Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem

Herr talman! Vi börjar med det ärende som har titeln Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem. Det är ett ärende som handlar om några av de situationer där det offentligas åtagande verkligen är det yttersta och viktigaste för de personer som berörs. Nästan alltid är det extremt svåra situationer det handlar om, där en människa under längre tid befinner sig i ett läge där hon själv inte har makt över sin egen situation utan blir tvångsvårdad. Det finns inga lätta lösningar på det här området. Därför är det också ytterst viktigt med de lagar och regleringar vi har och de befogenheter som finns för de offentliga institutioner som ska skapa trygghet för den enskilde och för resten av samhället. Det är viktigt att de har rätt kompetens och rätt verktyg.

Precis som vi skriver i utskottets betänkande är syftet att öka rättssäkerheten, delaktigheten och tryggheten för de personer som är omhändertagna - det är inte minst barn och ungdomar det handlar om - och också för den personal som finns på dessa institutioner.

Kristdemokraterna ställer sig bakom mycket av det som finns med i förslaget, men jag tänker fokusera på ett område där vi är bekymrade och menar att de befogenheter som finns i dag och som kommer att finnas med det förslag som regeringen har lagt fram går för långt och inskränker den enskildes situation för mycket. Det handlar om möjligheten att vårda någon i avskildhet, alltså det som i dagligt tal kallas för isolering.

Det finns i dag ganska stora möjligheter att göra det. Inte minst har vi under de senaste åren fått ta del av ett antal exempel där barn på Statens institutionsstyrelses enheter har fått befinna sig i total avskildhet och isolering under ibland ganska omfattande tid och farit illa av det.

Vi ska inte lura oss att tro att detta är enkla situationer. Det är alltid en konfliktfylld situation som har lett till vård i avskildhet. Det är dock ett ingrepp som är så pass starkt att det bör ifrågasättas om vi ens ska ha den möjligheten.

Regeringen fick som underlag till propositionen ett förslag från en utredning om att man skulle begränsa möjligheten till vård i avskildhet. Utredningen ville inte ta bort möjligheten helt, men man ville begränsa den till en timme med möjlighet till förlängning ytterligare en timme och i yttersta extremfall maximalt totalt tre timmar. Ändå har regeringen valt att nu lägga fram ett förslag där man vill minska det till fyra timmar. Från 24 timmar, som det är i dag, vill man minska det till fyra timmar.

Det kan ju låta som en ganska stor minskning. Men i genomsnitt är den faktiska tiden i dag för flickor en timme och för pojkar en timme och 24 minuter. Förslaget innebär alltså ingen begränsning alls i förhållande till hur det ser ut i dag.

Min fråga till regeringspartiernas företrädare är: Varför följde ni inte utredningens förslag? Varför vill ni ha möjlighet till vård i avskildhet i fyra timmar?

Vi vet att de verktyg som vi ger också är de verktyg som används. Flera remissinstanser har pekat på att just det faktum att denna möjlighet finns gör att man inte utvecklar andra verktyg och metoder. Där är kompetensen hos den personal som arbetar med barnen och ungdomarna på institutionerna helt avgörande för att bedriva en verksamhet som skapar trygghet. Om någon har ett utagerande beteende måste det kunna stävjas på något annat sätt.

Jag kan inte heller se att regeringen har kommenterat det faktum att det är vanligare att flickor sätts i isolering än pojkar. När man argumenterar för att möjligheten till isolering ska finnas kvar tar man ofta exempel med storvuxna, kraftfulla och mycket utagerande äldre tonårspojkar, men vi ser i statistiken att det framför allt är flickor som utsätts.

Jag hoppas alltså att vi får lite svar från regeringspartiernas företrädare. För Kristdemokraternas del menar vi dock att den här möjligheten bör tas bort helt, så att vi kan utveckla andra verktyg. Med detta yrkar jag bifall till reservation 4.

Herr talman! Vi välkomnar propositionen om stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem. Vi står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 2 och 5.

När barn och unga begår brott eller fastnar i missbruk behöver de stöd och behandling, och staten har därför möjlighet att lyfta ut dem ur de skadliga miljöer de befinner sig i och placera dem på särskilda ungdomshem. Detta ska dock alltid vara ett sista alternativ.

Barn och ungdomar som tvångsvårdas är en särskilt utsatt grupp. För att samhället ska kunna garantera barn och unga skydd och god vård måste man ställa höga krav på rättssäkerhet och kvalitet.

Majoriteten av de ungdomar som blir placerade på särskilda ungdomshem är omhändertagna enligt LVU. En liten andel ansöker frivilligt om vård enligt socialtjänstlagen.

För att vården ska kunna genomföras finns särskilda åtgärder att använda. Det handlar exempelvis om att ha låsta avdelningar, att kunna kontrollera att vapen eller narkotika inte förs in på institutionen och att i skyddssyfte avskilja intagna. Personal vid särskilda ungdomshem och LVM-hem får enligt lagförslaget också två nya befogenheter. De får möjlighet att genomföra rumsvisitationer och skyddsvisitationer för att kunna bedriva vården eller upprätthålla ordningen vid hemmet och söka efter föremål som intagna inte får inneha, och det tycker vi är bra.

De åtgärder som används mot barnet eller den unge får inte användas som någon form av bestraffning. Skälen för att använda dessa åtgärder ska överväga det integritetsintrång och den skaderisk som åtgärderna kan innebära för den unge.

Klienterna inom LVM-vården har allvarliga missbruk av alkohol, narkotika eller läkemedel eller någon form av blandmissbruk. De flesta har många års drogberoende bakom sig och stora sociala och psykiska problem. Syftet med LVM-vården är att klienten ska bli motiverad att arbeta med sina missbruksproblem, och vi anser liksom Lagrådet att förbudet mot innehav av berusningsmedel med mera ska utvidgas till att gälla generellt för samtliga som vårdas på särskilda ungdomshem och på LVM-hem. Detta skulle då också gälla de unga som vårdas frivilligt eller på grund av LVU.

Herr talman! Avskiljning är en särskild befogenhet som ska användas för att skydda den intagne själv, övriga ungdomar och personal när någon är kraftigt påverkad eller så våldsam att ingen annan åtgärd fungerar. Vi tycker att det är bra att regeringen föreslår att den maximala tiden för avskiljning kortas från 24 timmar till fyra timmar. Men vi vill ändå gå ett steg längre, precis som utredningen, och föreslår att avskiljningen ska kortas till max en timme.

Det är viktigt att man är flexibel vid en avskiljning. Till exempel är det vanligt att en intagen somnar efter att ha varit våldsam och utåtagerande. Då ska man inte behöva väcka den unge och ta risken att det uppstår en ny konflikt, speciellt inte om det händer mitt i natten när bemanningen inte är så stor.

Olika situationer kräver olika åtgärder. Att kunna välja mellan att avskilja med låst dörr eller avskilja med öppen dörr anser vi kan vara en bra valmöjlighet.

Flera remissinstanser bedömer att det kan bli praktiskt svårt att inhämta en medicinsk bedömning från en läkare eller en sjuksköterska under den korta tid en avskiljning kan pågå. Man ifrågasätter också vilken funktion yttrandet fyller i praktiken och vilket egentligt underlag sjukvårdspersonalen har för att göra bedömningen, särskilt om det rör sig om personal som inte tidigare har varit i kontakt med barnet. I vissa fall kan skälet till avskiljning vara att man behöver dela på några som bråkar, och då uppfylls inte alltid behovet av att kontakta sjukvårdspersonal.

Vi delar Advokatsamfundets kritik och anser också att det bör framgå av förslaget hur lång tid som måste gå innan nästa beslut om avskiljning kan fattas eller hur många avskiljningar det enskilda barnet ska kunna utsättas för per månad eller per år. Det finns i dag inga sådana bestämmelser om tidsfrister och inte heller någon begränsning i antalet beslut om avskiljning för varje enskilt barn. Vi tycker att det ska finnas tydliga regelverk kring just detta.

När det ska beslutas om vård vid låsbar enhet, begränsningar i rätten att ta emot besök och rätten att kommunicera med andra samt när vård i enskildhet ska ske anser vi att socialnämnden ska involveras, och det ska vara en mer omfattande beredning.

Vid utslussning efter avslutad placering är det viktigt att den unge får långsiktigt stöd och hjälp av samhället så att övergången till ett självständigt vuxenliv underlättas.

Vi vill att våra barn och unga ska få den hjälp de behöver och att de ska få växa upp med en tillit till samhället. Då är det viktigt, vid alla åtgärder som rör barn, att barnets bästa kommer i främsta rummet och att rättssäkerheten för barnet eller den unge är stark.

Herr talman! I dag har vi samlats för att debattera en av samhällets mest utsatta och kanske också mest glömda grupper. Barn som är satta i samhällets vård är en fråga som sällan ligger på riksdagens bord.

Det är därför med stor glädje vi har mottagit regeringens förslag om stärkt rättssäkerhet för barn på särskilda ungdomshem. Det är i stort ett mycket bra förslag där regeringen verkligen försöker göra förbättringar i viktiga delar, men det finns några områden där vi inte är helt nöjda. Jag ska förklara varför.

Sverige har en lång och faktiskt mycket mörk historia när det gäller barn i samhällets vård. Ingen har kunnat undgå den vanvårdsutredning som vittnade om hur vi som land lämnat barn i händerna på förövare och fullständigt svikit där vi hade lovat att ta ansvar. Det är vittnesmål som torde ligga till grund för att vi i dag skulle göra allt i vår makt för att historien aldrig skulle upprepa sig.

Ett omhändertagande av ett barn eller en ung person är alltid ett mycket stort ingrepp i barnets och familjens liv, som kan ge mycket stora konsekvenser. När samhället träder in och avger ett löfte om att det är bättre än den egna familjen är det ett åtagande som verkligen förpliktar. Det ställer höga krav på att barnen ska få omsorg på ett sådant sätt att det stärker barnens inneboende känsla och ger förutsättningar för att de ska kunna leva ett fint liv som starka individer med värdighet.

Dessvärre finns det tyvärr det som pekar på att vi inte alltid lärt av vår historia och att samhället fortfarande sviker de barn som vi har lovat att ta hand om, ibland med helt lagligt stöd.

En av anledningarna är att det handlar om klass. Barn som placeras kommer ofta från fattiga förhållanden och inte sällan från en familj med en ensamstående mamma. Det är människor vars makt är mycket begränsad och som sällan har möjlighet att komma till tals och inte alltid blir lyssnade på. I grund och botten handlar detta om samhällets människosyn, att vissa människor kan bli behandlade på ett sätt som andra aldrig skulle acceptera.

Herr talman! Det är verkligen oroande att närmare 80 procent av de placerade ungdomarna återfaller i kriminalitet eller missbruk inom tre år efter att de har lämnat boendet. Dessutom finns forskning som visar att det går sämre för barn som placeras på institution än för dem som inte gör det. Detta beror delvis på att det finns stora brister i vårdkedjan men också på att vi använder oss av metoder som inte ger rätt effekt. Det är metoder som till och med bryter mot barns rätt.

Några av de metoder som Sis har fått hård kritik för gäller hur man tillämpar vård i enskildhet och isolering. Vid flera tillfällen har skandaler uppdagats på Sis-institutioner, som handlat om en mycket omfattande mängd avskiljningar av barn och unga och hur detta har dokumenterats mycket bristfälligt, helt utan rättssäkerhet. Det är skandaler som handlar om att barn och unga har vårdats i enskildhet, helt avstängda från sin omgivning, inte i månader utan i flera år. Vi har fått fruktansvärda vittnesmål om hur unga flickor som lider av svår ångestproblematik blivit satta i isolering, där ångesten bemötts med en cell, en madrass i galon och en stängd dörr. Barn i vår omsorg har faktiskt tagit sina liv.

Herr talman! Det är helt oacceptabelt att vi i Sverige använder oss av metoder som FN liknar vid tortyr och att vi använder metoder som direkt bryter mot barnkonventionen. Därför finns det två delar i regeringens förslag där vi är mycket kritiska till att regeringen inte har gått längre.

Regeringen vill strama upp tillämpningen av vård i enskildhet så att den ska kunna ske i högst två månader. Vi i Vänsterpartiet är mycket skeptiska till att barn och unga ska kunna separeras från sin omgivning under så lång tid och vill att tiden kortas till max 30 dagar. Vi vill samtidigt se att det finns tydliga ramar för hur vård i enskildhet ska gå till och att den berörda ungdomen är väl informerad om sina rättigheter.

Men när det kommer till frågan om avskildhet eller isolering är vi i Vänsterpartiet uppriktigt bekymrade över att regeringen inte agerar mer kraftfullt. Sveriges tillämpning av avskildhet har fått mycket hård kritik från såväl FN:s barnrättskommitté som FN:s kommitté mot tortyr, som anser att det är högst anmärkningsvärt att Sverige tillåter att barn isoleras.

Nu vill regeringen i förslaget att tiden för avskildhet ska kortas från nuvarande 24 timmar till 4 timmar. För oss i Vänsterpartiet är det helt orimligt att Sverige även fortsättningsvis ska tillämpa metoder som av så tunga instanser bedöms vara såväl grymma som omänskliga. Det kan omöjligt vara förenligt med det faktum att vi nu ska göra barnkonventionen till lag. Vi vill därför att isolering av barn helt förbjuds och ersätts med tidsenliga insatser som stärker utsatta barn och unga och inte kränker dem.

Herr talman! Inget barn i det här landet ska utsättas för tortyrliknande behandling. Det borde vara en självklarhet. Regeringen hade nu chansen att visa att det gäller alla barn men valde att låta bli. Det ser vi i Vänsterpartiet mycket allvarligt på.

Vi har ett särskilt ansvar för de barn som vi har lovat att ta hand om. Det är ett löfte som vi har givit och som vi måste leva upp till. Vi i Vänsterpartiet menar att de metoder vi tillåter ska vara förenliga med barns rätt. Annars är uppdraget omöjligt från början.

Vi står självklart bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till reservation 4.

Herr talman! Jag tog i dag, för Liberalernas räkning, emot Bris valmanifest för en bättre barndom. Bris har länge, stenhårt och ihärdigt lyft frågan om psykisk hälsa. Så gör de också i detta valmanifest. Jag hoppas att alla kommer att läsa det. Detta är en fråga som är väldigt viktig för oss liberaler.

En annan fråga som Bris lyfter i sitt valmanifest och som jag närmast skulle säga är en hörnsten i den liberala ideologin gäller delaktighet, rätten att få komma till tals och rätten att bli lyssnad på. Jag är väldigt glad över att det är någonting som i mångt och mycket faktiskt också genomsyrar detta betänkande.

För de allra mest utsatta är det som absolut allra viktigast med rättssäkerhet. De med de allra svagaste rösterna är de som vi behöver lyssna mest noggrant på. De måste också få många chanser att komma till tals, många möjligheter att bli lyssnade på och många möjligheter att bli delaktiga i beslut som rör just dem.

Rumsvisitation är ett stort ingrepp, och jag är glad över att man väljer att reglera hur det ska få genomföras och när. Ett ännu större ingrepp är kroppsvisitation. Barnombudsmannen skrev en rapport redan 2009. Man hade talat med barn som fanns på olika boenden. Elin, som är 14 år, säger i den rapporten: De visiterade mig, och det var jätteläskigt. Jag är inte en kriminell brottsling, men jag fick klä av mig och stå naken och sedan duscha med öppen dörr inför främlingar.

Mer än hälften av de ungdomar som man pratade med tyckte, enligt denna rapport, att den ytliga kroppsbesiktningen var väldigt obehaglig. Bara att klä av sig inför en vuxen kan vara jobbigt och kränkande. Många gånger handlar det om barn och unga som bär på väldigt svåra upplevelser, i vissa fall övergrepp. Här behöver man gå varsamt fram. Det ska finnas vittnen med, och unga ska självklart få önska vem i personalen som ska göra visitationen. Detta är ett steg på vägen. Jag är glad att vi tar det.

Än viktigare är det här med kommunikation. På flera ställen i betänkandet står det att man bara får genomföra en kontroll för att söka efter föremål som den unga inte får inneha, och det kan låta självklart. Men det är en tydlig signal om att det är någonting som inte får ske bara på rutin och absolut aldrig någonsin som straff.

Mycket är som sagt väldigt bra i det här betänkandet. Jag är glad att vi kan vara överens om sådana här viktiga frågor. Det är därför det är lite tråkigt, tycker jag, när regeringen väljer att tillåta fyra timmars avskiljning. Vi liberaler vill inte att den möjligheten ska finnas alls. Vi vet att det finns en könsskillnad när det handlar om tvångsåtgärder. Inom barn- och ungdomspsykiatrin, där man har tittat på det här, vet man att 90 procent av dem som utsattes för olika tvångsåtgärder var flickor. Det finns ingen anledning att tro att det skulle skilja sig särskilt mycket när det gäller de här ungdomarna.

Vi avskaffade barnaga eftersom vi som samhälle menade att det finns bättre sätt att uppfostra barn på än att slå dem, bättre sätt att lyssna på dem, bättre sätt att få dem att lyssna på oss. Argumenten för att få fortsätta slå barn var många gånger ungefär desamma som dem som i dag tas upp för avskiljning. Man pratade också då om att vi måste ha någonting att ta till när barnen blir våldsamma, när de inte vill lyssna på oss, när vi inte når fram.

Nu tycker vi att det är självklart att vi inte ska slå barn. Vi pratar om att våld föder våld. Hur kan man då tycka att avskiljning är någonting som ska finnas över huvud taget? Att man dessutom i betänkandet säger att man så småningom vill avskaffa det här och på sikt vill se att det försvinner visar ändå att man egentligen inte tycker att det behövs. Jag önskar att vi kunde go cold turkey och avskaffa avskiljning direkt.

Nej, FN-konventionen är inte juridiskt bindande. Det är också något som står i betänkandet som en hänvisning till den kritik som Maj Karlsson lyfte upp tidigare. Man skriver att det är en viktig vägledning i arbetet med mänskliga rättigheter. Här har vi ett grundläggande problem, för trots att vi har skrivit under och ratificerat konventioner om barn och andra kan de uppenbarligen avfärdas eftersom de inte är juridiskt bindande. Vi behöver inte följa dem, för de är bara vägledande.

Detta är ett feltänk, och det är anledningen till att vi måste göra barnkonventionen till lag - annars ser vi den inte som juridiskt bindande utan bara som vägledande. Det är tråkigt att det ska behöva vara så. Det är tråkigt att det är så vi ska behöva se på konventioner, för i slutändan betyder det egentligen att vi behöver göra alla konventioner till lag för att vi ska följa dem och inte bara hänvisa till att de inte är juridiskt bindande.

Argumentet för att behålla avskiljning för att vi annars skulle få mer fasthållning är inte heller någonting som jag köper. Dels är även fasthållning en åtgärd som allra helst inte borde användas, dels är det inte sällan så att det är fasthållning som så småningom leder fram till en avskiljning. Återigen: Våld föder våld.

Det här är extra viktigt eftersom vi vet att det är svårt att få tag på utbildad personal i dag. I utskottet har vi flera gånger pratat om hur svårt det är att få tag på utbildad personal. Man har sänkt kraven, och därför är det extra viktigt att det faktiskt inte finns möjlighet att använda saker som inte fungerar och som inte är bra. Om du är oerfaren och det finns möjlighet till tvångsåtgärder är det lättare att ta till sådana.

Det finns ett lite skämtsamt uttryck som ni säkert har hört någon gång: Politiker är som krokodiler - de har stor käft och små öron. Precis så beskrev en ung flicka, som jag träffade, personalen på ett boende. Men där fanns också en extremt påtaglig skräck för krokodilerna på boendet, de som inte lyssnade men som däremot lät väldigt mycket.

Både vi politiker och personal på boenden behöver bli mindre som krokodiler och ha betydligt större öron för att lyssna på dem som faktiskt inte är skrämmande krokodiler utan snarare ganska små och rädda kaniner. Vi måste lyssna på dem det faktiskt gäller. Vi måste lyssna på barn och unga.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 4 från Liberalerna.

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 30, Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem. Det är en proposition med ett långt och lite krångligt namn men med en oerhört viktig innebörd.

I propositionen föreslås förändringar i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om vård av missbrukare i vissa fall och lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Förslagen handlar i huvudsak om de särskilda befogenheter som Statens institutionsstyrelse, Sis, har för att genomföra vården vid särskilda ungdomshem och LVM-hem. Meningen med förslagen är ökad rättssäkerhet, delaktighet, trygghet och säkerhet för barn och unga som vårdas vid de särskilda ungdomshemmen och för intagna som vårdas vid LVM-hemmen.

Herr talman! Jag inledde med att säga att den här propositionen har ett långt och krångligt namn men att den har en oerhört viktig innebörd. Jag menade det därför att barn och unga är det viktigaste vårt samhälle har, och de barn och unga som vårdas under tvång är en särskilt utsatt grupp som vi som samhälle måste ta ett särskilt ansvar för. Det handlar i grund och botten om att göra de här barnens röster hörda, om att lyssna till dem, om att göra dem involverade i och medvetna om vilka beslut som tas om dem och i vilket syfte. Det handlar om en trygg och säker vård, och det handlar om en god uppväxt. För en trygg och god uppväxt för dem, herr talman, är naturligtvis precis lika viktig som för alla andra barn som växer upp i vårt land.

Den här propositionen tar ytterligare steg mot just en tryggare och säkrare uppväxt för denna grupp, och det är jag personligen väldigt glad och stolt över. Det betyder inte att vi nu nått ända fram med att säkerställa att inga brister finns framöver eller att det inte finns mer att göra. Det här är frågor som vi ständigt måste arbeta med, som vi ständigt måste utveckla och där ny forskning och evidens ständigt måste uppdatera och utveckla våra sätt att tänka och arbeta på.

Herr talman! Jag tänker nu i korthet gå in på några av förslagen.

I propositionen förtydligas tiden för platsanvisningar. Det är viktigt att barn och unga som är i akut behov av en placering vid ett särskilt ungdomshem också omedelbart får tillgång till en sådan plats. Därför föreslår vi nu att det i LVU ska förtydligas att Sis, i akuta situationer, omedelbart ska anvisa en plats vid ett särskilt ungdomshem eller LVM-hem.

Vi inför två nya befogenheter - rumsvisitation och säkerhetskontroll - och i propositionen föreslår regeringen också att den unga vid en kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning ska få möjlighet att påverka vem ur personalen som genomför eller närvarar vid åtgärden.

Herr talman! Vi förkortar också maxtiden för avskildhet från 24 till 4 timmar och föreslår att barnet eller den unga själv ska ha möjlighet att tillkalla personal under tiden som hen hålls i avskildhet.

Vi föreslår att fler särskilda befogenheter ska vara möjliga att överklaga till domstol och att ett offentligt biträde ska förordnas för barn under 15 år vid ett överklagande. Utgångspunkten här måste alltid vara vad som är bäst för barnet eller den unga, och det är naturligtvis av grundläggande betydelse att barnet eller den unga får den vård som hen behöver.

Därför är det oerhört viktigt att vi nu ser till att avskiljning inte får ske i mer än max 4 timmar. Det är en stor förändring från den tidigare gränsen på 24 timmar, och för att ytterligare stärka rättssäkerheten föreslår regeringen också att beslut om avskiljning ska rapporteras till tillsynsmyndigheten.

Herr talman! Det är nu av stor vikt att Sis arbetar målmedvetet och systematiskt med att minska användningen av avskiljning för att åtgärden ska kunna avskaffas på sikt.

I propositionen föreslås också att den unga som vistas på ett särskilt ungdomshem ska erbjudas uppföljande samtal och att unga ges möjlighet att dagligen vistas utomhus och ägna sig åt fysisk aktivitet eller någon annan fritidssysselsättning. Vi föreslår också att en ny lag om förbud mot innehav av berusningsmedel med mera på hem för vård eller boende införs.

Herr talman! Dessa förslag, tillsammans med övriga förslag i propositionen, tror jag är alldeles nödvändiga. De är goda steg på vägen för en ökad rättssäkerhet, delaktighet, trygghet och säkerhet för barn och unga som vårdas vid de särskilda ungdomshemmen och för intagna som vårdas vid LVM-hemmen.

Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på motionerna.

Herr talman! Vi är överens om många viktiga förslag i det betänkande som vi ska ta ställning till, men jag vill ändå ställa frågor till regeringspartiets företrädare: Varför väljer regeringen ändå att inte säga nej till isolering?

Man kan på Vårdguiden läsa om vad barnmisshandel är. Man kan läsa om psykisk misshandel, sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Bland exemplen på psykisk misshandel står att någon låser in barnet. Barnrättskommittén och FN:s tortyrkommitté har gjort uttalanden. Regeringen skriver i sin bedömning av dem att de inte är rättsligt bindande.

Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga. Många tyckte att Sverige var konstigt och sa att det aldrig kommer att funka. Men vi valde att gå den vägen därför att vi vill värna barnens rättigheter. Det är bara när man får verktygen som man agerar annorlunda. Det är därför vi vet att sättet att bekämpa barnmisshandel är att stärka föräldrarna i att hitta andra verktyg. Vi vet att föräldrar som själva blev slagna som barn eller utsatta för psykisk misshandel som barn löper större risk att utsätta sina egna barn för samma sak. Vi måste ge dem andra verktyg.

Vi säger här att det är möjligt att fortsätta att låsa in barn fastän vi vet att det sker på otydliga grunder. Det sker fastän det inte skulle behövas, och det sker därför att de verktyg som behövs inte finns. Varför går inte regeringen hela vägen och säger att psykisk misshandel av barn i form av inlåsning inte ska tillåtas?

Herr talman! Jag vet att Emma Henriksson från Kristdemokraterna är exakt lika mån om barns rätt till en god, säker och trygg uppväxt som jag själv är. Jag skulle naturligtvis vilja stå här och säga att vi inte ska låsa in barn i Sverige.

Men om det är barns rätt till en god, säker och trygg uppväxt som vi har för ögonen i dag kan jag inte bortse från att Utredningen om tvångsvård för barn och unga har undersökt om det är möjligt att ta bort den åtgärden, och utredningen har kommit fram till att om den åtgärden tas bort kan det leda till större ingrepp mot barnen och ungdomarna, en större otrygghet för dem. Det är inte bra.

Det är därför det är så otroligt viktigt att Statens institutionsstyrelse får i uppdrag att se över möjligheten att avskaffa avskiljning på sikt och även får i uppdrag att årligen, tre år i rad, rapportera till regeringen hur avskiljningar utförs och vad man gör för att minska antalet fall. Vi har sett att avskiljning har använts på ett felaktigt sätt, och vi har varit tydliga med att det inte är så lagstiftningen säger att avskiljning ska användas.

Herr talman! Under ett antal år har myndigheten haft i uppdrag att minska antalet fall av isolering. Man har per vårddygn minskat dem något när det gäller pojkar, men för flickor har de faktiskt ökat. Det är denna möjlighet som myndigheten använder.

Vi kristdemokrater har med stor oro sett på hur myndigheten har sänkt kraven vid rekrytering därför att det är svårt att rekrytera. Det riskerar att bli en negativ spiral, det vill säga att det inte finns tillräcklig kompetens hos dem som jobbar på Statens institutionsstyrelses enheter som har till uppgift att hjälpa de absolut mest utsatta barnen och ungdomarna.

Vi säger att det som på Vårdguiden kallas barnmisshandel kan barn och ungdomar utsättas för när de är i samhällets vård - under tvångsvård. Vi kan med berått mod tänka oss att utsätta dem för det.

Regeringen har inte sagt att utredningen kom fram till att det inte gick, och därför har regeringen valt att låta möjligheten finnas kvar. Det gick inte att ta bort den helt. Regeringen har till och med sagt att barnen kan hållas en längre tid i isolering än vad utredningen föreslår. Utredningen föreslår en timme, och regeringen säger fyra. Snittet i dag ligger på 1-1,24 timmar beroende på om det är pojkar eller flickor.

Varför går inte regeringen hela vägen och säger att vi inte ska acceptera avskiljning? Det vi inte accepterar att föräldrar gör mot sina barn ska vi inte heller acceptera att staten gör mot våra gemensamma barn.

Herr talman! Propositionen handlar om att barn och unga ska få större delaktighet i beslut som rör dem och att det ska bli större rättssäkerhet för dem. De ska få en godare, säkrare och tryggare uppväxt än i dag. Det är av den anledningen som regeringen inte har valt att gå vidare med förslaget om att i dag ta bort avskiljningsmetoden men säger att det naturligtvis ska ske på sikt.

Som jag sa i mitt anförande måste vi komma fram till vilka metoder som är bättre, som inte innebär ett större ingrepp för barn och unga som vårdas på dessa hem. Vilka ingrepp kan vi använda för att få en tryggare, godare och säkrare uppväxt i de situationer där vi i dag tvingas använda avskiljning?

Men vi har också sagt att det är oacceptabelt att de metoderna har använts på det sätt som har skett. Det är därför det är så viktigt att Sis har börjat ett arbete. Jag har besökt flera Sis-institutioner där riktlinjer har tagits fram baserat på den kritik som har uttalats mot att metoderna har använts på fel sätt. Det är bra, och det måste vi fortsätta med.

Som jag sa i mitt anförande är det viktigt att vi fortsätter att arbeta med frågorna. Vi måste ta fram mer rättssäkra och trygga sätt för att hantera dessa situationer än vad som finns i dag. Av den anledningen har vi valt att behålla avskiljning i upp till fyra timmar.

Herr talman! Som tidigare talare redan har nämnt behandlar utskottet betänkande SoU30 Stärkt rättssäkerhet vid genomförande av särskilda befogenheter på särskilda ungdomshem och LVM-hem.

Låt mig nämna att det var den tidigare alliansregeringen som tillsatte utredningsdirektiven. Låt mig även uppehålla mig en stund vid vilka ungdomar lagen berör. På Statens institutionsstyrelses hem, så kallade Sis-hem, vårdas ungdomar som har omhändertagits på grund av missbruk, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende. Dessa ungdomar har tyvärr många gånger svikits av samhället, och de har ofta en komplex och allvarlig problembild där familj, vänner och den omgivande miljön påverkas, och har påverkats, mycket.

En person med fortgående missbruk som på grund av sitt missbruk riskerar att skada sig själv eller en närstående kan bli omhändertagen för vård utan samtycke enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall - LVM. LVM-vårdens främsta syfte är att avbryta det destruktiva, livshotande missbruket, påbörja en behandling och motivera till fortsatt vård i frivillig form. LVM-vården får pågå i högst sex månader.

Lagförslagen vi har nu är viktiga för att det ska bli rätt - rätt för den som är i den här vården och rätt för dem som jobbar med de här frågorna, för personalen som jobbar dag och natt inom det här området.

Vi moderater ställer oss bakom regeringens förslag till ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om vård av missbrukare i vissa fall och lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Som tidigare talare har lyft fram här är det förslag som syftar till rättssäkerhet, delaktighet, trygghet och säkerhet för de barn och ungdomar som vårdas vid särskilda ungdomshem och för de intagna som vårdas vid våra LVM-hem.

Exempelvis förtydligas tiden för platshänvisningar. Det tycker vi moderater är väldigt bra. Det innebär att Sis i akuta situationer omedelbart ska anvisa plats vid ett särskilt ungdomshem. Motsvarande ändring föreslås när det gäller anvisning av plats vid ett LVM-hem. Det är viktigt att barn och ungdomar som är i akut behov av placering på särskilt ungdomshem omedelbart får tillgång till en sådan vårdplats. Givetvis är inte alla placeringar på Sis av akut karaktär. Det förekommer också placeringar som utgår från ett vårdbehov. Förslaget avser som sagt akuta situationer och inte alla.

Samtidigt kan det vara bra att lyfta fram i debatten att Sis platser och tjänster tyvärr är mycket efterfrågade. Det har inte underlättats av att hyreskontrakt med Kriminalvården inte förlängs och byggprojekt försenas på grund av överklaganden eller av osäkerhet om vilka ekonomiska villkor som kommer att gälla det kommande året när det gäller anslag från regeringen - om man ska få höjt eller samma. Det har varit försenat. Jag vet att det tillhör en annan debatt, men det är värt att nämna.

Ett annat förslag som har lyfts fram här är att maxtiden för avskildhet kortas, det vill säga att den maximala tid den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem får hållas i avskildhet kortas från 24 timmar till 4 timmar.

Att hålla någon i avskildhet är den mest ingripande särskilda befogenheten. Majoriteten av de ungdomar som vårdas hos Sis blir aldrig avskilda; det är värt att nämna. Avskiljning kräver våldsamt beteende mot personen själv, mot andra som vårdas eller mot den personal som finns på plats. Man kan vara påverkad av berusningsmedel. Man kan inte följa de ordningsregler som finns och som man annars följer.

Enligt siffror i Sis årsredovisning för 2017 har den genomsnittliga tiden i avskildhet minskat med 20 minuter och är numera en timme. Samtidigt har den totala mängden avskiljningar som beslutats enligt LVU ökat, både i antal beslut och i antal avskiljningar per 1 000 vårddygn. Det nämndes tidigare i debatten att flickor avskiljs oftare än pojkar. Den skillnaden ökar, vilket är oroande. Sis har varit i utskottet, herr talman, och redogjort för avskiljningarna och arbetsmetoderna som man utvecklar.

Jag vill avsluta med att säga att vi moderater tillsammans med majoriteten i utskottet även bifaller regeringens förslag till en ny lag om förbud mot innehav av berusningsmedel med mera vid hem för vård eller boende.

Med det yrkar jag bifall till förslaget så att den nya lag och de lagändringar som planeras kan träda i kraft den 1 oktober 2018.

Herr talman! Som siste talare har jag inte så mycket att tillägga, mer än att den rödgröna feministiska regeringen även på detta område arbetar systematiskt och målmedvetet för att långsiktigt bygga en hållbar välfärdspolitik.

Att behandla ungdomar med allvarliga psykosociala problem och vuxna med missbruksproblem är ett kanske smalt men ändå väldigt viktigt område i det komplexa nät av åtgärder vi i vårt utskott har ansvar för och som bygger vår gemensamma välfärd.

Statens institutionsstyrelse är den statliga myndighet som ansvarar för individuellt anpassade tvångsåtgärder. Myndigheten har 24 särskilda ungdomshem med ungefär 700 platser och 11 LVM-hem med ungefär 400 platser. Institutionerna finns runt om i hela vårt land.

Exempelvis kan unga som begår allvarliga brott när de är mellan 15 och 17 år dömas av domstol till sluten ungdomsvård i stället för till fängelse. Då hamnar de på något av Statens institutionsstyrelses olika ungdomshem.

Unga som vårdas under tvång är en särskilt utsatt grupp. Barnrättsperspektivet är därför viktigt, och regeringens proposition syftar till att öka rättssäkerheten för unga som vårdas enligt lagen om vård av unga.

Statens institutionsstyrelse har ett svårt uppdrag, som vi har hört flera - jag skulle vilja säga alla - föregående talare påpeka. De personer man vårdar och även har utbildningsansvar för kan vara introverta och svåra att nå. De kan vara våldsamma och oberäkneliga. Drogmissbruk kan ingå i bilden, ibland även under vistelsen. Trots att det inte ska förekomma där kan det tyvärr vara så. Med så svåra arbetsuppgifter är det ganska svårt att hitta kompetenta människor som tycker om utmaningen, så man har rekryteringsproblem - och när man vidareutbildar dem man har anställt blir de väldigt attraktiva på andra områden i samhället, så det är svårt att behålla dem.

För att upprätthålla ordningen och minimera riskerna för barn och unga som vistas på Sis institutioner genomför man både rumsvisitationer och kroppsvisitationer. Det kan till exempel handla om att upptäcka olagliga droger eller annat som man inte får inneha när man befinner sig på de här institutionerna.

Rumsvisitationer och kroppsbesiktningar, eller kroppsvisitationer som de också kan kallas, är moment som upplevs som väldigt integritetskränkande. Därför är det svårt för personalen att bygga det förtroende som krävs för att nå målen med vistelsen. Det är ett problem i verksamheten.

Regeringen föreslår därför en del ändringar av de nuvarande reglerna för kroppsvisitationer eller kroppsbesiktningar. Regeringen föreslår emellertid inte alla de saker som tas upp av utredningen om tvångsvård för barn och unga, som jag har för mig lämnade sitt slutbetänkande 2015.

I propositionen föreslås till exempel nya regler om närvaro av vittne när visitering genomförs. Den intagna ges även möjlighet att välja någon i personalen som hen upplever som minst obekväm att bli visiterad av. Avsikten är att minimera risken att personalen förlorar det förtroende som man eventuellt lyckats bygga upp med dem man arbetar med. Det är ju oerhört viktigt, så det är säkert mycket positivt att det här blir mer strikt reglerat så att de intagna vet vilka rättigheter de har i den situationen. Därför skärps även reglerna för rumsvisitationer. Visitationer av de intagnas rum får bara utföras i syfte att leta efter föremål som är förbjudna att inneha. Förslaget innebär att även rumsvisitationer ska ske med vittne.

Regeringen föreslår nu även att metalldetektorer ska få användas för att upptäcka olagliga föremål. Vidare föreslås utökade möjligheter att ta prover av olika slag när en person anländer till ett sådant här hem, om det finns anledning att anta att personen är påverkad av berusningsmedel eller droger av något slag. Det är en skärpning av den tidigare lagtexten, där det krävdes misstanke för att få ta prover. Det är väl en juridisk "klurfundighet". Även reglerna för användning av telefon och för att ta emot besök uppdateras för att fungera för alla olika moderna kommunikationsmetoder som vi har i dag.

Regeringen genomförde, som jag tidigare sa, inte alla de förslag som utredningen kom fram till.

Utskottet har gjort ett gemensamt besök på en av dessa anläggningar. Vi har ett antal gånger haft besök av Statens institutionsstyrelse i vårt utskott. Jag tycker att den insikt och insyn man får i denna typ av verksamhet verkligen sätter sina spår och påverkar en mycket. Man inser vilken svår uppgift personalen ställs inför när de arbetar med de intagna.

Konflikter går inte alltid att undvika när tvångsmedel används och handlar ofta om att individens integritet och behovet av att inskränka individens frihet krockar. Friheten kan handla om andra intagnas och personalens säkerhet, men även om möjligheterna för den enskilde att nå målet med själva tvångsvården.

De resonemang som förs i propositionen om avvägningar mellan nytta och intrång i samband med en åtgärd är ibland väldigt svåra att ta ställning till. Utredningens förslag om utvidgat förbud mot att inneha berusningsmedel är ett exempel där jag personligen kanske känner att jag inte delar regeringens bedömning att inte gå vidare med utredningens förslag. Jag har kanske en lite annan uppfattning.

När jag nu har deklarerat min något avvikande uppfattning i förhållande till betänkandet och propositionen väljer jag ändå att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 23 maj.)