Skärpta straff för våld och andra kränkningar i nära relationer

Fru talman! Detta betänkande, Skärpta straff för våld och kränkningar i nära relationer, är ytterligare ett steg i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Även om den mediala debatten när det gäller detta har svalnat har vårt arbete fortsatt framåt och inte alls svalnat.

Vi socialdemokrater har två tydliga prioriteringar i kriminalpolitiken: mäns våld mot kvinnor och gängkriminalitet. Dessa båda prioriteringar är likvärdiga. Tyvärr är det svårare att få uppmärksamhet för den första frågan, men arbetet pågår oavbrutet.

De 25 senaste åren har en rad straff på området skärpts. Allt fler inom rättsväsendet arbetar med mäns våld mot kvinnor. Men mer behöver göras.

Det här betänkandet innehåller straffskärpningar när det gäller fridskränkningsbrott och överträdelse av kontaktförbud. Men det är inte en särlagstiftning för våldsbrott. Om man misshandlar en kvinna grovt ska man dömas för grov misshandel, som om offret hade varit en man.

Fridskränkningsbrott handlar om misshandel och andra brott som var för sig har ett lågt straffvärde men som utifrån att det upprepas och sker i nära relation ska bedömas hårdare. Vidare innehåller lagförslaget förändringar som gör att fler ska få kontaktförbud samt att elektronisk övervakning, så kallad fotboja, oftare än i dag ska förenas med kontaktförbudet.

Regeringen har tagit fram ett 40-punktsprogram för att jobba mot mäns våld mot kvinnor. Åtgärdsprogrammet innehåller ett flertal åtgärder som förebygger våldet, ger ett starkare skydd och ett stöd för våldsutsatta kvinnor och barn, effektivare bekämpar brotten och förbättrar kunskapen om och metoderna mot mäns våld mot kvinnor.

Det här programmet har en bredd utan like. Det är ett paket av åtgärder som spänner över så gott som alla perspektiv på frågan – från det förebyggande till skydd, straffrätt, vårdnadsfrågor och brottsbekämpning. Som ett exempel gav regeringen för några veckor sedan en utredare i uppdrag att lämna förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas. Psykiskt våld kan vara muntliga kränkningar, hån, ekonomiskt våld eller andra former av kontrollerande beteende.

De satsningar som vi har gjort på polisen har också möjliggjort rekrytering av 350 nya utredare som inriktar sig särskilt på sexualbrott, våld i nära relationer, våld mot barn och hedersrelaterade brott. Vi har också gett kvinnojourerna ökade resurser. Den proposition som vi behandlar i dag är ytterligare en del i det arbetet.

Fru talman! Det står bortom allt tvivel att mer behöver göras. Vi ska ha en nollvision mot dessa brott. Då måste vi bekämpa och förebygga att de sker. Mäns våld mot kvinnor och pojkars våld mot flickor är ett av vårt samhälles största problem. Det är inget som vare sig är nytt eller har kommit hit. Vår uppgift som samhällsmedborgare måste vara att göra allt vi kan för att det ska få ett slut.

Jag är övertygad om att alla vi här inne och många med oss vill att våldet ska upphöra. Det finns en bred samsyn kring de frågorna. Det är bra. Vi måste göra allt för att få ett slut på mäns våld mot kvinnor. Och vi måste alla förutom att se den drabbade kvinnan också se den man som slår och reagera på det.

Vi behöver på riktigt ha en diskussion om mäns ansvar. Vilka värderingar för vi över till nästa generations pojkar? Det är ju män som begår i stort sett alla brott mot kvinnor. Det är också män som begår i stort sett alla brott mot andra män. Det är faktiskt så att det är män som begår i stort sett alla brott. 94 procent av alla som sitter i fängelse är just män.

Måste det vara så här? Naturligtvis inte. Men vi måste våga säga som det är. Om mäns våld mot kvinnor ska upphöra måste mäns beteende förändras.

Jag tror att vi här är överens om att det bästa slaget är det som aldrig sker och att vi inte ska behöva ha mer kontaktförbud, mer fotboja och mer begränsningar för utsatta kvinnor. Men, fru talman, där är vi inte än. För att det inte ska vara några som helst oklarheter om var vi socialdemokrater står vill jag slutligen säga: Samhället ska finnas för varenda en som behöver skydd och stöd, och den som slår, misshandlar och förtrycker eller som på annat sätt begränsar en annan människa ska dömas för det brottet.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 10. I propositionen menar man just att utvidgat kontaktförbud ska kunna förenas med elektronisk övervakning som en förstahandsåtgärd. Och den övergripande översynen, som utskottet föreslår, kommer även att omfatta frågan om elektronisk övervakning.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Moderaterna med fleras reservation 14.

Våld i nära relationer måste bekämpas med samhällets största kraft. Magdalena Andersson säger att hon vill vända på alla stenar, men i dag röstar Socialdemokraterna nej till viktiga reformer för att motverka mäns våld mot kvinnor.

Att motverka våld i nära relationer är en prioriterad fråga för Moderaterna. Den största delen av mäns våld mot kvinnor begås av någon som kvinnan har eller har haft en nära relation till. Under 2020 konstaterades 17 fall av dödligt våld där offer och förövare hade en parrelation vid tidpunkten för brottet eller tidigare. Och i våras dödades fem kvinnor inom loppet av tre veckor.

Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer. Nästan var fjärde ung tjej har utsatts för brott i sin relation, enligt Brå. Att förhindra våld och kontroll i nära relationer är en del av lösningen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det är därför mycket välkommet att våld i nära relationer när det gäller unga personer får en allt större plats på den politiska dagordningen.

I dag röstar riksdagen om skärpta straff för våld och andra kränkningar i nära relationer. Det är välkommet att minimistraffet för grov kvinnofridskränkning skärps och att en del förbättringar införs när det kommer till kontaktförbud. Samtidigt saknas många viktiga reformer för att ge samhället bättre verktyg för att bekämpa relationsvåldet. Moderaterna har flera olika förslag. Jag väljer att lyfta fram några av dem.

Det första förslaget handlar om att Moderaterna vill att kontrollerande beteende kriminaliseras. Vid våld i nära relationer förekommer det inte sällan kontrollerande beteende. Det kan handla om att partnern inte få gå ut själv, inte får umgås med familj eller vänner eller inte får ha mobiltelefon eller sociala medier. Våldet och kontrollen normaliseras, inte minst i just unga relationer. Ett särskilt brott, olaga frihetsbegränsning, bör därför införas, som kriminaliserar tvång och otillbörliga påtryckningar som syftar till att kontrollera en annan person. Det brottet ska leda till fängelse i tre år. Detta tycker Moderaterna.

Det andra förslaget handlar om att vistelseförbud borde kunna utdömas vid brott mot närstående. Den dömde ska då förbjudas att vistas i exempelvis en kommun eller ett helt län där brottsoffret bor. Vistelseförbudet ska samtidigt innebära ett förbud för gärningsmannen att kontakta brottsoffret. Detta tillsammans med tillkännagivandet om att ett utökat geografiskt område för kontaktförbud ska införas skulle på allvar innebära att det är gärningsmannen och inte offret som ska flytta på sig.

Jag kan stanna lite vid det här förslaget. Jag vill berätta för er här inne i kammaren och för er som lyssnar digitalt att jag i går pratade med en kvinna som har haft en stalker efter sig i 14 år. När det var som allra värst hade hon en laminerad bricka med sitt namn och sitt personnummer i fickan när hon gick ut. Om personen, mannen, som var efter henne skulle hitta henne när hon var tvungen att gå ut för att handla mat eller liknande och någonting skulle hända skulle personer i omgivningen veta vem det var som låg på gatan. Det berör. Sådana samtal berör, och sådana samtal speglar också den verklighet som många kvinnor lever i.

Det tredje förslaget som jag vill lyfta fram i dag handlar om att elektronisk övervakning borde kunna användas direkt när ett kontaktförbud utfärdas. Att kontaktförbudet förenas med fotboja skulle kunna leda till att färre personer överträder kontaktförbudet och att offret därmed i större utsträckning lämnas i fred.

Alla de förslag som jag nu har tagit upp röstar Socialdemokraterna nej till. Magdalena Andersson har varit finansminister i sju år och är därmed ansvarig för utvecklingen i Sverige. Vi kan konstatera att utvecklingen och statistiken inte går i rätt riktning. Kvinnors utsatthet när det gäller sexualbrott har ökat kraftigt de senaste åren. Andelen våldtäkter som klaras upp har samtidigt minskat. Enligt Nationella trygghetsundersökningen känner drygt var tredje kvinna sig otrygg utomhus i sitt eget bostadsområde om kvällen.

År 2013 var det 13 procent av kvinnorna som uppgav att de tog en annan väg hem för att de var oroliga för att utsättas för brott. När vi ser siffran för i dag blir vi kanske till och med skräckslagna. I dag är det 40 procent av kvinnorna som uppger att de tar en annan väg hem för att de är oroliga för att utsättas för brott.

Magdalena Andersson har under sin tid som finansminister varit ovillig att pröva mönsterbrytande reformer för att bryta utvecklingen. Trots att hon i sitt valtal sa att Socialdemokraterna lovade att vända på alla stenar för att få bukt med kriminaliteten tycks oviljan bestå. Det är föga förvånande att Socialdemokraterna inte klarar av att hantera den eskalerande gängkriminaliteten, men att den självutnämnda feministiska regeringen inte heller tycks se behovet av en gemensam kraftsamling mot mäns våld mot kvinnor är direkt dåligt för den svenska jämställdheten.

(Applåder)

Fru talman! Först och främst vill jag yrka bifall till reservation nummer 2.

Vi debatterar i dag våld och andra kränkningar i nära relationer, något som är angeläget precis varje dag. Jag vill börja med att uttrycka glädje över att vi även denna gång har lyckats samla oss bakom några förslag som vi nu skickar som tillkännagivanden till regeringen. Det är mycket glädjande. Det rör förslag om höjt maximistraff för fridskränkningsbrotten till tio års fängelse, vilket i dag är det som utdelas för synnerligen grov misshandel.

Det är knappast någon hemlighet att Sverigedemokraterna är ganska förtjusta i straffskärpningar. Vi ser detta som ett stort steg i rätt riktning även om vi anser att samtliga straffskalor för allvarliga brott mot person bör skärpas överlag.

De andra förslagen som har blivit tillkännagivanden i detta betänkande handlar bland annat, och till ganska stor del, om kontaktförbud.

I dag får nämligen en övervägande majoritet av de som ansöker om det här skyddet avslag. I en tillsynsrapport som kom våren 2020 och som har tittat på ansökningar över tid kan man se att andelen beviljade kontaktförbud faktiskt har minskat över tid från 38 procent 2008 till 30 procent 2018.

När det gäller utvidgade kontaktförbud var det ynka 27 stycken som beviljades under hela förra året. En av alla dem som fick avslag på sin ansökan om kontaktförbud är 32-åriga Beata. Hon anmälde sin make för hot och våld, och i samband med det ansökte hon också om ett kontaktförbud. Begäran avslogs, och nu är Beata spårlöst försvunnen.

Jag vill poängtera att jag inte tar upp det här för att peka ut enskilda fall eller döma ut enskilda åklagare utan för att visa på ett mönster som fortfarande tycks råda i vårt land. Det tycks fortfarande vara så att en gärningsmans rätt till kontakt trumfar en brottsutsatts rätt att slippa påtvingas samma kontakt. Detta, fru talman, är en ekvation som jag inte får ihop. Och även om ett kontaktförbud inte hade hindrat Beatas försvinnande – det kan vi omöjligt veta – menar jag att hennes fall är lika talande.

Därför är det så oerhört viktigt att vi nu riktar tillkännagivanden till regeringen om att en utredning med uppdrag att se över lagen om kontaktförbud ska göras. Utredningen ska överväga och lämna förslag på hur kontaktförbud ska kunna meddelas vid fler situationer än i dag. Vidare ska utredningen även lämna förslag på hur elektronisk övervakning av kontaktförbud ska kunna användas oftare, särskilt vid våld i nära relationer. Vi vet att det behovet är stort.

Slutligen bör utredningen komma med förslag på hur särskilt utvidgat kontaktförbud kan användas oftare samt hur det geografiska området för denna typ av kontaktförbud kan utökas till att omfatta ett större område än i dag. Jag är övertygad om att allt detta i kombination kommer att bidra till ett förbättrat skydd för våldsutsatta, vilket sannerligen är välbehövligt.

Slutligen, fru talman, måste vi alla i Sverige börja se på de här brotten för vad de faktiskt är: mycket grov och allvarlig brottslighet som skördar liv varje år och som om de hade ägt rum på öppen gata torde ha fått lika mycket uppmärksamhet som gängbrottsligheten i dag får.

Så är dock inte fallet i dag, men vi kan inte blunda. Bakom varje nattsvart nyhetsrubrik finns ju en människa som det var allas vårt ansvar att skydda. Låt oss för guds skull aldrig glömma människan bakom!

Fru talman! Jag vill börja med att ge beröm till kollegan Louise Meijer som redogör mycket förtjänstfullt för flera av de viktiga förslag som vi ska fatta beslut om här i dag.

I sitt anförande nämner hon också att många kvinnor väljer en annan väg hem. Jag ska berätta om den kanske första gången som frågans utomordentligt stora allvar verkligen sjönk in i mig. Jag skäms lite för att det tog så lång tid, men det var när jag deltog i ett seminarium som arrangerades av Centerkvinnorna som jag fick mig denna insikt till livs, nämligen att många kvinnor undviker att ta en viss väg hem. Man har en nyckel i handen. Man skyndar sig och springer hem från bussen. Men vetenskapen, forskningen, all statistik och alla fakta visar att den farligaste platsen en kvinna kan vistas på är hennes eget hem.

Det är oerhört glädjande att det finns ett fortsatt momentum i den här så enormt viktiga samhällsfrågan. Det vi kallar för våld i nära relationer har alltför länge gått lite under radarn. Det har inte varit föremål för tillräckligt mycket uppmärksamhet från oss i politiken, det har inte omskrivits tillräckligt i medierna och det är fortfarande, i detta nådens år 2021, behäftat med en hel del skam och självpåtagen skuld hos den som blir utsatt.

I våras kom det här att ändras lite grann. Flera partiledare tog till orda. Ämnet blev tillräckligt intressant för att tränga igenom bruset, och jag uttryckte då min stora tacksamhet till er alla för det stöd ni visade Centerpartiets förslag på området. Vi fick igenom mycket, och en hel del av det som vi blev överens om levereras faktiskt i dag. Tack för det!

Ett förslag som vi inte fick majoritet för då och som vi faktiskt stod ensamma med var en idé om att kriminalisera det som kallas kontrollerande beteende, det vill säga systematiska kränkningar, huvudsakligen i kontrollsyfte, som var och en för sig kanske inte kan anses straffbara men som sammantaget och över tid, steg för steg, förskjuter gränsen för vad som är rimligt i en sund relation.

Fru talman! På en mängd områden vet vi hur viktigt det är att kunna agera tidigt, innan det är för sent, så även på det här området. Det är viktigt att kunna agera innan en osund relation eskalerar till en djupt dysfunktionell relation där våld blir vardag och där svår fara – livsfara – blir en del av det allt skörare livet, där offrets självkänsla körs i botten och hon inte längre känner något hopp.

Det vore oerhört värdefullt att kunna fånga upp sådana situationer innan de går för långt. Det ger dömda möjligheten att delta i återfallsförebyggande program, och brottsoffret får en möjlighet att åter börja bygga ett tryggt liv innan detta liv helt är slaget i spillror.

Sedan måste naturligtvis en stor mängd åtgärder in på många sätt för att bekämpa våld i nära relationer, men att kriminalisera kontrollerande beteende vore ett viktigt verktyg i jakten på det som Centerpartiet vill se: en nollvision för våld i nära relationer. Från att ha varit ensamma om detta finns det nu nästan en majoritet för förslaget. Övriga allianspartier håller med om att det här skulle vara en bra idé, liksom Vänsterpartiet. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har minsta möjliga majoritet emot.

Jag kan på sätt och vis förstå varför regeringspartierna säger nej. De tycker säkert att det är jobbigt med fler tillkännagivanden. Men om inte regeringen utvecklar tillräckligt bra policy måste ju vi andra göra det. Sverigedemokraterna, som vanligtvis försöker göra ett nummer av att de är tuffa mot kriminaliteten och som aldrig tvekar när det gäller att gå fram med repressiva förslag vare sig de kan tänkas ha någon effekt eller inte, säger nej. Förhoppningsvis kommer det att ske en ändring på den punkten också.

Den här typen av lagstiftning används sedan några år i Storbritannien. De siffror jag har har ett par år på nacken, men under 2017 och 2018 väcktes i alla fall 9 000 åtal. Det är en lag som används och som bokstavligt talat kan bli en livsviktig brytning av en eskalerande situation.

Jag vill yrka bifall till reservation 12 som handlar om just detta.

Fru talman! Vi får i dag igenom några viktiga punkter. Det som vi fick majoritet för i våras hör dit, det vill säga en straffskärpning för grov kvinnofridskränkning från nio till tolv månaders fängelse. Vän av ordning kanske undrar vad tre månader kan ge för effekt. Det är nog ingen som tror att den ytterligare lilla strafftiden hindrar någon från att begå dessa brott, men polis och åklagare får fler medel att jobba med. Till exempel kan en journal begäras ut som kan visa på skador från misshandel.

För att få till fällande domar för sådana här brott krävs i så gott som samtliga fall att den som blir utsatt deltar i rättsprocessen. Inte sällan ångrar man sig, och anmälningar tas tillbaka. Men med annan bevisning kan ändå en förundersökning fortskrida, och när den utsatta känner att det faktiskt finns en process igång, att det är människor som faktiskt jobbar med det som du utsätts för varje dag, kan steget att medverka kännas något mindre.

Ingen ska tro att något av detta är lätt. Vi måste förstå vad som krävs för att en människa ska välja att bryta upp, att kanske tvingas att vända upp och ned på sitt liv och, om man har barn, även på barnens liv. Det handlar om att leva med skyddad identitet, flytta från plats till plats och ändå behöva vara rädd för att samhället inte uppfyller sin solklara plikt: att hålla dig säker.

Det vore svårt för vem som helst. Det vore svårt för någon som mår bra och känner sig stark. Tänk då att kunna göra det när självkänslan är i botten och det inte känns som om det finns energi till någonting utom att kanske försöka dölja för omgivningen hur man egentligen har det. Så kan vi allvarligt talat inte ha det, fru talman.

Ett par ytterligare och viktiga reformer kommer på plats, bland annat möjlighet till elektronisk övervakning av kontaktförbud. Något som inte kommer på plats i dag men som vi har majoritet för att regeringen ska gå vidare med är att utöka möjligheterna till att utfärda kontaktförbud. Det kommer inte att stoppa alla, men det ger en rättslig grund för att ingripa.

Jag är glad och tacksam över det vi fattar beslut om i dag, men vi behöver gå längre. Vi behöver jobba hårdare och ta fram nya och bättre idéer om hur vi kan stävja den här sortens brottslighet. Vi behöver operativ kraft och ledarskap för att göra idéerna till välkonstruerade lagar. Sist men inte minst behöver vi styra våra rättsvårdande myndigheter på ett sätt som gör att vi kan förvänta oss mycket bättre resultat när det gäller våld i nära relationer.

Fru talman! Det är angelägna reformer som ligger på bordet som gäller skärpt syn på våld och andra kränkningar i nära relationer, det som i hög grad handlar om mäns olika former av våld mot kvinnor och barn.

Vänsterpartiet uppskattar principiellt inte straffskärpningar, inte heller forskningen. Det saknas evidens för att de skulle ha stark effekt. Men i det här fallet, och i vissa andra fall, kan strängare straff bidra till viktiga effekter som innebär en starkare prioritering, till exempel inom rättsväsendet, till ökade resurser för att utreda brott eller till att ge ökat skydd för brottsoffer. Därför är vi positivt inställda till reformen om att skärpa straffen för fridskränkningsbrotten. Vi är också positiva till de förändringar som bör ske angående kontaktförbuden. Jag yrkar bifall till reservation 12, som jag hoppas kommer att innebära en viktig förändring av fridskränkningsbrotten i fråga om att inkludera kontrollerande beteenden.

Vi har i dag pratat mycket om brottsoffer, och de är också i fokus i dessa brott. Jag ska inte påstå att straffet är oväsentligt för dem, men det allra viktigaste är att ansvaret för begångna gärningar och brott placeras på gärningsmannen för att avlägsna skuld och skam för dem som är brottsoffer, som upplevs av många brottsoffer. Det är allra mest vanligt när det handlar om kränkningar och övergrepp i nära relationer att kvinnor och barn kan känna skuld och skam för egen del samtidigt som det är någon annan som borde bära skulden och skammen.

Det är fråga om viktiga reformer, men det kommer att krävas oerhört mycket mer att hantera frågorna som bärs upp av mäns våld mot kvinnor och barn. I propositionen markeras det av att denna fråga inte längre enbart är en privat angelägenhet utan även är samhällets ansvar. Det finns starka krav på att samhället tar ansvaret, det vill säga att myndigheterna agerar. Vi måste förebygga, förhindra och skydda dem som utsätts – ja, självklart! Men så är det dessvärre inte. Övergreppen har uppmärksammats av en stark kvinnorörelse sedan 70-talet, men fortfarande finns en stor och ökande utsatthet. Det dödliga våldet innebär att var tredje vecka dödas en kvinna i Sverige av en man som hon har eller har haft en nära relation med. En kvinna var tredje vecka – ständigt. Och periodvis är det många fler.

Ibland kommer forskningsdata fram i blixtbelysning. Metoo skakade om många. Men vi måste tydligen skakas om gång på gång för att förstå allvaret. Dessvärre ökar utsattheten bland de unga. Det har inte blivit bättre för unga generationer, vilket vi hade hoppats.

Varför är det så? Jag har funderat mycket i olika sammanhang. Det är en paradox. Det finns mängder av kvinnor som utsätts. Varannan kvinna har under sitt livslopp upplevt våld från någon man. Var tredje kvinna har gjort det i en nära relation. Vart femte barn har upplevt våld i sitt hem, och vart tionde barn gör det ofta.

Det här är förfärligt! Men det är ofta så att vi håller detta ifrån oss; det angår andra. Men våldet pågår mitt ibland oss. Många säger att de inte känner någon som har utsatts. Men antagligen gör du det, men du vet inte om det. Här finns paradoxen; våldet är vanligt, men vi tror inte att det finns nära oss.

Men när vi pratar om brotten framgår det att många är eller har varit offer, kanske pågående, kanske tidigare, men de har inte kunnat bearbeta sina upplevelser. De klarar inte av att höra det på sin arbetsplats eller ta ansvar för andra utsatta i sin profession. De kan bli blockerade.

Sedan finns kanske inte lika många män som är förövare, men de är många. Där finns det som ofta kallas för aktivt passivt motstånd, såtillvida att frågorna inte får placeras högst på dagordningen. De glöms bort, eller det finns andra saker som råkar vara viktigare.

Vi kan komma tillbaka till frågan om poliserna har med sig videokameror eller inte. Råkar de glömma dem? Vad vill vi med våra reformer? Vi måste hantera paradoxen.

Propositionen kan leda till att polis och åklagare får större möjligheter att inhämta bevis i form av rättsintyg och läkarjournaler. På så sätt kan brottet dokumenteras på ett bättre sätt.

Vi behöver också förändra vad som anses vara ett brott. Vänsterpartiet hör till dem som agerar, och vi har tidigt väckt motioner om kontrollerande beteende. Vi vill markera reservation 12 som oerhört viktig.

Jag tror att de flesta av er kan sätta sig in i vad kontrollerande beteende innebär. Det kan vara att man isoleras, man inte får umgås med den man vill, man får inte klä sig hur man vill, man får inte skratta på fester som man vill och man kan bli hånad inför andra. Många kvinnor blir starkt förnedrade. Men sådant beteende kan också innebära kontroll av kvinnans ekonomi. Mannen ser till att kvinnan inte får använda intjänad lön på det sätt hon önskar eller vill.

Det som vi mer associerar till fysiskt våld eller sexuellt våld i dessa parrelationer startar sällan med det fysiska eller sexuella våldet utan börjar ofta med ett kontrollerande beteende. Många kvinnor säger att de inte var förvånade när våldet kom eftersom det fanns mycket som begränsade dem sedan tidigare, och de förstod att gränsen snart skulle nås och drabba dem i form av våld.

Jag vill komma tillbaka till att i diskussionen om kontrollerande beteende var grundtanken när betänkandet Kvinnofrid presenterades 1995 att frågan om kontrollerande beteende skulle vara kärnan i lagtexten, men det gick juridiken och politiken inte med på då. Man tyckte att det var för vagt. Man byggde det dock väldigt tydligt på hur det börjar med kontroll och att det är ett maktbehov. Man byggde det också på det som vi numera accepterar att kalla könsmaktsordningen och att det är den manliga normen som är med och styr och drabbar kvinnor här.

Jag vill också säga att vi kanske får se lite historiskt på detta med psykiska effekter. Så länge män ensamma hade makten över lagstiftningen var det väldigt ofta så att de tyckte att det fysiska våldet var det värsta. Som kvinnor tycker vi nog att det sexuella våldet är ännu värre – och allra värst är såren man bär inombords. Dem behöver man inte heller vara kvinna för att känna; man kan reagera likadant på kränkningar som även män blir utsatta för.

Vi måste dock agera mot det kontrollerande beteendet nu och äntligen sätta ned foten på det sättet som man menade med kvinnofrid från början. Det handlar också om hur man kontrollerar barn i nära relationer, vill jag säga. Kvinnofridsreformerna var banbrytande på sitt sätt, men de är som ni förstår inte färdiga. De är inte lagade och inte tillräckligt effektiva ännu. Rent pedagogiskt tror jag dock att vi har väldigt mycket att vinna på att vi tar upp det kontrollerande beteendet och kriminaliserar det.

Jag vill också säga att detta är långt ifrån färdigt. Det vi från Vänsterpartiets sida vill agera för – och vi har tagit upp i motioner att det behövs – är en ökad våldskompetens inte minst i hela rättsväsendet. Vi hoppas på att det ska kunna tas beslut också om sådana viktiga frågor i denna kammare.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att det är roligt att se att Moderaterna och Vänsterpartiet, kanske lite förvånande, gör gemensam sak i en fråga inom kriminalpolitiken. Det gäller naturligtvis viljan att kriminalisera kontrollerande beteende, vilket Gudrun Nordborg pratade mycket om i sitt anförande. Jag har dock vissa frågor angående andra ställningstaganden apropå den här propositionen och Vänsterpartiets position.

Det är allmänt känt – vi har hört det i debatterna sedan tidigare, och det har framkommit under dagen – att man i Vänsterpartiet inte är särskilt pigg på straffskärpningar. Höjda straff leder inte till minskad kriminalitet, och att sitta i fängelse gör minsann ingen mindre kriminell, säger man. Jag undrar varför det perspektivet inte gäller när det kommer till grov kvinnofridskränkning. Vänsterpartiet vill i dag höja minimistraffet från nio månader till ett års fängelse, vilket jag naturligtvis välkomnar å det varmaste. Detta går Vänsterpartiet med på, och man går med på skärpta straff för överträdelser av kontaktförbud. Men samtidigt är man fortfarande av uppfattningen att skärpta straff inte leder till minskad kriminalitet.

Jag är rätt nyfiken: Hur kommer det sig att man ställer sig bakom straffskärpningar på det här området men i övrigt är å det grövsta emot dem?

Fru talman! Jag tackar för frågan! Jag tyckte att jag presenterade bakgrunder i mitt anförande, men: Om vi kan se att det finns tydliga vinster med en straffhöjning kan vi acceptera att det sker. I det här fallet handlar det om att ge signaler till rättsväsendet gällande proportionalitet – att de här brotten är mycket viktigare än de verkar i relation till den uppmärksamhet de får i dag. Det är också så att det öppnar för nya bevismöjligheter, vilket underlättar för brottsoffer; man kan direkt ha kontakter med hälso och sjukvården och få fram rättsintyg om skador.

När det handlar om kontaktförbuden ser vi också att det definitivt är så att polis och åklagare har varit väldigt slappa med att hålla efter överträdelser av kontaktförbud. Det finns åtskilliga skräckexempel där personer gång på gång har tillåtits bryta mot kontaktförbud utan att det har hänt någonting. Jag tror till och med att åklagarna i sin egen redovisning av hur de har hanterat kontaktförbuden uttryckte att den visade på en slapphet. Där tror vi också att det behövs en markering så att man tar tag i de frågorna och markerar mot de män som är beredda att bryta mot kontaktförbuden att det får konsekvenser.

I några fall tycker vi alltså att straff inte är helt värdelösa, men vi vinner ingenting på att hela tiden öka straffhöjden.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Nordborg, Vänsterpartiet, för svaret! När jag lyssnade på henne lät det nästan som en beskrivning av Moderaternas generella uppfattning när det kommer till lag och ordning, nämligen att det finns tydliga vinster med straffskärpningar.

Det första argument som Gudrun Nordborg från Vänsterpartiet anförde var proportionalitet. ”Check”, säger jag på den – det tycker vi också. Men det gäller inte bara relationsvåld utan även i övrigt.

Det andra argumentet var att straffskärpningar leder till nya verktyg som åklagare och polis kan använda och som underlättar för brottsoffret. Jag säger ”check” på den också – men inte bara när det kommer till relationsvåld.

Jag välkomnar alltså naturligtvis Vänsterpartiets uppfattning i den här frågan, men jag hade önskat att man kunde tänka sig att utvidga det här synsättet till att även omfatta lag och ordning generellt sett. Vissa frågetecken kvarstår nämligen fortfarande.

Till exempel är Vänsterpartiet fortsatt för att straffrabatter ska finnas, det vill säga att man kan misshandla en kvinna två gånger men bara straffas för en gång. Man kan utsätta en partner för misshandel och vara 20 år men ändå få en kraftig straffrabatt, enligt Vänsterpartiets uppfattning. Om jag inte är felinformerad är Vänsterpartiet också fortfarande för en tidigare och kortare villkorlig frigivning, vilket skulle göra att gärningsmän och personer som utövar våld i nära relationer kommer ut på gatorna snabbare. Detta går inte riktigt ihop.

Jag vill återigen ställa frågan till Vänsterpartiet om man kan tänka sig att göra lite justeringar i sin syn på brott och straff och lag och ordning. Då kanske vi kan gå fram med ännu mer proportionerliga straff och ännu mer nya verktyg för polis och åklagare, så att brottsoffer kan få upprättelse.

Fru talman! Här kommer jag inte att göra dig tillfreds, Louise Meijer. Vi i Vänsterpartiet har en gedigen grund för vår syn.

Det främsta argumentet är att all forskning tyder på att längre straff inte har effekt. Vi säger inte att vi skulle ha fullkomlig straffrihet, men vi tror inte på straff på samma sätt som i det generella mantrat att man fixar ett visst problem bara man höjer straffet. Vi tycker att det är en oerhört egendomlig konservativ retorik som i väldigt stor utsträckning styrs från Sverigedemokraterna.

Tänk om vi skulle få satsa de pengar och alla de resurser som i dag går till kriminalvård – där vi inte är säkra på att de ger effekt – på sociala ingripanden, skyddsåtgärder, bra skolor, bra förskolor och sociala reformer! Det är sådant som gör att vi inte får så stora klyftor i samhället. Klyftor provocerar fram kriminalitet i olika former och nöter på människor så att de inte klarar av sin vardag. Dessa reformer vill vi ha och satsa pengar på, framför allt.

Sedan går det inte att bara åse en kriminalitet som pågår, utan vi vill agera med kriminalpolitikens medel – delvis även straffskärpningar. Men vi hoppas på andra medel. Fotbojan är till exempel ett alternativ till fängelse som man skulle kunna använda i flera andra sammanhang också.

Fru talman! Det är verkligen läge att uttala en nollvision mot våld i nära relationer.

Våld mot kvinnor är det yttersta beviset på ett samhälle där jämlikhet och trygghet för alla inte gäller. Våld mot kvinnor drabbar kvinnor inte bara direkt utan även indirekt genom att rädsla begränsar friheten. Våldet mot kvinnor i Sverige har ökat. Det gäller såväl antalet anmälda våldtäkter som våld i nära relationer och hedersrelaterad brottslighet.

Samtidigt är uppklarningsprocenten låg och mörkertalet stort. Det behövs en kraftsamling för att stoppa våldet mot kvinnor. Det räcker dock inte med ord, utan det behövs handling. En rad nya åtgärder för att förebygga detta våld och skydda kvinnor mot det måste vidtas.

Samarbetet mellan myndigheter och aktörer måste förbättras och fördjupas och handläggningen bli effektivare. Det krävs fler insatser, uppföljning och att det utvecklas ett långsiktigt stöd. Därför är det viktigt att frågor om våld aktivt ställs av hälso- och sjukvård, tandvård, förskola, skola, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter för att upptäcka och hjälpa de drabbade ut ur våldet.

Kristdemokraterna välkomnar regeringens proposition om skärpta straff för våld och andra kränkningar i nära relationer. Kristdemokraterna välkomnar också de förändringar som föreslås vad gäller kontaktförbud. Samtidigt kan vi konstatera att flera av de förslag som regeringen presenterar i dag borde ha införts för flera år sedan. Det är anmärkningsvärt att en regering som kallar sig feministisk har väntat så länge med att genomföra kraftfulla åtgärder som möter det våld som vi tyvärr ser fortlöpande exempel på i vårt samhälle.

Kristdemokraterna ser också att propositionen, som syftar till att motverka våld i nära relationer, behöver kompletteras med flera förslag.

Fru talman! Kristdemokraterna anser att gränsen för obligatorisk häktning bör sänkas till ett straffvärde på ett års fängelse. Denna förändring skulle, tillsammans med den straffskärpning som föreslås, innebära att personer som på sannolika skäl är misstänkta för grov kvinnofridskränkning i regel skulle häktas. En förändring till obligatorisk häktning för personer misstänkta för grov kvinnofridskränkning innebär ett starkare skydd för brottsoffret genom att en våldsam man frihetsberövas och därigenom hålls borta från hemmet i direkt anslutning till brottet. Att våldsutövare snabbt kan frihetsberövas gör att utsatta kvinnor skyddas.

Med den motiveringen vill jag yrka bifall till reservation 13.

Fru talman! I dag kan en man som har misshandlat eller trakasserat en kvinna förbjudas att vistas i det gemensamma hemmet eller i ett område genom utvidgat kontaktförbud. Kontaktförbud behöver användas i fler fall än hittills. Vi anser att det ska finnas möjlighet till kontaktförbud som utökas till större zoner, som en hel kommun eller, i särskilda fall, flera kommuner.

Jag är därför glad över att utskottets majoritet riktar ett tillkännagivande till regeringen med uppdrag gällande hur ett särskilt utvidgat kontaktförbud oftare ska kunna användas, även som en förstahandsåtgärd, och tydligare än i dag kunna omfatta ett större geografiskt område.

Fru talman! Även straffen vid överträdelse av kontaktförbud behöver skärpas. Det duger inte att överträdelse av kontaktförbud ofta bara ger böter som påföljd. Straffen behöver skärpas. Vi anser att fysiska överträdelser av ett kontaktförbud alltid ska innebära fängelse och att annan överträdelse ska leda till fängelse i större utsträckning än i dag.

Enligt Åklagarmyndighetens statistik från 2019 används elektronisk fotboja vid kontaktförbud i mycket liten utsträckning. Dessutom används detta aldrig vid så kallat ordinärt kontaktförbud, som är den vanligaste typen. Det här är anmärkningsvärt. Elektronisk fotboja ökar möjligheterna att säkerställa att kontaktförbudet följs. På så sätt kan den hotade kvinnans trygghet och livskvalitet höjas. Därför behöver fotboja användas direkt i många fler fall då kontaktförbud utfärdas, och det ska alltid övervägas vid ordinära kontaktförbud.

Även här riktar utskottets majoritet ett tillkännagivande till regeringen med inriktningen att elektronisk övervakning alltid bör kunna meddelas i samband med kontaktförbud och att det bör övervägas om elektronisk övervakning ska vara obligatorisk vid kontaktförbud med anledning av allvarligare brott i en nära relation.

Fru talman! Vi kristdemokrater ger naturligtvis också vårt stöd till de övriga två tillkännagivanden som en utskottsmajoritet enats om.

Gällande skärpta straff för fridskränkningsbrott välkomnar vi att minimistraffet höjs, men för att ytterligare inskärpa allvaret i hur samhället ser på denna typ av brottslighet, som ofta begås av män mot kvinnor i deras hem, ibland med dödlig utgång, bör även maxstraffet för brottet höjas.

Likt ett enigt utskott anser vi också att det i dag är för svårt för den som utsätts för våld eller andra kränkningar i en nära relation att få en ansökan om kontaktförbud beviljad och att lagförslaget inte fullt ut kommer till rätta med denna brist. Det finns därför anledning att göra en omfattande översyn av lagen om kontaktförbud med inriktningen att kontaktförbud ska meddelas vid fler situationer än i dag.

Förutom de åtgärder som lyfts i de tillkännagivanden som jag har berört ser vi i Kristdemokraterna att det skyddspaket som hotade kvinnor kan få i dag inte alltid räcker. För att säkerställa hotade kvinnors trygghet och säkerhet ska de till exempel kunna erbjudas ett trygghetspaket bestående av – som vi föreslår – larm, rätt att bära och använda pepparsprej samt erbjudande om träning i självförsvar. Detta skulle innebära att kvinnor kan känna en större trygghet när de rör sig ute.

Fru talman! För att stärka skyddet mot våld och andra kränkningar i nära relationer har regeringen föreslagit lagändringar för att skärpa straffen. Vårt samhälle har ett stort ansvar att motverka våld i nära relationer. Detta är ett våld som främst drabbar kvinnor. Den här propositionen tar ett steg på vägen, men Sveriges kvinnor förtjänar att kunna känna en större trygghet. Som jag har lyft fram finns det behov av ytterligare åtgärder – förutom de åtgärder som föreslås i propositionen – för att motverka det våld i nära relationer som vi kan se i vårt samhälle.

Kristdemokraterna ger, som jag har sagt, stöd till de fyra tillkännagivandena. Jag yrkar bifall till reservation 13.

(Applåder)

Fru talman! Liberalerna står bakom de förslag som finns i det betänkande som regeringen lägger fram när det gäller att stärka arbetet mot unga killars våld mot unga tjejer, mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld mot barn.

Detta är i allra högsta grad en central frihetsfråga. Det handlar om allvarlig kriminalitet, men så länge vi inte kommer åt våldet är det också en extrem frihetsinskränkning för varje kvinna och varje barn som drabbas.

Det är hemmet som är den värsta brottsplatsen för kvinnor och barn. Vi sätter nyckeln i dörren på den plats där vi alla borde känna trygghet. Vi kan ha det tufft här i kammaren – vi kan tycka olika, och vi får kanske inte ihop våra budgetar – men jag tror att vi alla uppskattar att kunna andas ut när vi sätter nyckeln i dörren hemma. Det är dock precis där anspänningen börjar.

Men det är inte bara i hemmet som anspänningen finns. Det handlar också om när man som barn sitter i skolan – man vet inte vad som väntar en. Det handlar om när man som vuxen är på sin arbetsplats och räds att gå hem. Sms:en haglar in, och kontrollen finns i hela livsutrymmet.

Det är otroligt viktigt att vi jobbar förebyggande. Några av oss har varit inne på tidiga insatser. Det handlar också om synliggörandet. Ledamoten Ingemar Kihlström talade just om att ställa frågor. Hur kan vi synliggöra det våld som råder runt omkring oss både när det gäller barn och när det gäller vuxna? Det handlar om åtgärder som att skärpa straffen, som vi i dag debatterar här i kammaren. Men det handlar också om insatser när en person är dömd så att kriminalvården ska kunna vidta åtgärder för att förändra beteenden som skadar så otroligt mycket.

Jag lyssnade till ledamoten Maria Strömkvist från Socialdemokraterna, som nämnde mäns våld mot kvinnor åtta gånger – jag var tvungen att räkna – och hedersrelaterat våld och förtryck en gång när det kom till polisens uppdrag. Det är viktigt att vi pratar om alla de här delarna när det gäller det förebyggande arbetet. Många av de insatser som finns i dag i vårt samhälle tar utgångspunkt i majoritetssamhällets utsatthet och når inte alla barn och unga. Om vi menar allvar måste vi i varje läge synliggöra all den utsatthet och allt det våld som råder. Där finns många likheter men också förtecken som skiljer sig åt.

Det som regeringen tar upp i betänkandet ställer vi oss bakom, men det är långt ifrån tillräckligt. Vi vet att mörkertalet är enormt stort. 80 procent av de kvinnor och barn som utsätts för våld görs det inga anmälningar om. Men ju bättre vi blir på att ta fram åtgärder, desto större är möjligheten att våga känna att jag får tryggheten att veta att när jag får frågan vågar jag berätta om min situation. Jag vet också att det finns ett samhälle där myndigheter kommer att skydda mig och ge mig det stöd som jag är i behov av och har rätt till. Så ser det inte riktigt ut i dag.

Jag tror att vi till ganska stor del lappar och lagar i ett system som inte riktigt fungerar, att det saknas ett helhetstänk. Brandtal här från olika statsråd är viktigt. Jag tror inte att det finns någon i den här kammaren som tycker att unga killars våld mot unga tjejer, mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck eller våld mot barn är någonting som vi kan acceptera – långt därifrån.

Det är också viktigt att vi verkligen talar med varandra, att det finns en struktur som gör att den ena handen vet vad den andra gör och att det finns ett stöd till civilsamhället och kvinnojourerna. De viktiga satsningar som görs på kvinnojoursrörelsen går inte till det som är kärnuppdraget, att ge tak över huvudet och att ge det stöd och den trygghet som man behöver som allra mest när man tvingas bryta upp från en våldsutövande man. Det är lite konstigt att man då kan söka pengar till annat, som förvisso är viktigt, till opinionsarbete, utbildningar och så vidare. Det är lite som om man som hemlös skulle få bidrag till kastruller och gardiner innan man har ett hem att använda det i.

Jag tror att det är viktigt att vi tillsammans verkligen ser behovet av myndigheters ställningstaganden och civilsamhällets viktiga roll och att vi från politikens sida, som inte ens hanterar ärenden, får till den samordning som saknas.

Det handlar också om hur vi tar vi ställning i de här frågorna. Då kommer jag till frågan om kontaktförbud med elektronisk övervakning och, som flera här varit inne på, det geografiska området. Om man som våldsutsatt kvinna eller barn ska kunna känna sig trygg i att ingen ska kunna komma och göra en illa är det viktigt att det geografiska området gör det möjligt för polisen att hinna fram i tid. Det här är något som också åklagare vittnar om i intervjuer som vi kan ta del av i medierna. Man säger att det finns en risk för att kontaktförbudet blir en falsk trygghet. Här tycker jag att det förslag som finns i betänkandet måste beredas skyndsamt. Jag pratade med en kvinna som bor i norra delen av Sverige, där det är enorma avstånd och ganska få poliser. Det är klart att för henne blir ofriheten total.

Jag förstår det resonemang som har varit när man inte tar ställning, nämligen hur mycket man kan inskränka en gärningspersons frihet. När kvinnor med barn som år ut och år in försatts i en fruktansvärd situation, där man fått uppleva våld under lång tid, sedan anmäler och tar hjälp får man, som det står i betänkandet, en stadsdel. Det är helt ovärdigt att det ska gå till på det viset.

Från Liberalernas sida tycker vi att det är självklart att det ska handla om kommuner men också om geografiska områden utifrån hur hotbilden ser ut, hur möjligheten är att hinna fram och hur man kan ge frihet till den som levt i utsatthet så länge.

Från Liberalernas sida tycker vi att alla typer av brottsliga gärningar ska kunna ligga till grund för att döma en gärningsperson för både grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Det gäller bara att ta utgångspunkt i det som redan står i dag: om var och en av gärningarna utgjort led i upprepad kränkning av personens integritet och om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

Vänsterpartiets Gudrun Nordborg tog upp vad man från början hade för tanke med hela förslaget. Då fanns inte juridiken där, men i dag förstår vi på ett helt annat sätt. Jag skulle önska att vi också lyfte in möjligheten att varje handling med detta syfte ska kunna vara en del av fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.

Sedan kommer vi till barnen i de här situationerna. Vi har nu infört ett barnfridsbrott. Trots det har vi inte kommit åt frågan som rör vårdnad, boende och umgänge, som är så central i det här sammanhanget. Centralt för att en kvinna ska ta steget att anmäla en våldsutövande man är att hon är garanterad att hennes barn inte ska behöva bo hos förövaren utan att hon är där och skyddar barnet. Det handlar också om kvinnor som har rätt till skyddet men som också har skyldigheten att låta barnet få komma till ett umgänge som kan få fruktansvärda konsekvenser. Vi vet alla som sitter i den här kammaren att det är just i samband med uppbrottsprocesser som risken är än större för att våldet ska eskalera.

Se helheten, se barnen och hur de påverkas! Men se också våldsutsatta kvinnors rätt och möjlighet att ta steget och svara på frågan som ställs för att sedan få det skydd och stöd som de har rätt till och behov av!

Liberalerna ställer sig bakom alla reservationer men yrkar bifall bara till reservation 7.

Fru talman! Tack, Juno Blom! Jag tycker att du sa väldigt många kloka saker som jag tror att vi kan vara helt ense om. Du byggde också upp ett större panorama av problem som vi är tvungna att hantera. Men det jag funderar över är varför Liberalerna inte ställde sig bakom texten om att kontrollerande beteende skulle inkluderas i kvinnofrids- och fridskränkningsbrotten.

Fru talman! Tack så mycket för frågan! Jag har inte kommit så långt så att jag fintar bort svaren.

Om jag hade suttit i justitieutskottet och drivit på i den här delen kanske vi hade fått igenom detta. Jag skulle dock vilja säga att jag, som har arbetat många år mot hedersrelaterat våld och förtryck, vet hur kontrollen begränsar hela livsutrymmet och frihetsutrymmet.

Orsaken till att vi inte ställer oss bakom det handlar snarare om att vi måste få det som ett stöd från alla. Men personligen har du min röst för att det borde vara så. Det är mitt svar.

Fru talman! Jag är glad att du bjuder på det, Juno Blom. Jag vet att du har insikter och har jobbat länge med dessa frågor, och vi har ibland gjort det ihop.

Det börjar ofta med ett kontrollerande beteende. Anledningen till att Vänsterpartiet har varit angelägna om att lyfta fram detta är att det skulle kunna ha en pedagogisk poäng och bli en varningsklocka för en bredare allmänhet så att fler reagerar på kontrollerande beteende och i bästa fall kan hjälpa till att få slut på en destruktiv relation.

Jag är nyfiken på hur ni tänker eftersom ni vill ha in alla kriminella handlingar i fridskränkningsbrottet. Än så länge är ett kontrollerande beteende inte kriminaliserat, så det täcks inte. Men när ni säger alla gärningar, vad vinner man på att ha det så brett? Här har många, inte minst Lagrådet, som jag som jurist har viss respekt för, markerat och sagt att så långt kan man inte gå.

Fru talman! Det står att syftet med handlingen ska vara att skada en annan människas integritet. Om någon kör för fort och den person som är aktuell i ett kvinnofridsbrott inte är i närheten av bilen är den handlingen inte aktuell. Men det kan ju handla om ekonomiska frågor eller, som vi pratade om, psykisk kränkning.

När man ska påvisa brott måste man kunna hävda att syftet var att skada den andra personens integritet och självkänsla. Givetvis kan brott begås som aldrig ryms inom denna ram. Det finns dock många sätt att kränka en människa, så vi anser att det är viktigt att vidga möjligheten att göra detta brottsligt.

Jag tror att juridiken kan se skillnad på att köra för fort eller ha en parkeringsbot och att systematiskt skada en person ekonomiskt eller genom psykiska kränkningar, och vi anser att detta ska vara möjligt att pröva.

Fru talman! ”En dag ringde polisen. Ditt ex kommer att släppas ur häktet. Packa det viktigaste. Var inte hemma när han kommer hem.”

Detta är en av många berättelser som kvinnor som flytt sina hem och som lever gömda i Sverige har delat med sig av till mig och mina kollegor i riksdagen. Vi har fått träffa kvinnor som har tvingats att fly från sina hem för att de är utsatta för våld av en närstående man, en man som de har valt att lämna, ibland med fara för sitt eget liv.

Det är många som frågar varför de inte har lämnat männen, men jag frågar: Varför tvingar samhället dem att fly? Varför ska deras frihet begränsas? Varför begränsar vi inte förövarna mer?

Fru talman! År 2018 röstade kammaren för en skärpning av lagen om kontaktförbud. Fler skulle få fotboja. Så blev det inte. Varför? Jo, brottet bedömdes oftast inte som allvarligt nog.

Vi måste jobba oförtrutet på alla nivåer, inom alla partier och i alla civilsamhällesorganisationer för att skifta perspektiven. Det duger inte att det inte bedöms som allvarligt nog.

Fru talman! Jag är orolig för att vi gång på gång kommer att behöva insistera på skärpta regler. Jag är dock glad över att det finns en bred enighet i kammaren för just detta. Regeringen har presenterat ett åtgärdspaket med 40 punkter för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor, och många partier har varit med och bidragit. I dag bockar vi av punkterna 25, 26, 27 och 28. Vi skärper straffen för grov kvinnofridskränkning. De ska inte längre vara bara böter, och det ska inte längre vara straffritt att bryta mot kontaktförbud om det inte bedöms som tillräckligt allvarligt.

Vi ser till att straffet för grov kvinnofridskränkning höjs till ett års fängelse och att färre kvinnor ska behöva fly från sina hem. Det ska inte vara så svårt för samhället att i stället begränsa förövarens frihet och rätt att komma hem.

Fru talman! Tyvärr kommer vi att behöva göra detta val i fall efter fall. Vems rättigheter väger tyngst? Är det kvinnors och barns rättigheter till frihet från våld, deras rätt att bo kvar hemma och deras rätt att inte vara rädda som väger tyngst? Eller är det förövarens rätt att inte begränsas?

Fru talman! Många partier kommer med goda förslag, men jag tror att en del förslag kan slå bakut, inte minst med tanke på de erfarenheter vi gjorde efter 2018 av att många fall inte bedömdes som allvarliga nog.

Jag är rädd för att om vi genomför det förslag i dagens betänkande som innebär att det alltid ska vara fotboja kommer det ännu mer ofta att bedömas som inte allvarligt nog ens för ett kontaktförbud. Det vore helt förödande om färre kvinnor än i dag fick kontaktförbud.

I väntan på att det feministiska arbetet för att förändra synen och bedömningarna går i mål behöver vi vara försiktiga med de konsekvenser som kan bli av välmenande förslag, och därför vill jag yrka bifall till reservation 10 i den delen.

Vi i Miljöpartiet hade velat gå längre på några punkter. Vi ville skärpa straffet för grov kvinnofridskränkning till två års fängelse, för det hade lett till att förövarna vid allvarlig misstanke hade häktats. Det hade gett en större trygghet, och färre kvinnor hade behövt fly till skyddade boenden. Men nu höjs straffet till ett år, och det är ett steg i rätt riktning.

Fru talman! Som sagt: Jag är dock övertygad om att det inte är sista gången vi står i kammaren och diskuterar dessa frågor, för mer kommer att behöva göras.

Fru talman! Jag är stolt över att tillhöra Miljöpartiet, som är en del av Sveriges feministiska regering.

Jag skulle vilja avsluta med lite högläsning för att ge en helhetsbild av min och regeringens att göra-lista från 40-punktsprogrammet.

Det är en helhet där vi både ser till förebyggande åtgärder och straffrättsliga åtgärder. Det är ett långsiktigt arbete med tydliga mål och uppföljning, med nationellt våldsförebyggande program, kompetensinsatser i skolan avseende mäns våld mot kvinnor, information om samtyckeslagen, stopp för killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer, förebyggande arbete inom idrott, långsiktiga förutsättningar för kvinno- och tjejjourer och starkare skydd för barn mot föräldrar som har utövat våld.

Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet stärks, och när det gäller utsatthet förbättras skydd och stöd för personer som medverkar i pornografi. Vi stärker skyddet vid brusten anknytning och våldsutsattas rätt till eget boende. Vi ökar möjligheter för kvinnojourer vid upphandling, och vi ska förstärka arbetet inom socialtjänsten mot mäns våld mot kvinnor, förbättra vården för våldsutsatta och stärka arbetet mot prostitution och människohandel och barns straffrättsliga skydd mot sexuella övergrepp.

Den som är utsatt för sexköp ska betraktas som ett brottsoffer, och vi ska införa en ny straffskärpningsgrund för hat mot kvinnor, straffansvar för psykiskt våld, skärpta regler om villkorlig frigivning och vistelseförbud och utökade möjligheter att använda tidiga förhör, som också debatterats i dag. Vi ska tillåta beslag av meddelanden mellan närstående vid grov kvinnofridskränkning och se över straffmätningen vid flerfaldig brottslighet.

Vi bockar nu av punkt 25 om att göra det enklare att utfärda fler kontaktförbud och punkt 26 om skärpta straff för den som bryter mot kontaktförbud. Det ska bli skärpta straff för grov kvinnofridskränkning och lättare att sätta fotboja på den som förföljer kvinnor.

Sedan kommer vi också att öka rättsintygens kvalitet, höja avgiften till Brottsofferfonden, förbättra behandlingen av personer som är dömda för sexualbrott, skärpa straffen för våldtäkt och sexköp, förbättra kompetenssatsningen hos polisen om psykisk ohälsa, förbättra kriminalstatistiken, kartlägga våld i nära relationer, förtydliga styrningen av åklagaren och polisen, förbättra kompetensen hos yrkesverksamma, kartlägga forskningsfältet och öka kunskapen om situationen för personer som lever med skyddade personuppgifter.

Fru talman! Det var en fin lista som Annika Hirvonen radade upp i slutet av sitt anförande. Låt oss uppehålla oss lite vid den, närmare bestämt punkt 23 om beslagsförbudet mellan närstående.

Annika Hirvonen tillhör Miljöpartiet, som sitter i regeringen och har gjort det sedan 2014. Det är rätt så lång tid. Ändå låter det på Annika Hirvonen som när hon 2018 fick höra att flera kontaktförbud inte beviljades på grund av de inte sågs som tillräckligt allvarliga situationer för att det skulle bli kontaktförbud. Då var det chockerande, men detta är politik som Annika Hirvonen är ansvarig för. Det är ju hennes parti som sitter i regeringen och beslutar och bestämmer om när kontaktförbud ska utfärdas och vilka situationer som man enligt lagstiftningen kan säga är tillräckligt allvarliga för att de ska innebära kontaktförbud. Detta är något som regeringen har ansvar för.

För att återgå till punkt 23 om beslagsförbudet mellan närstående, eftersom Annika själv i sitt anförande tog upp listan, har utredningen förslag om exakt hur man ska gå till väga för att till exempel kunna uppta bevisning mellan personer eller från ett offer som blir slagen av sin partner. Det är grov kvinnofridskränkning som vi i dag ska skärpa straffen för. För att göra det möjligt att ta upp bevisning i sms i en sådan situation måste lagstiftningen ändras. Ett sådant förslag har funnits sedan 2017. Det finns i punkt 23 på Annikas lista, som hon pratade om.

Jag undrar: Varför har regeringen inte lagt fram förslaget? Det är färdigutrett, och det är bara att skicka en lagrådsmiss. Driv igenom det! Ni har starkt stöd för detta i riksdagen, Annika Hirvonen, men ni gör det inte. Det är lite märkligt att regeringen inte heller på detta område har kraften och orken att driva en rättspolitik för att komma till rätta med Sveriges problem.

Fru talman! År 2018 beslutade vi om en ändring av lagen om kontaktförbud, för vi ville att fler kontaktförbud skulle förenas med fotboja. När det utvärderades ett par år senare visade det sig att det inte hade blivit så.

Det är inte regeringen som bestämmer om någon ska få ett kontaktförbud med fotboja, utan regeringen har lagt fram ett lagförslag. Riksdagen beslutar om lagen, men sedan är det åklagaren som måste fatta beslut i det enskilda fallet. Det är där de gör bedömningen av om kraven är uppnådda. Det är helt enkelt där som man vid en utvärdering har konstaterat att det inte har bedömts vara tillräckligt allvarligt i tillräckligt många fall. Därför kommer vi nu med ytterligare ändringar av lagen om kontaktförbud, för vi tycker att det ska vara fotboja i fler fall.

Vad gäller frågan om punkt 23 i 40-punktsprogrammet, som presenterades två dagar innan denna kammare avsatte Stefan Löfvens regering i somras, är det ett löfte från regeringen att detta ska läggas fram. Jag tror att Louise Meijer får fråga regeringen hur det kommer sig att man inte har lämnat det ännu, men löftet är att det ska läggas fram. Vi kommer åtminstone att behöva vänta tills vi inte längre har en övergångsregering, för en sådan regering får inte lägga fram nya politiska reformer om de inte i lagens mening bedöms som strikt nödvändiga, till exempel på grund av en kris.

Fru talman! Nu frågade jag ju en representant för regeringspartiet Miljöpartiet, så jag tänkte att man kunde förvänta sig ett svar.

Nej, regeringen är tack och lov inte åklagare. Det är för väl, för då hade det väl inte åtalats för särskilt många brott, om regeringen hade haft samma tempo där som den har i lagstiftningsärenden. Men åklagarna följer lagen, och lagen beslutas av riksdagen på initiativ av regeringen, där Annika Hirvonens parti sitter. Då är det upp till regeringen att lägga fram förslag för att till exempel fler personer som får kontaktförbud också ska ha en fotboja på sig.

Det har tagits upp av Miljöpartiet flera gånger i denna debatt att man har en önskan att fler personer som får kontaktförbud också ska ha fotboja. Det är ju kanon att en företrädare för ett regeringsparti säger detta, för det är ju just regeringen som har lagstiftningsmakten och lagstiftningsinitiativet i denna fråga.

Det är till och med så väl att Moderaterna har ett förslag om just det som regeringsföreträdaren Annika Hirvonen efterfrågar här, nämligen att elektronisk övervakning, det vill säga fotboja, ska kunna användas direkt när ett kontaktförbud aktualiseras. Detta vill Moderaterna, och det försöker vi driva på för.

Det verkar som att Miljöpartiet och därmed ett av regeringspartierna också tycker så, men ändå röstar man nej till Moderaternas förslag här i kammaren i dag. Det tycker jag är mycket märkligt, för man kan inte å ena sidan som regering vara ansvarig och tycka och tänka och vilja saker och å andra sidan inte rösta igenom det som man själv säger sig vilja. Så kan vi väl ändå inte ha det, utan man får göra det man tycker när man sitter i regeringen.

Fru talman! Louise Meijer satt och småpratade under mitt anförande, så jag tror att hon kanske missade vad jag sa. Det är nämligen så att i propositionen gör vi det som Louise Meijer efterfrågar. När lagändringen från 2018 inte blev bra i praktiken ändrar vi lagen igen. Det är precis så man måste göra om den inte tillämpas som man tycker att den borde. Vi kan inte gå in och detaljstyra i de enskilda fallen, utan då får vi precis som Louise Meijer säger använda lagstiftningen. Och det gör vi här.

Skiljelinjen går mellan om man tycker att vi ska ta bort de ordinära kontaktförbuden, där det inte är fotboja, och säga att det alltid ska vara fotboja. Min oro, om man skulle göra det, är att det i stället i praktiken skulle bli färre kontaktförbud som beviljas. Detta tycker jag vore väldigt olyckligt.

Fru talman! Jag ska bara göra en rättelse. Det var skönt att jag var tydlig i mitt anförande, eftersom jag verkligen har jobbat med kontrollerande beteende. Jag hade en viss oro över att min ledamotsvän i Liberalerna, Johan Pehrson, inte hade följt upp den reservationen. Men alla kan läsa att vi har gjort det. Det är inte bara jag som tycker att kontrollerande beteende är fel, utan Johan Pehrson är tydlig. Vänsterpartiets Gudrun Nordborg hade alltså fel om detta.

Jag ville bara förtydliga detta, och jag ska inte gå hem och skälla på Johan Pehrson. Vi är alla överens.

Fru talman! Jag begärde replik för att be om ursäkt. Det var ett stort misstag, och det får bli en lärpeng för mig att dubbelkolla. När jag kollade tidigare fanns Liberalerna inte med på listan. Men nu är det svart på vitt. Och Juno Blom har helt rätt i att ni stödde detta, och det gläder mig.

Fru talman! Det är helt okej. Det viktigaste är att vi gör skillnad för barn och unga, att vi vågar ta ställning och att vi driver på tillsammans. Det viktigaste är att vi handlar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)