Herr talman! Jag tog i dag, för Liberalernas räkning, emot Bris valmanifest för en bättre barndom. Bris har länge, stenhårt och ihärdigt lyft frågan om psykisk hälsa. Så gör de också i detta valmanifest. Jag hoppas att alla kommer att läsa det. Detta är en fråga som är väldigt viktig för oss liberaler.
En annan fråga som Bris lyfter i sitt valmanifest och som jag närmast skulle säga är en hörnsten i den liberala ideologin gäller delaktighet, rätten att få komma till tals och rätten att bli lyssnad på. Jag är väldigt glad över att det är någonting som i mångt och mycket faktiskt också genomsyrar detta betänkande.
För de allra mest utsatta är det som absolut allra viktigast med rättssäkerhet. De med de allra svagaste rösterna är de som vi behöver lyssna mest noggrant på. De måste också få många chanser att komma till tals, många möjligheter att bli lyssnade på och många möjligheter att bli delaktiga i beslut som rör just dem.
Rumsvisitation är ett stort ingrepp, och jag är glad över att man väljer att reglera hur det ska få genomföras och när. Ett ännu större ingrepp är kroppsvisitation. Barnombudsmannen skrev en rapport redan 2009. Man hade talat med barn som fanns på olika boenden. Elin, som är 14 år, säger i den rapporten: De visiterade mig, och det var jätteläskigt. Jag är inte en kriminell brottsling, men jag fick klä av mig och stå naken och sedan duscha med öppen dörr inför främlingar.
Mer än hälften av de ungdomar som man pratade med tyckte, enligt denna rapport, att den ytliga kroppsbesiktningen var väldigt obehaglig. Bara att klä av sig inför en vuxen kan vara jobbigt och kränkande. Många gånger handlar det om barn och unga som bär på väldigt svåra upplevelser, i vissa fall övergrepp. Här behöver man gå varsamt fram. Det ska finnas vittnen med, och unga ska självklart få önska vem i personalen som ska göra visitationen. Detta är ett steg på vägen. Jag är glad att vi tar det.
Än viktigare är det här med kommunikation. På flera ställen i betänkandet står det att man bara får genomföra en kontroll för att söka efter föremål som den unga inte får inneha, och det kan låta självklart. Men det är en tydlig signal om att det är någonting som inte får ske bara på rutin och absolut aldrig någonsin som straff.
Mycket är som sagt väldigt bra i det här betänkandet. Jag är glad att vi kan vara överens om sådana här viktiga frågor. Det är därför det är lite tråkigt, tycker jag, när regeringen väljer att tillåta fyra timmars avskiljning. Vi liberaler vill inte att den möjligheten ska finnas alls. Vi vet att det finns en könsskillnad när det handlar om tvångsåtgärder. Inom barn- och ungdomspsykiatrin, där man har tittat på det här, vet man att 90 procent av dem som utsattes för olika tvångsåtgärder var flickor. Det finns ingen anledning att tro att det skulle skilja sig särskilt mycket när det gäller de här ungdomarna.
Vi avskaffade barnaga eftersom vi som samhälle menade att det finns bättre sätt att uppfostra barn på än att slå dem, bättre sätt att lyssna på dem, bättre sätt att få dem att lyssna på oss. Argumenten för att få fortsätta slå barn var många gånger ungefär desamma som dem som i dag tas upp för avskiljning. Man pratade också då om att vi måste ha någonting att ta till när barnen blir våldsamma, när de inte vill lyssna på oss, när vi inte når fram.
Nu tycker vi att det är självklart att vi inte ska slå barn. Vi pratar om att våld föder våld. Hur kan man då tycka att avskiljning är någonting som ska finnas över huvud taget? Att man dessutom i betänkandet säger att man så småningom vill avskaffa det här och på sikt vill se att det försvinner visar ändå att man egentligen inte tycker att det behövs. Jag önskar att vi kunde go cold turkey och avskaffa avskiljning direkt.
Nej, FN-konventionen är inte juridiskt bindande. Det är också något som står i betänkandet som en hänvisning till den kritik som Maj Karlsson lyfte upp tidigare. Man skriver att det är en viktig vägledning i arbetet med mänskliga rättigheter. Här har vi ett grundläggande problem, för trots att vi har skrivit under och ratificerat konventioner om barn och andra kan de uppenbarligen avfärdas eftersom de inte är juridiskt bindande. Vi behöver inte följa dem, för de är bara vägledande.
Detta är ett feltänk, och det är anledningen till att vi måste göra barnkonventionen till lag - annars ser vi den inte som juridiskt bindande utan bara som vägledande. Det är tråkigt att det ska behöva vara så. Det är tråkigt att det är så vi ska behöva se på konventioner, för i slutändan betyder det egentligen att vi behöver göra alla konventioner till lag för att vi ska följa dem och inte bara hänvisa till att de inte är juridiskt bindande.
Argumentet för att behålla avskiljning för att vi annars skulle få mer fasthållning är inte heller någonting som jag köper. Dels är även fasthållning en åtgärd som allra helst inte borde användas, dels är det inte sällan så att det är fasthållning som så småningom leder fram till en avskiljning. Återigen: Våld föder våld.
Det här är extra viktigt eftersom vi vet att det är svårt att få tag på utbildad personal i dag. I utskottet har vi flera gånger pratat om hur svårt det är att få tag på utbildad personal. Man har sänkt kraven, och därför är det extra viktigt att det faktiskt inte finns möjlighet att använda saker som inte fungerar och som inte är bra. Om du är oerfaren och det finns möjlighet till tvångsåtgärder är det lättare att ta till sådana.
Det finns ett lite skämtsamt uttryck som ni säkert har hört någon gång: Politiker är som krokodiler - de har stor käft och små öron. Precis så beskrev en ung flicka, som jag träffade, personalen på ett boende. Men där fanns också en extremt påtaglig skräck för krokodilerna på boendet, de som inte lyssnade men som däremot lät väldigt mycket.
Både vi politiker och personal på boenden behöver bli mindre som krokodiler och ha betydligt större öron för att lyssna på dem som faktiskt inte är skrämmande krokodiler utan snarare ganska små och rädda kaniner. Vi måste lyssna på dem det faktiskt gäller. Vi måste lyssna på barn och unga.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 4 från Liberalerna.
