Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali

Fru talman! Ett fredsavtal skrevs under i Mali sommaren 2015. Nu genomförs avtalet med stöd av FN:s stabiliseringsinsats Minusma. Det svenska förbandet har en central och viktig roll i denna fredsprocess. Men det är tyvärr en långsam process. I och med detta är det viktigare än någonsin att FN finns på plats, att Sverige finns på plats, för att stötta och bistå. Detta är inte heller ett enkelt uppdrag. Precis som kom fram i debatten om Irak är det fråga om en komplex situation med stora säkerhetshot, många regionala förgreningar och oförutsedda händelser.

Vi har under det senaste året sett hur Minusma har utsatts för attacker. Under våren har det varit fyra attacker med indirekt eld mot supercampen och den svenska campen i Timbuktu. Attacken den 3 maj resulterade i en lätt sårad svensk soldat. Tyvärr resulterade attacken också i ett flertal sårade kamrater på supercampen och en stupad nigeriansk soldat.

Det svenska förbandet har visat på ett mycket gott föregångsmannaskap under och efter attackerna. Det svenska förbandet har omedelbart reagerat och inte visat på några tecken på att ge efter för terroristernas hot. Det är också därför det är viktigt att vi finns på plats. Det svenska förbandet ingjuter förtroende bland våra internationella kollegor när det tydligt visar att det inte ger sig eller ger efter. Attackerna har också visat att det svenska förbandet är rätt övat och utbildat samt att rätt förmågor finns på plats i form av sjukvård och resurser för utredning av attackerna.

Bilden av och ryktet om det svenska bidraget i Mali är vida känt. I oktober förra året hade jag förmånen att ta emot Malis försvarsminister, numera landets premiärminister. Han kände väl till vad det svenska förbandet i Timbuktu stod för. Svenska staten är alltjämt uppskattad av både FN och den maliska statens företrädare.

Jag har i många olika sammanhang på försvarsministermöten om så kallade UN peacekeeping operations i FN:s högkvarter i New York och i direkta kontakter med maliska företrädare haft mycket konstruktiva diskussioner om vad det svenska bidraget egentligen innebär. Det har varit mycket konstruktiva diskussioner där det har framkommit att Sverige tillför FN-systemet en ny kompetens när det gäller underrättelsemöjligheter. Arbetet innebär ett särskilt förtroende för oss i förhållande till FN. Det är kompetenser som FN-systemet tidigare har saknat.

Det svenska förbandsbidraget är en viktig del i att bygga upp FN:s kompetens på underrättelseområdet. Det är få länder inom FN-systemet som har möjlighet att medverka med så avancerade förband som Sverige. Därför blir vårt bidrag en viktig del i den samlade helheten.

Det har föreslagits att det svenska bidraget under normala omständigheter ska fortsätta att uppgå till ungefär 320 personer och omfatta ett underrättelsekompani, ett så kallat ISR-kompani, intelligence, surveillance and reconnaissance, med tillhörande stabs- och logistikfunktion.

Det svenska underrättelsebidraget har till uppgift att förse Minusma med kvalificerade underrättelser som syftar till att uppfylla säkerhetsrådets mandat och stödja fredsprocessen. Genom vårt underrättelsebidrag kan Sverige både utveckla FN:s underrättelseförmåga och även bidra med erfarenheter till andra länder.

Utöver vårt underrättelsebidrag föreslås också ett tidsbegränsat bidrag med taktiskt transportflyg till insatsen i form av en TP 84 med tillhörande personal för drift och underhåll. Till bidraget hör också en vaktstyrka. Det totala personalbidraget kopplat till flygtransportförmågan omfattar 60 personer.

Bidraget genomförs som ett gemensamt rotationsbidrag tillsammans med Norge, Danmark, Belgien och Portugal. Målet med det gemensamma bidraget är att kunna förse insatsen med en långsiktig transportkapacitet. Alla ni som har besökt insatsen på plats vet hur viktig kapaciteten är. Avstånden är långa, och terrängen är utmanande. Enligt planeringen kommer den delen av stödet att pågå under perioden november 2017 till april 2018.

Fru talman! Det svenska förbandet verkar i en komplex miljö med många aktörer i ett extremt klimat och ett område med bristfällig infrastruktur. Det har inneburit viktiga erfarenheter för förbandet och bidragit till att utveckla dess egen förmåga. Det är något som vi vill bygga vidare på. En förbättrad förmåga att agera tillsammans med andra länder och organisationer är en viktig aspekt.

I över 60 år har de blå hjälmarna bidragit till en fredligare och säkrare värld. Jag vill tacka de soldater och officerare som med stor professionalism och stort mod ovillkorligt arbetar med att skapa säkerhet och stabilitet. Jag vill också passa på att vända mitt tack till alla anhöriga som stöttat våra soldater på hemmaplan. Utan de anhörigas outtröttliga insats är våra soldaters insatser inte möjliga.

Det var en fin upplevelse att besöka förbandet i Mali, men det har också varit fina upplevelser att möta de soldater som kommer hem efter avslutad tjänstgöring, delta i olika medaljeringar och uppfatta deras stolthet över genomfört uppdrag.

Det är viktigt att Sverige finns med i dessa sammanhang och att Sverige bidrar till fred och stabilitet på olika områden runt om på jorden. FN:s Minusmaoperation är avgörande för stabiliteten i Mali. Vi ska vara stolta över de goda omdömen som våra förband har fått från Malis regering och FN på plats och i högkvarteret i New York.

Fru talman! Sverige och svenska soldater är uppskattade aktörer i internationella insatser. Det stämmer bra eftersom våra soldater är i toppklass.

I dag finns strax under 400 svenskar i internationella militära insatser, varav Maliinsatsen, Minusma, är den överlägset största med strax under 260 soldater.

Under december 2014 började personal ur det svenska underrättelseförbandet 01 anlända till den blivande campen utanför Timbuktu. Då hade den av Ing 2 uppsatta etableringsstyrkan Mali 00 arbetat med att bygga campen sedan november samma år. Nu har Mali 06 från I 19 i Boden och Arvidsjaur precis tagit över, så det har varit lite rotation.

I detta betänkande, Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali, förlänger vi insatsen ytterligare ett år till den sista juni 2018. Under ett halvår med start i slutet av 2017 utökas även styrkan med 60 personer och ett transportplan, TP 84 Hercules, för att bidra med flygtransporter i Mali. Jag håller med försvarsministern om att flygkapaciteten är viktig – det är ett stort land, och det är långt. Vi som var i Mali för ett tag sedan flög, och jag hade gärna flugit med ett svenskt Herculesplan.

Av det svenska bidraget i Mali är majoriteten placerad i Timbuktu, där huvuduppgiften i insatsen är av underrättelsekaraktär. I det svenska förbandet ingår även en sjukvårdsenhet, en analysenhet samt drift och underhåll.

Fru talman! Det hävdas att detta är den farligaste FN-insatsen sedan den i Kongo på 60-talet, och säkerhetsläget i norra och mellersta Mali har förvärrats ordentligt sedan 2016. I november 2016 hade 75 FN-soldater dödats i Mali sedan insatsens början 2013. Svenskarna med sin betydligt bättre utrustning och kanske även utbildning har tack och lov varit förskonade.

Fru talman! Dock inträffade den 3 maj i år en attack i anslutning till den svenska campen i Timbuktu. Som tur var skadades bara en soldat, och det relativt lindrigt. Det kunde ha gått mycket värre. Däremot gick det, som försvarsministern nämnde, lite sämre för campen bredvid. I förra veckan skedde ytterligare en attack, då mot den så kallade supercampen. Då klarade sig Sveriges camp utan några skador. Vi kan bara konstatera att läget är spänt.

Fru talman! Veckan före attacken på campen i maj var vi, några riksdagsledamöter från försvars och utrikesutskottet, på besök i Mali. Vi var i Timbuktu och fick en bra bild av situationen samtidigt som vi på plats kunde känna av det svåra uppdrag våra soldater har.

Timbuktu är en av världens varmaste platser, så bara det är en utmaning. Att i runt 50 graders värme bära tung skyddsutrustning är inget man kan betrakta som en walk in the park. När vi var där och åkte ut på patrull hade vi på oss skyddsväst, som väger ungefär 12 kilo, och hjälm. Jag kan berätta att det räckte. Våra soldater har betydligt mer utrustning på sig.

Att åka på patrull är en utmaning i sig, då det är väldigt ont om vägar. Mycket av transporterna går över sand och sanddyner – Timbuktu ligger i södra Sahara. Det är inte sällan man kör fast i sanddynerna och måste gräva loss Galten, som är det fordon man transporterar sig i. Det jag märkte under den tur jag åkte med på var att man hade lärt sig att ”läsa” sanddynerna relativt väl och kunde undvika de värsta ställena med lös sand. Nu är det upp till Mali 06 att lära sig samma sak.

På den svenska campen i Timbuktu har vi också en mycket bra sjukvårdsenhet. Den fungerar som allt från vårdcentral till enhet för avancerad kirurgi. Utmaningen för sjukvårdsenheten består i att kunna bemanna den med kompetent personal. Det löses i dagsläget med att man har kortare rotationer. Ett tag lånade vi även in läkare från Finland.

Den springande punkten är dock inte sjukvården utan hur eventuellt skadade soldater snabbt ska få vård. Jag har allt sedan vår första styrka kom på plats legat på i frågan om Medevac, det vill säga medicinsk evakuering. Till detta behöver man helikoptrar. Det var en bidragande orsak till att vi köpte in helikopter 16 Black Hawk till Afghanistan.

Nu är detta en FN-insats och följaktligen något som FN ska stå för. Det har varit många turer i frågan, från inga helikoptrar till helikoptrar som bara kunnat flyga dagtid och så vidare. Nu finns det helikoptrar, två om jag är rätt underrättad, som står på Timbuktus flygplats. Vi såg några helikoptrar där; jag utgår från att det var de. Problemet som finns i dagsläget – och tyvärr nog kommer att finnas kvar framöver – är FN-byråkratin. Att rekvirera en helikopter tar i bästa fall några timmar och i sämsta fall flera dagar. Det är inte tillfredsställande.

På grund av att Medevac-situationen ser ut som den gör är patrullernas aktionsradie starkt begränsad till max två timmar från campen. Som jag nämnde tidigare är det inte direkt några motorvägar man har att transportera sig på, så alla kan räkna ut att man inte kommer så väldigt långt från campen.

Ska man patrullera längre bort måste ett så kallat FST, forward surgical team, följa med. Det är ett minisjukhus som lastas på två släpvagnar bakom Galtarna. FST, alltså forward surgical team, består av ett tält med möjlighet till kirurgiska ingrepp och allt som följer med det. Det är alltså avancerat, det man tar med ut. Alla kan räkna ut att det är både personalkrävande och komplicerat.

Fru talman! Jag vill passa på att nämna de soldater inom vårt bidrag som vi har placerade i Bamako. De har en logistikfunktion och ser till att campen i Timbuktu får alla förnödenheter som behövs – ett väl så viktigt arbete som många gånger lätt glöms bort.

Fru talman! Vi moderater står givetvis bakom propositionen och deltagandet i den FN-ledda insatsen i Mali. Vi har dock en reservation tillsammans med de övriga allianspartierna och Vänsterpartiet som gäller utvärderingen av insatsen.

Vi vidhåller att den svenska insatsen inom ramen för Minusma bör utvärderas och löpande analyseras, särskilt med tanke på att regeringen aviserar att det svenska styrkebidraget till Minusmainsatsen ska vara långsiktigt. En väl genomförd analys kan ge viktiga lärdomar inför framtida engagemang när det gäller till exempel styrning, civil–militär samverkan, samverkan med mottagarlandets myndigheter, effekter för svensk kompetens och förmåga samt resultat på samhällelig nivå i mottagarlandet.

En förutsättning för att kunna genomföra en utvärdering är att uppföljbara mål formuleras. En stor utvärdering av den svenska insatsen i Afghanistan har nyss lagts fram. Där framkommer det bland annat att en del mål var orealistiskt satta. Vi anser därför att regeringen snarast bör formulera nationella uppföljbara mål för den svenska insatsen samt redogöra för hur man avser att utvärdera dessa mål.

Jag vill avslutningsvis passa på att tacka Mali 05 för besöket som vi gjorde där nere – det var väldigt lärorikt och gav oss mycket – och önska Mali 06 lycka till. Ta hand om er!

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Det jag tänker säga är en sak jag hade tänkt beröra redan i mitt inledningsanförande.

Vi kommer att återkomma från regeringens sida i utvärderingsfrågan och följa upp det här resonemanget och det tillkännagivande som finns i riksdagen när det gäller den delen. Vi återkommer alltså på den punkten. Jag har noterat att den typen av önskemål finns.

Det här med målformuleringar är alltid en intressant fråga. Man kan väl säga så här: Om man har en övergripande kappa är målet för den svenska insatsen att bidra till att uppfylla Minusmas mandat enligt säkerhetsrådets resolution och därigenom bidra till förbättrad säkerhet i Mali samt till att understödja långsiktigt hållbara lösningar av krisen i landet. Där ingår den svenska styrkan som en del i en större helhet, och vår specifika uppgift är att leverera ett underrättelsebidrag till den samlade insatsen. Det är väl någonstans i det häradet man måste röra sig när man formulerar de här sakerna.

När det gäller sjukvårdsinsatsen som återkommande har diskuterats vet jag inte hur många gånger jag har tagit upp detta i olika varianter med FN och dess representanter. Senast i samband med min resa till USA tog jag upp det med FN:s representanter. Men vi kan också notera att det just nu finns en civil kontraktör som även har förmåga att flyga i mörker. Vi har alltså inga delade meningar om det här.

Sedan är det inte enkelt att alltid klara ut allt med omedelbar verkan i förhållande till FN. Det är nog ett problem som alla ministrar har upplevt i en eller annan form.

Fru talman! Det hade varit klädsamt om det här med utvärdering hade kommit upp i det sammansatta utskottet. Då hade vi säkert kunnat komma överens om en bra skrivning, och i så fall hade vi kunnat ha ett mer eller mindre rent betänkande. Det finns ju ingen anledning till att vi ska ha reservationer om de inte behövs. Vi reserverar oss inte för själva reserverandets skull utan för att komma framåt. Men det är bra att det kommer någonting. Då har det hänt något. Det är jättebra.

Jag håller med försvarsministern om att det är viktigt att man har realistiskt satta mål. Vi hade för ett tag sedan Afghanistanutredaren Tone Tingsgård hos oss i utskottet med en väldigt bra dragning. Jag är väldigt glad att hon kom dit – vi fick en helt annan syn på detta än vad man har getts medialt. Det är lite tråkigt med den mediala bilden, tycker jag. Vår insats i Afghanistan har varit viktig, och våra soldater har gjort ett väldigt bra arbete, men det har framstått som att det inte riktigt var så. Vissa målformuleringar var dock lite fel gjorda, och det är viktigt att man gör rätt.

När det gäller Medevac: De här helikoptrarna kan flyga i mörker, men kruxet är att det tar sådan tid. Det berättas att någon soldat hade skadats någonstans och att det hade tagit flera timmar innan man fick fram en helikopter. Det är inte tillfredsställande. När vi diskuterar traumavård här i Sverige pratar vi om ”the golden hour”. Det är lika viktigt med ”the golden hour” oavsett om man är i Malis öken eller om man är på vägarna runt Sollefteå. Men ligg på, absolut! Man måste göra någonting åt byråkratin, så att man kan använda helikoptrar. De borde kanske kunna användas till annat också, inte bara till Medevac-förmåga.

Fru talman! Vi kan konstatera att vi är överens om det här med Medevac och sjukvårdsdelen och att vi jobbar för samma sak. Sedan kanske det är så att vi möter samma typ av problem och hinder också. Vi ska göra vad vi kan, och vi har verkligen försökt stöta på i den här frågan på olika sätt.

Jag har sagt vad jag behövde säga om utvärderingsfrågorna. Regeringen avser att återkomma i det sammanhanget. Jag förutsätter att man gör detta på ett relevant och bra sätt.

Fru talman! Jag tycker att det är bra. Det är viktigt att en stor del av majoriteten i Sveriges riksdag är överens om sådana här insatser och över huvud taget när det gäller försvars- och utrikesfrågor. Det är en styrka att vi är det. Jag tror på dig, försvarsministern, men jag kan komma att ligga på igen, som du förstår.

Fru talman! Vi sverigedemokrater ser FN som det primära samarbetsorganet för att hantera konflikter och värna fred och säkerhet i vår värld. En grundläggande förutsättning för internationella insatser ska vara ett tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd. Därför är vi också positiva till att förlänga den svenska insatsen i Mali.

När vi i riksdagen beslutar att skicka svenska soldater utomlands tar vi också ett stort ansvar för deras liv. Därför måste det ställas höga krav på att FN kan organisera sådana här insatser och leva upp till de krav som måste ställas. Annars riskerar FN att förlora sin roll. Det blir då svårt för oss som är positiva till FN-ledda insatser att motivera varför vi ska skicka svenska soldater till dessa insatser.

I fallet Mali känner vi alla till problemen med Medevacen. Här menar vi att regeringen måste trycka på för att FN ska fungera bättre i sina insatser framdeles.

Fru talman! Det är även av vikt att insatserna har tydliga mål och en genomtänkt strategi för att insatsen ska kunna bidra till fred och stabilitet, men också att vi på ett ordentligt sätt kan utvärdera våra egna insatser.

När regeringens proposition 2015/16:119 förra året behandlades i riksdagen ställde sig riksdagen bakom det som anfördes av det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet om behovet av att utvärdera och löpande analysera den insats som Sverige genomför i Mali. Utskottet hade då fått information om att Försvarsmakten fortlöpande utvärderar samtliga insatser, såväl nationella som internationella.

Utskottet menade att en väl genomförd analys kan ge viktiga lärdomar inför framtida engagemang när det gäller exempelvis styrning, civil–militär samverkan, samverkan med mottagarlandets myndigheter, effekter för svensk kompetens och förmåga samt resultat på samhällelig nivå i mottagarlandet. En förutsättning för att kunna genomföra en utvärdering är att konkreta och uppföljbara mål formulerats för den svenska insatsen. Utskottet gjorde bedömningen att det mål som anges i propositionen inte var tillräckligt för detta ändamål samt noterade att regeringen i propositionen aviserade att man avsåg att återkomma till riksdagen med förslag om nya svenska bidrag till Minusma och att regeringen i detta sammanhang borde formulera uppföljbara mål för den svenska insatsen och ange hur man avser att utvärdera den mot de uppställda målen.

I proposition 2016/17:128, som utskottet nu behandlat, skriver regeringen: ”Målen för Sveriges deltagande i insatsen är att bidra till att uppfylla MINUSMA:s mandat enligt säkerhetsrådets resolution och därigenom bidra till förbättrad säkerhet i Mali, till att Malis regering återfår kontroll över hela landet och till att understödja långsiktigt hållbara lösningar på krisen i landet.” Ingenstans står det dock att regeringen i enlighet med tidigare riksdagsbeslut ämnar utvärdera och löpande analysera insatsen efter uppföljbara mål.

Fru talman! Vi sverigedemokrater anser att det, liksom vid andra internationella insatser, bör göras en ordentlig utvärdering och uppföljning av deltagandet och att riksdagen bör få ta del av en sammanställning av erfarenheter som hittills gjorts av den svenska insatsen genom en återrapport. I utskottet var vi därför beredda att stödja den borgerliga motionen om att regeringen senast i september 2017 bör återkomma och fastställa konkreta nationella mål för att kunna utvärdera de insatser som Sverige genomför i Mali.

Vi anser att utskottsbetänkanden om svenska utlandsinsatser bör ha ett generellt krav om tydliga konkreta mål som kan följas upp och utvärderas. Men vi kunde konstatera att utskottsmajoriteten, däribland de borgerliga partierna, inte ansåg detta i ett betänkande om den svenska insatsen i Irak som vi debatterat tidigare i dag. De borgerliga partierna, som missat att kräva detta i en egen motion, ville inte stödja vårt yrkande.

Vi ansåg att båda betänkandena bör ha samma inriktning vad gäller krav på mål och utvärdering. Därmed valde vi att inte stödja de borgerliga partiernas yrkande. I stället konstaterar vi, liksom utskottsmajoriteten, dels att regeringen i skrivelse 2016/17:75, Riksdagens skrivelser till regeringen – åtgärder under 2016, uppgett att berört tillkännagivande ännu inte har slutbehandlats, dels att utvärderaren till Afghanistaninsatsen föreslagit att en särskild funktion inom Regeringskansliet bör inrättas och få ansvar för att utarbeta förslag till en strategi för kommande internationella insatser samt att den övergripande strategin bör ange målsättningar, tidslinjer och arbets- och ansvarsfördelningen för de olika delarna av den svenska insatsen.

Jag kan, fru talman, bara beklaga att de borgerliga partierna sitter kvar i sandlådan och att prestige går före att få igenom sin egen politik. Vi har sett detta i så många andra sammanhang denna mandatperiod att jag inte längre förvånas, även om jag hoppats att det skulle förändras. Men det förtjänar i alla fall att lyftas fram och åskådliggöras inför väljarna. Med anledning av just detta har vi lämnat ett särskilt yttrande i betänkandet.

Fru talman! Vi har föreslagit att Sverige ska se över vilka förstärkningar av de humanitära insatserna i Mali som är relevanta för att medverka till en minskning av påfrestningarna för den civila befolkningen. Under 2017 kommer 620 000 barn i regionen att vara i behov av nutritionsbehandling. Särskilt drabbad är regionen Timbuktu, där 17 ½ procent av befolkningen lider av akut undernäring. År 2015 uppgick det humanitära stödet till 64,7 miljoner kronor och 2016 till 62 miljoner kronor, detta trots att behovet av humanitärt stöd ökat enligt FN:s statistik. Enligt FN är i dag ca 3,7 miljoner människor i Mali drabbade av livsmedelsbrist och i behov av humanitärt stöd, vilket nästan är en fördubbling jämfört med förra gången denna fråga var uppe för behandling i riksdagen.

Jag vill därför yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 2. Samtidigt vill jag passa på att rikta ett stort tack till alla våra duktiga soldater som tjänstgör eller har tjänstgjort i Mali. Ett varmt tack för era värdefulla insatser!

I detta anförande instämde Mikael Jansson (SD).

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Mycket har framförts om vikten av den här insatsen och av att den görs med fokus på att nå långsiktiga resultat och att stabilisera området, inte minst för att få fred och säkerhet. Det här är en viktig insats som vi står bakom, och vi vill arbeta för att den ska få så stor effekt som möjligt. Vi deltar i Europasamarbete med insatser, liksom i FN-arbete, och gör samlade insatser för att nå så bra resultat som möjligt.

Jag hyser beundran för och tacksamhet mot dem som har tjänstgjort i tidigare insatser, dem som tjänstgör i den nuvarande insatsen och dem som kommer att tjänstgöra i kommande insatser och förbereder sig inför dessa tuffa uppdrag. Det handlar om att samverka med andra och att också ta de situationer som möter våra utsända på största allvar. Det är en krävande miljö. Det är en av de tuffaste, som vi också har hört berättas av dem av våra utskottskollegor som har besökt insatsen på plats i Afrika. Det är värme, och det är en hög konfliktnivå med terrorattacker och attentat som påverkar operationerna.

Detta blir det fjärde riksdagsbeslutet om en förlängning av mandatet för insatsens arbete. När vi förra året diskuterade och tog beslut om insatsens fortsättning gjorde riksdagen två tillkännagivanden. Det ena handlade om uppföljbara mål för att kunna utvärdera de insatser som Sverige gör inom ramen för Minusma. Det andra handlade om nödvändiga initiativ för att säkerställa att det finns tillräcklig tillgång till medicinsk evakuering inom ramen för insatsen.

Regeringen kommenterar och uppger att dessa skrivelser fortfarande bereds inom Regeringskansliet. Vi kan väl bara konstatera att beredningen har pågått under hela det innevarande året. Man kan ställa frågan hur lång tid som egentligen behövs för att behandla denna typ av tillkännagivanden i en sådan viktig insats. Man bör också poängtera hur viktigt det är att det återkopplas till riksdagen och att man utvecklar arbetet.

Centerpartiet står tillsammans med flera andra partier i riksdagen kvar vid uppfattningen att den svenska insatsen inom ramen för Minusma bör utvärderas och löpande analyseras, särskilt med tanke på att det är en insats som uppges bli långsiktig. En förutsättning för att kunna genomföra en utvärdering är att konkreta och nationella uppföljbara mål för den svenska insatsen formuleras. Det är en viktig utgångspunkt inte bara för riksdagens arbete utan för all offentlig verksamhet att vi ska kunna ha så precisa och konkreta målsättningar som möjligt för att kunna nå bästa möjliga resultat och också återkoppla till den resurs som avsätts i samband med en insats.

Vi har tagit del av utvärderingen av Afghanistaninsatsen. Liksom i den tidigare debatten om Irak handlar det också här om att det finns en övergripande strategi för hela engagemanget, i det här fallet i Mali.

En huvuduppgift för det svenska bidraget är att leverera relevanta och efterfrågade underrättelseoperationer till insatsens underrättelseenhet och ledning. Mali är ett av världens fattigaste länder. Vi utgår från och hoppas att våra svenska insatser får önskad effekt och också kan bidra till en stabilitet i området. Jag tycker att det är positivt med utvecklingen med både flygtransportbidrag och det starka engagemang som präglar våra utsända i insatsen.

Jag vill också instämma i det varma tacket till alla berörda och engagerade som deltar och kommer att delta i denna viktiga insats.

Fru talman! Propositionen handlar om Mali, men jag ska börja med att tala om Afghanistanutredningens slutsatser. Säkerhetsläget i Afghanistan i dag, konstaterar man, är nedslående. De afghanska säkerhetsstyrkorna uppvisar betydande brister. De svenska militära insatserna har inte lyckats bidra till hållbar säkerhet. Utredningens slutsats är att det övergripande sett föreligger en mycket bristfällig måluppfyllnad för det svenska engagemanget i Afghanistan under tiden 2002–2014.

Det mesta gick dåligt eller inte alls, med ett undantag. Utredningen bedömer nämligen att det föreligger en tillfredsställande måluppfyllnad när det gäller Sveriges trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella militära insatser. Samarbetet mellan Nato och Sverige som partnerland utvecklades. Jag hoppas att det bärande motivet för insatsen inte var att vara duktiga inför Nato.

Nåväl, det blev alltså ett sämre säkerhetsläge för den afghanska befolkningen efter insatsen – allt till priset av 18,2 eller möjligen 27,5 miljarder kronor; spannet är ganska stort. Resultatet blev sex döda svenskar och fortfarande i den dag som är ett okänt antal döda afghaner. Det är en delmängd av de 25 000 som dött bara de senaste åtta åren, varav 11 500 dog 2016. Av dem var 3 500 barn.

Varför pratar jag då om Afghanistan? Jo, det är mot denna bakgrund som jag yrkat bifall till Alliansens reservation nr 1, som gäller mål och utvärdering. Jag ska dock erkänna att det också i propositionen finns skrivningar i rätt riktning, men de ansåg inte utskottet var till fyllest när de dök upp vid den förra propositionen. Vi borde väl vara överens om att det gäller även nu?

En förutsättning för att kunna genomföra en utvärdering är att man först har uppställt relativt konkreta och för vår del nationella och uppföljbara mål. De får gärna vara tidssatta. Det bör formuleras för den svenska insatsen. Utvärderingen av Afghanistankriget visar också på vikten av att tidigt fastställa en övergripande strategi som gäller hela engagemanget. Där bör man gärna också ha en tanke om exit.

Mot bakgrund av vad vi lärt oss bör regeringen snarast formulera dessa mål för just Maliinsatsen och berätta hur man avser att utvärdera insatsen i förhållande till målen. Detta är ju viktigt för oss som fattar beslut.

Det är också viktigt för de soldater som på vårt uppdrag riskerar sina liv under ganska tuffa förhållanden i Mali. Ett stort tack till dem och till andra deltagande i olika missioner som vi i dag debatterar!

Detta säger jag då vi i grunden stöder den svenska insatsen i Mali, som blivit nödvändig inte minst på grund av Natoinsatsen i Libyen som satte hela regionen i brand.

Fru talman! Jag kunde på grund av tidsbrist inte i den tidigare debatten bemöta Stig Henrikssons utfall mot Sveriges olika internationella insatser de senaste 15–20 åren. Han hävdar att resultaten i fråga om Afghanistan och Libyen snarare blev försämringar än förbättringar. Det kan man naturligtvis diskutera. Det finns tecken som tyder på båda dessa utfall.

Men det som är alternativet, som är det som Stig Henriksson tycks förespråka framför ett internationellt engagemang för freden, är att Sverige som land ska stå och titta på när Muammar Gaddafi låter sitt artilleri skjuta rakt in i civila sjukhus i Benghazi. Det kan väl ändå aldrig vara ett alternativ? Det är väl vår plikt att försöka bidra och försöka göra situationen bättre och mer human?

Sverigedemokraterna röstade inte heller på sin politik i det sammansatta utskottet. Det är precis som Björn Söder säger: Han var beredd att stödja Alliansens reservation i det här betänkandet, men eftersom Alliansen inte var beredd att stödja hans reservation när det gällde Irak avstod han från detta. Han röstade alltså inte på sin politik. Frågan, fru talman, är: Vem är det som sitter i sandlådan med hink och spade?

Det är viktigt med nationella, utvärderbara mål för insatser. Särskilt viktigt är det när dessa insatser är långsiktiga och dessutom i hög grad dödliga. Insatsen i Mali är den dödligaste FN-insatsen någonsin.

Vi har nu hört försvarsministern under några års tid prata om sin kommunikation med både Ladsous och numera Lacroix beträffande helikoptrarnas vara och möjligheterna till Medevac. Och i skenet av vårens fyra granatattacker mot den så kallade supercampen i Timbuktu börjar jag nu ställa mig frågan: När är det tid för Sverige att, i likhet med i Afghanistan, tillföra denna viktiga resurs självt?

Det brukade heta i Afghanistan att Gud är svensk och att svenskarna har en enorm tur i alla sammanhang. Men tyvärr kan olyckan vara framme. Om det landar en 12 centimeters granat i ett svenskt förläggningsområde kan utgången bli synnerligen allvarlig och kritiken mot insatsen fruktansvärd. Min fråga till försvarsministern är därför: Vid vilken tidpunkt är regeringen beredd att överväga att vi tillför egna Medevac-helikoptrar, precis som i Afghanistan?

Flera har i dag tackat de män och kvinnor som gör insatser internationellt. Även jag vill göra detta. Dessvärre har jag inte möjlighet att delta vid medaljeringsceremonin i Lund nästa fredag, eftersom jag har en interpellationsdebatt med försvarsministern.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1.

(forts. § 9)

Herr talman! Propositionen handlar om Mali, och vi talar lite grann om Libyen. Men det är ganska logiskt, för det är naturligtvis bland annat på grund av det stora misslyckandet i Libyen som Mali har de problem man har i dag.

Allan Widman ser bara ett enda alternativ till att förstöra ett helt land och få terrororganisationer att sprida sig som maskrosfrön: att stå och titta på. Nej, så är det inte. Det finns ett otal andra saker. Jag vill bara påminna om att Vänsterpartiet var med på den första insatsen i Libyen när det handlade om att upprätthålla FN-resolutionen om ett flygförbud. Det var sedan, när man flagrant bröt mot detta, och gjorde allt annat, bröt mot både folkrätt och resolutioner, som vi inte längre var med. Men jag förstår att Allan Widman står kvar.

Det finns nu sedan drygt ett halvår, nästan ett år, tillbaka en brittisk parlamentsrapport som analyserat utbrottet i Libyen. Där konstaterar man en del förfärliga saker. Den brittiska regeringen har inte kunnat bestyrka påståendet, som även Allan Widman citerar här, om massiva övergrepp från Gaddafis sida mot civilbefolkningen. Det ska gudarna veta att Gaddafi inte var någon ljusgestalt i historien. Han förtryckte sitt eget folk. Men de saker som man påstod för att motivera kriget hade helt enkelt inte ägt rum.

Av rapporten framgår att Natokoalitionen och därmed Storbritannien bröt mot FN-resolutionen, att flygattackerna riktades mot den libyska regeringen med följd att Gaddafi mördades och regeringen störtades, att markstyrkor sattes in och att vapenembargot kringgicks genom insmugglade vapen till rebellerna. De konstaterade att ville man skydda Benghazi hade man nått det målet redan efter ett dygn. Men Allan Widman står kvar.

Det finns flera alternativ. Det är de vi måste titta på innan vi kastar oss ut i sådana operationer.

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att jag delar Stig Henrikssons principiella åskådning. När man deltar i operationer av det slag som till exempel har varit i Afghanistan är det viktigt att man har en väldigt bred verktygslåda.

Jag tror att en av de viktigaste slutsatserna just för Afghanistan handlade om att man väldigt snabbt vann en militär seger och upprättade relativ god säkerhet i landet. Men till följd av att man misslyckades med att ge afghanerna en tro på framtiden och ge det bistånd och den återuppbyggnad som behövdes förlorade man greppet om situationen. Därefter blev det väsentligt sämre.

Jag tror inte bara på militära insatser. Vi behöver jobba mycket mer med både bistånd och politiska åtgärder av olika slag. Med det sagt minns jag själv personligen fortfarande bilderna från svensk tv där sjukhus i Benghazi visades upp utbombade av just Gaddafis artilleri. Jag vill också minnas att FN:s säkerhetsråd faktiskt beslutade om insatsen. Allt kan rimligtvis inte ha varit påhittat ens av Nato. Det vägrar jag att tro, herr talman.

Herr talman! Jag hänvisar återigen till den brittiska parlamentsrapporten. Där visar de tydligt att det mesta var hittepåhistorier för att motivera ett krig som man gärna ville ha av helt andra skäl.

Jag tycker ändå att det är bra att Allan Widman tar upp detta med en bred verktygslåda, tyvärr med tillägget ”med inte bara militära insatser”. De flesta militära insatser – Afghanistan, Irak och Libyen – har i grunden misslyckats. Låt oss för guds skull hoppas att Mali inte blir ännu ett exempel i den långa raden. Det misslyckandet kostar inte enstaka liv här och där. Bara i Irak räknar man med 600 000 dödsoffer fram till 2006, 2008 eller något sådant.

Man måste ändå se: Vad fanns det för andra krigsmål? I den brittiska parlamentsrapporten har de snappat upp information om Nicolas Sarkozys mål: Ett starkt krav att få större del av Libyens olja. Öka det franska inflytandet i Nordafrika. Stärka Sarkozys politiska ställning i Frankrike. Ge franska militären en chans att skapa sig en starkare ställning i världen. Motverka Gaddafis långsiktiga plan att Libyen skulle ersätta Frankrike som den dominerande makten i det fransktalande Afrika.

Det var tyvärr de verkliga krigsmålen. Men jag tackar Allan Widman för att vi ändå diskuterar den bredare verktygslådan som vi ibland glömmer bort både hemma och när vi talar om internationella insatser. Nu har jag förstått att nästa replikskifte handlar om vem som sitter i sandlådan. Det kan i och för sig vara lämpligt när vi har en proposition om ett ökenland som Mali.

Herr talman! Jag är inte säker på att USA, Ryssland, Kina och Storbritannien var så allvarligt oroade över Sarkozys politiska karriär. Jag tror att de hade helt andra bevekelsegrunder.

Herr talman! Med det sagt är jag nog inte beredd att sätta så mycket tilltro till den parlamentariska rapporten, som jag själv inte tagit del av. För mig var situationen helt uppenbar, och den är det än i dag. Muammar Gaddafi vände sina vapen, som nästan alla diktaturer till sist gör, mot den egna befolkningen.

Visst skulle vi ha jobbat mer med bistånd och mer med diplomati och politik. Men det handlade också om att avbryta en humanitär katastrof som pågick i landet. Sedan håller jag med om att efterarbetet var alldeles för dåligt.

Herr talman! Allan Widman anser att det är vi i Sverigedemokraterna som sitter i sandlådan med hink och spade. Visst, det kan man tolka det som när vi valde att inte stödja Alliansens motion i betänkandet därför att vi inte fick stöd för vårt yrkande i Irakbetänkandet. Man kan tolka det som att vi är tjuriga ungar som sitter där i sandlådan.

För oss är det viktigare att vi behandlar utlandsinsatserna på likartat sätt vad avser krav på uppföljning och utvärdering. Det vore ytterst märkligt om vi gjorde annorledes. Om nu utskottsmajoriteten i Irakbetänkandet anser att det räcker att hänvisa till regeringens skrivelse till konstitutionsutskottet och att Afghanistanutredningen föreslår en särskild funktion på Regeringskansliet som har ändamålet att ansvara för förslag och strategi för bland annat målsättningar, anser vi att det rimligtvis bör räcka i det här betänkandet. Om Alliansen hade valt att stödja vårt förslag i Irakbetänkandet hade vi kunnat få till stånd andra formuleringar både i Irakbetänkandet och i Malibetänkandet.

Herr talman! Jag kan återigen konstatera att Alliansen låter prestige gå före att få igenom sin egen politik. Därmed anser jag att det är allianspartierna som sitter där i sandlådan med sin hink och spade och inte vi.

Herr talman! När Björn Söder gör klart för det sammansatta utskottet att trots att han tidigare markerat att han skulle stödja Alliansens förslag när det gäller nationellt utvärderingsbara mål i ett avgörande skede säger att om ni inte stöder mitt förslag kommer jag inte att stödja ert förslag närmar man sig en punkt där orden politisk utpressning känns adekvata.

Så är det i Alliansen: Vi gör politik i Alliansen tillsammans, men vi gör på de här områdena inte politik tillsammans med Sverigedemokraterna. Däremot kan Sverigedemokraterna om de önskar, och det har hänt vid flera tillfällen, naturligtvis stödja Alliansens olika förslag.

Nu är det ändå min grundläggande uppfattning att vi kanske inte behöver yrka på varenda en av våra insatser när de ska förlängas att det ska tillföras nationellt utvärderingsbara mål. Jag tycker att det är mycket bättre, herr talman, om vi får ett bredare grepp så att det blir en stående rutin för regeringen. Den kommer inte till riksdagen om den inte vet vad målen är. Den kommer inte till riksdagen om den inte vet på vilka grunder och premisser man ska ta sig ur en internationell insats. Det bör bli en rutin.

Med det sagt är väl saken löst när regeringen nu återkommer med en proposition vad avser strategin för våra internationella insatser.

Herr talman! Vi är inte oense om att vi ska ha uppföljningsbara mål, ordentliga utvärderingar och liknande. Allan Widman får kalla det politisk utpressning om han vill. Samtidigt står Allan Widman här i talarstolen och gör klart att man inte gör politik med Sverigedemokraterna. Det visar att i stället för att kunna få igenom sin egen politik sätter man prestigen före genom att man inte ska göra upp med Sverigedemokraterna. Annars hade ni kunnat få igenom den här politiken.

För oss handlar det om att vi ska ha likartade skrivningar när det gäller utlandsinsatserna. Det är väldigt märkligt att man ska kräva konkretiserade mål och ha ordentlig uppföljning när det gäller Maliinsatsen men inte bryr sig om det när det gäller Irakinsatsen. Då tycker man att det räcker att hänvisa till regeringens skrivelse till konstitutionsutskottet och den kommande tjänsten som antagligen ska inrättas på Regeringskansliet.

Tycker man det i det ena fallet bör man tycka det i det andra fallet. Det var så vi resonerade. Vi tycker att det viktiga är att man har likartade skrivningar. Vi hade kunnat få till en skarpare formulering, ett tillkännagivande till regeringen, om detta tillsammans. Men Liberalerna tillsammans med de övriga allianspartierna valde att inte kunna erkänna, vilket man gjorde i slutet rum, att man hade glömt att motionera om detta i Irakbetänkandet.

Ni ville inte erkänna att ni hade missat att motionera om detta. När det gällde Malibetänkandet erkände vi att vi hade missat att ta med det i vår följdmotion, men vi var beredda att backa upp Alliansen. Ni kunde dock inte backa upp vårt förslag, trots att ni själva hade missat att motionera om detta, vilket en ledamot för ett av allianspartierna erkände för oss.

Jag tycker att det är beklagligt att man undvarar att få igenom sin egen politik med hänvisning till att man inte ska göra upp med Sverigedemokraterna eller stödja ett SD-förslag.

Jag tycker att det är bra att detta åskådliggörs för väljarna. Det har ju hänt tidigare under mandatperioden att man inte är beredd att driva igenom sin egen politik när man kan.

Herr talman! Alliansen utgör såvitt jag vet ett potentiellt regeringsalternativ och kommer bland annat att inom kort mötas i ett kök i Nacka för att fortsätta att bygga detta regeringsalternativ.

Det är ganska naturligt i politiken – och det har varit så under mina tre decennier – att man bygger politik i de grupperingar som man har bestämt sig för att man kan representera gemensamt. Därför, herr talman, finns det inte på kartan för mig att jag ska sitta i några slutna rum och göra några erkännanden för Björn Söder. Jag vill bestämt påpeka att åtminstone jag själv aldrig har suttit i något slutet rum och kommit med sådana erkännanden till Björn Söder.

Det hör också till saken att insatsen i Irak och insatsen i Mali är skilda insatser. Den i Mali har varat under mer än tre års tid, medan vi inte har varit lika länge i Irak. I Mali är vi mångdubbelt fler, och jag tror att alla som sitter här i kammaren och som har följt debatten förstår att insatsbehovet i Mali är väsentligt mer långsiktigt än det kanske är i Irak.

Alla dessa skillnader, herr talman, gör att det för oss var mer naturligt att yrka bifall till nationellt utvärderingsbara mål just i fråga om Mali, som riksdagen dessutom tidigare har lämnat ett tillkännagivande om.

Herr talman! Vi diskuterar här i eftermiddag det svenska deltagandet i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali. Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 2, som handlar om mål och utvärdering.

Den svenska insatsen kommer att uppgå till ungefär 320 personer på plats. Senare under året kommer det också att tillkomma ett flygtransportbidrag på ungefär 60 personer, från slutet av 2017 och ett halvår framåt.

Syftet är att Sverige ska hjälpa till som deltagare i insatsen och stödja och påskynda ansträngningarna att genomföra FN:s säkerhetsresolution med efterföljande resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet.

Herr talman! Som har påpekats här tidigare är detta en tuff insats. Man räknar med att Minusma är det farligaste uppdraget som finns för närvarande. Fram till i mars i år har 116 personer i Minusmas personal dödats i 72 olika attacker och dåd.

Utöver underrättelseförbandet bidrar Sverige med ett antal stabsofficerare på olika FN-staber i Mali.

Det råder även fortsättningsvis en väldigt svår och tuff situation i Mali. Islamistiska grupper, bland annat al-Qaida, startade ett uppror redan 2011−2012. Sedan 2013 är det FN:s nuvarande styrka i Minusma som formellt ansvarar för säkerheten i Mali.

Norra Mali, som av separatisterna kallas Azawad, har blivit ett laglöst område. Flera västerlänningar, däribland svensken Johan Gustafsson, befinner sig i fångenskap hos islamistgrupper.

Detta är ett viktigt bidrag från Sverige, och det är någonting som vi backar upp till hundra procent. Anledningen till att vi har en speciell reservation är att detta måste utvärderas på ett tydligt sätt.

Allra sist vill jag ännu en gång påpeka att vi är skyldiga ett stort tack till alla soldater som är ute och, med risk för sitt eget liv, står upp för det som vi har tagit beslut om. Vi är skyldiga dem och alla deras anhöriga ett stort tack.

Herr talman! Under den här våren har ledamöter från både utrikesutskottet och försvarsutskottet i olika konstellationer besökt ett antal av de svenska internationella insatserna.

Dessa besök är värdefulla för att bilda sig en uppfattning om det som vi annars – normalt sett – får mycket text, många föredragningar och mycket information om. En del av informationen är så känslig att den till och med är hemlig.

Att på plats kunna se verkligheten som våra insatser verkar i, att kunna möta personalen och att kunna följa med verksamheten ut i fält är väldigt värdefullt för dem av oss som har den möjligheten.

Det handlar om erfarenheter och observationer som alla dessa ledamöter tar med sig in i det fortsatta arbetet, såväl i utrikesutskottet och i försvarsutskottet som i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet. Flera ledamöter har i de olika debatterna tidigare i dag också återkommit till det som de själva har varit ute och sett och upplevt under dessa resor.

Själv ledde jag i slutet av april en delegation som besökte insatsen i Mali. Jag mötte där personal som är utsänd och som naturligtvis har ett väldigt svårt uppdrag.

Vi besökte personalen och bodde med personalen på campen, i tält, ute i öknen. Vi patrullerade tillsammans med personalen.

Vi kunde konstatera att den attityd och de människor som mötte personalen ute i en by som vi var med och besökte och patrullerade i var mycket uppskattande. Det var uppenbart att den svenska personalen var välkommen och att den svenska insatsen var uppskattad av de människor som bodde där och som naturligtvis hoppas på en bättre framtid i ett bättre, säkrare och fredligare Mali.

Vi kunde under vår resa till Mali, som så många gånger förr när vi rest ut till våra insatser, konstatera att personalen har stor kunskap och starkt engagemang. Det är roligt att se. Man blir stolt över det man ser och det man möter.

Jag skulle säga att det finns anledning för alla i Sverige att känna stolthet över den personal som vi har ute på dessa internationella insatser.

I dessa debatter talar vi ofta om den militära personalen, men vi ska komma ihåg att det också finns annan personal ute på internationella insatser: civil personal och även poliser. Dem talar vi inte lika ofta om, men de gör också värdefulla insatser som är värda att uppmärksamma.

I debatterna och diskussionerna om våra internationella insatser hamnar fokus ofta – helt naturligt – på det militära. Så blir det också när vi besöker insatserna. Men jag vill fästa allas uppmärksamhet på att det inte enbart var besök och möten i den militära delen som gjordes i Mali. Vi var också i huvudstaden Bamako, där vi hade en rad politiska möten och diskussioner.

Det som vi diskuterade var bland annat genomförandet av fredsavtalet i Mali. Det är en skör fred som ska genomföras, och det vi kunde konstatera, och också var medvetna om redan innan men hade möjligheten att närmare diskutera med olika företrädare, var varför genomförandet går långsammare än vad som anges i den tidsplan som finns i fredsavtalet.

Sammanfattningsvis, herr talman, tycker jag att det är viktigt och bra att vi i en bred enighet här i Sveriges riksdag står bakom de olika insatser som vi sänder ut svensk personal på. Även om det finns motioner och reservationer handlar det om mål och utvärdering som det är helt rimligt att föra diskussioner om, men det finns en mycket bred uppslutning kring att vi ska delta i de här insatserna. Det är viktigt att det är så. Det är viktigt att veta för den personal som har att genomföra de här insatserna och som också ytterst riskerar sitt eget liv att det finns ett fullt stöd och att det är genomtänkt och noga övervägt när man fattar de politiska besluten här i Sveriges riksdag.

Jag vill upprepa det tack som flera före mig i de här debatterna har riktat till personal och anhöriga som genomför de här insatserna. Det tacket går till militär personal, civil personal, polis och annan myndighetspersonal som är ute på internationella insatser.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till det sammansatta utskottets förslag i betänkandet om att förlänga insatsen i Mali.

Herr talman! Skälet till att jag nu begärde replik är att jag vill berömma Kenneth G Forslund för det faktum att han inte bara uppehåller sig vid våra militära veteraner utan också vid alla de civila tjänstemän som befinner sig ute i internationella operationer på svenska statens uppdrag. Det är personer som upplever precis samma risker och slitage som den militära personalen gör. Ska man peka på någon skillnad mellan dem kan man säga att den militära personalen är väl inbäddad på sina camper med sin logistik och sitt underhåll och annat. För sjuksköterskor, brandmän och poliser är det en annan och mycket mer utsatt verklighet som de möter i insatserna.

Jag hoppas att Kenneth G Forslund tillsammans med mig och andra partier här i Sveriges riksdag kan verka för att den lagstiftning som omger de civila veteranerna kommer i paritet som med det som gäller för de militära veteranerna, för sedan 2011 är det stora skillnader när det gäller den hjälp, den trygghet och det stöd som man kan räkna med.

Herr talman! Vi är just nu i en tid när vi uppmärksammar och utvecklar hur vi hanterar våra veteraner. Det är någonting som tidigare har fått för lite uppmärksamhet. Det är alldeles uppenbart så att vi har kommit längst när det gäller den militära personalen och militära veteraner. Jag har ingen annan uppfattning än Allan Widman. Utvecklingen måste fortsätta, och det är rimligt att tro att det också kommer att leda till att vi med tiden ägnar mer tid och uppmärksamhet även åt dem som är veteraner från civila insatser i våra internationella uppdrag.

Herr talman! Varje morgon kl. 06.30 hissas den svenska flaggan på den svenska campen Camp Nobel i Timbuktu. Från Camp Nobel strax söder om Timbuktu opererar vårt svenska underrättelseförband i en farlig och svår miljö. Det är inte sällan uppemot 45–50 grader i Saharas vita sandöknar. Det här har sedan 2013 varit en vardag som våra svenska utsända militärer har fått uppleva under de oftast sex månader som de tillbringar i ett av världens farligaste länder för FN-personal.

Jag vill börja med att lyfta fram och tacka alla de svenska soldater som har modet och engagemanget att ta sig an ett så krävande uppdrag som detta. Jag vill också rikta ett tack till dem som är i Mali för civila insatser, till exempel biståndspersonalen och de poliser som arbetar i området.

Herr talman! Den svenska styrkan är en del av FN:s insats i Mali, den så kallade Minusma, som vi också talar om här i dag. Som tidigare har nämnts har Sverige en lång och gedigen erfarenhet och tradition av att skicka utländsk trupp, och vårt engagemang i Mali har inte varit mindre viktigt. Så länge Malis regering inte har återfått sin kontroll över hela landet är det svårt att bygga upp ett långsiktigt hållbart Mali. I stället är det ett laglöst land som härbärgerar terrorister och sprider fortsatt skräck och förtvivlan i Sahelområdet.

Inbördeskriget har skadat landet något oerhört. Trots att ett fredsavtal har undertecknats har nya strider uppstått även mellan grupper som har skrivit på. Dessutom skapar al-Qaida-kopplade organisationer och rent kriminella en ytterligare osäkerhet i området.

Regeringen vill därför med rätta ställa en svensk beväpnad styrka bestående av högst 470 personer till förfogande för deltagande i Maliinsatsen där fokus liksom tidigare ligger på underrättelsearbete. Deltagandet ska gälla till den 30 juni 2018 under förutsättning att det även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av FN:s säkerhetsråd.

Herr talman! Mali är ett av världens fattigaste länder, och Sverige antog nyss en ny biståndsstrategi för Mali som gäller 2016–2020. Strategin fokuserar på mänskliga rättigheter och demokrati, mänsklig säkerhet och miljö. Strategin genomförs av Sida och Folke Bernadotteakademin. Kvinnor och barn är prioriterade aktörer i alla insatser. Utöver det här bilaterala biståndsstödet bidrar Sverige även med ett humanitärt stöd. Precis som i fallet med insatsen i Irak som vi debatterade här tidigare i dag är det militära bidraget alltså en del av ett bredare engagemang i Mali.

Med de orden, herr talman, yrkar jag bifall till det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets förslag om en förlängning av det svenska deltagandet i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)