Skärpningar av regelverket för invasiva främmande arter och naturvård

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Den här debatten är tudelad. Vi debatterar dels förändrade regler för invasiva främmande arter, det vill säga arter som inte naturligt har funnits i Sverige och som skapar stora problem för biologisk mångfald, dels debatterar vi naturvården i vidare mening. De som bara är intresserade av det senare får tya sig en stund, för jag börjar med de invasiva arterna.

Vi sverigedemokrater ställer oss bakom de regelskärpningar som föreslås i regeringens proposition och i utskottsbetänkandet. Det föreslås att det ska bli straffbart att föra in en invasiv främmande art i Sverige. Det är viktigt med tanke på de stora skador som invasiva arter kan orsaka för miljön, jordbruket, vattenbruket, skogsbruket och enskilda medborgare. Straffskalan föreslås vara från böter till två års fängelse. Vi anser att det är väl avvägt eftersom det är i nivå med straffen för liknande redan straffbelagda förseelser.

Vidare föreslås en anmälningsskyldighet om man för in en invasiv främmande art från ett annat EU-land till Sverige. Det föreslås också att Tullverket ska få befogenhet att kontrollera införsel av främmande arter vid inre gräns och vid behov omhänderta sådana arter. Det är också lämpligt för att få regelverket att fungera.

Fru talman! Låt mig gå över till den andra delen av mitt anförande, som handlar om naturvård i bredare mening.

Vi arbetar alla med miljöpolitik för att vi tycker att det är viktigt. Tyvärr driver det politiska spelet på för en polarisering, vilket gör att vi allt som oftast hukar i var sin skyttegrav. Vad vi behöver mest i nuläget är en nyfiken och påläst diskussion utifrån våra olika perspektiv.

Vi sverigedemokrater har en ny syn på miljöpolitiken, där miljöeffektivitet är helt centralt. Vad menar vi med miljöeffektivitet?

För det första: Vi siktar på mest miljönytta per krona. Vi letar efter billiga lösningar, och om man kan åstadkomma samma miljöresultat med två åtgärder väljer vi den billigare av dem. Det är viktigt att hantera folkets pengar ansvarsfullt. Sverige kan i framtiden få sämre ekonomiska förutsättningar, och då kommer miljövårdande insatser som kostar mycket pengar inte att kunna bibehållas.

För det andra: Miljöeffektivitet innebär för oss att åtgärder inte ska orsaka stora inskränkningar av näringar eller förutsättningar för människor att verka i olika delar av landet, så kallade målkonflikter. För varje åtgärd man överväger måste man försöka analysera vilka negativa effekter den får direkt och indirekt och välja åtgärder med så små negativa effekter på näringar och människor som möjligt.

Om man kan möjliggöra samtidigt brukande av artskydd är mycket vunnet. Ett exempel på det är vardagshänsyn vid skogsbruk. Ett annat är att slopa återbeskogningskravet närmast jordbruksmark för att möjliggöra mjuka skogsbryn som kan gynna biologisk mångfald på ett effektivt sätt med en mycket liten inskränkning av brukandet. Detta kan göras frivilligt och ändå ge en positiv effekt för miljön.

För det tredje: Miljö, näringar och människors liv är sammanflätade. Det är därför det finns målkonflikter över huvud taget. Men det finns även möjligheter till positiva synergieffekter på grund av det. Vi letar därför efter positiva synergieffekter mellan miljönytta, näringar och människor. Om miljöåtgärden samtidigt gynnar näringen kan det generera resurser.

Ett exempel är våra tillskott till restaurering av betes- och slåttermarker. Rätt utformat är det bra för lantbrukets ekonomi samtidigt som det gynnar biologisk mångfald. Om miljöåtgärden också gynnar människor kan samma krona uppfylla flera syften samtidigt.

För det fjärde: Åtgärder ska ha effekt. Om de inte har det är det symbolpolitik, och symbolpolitik platsar inte i en effektiv miljöpolitik. Tänk tanken fullt ut: Om en åtgärd inte har en direkt effekt utan är beroende av en indirekt effekt behöver man analysera om åtgärden verkligen leder vidare till den indirekta effekten eller inte. När Sverige exempelvis går före och minskar utsläpp måste man ställa sig frågan om det verkligen leder till att andra minskar sina utsläpp eller inte.

För det femte: Man måste tillskapa alternativ. Ett ökat handlingsutrymme är alltid bra. Utvecklingen av teknik och metoder är en naturlig del i den strävan, men man måste också möjliggöra användningen av den nyutvecklade tekniken och de nya metoderna. Man får inte vara inte överdrivet försiktig. Inaktivitet kan vara mer destruktivt än aktivitet.

Genetisk modifiering kan till exempel komma att lösa problem i naturvården som är till synes olösliga i dag. Sverigedemokraterna vill skapa ett centrum för växtförädling av eller i miljösyfte, det vill säga förädlings- och avelsarbete med målet att lösa miljöproblem.

För det sjätte: Det är ofta effektivt att ta fram konkreta, riktade åtgärder för att lösa nyckelproblem. Låt mig återkomma mer om det lite senare.

Fru talman! Låt oss ta en stund och reflektera över vad som händer om svenska partier fortsätter strunta i miljöeffektivitet. Jag tror att det blir större effekter på människors liv. Tillväxten minskar, åtgärderna uppnår mindre och miljöengagemanget eroderar. Vi får en miljökollaps vid nästa djupa ekonomiska kris.

Vi känner alla till Draghirapporten. Tillväxten i EU måste öka. Om vi inte har god tillväxt kan vi inte bibehålla vår position som en nation i framkant och inte heller skapa produkter som är konkurrenskraftiga. Vi har heller inte de marginaler som krävs för att stå emot yttre hot, vare sig de är militära eller geopolitiska. Då måste vi böja oss för andra länders krav. Detta kan leda till än större problem för vår ekonomiska tillväxt genom tullar, förlorade marknadsandelar och hela industrisektorer som går i konkurs. Vi borrar oss därmed djupare ned i den negativa spiralen.

Nästan alla är därför överens om att EU:s tillväxt måste öka. Låg ekonomisk tillväxt är det största hotet mot miljön. De flesta miljöåtgärder kostar nämligen pengar, och har vi inte gjort hemläxan att effektivisera miljöpolitiken kostar åtgärderna dessutom ännu mer pengar och hämmar tillväxten. Det är ett skräckscenario för både ekonomen och biologen. Samtidigt finns även det positiva sambandet. Ju bättre tillväxt vi skapar, desto fler miljöåtgärder har vi råd med.

Fru talman! Man kan fråga sig om vi kan minska tillväxten i de verksamheter vi har i dag och lita till att framtida tillväxt är knuten till de miljötekniker som vi utvecklar. Det finns en förhärskande dogm i sammanhanget: Hårda utsläppskrav leder till både minskade utsläpp och en konkurrenskraftig ekonomi. Kanske är det så. Kanske är det inte så. Kanske är det så för vissa företag och inte för andra, vilket kommer att ändra företagsstrukturen.

Som alltid är det viktigt att inte slå fast det man bara anar. Utsläppsrestriktioner kan driva fram ny teknik och ökad konkurrenskraft, men det är inte säkert. Satsningar kan skapa en fungerande cirkulär ekonomi som genererar resurser, men det är inte säkert. Döda dogmerna, säger jag. Var nyfiken, ifrågasättande och ödmjuk! Var beredd att ändra riktning! Lägg inte alla ägg i samma korg! Låt våra existerande verksamheter fortsätta fungera, och sätt inte krokben för dem!

Fru talman! När det gäller åtgärder för miljön finns en övertro på de stora lösningarna. Det är lockande att tro att stora problem kräver stora lösningar, men min erfarenhet är att det finns mycket effektivitet att vinna genom att lägga lösningarna så nära problemet som möjligt, särskilt i situationer där det nästan är omöjligt att påverka det stora problemet. Man måste förstå problemet i detalj och åtgärda det som felar. Det finns alltid mer än ett sätt att lösa problem om man undersöker problemets detaljer.

Det finns många solskensexempel på det. Jägareförbundet har mer eller mindre räddat fjällgåsen genom att tänka kreativt. Det uppstod problem med fjällgåsens flyttningsvägar. Då lade man fjällgåsägg i reden hos andra gäss, som hade en annan flyttningsväg. Därigenom fick man fjällgässen att ändra sin flyttningsväg och kunde på så vis rädda fjällgässen.

I det senaste numret av WWF:s tidning finns flera solskensexempel. Det handlar till exempel om grönfläckig padda och inte minst om fjällräv, som nu har tiofaldigat sina populationer och därmed förmodligen kommer att räddas, tack vare stödutfodring och bekämpning av rödräv. Det är ett gott exempel på hur man kan bedriva viktig naturvård med bössan.

Fokusgruppen för Jägareförbundet och forskare rörande mårdhund är ett annat sådant perfekt exempel, där man med nya metoder har löst ett stort problem.

Naturligtvis är också almsjukan ett solskensexempel. En invasiv, främmande art – en skadegörare i form av en svamp – långt bortifrån gör att våra inhemska almarter hotas av utrotning. Men tack vare Sverigedemokraterna har arbetet med en lösning påbörjats. Det handlar om att ge resistens mot almsjukan och därmed rädda lundalmen, skogsalmen och ett femtiotal arter knutna till dem.

I detta sammanhang är det intressant att forskarna bakom Living Planet Index, ett index knutet till konventionen om biologisk mångfald, säger att deras nya dataanalys ändrar synen på hur hotade världens djurpopulationer är och leder till att man behöver ändra åtgärdsstrategierna. De förordar prioriteringar och riktade insatser för att öka effektiviteten i bevarandearbetet. De låter som sverigedemokrater, kan jag tycka. Bakgrunden är att den breda trend när det gäller minskande djurpopulationer som de tidigare publicerat ser annorlunda ut vid en andra studie, där de ökat upplösningen. De drog slutsatsen att endast 3 procent av djurpopulationerna minskar, och det finns stor regional variation.

Man måste alltså reformera miljöpolitiken för att lyckas och för att skapa så lite målkonfliktssmärta som möjligt. Det är bara om man tror att det inte kostar något för andra människor som man kan tillåta sig att välja breda, ineffektiva lösningar.

Vi har alla ett ansvar. Företagarens ansvar ser ut på ett sätt och medborgarens på ett annat. Det ansvar vi politiker har är att förvalta folkets pengar väl och att välja effektiva metoder som leder till resultat och till minsta möjliga negativa effekter, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Miljöpolitiken måste alltså förnyas. Det kan ske om vi kryper upp ur våra skyttegravar.

Miljöeffektivitet är centralt i Sverigedemokraternas miljöpolitik. Det handlar om att leta efter billiga lösningar och lösningar som får så få negativa konsekvenser som möjligt för näringar och människor. Det handlar också om att väga värden mot varandra och våga inse att det ibland betyder att man inte når hela vägen fram, om alternativet är stora effekter på näringar och människor. Det handlar också om att lära sig förstå miljöproblemen och leta efter konkreta, riktade åtgärder som löser ett nyckelproblem.

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten Eklöf för anförandet!

Under snart en hel mandatperiod har Sverigedemokraterna och regeringen avsatt för lite resurser för skötseln av vår svenska natur. Spåren av denna nedmontering syns tydligt i vårt vackra land. Vindskydd som stormar har vält ligger kvar utan att åtgärdas. Skyltar som har varit gömda under snön och som blivit överkörda och gått sönder åtgärdas inte. Det är slut på ved vid rastplatser, och papperskorgar är överfulla. Samtidigt minskar också anslagen till arbetet mot invasiva främmande arter, trots att spridningen utgör ett växande hot mot våra ekosystem.

Detta handlar inte bara om naturvård i snäv mening. Det handlar också om vårt gemensamma kulturarv och om människors möjligheter till friluftsliv i hela landet. Ändå väljer Sverigedemokraterna och regeringen att prioritera ned dessa frågor. Inte ens i år, när regeringen själv talar om ett reformutrymme på omkring 80 miljarder, är man beredd att avsätta tillräckliga resurser för att stärka naturvården.

Hur försvarar Sverigedemokraterna denna bortprioritering av svensk natur? Och hur menar ledamoten Eklöf att detta går ihop med Sverigedemokraternas egen retorik om att värna den svenska naturen och det svenska kulturarvet?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Malin Larsson, för frågorna!

Anslaget för skötsel av natur, 1:3, ligger på 1,8 miljarder. Det är väldigt mycket pengar. Det är 62 procent mer än Socialdemokraterna och de rödgröna lade så sent som 2020. Även om det säkert finns överbud från den rödgröna sidan i dag, jämfört med dessa 1,8 miljarder, är det alltså jättemycket pengar. Till detta kommer särskilda satsningar på vandringsleder, både i år och i fjol.

När det gäller den andra frågan, om invasiva arter, ser det inte heller ut som Socialdemokraterna beskriver det. Vi har i årets budget satsningar både på landlevande arter – visserligen bara 5 miljoner, men nästa år blir det 30 miljoner – och på vattenlevande arter, där vi lägger vi 20 extra miljoner i år; det kommer att bli 30 miljoner så småningom. Vi har också sedan tidigare en vårändringsbudget med en liten satsning på bekämpning av stenmård.

Sedan har vi den stora satsningen mot invasiva arter i skogen, som Socialdemokraterna inte tar upp. Det handlar om att bekämpa almsjukan, som sprider sig och orsakar de kanske största problemen av alla invasiva arter i vårt land. Där har vi ett program på gång och håller på att lösa problemet. Socialdemokraterna röstade nej till det förslaget, och jag undrar varför. Jag tror att Malin Larsson kanske kan svara på det. Jag tror nämligen att det var Malin Larsson som med emfas motarbetade förslaget om att satsa på bekämpning av almsjukan under förra mandatperioden. Varför är Socialdemokraterna emot att bekämpa almsjukan genom att öka resistensen hos almarna?

Fru talman! Jag kan konstatera att ledamoten inte svarar på mina frågor. Jag ställer frågor till ledamoten, och han frågar tillbaka. Innan dess är det en hel del siffertrixande i stället för att stå upp för den politik man faktiskt för. Man har minskat anslagen under hela den här mandatperioden. Man nollade – tog bort pengarna för arbetet mot invasiva arter helt. Noll kronor lade man 2023. Att man sedan för tillbaka pengar och kallar det satsningar tycker jag inte är en seriös politik.

Med den här SD-ledda regeringen finns det inga pengar för att rusta och underhålla våra mycket uppskattade leder och naturreservat eller för det arbete som krävs när det gäller invasiva arter. Konsekvenserna av den politik som Sverigedemokraterna för tillsammans med regeringen märks av runt om i hela landet – det får vi rapporter om hela tiden. Vandringsleder har fått förfalla. Vindskydd blåser ned och blir liggande. Viktiga lokala naturvårdsprojekt har fått minskade resurser.

Är det detta som Sverigedemokraterna och ledamoten Staffan Eklöf kallar för miljöeffektivitet, som ledamoten lyfte i hela sitt anförande?

(Applåder)

Fru talman! Det är lite märkligt med de här överorden. Socialdemokraterna lägger bara lite mer pengar på invasiva arter och skötsel av natur – väldigt lite. Det handlar om enstaka procentenheter.

Dessutom är det låtsaspengar. Socialdemokraterna säger sig vilja ha kvar ett bistånd på 1 procent men lägger i sin budget inte mer än att det kanske når upp till 0,75 procent – något i den stilen i alla fall. Om vi inte hade vunnit valet utan Socialdemokraterna hade fått fortsätta styra hade det legat på 1 procent. Då hade de här pengarna inte alls funnits i Socialdemokraternas budget. Man låtsas en sak, och så har man en budget för något annat. Det är verkligen ett spel för gallerierna.

Trots detta lyckas man inte finansiera sina förslag i den här budgeten. När det gäller att ta bort karensdagarna vill man lägga hela den summan på näringslivet; det kan vara upp till 40 miljarder per år. Trots att man gör på detta ohederliga sätt har man inte mer än några spottstyver över att lägga ytterligare på det här området. Det är faktiskt häpnadsväckande.

Fru talman! Tack till Staffan Eklöf för anförandet! Det är intressant att höra hur Eklöf beskriver och talar varmt om miljöfrågan och framför allt om almarna och även nämner främmande invasiva arter.

Jag skulle vilja säga att Sverigedemokraterna egentligen inte har någon vidare miljöpolitik. Det är sällan er röst hörs i miljödebatten i diskussioner om biologisk mångfald, om våra ekosystem eller om naturvård. I era tidigare budgetar saknas det satsningar på miljöfrågan och miljöområdet.

Jag roade mig med att söka på er hemsida. Jag började med ”invasiva främmande arter” men fick ingen träff. Jag sökte lite bredare på ”biologisk mångfald”. Noll träffar. Jag tänkte att ”miljö” är brett. Två träffar. Den ena träffen handlade såklart om jakt och vapen, och den andra träffen var kritiken mot Centerpartiets miljöpolitik.

Min fråga till ledamoten är därför: Bryr sig Sverigedemokraterna och Eklöf egentligen om främmande invasiva arter och våra ekosystem över huvud taget?

Fru talman! Svaret är ja. Men jag ska utveckla det lite grann: Ja, vi bryr oss om biologisk mångfald och alla arter.

Men om man ska höra någonting måste man lyssna. Jag tror att det är det som brister hos Centerpartiet. Man har inte lyssnat ordentligt på oss sverigedemokrater, inte ens på anförandet jag höll nu.

Det gick ut på att man mycket väl kan ha lägre budgetar men få mer resultat om man inte gör stora penseldrag, satsar enorma pengar och gör stora reservatsavsättningar som kostar enorma pengar – till exempel naturrestaureringsförordningens avsättningar, som beräknas kosta 175 miljarder kronor. Om man inte gör sådana tokiga grejer har man pengar över till att göra effektiva, riktade grejer.

Vi är resultatinriktade, och vi har den klart bästa miljöpolitiken av alla partier.

Fru talman! Jag lyssnade, ska jag tala om för ledamoten. Jag lyssnade på er syn på miljöeffektivitet och billiga lösningar, och jag hörde att ni vill undvika målkonflikter med näringarna.

Jag skulle vilja säga att resonemanget till viss del är hårresande. Näringarna tänker jag är inom skog och jord, och där skulle jag vilja säga att klimatförändringarna kryper in på skinnet. Skogsägaren ser att granbarkborrarna tar över granplanteringarna. Lantbrukaren ser att antalet pollinerare minskar, exempelvis i rapsfälten, och att avkastningen och skördarna minskar.

Jag skulle vilja säga att man måste hålla två tankar i huvudet här, för en grön tillväxt där klimat- och miljöåtgärder är en del är viktig för Sveriges konkurrenskraft. Man måste kunna tänka dubbelt här. Man måste satsa på miljön för att få en svensk livsmedelsproduktion och för att vi ska kunna ha jakt och fiske över huvud taget, annars kommer vi inte att ha kvar våra ekosystem.

Ledamoten pratar om att vi ska döda dogmerna. Jag skulle egentligen säga att ledamoten säger att vi ska döda våra ekosystem, för jag vill vidhålla att Sverigedemokraterna inte prioriterar miljöfrågan över huvud taget.

Vi har alla ett ansvar, säger ledamoten. Ja, det har vi. Vi har alla ett ansvar för framtiden och för våra barn, och vi måste förstå miljöproblemen.

Jag upprepar min fråga mer specificerat: Är ert resonemang om miljöeffektivitet någon satsning på miljön över huvud taget?

Fru talman! Då undrar jag: Centerns satsningar på klimatet, hur stor påverkan har de på det globala klimatet? Ingen, 0,0.

Gör vi satsningar? Bryr vi oss? Ja, givetvis. Vi har ju bara med projektet i betänkandet som jag har här räddat runt 50 arter. Det är inte lite jämfört med hur många arter som har dött ut sedan 1800 blankt: 200 stycken. Hade vi inte gjort det här hade det blivit 250 stycken. Det är resultat. Det är att bry sig om. Det är också att bry sig om skogsbruket, för vi har räddat två, nej, tre trädarter för framtiden med det här projektet. Det är både lundalmen och skogsalmen men också asken, för asken finns också med i det här räddningspaketet.

Jag tog i anförandet upp flera exempel på effektiv miljöpolitik. Ett av dem kan jag ta upp igen här: restaurering av betesmarker och slåttermarker. När man gör det på ett sådant sätt att lantbrukaren tjänar på det och kan öka sitt bete och sin djurproduktion slår man två flugor i en smäll. Det har vi också gjort.

Vi driver på för att det ska bli frivilligt för skogsägaren att återplantera skog i närheten av jordbruksmark, vilket skulle göra att man får ett mjukt bryn som är väldigt effektivt för att producera biologisk mångfald. Det skulle också producera viltbete och kanske minska viltbetesskadorna i skogen, plus att biotopen helt naturligt kommer att ha en utsträckning i rummet som erbjuder en väldigt god spridningsväg för biologisk mångfald i landskapet – med flera fördelar som jag inte hinner med nu.

Jag vill påminna om att det inte är tillåtet att hänvisa till rekvisita i kammaren. Det är bara det talade ordet som gäller, så man får beskriva med ord i stället.

Fru talman! Tack till ledamoten för anförandet, där det betonades hur viktigt det är med effektiv miljöpolitik! Som miljöpartist håller jag med om detta.

Det jag inte kan hålla med om är resultatet, för jag ser hur kostsamt hattandet när det gäller bekämpandet av invasiva arter har blivit. En av de första åtgärderna som den här regeringen vidtog var ju att nolla budgeten för detta. Tidigare fanns det finansiering på 50 miljoner kronor per år under 2022, 2023 och 2024.

Det här är en sådan fråga som jag inte riktigt kan förstå varför vi ens håller på och diskuterar. Vi är väl ändå eniga om att vi måste hjälpa till? Samhället behöver hjälp, stöd, finansiering och resurser för att mota bort de arter som både hotar ekosystemen och riskerar att bli en väldig kostnad som drabbar samhället, som drabbar producenter och som också kan drabba husägare och villaägare.

När man hattar runt och rycker i sådana här satsningar tappar man väldigt mycket tid eftersom de här växterna och de här arterna får ett så stort försprång. Det mest miljöeffektiva och ekonomiskt effektiva vi kan göra är att försöka jobba förebyggande och inte nolla de här budgetarna.

Min fråga är hur ledamoten ser på ryckigheten i detta. Är han för att ha en permanent lösning i stället för att lägga budgetar där den här finansieringen blir väldigt ryckig?

Fru talman! Jag tackar Rebecka Le Moine för frågorna, som jag uppfattade som ärligt menade.

Först måste jag faktiskt hålla med – varför diskuterar vi det här med invasiva arter och den här nollningen? Det hände ju för flera år sedan. Men visst, vi kan diskutera det, för det var ett problem. Och det är ett problem när det blir hattigt; det håller jag helt med om.

Att det inte blev några pengar för just landlevande invasiva arter det året för länge sedan hade att göra med att Naturvårdsverket själva fick prioritera pengarna. De fick en nedskärning och skulle prioritera, och då skar de ned arbetet på invasiva arter. Det var en felprioritering, anser jag. Miljöpartiet brukar tycka att Naturvårdsverket har rätt. Kanske tycker man inte det i det här fallet; det vore faktiskt rätt bra.

Det här med invasiva arter är ett väldigt viktigt område, men det har varit senfärdigt hanterat av alla partier.

Jag minns mandatperioden 2014–2018, då jag var verksam på kommunal nivå. Då tog vi upp invasiva arter. Första gången blev vi kallade rasister för att vi tog upp det ärendet och det ämnet, vilket var helt absurt och befängt.

Inför den andra gången vi skulle ta upp detta hade jag förberett mig och skulle debattera med Miljöpartiet på lokal nivå. Jag hade gjort samma övning som Stina Larsson tidigare sa att hon hade gjort inför den här debatten. Jag hade tittat i Miljöpartiets program och letat efter orden invasiva arter. Det fanns inte med 2014 – även Miljöpartiet var alltså väldigt sena på bollen.

Nu gäller det att vi i stället för att tjabbla med varandra samarbetar och ser till att det blir ordentliga resurser för att bekämpa invasiva arter.

Det är häpnadsväckande att Miljöpartiet röstade nej när det gäller almsjukan.

Fru talman! Jag tycker kanske inte att detta var långt tillbaka. Det var ju den första åtgärden som gjordes, och vi vet ju från politiken att det absolut har att göra med hur man prioriterar i budgeten. Men om man tycker att det var långt tillbaka är det lite långsökt att hänvisa tillbaka till 2014 i samma typ av argumentation.

Vi kan titta tillbaka bara lite grann. Regeringen gick ut och sa att man skulle storsatsa, och Havs- och vattenmyndigheten förväntade sig kanske 50 miljoner och hade äskat det, men de fick sedan 10 miljoner. Detta hände nyligen. Man har alltså i den här satsningen de facto skurit ned med 80 procent.

Det här gäller ett område där vi verkligen borde kunna vara enade och ge långsiktiga spelregler så att våra myndigheter kan göra ett effektivt jobb och det blir en effektiv miljöpolitik.

På det spåret har jag en fråga till ledamoten. Han för en nationalistisk politik men ser samtidigt till att vi snart inte har någon ur- och naturskog kvar i Sverige – något som kanske är nationalsymbolen för svensk natur. Skogsstyrelsen har i sin rapport larmat och sagt att om vi inte gör någonting kommer vi inom 25 år inte att ha några naturskogar kvar utanför de skyddade områdena. Om vi väl har huggit ned de här naturskogarna är det omöjligt att få tillbaka dem.

Det krävs inte mycket för att förstå att det är mer effektivt att skydda det som redan finns än att lägga pengar på att försöka återskapa det. Man får väldigt mycket mer naturvård för pengarna genom att skydda de sista ur- och naturskogar som finns i Sverige än att sedan jobba med konstgjord andning och försöka hålla liv i ett väldigt raserat och söndertrasat ekosystem.

Vad tänker ledamoten om Skogsstyrelsens larmrapport, utifrån ledamotens inställning att vi ska föra en effektiv miljöpolitik?

Fru talman! Först vill jag säga något om invasiva arter. Efter att vi lät Naturvårdsverket prioritera själva har vi öronmärkt resurserna. Det lärde vi oss av det som hände. Sverigedemokraterna vill ha mer medel till bekämpning av invasiva arter.

När det gäller frågan om urskog finns det extremt lite sådan, enligt begreppets ursprungliga mening, och det mesta är skyddat. Det kan möjligen finnas en del urskog kvar i fjällmiljö, alltså fjällnära skog. Å andra sidan är urskog den allra mest skyddade naturtypen, och de arter som lever i dessa skogar har det största skyddet i svensk natur. Det är snarare så att södra Sverige behöver mer skyddad areal än just det fjällnära området.

Det gäller att använda medlen på ett hushållande och klokt sätt, eftersom vi har begränsade medel. Det kostar mycket, och man begränsar näringarna och andra människors möjligheter att verka och leva i olika delar av Sverige.

Fru talman! I dag debatterar vi Miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU13, som handlar om skärpningar av regelverket för invasiva främmande arter och naturvård. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 9.

Naturvårdens uppgift är att skydda och förvalta värdefulla områden och arter samt att möta människans behov av att nyttja naturen och allt som naturen ger. Utifrån det är betänkandet brett och handlar om både miljöövervakning, områdesskydd, artskydd och invasiva främmande arter. Det handlar också om att skydda och restaurera livsmiljöer och om hantering av föroreningar.

Vi socialdemokrater är mycket oroade över de konsekvenser som regeringens beslut gällande nedskärningar i miljöbudgeten fått för naturvården och vårt svenska friluftsliv. Det är inte bara den biologiska mångfalden som hotas av regeringens beslut, utan även vårt rika och välutvecklade friluftsliv och kulturarv har försämrats avsevärt.

Fru talman! Den biologiska mångfalden minskar i allt snabbare takt, och det är en utveckling som borde oroa oss alla. Biologisk mångfald handlar inte bara om naturen i sig. Det är också en förutsättning för fungerande ekosystem, rent vatten, livsmedelsproduktion och vår förmåga att möta klimatförändringarna.

Ett av de växande hoten mot den biologiska mångfalden är spridningen av invasiva främmande arter. Invasiva arter kan orsaka mycket stora skador på ekosystem, jordbruk, skogsbruk och infrastruktur. De kan också påverka människors hälsa. När en invasiv art väl har etablerat sig blir den dessutom betydligt svårare och dyrare att bekämpa. Det är därför helt avgörande att arbetet sker tidigt, konsekvent och långsiktigt.

Mot den bakgrunden är det i grunden positivt att regeringen nu lägger fram lagstiftning som syftar till att begränsa spridningen av invasiva främmande arter. Regelverket behövs, men lagstiftning räcker inte om den inte följs av tillräckliga resurser och ett uthålligt arbete i praktiken. Här finns ett stort problem.

Sverigedemokraterna och regeringen har samtidigt genomfört omfattande nedskärningar i anslagen för att bekämpa invasiva främmande arter. År 2023 togs anslaget för bekämpning av invasiva främmande arter på land bort. Budgeten gick från 55 miljoner kronor 2022 till noll kronor året därpå. Forskningen pekar på att detta har bidragit till den ökade spridning vi nu ser.

Vi socialdemokrater vill i stället se ytterligare krafttag i arbetet mot invasiva främmande arter både på land och i vatten. I vår kommittémotion föreslår vi att arbetet ska stärkas och att myndigheter ska få bättre möjligheter att snabbt identifiera och i ett tidigt skede hantera nya invasiva arter. Det är betydligt billigare och mer effektivt att stoppa spridningen tidigt än att försöka bekämpa arter när de redan har fått stor spridning.

Vi är också tveksamma till regeringens förslag om att begränsa straffansvaret vid otillåten införsel av invasiva främmande arter till fall där uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Redan i dag är det sällsynt att lagföring sker, och flera remissinstanser har därför påpekat att även oaktsamhetsbrott av normalgraden bör omfattas. Vi menar att både aktsamhetskravet och straffskalan bör ses över för att säkerställa att lagstiftningen på ett effektivt sätt bidrar till att förhindra introduktion och spridning av invasiva främmande arter.

Fru talman! Det här illustrerar också ett större problem i regeringens miljöpolitik, nämligen de omfattande nedskärningarna. Även om regeringen lägger fram lagförslag tar man samtidigt bort de resurser som krävs för att de ska fungera i praktiken.

Under den här mandatperioden har miljöbudgeten minskat kraftigt. Skötseln av värdefull natur har försämrats, och naturreservat, vandringsleder och lokala naturvårdsprojekt har fått mindre resurser. Riksrevisionen larmade under 2024 om att skötseln av våra mest värdefulla naturområden är eftersatt, och det är mycket allvarligt.

Naturvård handlar inte bara om att skydda arter och miljöer. Det handlar också om friluftsliv, regional utveckling och jobb i hela landet. Därför föreslår vi socialdemokrater att anslaget för skötsel av värdefull natur ska förstärkas med 100 miljoner kronor jämfört med regeringens nivåer.

Vi vill också stärka skyddet av värdefull skog. Regeringen har under mandatperioden kraftigt minskat ersättningen till skogsägare vid formellt skydd av skog med nästan 70 procent. Det riskerar att bromsa arbetet med att bevara viktiga skogsmiljöer. Därför vill vi höja anslaget med 300 miljoner kronor mer än regeringen.

Fru talman! Nedskärningarna får konkreta konsekvenser i olika delar av landet. Ett tydligt exempel är kalkningen av försurade sjöar och vattendrag. Nu riskerar decennier av framgångsrikt naturvårdsarbete att gå förlorat till följd av regeringens nedskärningar.

Hemma i Västernorrland kalkas över hundra sjöar och många vattendrag varje år för att motverka försurning. Särskilt skyddsvärda vattendrag som Anundsjöån är helt beroende av kalkning. Det är ett arbete som har pågått sedan 1980-talet och som skyddar några av landets viktigaste bestånd av flodpärlmussla. Om kalkningen minskar riskerar dessa arter att slås ut.

Fru talman! Vi ser samma mönster inom flera områden: Kommuner och länsstyrelser larmar om minskade resurser till klimatanpassning, och arbetet med naturvård, invasiva arter och kalkning pressas tillbaka. Samtidigt har regeringen haft råd med omfattande skattesänkningar för dem med de högsta inkomsterna. Politik handlar om prioriteringar, och den här nedskärningspolitiken är både ineffektiv och kortsiktig. När regeringen och Sverigedemokraterna inte satsar på naturvård i dag blir problemen både dyrare och svårare att hantera i morgon.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill se en politik som tar hoten mot den biologiska mångfalden på allvar. Bekämpningen av invasiva främmande arter måste stärkas, naturvården måste få de resurser som krävs och våra mest värdefulla naturområden måste förvaltas långsiktigt och ansvarsfullt. Det handlar om ansvar, om rättvisa och om vilket samhälle vi vill lämna efter oss.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Malin Larsson för anförandet.

Jag vill prata lite grann om naturrestaureringsförordningen, som ju på olika sätt är central för naturvårdsarbetet. Den fick inte majoritet i rådet. Därför bearbetade ordförandeskapet och EU-kommissionen Österrikes miljöminister för att få henne att ändra sig, vilket hon till sist gjorde och därmed gick emot sin egen regering. Naturrestaureringsförordningen gick sedan igenom i rådet. Detta betyder att naturrestaureringsförordningen kan vara den förordning med minst demokratisk legitimitet i EU:s historia.

Socialdemokraterna röstade för förordningen i både EU-parlamentet och riksdagen, och Tidöpartierna röstade emot. I Sverige vill regeringen att förordningen ska genomföras på minsta möjliga nivå. Regeringen vill att referensarealen av naturtyper sätts till det som gällde vid EU-inträdet, på samma sätt som i andra EU-länder. Naturvårdsverket har nu för tredje gången levererat en mycket mer ambitiös plan för restaurering.

Vi sverigedemokrater vill riva upp förordningen. Om det inte går ska en minimiimplementering göras, med minsta möjliga negativa effekt på näringar och människor. Jag undrar: Vill Socialdemokraterna ha 1995 års referensarealer och minimiimplementering, eller vill man, precis som Vänsterpartiet uttryckligen önskar i underlaget för den här debatten, gå på Naturvårdsverkets förslag? Vilken sida står Socialdemokraterna på? Det är viktigt att veta det.

Fru talman! Nu vet jag inte om naturrestaureringsförordningen ingår i dagens debatt, men jag kan säga att Socialdemokraterna står på Socialdemokraternas sida, som alltid i politiken. Vi står på vår egen sida och för vår egen politik.

När det gäller naturrestaureringen är det självklart att vi ska ta hand om vår natur. Det handlar om att den ska hålla långsiktigt och, precis som jag sa i slutet av mitt anförande, om vad vi vill lämna efter oss till våra efterkommande. Det gäller att vi sköter om och tar hand om vår natur. Var det sedan landar och vad det handlar om beror ju på vad som är bäst för Sverige och utifrån våra svenska förhållanden. Det är det som är viktigt för oss socialdemokrater.

Fru talman! Jag hörde att Malin Larsson pratade om att vi måste ta hand om naturen, men jag hörde ingenting om de negativa konsekvenserna för näringar och människor. Det är det som är orsaken till att vi och de andra Tidöpartierna vill ha en minimiimplementering och 1995 som referensår.

Skogsstyrelsen beräknar att den långtgående implementeringen av förordningen kommer att resultera i att 1,6 miljoner hektar produktiv skogsmark undantas från brukande. Det motsvarar enligt skogsutredningen ett bortfall på 8 miljoner kubikmeter virke per år. Ett sådant råvarubortfall i den redan pressade svenska skogsindustrin skulle hota 11 000 arbeten i svensk skogsnäring – för att inte tala om miljardförlusterna för företag, stat, bygder och människor.

Om olyckan är framme och det blir en rödgrön regering kommer Vänsterpartiet – säger man – att verka för att vi ska utgå från förindustriell nivå när det gäller naturrestaureringsförordningen. Naturvårdsverkets förslag till plan ligger också i den riktningen. Om Socialdemokraterna inte aktivt bestämmer sig för att det är 1995 som ska gälla som referensår kommer vi alltså att se de här effekterna.

Det är 11 000 jobb som kommer att försvinna, och en massafabrik kommer säkerligen också att läggas ned. Kommer det att bli Obbola i Umeå? Kommer det att bli Ortviken i Sundsvall? Kommer det att bli Domsjö eller Husum i Örnsköldsvik? Kommer det att bli Ställdalen eller Hallstavik? Något av dessa områden kommer att drabbas av nedläggning av sin massaindustri, och totalt sett 11 000 människor kommer att förlora arbetet. Socialdemokraterna måste svara på hur man vill agera i den frågan.

Fru talman! Jag tackar för följdfrågorna. Det var ganska många delar, och jag ska ta det där med skogen. Det är nämligen en fråga som ligger mig och Socialdemokraterna varmt om hjärtat – framför allt jobben kopplat till skogen.

Ledamoten Staffan Eklöf målar upp ett scenario där jobb ska försvinna i skogsbruket och skogsbranschen. Det är ju tyvärr någonting vi ser redan i dag, på grund av att SD-regeringen har varit väldigt senfärdig med att hantera artskyddsfrågan. Nu har det snart gått fyra år av den här mandatperioden, och nu börjar förslagen komma upp på bordet – men jobben har redan börjat försvinna. Vi ser många varsel och många som förlorar sina jobb. Vi får inte tillräckligt med virke till våra industrier.

I stället för att prata om Socialdemokraterna och vad vi kommer att göra i framtiden kan man alltså titta på vad ni har gjort nu och hur det påverkar jobben i skogen, Staffan Eklöf.

(Applåder)

Fru talman! Ekosystem är känsliga och bygger på lång evolutionär samverkan. En främmande, alltså invasiv, art kan utgöra ett hot mot både ekosystem och den biologiska mångfalden. En invasiv art kan ta över livsmiljöer och tränga undan inhemska arter. Den kan sprida sjukdomar, förändra ekosystem i grunden och orsaka stora ekonomiska kostnader.

Därför lägger både Sverige och EU stor vikt vid tidig upptäckt, övervakning och förebyggande arbete. Propositionen som vi behandlar i dag handlar om ändringar i miljöbalken och den så kallade inregränslagen. Regeringen föreslår att den som för in en invasiv främmande art till Sverige från ett annat EU-land ska kunna dömas till ansvar för det. Det tycker vi moderater är bra, och vi står därför bakom regeringens förslag.

Fru talman! Dagens betänkande berör också en stor mängd motioner från allmänna motionstiden med koppling till naturvård. Jag vill uppehålla mig vid ett par ämnesområden som berörs i några av motionerna.

Vi moderater vill att fler ska kunna bo nära vatten. Vi vill också att äganderätten och rådigheten för den enskilda fastighetsägaren ökar. Den moderatledda regeringen tog därför initiativ till ett första steg med lättnader i strandskyddet, som började gälla den 1 juli förra året. Lättnaderna innebär att det generella strandskyddet avskaffats för sjöar mindre än en hektar samt för vattendrag smalare än två meter. Likaså har strandskyddet för vatten anlagda efter den 30 juni 1975 avskaffats.

Vi moderater vill dock gå vidare med ytterligare lättnader. Som det är i dag får till exempel den som äger en bit mark vid en sjö inte ens hålla undan gräset vid strandkanten och sätta upp en bänk för att kunna sitta där och njuta av utsikten, för det vore ett brott mot strandskyddsbestämmelserna. Detta är en helt orimlig ordning, och därför är det bra att regeringen har tillsatt en utredning om ytterligare lättnader i strandskyddet. Utredningen ska vara klar vid det kommande halvårsskiftet.

Vi moderater vill att den enskilda fastighetsägaren och kommunerna får ett större inflytande över strandskyddet. Kommunerna har den lokala förankringen och kan bäst avgöra var det eventuellt kan vara befogat med strandskydd. Det är inte en sak för länsstyrelse eller domstol att avgöra. Det måste bli lättare att bygga strandnära, framför allt i glesbygd.

Fru talman! När det gäller skydd av natur vill vi moderater fokusera på det mest skyddsvärda. I dag finns det 65 000 kvadratkilometer formellt skyddad mark i Sverige. Det motsvarar ungefär 15 procent av landytan. Skydden är av olika karaktär, allt från naturreservat till frivilliga avsättningar som landets skogsbrukare har gjort för att bevara höga natur- eller kulturvärden.

Det allra mesta naturskyddet i dag går ut på att skydda skogsmark från mänsklig påverkan genom att förbjuda den verksamhet som pågår där. Samtidigt är den biologiska mångfalden mest hotad i miljöer som har brukats men där brukningen har upphört, till exempel på betesmarker som har växt igen efter att djurhållningen upphört.

Att tidigare jordbruksmark tillåts växa igen är ett stort hot mot ett rikt djur- och växtliv. Vi moderater tycker därför att man behöver skifta fokus från skydd av skog till värnande av mångfalden i odlingslandskapet. Vi tycker också att det är en god ordning att man ska kunna ompröva ett formellt skydd av mark.

Man måste komma ihåg att naturen inte är statisk. Naturen utvecklas och förändras ständigt, med eller utan mänsklig påverkan. Om de värden som utgjorde grunden för ett beslut om skydd inte längre finns kvar ska skyddet av marken kunna upphävas, och marken ska då kunna återgå till att vara exempelvis produktionsskog.

Fru talman! För 50 år sedan hade skogsvårdslagen i Sverige ett enda syfte: att maximera virkesproduktionen. Miljömålen var underställda produktionsmålen. I den då gällande skogsvårdslagen fanns en bestämmelse om att avverka lågproducerande skog. Bestämmelsen fanns i 5 kap. 3 §, och de lågproducerande skogarna kallas därför populärt 5:3-skogar. Det kunde till exempel handla om klena lövbestånd eller skog på blöta marker.

Skogsägarna ålades av myndigheterna att avverka, gärna dika ut och helst plantera med gran. På den tiden utgick det till och med statliga bidrag för dikning. Det är för övrigt samma diken som man i dag kan få bidrag för att proppa igen.

Ofta hade de skogar som avverkades vad vi i dag skulle benämna som mycket höga naturvärden. Här och var i landet fanns det dock skogsägare med egna uppfattningar, som trotsade myndigheterna och såg andra värden i sin skog. De 5:3-skogar som överlevde myndigheternas härjningar är i många fall de skogar som i dag har allra högst naturvärden – ofta så höga att myndigheterna nu fråntar markägarna bestämmanderätten över skogarna med motiveringen att skötsel av skogar med så höga naturvärden inte kan anförtros åt någon enskild utan är en angelägenhet för staten.

Om det var ett misstag att tvinga skogsägare att avverka 5:3-skogar för 50 år sedan anser jag att det på samma sätt är ett misstag när man nu i stor utsträckning fråntar markägare bestämmanderätten över deras skog med hänvisning till stora naturvärden. Min erfarenhet säger mig att staten inte alltid vet bäst. De nuvarande reglerna om skydd av skog är nämligen kontraproduktiva.

Det händer ofta att en skogsägare som har bestånd där det håller på att skapas mycket höga naturvärden skyndar sig att avverka av rädsla för att myndigheterna annars ska frånta honom eller henne bestämmanderätten över skogen, därtill utan ekonomisk ersättning. Det är därför ledsamt att konstatera att det bland de motioner som behandlas i dagens betänkande finns flera där det föreslås ökad myndighetskontroll och inskränkning av äganderätten för skogsägare som har skogar med höga naturvärden.

Vi moderater vill i stället se en lagstiftning som garanterar att den som låter sin skog bli extra gammal ändå får hugga ned den i ett senare skede eller att den som skapar höga naturvärden på sin mark får full frihet att bestämma över dem.

Om vi ger skogsägarna större frihet att bruka sin skog kommer vi att få se större mångfald. Alla skogsägare har sitt eget sätt att sköta sin skog. Ofta hörs kritik från miljörörelsen om att våra skogar är granplantager. Vad man ofta glömmer är att de här skogarna är ett resultat av en medveten politik, beslutad i denna kammare.

Politiker tror sig ofta veta bäst. Personligen tror jag att den enskilda skogsägaren vet vad som är bäst för hans eller hennes skog.

Med de orden, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Lars Johnsson för anförandet. Han och jag är överens i många delar när det gäller den svenska skogen, som är fantastisk.

I talarstolen hörde vi fina ord om vikten av biologisk mångfald och fungerande ekosystem, bland annat i det svenska odlingslandskapet. När man tittar på regeringens budgetprioriteringar ser man dock en helt annan bild. Ett tydligt exempel är arbetet mot invasiva främmande arter. Spridningen av dessa arter riskerar att få mycket allvarliga konsekvenser för våra ekosystem, för jord- och skogsbruket och för den biologiska mångfalden. Trots det valde regeringen att helt ta bort anslaget för bekämpning av invasiva främmande arter på land under 2023. Forskningen pekar på att just det förlorade året har bidragit till den ökade spridning som vi nu ser.

Det handlar alltså inte bara om en nedskärning i budgeten utan också om förlorad tid, vilket gör problemen svårare och dyrare att hantera längre fram.

Min fråga till ledamoten blir därför ganska enkel: Vilka konkreta resultat menar ledamoten har förbättrats till följd av dessa nedskärningar?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Larsson för frågan.

Det är helt korrekt att anslaget skars ned 2023. Detta var egentligen en följd av att anslagen för 2021 och 2022 var tidsbegränsade; det var alltså inga så kallade långa pengar i den tidigare budgeten. Man återgick till normalnivån efter valet 2022.

Efter den kritik som kom gjorde man en ny satsning med 50 miljoner kronor inför 2024. För att arbetet skulle bli mer träffsäkert tog regeringen fram en nationell förteckning över 40 prioriterade arter innan man gjorde den här satsningen. Detta skulle vara ett arbete med fokus på vad man skulle jobba mot. Utan en tydlig inriktning för vad som är prioriterat finns det ju ingen poäng med ett ökat anslag. Det är så regeringen har resonerat.

Fru talman! Tack, Lars Johnsson, för svaret!

Anslaget gick från 55 miljoner till 0 kronor och sedan till 50 miljoner. Resultatet ser vi nu, precis som jag nämnde, och det är inte något glädjande resultat. Forskningen pekar på att det har bidragit till ökad spridning eftersom man har tappat tid i detta viktiga arbete.

Jag vill passa på att ställa en väldigt aktuell fråga till ledamoten. Ny forskning från SLU och Stockholms universitet visar att öringen i Ljungan mår riktigt dåligt. Ljungan rinner förbi mitt hus hemma i Medelpad och ut i Bottenviken. Fiskarna kan inte vandra som de ska eftersom vattenkraften stoppar dem, och då riskerar hela bestånd att försvinna. Det handlar inte bara om öringen utan om många arter. Det handlar om våra levande älvar, levande strömekosystem, naturen och det som många människor lever nära och bryr sig väldigt mycket om.

Samtidigt vill regeringen nu ändra miljöbalken för att kunna lägga miljökraven på lägsta möjliga nivå enligt EU-rätten, så att kraven på miljön kan bli lägre. I Ljungan planeras inga fiskvägar, trots att forskningen visar att sådana behövs. Jag vet att ledamotens moderata kollegor själva har varit på besök vid Ljungan.

Min fråga är därför: Varför sänker Moderaterna och övriga partier i regeringen kraven i stället för att göra det som faktiskt behövs för att rädda våra fiskar och älvar och få tillbaka levande strömekosystem?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för den kompletterande frågan.

När det gäller öringen i Ljungan ska jag villigt erkänna att jag inte har någon närmare koll på hur det är med beståndet. Däremot kan jag konstatera att eventuella problem med vandringsvägarna inte är någonting som man kan lasta den här regeringen för. Då har problemen nog uppstått tidigare.

Låt mig gå tillbaka till de invasiva arterna. Regeringen har fokuserat på det förebyggande arbetet. Man har tagit initiativ till att skärpa straffbestämmelserna, bland annat det vi diskuterar här i dag. Man har också gett Tullverket ökade befogenheter. Ekonomiskt är det effektivare att förhindra att invasiva arter kommer in och etablerar sig än att bekämpa dem när de väl har etablerat sig. Därför har man ändrat fokus lite grann i arbetet.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Det finns grovt sett två stora hot mot Sveriges biologiska mångfald. Det ena är igenväxning, och det andra är avverkning.

För att få bukt med igenväxningen behövs en variationsrikedom i våra landskap. Vi behöver få tillbaka bete och slåtter, alltså en störning som möjliggör för många hotade arter i Sverige att få finnas även i framtiden. Här finns en lagstiftning på EU-nivå, restaureringslagen, som regeringen har motsatt sig och lagt mycket politisk kraft på att förhindra. Detta går varken ihop med det som anförs eller med regeringens ideologiska hemvist.

Att naturen ska återfå den prakt och skönhet som rådde på våra mor- och farföräldrars tid är något jag tror att många svenskar drömmer om. Vår artrikedom går att rädda, men då krävs aktiva åtgärder. Det kommer att krävas blod, svett och tårar, men jag tror att många är villiga att ta i för att rädda de arter som många menar definierar svensk natur.

Hur ställer sig ledamoten till att restaurera natur och motverka igenväxning av våra öppna landskap?

Fru talman! Jag ser positivt på att motverka igenväxning, men jag är inte säker på att EU:s naturrestaureringsförordning är bästa sättet. Det bästa sättet är att få fler betande mular, vilket regeringen har tagit upp i sin livsmedelsstrategi. Man har också infört en speciell ersättning till lantbrukare på 1 000 kronor per ko för att de ska hålla mjölkkor, och man tittar även på möjligheten att göra detsamma för dikor. Fler betande djur är vad som behövs för att det ska se ut som det gjorde tidigare.

Jag bor själv på landet. När jag växte upp fanns det ett mejeri och 50 mjölkbönder i församlingen, men i dag finns varken mejeri eller mjölkproducenter. Utvecklingen har skett över tid, och det är ledsamt att se betesmarker växa igen.

Fru talman! Jag tror att vi delar sorgen över de igenvuxna landskapen.

Det behövs ett större politiskt grepp för att hindra en utveckling där små producenter och små gårdar behöver lägga ned för att det inte är ekonomiskt lönsamt och bärkraftigt att driva dem på grund av den konkurrens de utsätts för.

Det andra stora hotet mot den biologiska mångfalden i Sverige är avverkningen av våra sista naturskogar. Det här är ett helt annat ekosystem. Urskogar är inte något som människor kan skapa, utan det kan bara tiden och naturen göra.

I vissa ekosystem behövs människan för att upprätthålla hävd, men när det gäller urskogar, naturskogar och kontinuitetsskogar, som vi har väldigt få av, behöver tiden vara den stora och viktiga ingrediensen för att liv och biologisk mångfald ska kunna utvecklas. Drygt 60 procent av den svenska skogen är yngre än 60 år, det vill säga planterad och människoskapad. Vad vi behöver göra, som också är det mest ekonomiskt effektiva, är att se till att de sista urskogarna, naturskogarna och kontinuitetsskogarna skyddas. Det är mycket mer effektivt än att senare försöka återskapa något. Vi pratar faktiskt om tusenåriga ekosystem.

Hur ser ledamoten på detta? Är regeringen beredd att vidta åtgärder och omvärdera sin skogspolitik och faktiskt freda områden?

Det låter som att det bara handlar om att förbjuda människor att avverka. Men, fru talman, många markägare står på kö och vill skydda sin skog, men det finns för lite pengar i budgeten.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för den kompletterande frågan.

När det gäller budgeten är det riktigt att vi har skurit ned på anslaget för att skydda skog. Vi tycker inte att man ska ha så mycket mer skyddad skog utan att det ska vara markägarens sak att avgöra det. Det är rätt logiskt och ett utfall av vår politik att vi har gått den vägen.

Jag delar inte riktigt ledamotens negativa syn på skogens utveckling i Sverige. Jämfört med 1990-talet har vi i dag tre gånger så mycket död ved i skogen, fyra gånger så många grova lövträd, nästan dubbelt så mycket gammal skog och 50 procent fler lövträd. Jag tycker att utvecklingen går åt rätt håll och delar inte ledamotens uppfattning.

(Applåder)

Fru talman! Tillståndet för den biologiska mångfalden i världen är kritiskt. Forskare har konstaterat att förlusten av arter och ekosystem är ett lika stort hot som klimatkrisen. Av jordens cirka 8 miljoner växt- och djurarter riskerar nästan 1 miljon att utrotas. Vi är nu inne i det sjätte massutdöendet. Tidigare massutdöenden har orsakats av meteoritnedslag och geologiska processer. Den här gången är det mänsklig verksamhet som är orsaken till utrotningen.

Även här i Sverige går utvecklingen åt fel håll. Andelen rödlistade arter ökar. De största hoten mot djur och växter i Sverige är skogsavverkning och igenväxning av det öppna landskapets hagar och ängar.

År 2022 enades världens länder om ett globalt ramverk för att stoppa artutrotningen. Enligt ramverket ska förlusten av biologisk mångfald stoppas och vändas till 2030, och 30 procent av jordens yta ska skyddas till samma år. Vi ska också återställa 30 procent av de skadade ekosystemen. Det är glädjande att ambitiösa mål finns på plats, men de kommer inte att nås utan ansträngning.

Sverige klarade inte att leva upp till något av de mål som sattes upp till 2020 inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Inte heller nås något av de nationella miljömålen med direkt koppling till den biologiska mångfalden. Det är ett klart underbetyg för ett rikt välfärdsland som Sverige. Det är tyvärr också ett kvitto på att miljöhänsyn fortsatt underställs kortsiktiga vinstintressen.

För att bryta trenden krävs nya styrmedel och ett förbättrat regelverk för att jord- och skogsbruk, fiske och andra verksamheter ska bedrivas hållbart inom naturens gränser. Det krävs också att vi skyddar områden med höga naturvärden från exploatering.

Hur svarar då regeringen på detta allvarliga läge? Under mandatperioden har man gjort brutala nedskärningar på naturvården. Resurser till skydd och skötsel av värdefull natur har kapats sedan regeringen tillträdde. Pengar till miljöövervakning har dragits in, och strandskyddet har monterats ned. På EU-nivå lobbar svenska ministrar till och med gentemot andra länder för att stoppa viktig lagstiftning om restaurering av natur, och i Sverige finns fortfarande inget mål om att skydda 30 procent av naturen.

Den så kallade strategi och handlingsplan för biologisk mångfald som regeringen har lagt fram är helt otillräcklig för att nå både de svenska miljömålen och de globala målen. Lyssnar man på de senaste årens debatter om biologisk mångfald i den här kammaren handlar högerpartiernas inlägg i anmärkningsvärt stor utsträckning om hur de vill döda fler vilda djur snarare än om hur vi ska lösa krisen för den biologiska mångfalden. Det är galenskap, för det här är en kris som i allra högsta grad drabbar oss själva.

Den brittiska underrättelsetjänsten har slagit larm om att flera viktiga ekosystem riskerar att kollapsa redan under 2030-talet, alltså om bara några få år. Eftersom vi är beroende av dessa ekosystem för vår tillgång till mat och vatten är det här ett akut säkerhetshot. Ju mer mångfalden i naturen minskar, desto mer ökar sårbarheten inom jordbruk och skogsbruk för torka, översvämningar och stormar. Ju fler arter som dör ut, desto mer minskar möjligheten att i naturen hitta botemedel mot sjukdomar och tekniska lösningar på framtidens utmaningar.

De länder som enligt den brittiska larmrapporten kommer att klara sig bäst är de som investerar i skydd och restaurering av ekosystem. Allting talar alltså för att göra kraftfulla insatser här och nu för att undvika katastrofala konsekvenser. Men den svenska regeringen har i stället gjort sitt bästa för att slippa vidta åtgärder och försöker slingra sig undan kraven.

Fru talman! För att möta krisen för biologisk mångfald och leva upp till våra åtaganden krävs en omställning av hela samhället. Av samma skäl som Sverige har ett klimatpolitiskt ramverk för att möta klimatkrisen anser Vänsterpartiet att det behövs ett naturpolitiskt ramverk för att möta naturkrisen.

Ramverket bör på samma sätt som det klimatpolitiska ramverket omfatta lagstiftning, målsättningar och ett naturpolitiskt råd. Varje regering ska vid en ny mandatperiods början ta fram en naturpolitisk handlingsplan som redogör för vilka åtgärder som ska vidtas för att nå målen. På samma sätt som Klimatpolitiska rådet ska det naturpolitiska rådet utvärdera regeringens arbete.

Vi i Vänsterpartiet vill också att det införs ett nytt etappmål i miljömålssystemet om att 30 procent av naturen ska skyddas, att alla skyddade områden ska förvaltas så att de inte förlorar de naturvärden de syftar till att bevara och att mer natur ska restaureras.

Många subventioner inom exempelvis jordbruk, skogsbruk och fiske bidrar i dag till ökad exploatering av resurser som skadar livsmiljöer för många arter. Sverige har i internationella avtal lovat att agera mot det här. Vänsterpartiet vill se en handlingsplan för hur subventioner som är skadliga för biologisk mångfald ska fasas ut och hur hållbara alternativ i stället kan stödjas.

Fru talman! Skogen utgör livsmiljö för en stor del av den biologiska mångfalden i Sverige och är hem för många hotade arter. Dagens intensiva skogsbruk påverkar många arter negativt. I stället för levande skogar med träd av alla åldrar, en blandning av trädarter och död ved består våra skogar i dag till stor del av planteringar med likåldriga granar eller tallar som avverkas långt innan de når sin maximala livslängd. Våra skogar brukas för att ge så hög ekonomisk avkastning som möjligt, och vi har ett skogsbruk som ensidigt prioriterar produktion på den biologiska mångfaldens bekostnad.

Miljömålsberedningen har uppskattat att det finns ungefär 1,5 miljoner hektar urskog och naturskog som inte är skyddade i Sverige. Det här är de mest värdefulla skogarna i hela Europa. En ny rapport från Skogsstyrelsen visar att avverkningen av de här skogarna är fyra gånger högre i dag än när regeringen tillträdde. Om vi inte gör någonting kan alla oskyddade urskogar och naturskogar vara borta om 25 år, och de kan aldrig ersättas. Det här unika, gemensamma naturarvet riskerar alltså att bli till papper för att regeringen inte vill skydda ens de mest värdefulla skogarna.

I dag saknas kunskap om var i Sverige skogarna med de högsta naturvärdena finns. Därmed riskerar de att avverkas. Därför menar vi att en nationell inventering av skog med höga naturvärden måste genomföras för att kartlägga kvarvarande ur- och naturskogar och andra skogar med höga naturvärden i syfte att de skyddas, restaureras eller förvaltas för att gynna den biologiska mångfalden.

Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att när man väl tar till skarpa miljöåtgärder ger det resultat. På flera platser vid kusterna ser man positiva effekter av att utsläpp av fosfor och kväve har åtgärdats genom bättre rening. Havsörnen var på 1970-talet nästan utrotad, men i dag har den kommit tillbaka. Förbud mot miljögifter har varit en mycket viktig faktor för denna framgång. Det visar att politiska beslut gör skillnad.

Fru talman! Det behövs givetvis åtgärder inom en lång rad områden för att vända den negativa trenden för naturen och den biologiska mångfalden utöver dem jag har tagit upp här i dag. Vi behöver ett jordbruk som i mycket större utsträckning främjar artrikedom, där våtmarker bevaras och där djuren får gå ute. Vi måste även begränsa användningen av miljögifter i jordbruket. Den fysiska planeringen måste också ta större miljöhänsyn.

Avslutningsvis vill jag återknyta till det jag sa i inledningen. Vi befinner oss i det sjätte massutdöendet. Artutrotningen tillsammans med den globala upphettningen och de föroreningar mänskligheten släpper ut samverkar i en planetär trippelkris. Ingen kommer att lämnas oberörd av dess konsekvenser.

Eftersom det är vi människor som har försatt oss i den här allvarliga situationen är det bara vi som kan och måste lösa den. Därför behövs politiskt ledarskap. Vi ska fortsätta att bruka jord, skog och hav, men vi måste göra det på ett hållbart sätt. Ytterst är det naturens bärkraft som måste sätta gränserna för vad vi kan göra. Jag yrkar bifall till reservation 5.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rebecka Le Moine (MP).

Fru talman! Tack till Andrea Andersson Tay för ett flammande tal till försvar för naturen och den biologiska mångfalden!

Jag har ingen orsak att betvivla de ärliga intentionerna att bevara biologisk mångfald. Det är bra, och en sådan intention har också vi. Men till skillnad från Vänsterpartiet är det i vår ideologi viktigt att väga av saker. Det gäller att väga värden mot varandra och se vilka negativa konsekvenser som det ena handlandet som följer ett värde har för andra värden.

När det gäller det vi diskuterar i dag ser vi verkligen negativa konsekvenser på andra områden. Vid den tidigare ordväxlingen med representanten för Socialdemokraterna här tog jag upp att om man när det gäller naturrestaureringsförordningen väljer referensen förindustriell tid i stället för året 1995 innebär det sannolikt att 11 000 jobb faller bort. Det vill Vänsterpartiet uttryckligen göra. Det kan vi läsa av handlingarna.

Men det stannar inte där. Enligt handlingarna vill Vänsterpartiet också avsätta 30 procent av naturen för skydd. Det blir ännu mindre virke som kan tas ur skogarna. Sedan tycker man att man ska ha hyggesfritt, och då blir det ännu mindre virke. Det blir mycket färre jobb i skogen.

Jag är uppvuxen i områden som skulle drabbas. Jag vet att många av dem som skulle drabbas och förlora sina jobb sympatiserar med Vänsterpartiet. Bryr sig Vänsterpartiet inte alls om att många av deras väljare längs Norrlandskusten kommer att förlora sina jobb?

Fru talman! Staffan Eklöf talade om att väga olika värden mot varandra. Jag håller med om att det är viktigt. Jag skulle vilja framhålla vilka negativa konsekvenser det skulle bli om vi inte lyckas stoppa naturkrisen.

Jag nämnde i mitt anförande rapporten från den brittiska underrättelsetjänsten. Den visar på en risk att stora och viktiga ekosystem på global nivå riskerar att börja kollapsa redan under 2030-talet och vilket enormt hot det är mot världens försörjning av mat och vatten.

Det rör sig om konsekvenser som inte alls går att överblicka och som är svåra att sätta ett ekonomiskt värde på. Vi kan ju inte leva utan de här sakerna. Det här oroar mig verkligen, för det är något som bara inte får hända. Då måste vi agera för att stoppa naturkrisen och artutrotningen.

Jag lyssnar på vad forskare säger krävs för att vi ska vända utvecklingen. Vi har landat i de förslag som Staffan Eklöf refererar till. Det vi vill göra är att utgå från vad vetenskapen säger krävs för att skydda, bevara och restaurera den biologiska mångfalden – ingenting annat. Detta är vi överens om med forskare inom området och svenska myndigheter.

Jag vill också påminna om att när det gäller målet om att skydda 30 procent av naturen är det någonting som Sverige har ställt sig bakom på global nivå. Den svenska klimat- och miljöministern var med, och hon vill själv framhålla att hon var med och förhandlade fram avtalet. Då tycker jag att det är väldigt märkligt att vi inte skulle följa upp det i Sverige och agera likadant på hemmaplan.

Fru talman! Tack till Andrea Andersson Tay för svaret!

Nu fick vi höra att man lyssnar på forskare och att man följer vetenskapen. Men det har aldrig någonsin varit så att alla forskare har varit eniga. Det har aldrig någonsin varit så att man kan peka och säga: Det där är vetenskapen.

Det ligger i forskningens och vetenskapens natur att man har olika meningar, olika teorier och olika teser som man bryter mot varandra. Det kommer hela tiden upp oenigheter.

Man kan lyssna på de forskare som skapade Living Planet Index. Jag tog i ett tidigare anförande upp att deras analys var en av de analyser som låg till grund för teorierna om den stora artutrotningen.

När de gjorde en förnyad analys med högre upplösning, med fler datapunkter, såg de att problemet var mycket mindre än vad de hade trott. Det var väldigt stort för vissa artgrupper och vissa regioner. Sverige var inte en av de regionerna. Det var bland annat Sydostasien, minns jag. Det fanns fler regioner, men det är den enda region som jag kommer ihåg. Men Sverige var inte ett problematiskt land. I Sverige är det mycket bättre beställt.

Problemet ligger hos andra länder. Hur förmår man andra länder att ändra sin politik om man vill stoppa artutrotningen, som det kallas?

Jag noterar att jag inte hörde något om alla arbetare längs Norrlandskusten som förlorar sina jobb. Jag sluter mig därför till att det är en förlust som Vänsterpartiet är berett att ta att uppemot 50 000 arbetare i Norrland förlorar sina arbeten. Är det så, Vänsterpartiet?

Fru talman! Det finns jättemånga nya jobb som skulle kunna skapas om vi satsade mer på naturrestaurering och på att bruka skog och mark på ett annat sätt, så de hotscenarier som Staffan Eklöf målar upp ger jag inte särskilt mycket för.

Vi i Vänsterpartiet lyssnar på den breda vetenskapen, medan Sverigedemokraterna i stället plockar ut enskilda studier eller forskare som passar deras egen argumentation.

Om det vore så att problemen var mindre än vad vi tror skulle ingen vara gladare än jag. Men tyvärr är det inte så verkligheten ser ut, och då måste vi lyssna på vetenskapen och göra det som krävs för att skydda, bevara och restaurera biologisk mångfald. Det är det vår politik syftar till.

Fru talman! Dagens debatt handlar både om en proposition och om ett motionsbetänkande, och jag kommer att börja med att prata om den proposition som kommer att antas lite senare vid voteringen i dag – kanske!

Propositionen syftar till att stärka Sveriges arbete mot invasiva främmande arter, alltså arter som sprids utanför sitt naturliga utbredningsområde och orsakar skador på biologisk mångfald, ekonomi eller människors hälsa.

Bakgrunden är att nuvarande regelverk bedöms ha brister i effektivitet, tydlighet och efterlevnad. Huvudorsaken är dock att invasiva främmande arter i dag är ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden. Inom vissa lokaler är de det största hotet.

Huvudförslagen i propositionen handlar om skärpta förbud och tydligare ansvar. Förbudet mot att importera, sälja, odla, transportera och släppa ut invasiva arter förtydligas. Ansvaret för olika aktörer klargörs än bättre.

Det handlar om utökade möjligheter till ingripanden. Myndigheter får starkare befogenheter att besluta om åtgärder, till exempel bekämpning eller borttagning av arter, och möjlighet att agera snabbare i tidiga skeden av spridning.

Fler arter kan även omfattas nationellt. Sverige får större möjlighet att lista och reglera arter nationellt, inte bara dem som finns på EU:s lista.

Vi noterar att sanktionssystemet skärps. Det blir högre sanktionsavgifter och tydligare straffbestämmelser vid överträdelser. Syftet är förstås att öka efterlevnaden. Fler måste följa lagarna.

Det handlar också om ökad skyldighet att vidta åtgärder. Markägare och andra kan i större utsträckning bli skyldiga att bekämpa eller hantera invasiva främmande arter på sin mark.

Slutligen, fru talman, handlar det om förtydligad tillsyn. Roller mellan myndigheter förtydligas för att det ska bli en effektivare tillsyn.

Propositionen innebär alltså i praktiken ett mer offensivt och handlingsinriktat regelverk, där staten får bättre verktyg att stoppa spridning av invasiva arter samtidigt som kraven på enskilda aktörer skärps.

Jag yrkar bifall till propositionen och kan samtidigt yrka avslag på reservationerna, även om jag inte är klar med mitt anförande.

Jag kom in lite sent i kammaren, fru talman. Jag ska iväg på en resa för riksdagen till FN och har suttit med på en genomgång inför detta. Jag har därför inte fått med mig början av debatten, men utifrån det jag har hört efter det att jag kom in i kammaren kan jag notera att vi lever i skilda världar. Det råder ingen tvekan om det utifrån hur vi hanterar frågorna och dessutom utifrån hur vi ser på dem.

Jag skulle vilja bemöta en del av reservationerna, bland annat en som handlar om restaurering av natur. Precis som vi hörde tidigare råder det ganska stor oenighet inte bara i den här kammaren utan även på EU-nivå. Det här var faktiskt en lagreglering som inte skulle ha gått igenom om alla länder hade följt de mandat som de hade med sig från sina regeringar. Men Österrikes miljöminister valde att inte följa sitt mandat, och förslaget gick därmed igenom.

För Sveriges del innebär detta, om vi ska köra på den föreslagna implementeringen, en kostnad på 20 miljarder per år fram till 2032. Vem ska stå för den notan? Och vad ska vi restaurera till? Vill vi ha svenskproducerad mat?

I dagens läge, då vi pratar väldigt mycket om beredskap och att öka den svenska beredskapen och bli mer självförsörjande i Sverige, behöver vi verkligen inte lägga ned fullt fungerande åkermark. Då ska vi i stället producera mer mat. Det här förslaget går rakt emot detta. Det riskerar att ta mark ur produktion, att minska konkurrenskraften och att öka osäkerheten och därmed försämra Sveriges livsmedelsförsörjning och skogsindustri. En minskad produktion i Sverige, fru talman, riskerar att öka klimatpåverkan globalt – inte minska den. Detta blir rakt kontraproduktivt.

När jag läser reservationen om restaurering av natur märker jag återigen att vi lever i skilda världar, som jag sa.

Allemansrätten är en annan del som lyfts. Det är en fantastisk rättighet som vi har i Sverige och en rättighet som vi ska vara rädda om och vårda. Men, fru talman, då måste vi se till, precis som det står i reservationen, att vi fortsätter att få ut kunskap.

Vi noterar också hur allemansrätten utnyttjas. Allemansrätten ska inte utnyttjas; den ska nyttjas och brukas. Men vi ser tyvärr hur den utnyttjas, och det är ett betydligt större hot än annat mot allemansrätten.

Jag noterade att ni var inne på artskyddet just när jag kom in i kammaren. Jag är glad att vi har tagit stora steg framåt i detta. Vi kan nu få ett artskydd som fungerar, och inte minst kan vi få ut ersättning till dem som på olika sätt måste hantera detta när det finns arter som är så skyddsvärda att skog måste skyddas. Vi måste få ett artskydd som fungerar i praktiken, och vi måste få ett artskydd där man som markägare ändå har någon form av rättighet. Jag är glad att vi nu kommer dit och får en rättssäkerhet värd namnet.

Vi debatterade rovdjur i förra veckan. Det finns en reservation även här om detta. Man ska lyssna på forskningen, har det sagts. Först och främst: Forskning är inte vetenskap. Forskning är olika forskare som kommer fram till olika saker. Sedan får man se var de bredaste sammanhangen finns och vilka det är som troligtvis har rätt, eftersom vi har forskning som pekar åt olika håll.

Om vi ska lyssna på vad en majoritet av forskarna säger blir det dock väldigt tydligt att de siffror som man rör sig med i Vänsterpartiets reservation kring varg inte stämmer med vad forskarna säger.

Slutligen, fru talman, handlar det om strandskyddet. Jag noterar att det är ömsom vin, ömsom vatten när det gäller detta. Om vi ska få hela Sverige att fungera måste landsbygden fungera. Utan landsbygden stannar resten av Sverige, för det är landsbygden som ser till att resten av Sverige får mat och dessutom virke och allt annat som vi behöver från skogen.

Fru talman! Då måste vi även ha folk som bor ute på landsbygden. Här är strandskyddet och reformeringen av det en viktig del för att vi ska få fler att vilja bosätta sig på landsbygden. Det är det vi behöver för att landsbygden på lång sikt ska överleva.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten Ottosson för anförandet!

En fråga som jag vill ta upp är kalkningen. Många runt om i landet är djupt bekymrade över nedskärningarna i kalkningen av försurade sjöar och vattendrag. Det gäller inte minst i Värmland, ledamotens egen valkrets. Där har många lokala företrädare, även kristdemokrater, varit tydliga med sin oro över de konsekvenser som detta får.

När ledamoten fick en fråga om detta från min kollega i en tidigare debatt blev svaret att det här inte är något som prioriteras i Regeringskansliet och att ledamoten därför inte kunde svara på hur nedskärningarna har kommit till.

Men Kristdemokraterna sitter ju i regeringen. Partiet har dessutom ansvar för det departement där många av de här frågorna hanteras. Trots det verkar ledamoten och hans parti inte vilja ta något ansvar. Samtidigt ser kommuner, länsstyrelser och lokala företrädare varje dag hur konsekvenserna av nedskärningarna blir alltmer konkreta i deras vardag.

Är ledamotens och regeringens besked att kommunerna helt enkelt får hantera konsekvenserna av nedskärningarna själva? Eller är Kristdemokraterna beredda att ta ansvar för att stärka resurserna till det viktiga arbetet med kalkningen?

Fru talman! Precis som Malin Larsson var inne på hade jag ett replikskifte om detta för inte så länge sedan. Dock är jag inte riktigt enig med ledamoten i synen på vad jag sa i det replikskiftet. Att jag skulle ha uttryckt mig på det viset att detta inte skulle prioriteras har jag väldigt svårt att tro. I så fall får Malin Larsson ta fram transkriberingen av det anförandet och visa mig.

Det jag dock vet att jag lyfte i det replikskiftet var att vi har ytterligare en utmaning i Värmland som handlar om Gåsgruvan, en av de största gruvorna i Sverige, där vi bryter kalk att använda till kalkning. Där har miljöregler satt stopp så att vi inte kan fortsätta bryta. Det handlar om det lakvatten som släpps ut, som har en uranhalt som gör att vi i nuläget inte kan fortsätta att bryta.

Det märkliga i kråksången, fru talman, är att man kan gå till vilken kiosk eller butik som helst, köpa en flaska bubbelvatten och dricka den. Det vattnet har högre uranhalt än det lakvatten som rinner ut från Gåsgruvan. Det är helt okej att dricka, men att fortsätta att bryta kalk där är inte okej. Det tycker jag är märkligt.

Ja, Malin Larsson, jag är absolut bekymrad över konsekvenserna – ingen tvekan om det! Vi ser ju hur oerhört viktigt detta är. Det är ett arbete som har varit långsiktigt, och jag hoppas att det fortsätter. Jag och vi är väldigt tydliga med vad som gäller: Vi måste fortsätta det långsiktiga arbetet så att vi inte tappar den bollen.

Jag trycker på så mycket jag kan. Sedan är det, precis som Malin Larsson vet, på andra sidan vattnet som man slutligen tar besluten. Men jag gör i alla fall vad jag kan för att man på Regeringskansliet ska ta rätt beslut i frågan.

Fru talman! Jag vill lyfta också en annan viktig fråga. Den rör artskyddet, som också ledamoten var inne på i sitt anförande.

Regeringen skickade nyligen – jag tror att det var i förra veckan – ett pressmeddelande om ändringen gällande översättningen. Vi vet att artskyddet länge har ställt till det för våra skogsägare. Äntligen, efter snart fyra år, börjar det hända saker här, och det är efterlängtat.

Ändringen sker med anledning av en rättelse i den svenska språkversionen av EU:s fågeldirektiv. Syftet är att det svenska regelverket inte ska vara mer långtgående än vad EU-rätten kräver, skriver man.

Av pressmeddelandet framgår att ändringen ska innebära en anpassning till fågeldirektivets rättade lydelse. Det saknas dock en närmare förklaring av hur ändringen är avsedd att påverka den praktiska tillämpningen och även av hur tillsynsmyndigheter och domstolar förväntas tolka bestämmelserna framöver. Då riskerar ju ändringen att bidra till en fortsatt osäkerhet där markägare, myndigheter och andra återigen hänvisas till domstolsprövning för att få klarhet i rättsläget.

Därför vill jag fråga ledamoten hur han ser på risken att avsaknaden av förordningsmotiv, som det heter, till ändringen i artskyddsförordningen leder till en fortsatt rättsosäkerhet och behov av domstolsprövning i stället för att skapa den tydlighet och förutsägbarhet som vi faktiskt behöver.

Fru talman! Jag ska svara kort: Det är bra att Malin Larsson ser de bra saker regeringen gör på området för att förbättra artskyddet, eller snarare förbättra för skogsägare så att de får ett artskydd som fungerar och vi får en rättssäkerhet värd namnet.

Det var två prioriteringar. Den första var att göra ändringen snabbt. Den andra var att komma med motivtext. Det ena utesluter inte det andra. Förändringen är gjord – det var steg ett. Steg två kommer, och det handlar om motivtexten – precis det som Malin Larsson efterlyser. Också det är alltså på väg.

(forts. § 13)

Fru talman! ”Töm, tvätta, torka” – det är vad man i sommar kommer att kunna läsa på bryggor och kajer runt om längs Ölands kust. Det är länsstyrelsen som nu uppmanar alla inom båtlivet och fiskenäringen och andra som har aktiviteter i våra hav och vattendrag att just tömma, tvätta och torka sina redskap. Det kan handla om SUP:ar eller båtar – på både in- och utsidan – och det handlar om att begränsa spridningen av främmande invasiva arter.

För det är just detta som händer: Växter och djur följer med våra prylar när vi rör oss mellan olika vattendrag, från en kust eller sjö till en annan. Oftast brukar detta inte vara något problem, för djuren dör när de kommer till nya vatten. Men med klimatförändringarna och stigande temperaturer påverkas våra ekosystem, och det finns risk för att vår normala flora och fauna blir utkonkurrerad av växter och djur som kommer någon annanstans ifrån.

Vanligtvis brukar vi prata om invasiva främmande växter. Länge har lupiner, björnloka och parkslide funnits med på listan över växter som ska bort. Men de senaste åren har det blivit allt fler arter som upptäckts i Sverige. En annan sådan är plattmasken. Plattmasken kommer via plantskolor och finns under krukor och i jorden när vi ska planera nytt i våra trädgårdar. Det är riktigt besvärligt, och vi har ett gemensamt ansvar att verkligen se till att den inte sprider sig i naturen. För är de väl etablerade är det mycket svårare att bli av med dem. De konkurrerar ut alla våra vanliga daggmaskar.

När främmande, invasiva växter sprider sig i större naturområden, som kanske förvaltas av länsstyrelsen, känner man ofta till det, och det finns upparbetade rutiner för hur man ska hantera det. Det finns skötselplaner så att det ska gå att hålla nere spridningen. Lite mer besvärligt kan det vara om exempelvis det kanadensiska gullriset sprider sig mellan villaträdgårdar. Alla kanske inte vet vad det är för växt, och de kanske inte ens vill ta bort den. Den är ju en fin planta i rabatten. Då behövs gemensamma regler och kunskap.

Fru talman! Därför välkomnar jag och Centerpartiet regeringens nya förslag som vi i morgon ska besluta om. Det är bra. Äntligen, skulle jag vilja säga. Vi har tjatat om detta länge.

Det behövs en tydlig förteckning över vilka arter det gäller och bättre möjligheter till uppföljning för att få bort dem i naturen. Detta är ju också krav från EU, så här är jag glad för att EU-lagstiftningen tvingar oss och regeringen att bli tydligare. Tullen kommer också att få större befogenheter att begränsa införseln av växter och djur som inte hör hemma här, vilket är bra.

Men, fru talman, detta räcker inte. Som bekant kommer inte exempelvis livet i våra hav via Öresundsbron. En vanlig spridningsväg är i stället genom barlastvatten. När ett fartyg saknar last fyller det sina tankar med havsvatten för att få stabilitet. I detta vatten finns många små organismer, till exempel plankton, larver, bakterier och små djur. När fartyget sedan anländer till en annan hamn släpps vattnet ofta ut igen. Då kan organismerna följa med och hamna i ett nytt havsområde där de normalt inte finns.

En annan spridningsväg är genom påväxt på fartygens skrov. Alger, musslor och andra organismer kan fästa sig på fartygets utsida. När fartyget seglar mellan olika hamnar följer dessa arter med och kan lossna eller föröka sig i nya miljöer.

Om de arter som sprids på detta sätt saknar naturliga fiender i det nya området kan de snabbt öka i antal. Då kan de konkurrera ut inhemska arter, förändra ekosystemen och ibland även orsaka ekonomiska problem för till exempel fiske eller vattenanläggningar.

Därför finns i dag internationella regler för hur fartyg ska hantera barlastvatten och hur skrov ska rengöras, för att minska risken att invasiva arter sprids mellan haven.

Men, fru talman, de befintliga reglerna räcker inte. Marina miljöer är sårbara, och arter som sprids via havet kan få stora konsekvenser för ekosystemen längs kusterna och i Östersjön. När främmande arter etablerar sig i havet kan de konkurrera ut inhemska arter, förändra livsmiljöer och påverka hela näringskedjor. Det behövs ett starkt förebyggande arbete för att minska risken att sådana arter förs in i svenska havsområden.

Bekämpningen av invasiva arter i marina miljöer är ofta svår och kostsam när arterna väl har etablerat sig. Därför anser Centerpartiet att fokus i större utsträckning bör ligga på tidig upptäckt och förebyggande åtgärder. Det kan till exempel handla om bättre övervakning av kust- och havsområden, tydligare ansvarsfördelning mellan myndigheter och mer samarbete mellan länder runt samma hav.

Som centerpartist vill jag också lyfta fram de lokala aktörerna, till exempel kustkommuner, fiskare och markägare. De påverkas ofta direkt när främmande invasiva arter sprids i havet eller på land.

När nya arter etablerar sig kan de förändra hela ekosystemet. Det kan i sin tur påverka fiskbestånd, vattenkvalitet och andra naturvärden hos enskilda markägare. Därför tycker jag att staten behöver ta ett större ansvar och ge bättre stöd och resurser till dem som i praktiken arbetar med att upptäcka och hantera dessa arter på land och längs våra kust- och havsområden.

Sammanfattningsvis: Jag tycker att regeringens förslag om skärpta regler är ett steg i rätt riktning, men jag anser att arbetet mot de här arterna behöver intensifieras och vara mer omfattande.

Jag vill sammanfatta möjligheterna till förbättringar – det handlar framför allt om tre områden.

För det första handlar det om en tydligare uppföljning av regelverket. Här vill jag betona att problemet med de här arterna är växande och svårhanterat. Vi anser därför att det bör göras en uppföljning av hur det skärpta regelverket fungerar för att man ska kunna bedöma om ytterligare åtgärder behövs över tid.

För det andra behöver vi ge mer stöd till Tullverket. I Tullverkets remissvar påpekas tydligt behovet av att analysera hur andra myndigheter kan bistå vid kontroller. Vi måste sätta igång med ett sådant arbete direkt för att reglerna ska få önskad effekt. Här finns det också ett behov av breda samarbeten.

För det tredje behöver vi skydda havsmiljön. Jag och Centerpartiet pekar ut spridningen via sjötransporter, exempelvis genom påväxt på fartygsskroven, som ett särskilt svårkontrollerat område. Jag föreslår att det ska ses över hur regelverket kan utvecklas för att ge ett starkare och mer förebyggande skydd mot spridning av invasiva främmande arter i havsmiljön. Det finns också ett behov av att jobba med detta genom ett EU-samarbete.

Av de här tre anledningarna yrkar jag bifall till reservation 1. För mig och Centerpartiet handlar det om att vi tillsammans måste förstå allvaret med invasiva främmande arter och hur de påverkar våra ekosystem och att vi gemensamt måste prioritera tidiga insatser innan dessa arter hinner orsaka stora problem.

Fru talman! Åter till bryggan på Öland. Kom ihåg att tömma, tvätta och torka när båtlivet äntligen drar igång om ett par månader!

(Applåder)

Fru talman! Det är ett brett betänkande vi debatterar i dag. Jag tänkte göra ett par nedslag.

Jag börjar med den proposition som behandlas i betänkandet. Den gäller invasiva främmande arter – en väldigt viktig miljöfråga.

Vi föreslår nu ändringar i syfte att stärka regelverket kring de invasiva främmande arterna. Enligt förslaget kan den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet för in en invasiv främmande art i Sverige från ett annat EU-land, i strid med nationellt förbud mot införsel, dömas till böter eller fängelse i högst två år. Vi föreslår också att man ska vara skyldig att anmäla arten till Tullverket. Tullverket ges också ökade befogenheter. Det är bra. Vi behöver göra mer för att förhindra spridningen av arter som inte hör hemma i den svenska faunan.

Under mandatperioden har regeringen intensifierat arbetet med att förhindra att nya oönskade arter etablerar sig här. Vi har stärkt koordineringen av nationella insatser och vägledningar, och vi har ökat de bekämpningsåtgärder som beslutats regionalt och genomfört en del kommunikationsinsatser för att öka allmänhetens kännedom om detta. Det är bra, för det är ute i verkligheten de här arterna finns. Det är där de kan upptäckas, inte här i kammaren.

Vi har gjort insatser för att bekämpa såväl landlevande som vattenlevande invasiva främmande arter. Det är – för att avsluta denna del av mitt anförande, fru talman – så att vi har skiftat fokus från kartläggning till bekämpning. Det är faktiskt det som gör skillnad på riktigt.

Fru talman! I betänkandet framgår det att Miljöpartiet är mycket missnöjt med de förändringar av strandskyddet som vi har genomfört under mandatperioden. Vi har tagit bort det allmänna strandskyddet för små sjöar och vattendrag. De lättnader vi gjorde var inte särskilt stora, men de var väldigt viktiga. Mer behöver göras. Detta ser man nu över i Strandskyddsutredningen, som pågår för fullt.

Vi behöver ett mer ändamålsenligt, differentierat och lokalt anpassat strandskydd. Det är en viktig del i den frihetsreform som den här regeringen arbetar med för landsbygden. Nuvarande strandskyddslagstiftning är faktiskt inget annat än orimlig. Den är en grav inskränkning av ägande- och brukanderätten, och den lägger en våt filt över utvecklingen av den svenska landsbygden.

Det här betyder inte att vi inte tycker att det mest skyddsvärda ska skyddas, för det ska det. Och allmänhetens tillgång till naturen ska tryggas. Men den nivå som strandskyddet ligger på nu är faktiskt helt orimlig. Vi slaktar faktiskt äganderätten på strandskyddets altare.

Vi behöver mer av en liberal borgerlig miljöpolitik som värnar både miljö och äganderätt. Det är ingen utopi, för det är faktiskt så att man vårdar det man äger och förvaltar.

Jag ska gå vidare till nästa område. Naturrestaureringen har varit uppe här i dag. För att vara tydlig: Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden. Samtidigt kan vi inte, ska vi inte och kommer vi inte att fortsätta med den helt orimliga överimplementeringshysteri som vänstersidan förespråkar. Den är inte rimlig. Den är inte önskvärd, och den är direkt skadlig för svensk konkurrenskraft. Viktigast av allt: Orimliga byråkratiska regelverk med orimliga följdverkningar gynnar inte miljön. Det vi i stället måste göra är att fortsätta med den frihetsreform som den här regeringen är mitt uppe i.

En viktig pusselbit i detta presenterades i går när delar av skogsutredningen gick vidare till Lagrådet. En proposition om ersättning för artskyddsinskränkningar är på gång. Den kommer snart att presenteras. Det ser vi alla fram emot; det är jag säker på. Som sagt: Orimliga regelverk med orimliga konsekvenser för dem som förvaltar skogen och jorden gynnar ingen, allra minst miljön.

Låt mig vara tydlig: Den gröna socialismen hör hemma i papperskorgen.

Vi för en politik som grundar sig på en av våra viktigaste rättsprinciper, nämligen äganderätten.

Avslutningsvis, fru talman! Sverige behöver en liberal borgerlig regering av många skäl, inte minst för att vi en gång för alla ska kunna göra upp med den gröna socialistiska miljöpolitiken.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för inlägget!

En del av talartiden ägnades åt att berätta vad Miljöpartiet tycker om strandskyddet. Det är absolut så att Miljöpartiet värnar och kommer att fortsätta att kämpa för ett starkt strandskydd. Det är ett av de viktigaste skydd vi har för den viktiga svenska naturen. Just zonen mellan vatten och land är också en viktig plats för väldigt många arter.

Det talas om det här som en frihetsreform. Men vad det egentligen innebär är en inskränkning av allemansrätten, som har ett väldigt starkt stöd hos svenska folket. Det pratas också om att man absolut är villig att skydda det mest skyddsvärda. Men det har vi inte kunnat se spåren av i något politikområde, vare sig när det gäller skogspolitiken eller när det gäller strandskyddet.

Det man gör är att man drar en gräns som är helt orimlig, som är baserad på två meter och en hektar. Det är inte att med precision gå in och se vad det finns för dispenser för att verkligen se till att – som det motiveras med, i alla fall – gynna landsbygden. Det finns absolut möjlighet att laborera och se till att det finns ett ändamålsenligt skydd som också möjliggör för landsbygden att utvecklas. Men när man drar en sådan här grov gräns baserad på storlek och hektar – 1 hektar, 2 meter – tar man inte hänsyn till landsbygdens behov. Man tar heller inte hänsyn till vad folket vill ha – vi har ju en allemansrätt i Sverige. Man tar heller inte hänsyn till de väldigt höga naturvärden som många gånger överlappar med de här sjöarna och vattendragen.

När det talas om en frihetsreform undrar jag därför vems frihet Liberalerna egentligen säger sig värna – svenska folkets eller friheten för några få som kommer att spekulera för bostäder?

Fru talman! Tack, ledamoten, för många viktiga frågor som jag tror tydliggör skillnaden i synen på frågan! Jag får se om jag hinner svara på den begränsade tid jag har.

Först vill jag säga att det inte finns någon direkt korrelation mellan allemansrätten och strandskyddet. Att man förändrar strandskyddet påverkar faktiskt inte allemansrätten. Människor kommer även i fortsättningen att ha samma rätt som nu att ge sig ut i skog och mark och vistas i naturen. Det kommer såklart att bli lättare att bygga strandnära om vi ändrar strandskyddet, men det räcker ju med att titta på en karta för att se att det finns otroligt många vattendrag och sjöar i Sverige. Det är inte så att det kommer att bli någon brist på strandområden att besöka.

Det är snarare så att de inskränkningar som sker på grund av strandskyddet är helt oproportionerliga, orimliga sådana som inte går att motivera. Om jag tar en promenad två kilometer rakt ut i skogen därhemma kan jag stå mellan fem sjöar där det tidigare, innan vi in somras ändrade reglerna, var strandskydd. Där finns inga hus, ingenting. Det är helt orimligt att det ska finnas strandskydd på en sådan plats, för behovet finns inte. Skydd ska det finnas behov av, annars ska det inte finnas något skydd.

Ökade möjligheter att bygga en brygga eller utveckla naturturism stärker faktiskt också människors möjligheter att ta sig ut i naturen.

Fru talman! Tidigare har det ju gått att söka dispens för att utveckla landsbygden och den viktiga ekoturismen. Nu kommer vi allt oftare att mötas av skyltar om privat område så att man känner sig ovälkommen i den svenska naturen. Det kommer att kännas som om man klampar in på någons privata tomt.

Det här är ingenting som vi i Miljöpartiet välkomnar. Det är ingenting som stärker allemansrätten, utan det är en reform som gör det möjligt för ett fåtal att köpa upp de absolut mest attraktiva områdena.

När det kommer till begrepp som ”grön socialism” som ledamoten tar upp undrar jag vad det är i Sveriges skogsvårdslag som andas grön socialism. Vad är det man har lagt fram som man menar råder bot på detta? Är det att man kortar tiden mellan avverkningsanmälan och avverkning från sex veckor till tre veckor?

Fru talman! Jag menar att hela skogsvårdslagen hade behövt göras om. Hela skogspolitiken i Sverige är en katastrof. Skogsvårdslagen kunde vi för min del gärna skrota till stora delar eftersom den detaljreglerar och med politisk klåfingrighet tvingar skogsägare att producera fram kubikmeter på ett visst sätt. Jag tycker inte att vi ska lägga oss i det, fru talman. Jag tycker att det är upp till markägaren att bestämma det själv.

Det vi däremot behöver gemensamma, tydliga och enkla spelregler kring är miljön. Vi har ju knappt några miljökrav som det ser ut i dagens skogspolitik, så jag förstår inte vad det är för grön socialism ledamoten menar att man nu skär bort. Allt vi kan se på presskonferensen är ju att man lägger till regler i ett redan krångligt regelverk.

Fru talman! Tack till Rebecka Le Moine!

Jag fortsätter att svara på den kanske viktigaste frågan som ledamoten ställde i sin första replik: Vad är det svenska folket vill ha, och vems frihet är det jag talar om?

Det som svenska folket vill och det som Liberalerna och regeringen garanterar är att vi står upp för ett starkt egendomsskydd. Den enskildes rätt att förvalta och bruka sin fastighet är en grundläggande mänsklig rättighet, och äganderätten måste vara vägledande. Om inskränkningar görs måste de vara proportionerliga, och där finns ett stort arbete att göra.

Vems frihet är det då vi försvarar? Vi försvarar den enskildes frihet, och som liberal sätter jag alltid individen framför kollektivet.

Allemansrätten är såklart en jätteviktig kollektiv rättighet. Den försvarar vi också, men inte till vilket pris som helst och i vilka fall som helst. Allemansrätten inskränks inte heller av att man reviderar strandskyddsregelverket. Vi kan faktiskt ha både en jätteviktig, uppskattad och stark allemansrätt samtidigt som vi har ett starkt egendomsskydd. Det finns inget motstridigt i det. Men just nu finns det en grav obalans i svensk politik och svenska regler, och den obalansen gör vi nu vad vi kan för att få ordning på.

Fru talman! I tidigare inlägg från liberaler hör vi att äganderätten står väldigt högt i kurs. Man sätter inte kollektivet framför individen.

Därför hoppas jag att samma princip gäller individ och riskkapitalbolag. Jag hoppas att regeringen, som nu har fått hela Vättern och Norra Kärr på sitt bord, kommer att stå upp för äganderätten för de tusentals berörda som har varit oroliga i uppemot 17 år över om de kan investera i sin gård – kanske är det lika bra att bara sälja allt och flytta någon annanstans? Ska ett kanadensiskt företag övertrumfa deras framtida möjlighet att bedriva sin verksamhet?

Fru talman! Jag tycker att vi ska stå upp för äganderätten och vara proportionerliga i detta. Jag tycker att vi ska värna äganderätten och dessa personers framtid. Deras äganderätt ska prioriteras framför utländska företag.

Fru talman! För två generationer sedan såg Sverige annorlunda ut. Då fanns det liv i vår natur och en artrikedom som vi inte ser i dag. Det fanns en frihet i att kunna fiska och äta sin egenfångade fisk och att skörda just de frön som människan tillsammans med naturen har format under lång tid. Det fanns en direktkontakt med naturen, och naturen sågs som ett extra skafferi.

Men landskapen har förändrats. Minnena börjar blekna. Såg inte skogen annorlunda ut när jag var liten? Nappade det inte bättre när vi fiskade? Fanns det inte fler smågårdar?

Fru talman! I generationer har vi människor brukat landskapet och samtidigt varit en del av det. Men under de senaste decennierna har balansen rubbats. Under en livstid har Sveriges natur, som den svenska folksjälen är så oerhört stolt över, förändrats och degraderats. Möjligheten att plocka bär i skogen är något som många tar för givet, men blåbären trivs inte i dagens täta planterade skogar. Sedan 1950 har blåbärsförekomsten minskat med 50 procent. Ålen som man förr åt i överflöd är nu akut utrotningshotad. Ängsblommor hotas av igenväxning. Den vackra blåkråkan är klassad som nationellt utrotad i Sverige.

Men, fru talman, det finns hopp. Livet vill leva. Vi behöver samla kraft för att inte bara skydda naturen utan också steg för steg reparera den. Det handlar om att slå ängar, släppa bete på marker, släppa fram strömmande vattendrag och släppa fram vildheten och skönheten i Sveriges natur.

Fru talman! Vi behöver restaurera och laga naturen. Lyckligtvis finns det lagstiftning som säger att till 2030 ska 20 procent av land- och havsområden restaureras. Städer ska bli grönare. Det handlar om både landsbygd och biologisk mångfald och att få dem att blomstra samtidigt. Nio av tio svenskar välkomnar detta, men regeringen har satt sig på tvären. Först har man urvattnat förslaget steg för steg, och sedan har man röstat nej till alltihop. Man har gjort det med hänvisning till konsekvenser för skogsindustrin. Men vad ger bäst ekonomi och stolthet, egentligen? Är det att ett fåtal stora företag ska exportera pappersmassa, eller är det möjligheten för fler att bygga egna hus från svenskt skogsbruk?

Fru talman! I stället för att ta chansen har regeringen låtit skogsindustrins önskemål diktera villkoren för implementeringen. Regeringen har beordrat myndigheter att utnyttja alla kryphål som finns och lägga sig på EU:s miniminivå.

Frågan om kostnad är relevant. Det är viktigt att markägare får stöd, ersättning och förutsättningar för att bidra. Det är ett tack för det jobb de gör. Utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv är detta en väldigt bra investering. För varje krona som investeras i natur och naturrestaurering får man mellan 8 och 38 kronor tillbaka i samhällsnytta i form av renare vatten, minskade översvämningar, pollinering, klimatanpassning och bättre hälsa. Men ju längre vi skjuter upp det här, desto dyrare kommer investeringen att bli.

Fru talman! Bävrarna i Sverige utrotades på 1800-talet, men för drygt 100 år sedan gjorde de comeback. I dag kan vi också se lövgroda i träden och havsörn i skyn tack vare att det har visats handlingskraft i rättan tid och att vi har bestämt oss för att värna de arter som kan ses i Sverige i dag. Det här är konkreta exempel på vad just restaurering kan leda till. Med det vill jag yrka bifall till reservation 7.

Jag vill också säga några ord om skogen. Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige är kritiskt. Det är inte en åsikt utan en samlad bedömning från Skogsstyrelsen, baserad på forskning. Totalt har minst 66 levande arter försvunnit helt från den svenska naturen. Deras livsmiljöer, de gamla skogarna, fortsätter att försvinna.

År 2022 avverkades 6 000 hektar av de mest skyddsvärda skogarna i Sverige. Nu är vi uppe i 26 000 hektar. Om detta höga avverkningstryck fortsätter utan förändring kommer all naturskog i Sverige utanför de skyddade områdena att vara borta inom 25 år. Vi pratar alltså inte om flera generationer framöver, utan om 25 år. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen – regeringen har aviserat att de vill göra det och därmed accelerera utvecklingen – eller så kan vi ta det här på allvar.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om lodjuren, som är en viktig del av naturvården i Sverige. Det är med stor sorg som jag kan konstatera att vi kommer att mista 11 procent av lodjursstammen i Sverige. Lodjur är fridlysta. Det är en rödlistad art. Den klassas som hotad och löper risk att dö ut. Ändå ska det skjutas 153 lodjur i Sverige. Det är inte en jakt som är till för att dämpa konflikter med dem som håller tamboskap. I de fallen finns det skyddsjakt. Det skulle jag säga är en icke-fråga. Vi är alla överens om att skyddsjakt behövs.

En opinionsundersökning från SLU visar att 80 procent av svenska folket gillar att det finns lodjur i Sverige. Ibland motiveras jakten med att den skulle kunna minska den illegala jakten, men studier har visat att en legal jakt tvärtom kan öka den illegala jakten.

Herr talman! De 153 lodjur som ska skjutas skjuts för sin päls och sitt kranium. De skjuts för att det är kul. Det är en ren nöjes- och troféjakt.

Herr talman! Vi har berört flera olika lagar redan: jaktlag, minerallag, skogsvårdslag, EU-kvoter för fiske med mera. Det är hög tid att ta ett samlat grepp och föra en samlad politik för att vända de här trenderna. Vi behöver ett naturpolitiskt ramverk och tydliga nationella mål för skydd och restaurering av naturen i linje med Kunming–Montreal-avtalet. Vi behöver vetenskapligt baserade referensvärden och en uppföljning som säkerställer att politiken faktiskt ger resultat och är effektiv miljöpolitik.

Herr talman! Jag vill också nämna någonting om säkerhet. Jag vet att många partier i Sveriges riksdag med lätthet ignorerar vetenskapliga artiklar och larmrapporter från myndigheter. Men säkerheten är någonting som berör oss alla, oavsett vilket politikområde vi jobbar med.

Herr talman! Det är värt att understryka att Storbritanniens underrättelsetjänst har belyst och pekat ut miljön som central för säkerhet och beredskap. Det är ganska logiskt. Det handlar ju om elförsörjning, vatten, transporter, livsmedelsförsörjning och digital infrastruktur. Om en klimatrelaterad störning sker i ett system kan det snabbt sprida sig till andra. Det kan påverka sjukvård och betalningssystem. Det är alltså viktigt att ta den här frågan på allvar även för helt andra politikområdens skull.

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för ett engagerat anförande! Det var ett anförande som fick mig att reflektera lite. Jag vill därför ställa några frågor.

Ledamoten talar sig varm för hur svensk landsbygd såg ut för två generationer sedan och hur skogsbruket såg ut för femtio generationer sedan. Min familj har levt på samma plats och brukat samma mark i tio generationer. För två generationer sedan levde min far med sina syskon och sina föräldrar i ett litet torp på landsbygden i Mullhyttan där jag bor. Fram till han faktiskt var ganska gammal levde de med kallvatten inne. De hade ingen tvättmaskin, inga moderniteter och mörka ladugårdar med ett par kor och några hästar och höns.

Är det till skogsbruket som det såg ut för 50 år sedan som ledamoten vill tillbaka? Då utfärdade staten dekret om att hormoslyrbehandla skogen. Är det det Miljöpartiet vill se i en modern skogslagstiftning? Är det de första åren av det moderna skogsbruket, när man hade enorma kalhyggen, som Miljöpartiet vill tillbaka till? Är inte dagens skogsbruk med två motstående mål att föredra?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det enkla svaret är nej, vi vill inte gå tillbaka till någonting. Uppmaningar om att bespruta med hormoslyr är ju fullständigt vansinne, trots att skogsindustrin hävdade att man kunde göra det. Man kunde till och med dricka det i tv för att visa hur ofarligt och kanske till och med nyttigt det var – och senare kanske drabbas av cancer.

I Miljöpartiet blickar vi framåt. Vi tar till oss kunskap och larmrapporter. Vi tar till oss det markägare säger som vill någonting annat än att sälja sin skog billigt för att den ska bli papper. Vi vill ta vara på den stolthet och det entreprenörskap som finns på landsbygden och inte låta skogsindustrin diktera villkoren.

Det finns nämligen ett entreprenörskap som inte kommer till uttryck i dag och som inte verkar kunna reflekteras av de flesta partier här. Man står väldigt ensidigt på skogsindustrins sida. Det är därför vi behöver tänka långsiktigt och restaurera det som är skadat i dag. Oavsett vilka ekosystem det gäller finns mycket att vinna på det. Om vi pratar effektiv miljöpolitik är det mest effektiva att inte hugga ned de sista ur, natur- och kontinuitetsskogar som finns i Sverige.

Hormoslyr var något väldigt dumt. Dagens kamp står vid kalhyggena. Frågan är om Liberalerna tänker ändra sin syn på det. Eller tänker man klamra sig fast vid att kalhyggen är bra för miljön? På samma sätt propagerade man ju envist för att hormoslyr var bra för miljö och hälsa.

Herr talman! Vi har helt klart olika syn på var dagens kamp i skogspolitiken utspelar sig eller vad den utspelar sig kring. Jag skulle säga att den största kampen utspelar sig kring äganderätten. Ledamoten ställer de retoriska frågorna: Varför gör ni inte som markägarna vill? Varför låter ni inte markägarna göra som de vill?

Det är just det vi jobbar för att få till. Man ska få större rådighet så att staten inte ska komma och inskränka skogsbruket baserat på oproportionerliga bedömningar. Man ska inte få artskyddsinskränkningar utan att få ersättning. Det kommer snart förslag som tillrättalägger detta.

När det gäller artskyddet är det inte bara viktigt att ha med sig vikten av ersättning om man får en inskränkning, utan också att färre fall leder till en faktisk inskränkning så att vi skyddar det som är absolut mest skyddsvärt. När man lyssnar på Miljöpartiet låter det ofta som att man löser problemen med artskyddsinskränkningarna så länge kassakistan saknar botten. Det är ju inte detta det hela handlar om.

Primärt handlar det om att se till att det blir färre inskränkningar i brukandet. Det är först då vi återupprättar en stark ägande- och brukanderätt.

(Applåder)

Herr talman! Då tolkar jag det som att Liberalerna kommer att sätta hårt mot hårt i fråga om Vättern och etableringen av en gruva där. Om man värnar äganderätten måste det betyda att man går på den sida där det finns tusentals markägare som inte vill ha en gruvetablering och som inte vill ha ett dagbrott på sina gårdar. Det skulle vara ett väldigt bra besked, för då står man verkligen upp för äganderätten. Annars blir det bara tomma ord.

Det blir också väldigt svårt att ta ledamoten på allvar när hon säger att markägare ska få ersättning om man konstant och vid varje givet tillfälle sänker ersättningen i budgeten. Det går inte ihop. Ju mindre pengar som finns i statens budget som ska gå till att ersätta markägare, desto större nonchalans visar man inför alla de markägare som har räckt upp handen och väntat i flera år på att få ersättning för den skog som de har valt att få skydda. Det här går inte ihop.

Man kan inte säga att man värnar äganderätten och i nästa andetag säga att man ska sänka ersättningen till de personer som inget annat vill än att få ersättning för den skog som ska skyddas.

Det är att dumförklara en stor del av de svenska skogsägarna genom att säga: Det ni väljer att göra med er skog – att skydda – tycker inte Liberalerna om. Ni ska sälja er skog till så lågt pris som möjligt till den hungriga pappersindustrin.

Det tycker jag, herr talman, är ett förhållningssätt som vi från politikens sida ska hålla oss långt borta ifrån. Vi ska se till att det finns pengar att ersätta de markägare som inget annat vill än att skydda sin skog och förväntar sig en ersättning för det. De behöver kunna lita på att staten och regeringen inte drar undan mattan för dem.

Herr talman! För ungefär 30 år sedan bodde jag fortfarande hemma. Dagen före julafton hörde jag att det skrek ute på åkern. Det hade börjat bli mörkt. Jag gick för att titta i badrumsfönstret för att se ut på åkern. Jag såg att det var någonting där men kunde inte se vad det var. På julaftonsmorgonen gick jag ut och tittade. Då låg det ett dött rådjur ute på åkern. Det syntes tydligt av spåren i snön vem det var som hade dödat rådjuret; det var ett lodjur.

Det gick sedan precis tre veckor. Det var en söndagsmorgon. Jag låg väl och sov alldeles för länge. Jag bodde som sagt fortfarande hemma. Mamma kom upp och väckte mig och tyckte att jag ska smyga ned till badrumsfönster för att titta. Det gjorde jag. Det var en strålande vinterdag. Bredvid rådjuret satt ett lodjur och åt. Vi har ju lärt oss att lodjur inte äter kadaver, men det gjorde i alla fall det här.

Det var fantastiskt att få se lodjuret den här fina vinterdagen. Till slut gick det och satte sig lite högre upp på åkern. Det satt där i solen och njöt länge. Efter en halvtimme tänkte jag att jag inte kunde stå där längre. Nu fick det vara hur mycket lodjur det vill. Jag gick.

Det är ett fantastiskt djur, herr talman. Men oavsett det måste vi ändå hålla oss till fakta i debatten. Det var därför jag begärde ordet.

Enligt den senaste inventeringen har vi 1 400 lodjur i Sverige. Vi har en gynnsam bevarandestatus på 870. Det innebär att vi har nästan dubbelt så många lodjur som vi måste ha för att leva upp till gynnsam bevarandestatus. Vidare finns MVP, minsta livskraftiga bestånd. Beroende på hur man räknar ligger det på mellan 200 och 700. I det räknas även den norska stammen in. Vi ligger alltså långt över gränsen.

De 153 lodjur som var tänkta att få skjutas hade inte äventyrat stammen. Varför framför Miljöpartiet den här lögnen gång på gång när det inte är sant?

(Applåder)

Herr talman! Jag måste få rätta ledamoten. Vi har inte sagt eller påstått att lodjursstammen ligger under gynnsam bevarandestatus, så som gynnsam bevarandestatus är satt i dag med dagens referensvärde.

Det finns ingenting som jag har sagt i mitt anförande som inte stämmer. Ledamoten är välkommen att kontrollera alla uppgifter som finns.

Gynnsam bevarandestatus är ett begrepp. Vi har också den svenska rödlistan. Där är lodjuret rödlistat och klassat som sårbart. Det var det som jag framförde i mitt anförande.

Herr talman! Låt oss höja oss lite och blicka bortom gynnsam bevarandestatus och rödlistekriterier. Vi i Miljöpartiet menar att troféjakt, där man skjuter djur bara för nöjes skull, inte är moraliskt och etiskt försvarbart. Vi tycker att det är exakt lika illa och vidrigt att skjuta lodjur i Sverige som vi menar att det är att skjuta lejon eller tigrar någon annanstans. Lodjuret är Europas motsvarighet till Asiens tigrar och Afrikas lejon.

Det handlar som sagt inte om skyddsjakt, som är en helt annan diskussion. Det handlar inte om att försöka mota bort illegal jakt, för i så fall är det en väldigt dålig strategi. Det handlar inte om att skapa acceptans, eftersom 80 procent av svenska folket tycker om att vi har lodjur i Sverige. Det handlar heller inte om en jakt där man tar vara på köttet. Utan det är en jakt där samtliga lodjur som skjuts i Sverige flås för att man ska ta vara på den vackra pälsen. Det är en troféjakt. Vi accepterar inte troféjakt på hotade djur vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Herr talman! Senast i morse fick jag ett meddelande ifrån en sameby i Västerbotten. Det var en förtvivlad renägare. Är det någon som i alla lägen verkligen brukar hålla samerna under armarna är det Miljöpartiet. Renägaren var förtvivlad på grund av den massaker i renflocken som lodjuren ligger bakom. De hade ansökt om skyddsjakt men inte fått det på grund av långa handläggningstider och höga beviskrav.

Det absolut bästa förebyggande arbetet är att ha en licensjakt för att ha en lägre men ändå hållbar stam.

Att det bara handlar om nöjesjakt – säg det till de samer som gång på gång ser lodjur gå in i renflockarna och ta renar! Säg det till de fårbönder som gång på gång har angrepp i sina hagar, där lodjur kommer och tar fåren! Fråga dem om det handlar om nöjesjakt när man vill hålla nere stammen!

Rebecka Le Moine säger, herr talman, att det handlar om troféjakt. Självfallet tar du vara på det du kan ta vara på från viltet. Det är en jaktlig tradition. Jag ser inte ens det problemet.

Något vi ska vara väldigt tydliga med och som vi ser i andra länder, vilket Rebecka Le Moine har varit inne på, är att möjligheten att köpa laglig jakt bidrar till finansieringen så att man klarar att hålla stammarna nere och att hålla undan tjuvjägare. Man har nämligen sett att den lagliga jakten ger mycket mer pengar än tjuvjakten. Den hjälper alltså i stället för att stjälpa – återigen precis i motsats till det som Rebecka Le Moine står här i talarstolen och säger.

Herr talman! Vad gäller de fall som inträffar gång på gång, som ledamoten nämner i sitt anförande, finns skyddsjakten som verktyg. Många av de lodjur som nu ska skjutas – 11 procent av lodjursstammen – har troligtvis aldrig ens varit i närheten av det som ledamoten beskriver. Väldigt många lodjur som ska skjutas under den här troféjakten finns i södra Sverige, där det är väldigt svårt, kanske till och med för ledamoten själv, att försvara lodjursjakten. Man kommer inte undan; det handlar inte om fårägare.

Ta Östergötland – åtta lodjur ska skjutas. Hur många får har rivits av lodjur det senaste året? Tre stycken. Jakten går inte att motivera genom att säga att den sker för fårägarnas skull.

Det skulle också vara klädsamt om ledamoten och hans parti kunde löpa linan ut. Vill man ha licensjakt som en förebyggande åtgärd står detta i direkt strid med EU:s art- och habitatdirektiv. Då får man göra det till en kabinettsfråga och driva en svexit. Det skulle vara mer ärligt att göra det uttalat än att försöka hitta de här kryphålen, som inte ens är lagliga.

Licensjakt får bara tillämpas som en absolut sista åtgärd. Det är väldigt tydligt i EU:s vägledning för just art- och habitatdirektivet och licensjakt. Man kan alltså inte använda det som en förebyggande åtgärd. Även om man har det som ett önsketänk står det i strid med de naturlagar som vi har att förhålla oss till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 mars.)