Socialförsäkringsfrågor

Fru talman! Den svenska modellen omfattar många pelare för att hålla upp vår välfärd. En av de största och mest betydelsefulla pelarna är socialförsäkringen med dess olika innehåll. Jag har för avsikt att fokusera på sjukförsäkringsfrågorna, som behandlas i motionsbetänkande SfU20 Socialförsäkringsfrågor. Jag står bakom alla Moderaternas reservationer, men för enkelhetens skull yrkar jag bifall endast till reservation 6.

Fru talman! Sjukförsäkringen står för en stor del av vår totala budget och omfattar alla svenska medborgare. Försäkringskassan är ett av Sveriges grundfundament och en garant för att de som av olika anledningar inte klarar av att arbeta ska få rehabilitering, ekonomisk kompensation och stöttning för att om möjligt återgå till arbetsmarknadens förfogande. Det framförs ofta med stolthet att detta är vad den svenska modellen står för.

När modellen återkommande får kritik är det inte konstigt att förtroendet för myndigheten ifrågasätts. Människors frustration växer när de upplever att de blir orättvist behandlande.

Fru talman! Den svenska modellen handlar om att man ska delta i det svenska samhället för att även få tillgång till alla de förmåner som ingår i vår socialförsäkring. Vi i Moderaterna har i en av våra motioner betonat vikten av att man ska delta i det svenska samhället för att få tillgång till svenska bidrag och förmåner. Man ska även ha ett arbete eller en permanent bostad för att få tillgång till alla förmåner.

Moderaterna har varit tydliga med att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen bör återinföras för att stärka drivkrafterna att avsluta ersättningsperioden innan tidsgränsen nås. Möjligheterna och drivkrafterna att agera för att den försäkrade ska komma tillbaka till arbetslivet bör stärkas. I vår reservation nr 6 begär vi ett tillkännagivande till regeringen om att incitamenten för återgång till arbete ska stärkas, inte försvagas som genom borttagandet av den bortre tidsgränsen.

I motionsbetänkandet finns även en rad moderatmotioner med goda förslag som vi i vårt fortsatta arbete att utveckla vårt sjukförsäkringssystem kommer att titta närmare på. Det handlar bland annat om att säkra transfereringssystemen och se över möjligheten att skapa nya ersättningsformer gällande vård av förälder. Vi lyfter även fram det stora behovet av en ny rehabiliteringskedja gällande psykisk ohälsa.

Fru talman! Jag har tidigare lyft fram att den svenska modellen är ett mönsterexempel. Därför är det allvarligt att hård kritik riktas mot Försäkringskassan från många håll. Jag anser att kritiken måste tas på allvar och att ansvarig minister måste vidta kraftfulla åtgärder.

JO har riktat allvarlig kritik mot myndigheten för ovarsam hantering av sekretesskyddade uppgifter i så många som nio ärenden. I december 2017 införde Försäkringskassan nya tekniska rutiner för att skicka brev som innehåller bilagor. Denna rutin infördes för att minska risken att fel bilagor skickas med. Trots detta konstaterar JO att anmälningar om felutskick har fortsatt komma in. Detta är mycket allvarligt.

Fru talman! Förra året var drygt 600 000 svenska medborgare sjukskrivna av olika anledningar. Det är av stor vikt att vi har en myndighet som är väl fungerande och har en tydlig styrning och ledning. Ansvarig minister Annika Strandhäll är KU-anmäld, då statsrådet plötsligt avskedade den dåvarande generaldirektören Ann-Marie Begler. Kritiken mot statsrådet från konstitutionsutskottets sida är stor.

Fru talman! Riksrevisionen har i flera rapporter granskat Försäkringskassans bedömning av beslutsstödet och kritiserar tydligt att det beslutsstöd som handläggare på Försäkringskassan använder i dag inte tillämpas på ett rättssäkert sätt, då det är öppet för tolkningar och dessutom inte är tillämpligt för personer med diagnoser inom psykisk ohälsa. Riksrevisionen pekar också på en rad felaktiga bedömningar gällande samsjuklighet.

Det är inte acceptabelt att vi har en myndighet som använder ett beslutsstöd som tillåter rättsosäkra beslut. Det drabbar den enskilde personen hårt och orättvist och får negativa konsekvenser. Det finns ett flertal motioner i detta betänkande som pekar på osäkra bedömningar. Detta är inte vad den svenska modellen står för.

Fru talman! När det gäller kvaliteten i sjukskrivningsprocessen har Utredningen om finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och sjukförsäkring bedömt att det bör skapas incitament för landstingen och Försäkringskassan att göra fler och tidigare insatser för att förebygga orsaker till sjukskrivning och för att den enskilde hållbart ska kunna återvända till arbete efter sjukfrånvaro.

Förebyggande sjukpenning, som i dag används i liten omfattning, skulle kunna öka incitamenten för en medarbetare att förbättra sin hälsa. Det, fru talman, är att använda den svenska modellen på rätt sätt!

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar som sagt socialförsäkringsutskottets betänkande om socialförsäkringsfrågor. Även vi sverigedemokrater står givetvis bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall endast till reservation 14 om rehabiliteringskedjan.

Fru talman! Vi ser med stor oro på den utveckling som skett inom sjukförsäkringen under både den förra och den nuvarande mandatperioden. Vi har berörts av många människoöden där sjuka kommit i kläm. Vi kan också se att sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa har ökat över tid, framför allt bland kvinnor. Det finns stora problem med arbetsmiljö och sjukskrivningar på grund av bland annat stress och utbrändhet i yrken inom vård och omsorg.

Detta är något vi i Sverigedemokraterna tar på stort allvar och har satsat resurser på att åtgärda i vårbudgeten. Vår utgångspunkt är att den som är sjuk ska få bästa tänkbara rehabilitering och grundläggande ekonomisk trygghet. Det måste till en ordentlig översyn av hela rehabiliteringskedjan. I stället för stelbenta och verklighetsfrånvända bedömningar måste det ges utrymme för att hitta flexibla lösningar utifrån varje individs situation.

Vi vill exempelvis förändra bedömningen som görs i rehabiliteringskedjans dag 180 och begränsa prövningen mot arbetsmarknaden till att göras endast inom personens kompetensområde och inte mot vilket fiktivt arbete som helst.

Sjukförsäkringen har gått från att vara en trygghet för människor när sjukdom och skador försvårar arbete till att bli siffror och statistik. Regeringens mål att nå ned till nio sjukdagar har blivit ett mål som regeringen nära på gått över lik - ja, i alla fall kört över svårt sjuka människor - för att uppnå.

Det är bra att regeringen nu har korrigerat målet till att handla om att sjukfrånvaron ska ligga på en låg och stabil nivå i stället för på specifikt nio dagar. Men frågan är om regeringen gör denna ändring för att människor på riktigt ska få bättre bemötande och behandling inom sjukförsäkringen eller om det är för att regeringen själv ska få ett bättre bemötande och mindre kritik i medierna. Jag hoppas att det är det första alternativet.

Givetvis inser jag att en hög sjukfrånvaro innebär kostnader. Men lösningen på det kan aldrig vara att människor ska utförsäkras och sättas på gatan så som många människor i dag upplever det. Lösningen måste vara att investera i en fungerande vård och rehabilitering. Lösningen måste också vara att investera pengar i positiva incitament för människor att i mycket små steg kunna återgå i arbete. Vi föreslår exempelvis studier som rehabilitering med en möjlighet att behålla sin sjukersättning för studier under 50 procent. Vi tycker också att det ska finnas möjligheter att pröva arbete på 25 procent med full ersättning och att man ska utöka möjligheterna till flexibel sjukskrivning och att kunna pröva nya yrken. Alla dessa förslag säger Socialdemokraterna i dag nej till. Men något måste göras och förändras.

Vi kunde i mars läsa om Carolina med en svår cp-skada. Hon fick av Arbetsförmedlingen bedömningen att hon inte kunde få ett vanligt jobb. Men av Försäkringskassan fick hon besked att alla möjligheter till arbete inte var uttömda. Detta är ett typexempel på hur en människa kan falla mellan stolarna på grund av den bristande samordningen mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Tröskeln till att få sjukersättning är, menar vi, alldeles för hög. Den socialdemokratiska regeringens åtstramningar har lett till att så många som 70 procent av kvinnorna fått avslag på ansökan om sjukersättning, vilket är en oroande utveckling. Socialdemokraternas politik på området är ett hårt slag i ansiktet på de mest utsatta kvinnorna i samhället. Här snackar vi kvinnofientlig politik på riktigt.

Vi i Sverigedemokraterna vill i stället återinföra möjligheten att man ska kunna få en tidsbegränsad sjukersättning för att sänka tröskeln till stödet samtidigt som personen får möjlighet till rehabilitering och hjälp att efter en tid kunna pröva möjligheten till arbete. Samtidigt ska givetvis möjligheten att få permanent sjukersättning fortfarande finnas kvar.

Fru talman! Ett annat mycket tragiskt fall som vi har kunnat läsa om är Charlotte, som har drabbats hårt de senaste åren med en förstörd rygg, två hjärtstopp, en stroke och sedan till råga på allt cancer. Vintern 2017 och våren 2018 gick Charlotte igenom en mycket svår tid och spenderade långa perioder på sjukhus. Detta måste ha varit en fruktansvärt tuff tid för både Charlotte och dottern Maria.

Under den här perioden kom det besked från Försäkringskassan om att Charlotte inte skulle få någon ersättning därifrån. I stället fick hon ett krav om att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Detta krav kom när 63-åringen vårdades i respirator. När dottern ringde till Försäkringskassan och förklarade hur det låg till rekommenderade de att personalen på intensiven skulle köra mamma Charlotte till Arbetsförmedlingen. Detta var naturligtvis inte möjligt, och i och med att registreringen inte gick igenom har hon i dag inte något skydd i sin SGI.

Det är fullständigt ohållbart att människor som ligger i respirator ska köras till Arbetsförmedlingen. Något måste ha gått väldigt snett i styrningen och riktlinjerna kring sjukförsäkringen. Regeringen måste åtgärda regelverket för detta.

Vi i Sverigedemokraterna anser att regelverket först och främst borde förändras så att en person som är så sjuk att den vårdas på intensiven givetvis måste få sjukpenning alternativt sjukersättning beviljad. Dessutom anser vi att människor inte ska förlora sin SGI för att de inte har möjlighet att just då gå till Arbetsförmedlingen. Dessa uppgifter ska överföras automatiskt till Arbetsförmedlingen. På lång sikt bör allt som rör dessa människor slås ihop och hanteras av en enda myndighet, men dessa förslag röstar Socialdemokraterna i dag också nej till.

Nej, det är dags att Sverige återigen får en fungerande och trygg socialförsäkring och sjukförsäkring samt en fungerande och trygg vård där människor får en chans till rehabilitering och tillfrisknande i stället för att utförsäkras när de ligger i respirator.

(Applåder)

Fru talman! Våra ekonomiska trygghetssystem inom socialförsäkringsområdet utgår från att man ska få stöd och hjälp när man är sjuk och inte kan arbeta. Det betyder bland annat att vi förutom sjukpenning och sjukersättning kan få andra ekonomiska rättigheter. Men det betyder också att vi måste medverka till att färre blir sjuka. Sjuktalen i Sverige varierar oerhört mycket från år till år. Detta är en uppgift som vi måste ändra på. Det är inte personerna som blir sjuka, utan det är hanteringen av vårt sjukförsäkringssystem som inte fungerar.

Jag tänker bland allt annat som betänkandet innehåller i detta sammanhang rikta in mig på sjukförsäkringen. Hanteringen av sjukförsäkringarna är ett problem hos Försäkringskassan. Samarbetet mellan alla som är inblandade, det vill säga vården, den sjukskrivande läkaren, den sjukskrivne själv, arbetsgivaren och i vissa förekommande fall också Arbetsförmedlingen, fungerar inte. Vem bär ansvaret för det?

Regeringen har inte på allvar tagit itu med de problem som finns. Det är en brist. Vi måste nu se till att åtgärda detta.

Jag och vi i Centerpartiet har sagt att en översyn av sjukskrivningsprocessen behövs. En av motionerna i betänkandet handlar om detta. Det gäller framför allt att börja titta från början och innan vi blir sjuka, det vill säga i den förebyggande sjukvården och det förebyggande hälsoarbetet. Här måste vi göra betydligt mer för att motverka att vi får långa sjukskrivningar.

I dag finns företagshälsovård. På vissa platser fungerar det väldigt bra, men tillgängligheten för övrigt inom primärvården och i kontakten med läkare fungerar inte i hela landet. Det är något som vi i Centerpartiet vill förändra och förbättra. Att snabbt komma till en läkare är också viktigt i sjukskrivningsprocessen.

Fru talman! Jag sa att Försäkringskassan och dess samordningsansvar var en brist i sammanhanget. Inspektionen för socialförsäkringen har vid flera olika tillfällen konstaterat att man måste göra något för att underlätta det hela. Man måste samverka om att minska sjuktalen. Men det blir inget av detta, och det är en brist. Alla som har kontakt med Försäkringskassan vet att man där inte kan bestämma över de andra som medverkar. Vem är det egentligen som ska ha planeringsansvaret i sjukskrivningsprocessen?

Det är viktigt att man finns kvar på arbetsplatsen och att man har kontakt med arbetsgivaren när man blir sjuk. Det är ett av de främsta sätten och något av det bästa för att man snabbare ska kunna återgå till arbetslivet. Då måste man här naturligtvis medverka till att underlätta för detta.

De möjligheter man i dag har att vara sjukskriven 25, 50 eller 75 procent fungerar inte i verkligheten. Om jag vill arbeta två hela dagar är det inte möjligt. Därför är det viktigt att den sjukskrivne själv tillsammans med arbetsgivaren får möjligheter att bestämma på vilket sätt man ska arbeta och hur mycket man ska arbeta eller vara på arbetet för att underlätta en återgång. Här behövs helt enkelt bättre incitament, även för företagen. Strukturerna behöver förenklas. Det måste också bli möjligt att i efterhand rapportera till Försäkringskassan hur mycket man har arbetat.

Den så kallade rehabiliteringskedjan som finns i dag är väldigt bra, men den har förändrats på olika små punkter här och där. Den behöver också en översyn. Det är viktigt att se att det finns en process i sjukskrivningen som börjar med det förebyggande arbetet innan man blir sjuk och sedan fortsätter så att det finns tydliga tidpunkter för när olika delar ska fungera och vara avklarade. Inte heller detta fungerar i dag. Därför måste vi se över rehabiliteringskedjan så att den blir bättre.

Vid den bortre gränsen, när allting ska vara gjort och alla åtgärder ska ha gjorts för att hjälpa den som är sjukskriven att kunna återgå i arbetet, ska man veta att man har rätt att få sjukersättning. Den bortre gränsen måste finnas, men den måste också medverka till att man följer kedjan till den bortre gränsen. Det får inte bli som nu när det har visat sig att den bortre gränsen har medverkat till att fler har blivit långvarigt sjuka. Detta är inte rättvist mot den person som behöver hjälp för att kunna arbeta.

Jag står naturligtvis bakom våra motioner i detta betänkande, men för tids vinnande, fru talman, yrkar jag endast bifall till reservation 2.

Jag vill också i detta sammanhang säga att det, förutom allt annat som gäller den sjukskrivne, är viktigt att vi får en sjukskrivningsprocess som är jämställd och medverkar till att man kan vara företagare eller student och till att man har samma rättigheter och skyldigheter. Alla som kan ska jobba, helt eller delvis.

(Applåder)

Fru talman! När socialförsäkringsminister Annika Strandhäll höll sitt förstamajtal i Östersund förra veckan var nätverket Nu jävlar får det vara nog - svordomen är inte min utan nätverkets - där för att protestera mot regeringens sjukförsäkringspolitik. Det är ett nätverk som inte bara finns i Jämtland utan snabbt har vuxit sig stort i hela landet. Det de har gemensamt är att de tycker att de har blivit misshandlade genom Försäkringskassans behandling av de sjukskrivna. Så här skriver de på sin sida: Avslag från Försäkringskassan gör att jag blir förnedrad, sjukare och fattig. Jag hamnar mellan stolarna och blir deprimerad, stressad och hemlös.

Mona Elsert från Östersund är en av dem som var med i protesterna. Hon berättar för radion att hon gjorde en akut ryggoperation. Men efter en månad drogs sjukpenningen in, och hon hänvisades till socialen. Det gjorde att hon blev av med sitt företag, sitt radhus och sin bil. Mitt liv har blivit upp och ned, berättar hon.

I lördags arrangerades återigen demonstrationer mot Försäkringskassan i hela landet med anledning av behandlingen av sjuka och deras ersättningar. För Mona är inte ensam. Aftonbladet berättade för några dagar sedan om 63-åriga Charlotte. Hon har fått hjärtstopp två gånger, förstört sin rygg, fått en stroke och sedan fått cancer i halsen. Flera gånger har både hon och anhöriga trott att hon kanske inte skulle vakna upp igen. I dag kan hon inte ens äta längre. Ändå nekar Försäkringskassan henne sjukpenning. I stället hade man sagt till personalen på intensiven att de skulle köra Charlotte till Arbetsförmedlingen under den tid hon vårdades i respirator.

Man kan fråga sig om det verkligen är så här det ska vara när socialdemokrater styr i regeringen. Jag minns hur kritiskt partiet var i opposition mot den förra borgerliga regeringens försämringar i sjukförsäkringen. Men sedan när de själva kommer till makten händer ingenting. Varför?

Fortfarande är den så kallade rehabiliteringskedjan kvar - eller utförsäkringskedjan, som nog är ett bättre namn. Den skapades av den borgerliga regeringen, men nuvarande regering har inte gjort någonting åt den. Den är helt otidsenlig och omodern och fungerar inte. Till att börja med får den som har blivit sjuk sällan lämplig rehabilitering. Arbetsgivaren väntar många gånger bara ut olika tidsgränser och kan sedan göra sig av med den sjuka personen.

Försäkringskassan tycker inte att de har ansvar för personer som är sjuka, utan det är upp till andra aktörer att agera. Inspektionen för socialförsäkringen var för några veckor sedan i utskottet och föredrog vad som händer när det till exempel gäller samordningsförbunden - de som ska hjälpa människor tillbaka till arbetet. Det är tydligt att detta fungerar allt sämre eftersom Försäkringskassan har dragit sig ur samarbetet mer och mer och inte längre uppfattar det som sitt uppdrag att hjälpa en sjukskriven person tillbaka till sysselsättning.

Därutöver har nu dramatiska nedskärningar gjorts på Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har därför inte några pengar till aktivitetsersättningar, och deras olika program för den som har fått försämrad arbetsförmåga avbryts nu. Och väntetiderna bara ökar.

Om du väl kommer igång med rehabilitering når du snart en administrativ tidsgräns som gör att du ska testas mot konstlade arbeten på hela arbetsmarknaden. Du måste därefter avbryta alltihop och slås ut ur försäkringen.

Vem får betala för allt detta? Det är faktiskt den som har minst möjlighet att påverka situationen som får betala, nämligen den enskilde som har blivit sjuk.

I dag förväntas du själv i princip projektleda hela din sjukskrivning, anmäla dig i exakt rätt tid till olika myndigheter för att få behålla din ersättning, även om du är dödssjuk, själv lösa rehabfrågan och i olika rättsinstanser och ofta med egna pengar kämpa mot kassan för att få behålla din ersättning.

Utförsäkringskedjan skapar också effekter som bidrar till ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Personer som drabbats av till exempel stressrelaterade sjukdomar på grund av sina arbeten i vård, skola eller omsorg tvingas bort från de välfärdsyrken de är utbildade till och ombeds i stället att söka alla möjliga andra så kallade normalt förekommande arbeten - många gånger jobb som faktiskt inte existerar. Detta är en förlust inte bara för den enskilda individen utan för hela samhället, som i dag skriker efter utbildad personal.

Sjukförsäkringen är något vi har betalat för själva via vår lön. Du avsätter en del av ditt eget löneutrymme för att försäkra dig mot eventuell sjukdom, ungefär på samma sätt som när du försäkrar din bil eller ditt hem. På så sätt är det inte ett bidrag. Riskerna när det gäller sjukdomar kan spridas mellan många människor, vilket gör att det blir mycket billigare än ett privat system. Det är svårt att kontrollera sin hälsa. Det är ju till exempel arbetsgivaren som enligt lag ansvarar för att din arbetsplats inte är hälsofarlig.

Annika Strandhäll gav i Aftonbladet för två år sedan ett löfte. Hon skrev att samhället under den borgerliga regeringen har svikit barn, unga, gamla och sjuka men att den utvecklingen nu skulle vändas. Arbetet mot stress och sjukskrivningar skulle bli bättre, lovade hon särskilt de offentligt anställda. Ministern ansåg att detta inte bara var en kvalitetsfråga utan även en kvinnofråga. Sambandet mellan kvinnodominerade yrken och sämre villkor måste brytas, sa hon.

Men i nästan alla svenska kommuner planeras i dag för nedskärningar, så kallade effektiviseringar, vilket leder till att färre personer ska göra mer arbete. Enligt det avtal som slutits med Centerpartiet och Liberalerna ska omfattande nedskärningar göras i verksamheterna vård, skola och omsorg. Löftet om att arbeta mot stress och sjukskrivningar har alltså inte resulterat i satsningar på välfärden.

En bra bit över 500 personer dör av stress på jobbet varje år. Arbetsmiljöverket sa för ungefär två veckor sedan att utvecklingen i arbetslivet är sådan att dödsfallen på grund av arbetsrelaterad stress kommer att öka. Många liv förkortas redan i dag av bristande arbetsmiljöarbete. Ungefär hälften av arbetsgivarna lever i dag inte upp till lagens grundläggande krav på arbetsmiljöarbete. Enligt myndigheten genas det mycket, och många tycker att det ju har gått bra hittills, förmodligen utan vetskap om vilka långtidseffekterna är av mycket stress på arbetet.

Ändå är det i dag i många fall löntagare som får ta smällen när företag och chefer inte följer lagarna. Olyckor, stress och dålig arbetsmiljö förhindrar i slutändan många att arbeta och fungera normalt.

Många tänker att det finns en försäkring och ett skydd mot sjukdom här i Sverige, som vi ju varje månad betalar in till. Problemet är bara att nuvarande och tidigare regeringar tagit pengar från försäkringen och använt dem i synnerhet till att sänka skatten för förmögna personer. Så trots att det betalas in väldigt mycket pengar till kassan behåller regeringen i dag de stenhårda regler som gör det allt svårare att bli beviljad sjukpenning eller sjukersättning. På så sätt kan man alltså använda dessa pengar till andra saker.

Sedan 2014 har avslagen på ansökningar om sjukpenning sexfaldigats, alltså ökat med nästan 600 procent. Närmare 80 procent får i dag avslag på ansökan om sjukersättning. Det betyder att nästan ingen får sin ansökan beviljad. Sverige har i dag OECD:s absolut hårdaste regler för att få sjukersättning.

Och trots att det var just kvinnorna som ministern lyfte i sin artikel för två år sedan är det kvinnor som missgynnas allra mest, inte bara i arbetslivet utan även i sjukförsäkringen. Tittar man på vilka som får avslag ser man till exempel att andelen avslag på ansökan om ersättning är högre för kvinnor än för män. Detta gäller både sjukpenning och sjuk- och aktivitetsersättning.

Vänsterpartiet menar att det inte är så den trygga välfärden ska se ut. Vänsterpartiet har en helt annan idé om hur en stark och bra sjukförsäkring ska vara för den som har haft oturen att drabbas av en olycka eller en sjukdom.

Det ska inte behöva vara du själv som får ta alla smällarna, utan du ska bemötas med respekt av en handläggare som inte bara avslår ditt ärende utan att ens ha träffat dig eller pratat med din läkare. Det ska finnas ett tydligt ansvar för hur du ska få hjälp, stöd och rehabilitering när du behöver det. Du ska på riktigt få möjlighet att komma tillbaka om du kan. Du ska inte helt plötsligt bli av med din sjukpenning bara för att du har nått en administrativ gräns. Hänsyn ska tas till individuella förutsättningar, och medmänsklighet ska styra i stället för bara byråkratisk nit.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3.

(Applåder)

Fru talman! Jag har med stort intresse lyssnat till Nooshi Dadgostars inlägg och ställer mig väldigt frågande till den totala sågningen av den socialdemokratiska regeringens politik.

Jag ställer mig frågan: Vem är det som skriver regleringsbrev? Jo, det är regeringen. Det är den regering som Nooshi Dadgostar och hennes vänsterparti stöttar. Nooshi Dadgostar stöttar den feministiska regeringen. Ändå kritiserar hon starkt att det är en total ojämställdhet när det gäller sjukskrivningsstatistiken. Nooshi Dadgostar kritiserar den dramatiska nedskärningen av Arbetsförmedlingen när den regering som Nooshi Dadgostar stöttar inte har tillskjutit en enda krona för att öka Arbetsförmedlingens budget.

Jag ställer mig oerhört frågande till hur Nooshi Dadgostars vänsterparti kan vara stödparti till Socialdemokraterna och den regering som finns i dag när ledamoten är så kritisk i sitt anförande.

Fru talman! Jag vill tacka Elisabeth Björnsdotter Rahm för frågan. Elisabeth Björnsdotter Rahm har fått detta helt om bakfoten. Vänsterpartiet är inte med i någon regering och är inte med och stöttar regeringen.

Det som är Vänsterpartiets problem är att Vänsterpartiet är helt ensamt om att driva till exempel förslaget om att ändra det här niodagarsmålet. Nu har regeringen ändå, på grund av Vänsterpartiets protester och många rörelser utanför riksdagen som har protesterat mot niodagarsmålet, tagit bort det.

Problemet i grunden är också Moderaternas regelverk. Rehabkedjan är ju skapad av Moderaterna och alla deras sidoförbund, KD och så vidare. Det är svårt i det sammanhanget att skapa en majoritet i riksdagen för en bättre sjukförsäkring. Socialdemokraterna är naturligtvis mycket dåliga på detta, men det som är ännu värre är Moderaterna, tyvärr.

Det gör att jag gärna vill vädja till Elisabeth Björnsdotter Rahm att ta ställning för en bättre sjukförsäkring. På det sättet skulle vi kunna gå ihop och göra någonting i riksdagen tillsammans. Det handlar om att ta bort den rehabkedja som bara har skapat problem och om att se till att höja ersättningsnivåerna och se till att till exempel regelverket för sjukersättning blir bättre. Är Elisabeth Björnsdotter Rahm redo att göra gemensam sak med Vänsterpartiet i dessa frågor?

Fru talman! Jag ställer mig fortfarande väldigt frågande. Vad jag kan minnas stöttade Vänsterpartiet den sittande regeringens budget, och stöttar man en budget anser åtminstone jag att man står bakom den politik som de partierna står för.

Sedan tycker jag att det är lite nonchalant av Nooshi Dadgostar att nämna Moderaterna och deras sidoförbund. Det finns politiska partier i vår riksdag; det finns inga sidoförbund.

Jag kanske kan påminna Nooshi Dadgostar om att Göran Perssons socialdemokratiska regering inledde en stor reform för att reformera hela sjukförsäkringssystemet. Men han gick inte fram med det systemet, utan det fick alliansregeringen göra när den tog över makten 2006.

En rehabiliteringskedja är av godo, utifrån att man måste ha mål att uppnå. Sedan var jag tydlig med att det behövs en ny rehabiliteringskedja, anpassad efter psykisk ohälsa, för att vi ska kunna få tillbaka så många som möjligt på vår arbetsmarknad.

Men jag ställer mig fortfarande frågan hur man, som Nooshi Dadgostar från Vänsterpartiet gör, kan stötta en feministisk regering när man sågar dess politik totalt längs med fotknölarna.

Fru talman! Jag är mycket förvånad över att Elisabeth Björnsdotter Rahm tror att vi stöttar den här budgeten. Hon har ju själv varit med på utskottsmötet i dag. Vi har skrivit en motion med anledning av denna budget. Vi stöttar inte på något sätt den budgeten.

Anledningen till att det nu är kaos på Arbetsförmedlingen och till att de utförsäkrade är så många är i grunden M-KD-SD-budgeten. Det är den som har förstört hela Arbetsförmedlingens arbete. Men jag är naturligtvis mycket kritisk till att regeringen inte gör någonting i sin vårändringsbudget.

Det bästa vore om alla röstade på Vänsterpartiets budget. Då skulle vi naturligtvis rädda Arbetsförmedlingen. Vi skulle förbättra försäkringssystemet. Men det som Elisabeth Björnsdotter Rahm säger i sitt inlägg är att hon inte vill ändra någonting. Hon vill ha kvar rehabkedjan. Hon vill att ersättningsnivåerna inte ska vara så höga. Hon vill inte göra någonting åt att det är många som blir utförsäkrade och som protesterar mot Försäkringskassan i dag. Det är det som är mitt problem.

Jag förstår att det finns en önskan hos Elisabeth Björnsdotter Rahm om att ge en sådan vädjan till Vänsterpartiet: Rädda Sverige från den moderata inriktningen på sjukförsäkringen! Men problemet är Moderaterna själva. Om Moderaterna skulle vara redo att gå ihop med Vänsterpartiet för att förbättra sjukförsäkringen skulle vi självklart göra gemensam sak med Moderaterna. Men nu finns inte en sådan önskan, utan här står Vänsterpartiet mot alla de andra riksdagspartierna i arbetet för att förbättra sjukförsäkringen.

(Applåder)

Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga reservationer som vi kristdemokrater har på detta område, men jag yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation 16, som handlar om rehabiliteringskedjan, mentorer och arbetsplatsrådgivare.

Vi kristdemokrater menar att socialförsäkringarna ska vara obligatoriska och solidariskt finansierade. Det handlar om människors trygghet under livets olika skeden. Vi ska också lämna utrymme för kompletterande lösningar och ett personligt ansvarstagande.

Fru talman! Rehabiliteringskedjan ger Försäkringskassan i uppdrag att bedöma rätten till sjukpenning efter bland annat 90 och 180 dagar. Vid dessa tidsgränser ska Försäkringskassan stämma av individuellt i fråga om att den försäkrade fått det stöd som han eller hon behöver för att kunna återgå till sitt arbete.

Men en väl fungerande rehabiliteringskedja handlar inte bara om Försäkringskassan, även om kassan har en central roll. Det finns flera parter som måste ta sitt ansvar. Den enskilde, arbetsplatsen, företaget och hälso och sjukvården måste också vara med. Försäkringskassan har inte bara att klarlägga om det finns en rätt till ersättning utan också vilket behov av rehabilitering som finns.

Vi kristdemokrater har tidigare påpekat att det finns ett fortsatt starkt behov av att utveckla samarbetet mellan hälso- och sjukvården och Försäkringskassan för att den sjukskrivne ska få en rättssäker och anpassad sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess. Jag marineras dock av berättelser från sjukskrivna som vittnar om motsatsen.

I förra veckan meddelade statsrådet Strandhäll att man utsett Nils Öberg till ny generaldirektör för Försäkringskassan men också att man justerat i det regleringsbrev som Försäkringskassan har att arbeta efter. Här har regeringen gett kassan ett mål att sjukförsäkringen ska ge trygghet vid sjukdom och vara ett effektivt stöd för att återfå arbetsförmåga och återgå i arbete.

Det här är bra, och det kräver också att man stärker samarbetet mellan hälso- och sjukvården och Försäkringskassan för att det ska bli verkstad och inte bara ord. Riksdagen har fattat beslut om att regeringen ska återkomma med lagförslag kring hur rehabiliteringskedjan kan stärkas, och vi väntar nu på dessa förslag.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis beröra något helt annat. Varje år drabbas människor av sorg när någon nära anhörig avlider. Förmågan att hantera sorg är individuell. Sorg är sorg, men sorgen kan ha så många olika ansikten. Att få rätt stöd är då avgörande. En bra sorgeprocess skapar förutsättningar för den sörjande att återgå till ett liv som känns både meningsfullt och bra.

Organisationen Sams, Samarbete för människor i sorg, genomförde 2014 en enkät bland sina medlemmar. 85 procent svarade att man varit sjukskriven på grund av sin förlust och sorg. Undersökningen visade att drygt hälften varit sjukskrivna på heltid. Man hade varit sjukskriven en period och sedan börjat jobba igen - för att sedan sjukskriva sig igen. Detta förvånar inte mig efter mina många år som präst, för en del av min vardag har varit att vandra med människor i sorg. Att tvingas att arbeta eller bli sjukskriven är inte det stöd som de sörjande behöver. Att bli sjukskriven för depression kan vidare faktiskt äventyra både möjligheter till jobb och till försäkringar.

Under 2015-2016 pågick ett projekt med så kallad flexibel sjukskrivning för personer i Västra Götaland som behandlades för cancer och som trots sin sjukdom ville arbeta de dagar och timmar som de kände att de hade ork för. I slutrapporten framgår det att det till stora delar har varit positivt med möjligheten till flexibel sjukskrivning. Resultaten indikerade också att införandet av flexibel sjukskrivning inte lett till ökade genomsnittliga nettodagar.

Vi kristdemokrater vill gärna se en ökad flexibilitet. Vi har bland annat föreslagit att de fasta stegen - 25, 50, 75 och 100 procent - som finns i sjukpenningen ska slopas. De är för fyrkantiga.

Även om sorg inte är en sjukdom blir det dessvärre så att den sörjande som inte förmår att arbeta fullt ut inte heller kan sjukskrivas med annat än en sjukdomsdiagnos som depression. Jag ställde tidigare i år en skriftlig fråga till statsrådet Strandhäll just om hon såg ett behov av en mer flexibel sjukförsäkring utifrån sorg och den process som sorg innebär.

Jag fick ett fint svar. Statsrådet delar min uppfattning om att stöd under sorgeprocessen är viktigt och att sjukförsäkringen är en väsentlig del av detta. Nu avvaktar vi ett betänkande om en trygg sjukförsäkring med människan i centrum. Här tittar man bland annat på om nuvarande regelverk är tillräckligt flexibelt och ändamålsenligt. Statsrådet avser därför att återkomma i det här ärendet när utredningen i höst lämnat sitt betänkande.

Det värmer att det finns en ambition att titta vidare på det här, för ledstjärnan måste ju vara att varje människa ska få jobba 100 procent av sin förmåga. När denna förmåga är nedsatt bör vi eftersträva effektiva sätt att ge rätt stöd så att den enskilde återfår sin fulla arbetsförmåga. Här tror vi kristdemokrater att en större flexibilitet i sjukförsäkringen kan vara ett sådant svar.

Fru talman! För mig som socialdemokrat är våra gemensamma trygghetssystem en fundamental del i vårt samhällsbygge. Det gäller inte minst sjukförsäkringen, som vi debatterar här i dag.

Sjukförsäkringen, liksom andra delar i vårt trygghetssystem, finns där för att ta hand om oss när vi själva inte mäktar med. Den finns där som ett löfte till alla som bär samhället att om du eller de dina har oturen att drabbas av sjukdom ställer vi alla upp gemensamt för varandra.

Detta samhällskontrakt, alltså löftet som innebär att om du ställer upp för samhället ställer samhället upp för dig, kräver våra medborgares tillit. Tyvärr möter jag allt för ofta människor vars tillit till sjukförsäkringen, till Försäkringskassan och för den delen till samhället i stort falnat en aning.

Samhällskontraktet behöver stärkas. Vi behöver en försäkring som uppfyller löftet om ekonomisk trygghet och stöd tillbaka i hälsa och arbete. Vi behöver en tydlig och rättssäker process, en process där alla behandlas och bedöms utifrån samma villkor men där varje individ prövas utifrån just sina förutsättningar.

Vi här inne är av samhällskontraktet bundna att leverera på detta löfte om trygghet. Att vi i vårt utskott och här i kammaren har ett jobb att göra och att regeringen och Försäkringskassan har ett jobb att göra tycks vi alla vara överens om. Jag är hoppfull och ser hoppfullt på framtiden, inte minst utifrån motionerna här i kammaren och utifrån regeringens pågående arbeten.

Jag ser fram emot att under kommande år tillsammans bygga vårt samhälle starkare för alla dem som behöver det mest och att vi här tillsammans ska kunna göra Sverige ännu tryggare.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan skriva under på väldigt mycket av det som Björn Petersson säger om att vi ska bygga en stark försäkringskassa och ett starkt grundfundament för att skapa trygghet för våra samhällsmedborgare. Det tog jag upp i mitt anförande som något jag kallade för "den svenska modellen".

Jag kan dessutom konstatera att regeringen har fått väldigt mycket kritik från Justitieombudsmannen och från Riksrevisionen. Men framför allt när det gäller Riksrevisionen har regeringen bara konstaterat att ja, så tycker Riksrevisionen, och så har man lagt kritiken till handlingarna.

Jag ställer mig därför frågan, Björn Petersson, hur vi tillsammans ska kunna förändra Försäkringskassans beslutsstöd, som kritiken riktades mot, om regeringen lägger Riksrevisionens kritik i högen av alla andra handlingar och inte gör någonting åt det utan tycker att man har svarat på Riksrevisionens kritik.

Björn Petersson representerar en feministisk regering. Denna feministiska regering har i min värld totalt misslyckats, eftersom vi ser att en så stor majoritet av de sjukskrivna är kvinnor. Den feministiska regeringen har därför mycket att leverera för att leva upp till den beskrivningen.

Fru talman! Tack, Elisabeth Björnsdotter Rahm, för inlägget!

Regeringen fick kritik kring beslutsstödet, och svaret från regeringen innebar att man förklarade hur man arbetar med förändringar i beslutsstödet. Man duckade alltså inte för kritiken, utan man förklarade hur arbetet pågår och vilka som har ansvaret för det arbetet.

Man arbetar alltså med beslutsstödet. Det var den första delen.

Den andra delen gäller Riksrevisionens kritik. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen. Elisabeth Björnsdotter Rahm lyfte upp kritiken i sitt anförande. Det gällde bland annat rättssäkerheten och att människor har kommit i kläm. Riksrevisionens rapport om rättssäkerheten, som vi tog del av, handlade om att man inte i tillräckligt stor utsträckning ifrågasätter och granskar läkarintygen och att det inte anses vara rättssäkert. Vilka individer skulle kunna komma i kläm på grund av det? Samhället kräver att vi har rättssäkra system och att alla granskas lika alla gånger. Det ställer jag upp på. Men jag tror inte att människor kommer i kläm på grund av det.

Den sista delen gäller en feministisk regering. Jag representerar ett feministiskt parti. En representant för regeringen kommer alldeles strax, tänker jag.

Feminist är jag absolut. Det ställer jag upp på vilken dag som helst. Jag instämmer inte alls i att vi inte skulle ha gjort någonting, varken partiet eller regeringen. Det är en fråga som är högt prioriterad.

Fru talman! Björn Petersson säger att han inte representerar en feministisk regering, men han representerar ett parti som ingår i en feministisk regering. Det innebär att jag som ledamot ställer stora krav på att man ska driva feministisk politik så att det blir synligt för alla medborgare.

Det är definitivt inte synligt, eftersom vi har en sådan stor ojämställdhet när det gäller antalet sjukskrivna. Det finns en stor ojämställdhet när det gäller sjukskrivningarna för psykisk ohälsa; så många som 70 procent av de sjukskrivna är kvinnor, framför allt kvinnor som arbetar inom välfärdssektorn. Där har vi en stor utmaning.

Riksrevisionens kritik gällande det beslutsstöd som finns, som jag tog upp i mitt anförande, handlar till stor del om att beslutsstödet inte är anpassat för psykisk ohälsa. Det är definitivt inte anpassat för en jämställd tolkning, utan det finns stora tolkningsföreträden. Det anser jag inte är ett rättssäkert system.

Jag ställde därför frågan till Björn Petersson, som är en representant för en feministisk regering. Det vi ser just nu är inte jämställd politik.

Fru talman! Det gläder mig att det ställs krav på feministisk politik här i kammaren.

När det gäller sjukskrivningarna syns den fruktansvärda olikheten i siffrorna. Det är kvinnor som till största delen drabbas av psykisk ohälsa och som svarar för den största delen av sjukskrivningarna. Det är illa. Det behöver vi arbeta med.

Det är dock inte det enda stället där vårt samhälle är ojämnt eller olikt. Vi har stora saker att göra.

Att kvinnor i vård och omsorg, i kommuner och landsting, nu sjukskrivs på ett oacceptabelt sätt är inte ett resultat av sjukförsäkringen. Det är ett resultat av usel arbetsmiljö. Det är ett resultat av arbetsförhållanden som inte är värdiga. Det är ett resultat av att kvinnor behandlas på ett sätt på arbetsmarknaden som män aldrig skulle acceptera, och det är ett resultat av att deras arbetsgivare - i många fall det offentliga - kommer undan med det.

Regeringen arbetar med att få ordning på detta otyg. Vårt parti arbetar med det. Och hela arbetarrörelsen arbetar med det. Elisabeth Björnsdotter Rahm är välkommen in i den församlingen. Då kan vi jobba med det tillsammans.

(Applåder)

Fru talman! Liberalerna har inga motioner eller reservationer i det här betänkandet. Det beror på att våra motioner hamnade i budgetbetänkandet i höstas. De var nämligen försedda med tydliga pengaavsättningar. Då blir det på det sättet.

Alla, i varje fall de flesta av oss, drabbas av sjukdom eller skada. Jag är stolt över det sjukförsäkringssystem vi har i Sverige jämfört med system i andra länder. Men som Solveig Zander tog upp är det inte bara Försäkringskassan som är inblandad i en sjukskrivningsprocess. Jag håller med om att vi nog behöver se över den. Liberalerna har ingen motion om det. Men det är en tankegång som vi borde jobba vidare med.

Vi har ett komplicerat system som i all välmening har plussats på för att grupper som det har visat sig inte får det stöd de behöver ska få det. Jag har förståelse för att det kan vara svårt för Försäkringskassans personal att tillämpa systemet i alla dess delar, hur mycket man än försöker informera om det. Visst är de fallbeskrivningar som har lyfts fram i den här debatten oacceptabla. Jag är övertygad om att kassan lär av dem. Men jag kan också se att väldigt många medarbetare gör ett väldigt seriöst jobb. Och jag vet från min tid som chef för Socialstyrelsen att man vill vara stolt över sitt jobb. Men när det hela tiden bara klankas går luften ur en. Jag tycker alltså att vi ska vara lite eftertänksamma när vi hela tiden lyfter fram alla problem som vi ser.

Den som är sjuk och inte kan arbeta har rätt till snabb rehabilitering och återkomst till arbetet. Känslan av att man behövs, känslan av att vara på en arbetsplats och fungera där i en gemenskap betyder så mycket. Men då måste det också finnas rätt resurser att sätta in.

Jag vill ta upp arbetsmedicinen. Det är den specialitet som innebär att man har kunskap om risker för ohälsa på olika typer av arbetsplatser. Vi har 1 130 läkare med den kompetensen. Det finns andra yrkesgrupper också. Men det är bara 261 av läkarna som är under 65 år. Och det finns knappt någon nyrekrytering. Det beror på att det inte finns någon huvudman för specialistutbildning i arbetsmedicin för läkare. Varken kommuner eller regioner - ibland säger vi landsting - känner ett ansvar. De som kände ansvar var Arbetslivsinstitutet. Jag beklagar att alliansregeringen lade ned det utan att göra en ordentlig konsekvensanalys av var de uppgifterna skulle landa i stället.

Jag har en fråga till statsrådet: Vad gör regeringen för att säkra återväxten inom arbetsmedicinen? Om vi inte får läkare här blir det nämligen inte särskilt intressant för andra yrkesgrupper att jobba med det heller.

Vi är uppmanade av talmannen att spara tid. Jag tänker därför inte ta några repliker på statsrådet. Jag vill däremot gärna höra vad som händer med Utredningen för hållbart arbetsliv över tid, med utredningen om finansiell samordning och med den parlamentariska utredningen om företagare och trygghet. Jag hoppas få svar på det i statsrådets anförande, så att vi kan spara in det replikskiftet.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att tala om trygghet.

Trygghet, eller snarare otrygghet, är ett begrepp som har använts mer och mer i politiken. Otrygghet används ofta om platser - otrygga platser, gärna i storstädernas förorter, där platserna i sig skapar otrygghet. Det handlar om rädsla för andra människor.

Trygghet är ett begrepp som till skillnad från säkerhet handlar om upplevelse och känsla. Säkerhet är det faktiska utfallet, men det är också så att otrygghet skapas och reproduceras när vi - sant eller falskt - påminner varandra om att vi är otrygga i en viss miljö. Det är därför så att de som pratar om otrygghet bidrar till att skapa otrygghet. Vi bör därför ibland vara lite försiktiga med att alltför yvigt svartmåla platser eller företeelser.

Men samtidigt: Hur ska vi åtgärda problem utan att prata om dem?

Jag vill i den här debatten tala om trygghet i en annan bemärkelse. Vi behöver mer trygghet i arbetslivet.

Fru talman! Arbetslivstrygghet är ett begrepp som Miljöpartiet lanserade för ganska många år sedan. Det handlar om att införa ett i grunden nytt socialförsäkringssystem - ett transparent, begripligt och modernt system som syftar till att täppa till de hål och luckor som vi ser i dagens system. Det handlar om att införa ett system där det är lätt att veta vad som gäller och vilken ersättning vi har rätt till om något händer - ett system där vi kan känna oss trygga i arbetslivet.

Det system vi har i dag har onekligen sina fördelar, men det är också - med förlov sagt - något av ett lapptäcke. Det har tillkommit genom flera reformer och tillägg av flera regeringar. Det inbegriper flera myndigheter som behöver samverka, och det bollar sjuka och arbetslösa mellan olika myndigheter. Det är ett system som, tyvärr, av många upplevs vara fullt av stolar som man kan falla mellan. Detta riskerar i förlängningen att undergräva förtroendet för systemet.

Vi har ett system som på många sätt är väldigt logiskt. Det handlar om en rehabiliteringskedja för att så fort som möjligt komma tillbaka i arbete. Det här fungerar statistiskt sett i nästan alla fall; det är bara i en mindre andel av fallen som det inte fungerar och som det blir problem. Men kvantiteten av ärenden gör ju att det i reella tal blir väldigt höga siffror, och det finns en människa bakom varje siffra.

Hashtaggen #116omdagen finns på en del sociala medier. Detta - 116 - är alltså det antal individer som får avslag på sina sjukpenningsansökningar. Vi kan gå in och läsa berättelser ur dessa människors liv. Vi kan läsa om hur de har fått en diagnos av läkaren, men myndigheten gör en annan bedömning. Det handlar ofta om arbetsförmågan, och det handlar ofta om psykisk ohälsa. Det handlar om självupplevda fall. Det handlar om människor som har hamnat i minst sagt besvärliga livssituationer. Det handlar om förtroendet för ett system. Det handlar om otrygghet. Det handlar också, som jag sa, ofta om psykisk ohälsa.

Miljöpartiet har sett det här under lång tid. Vi behöver en trygg arbetsmarknad och ett tryggt arbetsliv. Vi behöver ett system som är begripligt - ett system där man inte måste vara frisk för att orka med att vara sjuk.

Det handlar inte bara om dessa 116 människor varje dag som har sökt sjukpenning och fått avslag. Det handlar också om alla dem som inte söker därför att systemet är krångligt eller svårt eller kanske till och med uppfattas som förnedrande.

Men, fru talman, om vi skulle slå ihop sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen och skapa en gemensam myndighet samt en gemensam och jämställd ersättningsnivå, justera sättet att räkna den ersättningsgrundande inkomsten, låta systemet vara skattefinansierat samt förändra det arbetssätt som har präglat myndigheterna i dag och i stället arbeta utifrån en helhetssyn och ett individfokus skulle vi ha grunden till det system som Miljöpartiet kallar arbetslivstrygghet.

Vi behöver göra en översyn av socialförsäkringssystemet, och då bör vi nog också titta på dessa förslag.

Fru talman! Jag vill också i sammanhanget nämna något som blir alltmer uppmärksammat internationellt, som Miljöpartiet haft med sig en lång tid och som även återaktualiserades på vår kongress i helgen. Det handlar om basinkomst, eller medborgarlön.

Jag har full förståelse för att det blir en aning konflikt i hjärnan när denna typ av förslag presenteras. Det upplevs som väldigt radikalt när man talar om det. Men det har prövats internationellt, till exempel i Finland. Det har gjorts i liten skala men - så här långt - trots allt med positiva resultat.

Det är en omställning som skulle kunna svara mot flera av de utmaningar vi har, både i socialförsäkringssystemet, på arbetsmarknaden och i övrigt i samhället. Jag tror att det skulle kunna vara bra och intressant med en statlig utredning kring basinkomst.

Men i väntan på nya system finns det helt klart en del att skruva på inom dagens socialförsäkringssystem, och det är nog detta vi ska fokusera på.

Mycket har gjorts av regeringen. Här vill jag framför allt nämna att vi tog bort den bortre tidsgränsen under den förra mandatperioden, men mycket annat har också gjorts och görs.

Vi behöver fortsätta att stärka kvaliteten i sjukskrivningsprocessen, inte minst för att hantera den ökade psykiska ohälsan, som är svårbedömd. Här pågår ett viktigt arbete. Jag tycker också att det är bra att regeringen har strukit det niodagarsmål som har diskuterats tidigare i debatten i regleringsbrevet till myndigheten.

Det är inte så dumt att ha målsättningar om en låg sjukfrånvaro, men frågan är hur detta mål ska formuleras och var ansvaret ska ligga. Det centrala borde ju trots allt primärt vara det förebyggande arbetet, att stärka folkhälsan för att vi ska leva friskare liv. Ett sådant ansvar vilar tungt på många. Vi behöver göra bättre livsval men också få förutsättningar att göra dessa bättre val, både i arbetslivet, på fritiden och i skolan.

Fru talman! Jag skulle vilja avsluta detta anförande om socialförsäkringsfrågor med att lyfta upp tre särskilda grupper: kulturarbetare, studenter och funktionsnedsatta.

Kulturarbetarnas sociala trygghet togs upp i den konstnärspolitiska utredningen 2018. Den visar bland annat att konstnärer använder socialförsäkringar i betydligt mindre utsträckning än andra grupper. Vi behöver konst och kultur, och vi behöver våra konstnärer och kulturarbetare. Därför måste vi se till att deras ekonomiska och sociala villkor är rimliga. Kulturstipendier bör berättiga till socialförsäkringssystemet. En konstnär måste ha råd att vara sjuk eller att bli förälder men också få en bra pension. Försäkringskassan behöver stärkas med en särskild kompetens som känner till och förstår konstnärernas villkor. Vi behöver dessutom ytterligare stärka systemet med scenkonstallianserna. Detta är för övrigt ett väldigt bra system.

Den andra gruppen är studenter. Det ska vara attraktivt att studera, och utbildning ska vara tillgänglig för alla. Studerande ska ha bra villkor. Att kunna sjukskriva sig som student har inte varit helt lätt, inte heller att komma tillbaka från en sjukdomsperiod. Vi behöver underlätta detta.

I en enskild miljöpartimotion föreslås tre åtgärder för studenter - tre åtgärder som gör förutsättningarna vid sjukdom under studietiden mer lika de förutsättningar som gäller i övrigt i arbetlivet:

Det behöver bli lättare att sjukskriva sig som student, och det behöver bli möjligt att deltidssjukskriva sig som student.

Vi behöver en kortare karenstid. I dag är det 30 dagar som gäller för studenter medan det är en dag för anställda.

Dessutom behöver rehabiliteringsansvaret förtydligas. I dag har sjukskrivna studenter ingen reglerad rätt alls till rehabilitering.

Den tredje grupp som jag särskilt vill lyfta fram är funktionsnedsatta. Personer med funktionsnedsättning har i allmänhet sämre förutsättningar att få arbete. Står man under en stor del av sitt liv utanför arbetsmarknaden påverkas livsförutsättningarna såklart väldigt negativt.

Åtgärder har vidtagits av regeringen under den förra mandatperioden. Vi behöver dock göra mer, bland annat för att underlätta inträde på arbetsmarknaden. Vi behöver ett mer individanpassat fokus, där vi ser personens resurser i stället för individens nedsatta arbetsförmåga. Det här kan man läsa mer om i en särskild miljöpartimotion.

Fru talman! Med dessa ord vill jag tacka för mig och yrka bifall till förslaget i betänkande SfU20 i socialförsäkringsutskottet.

Fru talman! Jag tackar Mats Berglund för en väldigt resonerande beskrivning av sjukförsäkringssystemet och hela det betänkande med motioner som vi i dag debatterar.

Jag ställer mig däremot lite fundersam till Miljöpartiet, som ju är en del av den rödgröna regeringen. Det innebär att ansvaret vilar ganska tungt, skulle jag vilja påstå, hos Mats Berglund och hans socialdemokratiska regeringskollegor att ta ansvar för en jämställd sjukförsäkring och för att förstärka kompetensen hos handläggarna på Försäkringskassan om de olika grupper som Mats Berglund lyfte fram.

Jag skulle vilja se en förstärkt kompetens hos alla handläggare hos Försäkringskassan vad gäller bedömningarna, utifrån den stora ojämställdheten när det gäller bedömningarna av sjukskrivningar för psykisk ohälsa och sjukskrivningar generellt.

Jag ser fram emot att Mats Berglund och hans miljöpartistiska vänner i den rödgröna regeringen tar ansvar för att vi får förbättringar.

Fru talman! Tack, Elisabeth Björnsdotter Rahm, för frågan och för möjligheten att diskutera det här!

Sjukförsäkringssystemet är ett komplext system, och det måste nog vara så. Det är mycket pengar inblandade och många människoliv, som jag tog upp i mitt anförande. Inget fall är helt och hållet likt ett annat, så systemet behöver av nödvändighet skapa ramar så att det blir möjligt att hantera så här många fall.

Elisabeth Björnsdotter Rahm tog återigen upp frågan om en ojämställd hantering av ärendena, om jag förstod saken rätt, och psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är utan tvekan ett växande problem i hela samhället, och det gäller såväl män som kvinnor. Kvinnor är överrepresenterade både i psykisk ohälsa och i ohälsotal i övrigt. Jag tror att det är en del av det ojämställda samhället. Vi kan återkomma till det i nästa bestänkande kring föräldraförsäkringen.

Den psykiska ohälsan har vuxit under lång tid. Vi behöver egentligen ta tag i den under hela människans livstid, från barndomen, genom arbetslivet och till åldringsvården. Vi behöver en köfri BUP och stärkt psykiatri.

Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta där Mats Berglund slutade när det gäller psykisk ohälsa. Vi har i en av våra moderata motioner ett förslag om en separat rehabiliteringskedja för psykisk ohälsa, då det inte går att jämföra exempelvis en fotledsfraktur med en utmattningsdepression. Dessa två diagnoser går inte att jämföra och använda i samma rehabiliteringskedja.

Jag skulle även vilja lyfta fram Riksrevisionens kritik när det gäller beslutsstödet. Det var från början tänkt som en stöttning och hjälp för försäkringshandläggarna vid bedömning av sjukintyg, men i dag är det en lag och inte en rekommendation. Här har den rödgröna regeringen en stor utmaning att i sitt regleringsbrev till Försäkringskassan påpeka att alla människor inte är lika och måste behandlas olika utifrån olika diagnoser. Vi kan inte ha ett beslutsstöd som är så rättsosäkert och ett så trubbigt föremål.

Fru talman! Tack, återigen, för frågan, Elisabeth Björnsdotter Rahm! Egentligen handlar den om samma sak, om problemet med bedömningsstödet och då särskilt för psykisk ohälsa.

Naturligtvis är det betydligt svårare för en läkare men också för Försäkringskassan att bedöma psykisk ohälsa än en bruten arm eller annan fysisk skada, där man kan göra mer träffsäkra bedömningar.

Jag nämnde #116omdagen, där de allra flesta berättelserna är hämtade från personer som har någon form av psykisk ohälsa. Det kan handla om depression, utmattningsdepression eller liknande. Det finns också en hel del berättelser om fibromyalgi, endometrios och den typen av sjukdomar, som också kan vara ganska svåra att diagnostisera.

Det här är helt klart ett problem som är inbyggt i systemet. Försäkringskassan behöver naturligtvis ha kompetens att avgöra läkarnas bedömning, så att man hittar rätt i koderna med bokstäver och siffror och människor får rätt behandling och rätt rehabilitering.

Fru talman! När olyckan är framme ska det inte vara sjukförsäkringen som man är orolig för. Sjukförsäkringen ska ge både ekonomisk trygghet och stöd åter till hälsa och arbete igen. Det är den kombinationen som är så unik och viktig för vårt samhälle.

När Stefan Löfvens första regering tillträdde hösten 2014 var utmaningen tydlig. Sjuktalen hade ökat med 50 procent under den borgerliga regeringens sista mandatperiod, och prognoserna pekade brant uppåt. Tydliga signaler från Försäkringskassan var att individer inte fick det stöd eller den prövning av deras arbetsförmåga som skulle ske vid avstämningspunkterna i sjukförsäkringen.

Vi tog alltså över i ett läge där Ulf Kristersson under sin tid som socialförsäkringsminister hade lyckats med konststycket att utförsäkra 100 000 personer. Det var människor som flöt igenom försäkringen utan att få rätt stöd och sedan utförsäkrades. Samtidigt som allt detta skedde lyckades han också med konststycket att få sjuktalen att peka brant uppåt.

Jag har sagt det här förr och jag säger det igen: Höga sjuktal är inte bra för någon. Det är inte bra för de arbetsgivare som tappar viktig kompetens, och det är framför allt inte bra för den enskilda person som drabbas av ohälsa och sjukdom.

Regeringens mål har varit tydligt. Man ska inte behöva bli sjuk av sitt jobb. Om man ändå blir det ska man få rätt stöd för att kunna komma tillbaka till hälsa och arbete igen. Det kräver naturligtvis ett förstärkt arbetsmiljöarbete som utgår från att arbetsgivarna är mer närvarande och tar sitt rehabiliteringsansvar. Men det förutsätter också en aktiv försäkringskassa med en försäkring som bygger på något annat än en bortre parentes och för lite stöd.

Regeringens samlade arbete har gett resultat. Vi ser effekt på sjukförsäkringsområdet, där sjuktalen har sjunkit till lägre nivåer. Arbetsmarknadens parter har samtidigt tagit sig an utmaningen att jobba mer för friska arbetsplatser. Vi behöver samlas brett för att ingen ska behöva bli sjuk av sitt jobb, och vi ska lyckas med att långsiktigt stabilisera sjuktalen.

Samtidigt har vi de senaste åren sett hur Försäkringskassans tillämpning har gjort att konsekvenserna av den nuvarande lagstiftningen inom framför allt sjukförsäkringen blivit tydliga och vad det därmed också innebär när människor upplever att de inte får det stöd de behöver.

Denna bild har regeringen också agerat utifrån. Försäkringskassan har ett bredare ansvar än att bara besluta om ersättning. Myndigheten har också ett lagstadgat samordningsansvar för att ge individen stöd och se till att de insatser som behövs blir av. Här finns mycket kvar att göra.

Regeringen har gett flera uppdrag och haft flera möten med Försäkringskassan, enskilt och tillsammans med andra aktörer, för att tydliggöra just detta lagstadgade ansvar. När det blev tydligt att det trots allt inte gav effekt valde regeringen till slut att byta ledarskap för Försäkringskassan.

Utmaningarna finns också i lagstiftningen. Regelverket i sjukförsäkringen ska gå i takt med förändringarna i samhället och de behov som människor faktiskt har. När regeringen fick signaler om att så inte var fallet agerade vi.

Det kunde till exempel handla om att en rehabilitering avbröts för att man nådde en tidsgräns, trots att rehabiliteringen kanske erbjöd den bästa möjligheten att återgå i arbete. Det kunde också handla om dem som kände oro för hur Försäkringskassan bedömde förmågan att arbeta.

Regeringen tillsatte därför förra året en utredning som fick i uppdrag att se över tillämpningen av lagstiftningen och begreppen "normalt förekommande arbete" och "särskilda skäl" vid bedömningen av just arbetsförmåga.

Det var i dessa delar som regeringen konstaterade att det fanns kantigheter som behövde hanteras kopplat till prövningarna av arbetsförmåga i samband med just tillämpningen av rehabiliteringskedjan.

Utredningen har också i uppdrag att arbeta för en bättre anpassad sjukförsäkring. Det ska vara lättare att bli frisk och komma tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt. Regelverket ska hjälpa och stödja detta, inte stjälpa.

Är man sjukskriven på halvtid utgår reglerna från att man arbetar halvtid varje dag. Så fungerar varken verklighet eller människor. Vi vet att arbetet är en friskfaktor, och då ska sjukförsäkringen också erbjuda möjlighet till arbete för den som kan arbeta.

Utredningen ska också se över behovet av anpassningar av försäkringsskyddet för personer som har timanställningar eller andra tidsbegränsade anställningar. Det är avgörande för tryggheten i försäkringen att skyddet finns där även om tryggheten i ens anställning saknas.

I april förra året tillsattes också en nationell samordnare för att få ett slut på stuprören mellan de olika delarna. Det är en människa som blir sjuk, och det är en människa som ska komma tillbaka till hälsa igen. Detta måste stå i centrum. Den nationella samordnaren har i uppdrag att titta på alla inblandade aktörers ansvar, men med utgångspunkt i det som är bäst för den individ som är drabbad av ohälsa.

Den nationella samordnaren arbetar på regeringens uppdrag för att se över just individens resa genom sjukförsäkringen så att hon eller han på allvar är i centrum och så att det regelverk vi har ger trygghet och ett bra stöd tillbaka till hälsa och jobb.

Förra veckan kunde jag presentera en ny generaldirektör för Försäkringskassan. Det är otroligt viktigt att Försäkringskassan är en myndighet som åtnjuter högt förtroende, där medborgarna känner trygghet i att de får rätt stöd och där medarbetarna kan känna stolthet. För detta krävs att myndigheten fullgör hela sitt uppdrag, så som det är skrivet i instruktion, lagstiftning och myndighetens regleringsbrev. Det behöver finnas långsiktighet och balans i myndighetens olika delar.

Detta har myndighetens nye chef Nils Öberg att arbeta vidare med, och jag har fullt förtroende för att han kommer att ta sig an detta arbete med full kraft. Vår sjukförsäkring ska vara trygg när människor är i störst behov av stöd.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig börja med att tacka statsrådet Annika Strandhäll för att hon har tagit sig tid att delta i dagens debatter; det är jättebra.

Det är mycket som låter bra i utredningen. Men när någon som har en svår cp-skada eller cancer eller vårdas på en intensivvårdsavdelning för hjärtstopp inte beviljas sjukpenning eller sjukersättning känner i alla fall jag att något måste ha gått väldigt snett i svensk sjukförsäkring.

Anser verkligen socialförsäkringsminister Annika Strandhäll att det är en rimlig ordning att en person som vårdas i respirator på sjukhus ska köras av intensivvårdsavdelningen till Arbetsförmedlingen för inskrivning och om det inte kan genomföras att denna person förlorar sin SGI?

Denna hårdföra politik drabbar framför allt kvinnor. Så många som 70 procent av alla kvinnor som ansöker om sjukersättning får avslag. Vi ser hur sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa, framför allt inom offentlig sektor och vård- och omsorgsyrken, har skjutit i höjden. Denna politik drabbar framför allt kvinnor. Här måste åtgärder vidtas, och vi har föreslagit flera sådana.

Vad avser regeringen att göra åt dagens kvinnofientliga sjukförsäkringspolitik?

Fru talman! Det är givetvis inte rimligt att människor kommer i kläm på det sätt som beskrivs här. Regeringen har därför vidtagit åtgärder för att se över de kantiga delar av lagstiftningen som kan leda till att människor drabbas på detta sätt. Det var därför jag redogjorde för de uppdrag som Mandus Frykman och Claes Jansson jobbar med sedan ett år tillbaka, där de ska komma med förslag för att människor ska känna trygghet i sjukförsäkringen.

I den andra delen är det givetvis inte sjukförsäkringspolitiken som gör att ohälsa drabbar kvinnor, utan det är ojämställdheten i vårt samhälle, det vill säga att kvinnodominerade arbetsplatser har sämre arbetsmiljö, att ersättningsnivåerna är sämre och att ojämställdheten drabbar kvinnor också i privatlivet eftersom kvinnor fortfarande tar ett mycket större ansvar för barn, hem och familj.

Även detta adresserade regeringen under förra mandatperioden genom att bland annat skjuta till medel till just dessa verksamheter och att ge Arbetsmiljöverket särskilda uppdrag för att titta på kvinnors arbetsmiljö inom till exempel äldreomsorgen.

Regeringen har även adresserat detta på flera andra sätt, till exempel genom förändringar i föräldraförsäkringen med fler reserverade månader för kvinnor respektive män för att också ansvaret hemma för de små barnen ska delas mer jämställt.

Det är ojämställdheten som gör att kvinnors risk för ohälsa ökar och att kvinnor därmed är överrepresenterade i sjukförsäkringen. Man måste veta vad som är hönan och ägget, Julia Kronlid. Det är viktigt att ha fakta rätt.

Fru talman! Så socialförsäkringsminister Annika Strandhäll menar på fullaste allvar att man ska tvinga kvinnor ut i arbetslivet när barnen är så små att de knappt kan gå och att kvinnorna ska lämna dem på förskolan fulla dagar och vara stressade hela dagen. Menar du på allvar att detta skulle få ned den psykiska ohälsan och sjukskrivningarna bland kvinnor, Annika Strandhäll? På riktigt? Jag förstår inte alls.

När det gäller arbetsmiljön för kvinnor håller jag absolut med om att det är ett stort problem. Där har vi i Sverigedemokraterna i vår vårbudget storsatsat för att ge bidrag till kommuner och regioner som går på knäna för att över huvud taget kunna ge människor akutvård. Om dessa kommuner och regioner ska kunna bedriva ett förebyggande arbetsmiljöarbete måste vi ge dem det stöd de behöver. Detta har regeringen inte gjort i vårbudgeten, vad jag har sett. Snarare drar man ned på psykiatrivården så att människor inte ens kan få tillgång till den rehabilitering de behöver. En kvinna hörde av sig till mig före denna debatt och sa att hon har väntat i 26 år på att få rehabilitering. Detta kan knappast vara rimligt.

Min fråga är återigen: Vilka konkreta åtgärder vill regeringen vidta för att gå till botten med dessa problem? Vi har till exempel föreslagit att det ska vara en mjukare bedömning vid dag 180, för vi att anser att den är alldeles för hård. Varför röstar Socialdemokraterna nej till det? Vi har föreslagit att man ska kunna studera på en lägre procent med bibehållen sjukersättning. Det röstar Socialdemokraterna också nej till i dag. Varför då? Vi har föreslagit att man ska kunna ha en flexiblare sjukskrivning där människor som till exempel har cancer kan arbeta när de orkar. Detta finns i dag i några regioner, men vi vill ha det i hela Sverige. Det röstar Socialdemokraterna också nej till i dag. Varför?

Fru talman! Nej, jag föreslår inte att man ska tvinga ut stackars kvinnor i arbetslivet när barnen är små. Vad regeringen föreslår är att vi ska ha en politik som medför ett mer jämställt ansvar även för de små barnen tillsammans med den partner som man lever tillsammans med, oftast en man, det vill säga att man delar mer lika på ansvaret för de små barnen så att både kvinnor och män har möjlighet att delta i arbetslivet och dessutom de facto kan ta ansvar för barnen hemma och ha en balans i livet.

Om Julia Kronlid hade känt till statistiken hade hon vetat att kvinnors risk för ohälsa ökar just när barnen kommer in i familjen och framför allt, skulle jag vilja säga, när man får sitt andra barn. Vi ser att risken ökar med antalet barn i familjen, vilket innebär att kvinnor försöker kombinera att arbeta och att ta ansvar för barn, hem och familj.

I den andra delen har vi har gjort mycket under den förra mandatperioden för att se till att kvinnor ska ha bättre förutsättningar på de arbetsplatser som i dag genererar en ganska hög ohälsa, till exempel genom särskilda satsningar på äldreomsorgen och välfärden. Vi har skjutit till extra välfärdsmiljarder och extra resurser till hälso- och sjukvården därför att vi ser att när behovet av välfärd ökar så ökar också behovet av resurser och därför att man ska kunna tillhandahålla en god arbetsmiljö för dem som arbetar där.

När det gäller kantigheten i sjukförsäkringen är det precis vad de två utredningar jag har redogjort för tittar på, till exempel vad som sker vid dag 180 när man bedömer mot normalt förkommande arbete och särskilda skäl.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att det är bra att socialförsäkringsministern är på plats i kammaren och är med i debatten - jag uppskattar det.

Det går inte att sticka under stol med att sjukförsäkringen kanske är den del av regeringens politik som har fått allra kraftigast kritik, både under den förra mandatperioden och denna, som väl egentligen har halvbörjats. Under lång tid har det funnits en stark kritik mot de hårda reglerna i sjukförsäkringen.

Jag ska nämna några av dem, till exempel det faktum att många får mejl från Försäkringskassan om att man tycker att de är arbetsföra. Men Arbetsförmedlingen tycker inte att de är arbetsföra, och då hamnar de mellan stolarna, som det heter. I det läget går det inte att göra så mycket mer än att gå till socialen, vilket innebär att de kanske måste sälja bostad och bil och allt vad det är.

Det finns en stark kritik mot rehabkedjans eller utförsäkringskedjans stelbenta tidsgränser. Jag vet att socialförsäkringsministern hänvisar till den utredning som vi har sett vad den har kommit fram till. De föreslår en mindre ändring när det gäller dag 180. Jag vill ha ett mer utförligt svar från ministern om det finns fler saker som behöver göras när det gäller de administrativa tidsgränserna, som är väldigt stela. Människor är mycket olika. Även när det gäller att bryta ett ben, till exempel, kan man läka olika snabbt beroende på exempelvis ålder.

Fler saker behöver göras utöver den utredning som har nämnts. Reglerna för sjukersättning är orimligt hårda. Till och med Riksrevisionen säger detta, och Försäkringskassan själv säger det. Det är OECD:s hårdaste regler: Nästan ingen får bifall på sin ansökan om sjukersättning.

Detta var några saker. Vad är Annika Strandhälls egen bild av detta?

Fru talman! Vi har som sagt följt detta oerhört noga under den förra mandatperioden. Som jag har redogjort för var det detta som ledde fram till att vi vidtog ett flertal åtgärder i början av förra året.

Det ena är att myndigheterna, både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, har fått ett särskilt regeringsuppdrag, det så kallade nolltoleransuppdraget, där de ska samverka för att se till att människor inte kommer i kläm mellan myndigheterna. De tecknade ett sådant samverkansavtal i maj förra året.

Det andra är att Försäkringskassan har fått ett regeringsuppdrag där de särskilt ska fokusera på en bättre dialog med hälso- och sjukvården. Det är en otroligt viktig del för att öka förståelsen för varandras olika bedömningar när det gäller krav på sjukintyg, till exempel.

Utöver detta är det de två utredningar som sitter som har precis det uppdrag som Nooshi Dadgostar efterlyser, nämligen att titta på de kantigheter som finns i försäkringen, till exempel 180-dagarsgränsen när det gäller bedömningen av normalt förekommande arbete och särskilda skäl, där Claes Jansson har ett särskilt uppdrag. Men också Mandus Frykman har ett uppdrag, som handlar om det förebyggande, ända tills man möjligen kommer i fråga för insatser från Arbetsförmedlingen. Hans uppdrag är att se över hela processen, och han överlämnade sitt första delbetänkande till mig i dag. Han har en möjlighet att lämna förslag på lagstiftningsförändringar, förordningsförändringar eller andra delar för att med individen i fokus, med ökad trygghet för individen och med ökat förtroende för försäkringen föreslå förändringar.

Flera av de delar som Nooshi Dadgostar pekar på är alltså under utredning, så att vi kan få ett underlag för att fatta beslut i Sveriges riksdag.

Fru talman! Claes Janssons utredningsuppdrag är ganska smalt. Han har till exempel inte fått föreslå större ändringar av rehabkedjan. Är det ministerns uppfattning att fler ändringar kanske behöver göras i de mycket stela administrativa tidsgränserna än den enskilda sak som Claes Jansson nu har föreslagit när det gäller 180-dagarsgränsen? Är det fler saker som behöver göras?

Är det rimligt att man, om man till exempel inte anmäler sig till Arbetsförmedlingen en viss tid, blir av med sin ersättning, så som var fallet också i den tidigare frågan? Eller tycker ministern att det behöver skötas på ett bättre sätt så att den enskilda försäkrade inte känner att det är på de egna axlarna som allting vilar? Nu känns det som att man behöver vara mycket aktiv själv för att få ut sina rättigheter i den sjukförsäkring vi har i dag.

Hur ser ministern på att så många människor har blivit utförsäkrade de senaste åren? Jag sa i mitt inlägg att antalet avslag har sexfaldigats de senaste åren, och det är oerhört många människor som inte får ja på sin ansökan om sjukersättning. Ministern verkade inte bara stolt utan också mycket nöjd över att det var så pass många utförsäkrade, för då får man ned siffrorna i papperen. Är det så jag ska tolka ministern när det gäller antalet utförsäkrade, att det ska vara så här hårda regler i sjukförsäkringen? Utbildade människor får alltså räkna med att börja söka andra jobb, trots att de har en sjuksköterskeutbildning, en undersköterskeutbildning eller annan utbildning.

Jag vill höra lite mer av ministern, eftersom det under så många år har varit så stora protester mot sjukförsäkringen.

Fru talman! Jag hoppas att Nooshi Dadgostar lyssnar på det som jag säger. Jag har nämligen varit mycket tydlig med att vi ska ha en trygg sjukförsäkring som utgår från det stöd som individen behöver för att ha en möjlighet att komma tillbaka till hälsa och arbete igen.

Jag var också mycket tydlig med att vi är beredda att se över de delar av sjukförsäkringen som innebär att människor upplever oro och otrygghet och kommer i kläm. Försäkringskassan handlägger 600 000 beslut om sjukpenning varje år. 97 procent av dem bifalls. Jag säger detta för att vi ska ha lite ordning på siffrorna. Men det innebär inte att vi inte ska göra någonting åt de fel och brister som finns i försäkringen.

Det är precis detta som dessa två utredare har i uppdrag att se över. Claes Jansson har inte ett smalt uppdrag. Han har ett väldigt brett uppdrag, både utifrån särskilda skäl och utifrån normalt förekommande arbete som är de delar som i dag gör att människor upplever att det finns en kantighet vid dag 180. Han har också fler uppdrag som han ska redovisa i höst. Det kom ett delbetänkande i januari om särskilda skäl. Hans slutbetänkande kommer i höst. Det handlar bland annat om människor som har tidsbegränsade anställningar, och han ska föreslå en ökad trygghet i försäkringen.

Mandus Frykman har möjlighet att föreslå nästan vad han vill, från den förebyggande delen av sjukförsäkringen och till dess att människor kommer till Arbetsförmedlingen. Det finns alltså en oerhört bred möjlighet för honom att lägga fram förslag.

När det gäller sjukersättningen har det pågått ett arbete under förra året på Socialdepartementet där vi ser över just det faktum - där är jag helt och hållet överens med Nooshi Dadgostar - att vi har ett för lågt nybeviljande av sjukersättningar i dag, och regelverket behöver förändras. Jag ser fram emot att komma tillbaka med sådana förslag.

Fru talman! Socialförsäkringsminister Strandhäll började med en beskrivning av den dåtida situationen då alliansregeringen satt vid makten. Det var inte en riktigt sanningsenlig bild, skulle jag vilja påstå. Göran Persson ägnade sig åt att lämna människor i förtidspension i stället för att se till att de rehabiliterades tillbaka till arbetsförmåga. Av denna anledning fortsatte vi med Göran Perssons utredning gällande en total omdaning av sjukförsäkringen.

Jag kan konstatera att socialförsäkringsministern berättar om alla utredningar som pågår. Mycket har hänt, säger hon. Men det har gått fem år med högkonjunktur, och vi har fortfarande inte sett några större förändringar av den socialförsäkringsreform som vi har i dag. Det är fortfarande alldeles för många sjukskrivna, och det är alldeles för stor ojämlikhet när det gäller sjukskrivningstalen. Och framför allt när det gäller psykisk ohälsa är det alldeles för stor ojämställdhet i fråga om antalet sjukskrivna med diagnosen psykisk ohälsa.

Fru talman! Den bild som jag målade upp är helt sanningsenlig. De siffror som jag använde är helt sanningsenliga.

För min del är det i grund och botten otroligt viktigt att människor naturligtvis inte ska gömmas i förtidspension eller glömmas bort utan att man ska till vara på människors arbetsförmåga.

Faktum är att när jag tillträdde hösten 2014 var verkligheten den att med den politik som hade förts hade man lyckats utförsäkra 100 000 personer, varav en mycket stor andel snurrade runt i försäkringen och kom in igen som nya sjukfall. Under de sista fyra åren med alliansregeringen ökade samtidigt dessutom sjuktalen med 50 procent. Vi hade alltså en skarp ökning av sjuktalen och många utförsäkrade.

Vi har i dag en situation där det absolut fortfarande finns stora brister i sjukförsäkringen. Det finns kantigheter som måste bort, och det finns människor som kommer i kläm. Så ska vi inte ha det. Men vi ska inte heller ha en situation där människor inte under några omständigheter kan beviljas en sjukpenning eller en sjukersättning.

Vi har brutit den kraftigt uppgående trend som försiggick under Ulf Kristerssons fyra år som socialförsäkringsminister. Vi ligger i dag på mellan nio och tio i sjukpenningtal. Det är en ganska normal nivå för ett land som Sverige. Nu ska vi se till att de människor som behöver stöd får rätt stöd, att de får det tidigt och att de inte behöver fastna i långa sjukskrivningar. Vi ska se till att vi får fler arbetsplatser där människor faktiskt inte behöver bli sjuka och att kvinnor inte ska behöva drabbas av stress av psykisk ohälsa. Men då måste vi satsa på välfärden. Vi måste se till att de som jobbar inom vård och omsorg samt inom skola - inom kvinnodominerade branscher - får de förutsättningar i välfärden som behövs för att kunna ha friska arbetsplatser och leverera en god välfärd. Då måste man prioritera det framför att till exempel sänka skatter, vilket denna regering vill göra.

Fru talman! Återigen handlar retoriken om att sänka skatter och om att prioritera välfärd. Det är ganska tröstlöst att fortsätta med denna retorik i debatten utifrån att denna regering när det gäller satsningen på Arbetsförmedlingen inte har tillfört en krona till utan i stället har ägnat sig åt att säga att allt bygger på M-KD-budgeten. Det tycker jag är en mycket tråkig retorik.

Försäkringskassan är ett grundfundament, vilket jag lyfte fram i mitt anförande, och det ska gå att lita på Försäkringskassan. Men det går inte i dag då man har ett beslutsstöd som används på ett rättsosäkert sätt och som ger så ojämna och så otydliga bedömningar. Vilken bedömning människor får beror definitivt på vilken handläggare som de får. Jag är inte alls stolt över Försäkringskassan som jag inte kan lita på och som gör så osäkra bedömningar.

Jag tycker fortfarande att vi under fem år med högkonjunktur borde ha kunnat se betydligt fler förändringar än vad vi kan se i dag.

Fru talman! Jag tackar Elisabeth Björnsdotter Rahm för detta inlägg.

Jag vill bara vara mycket tydlig med det beslutsstöd som har tagits upp vid flera tillfällen i denna debatt. Riksrevisionen pekar bland annat på att det inte används lika över landet. Det var en kritik. Det tar dessutom kanske inte hänsyn till samsjuklighet, utan man riktar in sig på en huvuddiagnos.

Det kan då ändå vara viktigt att känna till att Socialstyrelsen i dag har ett permanent uppdrag att se över det försäkringsmedicinska beslutsstödet. Socialstyrelsen fick också extra medel och en permanent förstärkning av just detta uppdrag i höstens budget. Man kan säga att Socialstyrelsen under de senaste åren har utvecklat sitt arbete med försäkringsmedicinskt beslutsstöd. De har också gett Karolinska institutet i uppdrag att följa detta beslutsstöd. Det pågår också flera utvärderingar och utvecklingsarbeten mellan Försäkringskassan och andra aktörer för att få detta att fungera så bra som möjligt, eftersom det är ett viktigt verktyg. Det kan vi väl vara överens om?

Jag känner mig mycket trygg med att Försäkringskassan tar påpekandena på stort allvar och att det är en professionell myndighet som vill utvecklas och göra saker och ting bättre. Jag tror också att man behöver vara lite försiktig i retoriken emellanåt.

Vi har gjort oerhört mycket de senaste fem åren för att renovera sjukförsäkringen, men vi är långt ifrån nöjda. Regeringen kommer att fortsätta den här mandatperioden med att förbättra sjukförsäkringen och se till att människor upplever trygghet och får det stöd som de behöver. Det är min målsättning.

(Applåder)

Fru talman! Det var intressant att lyssna till ministern. Det kanske mest intressanta var att vi nu fick höra varför Ann-Marie Begler blivit avskedad eller dumpad. Det var för att Försäkringskassan inte såg till att samordningsansvaret fungerade.

Försäkringskassans samordningsansvar är en viktig del i sjukskrivningsprocessen, och ministern berörde detta väldigt väl. Vad innebär samordningsansvar? Det betyder ju inte att Försäkringskassan kan bestämma över arbetsgivarens arbetsmiljöansvar eller vad arbetsgivaren ska göra. Det betyder inte heller att de långa vårdköerna blir kortare eller att tillgängligheten till vården blir snabbare. Och det här med hur läkarintygen tolkas är det väl heller inte samordningsansvaret som ska rätta till?

Det här kan man inte ha behövt fem år för att ändra på. På alliansregeringens tid kom det kritik från de nuvarande regeringspartierna. Man skyllde på rehabiliteringskedjan och många andra saker. Detta kan inte ha tagit fem år. Och inte kan det behövas en speciell samordnare för att få information om att samordningsansvaret som Försäkringskassan har inte löser problemen. Vad har ministern för synpunkter på det?

Fru talman! Jag tackar Solveig Zander för hennes inlägg. Det är viktigt att vi håller tungan rätt i mun när vi benämner våra generaldirektörer och deras anställningsformer. Det är ingen som har vare sig avskedat eller dumpat någon. Ann-Marie Begler är anställd som generaldirektör i Regeringskansliet sedan lite mer än ett år tillbaka. Hon är varken den första eller den sista generaldirektör som man av olika skäl flyttat på när man velat byta ledarskap eller inriktning för en svensk myndighet. Det ska vi vara noga med.

Det handlar väldigt mycket om att Försäkringskassan måste klara av att balansera två av sina kärnuppdrag. Det ena är att pröva rätten till ersättning i sjukförsäkringen enligt de försäkringsvillkor som man har. Det andra är ett lagstadgat uppdrag att samordna insatser kring individen för att man ska få det stöd som man behöver för att komma tillbaka till hälsa och arbete igen. Det betyder inte att man ska ta över ansvaret från hälso- och sjukvården, från arbetsgivarna eller från företagshälsovården. Men det betyder att man har ett ansvar för att se till att insatserna kommer till stånd och att samverkan och samarbete med olika aktörer fungerar på ett bra sätt, oavsett om det gäller funktionshindersorganisationer, hälso- och sjukvård eller arbetsförmedling. Det är ett lagstadgat ansvar man har. Den balansen måste fungera. Det är också en anledning till att vi nu har förändrat och förtydligat styrningen av Försäkringskassan; den här balansen måste bli bättre.

Fru talman! Samordningsansvaret fortsätter, säger ministern. Man ska samordna insatserna. Men man kan samordna insatser hur mycket som helst när det till exempel är så att arbetsgivaren inte får ta del av vad sjukintyget innebär och vad som står i sjukintyget; det är inte någonting som är obligatoriskt. Försäkringskassan har ingen möjlighet att på egen hand visa exempelvis arbetsgivaren vad som står i sjukintyget. Det är inte samordningsansvaret som ser till att man kommer fortare till vården, insatserna, rehabiliteringen eller vad nu ministern kan kalla det för. Det är ju någonting annat som behövs än att Försäkringskassan ska samordna insatser. Det är snabbheten i processen som är det viktiga. Det har vi vittnat om här, alla som varit uppe i talarstolen tidigare, och ministern har ju suttit och lyssnat på vad alla våra ledamöter har sagt.

Det finns brister i Försäkringskassans hantering. Men ansvaret för att personer ska komma tillbaka till jobb fortare är inte detsamma som samordningsansvaret, hur mycket än ministern trycker på detta, utan det är andra delar i sjukskrivningsprocessen som det måste göras någonting åt. Kan man inte komma till vården, finns det ingen möjlighet att få den hjälp och det stöd man behöver, då hjälper det ju inte hur mycket samordningsansvar det än finns. Om inte arbetsgivaren får ta del av vad sjukintyget innebär, hur ska då arbetsgivaren kunna vidta åtgärder?

Nej, ministern, det kan inte ta fem år att ändra detta.

Fru talman! Nej, och det är heller inget som har tagit fem år. Försäkringskassan har under de här åren haft det lagstadgade uppdrag som man även tidigare haft. Men när man som regering ser att det finns obalanser eller brister, vilket vi har sett under de senaste två och ett halvt åren, måste man agera, vilket också är precis vad regeringen har gjort genom att ge förtydligande uppdrag till den myndighet som enligt lagen har samordningsansvaret. Det så kallade nolltoleransuppdraget ledde under förra året fram till ett samverkansavtal mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Dialoguppdraget, som regeringen gav till myndigheten förra året, handlar om relationen med hälso- och sjukvården, med anledning av diskussionerna vad gäller sjukintygen.

När det gäller hela sjukskrivningsprocessen och vem det är som möjligtvis kan göra måste varje aktör ta sin del, men man måste också tala med varandra. Mandus Frykman har fått uppdraget som nationell samordnare för sjukskrivningsprocessen och lämnade sitt första delbetänkande i dag. Det handlar om att titta på hela processen och vad vi behöver få på plats för förändringar för att vi i framtiden ska slippa den typ av kantigheter och obalanser som vi har sett de senaste två och ett halvt åren.

Sjukförsäkringen har varit uppe till debatt de senaste kanske 10-15 åren. Vi behöver skapa stabilitet och långsiktighet, och det är det som är regeringens mål under den här mandatperioden. Försäkringskassan behöver ta sitt ansvar, och de andra aktörerna behöver ta sitt. Framför allt behöver de kommunicera med varandra, så att individer inte kommer i kläm. Det kravet ställer regeringen på alla aktörer.

(Applåder)

Fru talman! Jag fick inte riktigt svar på alla de frågor jag ställde i mitt huvudanförande, så nu måste jag ta den här repliktiden, vad än talmannen tycker om dagens tidsschema.

Detta med samordningen har diskuterats så mycket att jag inte tar upp det. Men det hållbara arbetslivet över tid och arbetsmedicinens roll vill jag gärna fråga lite mer om. Som jag sa i huvudanförandet är arbetsmedicinarna och den övriga personalen visserligen inte utdöende men en väldigt liten resurs i dag jämfört med för sisådär 20 år sedan. De har dock en oerhört viktig kunskap om olika arbetsplatsers utformning och innehåll i relation till hälsan hos dem som arbetar där. De är också en viktig kunskapsförmedlare till primärvården. Väldigt få läkare och sjuksköterskor i primärvården vet särskilt mycket, om ens något, om hur det är på arbetsplatserna med vilka krav som ställs och hur man kan förebygga ohälsa.

Jag vill mena att det är en kår som också betyder mycket för Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen när man nu ska försöka samordna insatser för att människor ska fortsätta att arbeta. Jag vill gärna höra Annika Strandhälls synpunkter här. Hur återuppväcker vi den här specialiteten?

Fru talman! Tack, Barbro Westerholm, för att du lyfter in de här perspektiven! Jag är glad att du tog din repliktid så att det blev ett naturligt sätt för mig att svara på detta. Det är otroligt viktiga frågor.

Den ena delen är att slutbetänkandet från Utredningen för hållbart arbetsliv över tid togs emot i januari. Det bereds just nu i Regeringskansliet och kommer att remitteras. Jag ska komma tillbaka till det lite kort strax. Jag tror att du ändå är inne på några viktiga delar.

Den andra delen som du lyfter upp är arbetsmedicinens otroligt viktiga roll och hur vi kan stödja utvecklingen inom företagshälsovården på olika sätt.

När det gäller företagshälsovårdsfrågan och också kompetensförsörjningsfrågan kopplat till företagshälsovården är det frågor som ligger särskilt på den nya Myndigheten för arbetsmiljökunskap, Mynak, som inrättades för en kortare tid sedan.

Jag vill också tillägga att även vår nationella samordnare för sjukskrivningsprocessen, vars första delbetänkande vi mottog i dag, lyfter fram detta som en central del i det fortsatta arbete som han nu kommer att göra.

Vi har en enormt hög medelålder bland våra företagshälsovårdsläkare, som Barbro Westerholm känner till. Jag tror att den ligger på över 70 år. Det är en utdöende profession i ett samhälle där arbetsmarknaden förändras i väldigt snabb takt. Människor lever och arbetar till exempel allt längre med kroniska sjukdomar. Vi behöver få ordning och reda på det.

Det ska också tilläggas att vi har påbörjat ett arbete mellan flera departement som också är kopplat till pensionsöverenskommelsen där vi tittar på hur vi åstadkommer ett mer hållbart arbetsliv. Även där kommer företagshälsovården och arbetsmedicinen vara en central del.

Fru talman! Det är väldigt bra att det finns en fortsättning här och att det finns saker och ting på gång. Den äldsta arbetsmedicinaren som har varit aktiv väldigt länge är 94 år. Det går inte att bygga framtiden riktigt på alla dem som officiellt har lämnat arbetslivet.

Det här med huvudman är väldigt viktigt. Det måste ordnas ST-utbildningar för de kommande. Här känner inte regionerna något ansvar för det. Det måste regeringen på något sätt göra något åt.

Att jag tog upp frågan om utredningar är för att det i betänkanden avstyrks motioner med motiveringen: Frågan bereds i Regeringskansliet - punkt. Då vet vi inte någonting om vad som pågår. Det var därför som det är så bra att ansvarig minister är här och kan berätta lite mer om vad som händer.

Jag inser att med utredningar som inte har gått ut på remiss ännu har det inte hänt så mycket. Men bara det att vi får veta att det inte har gått ut på remiss än är också information. Då vet vi vilket tålamod vi ska ha när vi väntar på svaren. Det är bra.

Jag fick inte svar på min fråga om företagare och trygghet.

Fru talman! Det skulle jag precis återkomma till. Den utredning som Jennie Nilsson ledde tidigare, men som jag tror nu leds av generaldirektören för Tillväxtverket, tillsatte vi under förra mandatperioden.

Mycket av det uppdrag som den har kommer från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Den ska titta på hur vi kan stärka företagares skydd kopplat till socialförsäkringssystemet. Den utredningen ligger formellt sett på Näringsdepartementet. Den ska tas emot efter sommaren.

Jag är enig med Barbro Westerholm om att det är en viktig del för att skapa trygghet oavsett vad det är för typ av företag man bedriver eller anställningsform man har. I dag är det alltjämt så - vilket vi tittar en del på med anledning av den parlamentariska socialförsäkringsutredningens arbete - att människor förutsätts nästan fortfarande vara heltids- och tillsvidareanställda för att kunna nyttja alla förmåner.

Vi måste se till att vi har ett socialförsäkringssystem som är modernt och går i takt med tiden. Tack för bra, relevanta och viktiga frågor.

(Applåder)

Fru talman! Maria, Erik, Margareta och Laila. Alltför ofta glöms människan bort när vi talar om siffror och system i den här kammaren. Det är människor som drabbas av sjukdom och andra svåra situationer som drabbas återigen när de trygghetssystem vi talar om inte fungerar.

Jag kom i kontakt med många sjukskrivna i ett tidigare arbete som sjukpenninghandläggare. När man jobbar med människor som hamnat i svåra situationer följer det perspektivet med en hela livet. Alla som jobbar med människor inom vården, på myndigheter, i kommuner och med fackliga uppdrag vet precis vad jag menar.

När livet tar en ny vändning krävs ett fungerande trygghetssystem. Som socialdemokrat står jag för att den som är sjuk inte också ska bli fattig. Det handlar om att omfördela resurser, och det handlar om jämlikhet. En fungerande sjukförsäkring är grundläggande för vårt välfärdssamhälle. När sjukförsäkringen tvärtom inte fungerar kan man räkna med att ojämlikheten ökar.

Fru talman! Jag vill uppmärksamma några av de motioner jag skrivit med förslag på förändringar i sjukförsäkringen. En av de motioner som kommer att avslås i dag handlar om att det saknas en total överblick över våra trygghetssystem.

När en person som är sjukskriven bedöms av Försäkringskassan ha arbetsförmåga och nekas sjukpenning, men inte kan återgå till sitt arbete, hänvisas den till Arbetsförmedlingen. Om Arbetsförmedlingen bedömer att samma person inte har arbetsförmåga på grund av sjukdom faller individen plötsligt mellan stolarna.

Det behöver införas ett helhetsansvar för individen, och det är dags att myndigheterna inför samma definition av arbetsförmåga. Vi behöver även skapa större trygghet genom att möjliggöra omställning för den som inte klarar sitt eget jobb men som skulle kunna klara av ett annat jobb efter en tids omställning.

Fru talman! Ett annat stort problem är kommunikationen mellan sjukvården och Försäkringskassan. Läkare får komplettera alldeles för många läkarintyg. Det tar väldigt mycket tid för både Försäkringskassan och sjukvården. Det skapar frustration, och i slutändan drabbar det individen som är sjukskriven. Därför behöver problemet lösas.

Läkare uppfattar ofta sjukskrivning som en krånglig uppgift. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att läkare bara får en halvdagsutbildning i sjukförsäkringen. Det behövs en längre utbildning för alla blivande läkare. Jag tror också att det behövs uppföljande seminarier för mer erfarna läkare.

Sjukskrivningsprocesessen skulle även kunna styras om så att alla läkare i fortsättningen kan sjukskriva från första sjukdagen men att läkare som är mer insatta i försäkringsmedicin tar över när sjukskrivningen riskerar att bli längre.

Även Försäkringskassan behöver se över sitt arbetssätt och samarbeta bättre med sjukvården. Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd behöver anpassas för att undvika generaliseringar av diagnoser, eftersom människor reagerar olika och har olika förutsättningar för tillfrisknande.

Fru talman! Jag vill avsluta med att lyfta fram en motion med samma budskap som i samtliga motioner jag skrivit, att den som blir sjuk inte ska bli fattig. Det nuvarande regelverket är ur vissa avseenden inte anpassat efter hur samhället ser ut.

Socialförsäkrings-frågor

Det kan exempelvis ta längre tid att få vård än vad rehabiliteringskedjan tillåter. Det är svårt att få ett helt nytt arbete med andra arbetsuppgifter utan att först ha en tid av omställning. Det är oklart vad normalt förekommande arbeten innebär, och siffermål gör inte människor friskare. Vi behöver förändra i samtliga delar.

Fru talman! Regeringen har tillsatt en utredning som ska se över sjukförsäkringen och lägga fram skarpa förslag. Det tycker jag är bra.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 5.)

Ekonomisk familjepolitik