Socialförsäkringsfrågor

Fru talman! "Gör din plikt, kräv din rätt!" Så löd en av arbetarrörelsens tidiga paroller. Det som har byggt Sverige starkt är arbetslinjen - att kvinnor och män som kan bidra går till jobbet och betalar skatt, för att betala för dem som inte kan arbeta. Det handlar om de sjuka, om de äldre och om våra barn.

Det är inte minst viktigt i dessa tider, när vårt samhälle är beroende av att de som är sjuka stannar hemma och att vi som kan arbeta går till jobbet eller arbetar hemifrån. Då behöver vi alla hjälpas åt. För att kunna ta hand om de svårast sjuka - för att samhällets skyddsnät ska vara tillräckligt finmaskigt - behöver den som kan arbeta också arbeta.

Vi är, eller borde åtminstone vara, ett av de friskaste folken i världen. Ändå växer sjukfrånvaron. Inte minst de psykiska diagnoserna, med ångest- och stressrelaterade symtom, ökar. Vi i Moderaterna vill införa en förebyggandegaranti för psykisk ohälsa. Försäkrade som har ett arbete och är i behov av förebyggande insatser bör i regel kunna få börja med insatser inom en månad. Vi vill också se ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som är mer anpassat efter psykiatriska diagnoser och samsjuklighet, för vi vill säkerställa att fler snabbare ska få rätt stöd och rätt hjälp.

Fru talman! För att möjliggöra återgång i arbete behöver drivkrafterna att agera öka. Sjukskrivna bör stimuleras att delta i åtgärder som leder till en snabb återgång i arbete för den som har möjlighet att arbeta. Det är därför vi vill återinföra den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Vi tror nämligen på varje människas kraft att bidra - på kraften att efter sin förmåga vara med och bidra till helheten. Forskning visar att det fungerar: Den som stimuleras att delta i åtgärder som leder till en snabb återgång i arbete kommer också i arbete, och att ha en aktiv tidsgräns bidrar till att öka incitamenten.

Redan före krisen såg vi att vårt samhällskontrakt började brytas sönder - att människor som kan arbeta ändå inte går till jobbet, vilket drabbar dem som är sjuka och behöver samhällets stöd som mest. När människor medvetet och utstuderat utnyttjar vår svenska välfärd för att sko sig stjäl de inte bara från dem som är sjuka utan också från Sveriges skattebetalare. Därför menar vi att regeringen skyndsamt bör utreda hur en samordnad statlig utbetalningsfunktion kan inrättas och kombineras med en förstärkt utbetalningskontroll. Detta har två statliga utredningar föreslagit de senaste åren. Stöd ska gå till dem som har rätt till stöd.

Fusket är ibland ännu mer utstuderat. I januari i år blev det känt att åtal väckts mot en 48-årig man som misstänks ha simulerat en neurologisk sjukdom och under åtta år fuskat till sig 15 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Försäkringskassan konstaterar att detta förmodligen är det största fusket någonsin. Bara en vecka senare meddelade dock åklagaren att hen väljer att inte gå vidare i ärendet. Anledningen är det låga straffvärdet, vilket inte skulle motivera kostnaden för rättsprocessen. Här krävs reformer, inte bara när det gäller utformningen utan även när det gäller vilka straffskärpningar och straffvärden vi behöver få på plats. Här behöver straffvärdet öka.

Fru talman! Sverige har ett av världens mest generösa välfärdssystem. Det bygger på att människor som har arbetat hårt också kan kräva sin rätt. Det är därför inte rimligt, menar vi, att nyanlända till Sverige får full tillgång till vår välfärd från dag ett i landet. Moderaterna vill därför införa en kvalificering till välfärden. När du har varit med och arbetat och bidragit till vårt samhälle kan du också få del av våra förmåner. Låt mig ge några exempel!

Det första exemplet är garantipensionen. De som lever i Sverige kvalificerar sig till garantipensionen under 40 år. Här har nyanlända i dag ett undantag, vilket vi inte tycker är rimligt. Vi tycker att man ska ta bort undantaget så att även nyanlända behöver kvalificera sig.

Ett annat exempel är sjuk- och aktivitetsersättningen. Nyanlända har i dag ett undantag från kravet på kvalificering. Ta bort undantaget! De som har betalat in till systemet ska också få del av det.

Ett tredje exempel är flerbarnstillägget. Vi tycker att det bör utgå enbart till dem som har permanent uppehållstillstånd eller varaktig egen försörjning - alltså inte bidrag.

Ett fjärde exempel är föräldrapenningen, som bör utgå i max ett år om du inte har jobb eller permanent uppehållstillstånd.

Vi anser också att det är rimligt att strama upp reglerna för när EUmigranter kvalificerar sig till de sociala trygghetssystemen. Det är exempelvis inte rimligt att den som arbetar i Sverige men är medborgare i ett annat EU-land kan få mellanskillnaden mellan barnbidraget i Sverige och barnbidraget i hemlandet för barn som bor i hemlandet tillsammans med den andra föräldern.

Vi menar, avslutningsvis, att det svenska samhällskontraktet behöver återupprättas. Devisen "Gör din plikt, kräv din rätt!" innebär att den som kan arbeta också ska arbeta för att bidra till vårt svenska samhälle - för att den som är sjuk ska kunna få samhällets stöd. Så menar vi att man återupprättar arbetslinjen.

Jag yrkar bifall till reservation 7 under punkt 3 om kvalificering till välfärden.

Fru talman! Vi debatterar som sagt socialförsäkringsutskottets betänkande nr 17 om socialförsäkringsfrågor.

Sverigedemokraterna står bakom samtliga sina reservationer, men för att minska voteringstiden väljer jag att yrka bifall enbart till reservation 2.

Fru talman! Det är sannerligen en speciell tid vi just nu lever i, med anledning av covid-19. Många av oss har säkert firat påsk hemma med endast den närmaste familjen. Att undvika stora släktkalas och att ställa in resan är dock inte en särskilt stor uppoffring, och den går inte ens att jämföra med den uppoffring som många med viktiga samhällsfunktioner i dag gör. Även om det ligger lite utanför ämnet vill jag ta tillfället i akt att uttrycka min djupaste respekt och vördnad för den vårdpersonal som möter och tar hand om de sjuka, för personalen inom äldreomsorgen samt för butikspersonal, städpersonal och många, många fler som i dag sliter hårt.

Några som också får arbeta extra hårt i dessa tider är alla handläggare på Försäkringskassan, som nu har fått en extra stor belastning i form av många sjuka och flera nya förändringar i systemet. Jag hoppas att vi på politisk nivå kan fatta rätt beslut och på så sätt både bidra till ett hållbart system under krisen och skapa en trygghet för dem som är sjuka, såväl kortsiktigt under krisen som långsiktigt.

Fru talman! Det har fattats en del beslut från regeringen som har varit bra och nödvändiga i krisen, exempelvis vad gäller att slopa karensdagen och krav på läkarintyg den första tiden samt att ingen ska förlora sin sjukpenning för att den förväntade operationen blev inställd på grund av ändrade prioriteringar inom vården. Jag anser dock att mer behöver göras.

Vi liksom Moderaterna med flera anser att det snarast måste till ett beslut och ett system så att även de som tillhör riskgrupper ska få rätt att stanna hemma med någon form av ersättning så länge som coronakrisen pågår. Rätten till ersättning för riskgrupper ska enligt oss givetvis omfatta dem som tidigare utförsäkrats. Det är inte rimligt att personer som tillhör riskgrupper i dagens läge ska förväntas att stå till förfogande på arbetsmarknaden om ett arbete kan innebära fara för ens liv.

Fru talman! Även om dessa förbättringar görs kan vi dock samtidigt konstatera att själva grundproblematiken med det svenska sjukförsäkringssystemet kvarstår. De senaste åren har vi kunnat ta del av en rad rapporter om exempelvis svårt cancersjuka som utförsäkrats och förväntas börja söka arbete på grund av övernitiska prövningar av läkarintyg och hårda bedömningar inom rehabiliteringskedjan, för att regeringen vill få ned antalet sjukdagar. Många beslut har skapat starka känslor. Vi har läst om personer som till och med valt att ta sitt liv efter beslut om avslag.

Detta är något som vi i Sverigedemokraterna har varit kritiska till. Vi har i detta betänkande förslag om att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att grundligt utreda förbättringar av sjukförförsäkringssystemet för en långsiktigt hållbar sjukförsäkring. Vår utgångspunkt är att den som är sjuk ska få bästa tänkbara rehabilitering och grundläggande ekonomisk trygghet. De som har möjlighet att bli friska ska få bästa tänkbara förutsättningar och incitament att återgå i arbete.

Den utredning som nu pågår på initiativ från regeringen, och där vi fått en del rapporter, är ett steg på vägen. Vi stöder utredningens förslag om en mjukare bedömning vid dag 180. Men vi anser att man behöver se över systemet från grunden då mycket av problematiken kvarstår. Det gäller exempelvis samarbetssvårigheter mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och svårigheten med att bedöma behov av sjukskrivning vid psykisk ohälsa, som i dag är en av de vanligaste sjukskrivningsorsakerna. Det behövs givetvis också mycket mer förbyggande arbete.

Fru talman! På kort sikt med anledning av pågående kris anser vi att regeringen skyndsamt behöver göra om direktiven till Försäkringskassan med utgångspunkt i att det borde det vara prioriterat att skapa trygghet för dem som är sjuka samt ges förutsättningar för både dem som tillhör riskgrupper och dem som kan bära på smitta att stanna hemma för att rädda så många liv som möjligt. Nu ska det prioriterade målet inte vara att minska antalet sjukdagar. Ett steg i detta skulle vara att överprövningsfunktionen av läkarintyg de första 60 dagarna i sjukperioden slopas och ersätts av ett alltmer automatiserat system i varje fall under pågående kris för att också avlasta inom Försäkringskassan. Detta är dock en fråga att återkomma till och inget som ligger på bordet för beslut just i dag.

Fru talman! Jag ska återgå till förslagen i betänkandet. Att hålla reda på alla berörda myndigheter och instanser vid en sjukskrivning är krångligt. Som jag sagt förut behöver man i dag nästan vara frisk för att kunna vara sjuk. Regeringens förslag om en koordineringsinsats inom vården är därför ett bra steg i rätt riktning. Men vi anser att om man ska satsa på ett stöd i form av en koordinator bör det vara knutet till individen som en form av en mentor för att kunna handha samordning mellan alla berörda instanser och vara till stöd för individen.

Det behöver också finnas en större flexibilitet när man är sjukskriven, och positiva incitament behövs för dem som har en förmåga att i små steg ta sig tillbaka till arbetslivet. Ett förslag vi har där är att man med bibehållen ersättning ska kunna få möjlighet att studera i låg takt som en del av rehabiliteringen, då studier under 50 procent i dag inte ger rätt till CSN.

Fru talman! För att kunna anpassa rehabiliteringen bättre på en individuell nivå behöver också sjukskrivningsgraden kunna skräddarsys individuellt med steg om 5 procent. För att öka incitamentet att återgå i arbete menar vi att det också borde vara möjligt för en försäkrad som har varit sjukskriven en lång period att återgå i lönearbete med upp till 25 procent med bibehållen ersättning under sex månader. Om arbetstiden ökar bör ersättningsnivån givetvis minskas. I dag kan man om man varit långtidssjukskriven nästan förlora ekonomiskt på att börja lönearbeta på låga nivåer. Vi anser att det kan låsa fast människor i långvarig sjukskrivning, människor som kanske både vill och kan arbeta på låg nivå.

Avslutningsvis vill jag framföra vikten av att man inte ska försättas i ekonomisk kris för att man vårdar en närstående. Vi anser därför att regeringen bör utreda möjligheterna till vård av närstående som bör likna systemet för vård av sjuka barn. Det bör röra ett sjukdomstillstånd där den försäkrade ska vara beroende av omsorg. Men det behöver inte vara som i dag att personen befinner sig i ett livshotande hälsotillstånd. Med anledning av pågående kris bör man givetvis också se över regler för anhöriga som hör till utsatta riskgrupper.

Fru talman! Våra socialförsäkringssystem är till för att vi ska känna trygghet om det händer oss något, om vi blir sjuka och inte kan arbeta eller om det händer en olycka. Det är vad välfärdslandet Sverige är känt för. Men det finns i dag stora brister i systemet, och många, fler och fler, tvivlar och känner inte den tryggheten. I dessa tider med corona ser vi tydligt hur viktigt ordet trygghet är och framför allt känslan av trygghet. Det är dags att göra något åt våra socialförsäkringssystem och att utveckla dem så att de blir det stöd och ger den trygghet vi behöver och hjälper i livet när livet krackelerar.

Det är av det skälet som vi i Centerpartiet driver på för att vi ska få stöd och hjälp tidigt, helst innan vi blir sjuka. Tidiga insatser, kallar vi det. Vården måste reagera snabbt och ge förutsättningar för att vården och insatsen kommer. Våra arbetsgivare måste få ett tydligare uppdrag, en tydligare roll och möjligheter att utifrån arbetstagarens behov vidta åtgärder som behövs för att den ska komma tillbaka till jobbet.

Rehabiliteringskedjan måste tydliggöras och stärkas. Då måste regelverket ha de förutsättningar som gör att det kan fungera. Det är i dag inte riktigt så beskaffat. I dag kan man bara vara sjukskriven 25, 50, 75 eller 100 procent. Vi har många förslag. Vi har sagt i flera år att det måste ändras. Man måste utgå från den enskildes möjligheter och förutsättningar. Det betyder att människor ska kunna vara sjukskrivna på 10, 20 eller 85 procent. Men regeringen vill inte lyssna på det och vara så smidig.

Många som är långtidssjukskrivna eller inte kan återgå i arbete hos sin tidigare arbetsgivare, eller är funktionsnedsatta, har samhället ett särskilt ansvar för att ge stöd genom Arbetsförmedlingen eller dess fristående aktörer så att de kan komma tillbaka till jobbet - mer eller mindre, givetvis, utifrån varje enskild persons förutsättningar. Det är en rättighet att ha ett arbete att gå till och att vara en del av samhället.

Under tiden dessa människor får hjälp och stöd har Försäkringskassan en väldigt viktig roll för att följa upp och se till att man gör det man ska och att de får det stöd som krävs för att kunna komma tillbaka till arbetet. Det ska inte vara som nu när Försäkringskassans roll är att minska sjukskrivningstalen, det vill säga antalet sjukskrivna, eller att se till att människor lämnar sjukskrivningen så fort som möjligt och får en annan form av ersättning.

Det är genom arbete vi har rätt till sjukpenning och sjukersättning under tiden vi rehabiliteras tillbaka till jobbet, för det är syftet. Men det gäller inte alla. Våra företagare, småföretagare, de som har egenanställning och de som inte har aktiebolag har svårt att få en sjukpenninggrundande inkomst och ersättning fastställd. Varje sjuktillfälle betyder att de inte vet om de får ersättning.

För studenter är det också otydligt hur de ska få ersättning när de inte kan studera på grund av sjukdom eller skada. Här måste det bli tydligt. Varför ska regeringen ha så svårt att göra något åt det?

Samverkan mellan olika myndigheter i sjukskrivningsprocessen är A och O, men det ställer till problem för den som är sjuk, för Försäkringskassan, för Arbetsförmedlingen, för vården och för arbetsgivaren. Tydliggör deras roller, säger jag och Centerpartiet till regeringen.

När det är som svårast att hitta vägen tillbaka och när man måste vara fler som arbetar på ett annorlunda sätt i rehabiliteringen - använd då samordningsförbunden och utveckla dem. De som hamnar mellan stolarna behöver en organisation - en organisation som vi redan har och som vi i flera år har sett gör ett väldigt bra jobb och ger bra resultat.

Nu riktar jag mig verkligen till regeringen och säger på skarpen: Försämra inte samordningsförbunden och deras möjligheter utan ge dem de resurser som behövs och stärk dem i stället!

Slutligen måste jag nämna att vi i Centerpartiet ser att vårt sjukförsäkringssystem är ojämställt, fru talman. Fler kvinnor är sjukskrivna, men arbetsskadeersättningen ges till fler män. Riksrevisionen, Inspektionen för socialförsäkringen och fler har visat på den här ojämlikheten och ojämställdheten genom olika utredningar vid olika tillfällen. Varför tillåter regeringen det här att fortsätta?

Jag har varit tydlig, fru talman. Jag menar att regeringen inte har gjort något för att förändra den otydliga, stelbenta sjukskrivningsprocessen. Ändra på det nu! Sköra, sjuka människor hamnar i kläm. Låt oss alla i Sverige återigen få känna oss säkra på att våra trygghetssystem finns där när vi behöver dem och att stödet och hjälpen finns där. Ge tidiga insatser!

Därmed vill jag yrka bifall till reservation 26 under punkt 9.

Fru talman! Vi lever i en märklig tid. Det har konstaterats många gånger de senaste veckorna från den här talarstolen. Och visst är det sant. Den smitta som nu greppar omkring sig i vårt samhälle tränger in i vårt vardagsliv och tar ifrån en del av oss våra nära och kära i verklig mening. Det är en utmaning.

Visst handlar det om smittskydd, om arbetskläder, om forskning efter vaccin och om att undvika att komma varandra alldeles för nära rent fysiskt. Men det handlar faktiskt också om något djupare. Den tid vi lever i ställer frågor till oss som kommer att kräva svar.

Varför var det så viktigt att privatisera vården och låta patienter med privata sjukvårdsförsäkringar gå före i kön?

Varför skulle apoteken privatiseras, och varför skulle egentligen hela vår medicinska beredskap riskeras i en slimmad marknadsekonomis namn?

Ytterst är det de här fundamentala frågorna som vi ställer oss: Vad betyder det att vara människa? Vad innebär det att värna om sin nästa? Vad står vår samhällsgemenskap egentligen för? Vad betyder egentligen solidaritet?

Det syns nu i praktiken vad som är viktigast och hur felbyggt mycket är. Samhällsviktiga yrken visade sig vara barnskötare och sjuksköterskor, inte pr-konsulter och styrelseproffs. Hundratals vårdplatser togs fram i Stockholm utan att en enda konsult betalades. När det väl gällde rasade högerpolitiken som ett korthus. Alla slutade visst att prata om privatiseringar, och nu ropar alla på ett större gemensamt ansvar. Affärer ordnar hemkörning. Frivilliga ansluter sig till sjukvården. Lappar sätts upp i trappuppgångar med erbjudanden om att hjälpa till att gå och handla. Man ringer släktingar man knappt visste fanns.

Behåll den tanken en stund. Tänk om vi byggde ett samhälle där det fungerade så att de som kan arbeta hjälpte de som inte kan arbeta just nu. Hur annorlunda skulle det inte kunna vara om vi lät behoven styra och var och en bidrog efter förmåga?

Plötsligt är det uppenbart. Vi kan alla bli sjuka. Därför måste sjukvården fungera för alla. Vem som helst kan mista sin inkomst för att man blir sjuk, och därför behöver vi en bra sjukförsäkring som gör att vi klarar oss ändå. När det som nu händer blåst förbi behöver vi minnas känslan av otrygghet och vad den gör med oss människor.

Vi behöver se till att de som är sjuka får rätt till ersättning och verklig rehabilitering. För den som blir sjuk utan rätt till ersättning blir det inte bättre till sommaren, utan där måste politiken gripa in och garantera trygghet även för dem. För att det ska hålla måste någon förstås betala. Det får alla göra, men mest de som har råd. Låga skatter och utdelning för förmögna får aldrig gå före gemensam trygghet.

Fru talman! Det är självklart för de flesta av oss nu att hjälpas åt. Men det är precis tvärtemot hur det så länge har varit. Vår gemensamma välfärd har rustats ned. Vården har fått mindre pengar. Skolor och äldreboenden har privatiserats, och skillnaderna har ökat. Pengar som vi har betalat in har inte gått till fler sjuksköterskor eller läkare utan har i stället hamnat hos dem som ägt bara för att de har ägt.

Bilden av Sverige som ett land med starka och robusta välfärdssystem kanske lever kvar, men i realiteten har vi halkat efter. Vid en jämförelse med övriga europeiska länder av de samlade offentliga transfereringarna, alltså sjukförsäkringen, a-kassan och ekonomiskt bistånd i förhållande till bnp, kommer Sverige på 18:e plats. Det är ett resultat av aktiva politiska beslut.

Fru talman! Den borgerliga regering som styrde Sverige mellan 2006 och 2014 försämrade sjukförsäkringen drastiskt. Försämringarna motiverades med att man ville minska bidragsberoendet och minska det så kallade utanförskapet. År 2008 genomförde regeringen en sjukförsäkringsreform som bland annat innebar att en så kallad rehabiliteringskedja med fasta tidsgränser för när arbetsförmågan skulle prövas infördes. Dessutom infördes en bortre tidsgräns i sjukförsäkringen, den så kallade stupstocken. Totalt utförsäkrades 100 000 personer, och läkare slog larm om att svårt sjuka inte fick sjukpenning.

Tyvärr har nuvarande regering varit ovillig att ta flera betydande steg för att förändra detta. Rehabiliteringskedjan är kvar, och regeringens styrning av Försäkringskassan med kvantitativa mål har fått svåra konsekvenser för människor.

Men kanske kan det komma något gott ur den svåra tid som råder nu. Kanske inser fler än Vänsterpartiet värdet av rimliga ersättningsnivåer och stöd vid inkomstbortfall. Karensdagen har nu delvis slopats, och det borde vara allas uppfattning att detta också sedan ska permanentas.

Varför är vi där vi är? Det är vi på grund av aktiva politiska beslut och för att tanken på ett samhällsbygge för de många och inte bara de på toppen har tappat mark. Ibland tycks det som att solidariteten helt har satts på undantag, men det behöver faktiskt inte vara så. Det går att göra skillnad. Vänsterpartiet har i det betänkande kammaren i dag diskuterar lämnat en rad förslag som skulle kunna vända en stor del av utvecklingen och skulle bidra till att återupprätta en sjukförsäkring som faktiskt bidrar till att ersätta människors inkomstbortfall och rätta till en del av det som gjorts orätt.

Jag står bakom samtliga våra reservationer men yrkar för tids vinnande bifall enbart till reservation 3.

Fru talman! Vi kristdemokrater har en rad reservationer på området, men för att spara tid yrkar jag bifall enbart till reservation nr 4.

I dessa tider av oro kan vi ändå glädja oss åt att vi faktiskt har en socialförsäkring som förmår att leverera även i svåra tider. Covid-19 har de senaste veckorna tvingat fram en rad förändringar inom socialförsäkringen. Sammantaget handlar det om att bekämpa pandemin och samtidigt fortsätta ge människor en grund att stå på. Den som har feber, hosta, snuva eller ont i halsen kan och ska stanna hemma om vi ska kunna skydda våra äldre och sköra. Dessa åtgärder står dessutom en enig politisk riksdag bakom.

Vi kristdemokrater menar att socialförsäkringen ska vara obligatorisk och solidariskt finansierad via det offentliga. Det har varit en styrka i dessa tider att vi i Sverige har valt den vägen. I USA har man valt en annan väg, som innebär att mer än var fjärde industriarbetare inte får betalt om han eller hon stannar hemma på grund av sjukdom. Det gör arbetet mot pandemin så mycket svårare där.

Fru talman! För dem som inte drabbas av en stadigvarande nedsatt arbetsförmåga är det viktigt med en fungerande rehabiliteringskedja. Det ska finnas tidsgränser och fastställda avstämningspunkter som syftar till att en sjukskrivningsprocess innehåller och präglas av aktivitet, tidiga insatser och tydliga regler. Den sjukskrivne ska få en kontinuerlig kontakt med Försäkringskassan och ett tidigt individuellt stöd.

Rehabiliteringskedjan är dock inte utformad för att klara av en växande psykisk ohälsa. Ett utmattningssyndrom är något helt annat än ett brutet ben. De psykiatriska diagnoserna ökade snabbt under 2010-talet, och i dag beror hälften av alla sjukskrivningar på just sådana. Här måste vi ge Försäkringskassan bättre verktyg än dem man har att jobba med i dag.

Fru talman! Jag har i de debatter om sjukförsäkringen som har ägt rum denna mandatperiod upprepat budskapet att alla inte kan arbeta 100 procent av en heltid men att alla ska ha möjlighet att arbeta 100 procent av sin förmåga.

Om vi låter arbetsförmågan, inte arbetsoförmågan, vara utgångspunkt blir behovet av mer flexibilitet tydligt. Därför menar vi kristdemokrater att de fasta stegen i sjukpenningen, sjukersättningen och rehabiliteringspenningen som i dag är 25, 50, 75 eller 100 procent ska slopas. Det måste vara möjligt för en person att arbeta exempelvis ytterligare 10 procent, om det är där gränsen går för en framgångsrik rehabilitering. Men det går inte i dag, med de trubbiga, fasta stegen.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag lyfta fram det förebyggande arbetet. Om vi ska lyckas i vårt arbete med att ha en socialförsäkring som även i framtiden förmår att leverera måste vi ha större fokus på det förebyggande arbetet. Det behövs därför en politik som bidrar till minskad stress och till att skapa goda förutsättningar för en förbättrad folkhälsa. Möjligheterna för var och en att få ihop sitt unika livspussel påverkas således av den förda politiken inom en rad olika områden vid sidan av socialförsäkringen.

Fru talman! Vi behandlar nu socialförsäkringsutskottets betänkande om socialförsäkringsfrågor. Det handlar till stor del om den trygghet som ska fånga upp oss när vi drabbas av sjukdom eller skada. Det är stora och viktiga frågor, även när vi inte har en pandemi att hantera. Men den här krisen sätter verkligen ljus på våra socialförsäkringssystem och manar till eftertanke.

I sådana här lägen, då ovisshet och otrygghet drabbar väldigt många, är det oerhört viktigt att vi agerar snabbt, resolut och i bred enighet. Det har onekligen gjorts i det här fallet.

Innan jag går vidare med att redovisa den socialdemokratiska socialförsäkringspolitiken lite mer allmänt vill jag passa på att nämna några av de åtgärder som regeringen har vidtagit på sjukförsäkringsområdet. Slopad karens och slopat läkarintyg under de första dagarnas sjukdom har varit helt nödvändiga åtgärder för att minska smittspridningen och avlasta sjukvården, som behöver samla resurserna till att vårda de sjuka och rädda liv. Man ska kort och gott kunna stanna hemma om man har symtom, utan att behöva oroa sig för ekonomin.

Ett annat viktigt besked är att om en behandling eller operation ställs in eller skjuts upp på grund av att sjukvården nu är så djupt ansträngd ska man inte förlora sin sjukpenning.

Trots kraftfullt agerande drabbas samhället hårt. Den här krisen synliggör vikten av att ha starka sjukvårds- och trygghetssystem. Men samtidigt ser vi de brister som finns i systemen. Många drabbas i dag av sjukdom eller arbetslöshet. Vi är många som ser det på nära håll och berörs.

Det positiva i allt elände är ändå att samhällsgemenskapen träder fram. Jag tycker att vi ska ta till oss det och bygga vidare på just det.

Fru talman! Sjukdom och ohälsa drabbar redan utsatta och svagare grupper i samhället särskilt hårt. För oss socialdemokrater är en trygg och väl fungerande sjukförsäkring en del av det starka samhället. Det ska finnas där för oss när vi är som allra svagast. Principen är enkel: Vi betalar när vi är friska, och vi får tillbaka när vi är sjuka.

Vi vill ha en sjukförsäkring som innebär att den som är sjuk och inte kan arbeta har rätt till snabb rehabilitering och ekonomisk trygghet under den tid man behöver. När olyckan är framme ska det inte vara sjukförsäkringen man är orolig över. Men jag vet att det för många i samhället i dag är tvärtom. Vi är många i den här kammaren som har kommit i kontakt med personer som har nekats sjukskrivning och hänvisats till Arbetsförmedlingen utan att förstå varför.

Det finns mycket vi socialdemokrater vill göra för att förbättra sjukförsäkringen där vi ännu inte har nått hela vägen fram. En del saker har vi genomfört. Vi har avskaffat den bortre tidsgränsen, vi har höjt taket så att fler får en rimligare ersättning och vi har sett till att en nationell samordnare sätter fokus på den enskilde i sjukskrivningsprocessen. Vi har tagit initiativ till en bred kraftsamling för att få ned de stegrande sjuktalen, och vi vill förstärka rehabiliteringen.

Samtidigt har vi sett att Försäkringskassans tillämpning har lett till att fler människor upplever att de inte får den trygghet de behöver i en utsatt situation. Det synliggör att regelverket inte ger tillräckligt skydd. Därför fortsätter regeringen med sitt arbete.

En utredning om sjukersättning för dem med varaktigt nedsatt arbetsförmåga har precis tillsatts. Sverige har OECD:s tuffaste krav för att få sjukersättning, trots att vi vet att en stor andel av dem som nekas ersättning saknar arbetsförmåga. Det är inte rätt att tvinga dessa personer att söka sjukintyg om och om igen, uppta resurser i hälso- och sjukvården eller gå med en klump i magen av oro för hur man ska få ihop ekonomin när livet är svårt.

En annan utredning har nyligen presenterat slutsatser angående tillämpningen av det som i sjukförsäkringen kallas normalt förekommande arbete och särskilda skäl. En del i rehabiliteringskedjan är att man efter 180 dagar prövar arbetsförmågan mot, som det heter, normalt förekommande arbete. Om man anses ha arbetsförmåga att utföra något tänkbart arbete, oavsett om det finns i verkligheten eller inte, nekas man i regel den ersättning man förväntas få och ska ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Några särskilda skäl för undantag verkar inte förekomma.

Vi socialdemokrater tycker att det är rimligt att det finns kontrollstationer under sjukskrivningsprocessen. Det kan vara okej att prövas mot annat arbete än hos den nuvarande arbetsgivaren. Men lika rimlig som en sådan prövning är, lika märkligt blir det att man, om man har ett jobb som man kan komma tillbaka till, behöver söka ett arbete bara för att man inte får den där operationen som man väntar på. Den typen av kantighet och stelbenthet faller långt utanför rimlighetens gräns, och bedömningarna uppfattas av många som rättsosäkra och svåra att förstå.

Precis den här problematiken lyfts upp och analyseras i delbetänkandet En begriplig och trygg sjukförsäkring, som presenterades tidigare i våras. Värt att nämna är att om förslagen i utredningen om normalt förekommande arbete vinner gehör ska de i framtiden specificeras och vara angivna. Det föreslås också fler undantag från att pröva arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden, exempelvis när det finns skäl att tro att återgång i arbete hos arbetsgivaren är möjlig och för personer som närmar sig pensionsålder. När det väl är dags för oss här i kammaren att fatta beslut om förslagen hoppas jag att vi tillsammans är redo att göra sjukförsäkringen tydligare, tryggare, mer generös och bättre.

Fru talman! Det finns egentligen väldigt mycket mer att säga om de här frågorna, och det kommer vi att återkomma till efter krisarbetet. Pandemin sätter oss alla på prov. Den visar oss hur viktiga våra sjukvårdssystem är. Tillsammans ska vi ta oss igenom coronakrisen. Vi klarar det om vi håller ut och håller ihop men håller avstånd.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Våra gemensamma försäkringssystem har som övergripande syfte att ge den enskilde trygghet när livet förändras, när man blir sjuk, när man blir av med jobbet eller när man på annat sätt förlorar sin inkomst eller försörjning. Betänkandet som vi debatterar i dag handlar om socialförsäkringarna. Det handlar om stöd och ersättning vid nedsatt arbetsförmåga, ofta i samband med sjukdom. Det handlar om vägen tillbaka till ett friskare liv, tillbaka till arbete, eller hur livet kan anpassas till den arbetsförmåga som man har.

En trygg sjukförsäkring är en bärande del i det starka samhälle som vi vill ha. När den enskilde drabbas ska det finnas socialförsäkringar. När ett helt samhälle drabbas prövas våra gemensamma system extra hårt. I coronapandemins spår har regering och riksdag agerat resolut och kraftfullt. Vi har till stor del kunnat använda oss av de socialförsäkringssystem som vi tidigare har byggt upp. De har visat sig vara stabila och möjliga att förstärka i krissituationen.

Genom starka statsfinanser kan vi förstärka stödet till enskilda som drabbas av smittan och dess effekter. Det kommer att kosta mycket pengar. Vi räknar det extra stödet till enskilda i tiotals miljarder kronor. Det är mycket pengar, men det kan jämföras med stöden till näringslivet. Där har vi kanske inte samma upparbetade system. Kostnaderna för det kommer snarare att räknas i hundratals miljarder. Vi kan även jämföra det med stödet till civilsamhället. Det generella extra stöd som hittills har kommunicerats dit är 1 miljard, som delas mellan kulturen och idrotten.

Jag lägger inga vidare värderingar i det. Det kanske kommer att diskuteras mer ingående senare under dagen i samband med debatten om vårändringsbudgeten. Men jag tycker att jämförelsen är något som bör finnas med i de betraktelser och analyser som kommer att behöva göras i pandemins spår när vi utvärderar det samhälle vi lever i. Det handlar om hur uthålligt det är, hur motståndskraftigt det är och hur pass hållbara liv vi lever.

Fru talman! Vi har ett sjukförsäkringssystem som förväntas ge trygghet vid sjukdom. Det handlar om ekonomisk ersättning när man inte kan arbeta och om stöd på vägen tillbaka till friskhet och arbete. Vi kan konstatera att vi har ett system som till övervägande del fungerar bra. Men samtidigt ser vi att människor hamnar i kläm eller faller mellan stolarna mellan de olika trygghetssystemen. Exempelvis fångar arbetslöshetsförsäkringen inte alltid upp människor där sjukförsäkringen lämnar dem. Det kan också handla om människor som blir utförsäkrade eller nekade sjukpenning trots att arbetsförmågan enlig egen utsago är så pass nedsatt att det helt enkelt inte går att arbeta. Ibland är rehabiliteringen inte anpassad till den enskildes situation eller förutsättningar. Alltför många vittnar om att de känner press och misstro, snarare än stöd och tillit.

Vi behöver stärka våra sjukförsäkringssystem. Miljöpartiet röstade emot den förändring som den dåvarande alliansregeringen drev igenom med den nuvarande rehabiliteringskedjan, hårda tidsgränser och en bortre parantes, som nu tack och lov är borta.

Miljöpartiet vill se ett helt nytt trygghetssystem. Det ska vara ett system där sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen slås samman och läggs under en gemensam myndighet. Det ska vara ett system där man inte faller mellan stolarna utan som är individanpassat och flexibelt. Det ska bygga på tillit och möta den försäkrade i dennes egen situation. Vi ska jobba utifrån ett helhetsperspektiv.

Miljöpartiet har drivit det här under lång tid. Vi kallar systemet arbetslivstrygghet, och det är vårt svar på många av de problem som vi ser med både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringarna. Men en sådan förändring tar tid. I närtid behöver justeringar göras inom det ramverk som finns i dag. Det är därför glädjande att regeringen tar frågorna om en tryggare sjukförsäkring, sjukersättning och aktivitetsersättning på stort allvar. Vissa förbättringar har gjorts. De stora förändringarna har dröjt, men jag tror och hoppas att vi bör kunna ta viktiga beslut - och fortsatta viktiga beslut - i relativ närtid.

Den pågående Sjukförsäkringsutredningen har hittills lämnat två delbetänkanden med viktiga och bra förslag. Det tredje och sista delbetänkandet väntas komma om bara någon vecka, i slutet av den här månaden.

Inom sjuk- och aktivitetsersättningen har också vissa förbättringar gjorts. Bland annat har regeringen höjt nivåerna i garantiersättningen och bostadstillägget.

En utredning har helt nyligen tillsatts för att se över de villkor som gäller för att beviljas ersättning. Är man långvarigt sjuk och därmed har en ihållande nedsatt arbetsförmåga är det sjukersättningen som ska kunna ge den långsiktiga tryggheten. Man ska inte behöva känna oro för att försörjningen ska tas ifrån en om man till exempel vill pröva på att arbeta eller aktivera sig i civilsamhället, föreningslivet eller politiken.

Fru talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att säga något om en av de motioner i betänkandet som jag själv har varit med och skrivit. Det handlar om basinkomst eller medborgarlön. Jag har skrivit den tillsammans med min partikollega Rebecka Le Moine som också står på talarlistan i dag. Vi skrev naturligtvis motionen innan vi hade en hälsokris, en pandemi, över oss. Pandemin gör dock motionen än mer aktuell.

Coronaviruset antas ha sitt ursprung i dålig djurhållning - marknad med levande djur - i diktaturen Kina. Vi kan inte säga om den snabba spridningen eller uppkomsten av just den här krisen har med vårt levnadssätt i väst att göra. Men vi vet säkert att vi har andra stora kriser runt hörnet som definitivt har med vår livsstil att göra.

Vi har klimatkrisen. Det är inte en kris utan flera. Det handlar till exempel om olika väderrelaterade kriser. Det är nästan som att vi redan har glömt de massiva megabränderna i Australien för bara några månader sedan.

Det handlar om olika typer av flyktingkriser. Till den situation med runt 70 miljoner människor på flykt i dag, globalt sett, menar FN att vi kommer att behöva addera ytterligare 200 miljoner klimatrelaterade flyktingar bara under de närmaste två decennierna. Därefter lär det fortsätta om vi inte gör radikala förändringar i vårt sätt att leva.

Den snabba minskningen av antalet arter i både flora och fauna, det vill säga hotet mot den biologiska mångfalden, kommer också att innebära svåra globala kriser, kanske ytterligare pandemier. Våra ekosystem tappar motståndskraft, och planeten blir mer sårbar.

Det är sättet som vi lever på som är orsaken till allt detta. Vi behöver ändra livsstil. Ny teknik är väldigt bra, men det är inte elektrifieringen som kommer att rädda oss. Det kommer inte heller digitaliseringen, smarta städer eller AI att göra. Vi behöver ändra livsstil, och vi behöver ändra våra ekonomiska system.

Basinkomst är i grunden ett annat sätt att se på arbete, ekonomi och hållbarhet. I coronakrisen har allt fler seriösa aktörer på allvar börjat tala om medborgarlön, basinkomst, som en lösning på ett hållbart och resilient post-corona-samhälle. Det är intressant.

Basinkomst behöver utredas, och det är vad vår motion handlar om. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! På grund av coronakrisen har vi alla fått uppmaningar om att hålla distans och i möjligaste mån stanna hemma. Detta har lett till en minskad konsumtion. Vi konsumerar bara det nödvändigaste. Egentligen är det lite ironiskt att ekonomin kraschar när vi bara konsumerar det mest nödvändiga. Men de sorgliga effekterna är att många har förlorat inkomster och jobb och själva grundtryggheten i livet. Många som har haft inkomst vet nu inte om de vågar spendera sina pengar, då nästa inkomst är högst osäker. Många personer kommer inte att fångas upp av de presenterade åtgärder som finns på plats, vilka bara indirekt ger människor trygghet via arbetsgivare och med villkor. Pengar ges alltid med villkor. En måste jobba eller fylla i rätt blanketter och uppfylla olika kriterier.

När vi märker att människor hamnar mellan stolarna, för det gör de, hittar vi nya vägar. Vi hittar sätt att sänka trösklar, införa retroaktiva betalningar och inkludera fler kategorier av människor.

Men varför, egentligen? Varför måste vi göra det så svårt för oss? Borde inte den ekonomiska grundtryggheten vara en del av mänskliga rättigheter? Skulle man inte kunna ge pengar direkt till medborgare? Jo, det kan man, och det görs. I och med coronakrisen har mer än 30 länder infört politiska åtgärder med olika varianter av basinkomst.

Fru talman! Det finns ett mycket effektivt botemedel mot fattigdom: pengar. Det finns också ett politiskt recept för grundtrygghet: basinkomst. Varför har vi då inte redan basinkomst?

En del tror att samhället stannar om vi får pengar utan motprestation, som att vi människor bara kan motiveras med pengar. Det är en cynisk bild av människan som jag inte delar. Jag tror att vi alla människor har en vilja och en lust att bidra till någonting bättre. Det finns redan bevis på det i och med alla tusentals människor som jobbar ideellt för en bättre värld. Inte minst i coronatider märks solidariteten starkt. Man hjälps åt. Man hjälper sina grannar. Man hjälper sina släktingar. Man hjälper dem som behöver hjälp. Man ställer upp för varandra. Det finns inga som helst bevis för att man blir lat av den grundtrygghet som basinkomst ger. Alltså skulle inte samhället stanna upp eller sluta utvecklas.

Fru talman! 2019 års vinnare av Nobels ekonomipris visar i sina fältstudier och tester att villkorslösa pengar inte gör människor mindre benägna att arbeta eller gör att de spenderar sina pengar vårdslöst. Tvärtom spenderar de personerna sina pengar mer ansvarsfullt än de som har det ekonomiskt väl ställt. Egentligen kanske det inte är så konstigt. Det borde vara uppenbart att de direkta problem som man behöver lösa är det som man tar tag i först. De som har stark ekonomi har mer tendens att spendera pengar på onödiga saker, som alkohol, droger, spel och tillfälliga nöjen. Det sätter oss i beroende och leder till en börda för samhället. Den fattige spenderar sina pengar på mat, vatten och förnödenheter och investerar dem i långsiktiga projekt.

Fru talman! Vi skapar inte längre jobb för att uppfylla syften, utan vi skapar syften för att vi ska jobba. Det känns väldigt märkligt. 1900-talsekonomen John Maynard Keynes förutspådde att 15 timmars arbetsvecka skulle räcka för hans barnbarn - på grund av effektivisering - för att kunna producera det nödvändiga arbetet. Det är positivt att maskiner och effektivisering befriar människor från slitsamma och monotona jobb. Men att till varje pris skapa jobb, oavsett om de är meningsfulla och oavsett vilka ekologiska fotavtryck de orsakar, är raka motsatsen till en hållbar utveckling. En grönare och mer solidarisk väg, fru talman, vore att dela på jobben och konsumtionsutrymmet genom att sänka arbetstiden.

Socialförsäkrings-frågor

Fru talman! Pengar växer inte på träd, sägs det. Men det gör de. Ekologin är själva primärekonomin. Därifrån hämtar vi allt. Alla resurser och byggkomponenter kommer från ekosystemens förmåga att skapa. Den monetära ekonomin är den sekundära. Om vi ser det som att alla människor på jorden har rätt till dessa ekosystemtjänster borde alla människor ha rätt till en grundekonomi.

Fru talman! Miljöpartiets vision är att alla som saknar inkomst ska vara garanterade ett stöd som går att leva på, oavsett vilken inkomst man har haft tidigare och oavsett orsaken till att man saknar inkomst. Det finns många frågetecken med basinkomst. Det är hög tid att räta ut dessa frågetecken och på riktigt undersöka basinkomst.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 april.)

Reglering av vapenmagasin