänskliga rättigheter har varit ovanliga.

Därför är det viktigt att regeringen – om än senfärdigt – fryser biståndet till länder som Tanzania, Kambodja och Belarus, där den demokratiska utvecklingen så uppenbart går åt fel håll eller är hotad.

Sveriges bistånd behöver villkoras på fler platser i världen. Palestinska områden är ett sådant exempel. Självklart ska vi stödja det palestinska folket, men det gör vi inte genom att hålla en genomkorrumperad regim under armarna. Det är en regim som under decennier har spridit antisemitism, gett stöd till terrorism och berikat sig på befolkningens bekostnad.

Att inte ställa krav på att detta stoppas och att fortsätta miljardbiståndet som om ingenting hänt är oacceptabelt. Och det är, herr talman, att ta på sig ett stort ansvar. Genom att se mellan fingrarna med oegentligheter och förminska allvarliga problem äventyras tilltron till svensk biståndspolitik och medborgarnas biståndsvilja. Det är det sista vi behöver i en tid där behoven av internationell hjälp och bistånd växer dramatiskt.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 10 av Liberalerna.

Den pandemi som nu sveper över världen skördar hundratusentals människoliv, och det kommer att bli miljontals. För människor som redan befinner sig i en svår situation förvärras givetvis det medicinska tillståndet av pandemin. Vi ser ju de enorma problem vi har i vårt samhälle, både medicinska och ekonomiska, till följd av covid-19-pandemin. Det är klart att ett land som har mycket svagare ekonomi än Sverige, svagare sjukvårdssystem och svagare samhällsfunktioner, drabbas ännu hårdare av pandemin. Det innebär att många av de länder som är mottagare av bistånd har ohyggliga svårigheter just nu.

Det handlar inte bara om hur pandemin skördar liv, utan detta får konsekvenser för hela samhällen. Vi kan exempelvis titta på de ekonomiska konsekvenserna, med stora mängder jobb som försvinner och naturligtvis en ökad arbetslöshet. För fattiga länder innebär det också att de direktinvesteringar från rikare länder och företag runt om i världen som man är väldigt beroende av minskar. Många av de fattigare länderna är också mer riskfyllda miljöer att investera i, och de mer riskfyllda direktinvesteringarna är de man ofta drar ned på först i en sådan här situation.

Samtidigt får man en överbelastad sjukvård i många länder. Självklart måste man då fokusera på dem som är drabbade av coronaviruset, vilket innebär att väldigt mycket av den ordinarie, reguljära sjukvården trängs undan på olika sätt. Det kan handla om mödravård och andra typer av vård. Det innebär att många människor dör inte nödvändigtvis till följd av pandemin utan till följd av att den vård de behöver för någon annan åkomma inte kommer dem till del. Man har sett liknande exempel tidigare, exempelvis i samband med ebolakatastrofen i Västafrika.

För biståndet får pandemin även den konsekvensen att eftersom många rikare länder får en kraftigt försvagad ekonomi sker det neddragningar på biståndet. Det behöver inte vara medvetna neddragningar; det kan vara en ren följd av att länder, på samma sätt som vi i Sverige, har låst sitt bistånd till en viss nivå av bruttonationalinkomsten.

Vi ser också en annan konsekvens av pandemin, herr talman, nämligen hur auktoritära och hårdhänta regimer använder detta tillfälle som pandemin ger till att strama åt lagar kring exempelvis yttrandefrihet. Vi har också i Sverige genomfört restriktioner för att hindra smittspridning. Till exempel får man inte träffas hur många som helst ute på gator och torg, vi har digitala möten och så vidare. Det är på sätt och vis en inskränkning av demokratin som är motiverad. Den genomförs i demokratiskt syfte, och vi vet att när Sverige tar sig ur pandemin kommer detta att rullas tillbaka. Vi kommer att återgå till normalitet, så att säga.

Men när den här typen av inskränkningar sker i en auktoritär stat med ett hårdhänt, aggressivt och kanske polariserande ledarskap innebär det att vi inte har några som helst garantier för att de restriktioner som införs kommer att rullas tillbaka i framtiden. Vi har även sett på diskussionen kring Ungern, exempelvis, att detta också påverkar Europeiska unionen.

Det finns alltså väldigt stora risker med pandemin, både när det gäller biståndet och biståndsnivåerna och när det gäller demokratins situation i världen.

Om vi nu tittar lite på vårt närområde i Europa kan vi säga att problemen går som en hästsko runt Europa – över norra Afrika, Mellanösternregionen, delar av Östeuropa och givetvis inte minst Ryssland. I det sönderfall som pågår i många länder – Syrien, Libyen, Jemen etcetera – skapas enorma flyktingströmmar. Vi ser radikalisering, oerhörda humanitära umbäranden i stora flyktingläger, människor som vill transitera krigsområden för att ta sig till Europa och så vidare.

Detta ställer väldigt höga krav på att vi också växlar upp det humanitära biståndet och stödet för att hjälpa människor i nöd. Det handlar inte bara om allmosor, om någon tror det, utan det handlar väldigt mycket om att om vi inte skapar en stabilitet i Europas närområde kommer vi att få allt svårare att hantera situationen längre fram. Sönderfallande stater, stora flyktingströmmar, radikalisering, jihadism och mycket annat innebär att vi måste agera för att få stabilitet. I flyktinglägren är det humanitära stödet – matkuponger, filtar, vaccin etcetera – något som också bidrar till att skapa stabilitet.

Herr talman! Vi liberaler har sett, egentligen genom hela demokratins historia, att det är omöjligt att bygga demokrati utan att det finns demokrater. Demokrati är ingenting man bara kan processa fram eller besluta fram. Demokrati förutsätter att det finns enskilda individer som vill bygga demokrati, att det finns politiker som vill ställa upp i val för att driva igenom lagstiftning och trycka på voteringsknappar för att genomföra demokratiska konstitutioner, att det finns människor som driver olika frågor och som vill förbättra sina samhällen. Det är omöjligt att få en långsiktigt hållbar god utveckling för frihet och för mänskliga rättigheter i världen om man inte kraftsamlar på att stödja dem som verkligen vill bygga demokrati.

Det har också lett fram till vår slutsats i Liberalerna – som än så länge faktiskt bara delas av oss i denna kammare, dessvärre – att demokratimålet bör vara överordnat fattigdomsmålet i biståndspolitiken. Det är nämligen så pass centralt att bygga demokratiska samhällen om man också vill mota bort fattigdomen. Det räcker att titta på de rika länderna i västvärlden. Deras ekonomiska utveckling har gått hand i hand med den demokratiska utvecklingen.

Vi agerar nu inom ramen för januarisamarbetet tillsammans med Centerpartiet och regeringspartierna för att stärka demokratifokuset i utvecklingssamarbetet och biståndet. Vi driver på så mycket vi bara kan för att principen mer för mer och mindre för mindre ska implementeras. Det innebär att om ett land genomför demokratiska reformer och vill utvecklas i demokratisk riktning ska vi kunna öka stödet dit. Men om ett land tvärtom går i repressiv riktning, förföljer folk, syr in oppositionella i finkan och så vidare ska också det svenska biståndet dit minskas. Jag hoppas att detta kommer att få ett ökat genomslag i svensk biståndspolitik framöver.

Herr talman! Vi lever i en oerhört osäker omvärld där alldeles för många tecken pekar i en riktning som vi som är för demokrati, öppenhet, global samverkan och sökande efter gemensamma lösningar på allt fler komplexa problem i vår värld ser med stor oro på. Länder sluter sig och blir alltmer protektionistiska. Vi ser allt fler auktoritära ledare och auktoritära regimer, också i vårt eget närområde. För 14:e året i rad går också utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter bakåt i fler länder än där den går framåt.

En allt större andel av världens fattiga lever i konfliktzoner. I början av 2020 beräknade OECD att tre fjärdedelar av de människor i världen som lever i extrem fattigdom bor i konfliktdrabbade eller sköra stater.

Vi vet att yttrandefriheten har minskat i världens alla regioner sedan mitten av 00-talet. Även friheten på nätet minskar, då politiska ledare i stället använder denna möjlighet till att övervaka människor och sprida propaganda. Auktoritära regimer stärker sitt grepp om medierna, och antalet länder som är säkra för journalister att arbeta i minskar.

Varje år sedan 2006 har fler länder gått bakåt i sin demokratiska utveckling jämfört med antalet länder som blivit mer demokratiska.

Vi ser också hur det civila samhället får svårare att verka, särskilt de organisationer och människor som arbetar för jämställdhet, hbtqi-frågor, miljö och landrättigheter.

Men som jag också sa tidigare här under vår debatt har vi under de senaste 30 åren ändå kunnat se att den globala fattigdomen har halverats. Över 1 miljard människor lyftes ur fattigdom. Men nu går utvecklingen bakåt igen för första gången sedan 1990. Vi står mitt i en global pandemi.

Som jag sa tidigare riskerar, enligt Världsbanken, mellan 40 och 60 miljoner människor att hamna i extrem fattigdom. ILO befarar att ytterligare 200 miljoner jobb kommer att försvinna, och World Food Programme förutspår att ytterligare 130 miljoner människor kommer att drabbas av akut matbrist på grund av pandemin. Det gör totalt att, precis som ledamoten Adaktusson sa, ungefär 270 miljoner människor kommer att lida av akut matbrist, vilket är närapå en fördubbling.

Den pandemi vi står i förvärrar en redan allvarlig humanitär situation. Sedan årsskiftet har antalet människor som är i akut behov ökat från 128 miljoner till 400 miljoner på grund av pandemin.

Nu mer än någonsin behöver vi samverka. Vi behöver också ha ett bistånd som är smart och effektivt. Och utifrån ett svenskt perspektiv ska vi se till att varenda skattekrona används på rätt sätt. Därom tvistar vi inte över huvud taget. Vi kan också känna oss någorlunda trygga med att det svenska biståndet håller en god klass. Det utvärderades så sent som 2019 av OECD-Dac, som konstaterade att det håller mycket god klass. Faktum är att det håller världsklass.

Det svenska biståndet har också gett oss stor respekt i omvärlden i relation till vår storlek. Den respekten betydde mycket under den tidsperiod då vi satt i FN:s säkerhetsråd. Vi ses många gånger, trots vår ringa storlek som nation, som en både oberoende och solidarisk röst. Det är någonting som vi ska vara oerhört stolta över.

Vi ska också vara ödmjuka inför att Sverige har gått från att vara ett land som de facto var ett biståndsmottagarland till att vara ett av världens absolut bästa länder ur många olika perspektiv. Genom genomförandet av en reformpolitik, inte minst en socialdemokratisk reformpolitik, gick vi från att vara ett utvecklingsland till att vara en av världens största biståndsgivare på mindre än fyra generationer.

Vårt mycket långvariga humanitära engagemang är också ett historiskt arv som vi har en möjlighet att lämna vidare till våra barn. Det är också en hörnsten i den svenska utrikespolitiken.

Genom biståndet stöder vi demokratiutveckling och flickors och kvinnors rättigheter. Vi förebygger en klimatkris som drabbar oss alla. Helt enkelt bidrar vi till en mer hållbar och sjyst värld.

Precis som jag sa är inte syftet med det svenska biståndet i grund och botten att det är 1 procent av bni. Det svenska målet för vårt bistånd är att minska fattigdom och förtryck världen över, dessutom i en situation som är så otroligt komplex som den är just nu.

Jag vill avsluta med att säga att jag tror att alla här inne egentligen förstår att om man i det läge som jag precis har beskrivit kapar en tredjedel av det svenska biståndet blir konsekvenserna förödande för de projekt som Sverige finansierar i utsatta länder och regioner. Det kommer att skapa mänskligt lidande där det finns hopp, död där det finns bot och konflikt där det finns fred.

Med detta sagt vill jag också understryka att Socialdemokraterna står upp för enprocentsmålet och för den internationella solidariteten i en tid då den verkligen behövs. Vi står upp för både det humanitära och det långsiktiga utvecklingsbiståndet som bidrar till ökad jämställdhet, minskad hunger, minskad svält, minskad korruption och färre konflikter. Det ökar också fackliga rättigheter, stöttar demokratiutveckling och bidrar till en mer hållbar, stabil och trygg värld. Därigenom bidrar vi också till ett både bättre och tryggare Sverige.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag skulle vilja inleda det här replikskiftet med att konstatera att Sverige, som sagt, har en unikt stor biståndsbudget. Sverige lägger alltså i kronor mer pengar än Kanada, trots att Kanada är en tre gånger så stor ekonomi som Sverige. Regeringen prioriterar att lägga nästan dubbelt så mycket pengar på internationellt bistånd som på Polismyndigheten i en tid när vi har en skjutning om dagen och en sprängning i veckan.

Det står i budgeten, och Fredrik Malm var inne på det här i sitt anförande, om mer för mer och mindre för mindre. Regeringen skriver i budgeten att biståndet ska minska om den demokratiska utvecklingen i ett land går åt fel håll. Det är rimligt och bra, tycker jag. Bland annat med anledning av det har regeringen nu meddelat att biståndet till Tanzania ska ställas om, och man säger nu att samarbetet med statliga aktörer ska minska. Det är oklart med hur mycket – det får gärna Annika Strandhäll svara på om hon vet svaret.

Min fråga till Annika Strandhäll är: Ska principen om att biståndet ska minska om den demokratiska utvecklingen går åt fel håll också gälla för korruption?

Vi har ett stort bistånd till och samarbete med statliga aktörer i en rad länder där korruptionen är extremt omfattande. Skulle Socialdemokraterna kunna tänka sig att samma princip också ska gälla för korruption? Om korruptionen inte minskar ska biståndet till statliga aktörer minska.

Herr talman! Tack, Magdalena Schröder, för frågan!

Innan jag besvarar den måste jag ändå kort säga att ja, Sverige har ett stort bistånd, och det har vi utifrån de skäl som jag precis redogjorde för här i talarstolen. Det bidrar till att bygga trygghet och säkerhet, stabilitet och hållbarhet och en bättre värld – inte bara i vår omvärld utan också i Sverige.

Bistånd är smart. Svenskt bistånd är effektivt. Svenskt bistånd är också alldeles nyligen utvärderat med resultatet att det uppnår de mål som vi har satt upp för det svenska biståndet.

Sedan måste man också säga att det blir extremt populistiskt och trumpifierat att ställa den svenska Polismyndigheten mot det svenska biståndet. Jag tror att vi alla som är politiker förstår enkelheten i det moderata resonemanget om detta men också att det blir att jämföra äpplen och päron.

Slutligen vill jag säga att ja, flera exempel har tagits upp här i dag om att vi tidigare har fryst bistånd i Kambodja och Belarus, och nu ser vi över biståndet till Tanzania. Men målet för det svenska biståndet är inte att undvika allt som är svårt, utan det är att bidra, just bland annat med utvecklingsbiståndet, till att bygga institutioner i de här länderna, till att bygga mer rättssäkra samhällen och till att bygga mer hållbara, rättvisa och demokratiska samhällen. Det är därför utvecklingsbiståndet är så viktigt.

Men naturligtvis måste vi hela tiden också följa upp, utvärdera och omvärdera om det krävs.

Herr talman! Jag skulle vilja upplysa Annika Strandhäll om att vi som är politiker inte har pengar, utan vi tar pengar från människor som jobbar. Och varje år beslutar vi här i Sveriges riksdag om en budget, om hur mycket pengar vi ska ta från människor och hur vi ska prioritera att spendera dem. Statens budget är inte oändlig. Just därför måste vi kunna diskutera och ställa utgiftsområden mot varandra.

Problem med bistånd till statliga aktörer är att det frigör medel som kan läggas på andra saker, som kanske inte ligger i linje med svenska värderingar. Jag nämnde Tanzania. Det är ett exempel. Det finns betydligt fler. Vi ger exempelvis stöd till den palestinska myndigheten. Det frigör resurser för dem att lägga på annat, som kanske inte ligger i linje med svenska värderingar som sagt.

40 procent av vårt bistånd till just Tanzania gick 2019 till samarbete med statliga aktörer. Det är en väldigt stor andel av det bilaterala biståndet. Hur kan Annika Strandhäll säkerställa att det biståndet inte riskerar att stärka regimen i Tanzania?

Herr talman! Politik är inte bara att prioritera, Magdalena Schröder. Politik är också att vilja. Politik är att ha en vision om ett gott samhälle. Politik är att ha en vision om en trygg och hållbar värld. Vi kan konstatera att vi har väldigt olika ideologisk syn på just detta.

När det gäller den palestinska myndigheten är det en miljömyndighet vi stöttar. I övrigt går inte svenskt bistånd till palestinska myndigheter. Det känner Magdalena Schröder till. Ann Linde har svarat på det många gånger.

Jag tappade bort frågan på slutet. Jag får återkomma.

Herr talman! Dessvärre är inte ansvarigt statsråd här och kan förklara prioriteringarna i budgeten, men jag hoppas att Annika Strandhäll kan ge svar på mina frågor.

Som svensk med finska rötter är jag stolt över att Sverige är en stor biståndsgivare med många bra mål för sitt bistånd. Ett av målen är att förbättra människors demokratiska rättigheter. Många områden anges: yttrandefriheten, rätten för hbtq-personer, kvinnors egenmakt och funktionsnedsattas rätt till ett jämlikt liv. Däremot nämns inte religionsfriheten i årets budget. Jag undrar om det ska ses som en mindre viktig demokratisk rättighet.

Tidigare var paradigmet att rika människors ökade tillgångar på något sätt skulle sippra ned till de fattiga. Det har dock visat sig inte vara fallet. Rapporter visar att samhällen med låga inkomstskillnader är mest jämlika och har avsevärt lägre andel fattiga.

I denna nya anda kom Agenda 2030, i vilken ett av målen är att minska ojämlikheten. Det har Sverige skrivit under på.

Ovanpå den gigantiska ojämlikheten i världen har pandemin svept fram. Vi har pratat här om alla konsekvenser av det. Regeringen har med rätta insett att det i årets budget krävs kraftfulla ekonomiska insatser, men de har delvis gått till ytterligare rutavdrag och skattelättnader som gynnar de rika.

Ingenting extra har gått till biståndet. Regeringen har inte ens tagit bort avdragen på biståndet som går till flyktingmottagning. I budgeten står det att avdragen görs i solidaritet med de länder som är avsevärt fattigare än Sverige och tar emot avsevärt fler flyktingar. Hade det inte varit en större akt av solidaritet om avräkningarna slopades och de pengarna i stället gavs som pandemistöd till flyktingläger?

Herr talman! Tack, Yasmine Posio, för frågorna!

När det gäller religionens vara eller icke vara i årets budget kan jag inte svara på varför det inte står med. Jag vet däremot att det från den socialdemokratiska sidan inte finns någon tvekan om vikten av att samarbeta med olika religiösa organisationer inom biståndsområdet. Det handlar om att nå fram till människor, och 80 procent av världens befolkning har någon form av trostillhörighet. Det är en viktig del. Jag ber att få återkomma i den frågan.

Vi kan väl vara eniga om att trickle-down economics inte precis har hjälpt på det sätt som man från början lanserade och trodde att det skulle göra.

När det gäller avvägningarna i budgeten är det något som regeringen gör i samarbete med samarbetspartierna. Vi har vårt januariavtal som vi utgår från. Man får inte heller glömma, Yasmine Posio, att Sverige i grund och botten har ett väldigt generöst och bra bistånd. Det står Socialdemokraterna upp för.

På ett mer personligt plan kan jag tycka att den coronamiljard som Vänsterpartiet föreslår i sin reservation är spännande. Jag är säker på att vi på många olika sätt kommer att få hantera och diskutera pandemins efterverkningar, förmodligen såväl inom biståndsområdet som inom andra områden och prioritera på olika sätt.

Herr talman! Tack, Annika Strandhäll, för svaret!

Som jag sa i mitt första replikinlägg är jag stolt över det svenska biståndet. Men det gör mig inte blind för det som skulle kunna göras bättre. Världen hänger samman. Det vi gör lokalt här i Sverige påverkar globalt och vice versa.

FN såväl som en mängd biståndsorganisationer har med gemensam röst sagt att pandemin har slagit undan en mängd av de framsteg som gjorts när det handlar om fattigdomsbekämpning. De säger att vi måste kraftsamla för att kunna nå målen i Agenda 2030. Därför har vi föreslagit till exempel coronamiljarden.

Däremot har regeringen tillsammans med Centern och Liberalerna valt att genom rutavdrag och skattelättnader ge de rika ännu mer. Det är olyckligt när skrämmande många fler riskerar att drabbas av fattigdom.

Herr talman! Man ska absolut inte ska vara blind för att det finns utvecklingspotential för vårt bistånd, inte minst i den tid vi nu lever i. Jag sa också i mitt anförande att det gäller att se till att varje krona verkligen används på rätt sätt och så effektivt som möjligt.

Det är som alltid i politiken; politiken är det möjligas konst. Man får inte heller glömma att regeringen satsar stort på andra områden som också lyfter dem som har de lägsta inkomsterna i Sverige. Det ser man om man tittar på hur budgeten fördelas när det kommer till exempelvis olika inkomstdeciler.

Herr talman! Det här året har inte liknat något annat, inte för dig, inte för mig, inte för Sverige och inte för världen. Den globala pandemi som har svept över så gott som varje land har satt människors liv, hälsa och ekonomi på spel. Vi vet att världen efter corona inte kommer att vara densamma som innan och att det är upp till oss att bygga tillbaka något bättre.

Vi är många som lever med de direkta konsekvenserna av pandemin. Vi kan inte träffa våra föräldrar, oroar oss för en äldre släkting och ser hur många människors ekonomiska trygghet drastiskt dras ifrån dem. Globalt ser vi hur fattigdomsbekämpningen och flickors tillgång till skola och utbildning har kastats långt tillbaka. Vi har anledning att känna oro över hur länge och hur starkt världens utveckling kommer att påverkas av det här året som gått. Men precis som alla andra typer av kriser slår inte heller den här jämlikt. Det är de redan mest utsatta som drabbas värst, och det gäller både i Sverige och i världen.

Precis som vi under hela året i denna kammare vänt på snart sett alla stenar för att ställa om sjukvården och rädda jobb, företag och försörjning måste världen och världssamfundet nu kraftsamla för att år av arbete för demokrati och mänskliga rättigheter och mot hunger och fattigdom inte ska gå förlorat. Under det här året har den extrema fattigdomen ökat för första gången sedan 1998. På bara ett år har antalet människor som lider av akut hunger fördubblats. Vi ser hur krisen riskerar att backa utvecklingen 10–15 år. Arbetet för förbättrad hälsa, tillgång till mat, minskad barn och mödradödlighet och flickors tillgång till utbildning rullas tillbaka.

Herr talman! I samhällen där de allra flesta av medborgarna lever för dagen och ur hand i mun har nedstängningar av samhället fått fruktansvärda konsekvenser. Hunger och fattigdom har satt käppar i hjulen för samhällets utveckling, och vi är många som oroas över hur lång tid det kommer att ta att vända denna utveckling. När skolor och arbetsplatser har stängt har många, framför allt flickor och kvinnor, tvingats tillbaka till hemmets fyra väggar. Om världen inte kraftsamlar nu riskerar vi en utveckling som under lång tid kommer att gå bakåt i stället för framåt.

När utvecklingen i världen går åt fel håll är svenskt bistånd och utvecklingsarbete viktigare än på mycket länge. Det vi gör och det vi väljer att inte göra kommer att få konsekvenser för en lång tid framöver. Vi står i dag inför en akut global klimatkris. Det är den rika minoritetens överkonsumtion som skapar denna kris, men det är ungdomar och människor i fattigdom som drabbas hårdast av konsekvenserna.

Organisationen Oxfam visar i sin rapport att den rikaste procenten i världen släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som den fattigaste hälften av jordens befolkning. De senaste 25 åren har de rikaste 10 procenten i världen släppt ut en tredjedel av den globala koldioxidbudget som skulle göra att vi klarar målen från Paris. Den fattigaste hälften har släppt ut 4 procent av koldioxidbudgeten. Det är en helt extrem ojämlikhet.

Det är dags att bryta den utvecklingen. Det är dags nu att rika länder tar sitt ansvar. Vi behöver omgående strypa våra utsläpp, och vi behöver betala på vår klimatskuld genom att stödja fattiga länders omställning. Det har vi också åtagit oss i Parisavtalet.

Herr talman! Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Svenskt bistånd bygger en bättre värld. Sverige är, vad högerkrafter än vill försöka få oss att tro, ett av världens rikaste och tryggaste länder. Vi har problem, och dem ska vi lösa. Men det ska inte ske på bekostnad av fattiga människor och demokratistöd till andra delar av världen. Att stå fast vid enprocentsmålet för svenskt bistånd var för inte alltför länge sedan en självklarhet för alla anständiga partier. Men den senaste tiden verkar det vara något som fler med en alltför stor enkelhet vill förkasta.

Svenskt bistånd fungerar, och det fungerar bra. Internationella utvärderingar och jämförelser har gång på gång slagit fast att vårt bistånd är träffsäkert och når världens mest utsatta människor. Särskilt viktigt är det svenska stödet för att stärka demokratin och civilsamhället. I länder som Uganda, Zimbabwe och Tanzania, där demokratin på olika sätt utmanas och hotas, är engagemanget från Sverige och från EU en demokratisk motvikt. Det gäller inte minst gentemot diktaturens Kina som investerar mångmiljardbelopp i utvecklingsländer i utbyte mot råvaror och resurser.

Vi ska fortsätta att slå vakt om demokratins grunder. Vi ska motarbeta korruptionen och ge människor möjlighet att ta ansvar och påverka samhället. Vi ska fortsätta att kämpa för att göra världen till en bättre plats.

Bistånd är inte välgörenhet, men det är inte heller medel som ska användas för att lösa inrikespolitiska utmaningar eller för att plocka politiska poäng på bekostnad av demokratiutveckling, anpassning till dem som drabbas värst av klimatförändringarna eller mänskliga rättigheter.

Det oroar mig att allt fler partier verkar vilja ge upp tanken på att Sverige kan bidra till en bättre och tryggare värld. Det handlar om partier som ser biståndet som en utgiftspost som kan lappa och laga andra hål i en budget som annars inte går ihop. Det är som om bristen på bistånd inte skulle märkas eller som om en minskning av biståndsbudgeten inte skulle ge någon effekt på det arbete som Sverige kan bidra till genom att vi just slår vakt om ett högt bistånd.

Moderaterna har gjort till ett signum att dra från biståndet för att fylla andra hål i en budgetmotion som i vanlig ordning gör vad den kan för att de rikaste i Sverige ska kunna bli ännu rikare. Det är tragiskt, men tyvärr inte förvånande. Det är djupt sorgligt att den internationella solidariteten är så svag. När vi andra ser en värld som behöver mer hjälp och stöd än på många år vill Moderaterna skära ned på biståndet och avvika från det mål om 1 procent som det hittills funnits en bred majoritet för.

Svenskt bistånd fungerar. Och varje tänkt neddragning är inte en lek med siffror, utan det betyder att insatser för en bättre värld offras i ett politiskt spel. Det är med våra biståndspengar som barnmorskor utbildas, kvinnor ges tillgång till preventivmedel, sjukhus byggs och demokratiska institutioner skapas. Varje biståndskrona är en investering i en bättre värld. Just det gör varje krona guld värd.

Jag yrkar med detta bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)