Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i det internationella biståndet

Fru talman! I dag debatterar vi en rad motioner i utrikesutskottets betänkande om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i det internationella biståndet. I grunden är detta en debatt om vilket Sverige vi vill vara i världen mitt i en brytningstid. Vi vill vara ett land som står upp när rättigheter pressas tillbaka, ett land som försvarar flickors och kvinnors rätt till sin egen kropp och ett land som förstår och använder sina erfarenheter av investeringar i hälsa och jämställdhet och ser att det inte är en sidofråga i biståndet utan helt avgörande för utveckling, frihet och säkerhet.

Utan makt över den egna kroppen finns det ingen verklig jämlikhet. Utan tillgång till preventivmedel, mödravård, säkra aborter, sexualupplysning och grundläggande hälsoinsatser begränsas människors livschanser redan från början. Det handlar om att själv få bestämma om och när man vill få barn. Det handlar om att få välja vem man älskar och att få tillgång till vaccin, mediciner och hälso-och sjukvård.

Fru talman! Det är viktigt att börja där fakta visar oss vad som går att åstadkomma. Det ger också hopp i en mörk tid.

Världen har under de senaste decennierna visat att framsteg är möjliga. Barnadödligheten har minskat kraftigt. Fler kvinnor överlever graviditet och förlossning. Fler människor har fått tillgång till preventivmedel.

Kampen mot kvinnlig könsstympning – en kamp mot ett av de mest brutala patriarkala förtryck som finns i världen – visar också att förändring på det här området är möjlig. Risken för flickor att utsättas har minskat med en tredjedel. Över en halv miljon flickor har undgått övergreppet genom ett långsiktigt arbete som bland annat har genomförts av FN:s befolkningsfond, Unicef och civilsamhällets organisationer och med betydande stöd från Sverige.

Tack vare Sveriges insatser i flera länder, till exempel Uganda, har utbildning av och för barnmorskor utifrån svensk expertis stärkt barnmorskornas roll i vården och förbättrat förlossningsvården, till gagn för både barn och mödrar.

Ett annat exempel är Sveriges över tjugoåriga engagemang i Globala fonden – i kampen mot hiv, malaria och tuberkulos – samt i vaccinalliansen Gavi, som Sverige var med och bildade. Insatserna har bidragit till att över 70 miljoner liv har räddats, och dödligheten i aids, malaria och tuberkulos har minskat dramatiskt.

Allt detta visar något viktigt: När världen investerar i hälsa och rättigheter fungerar det.

Investeringar i global hälsa hör till de mest effektiva investeringar som finns, och de ger mångdubbelt tillbaka i både mänsklig och ekonomisk utveckling.

Vaccinationer, mödra- och barnhälsovård, tillgång till preventivmedel och tillgång till rent vatten, sanitet och hygien – WASH – räddar liv varje dag. Det skapar samtidigt förutsättningar för att länder ska kunna nå en utveckling som gör att de också kan investera i de egna hälsosystemen.

Fru talman! Det är just därför som den utveckling som vi nu ser i världen är så allvarlig. Världen står ju inte stilla. Det kan gå framåt. Men det vi också har sett de senaste åren är hur snabbt det kan gå bakåt.

För första gången på 25 år ser vi nu hur barnadödligheten ökar i vissa delar av världen. Samtidigt ser vi en kraftig minskning av finansieringen av global hälsa – något som i princip leder till en kollaps av hälsosystemen i de mest sårbara och utsatta länderna.

När stora givare drar sig tillbaka raseras livsavgörande insatser. Det har blivit tydligt genom Trumpadministrationens nedstängning av USAID, USA:s engagemang i antiabortalliansen Geneva Consensus Declaration, tillsammans med länder som Ryssland och Belarus, och återinförandet av Mexico City-policyn, den så kallade global gag rule, som förbjuder stöd till organisationer som informerar om abort eller som arbetar för att öka tillgången till säkra aborter.

Tillsammans får dessa beslut enorma konsekvenser i vår värld.

Enligt The Lancet beräknas neddragningarna leda till 14 miljoner människors död fram till 2030, varav en tredjedel är barn. Dessa barn får alltså inte växa upp om inte resten av världen lyckas samla sig för att kliva in när USA kliver tillbaka. Detta gör att andra länders betydelse och ansvar blir större.

Fru talman! Här kommer Sverige in, för frågan i debatten i dag är inte bara: Vad är det som händer globalt? Frågan är också: Vad händer i svensk politik, och hur agerar vi?

Sverigedemokraterna och regeringen säger gång på gång att SRHR är prioriterat inom det svenska biståndet. Men trots det och trots den katastrofala utvecklingen i världen har andelen svenskt bistånd som går till SRHR sjunkit i faktiska kronor.

År 2024 var till exempel Moçambique och Afghanistan två av de länder som fick allra mest svenskt stöd när det gällde SRHR i biståndet. I Moçambique har Sverige stöttat program som ger flickor och unga kvinnor tillgång till sexualupplysning. Man har bidragit till vård och insatser som förbättrar tillgången till säkra aborter. I Afghanistan har Sverige bland annat finansierat insatser som ger kvinnor tillgång till reproduktiv hälsovård och säkra aborter genom internationella organisationer. Men i fråga om båda dessa länder har landstrategierna tagits bort. Det innebär i praktiken att resurserna till två av de fem länder som haft störst svenskt stöd just till SRHR helt har skurits bort.

Det här är inte små justeringar i marginalen, utan det är en tydlig politisk förändring.

Sverige fasar samtidigt ut bistånd i flera länder där hälsosystemen redan är mycket sårbara och där nedstängningen av USAID på grund av Trumpadministrationen redan har slagit väldigt hårt.

Det här sker trots att vi vet att flickor och kvinnor drabbas hårdast när tillgången till vård minskar. När finansieringen försvinner riskerar kliniker att stänga, hiv-preventionen att försvagas och tillgången till preventivmedel att minska. Samtidigt försvåras arbetet mot barnäktenskap och könsstympning.

Fru talman! Samtidigt ser vi hur mycket välfinansierade anti-gender-rörelser växer globalt. Det är organisationer och stater som aktivt motarbetar sexualundervisning, preventivmedel och aborträtt. På många håll har särskilt hbtqi-personer blivit måltavlor. Just därför behöver länder som Sverige och andra likasinnade kliva fram när andra länder backar.

Fru talman! Den här veckan samlas världens länder i FN:s kvinnokommission, och längre fram i vår är det dags för FN:s befolkningskommission.

Vi som ingår i de nordiska parlamentens SRHR-nätverk har uppmanat våra regeringar att stå upp för jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter och att i FN motsätta sig alla försök att urvattna dessa rättigheter i internationella överenskommelser.

När motståndet är organiserat på ett sätt som hade varit otänkbart för bara några år sedan måste försvaret av rättigheter vara organiserat, starkt och framåtlutat.

Och i den pågående processen för reformer av FN-systemet måste Sverige och de nordiska länderna vara tydliga: Mandatet för UNFPA, FN:s befolkningsfond, som har det viktigaste SRHR-mandatet i FN-systemet, får inte försvagas. Det finns en risk för att det gör det om inte Sverige och andra medlemsländer agerar och höjer sina röster i den här processen.

UNFPA:s arbete är avgörande för global tillgång till preventivmedel, mödravård, sexualupplysning och skydd mot könsbaserat våld – för flickor, för kvinnor, för hbtqi-personer och för ungdomar.

Fru talman! Den globala utvecklingen står just nu och väger. Vi vet att investeringar i hälsa fungerar. Vi vet att arbetet mot könsstympning, barnäktenskap och mödradödlighet ger resultat. Men vi vet också att framstegen inte kan tas för givna, och vi vill förstås att förbättringar ska kunna ske ännu snabbare.

Om finansieringen fortsätter att minska, som under de senaste åren, riskerar de framsteg vi har sett att stanna av trots att vi i dag har mer kunskap än någonsin om vilka insatser som faktiskt fungerar och som kan förhindra att smittsamma sjukdomar sprids och förhindra mänskligt lidande.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att utvecklingen behöver vändas. Den nedåtgående trenden för SRHR-biståndet måste brytas.

Sverige ska vara en stark röst för global hälsa, stärka forskningen och öka kärnstödet till organisationer som arbetar med global hälsa och flickors och kvinnors rättigheter. Vi behöver också stå kvar i de länder där behoven är som störst – inte lämna dem just när situationen har blivit ännu svårare.

Det här är viktigt inte bara för att det är moraliskt rätt utan också för att global hälsosäkerhet gör oss alla tryggare.

Vi socialdemokrater står förstås bakom alla våra reservationer i det här betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall bara till reservation 1.

(Applåder)

Annika Hirvonen och Tony Haddou har begärt att frågan om huruvida motionen ska få väckas ska prövas av kammaren. Kammaren har då att besluta om motionen ska läggas till handlingarna eller om frågan ska hänskjutas till konstitutionsutskottet för prövning. Beslut om huruvida händelsemotionen ska läggas till handlingarna eller om frågan ska hänskjutas till konstitutionsutskottet för avgörande kommer att fattas i samband med voteringen senare i dag klockan 16.00.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande 2025/26:UU8, som vi debatterar här i dag.

Fru talman! Ett av regeringens prioriterade områden i reformagendan för svenskt bistånd är satsningar för ökad jämställdhet och stöd för SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, för flickor och kvinnor.

Sveriges stöd kanaliseras via UD och Sida. År 2025 beslutade regeringen att avsätta 4,3 miljarder kronor till en femårig strategi för perioden 2025–2029 för global hälsa och satsningar på SRHR.

Strategin syftar till att stärka hälsa och rättigheter för flickor och kvinnor. Stödet riktas till multilaterala, regionala och lokala partner och ska bidra till långsiktiga förbättringar genom insatser som ökar tillgången till vård, stärker rättigheter och motverkar diskriminering.

Genom Sida stöder Sverige arbetet för att stärka SRHR, bland annat genom att minska mödradödlighet och oplanerade graviditeter men också genom utbildning och insatser för att man i länder själv ska kunna utbilda och stärka stödet för flickor och kvinnor.

Jag är väldigt glad över att WASH, som står för vatten, sanitet och hygien, lyfts fram i betänkandet, vilket nämndes i talarstolen. Utan den delen är det väldigt svårt att jobba för att hälso- och mödravård ska fungera.

Ett exempel på detta fick jag själv insyn i på ett studiebesök med Unicef i Uganda nyligen. Vi besökte små byar där hälsovården hjälpte många ofta väldigt unga mödrar och kvinnor i deras graviditet men också med utbildning för att kunna jobba med en bättre förståelse och stöd för SRHR för flickor och kvinnor. Ett annat exempel är Wateraid. Det är den organisation som jobbar med just WASH världen över, exempelvis i Rwanda, som jag också har haft möjlighet att besöka under mandatperioden för att se hur svenskt bistånd faktiskt gör nytta.

Unicef och Wateraid är två organisationer som arbetar på plats tillsammans med lokala och regionala aktörer. De har metoder och upparbetad kunskap och erfarenhet. Svenskt bistånd gör konkret nytta där.

Fru talman! Just nu pågår FN:s 70:e kvinnokonferens i New York, där Sverige, som tidigare år, deltar med både en regeringsdelegation och en riksdagsdelegation. Jag deltog i riksdagsdelegationen 2023, och jag kan vittna om att Sveriges engagemang är starkt. Tillsammans med våra nordiska kollegor sticker vi ut och är drivande. Sverige har ett starkt renommé internationellt när det gäller jämställdhet och rättigheter för flickor och kvinnor.

Den 8 mars i år, på den internationella kvinnodagen, beslutade Sveriges regering att allokera drygt 71 miljoner kronor för verksamhet som gynnar flickor och kvinnor i Ukraina. Medlen fördelas mellan FN:s befolkningsfond, UNFPA, och FN:s organisation för jämställdhet och kvinnors egenmakt, UN Women, med fokus på humanitär verksamhet.

Vi vet att det är i krig och humanitära kriser som kvinnors och flickors utsatthet ökar som mest, och Ukraina är och förblir en prioritering för Sverige såväl utrikes- och säkerhetspolitiskt som humanitärt. Stödet bidrar bland annat till psykosocialt stöd till flickor och kvinnor i Ukraina, stärkt mödrahälsovård och skydd för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.

Exempelvis når stödet till UNFPA över 8,9 miljoner människor genom organisationens 153 gynekologiska kliniker, 27 mobila enheter för reproduktiv hälsa, 3 mobila förlossningsenheter och 104 vårdinrättningar. Det är ett konkret humanitärt stöd för kvinnor som lever med ett krig som slår hårt mot civilbefolkningen och som är inne på sitt femte år.

Fru talman! Under den moderatledda regeringen stärker Sverige arbetet för jämställdhet och frihet för flickor och kvinnor genom reformagendan för bistånd bland annat genom att verka för att stärka EU:s roll som en global, drivande aktör för ökade SRHR-insatser. Sverige kan göra mycket, men Sverige kan inte göra allt. Genom att samarbeta och driva frågorna i EU ser vi till att fler länder engagerar sig och bidrar för att fler flickor och kvinnor ska få frihet och möjlighet till vård och hälsa. Det handlar också om att stödja mänskliga rättigheter.

Sverige samarbetar också inom Norden kring jämställdhet, SRHR och hbtqi-rättigheter. Hösten 2024 antog de nordiska jämställdhetsministrarna en gemensam agenda som tydliggör Nordens ansvar och arbete för att skydda dessa rättigheter.

Sverige är även en viktig biståndsgivare till globala jämställdhetsaktörer som FN:s organisation för jämställdhet och egenmakt, UN Women, och FN:s befolkningsfond UNFPA. Sverige var förra året ordförande för UN Women och kunde bidra till UN Women på en strategisk nivå.

Sverige är också en återkommande medlem i UNFPA:s styrelse och har inlett ett nytt treårigt avtal med UNFPA för perioden 2026–2028 om 486,5 miljoner kronor per år. År 2025 uppgick UD:s stöd till UNFPA till 621,75 miljoner kronor inklusive kärnstöd, extra stöd för arbete med säkra aborter samt humanitära insatser i Ukraina, Sudan och Gaza.

Fru talman! Sverige bidrar till samordningen mellan likasinnade FN-medlemsstater för att stärka åtaganden för flickors och kvinnors fulla åtnjutande av SRHR. Utöver UD:s stöd ger Sida programstöd till UNFPA med fokus på mödrahälsovård, barnmorskeutbildning och arbete mot könsstympning. Sammanlagt uppgick Sveriges stöd till UNFPA 2024 till 1,2 miljarder kronor, vilket gjorde Sverige till organisationens femte största bilaterala givare.

Fru talman! Som jag nyss nämnde enades de nordiska jämställdhetsministrarna 2024 om gemensamma åtaganden för att stärka samarbetet kring jämställdhet och SRHR. Som ordförande i riksdagens tvärpolitiska SRHR-grupp bjöd jag i början av året in våra kollegor från de nordiska parlamentens SRHR-grupper. Det var ett mycket givande arbetsmöte och bra dialog inför kvinnokonferensen i New York men också för att se till att frågorna kontinuerligt finns högt upp på dagordningen.

Sverige fortsätter att vara ett land som tillsammans med sina nordiska grannar går i täten för att stärka jämställdhet och fri- och rättigheter för flickor och kvinnor både här hemma och runt om i världen.

I detta sammanhang och med anledning av läget i vår omvärld vill jag avslutningsvis uppmärksamma flickor och kvinnor i Iran. Vi ser er! Vi ser er styrka och ert mod, och vi står vid er och det iranska folkets sida. Ni ger hopp till miljontals andra flickor och kvinnor världen över och visar att förändring kan vara möjlig när längtan efter frihet är starkare än hat och förtryck.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Katarina Tolgfors, för anförandet!

Jag vet att ledamoten tycker att jämställdhetsfrågor är viktiga, men tyvärr syns det inte i regeringens budget. Tvärtom ser vi snarare hur regeringen skär ned på stödet till kvinnor och flickor och SRHR. Det här är allvarligt när vi ser hur just kvinnor, flickor och hbtqi-personer står inför en historisk backlash.

Krig, konflikter och fattigdom slår hårdast mot kvinnor, men i stället för att öka stödet till utsatta kvinnor och flickor lämnar den svenska regeringen flera strategier i de fattigaste och mest utsatta länderna i Afrika och Asien.

När resurserna minskar ökar risken för sexuellt våld och minskad tillgång till skydd. Många lokala kvinnorättsorganisationer som är beroende av svenskt stöd tvingas pausa eller lägga ned sin verksamhet, vilket innebär att kvinnor förlorar stöd och skydd.

Minskade satsningar på SRHR-området innebär en ökad risk för osäkra aborter och försämrad mödrahälsovård.

När stödet till jordbrukskooperativ och kvinnors ekonomiska egenmakt minskar begränsas kvinnors möjligheter, självständighet och ekonomiska oberoende.

När Sverige drar ned på stödet till både UN Women, UNFPA och Unaids samt avslutar bilaterala strategier i länder som Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe med flera och stänger flera ambassader minskar närvaron och inflytandet i jämställdhetsfrågorna. Viktigt arbete och viktiga erfarenheter och kompetens som byggts upp under decennier riskerar att gå förlorade, och jämställdhetsarbete samt arbete för SRHR riskerar att rullas tillbaka.

Varför överger ni de mest utsatta och fattigaste kvinnorna i världen på detta sätt?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Johnsson Fornarve för frågan. Vi har ju tillsammans varit på ett antal studiebesök ute i världen och sett hur svenskt bistånd verkar.

För regeringen, mitt parti och mig som ledamot med ansvar för dessa frågor är det här en av många gånger vi debatterar detta att mer pengar inte alltid betyder att insatserna blir som mest effektiva. Det är dock tydligt att av alla strategier som finns i biståndsreformagendan är stödet till SRHR och flickors och kvinnors rättigheter en av huvudstrategierna.

Vi gör viktiga prioriteringar som är svåra men nödvändiga eftersom biståndet inte är oändligt. Vi måste prioritera, och här är det tydligt att regeringen prioriterar Ukraina. Men Sverige är också fortsatt en av världens största bidragsgivare när det gäller humanitärt stöd och bistånd.

Fru talman! Det är klart att resurserna spelar roll och att det spelar roll när vi överger de absolut fattigaste länderna i världen. Det är framför allt flickor och kvinnor som drabbas hårdast när vi lämnar strategierna i dessa länder.

Ett tydligt exempel där det indragna stödet kommer att få negativa konsekvenser är Liberia. Det är ett land som har haft en mycket positiv utveckling. Den svenska regeringens beslut att fasa ut det långsiktiga utvecklingssamarbetet innebär att riktade insatser för jämställdhet och kvinnors rättigheter, som tidigare var centrala i den svenska strategin, riskerar att försvinna. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter och fredsbyggande i Liberia varnar för att detta hotar freden och rättigheterna i landet. Tidigare har Sverige bland annat stöttat UN Womens arbete i landet.

Ett annat exempel är Zimbabwe där samarbete med kvinnofacken och textilindustrin, som arbetar för säkra arbetsplatser, hotas när biståndet dras tillbaka. Lokala röster i Zimbabwe beskriver situationen som desperat och menar att det svenska beslutet att lämna landet innebär att hoppet försvinner för många, särskilt de mest utsatta.

I Moçambique har stödet i huvudsak gått till SRHR och arbetet med säkra aborter men även till att stödja kvinnors deltagande i samhället och möjlighet till egen försörjning.

Allt detta arbete är nu hotat, och jag har svårt att förstå hur man kan överge de här absolut mest utsatta kvinnorna i världen.

Fru talman! Vi skulle nog allihop önska att vi hade en jättestor påse med pengar att dela ut.

Självklart påverkar biståndet länder. Ledamoten tar Liberia som exempel. Där är utvecklingen positiv, och det är ju så biståndet ska verka. Svenskt bistånd ska användas där det bäst behövs, och målet är givetvis att länder ska klara sig själva, ta befolkningen ur fattigdom och ha en politik för att stödja flickor och kvinnor.

Sverige kan göra mycket, men andra länder måste också göra mer. Som jag nämnde i mitt anförande jobbar Sverige därför mycket inom EU för att stötta flickor och kvinnor, för att SRHR ska stå på dagordningen och för att fler flickor och kvinnor ska få tillgång till mödra- och hälsovård samt utbildning.

Sverige är som sagt fortfarande en av de största givarna, men det handlar ibland inte om kvantitet utan om kvalitet. Regeringen har valt att prioritera i sin reformagenda, och det är ett ansvarsfullt sätt att hantera skattemedel och biståndspengar på.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Katarina Tolgfors för hennes genuina engagemang för kvinnors och framför allt flickors rättigheter.

EU är världens största biståndsgivare, och just nu planerar man inför nästa långtidsbudget, som ska räcka ända fram till 2035. En fråga som civilsamhället i Europa driver är att EU ska öronmärka 10 procent av sin biståndspott till just jämställdhet och SRHR.

Jag har hört att den svenska regeringen inte driver denna fråga. Jag hoppas att det är fel, men hur ser det egentligen ut? Är detta en fråga som den svenska regeringen skulle kunna tänka sig att driva?

Fru talman! Som jag nämnde jobbar Sverige aktivt inom EU även med dessa frågor. Förra året var jag själv utsänd av utrikesutskottet för att delta i EU:s utvecklingskommitté och rapporterade sedan tillbaka till utskottet.

Min bild är att Sverige jobbar aktivt på alla fronter, även när det gäller biståndsfrågorna. USA har ju dragit tillbaka mycket av sitt bistånd, inte minst till flickor och kvinnor, och då måste vi se vad vi kan göra mer. Men Sverige kan inte ensamt kompensera för detta bortfall. Sverige är inte heller ensamt om att dra tillbaka och minska på biståndet.

Jag är dock övertygad om att regeringen jobbar med bland annat dessa frågor för att det ska bli bästa möjliga utfall. Det är ett prioriterat område för Sverige, och vi driver på i dessa frågor även i EU.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Det gläder mig att höra att detta är en fråga som regeringen prioriterar, i synnerhet i koppling till EU-biståndet. Jag vill därför verkligen vädja till regeringen att lyssna till civilsamhällets krav på 10 procent. Även om man ska vara flexibel är 10 procent till jämställdhet och SRHR inte mycket av den stora biståndskakan. Detta kan även kombineras med exempelvis Ukrainastöd och andra prioriterade områden.

Min vädjan och önskan är alltså att den svenska regeringen står upp för detta 10-procentsmål i EU:s långtidsbudget.

Fru talman! När oppositionen debatterar bistånd handlar det ofta om exakta siffror och mer sällan om innehåll och vad man vill uppnå.

Jag delar ledamoten Lasses förhoppning att EU ska komma fram till ett mål och en budget där SRHR och flickors och kvinnors rättigheter prioriteras på bästa möjliga sätt. Jag kan inte stå här och säga en exakt nivå eller summa, men Sverige driver på i dessa frågor. Det gör vår utrikesminister, vår bistånds- och utrikeshandelsminister och vår EU-minister i olika sammanhang.

En majoritet av länderna måste ju ställa sig bakom detta, och här spelar Sverige en viktig roll. Både i parlamentariska sammanhang, där vi båda figurerar, och i andra sammanhang har Sverige möjlighet att driva på, och det gör Sverige.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet och engagemanget i SRHR-frågorna.

Moderaterna och regeringen säger att SRHR är ett prioriterat område i den svenska biståndspolitiken. Men när vi nu gör ett bokslut över denna mandatperiod ser vi, inte minst i Utrikesdepartementet siffror, att det totala stödet i rena kronor till SRHR inom biståndet minskar. Samtidigt är utvecklingen i världen minst sagt katastrofal.

Hur går regeringens prioritering av SRHR ihop med regeringens politik, som innebär minskat stöd i rena kronor när behoven ökar?

Fru talman! Tack, ledamoten Wickman, för frågan!

Återigen: Jag tror inte att man ska stirra sig blind på siffror. Ja, Sverige drar ned på det totala biståndet. Så är det, och det är en inriktning som vi har mandat för och som vi har gått till val på.

Samtidigt ser vi att man i det läge som råder i världen, där behoven ökar och där det skett en tillbakagång på många områden, inte minst när det gäller stödet till flickor och kvinnor, måste vara innovativ och hitta nya vägar, nya samarbeten och nya lösningar.

Det går inte att alltid bara säga att vi ska kasta in mer pengar i olika projekt, utan det viktiga nu är att vi i Sverige arbetar tillsammans med andra men också själva. I reformagendan för biståndet kan man se att det sker prioriteringar för att de biståndspengar vi satsar på olika projekt och kanaliserar genom Sida och olika organisationer ska få största möjliga genomslag.

Vi kan inte finnas i vartenda land även om vi ser att behovet är jättestort. Här måste vi jobba mer tillsammans med andra, och andra länder måste också kliva fram. Det är något som Sverige driver på för.

Ledamoten Wickman och jag ingår till exempel i den parlamentariska SRHR-gruppen, där vi alldeles nyligen träffade våra nordiska kollegor. Tillsammans går vi i bräschen för de här frågorna i ett internationellt sammanhang, och det ska vi fortsätta att göra. Men fler måste också engagera sig i dessa frågor. Fler länder måste kliva fram och göra mer.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Ledamoten säger att vi inte ska stirra oss blinda på siffror. Jag noterade att ledamoten i sitt anförande också sa att Sverige inte kan göra allt, men det är det ju heller ingen som har påstått. Däremot undrar jag: Är det verkligen rätt att vi backar? Resurserna i faktiska kronor minskar ju till och med inom de biståndsområden som regeringen säger är prioriterade.

Utifrån att man nu drar sig ur flera länder som nämnts i debatten, till exempel Moçambique och Afghanistan, där den största delen av biståndet gick till just SRHR, undrar jag: Tycker ledamoten verkligen att det är en bra utveckling? Jag undrar också hur ledamoten ser till exempel på att regeringen skulle kunna ge ett uppdrag till Sida att se hur man med andra biståndsstrategier kan rädda det som räddas kan och försöka täcka upp, åtminstone i de SRHR-projekt i olika länder som ser till att flickor och kvinnor får tillgång till sexualupplysning, preventivmedel och fri och säker abort.

Någonstans handlar det om vad man gör när världen förändras. Sverige och Norden gör mycket tillsammans. Att vi är en viktig givare på det här området är vi överens om, men just därför vill jag hävda att vi behöver kliva fram ännu mer när vi ser den katastrofala utvecklingen.

Vi har ett moraliskt ansvar, och vi har också mycket goda kunskaper och erfarenheter på det här området.

Fru talman! Jag är stolt över att vår regering har SRHR och flickors och kvinnors rättigheter väldigt högt upp på den biståndspolitiska agendan. Ja, vi drar ned i vissa länder, men vi satsar också mer i andra länder.

Jag ska ta Afghanistan som ett exempel. Det är inte så att Sverige helt har dragit sig ur Afghanistan. Ledamoten Wickmans kollega – ledamoten Alexandra Völker – och jag satt i den parlamentariska utredning som utvärderade Sveriges 20 år i Afghanistan. I kommittén och i den utredning som vi lade fram för utrikesministern för två år sedan var vi i stort helt överens om att stödet till Afghanistan under rådande förhållanden och under talibanregimen måste minska. Däremot finns Sverige fortfarande kvar av just de skäl som ledamoten nämnde.

År 2025 uppgick Sveriges humanitära stöd till Afghanistan till över 240 miljoner kronor. Det kanaliseras främst via internationella organisationer, till exempel World Food Programme, Unicef, UN Women och UNHCR. Vi stöder också de civilsamhällesorganisationer som kan finnas på plats. Sverige har tyvärr inte kunnat vara i Afghanistan, men jag hörde nu senast för två veckor sedan att det börjar ljusna och att Svenska Afghanistankommittén ser att det finns möjligheter att börja verka på plats igen.

Sverige stöder även ett land som Afghanistan genom multilateralt stöd, EU:s biståndsprogram för Afghanistan, Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken. Sverige backar alltså inte totalt från till exempel Afghanistan och flickors och kvinnors behov. Det har skett en enorm tillbakagång för flickors och kvinnors frihet i Afghanistan, men Sverige finns fortfarande med.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 2.

Vänsterpartiet beklagar starkt att regeringen har övergett den feministiska utrikespolitiken. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller jämställdhet, och att plötsligt ändra riktning är ett slag mot flickor och kvinnor världen över.

Den feministiska utrikespolitiken var inte bara en etikett, utan den hade tydlig effekt. Det visar bland annat undersökningen av Expertgruppen för biståndsanalys, EBA. Den visar att arbetet för jämställdhet intensifierades under den feministiska utrikespolitiken samt att den feministiska utrikespolitiken stärkte Sveriges internationella ledarskap i jämställdhetsfrågor. Fler länder börjar ta efter det svenska exemplet. Nu rullas det arbetet tillbaka av regeringen och Sverigedemokraterna.

Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en stor orsak till fattigdom, och kvinnor – som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen – saknar ofta de mest basala rättigheterna.

Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar till att förbättra den enskilda kvinnans ställning, främjar jämställdhet i stort och bidrar dessutom till hela samhällets utveckling.

Samtidigt är det viktigt att understryka att kvinnor världen över i högsta grad själva är aktörer. Det är därför avgörande att det är kvinnor i fattiga länder som sätter dagordningen för arbetet med jämställdhet i utvecklingspolitiken och att Sverige verkar för att kvinnor ska finnas representerade och inkluderade i alla former av beslutsprocesser. Jämställdhet är inte bara en mänsklig rättighet utan en förutsättning för hållbar utveckling.

Kvinnors deltagande ska inte vara villkorat eller tillfälligt. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor kan delta aktivt på alla samhällsnivåer. Genusperspektivet ska genomsyra alla områden, oavsett om det handlar om infrastruktursatsningar, handelsavtal eller vapenexport. Arbetet ska vara målstyrt och möjligt att utvärdera och följa upp.

Jämställdhet ska inte vara en separat och avgränsad strategi i utvecklingssamarbetet. Vänsterpartiet vill se integrerade jämställdhetsstrategier som genomsyrar hela utvecklingspolitiken, och självklart borde den feministiska utrikespolitiken återinföras.

Kvinnor och flickor runt om i världen möter just nu en historisk backlash när det gäller deras sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa. Politiskt stöd och ekonomiska resurser minskar i takt med att friheten begränsas och röster tystas bland kvinnor och flickor och bland människor med olika sexuell läggning, könsidentitet och uttryck. Ett tydligt exempel är den stora neddragningen av det amerikanska biståndet, som drabbar flickor, kvinnor och hbtqi-personer särskilt hårt.

Att få bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet är en grundläggande mänsklig rättighet, men det är en rättighet som kränks och inskränks i många länder. Bristande tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård och starka begränsningar i aborträtten är centrala hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Tillgång till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga. Att säkra tillgången till rent vatten, sanitet och hygien, WASH, är avgörande för att kunna rädda liv världen över. Det också viktigt för att säkra flickors skolgång, kvinnors hälsa och barns överlevnad. Årligen dör över 1 miljon mödrar och nyfödda barn på grund av infektioner som är direkt kopplade till brist på rent vatten, sanitet och hygien i samband med förlossningar. Det visar en rapport från Wateraid.

Ett område med växande utmaningar för SRHR är humanitära kriser. Mödradödlighet, barnäktenskap och sexualiserat våld ökar till följd av väpnade konflikter. Det är även viktigt att undanröja de hinder som utestänger vissa grupper från SRHR-insatser. Det kan handla om grupper som kvinnor och flickor på landsbygden, hbtqi-personer, etniska minoriteter och urbefolkningsgrupper, barn och unga, äldre funktionsvarierade och människor på flykt.

Ett av de mest brutala uttrycken för den globala könsmaktsordningen och våldet mot flickor och kvinnor är kvinnlig könsstympning. Trots att många länder förbjudit kvinnlig könsstympning förekommer det alltför ofta i ett flertal länder. Enligt Unicef utsätts uppskattningsvis 3 miljoner flickor för könsstympning varje år, och över 230 miljoner flickor och kvinnor lever i dag med konsekvenser av könsstympning. Bistånd kan bidra till att öka kunskapen om kvinnlig könsstympning och få ett slut på denna brutala verksamhet, som innebär ett enormt lidande för kvinnor och flickor som drabbas.

Regeringen lämnade den feministiska utrikespolitiken men betonar att jämställdhet är ett kärnvärde, vilket är svårt att ta på allvar när vi ser hur biståndet och jämställdheten minskar. I den nuvarande strategin sänks anslaget med 240 miljoner kronor jämfört med föregående strategiperiod. Jämställdhetsintegreringen i Sidafinansierat bistånd var 2024 nere på den lägsta nivå som uppmätts för svenskt bistånd sedan OECD-Dacs mätningar av jämställdhet påbörjades. Stödet till kvinnoorganisationer minskar också, liksom stödet till de FN-organisationer som jobbar med jämställdhet och SRHR: UN Women, UNFPA och Unaids.

I Agenda 2030 har världens länder bekräftat att alla människor ska ha tillgång till SRHR till 2030. För att det ska bli möjligt krävs att frågan om SRHR kommer högre upp på dagordningen.

Vänsterpartiet menar att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt 10 procent öronmärkas för SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige steppa upp och agera motvikt. Tyvärr ser vi inte det i dag – tvärtom.

Vi menar att Sverige ska vara en tydlig röst för SRHR och särskilt för abort, sexualundervisning och hbtq-personers rättigheter i FN och andra internationella sammanhang. Sverige måste återigen ta på sig ledartröjan och återigen bli ett föregångsland när det gäller kvinnors och flickors och hbtqi-personers rättigheter samt den självklara rätten till SRHR. Stödet till FN-organ som UN Women, UNFPA och Unaids måste stärkas, inte minskas.

Fru talman! I söndags firade vi den internationella kvinnodagen. Tillsammans med nordiska kollegor som också arbetar med SRHR-frågor undertecknade jag en artikel som understryker vikten av att våra nordiska länder fortsätter att samarbeta omkring dessa frågor och utvecklar det samarbetet med tanke på hur mycket i omvärlden som just nu går åt fel håll.

Ett sådant stärkt samarbete kan ha avgörande betydelse – inte minst i FN:s kvinnokommission, som just har lyckats förhandla fram ett dokument som mottogs med jubel i går. För två år sedan var jag själv med där och kunde bevittna hur välorganiserade de krafter är som utmanar och försöker inskränka de sexuella och reproduktiva rättigheterna och jämställdheten. Därför behöver vi också vara välorganiserade.

Men vad handlar då SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, om? I stora delar av världen är kanske det främsta fokuset att kunna ge trygg mödra- och förlossningsvård och eftervård.

Sydsudan är det land där mödradödligheten var allra störst under perioden 2022–2024 med runt 1 220 dödsfall per 100 000 födslar. Det är 1,22 procent. Man kan jämföra det med våra europeiska länder, där det i de bästa länderna bara är 1–2 mödrar per 100 000, det vill säga 0,1–0,2 promille, som avlider i samband med förlossning eller den närmaste tiden efter.

När en mamma dör är det en katastrof. I många utvecklingsländer är mamman, modersmjölken och moderliga omsorger garanten för att ett barn ska överleva sina första fem år. Om en mamma dör dör oftast inte bara det nyfödda barnet, utan även äldre syskon som mist sin mor löper kraftigt förhöjd risk att inte överleva sin femårsdag. Det får alltså mycket allvarliga konsekvenser för hela familjen om mamman dör. Det är därför en strategiskt viktig insats att förbättra mödra- och förlossningsvården.

På de två sjukhus i Tanzania där jag har jobbat finns förstås både mödra- och förlossningsvård och barnhälsovård på sjukhuset. I stora stycken liknar vården den som många av oss har upplevt. Dessutom åker man ut till kringliggande byar och undersöker blivande mödrar för att kontrollera att allt utvecklas normalt och för att fånga upp de fall där det kan bli en riskfylld förlossning. För de kvinnorna har det byggts upp ett mödrahem intill sjukhuset så att de ska ha nära till sjukhuset när förlossningen närmar sig – ett väldigt praktiskt exempel på svenskt bistånd.

Även hälsoundervisning är viktig för att få till stånd förändringar och förbättra hälsa och överlevnad. Mammor som ammar sina barn blir till exempel inte lika snabbt gravida igen, vilket ger mamman tid att återhämta krafterna samtidigt som barnet hinner växa till sig och bli mindre sårbart när ett yngre syskon tar över bröstmjölken, som kan vara den enda proteinkällan i den torftiga kost som kan vara vanlig på den afrikanska landsbygden.

Ett effektivt sätt att ge kvinnan chans att återhämta sig mellan födslar är preventivmedel. Men även här kan man stöta på patrull. I många länder är det förbjudet att använda preventivmedel, åtminstone om inte maken har godkänt det. Att ge preventivmedel till ogifta unga tjejer kan vara en brottslig handling. Den typen av restriktioner ökar dessvärre. Det gör även trycket mot hbtqi-personer, där flera länder har infört dödsstraff.

Det jag här har räknat upp är några av skälen till att det är så viktigt att Sverige samarbetar med likasinnade länder och får beslutsfattare i andra länder att förstå att de gör sina invånare en stor tjänst om de tillåter preventivmedel och sex- och samlevnadsundervisning.

Fru talman! Sverige har en lång historia av att stödja SRHR, och det är en prioritering som den nuvarande regeringen oförtrutet håller i. Det framgår också av betänkandet. Totalt är Sverige en av världens fem främsta givare av bistånd. SRHR är en av de tematiska prioriteringarna och finns också med som ett prioriterat område inom anslaget för global hälsa.

En aspekt av SRHR är kopplad till en annan förkortning som har nämnts här under debatten: WASH, vatten, sanitet och hygien.

För precis ett år sedan gjorde jag en studieresa till Bangladesh tillsammans med ledamoten Janine Alm Ericson. Vi tittade då på hur svenskt bistånd arbetar med dessa frågor i ett av världens mest tätbefolkade länder, som också är det land som är mest utsatt för klimatförändringar.

En helt naturlig del av en kvinnas liv är menstruationerna, men i många delar av världen är det tabu att tala om det. Därför kommer blödningen som en total överraskning för många flickor.

I Bangladeshs deltaområde fanns en tradition att en flicka som fick sin första mens stängdes in i ett mörkt skjul och hölls isolerad där under en vecka, i stort sett utan mat. Hon betraktades som oren och fick inte vara tillsammans med resten av familjen. Det här var förstås en väldigt skräckfylld upplevelse för flickorna, som inte visste hur de skulle hantera blödningen. De använde gamla tygtrasor som de stoppade i trosorna och inte bytte på hela dagarna, med bakterietillväxt och risk för infektioner som följd. Många flickor togs ur skolan och giftes bort efter att de hade fått sin första mens.

Genom Wateraids försorg tog man initiativ till ett förändringsarbete. Med undervisning i skolorna och till familjerna lyckades man vända skammen och orenhetsstämpeln till en stolthet över att kroppen fungerar som den ska och förbereder sig för att man så småningom ska kunna bli mamma. Man har utvecklat en app där man kan lägga in sin menscykel i kalendern och på så sätt vara beredd och ha mensskydd med sig till skolan när det är dags. Man har också utrustat skolorna med fina toaletter med renat regnvatten så att flickorna kan sköta hygienen.

Det var en ren fröjd att se ungdomarna och höra dem berätta. Tabut var helt borta, och även killarna engagerade sig. En kille visade stolt upp att han nu kunde hjälpa både sina systrar och sin mamma så att de inte skulle behöva bli överrumplade av att få mens när de minst anade det.

Fru talman! En annan del av SRHR-arbetet riktar sig mot kvinnlig könsstympning, som är en både plågsam och skadlig sedvänja i delar av Afrika och Mellanöstern. Förra året besökte en annan grupp riksdagsledamöter en massajby i Kenya. Några av de ledamöter som är närvarande här i rummet i dag var med även då. PMU bedriver där ett framgångsrikt arbete för att få stopp på sedvänjan.

Vi träffade en grupp före detta omskärerskor som alla varit med om att flickor förblött eller dött i infektioner efter omskärelsen. När PMU:s projektledare kunde visa att sedvänjan varken hade stöd i kristendomen, islam eller hos massajernas gudar kunde ett förändringsarbete börja, där både ungdomar och vuxna var delaktiga. I det här området hade 80 procent slutat med könsstympning.

Fru talman! Med dessa praktiska exempel på vad regeringens arbete med SRHR-frågor kan mynna ut i vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill återigen rikta ett stort tack till ledamoten för ett genuint engagemang i de här oerhört viktiga frågorna. Tack också för inlägget!

Jag är väldigt glad över att kunna konstatera att regeringen stödde och drev på för det oerhört viktiga initiativ som föreningen My Voice, My Choice drev i Europa och som handlade om rätten till abort. Det vill jag ha sagt. Vi hörde också tidigare i dag att regeringen driver på för SRHR-arbetet när det gäller just EU:s bistånd.

Jag vill ändå ställa en fråga till Gudrun Brunegård som handlar just om EU:s bistånd, som ju är det största biståndet i världen. Jag undrar om det är så att Kristdemokraterna inom regeringen driver på för att säkra att en del av EU:s bistånd går just till SRHR och jämställdhetsarbete inom biståndet så att minst 10 eller 15 procent, eller en mindre summa – det får gärna vara mer – går till det.

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för erkännandet för det engagemang som vi delar och för den här viktiga frågan!

Från Kristdemokraternas sida agerar vi precis som ledamoten säger genom regeringen. I regeringen har vi kommit överens om en reformagenda. Det vi har drivit på för är att de prioriteringar som finns i den svenska reformagendan ska återspeglas i den politik vi driver i EU.

Precis som ledamoten säger är EU:s budget för bistånd gigantiskt mycket större än vad Sveriges är. Vi kan alltså få en fantastisk utväxling genom att få gehör för de prioriteringar som vi redan har gjort – och vi har också fått gehör för det. Däremot går det, precis som ledamoten Tolgfors sa här tidigare, lite för långt mot detaljstyrning att säga att en exakt procentnivå ska gälla för ett visst område.

Vi har angivit vilka tematiska prioriteringar vi vill ha. Där är kvinnors och flickors rätt till egenmakt och rätt till sin kropp samt SRHR-frågor prioriterade frågor, och dessa driver vi. Däremot driver vi inte en exakt procentnivå.

Fru talman! Jag känner igen att man som styrande politiker inte gärna vill säga en exakt summa, för det kan bli fel. Just när det handlar om EU och när det är ett så stort sammanhang – med 27 medlemmar – och man verkligen ska försöka tydliggöra detta kan det dock ändå finnas en poäng med att åtminstone säkra en någorlunda bestämd andel. Det gäller särskilt i den här frågan, där vi ser att det backar så mycket.

Ledamoten sa att det här är någonting som man har kommit överens om i reformagendan och att det är en fråga man driver på för, men det är just under de här veckorna man spikar fördelningen i EU:s biståndsbudget och hur den ska se ut det närmaste decenniet.

Jag vill återigen fråga: Driver ni på lite extra just nu för den här frågan i samband med EU:s långtidsbudget? Kan det inte finnas en vits med att åtminstone ha något slags riktning gällande hur stor andel som åtminstone ska säkras till detta? Sedan kan det ju alltid vara mer.

Fru talman! Nu satt ju inte ledamoten Lasses i riksdagen förra mandatperioden, när Centern fanns med i ett regeringsunderlag. Hon delar därför kanske inte de erfarenheter vi nu har av hur riskabelt det kan vara att ange en exakt procentsats eller nivå. I förhandlingar är det nämligen ett givande och tagande.

Precis som ledamoten antyder kan man bli ifrågasatt om man anger en nivå och sedan inte uppnår exakt den nivån utan landar strax under, eller för den delen strax över. Det är ett av skälen till att jag inte vill säga att vi ska avsätta precis 10 procent, även om det hade varit behjärtansvärt på ett sätt, men 5 procent är också mycket, och 9,5 procent är också mycket.

Det är inriktningen som är det viktiga, och där är SRHR-frågorna en av de prioriterade frågorna.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för ett bra anförande! Kristdemokraterna talar ofta om vikten av kvinnors hälsa globalt, och jag vet att Gudrun har ett personligt engagemang. Hon har tidigare gjort en insats med sitt eget arbete, och som nämndes här har vi varit på många resor där vi har sett vilken förändring Sveriges arbete verkligen kan innebära i praktiken.

Samtidigt är det just de verksamheter som arbetar med mödravård, preventivmedel, WASH, arbete mot kvinnlig omskärelse samt sexualupplysning som drabbas när stödet till SRHR minskar. När USA nu drar tillbaka sitt stöd till de här verksamheterna blir också behovet större än någonsin. Samtidigt minskar Sverige sitt stöd.

Jag skulle vilja fråga Gudrun Brunegård varför regeringen väljer att inte stärka Sveriges arbete för kvinnors hälsa i den här situationen.

Fru talman! Jag tackar Janine Alm Ericson för alla de goda erfarenheter vi har fått tillsammans när vi har studerat svenskt bistånd och för den här frågan, som är jätteviktig. Som ledamoten vet av egen erfarenhet från den tidigare mandatperioden när Miljöpartiet satt i regeringsställning är det hela tiden förhandlingar, och man uppnår inte alltid exakt allt man hade velat. Det är väl känt att Kristdemokraterna vill ha en enprocentsnivå. Vi har inte riktigt nått upp till det resultatet, men däremot har vi bibehållit ett världsledande bistånd. Sverige ligger fortfarande över den nivå som FN har angett som rekommenderat riktmärke.

Vi har dessutom infört exempelvis att pengarna betalas tillbaka till biståndet när avräkningar görs för förväntat mottagande av flyktingar i Sverige och mottagandet inte har uppnått den nivån. Dels har vi satt ett tak, dels utvärderar man föregående år, och ser man att mottagandet inte har motsvarat detta betalas pengarna tillbaka. Sammantaget landar vi på ungefär den nivå som biståndet låg på under 2022, efter Socialdemokraternas avräkningar under den våren.

På det viset har vi alltså lyckats väldigt väl. Däremot har vi nu fått göra stora förändringar i och med det krig som pågår i Ukraina och som kräver väldigt stora insatser. Vi ska inte glömma bort att en stor del av det bistånd som nu ges till Ukraina också omfattar SRHR. Det handlar om kvinnors och flickors hälsovård och sjukvård. Det handlar också om psykosocialt stöd efter övergrepp och sådana saker.

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för svaret.

Ja, Sverige har fortfarande ett starkt bistånd, men det sjunker i alltför snabb takt. Sverige ses inte heller längre som en föregångare; vår röst har tystnat betydligt i det här.

Den överenskommelse om avräkningarna som Kristdemokraterna fick igenom var väldigt bra. Vi i Miljöpartiet håller med om att det självklart är ett systemfel när man kan göra stora avräkningar och svenska kommuner riskerar att bli den största mottagaren av svenskt bistånd.

När det kommer till biståndet till Ukraina är vi överens om den politiken i den här kammaren, och vi kommer även att debattera en extra ändringsbudget om stöd till Ukraina alldeles strax. Vi måste dock ändå konstatera att jämställdhetskomponenten sjunker även i det biståndet. Det pratade jag med biståndsministern om för några veckor sedan.

Mycket kan man säga om biståndet i stort och om de sänkta nivåerna, men just nu är det SRHR-delen vi pratar om. Regeringen har lagt mer pengar i sin nya SRHR-strategi – men man betalar ju inte ut dem. Det är därför vi ser att det har sjunkit och att ambitionerna där är bristande.

Jag hör dock vad Gudrun Brunegård säger och känner som sagt till hennes engagemang i frågan, så jag vill bara avsluta med att säga att jag hejar på i varje förhandling. Det är en ny vårbudgetmotion nu, och ett kvinnoforum pågår i New York. Jag hoppas att Kristdemokraterna kommer att kunna göra skillnad och få igenom mer pengar till jämställdhet och SRHR-budgeten framöver.

Fru talman! Jag tackar återigen Janine Alm Ericson för frågan, och jag tackar även för uppmuntran och stöd!

Vi har som sagt avsatt en budget där SRHR är ett prioriterat område. Tyvärr räcker minuterna sällan till för allt man vill säga här, men med tanke på de förändringar som har gjorts i och med att vi avsätter en så stor del av biståndet till Ukraina har vi verkligen tittat på det som är kvar för resten av världen, så att säga. Där är SRHR ett fredat område, och självklart ska pengarna gå till det de är avsedda för. De ska betalas ut så att kvinnor och flickor verkligen får del av dem.

Ett annat prioriterat område som var fredat i förhandlingarna är stödet till civilsamhällesorganisationerna, som är helt intakt. Detsamma gäller demokratimiljarden och den budget som går under namnet migrationsstrategin och som ibland blir ifrågasatt. Den handlar om att ge säkra och trygga flyktvägar samt möjligheter för flyktingar att få skydd och drägliga levnadsförhållanden i flyktingläger och så vidare. En del av det går också till frivillig återvandring, det vill säga att man ska kunna återvända, och till att man ska kunna återslussas.

Dessa fyra områden är helt intakta, och där ligger SRHR som ett av de definitivt högst prioriterade områdena.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för anförandet och för engagemanget i de här frågorna!

Tyvärr ser vi i dag hur kvinnor och flickor runt om i världen möter en historisk backlash just när det gäller sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa, inte minst på grund av nedskärningen i det amerikanska biståndet. Där menar vi att Sverige måste steppa upp och i stället öka stödet till jämställdhet och SRHR. Tyvärr ser vi dock i budgeten att det minskar, och det tycker vi är allvarligt.

Jag hoppas precis som tidigare talare att Kristdemokraterna kan trycka på i regeringen för att stödet till SRHR och jämställdhet ska öka, men jag funderar egentligen på vad Kristdemokraterna tänker kring att Sverige har lämnat några av de fattigaste länderna i Afrika och Asien åt deras öde. Man har lämnat viktiga strategier, till exempel den för Tanzania, där ledamoten själv har varit engagerad och som ledamoten också pratar om.

När Sverige lämnar Tanzania, ett land som vi har varit aktiva i under decennier, förloras mycket kompetens, erfarenhet och kunskap. Mycket av det arbete vi har byggt upp riskerar också att rullas tillbaka. Särskilt hårt drabbas kvinnor och flickor, återigen, och särskilt hårt drabbas också arbetet med SRHR. UN Women visar exempelvis i en rapport att hälften av alla kvinnoorganisationer som finns lokalt i Tanzania helt enkelt riskerar att gå omkull eller inte kunna fortsätta sitt arbete. Det här är väldigt allvarligt.

Vad tänker ledamoten om att Sverige har lämnat både den viktiga strategin för Tanzania och de andra strategierna i Afrika?

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågan!

Detta är väldigt viktiga frågor. Precis som jag har sagt i tidigare debatter är det smärtsamt att göra ett avslut i områden där man har funnits med under väldigt lång period. Det går inte utan viss vånda. Men icke desto mindre: De behov som nu finns i Ukraina är så gigantiskt stora att vi som grannar inte kan blunda för det som pågår där.

När det gäller Tanzania, till exempel, har svenskt bistånd funnits där så länge Sida har funnits. Men dessförinnan hade det även funnits där i över hundra år genom civilsamhällesorganisationerna, och civilsamhällesorganisationerna fortsätter att finnas kvar med eller utan Sidas stöd. Det är inte heller så att Sida är förbjudet att betala ut stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar inom de länder som Sverige avslutar de bilaterala avtalen med, utan man kan fortsätta att arbeta både inom SRHR-strategin, inom demokratimiljarden, inom det humanitära anslaget och så vidare.

Låt oss ta Tanzania som ett exempel! Där har svenskt bistånd alltså funnits i kanske 40–50 år. På det sjukhus där jag jobbade de sista två åren, och som jag har återvänt till många gånger efter det, har man inte fått något Sidastöd alls sedan 90-talet. I stället har man fått stöd genom svenska organisationer som till exempel har haft secondhandbutiker och betalat ett litet stöd. För ett par år sedan utrustades dock sjukhuset med solceller, vilket gör att man inte längre behöver det stödet.

Fru talman! Tack för svaret, Gudrun Brunegård! Det är klart att vi ska stödja Ukraina, men vi menar att det stödet måste tas från något annat än biståndet. Vi måste helt enkelt hitta additionellt bistånd till Ukraina. Världens mest utsatta människor ska inte behöva stå tillbaka för att vi ska stödja Ukraina.

När det gäller de strategier som man nu har lämnat är det klart att det blir ett enormt bakslag för de vanliga människorna i Tanzania med flera länder. Detta uttrycks även av ledande representanter för de här länderna. Inte minst gäller det kvinnors och flickors rättigheter, SRHR och kvinnors möjligheter till egen försörjning. Till exempel är Tanzania ett oerhört fattigt land där kvinnor behöver stöd för att öka sin möjlighet till egen ekonomisk försörjning. Det här rullas nu tillbaka när stödet minskar. Det är klart att det är ett enormt bakslag för de absolut fattigaste och mest utsatta länderna, särskilt för kvinnor och flickor.

Jag hoppas att Kristdemokraterna på något sätt kan förändra detta och trycka på för att strategierna ska återupptas. Jag tror att det är svårt, men jag tycker att det är oerhört viktigt. De absolut fattigaste människorna i världen ska inte behöva betala priset för stödet till Ukraina. Vi måste försöka hitta andra medel för det.

Fru talman! Jag tackar återigen för möjligheten att utveckla de här frågorna och diskussionerna, som kräver mycket eftertanke.

Idén med biståndet är att det ska stötta människor och länder på ett sådant sätt att de så småningom klarar sig själva. Det var det jag var inne på i beskrivningen av sjukhuset som jag jobbat på. Man har under decennier gett olika typer av bistånd som bidragit till att det sjukhuset nu står på egna ben. Det behöver inte svenskt stöd längre, men vårt stöd har gett förutsättningarna.

Det är så vi behöver jobba strategiskt. Ibland har tyvärr biståndet varit sådant att man bara har gett och gett och inte haft en plan framåt för hur man ska avveckla det. I samma stund som vi börjar ge bistånd måste vi också se hur vi genom strategiska utvecklingssteg kommer att kunna avveckla det. Det är det sättet att arbeta som vi behöver bli duktigare på, tror jag, för att det inte ska behöva uppstå abrupta avbrott när någon annan katastrof händer i världen.

Så jobbar också många av FN-organisationerna. Man gör en insats under en period med hjälp av kärnstöd från Sverige, men när det uppstår en bristsituation i ett annat område flyttar man de medlen. Vi ser det inte exakt lika noga från vårt perspektiv. Men för de människor som till exempel blir av med stödet efter en jordbävning när det plötsligt uppstår en översvämningskatastrof någon annanstans är det naturligtvis lika smärtsamt. Vi behöver jobba långsiktigt för att ge de här utvecklingsmöjligheterna, och det arbetssättet håller vi på att införa.

Herr talman! 122 miljoner flickor går inte alls i skolan. 230 miljoner flickor och kvinnor är könsstympade. 696 miljoner människor saknar tillgång till rent vatten. Svindlande 1,5 miljarder människor saknar tillgång till toalett. Så här ser det ut just nu. Förmodligen kommer det att se ännu värre ut om något år, eftersom jämställdheten i världen backar, liksom stödet till SRHR.

Den 5 december meddelade regeringen att man fasar ut biståndet till Liberia och samtidigt stänger ambassaden. I debatten i Sverige gick det ett jubel bland motståndarna till bistånd, eftersom de anser att den här typen av stöd bara är slöseri med skattepengar och inte leder någonvart. En annan bild är att det svenska biståndet har bidragit till att SRHR-frågor gått från att vara helt tabu i Liberia till att nu diskuteras i medier och bland beslutsfattare.

Ett av projekten handlade om sexualundervisning på landsbygden. Med svenskt stöd hade ungdomar fått information om sina kroppar och rättigheter. Sexualundervisningen är ju en självklarhet för oss. Men ibland verkar vi glömma bort vilken skillnad den har gjort för vårt eget samhälle gällande jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter. I Liberia saknar 80 procent av de unga under 20 tillgång till sexualundervisning och preventivmedel. Det här är bara ett exempel på hur en relativt liten peng kan göra stor skillnad och hur borttagandet av samma peng gör oerhört stor skada.

Herr talman! Vi vet att ett av de effektivaste sätten att minska förtryck och lyfta människor ur fattigdom är att fokusera på flickor och kvinnor, öka jämställdheten och se till att kvinnors hälsa prioriteras, att kvinnors egenmakt ökar och att flickor får gå i skolan. När det här sker minskar fattigdomen, och demokratin främjas. Vi ser nu dock en motsatt utveckling i världen. När ett fåtal gubbar plötsligt gör anspråk på att styra hela världen minskar jämställdheten. Hbtqi-personers rättigheter backar, förtrycket ökar och fattigdomen ökar. Klimatförändringarna snabbar på processen genom migrationsströmmar och ökade konflikter, och den negativa spiralen är i full gång.

Därför är det väldigt klokt att som regeringen säga att vi måste satsa extra mycket på SRHR, som till stor del handlar just om att öka jämställdheten och hbtqi-personers rättigheter. Men bara för att man säger något blir det inte sant. Sanningen är att stödet i kronor till jämställdhet och SRHR har minskat konstant ända sedan 2018, det vill säga både under föregående regering och under den här regeringen, som säger sig prioritera dessa frågor.

En grupp som drabbas extra hårt av de här neddragningarna är hbtqi-personer. Deras rättigheter påverkas i allra högsta grad av bistånd till SRHR. Men regeringen minskar inte bara pengarna till jämställdhet och SRHR utan väljer samtidigt att lämna de mest utsatta kontexterna, vilket såklart drabbar kvinnor, flickor och hbtqi-personer extra mycket.

Mali, Burkina Faso och Liberia är länder där Sverige valt att fasa ut det långsiktiga utvecklingsbiståndet. De är alla exempel på länder där hbtqi-personers rättigheter ofinns och där kvinnors och flickors rättigheter är begränsade. I Mali könsstympas nästan nio av tio flickor. I dessa länder har Sverige bidragit till långsiktiga projekt som fram till nu väckt hopp och börjat ge resultat men som nu hotas av att Sverige drar bort sitt stöd.

Herr talman! I faktisk handling har regeringen under den här mandatperioden med stor tydlighet prioriterat tre andra områden inom det svenska biståndet.

Det första är projekt i medelinkomstländer. Ofta handlar det om att främja svenska företag och handel. Låt mig understryka att många av de här projekten är bra och viktiga. Det kan handla om projekt som minskar klimatutsläpp och främjar teknikutveckling, vilket är superbra. I en värld där vi hade haft oändligt med bistånd hade jag klappat i takt. Men i en värld där biståndet kraftigt minskar behöver vi tänka smart och samordna oss med andra biståndsgivare. Eftersom det här är ett område där en av de största potterna i EU:s bistånd finns kanske vi i Sverige i första hand – alltså inte till hundra procent – borde fokusera på andra delar av biståndet, vilka annars riskerar att bli helt utan medel.

Det andra är stödet till Ukraina, som är livsviktigt. Det är så viktigt att vi i Centerpartiet har valt att lyfta ut allt stöd till Ukraina och skapa en fond motsvarande 1 procent av bni, där såväl det civila som det militära stödet säkerställs.

Det tredje är att använda biståndet som ett instrument i migrationspolitiken – som medel för att få länder att ta emot personer som Sverige vill utvisa. Här är korruptionsrisken uppenbar, vilket vi också kan se i det fall med Somalia som just nu granskas av konstitutionsutskottet. Med andra ord: Nej, bistånd ska inte vara ett instrument för att utvisa människor.

Herr talman! EU är världens största biståndsgivare. Just nu förhandlas EU:s långtidsbudget. Det betyder att det de närmaste veckorna avgörs vilken inriktning EU:s bistånd ska ha under 2028–2035. Det betyder att vi som medlem i EU har extra stor möjlighet att vara med och påverka utvecklingen under den närmaste tioårsperioden.

Runt om i Europa sker nu en mobilisering i civilsamhället. Man kräver att 10 procent av biståndet ska öronmärkas till jämställdhet och SRHR. Givet hur effektivt jämställdhet och SRHR är för att lyfta människor ur fattigdom och förtryck borde detta vara en ”no-brainer”.

Frågan är nu: Kommer vi att kunna nå detta, och kommer Sverige att driva på för att det blir så? Tidigare i dag hörde vi att det är en prioritering för Sveriges regering. Jag hoppas och önskar att man verkligen driver på så att en tillräckligt stor andel av EU:s bistånd går till just de frågorna.

Dessvärre ser jag också att man aktivt driver på samma spår som i Sverige. Stödet till Ukraina är naturligtvis positivt, men det bör lyftas ut ur biståndet. Man använder biståndet också som migrationsverktyg för att utvisa människor.

Slutligen måste vi också tala om de effekter som USA:s slakt av världens största bistånd innebär gällande risker för hälsan för hela världen. Jag talar såklart om tillgången till vaccinationsprogram och också om tillgången till rent vatten.

Det är en fråga för alla, och det är en fråga om jämställdhet. När flickor tvingas iväg långväga för att hämta vatten kan de inte gå i skolan. När det inte finns tillgång till toaletter blir det ett säkerhetsproblem, då många flickor och kvinnor våldtas när de gör sina behov i mörkret eller måste bege sig till byns enda allmänna toalett.

När barn inte vaccineras ökar risken för infektioner och epidemier – och i förlängningen för pandemier som sprids över hela världen. Tillgång till vatten och vaccin handlar inte om välgörenhet, det handlar om allas vår säkerhet.

Jämställdhet och hbtqi-personers rättigheter handlar inte bara om rättvisa utan om att stå upp för våra demokratiska rättigheter. Att ta plats som biståndsgivare handlar inte om att vara snäll. Det handlar om inflytande och om makt. Det handlar om att inte släppa fram gubbar som Putin, Jinping och andra som gör allt för att frånta individer deras rätt att välja hur den vill leva sitt eget liv.

Naturligtvis står vi bakom de reservationer vi har, men jag vill ändå särskilt lyfta fram reservation nummer 4.

(Applåder)

Herr talman! Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, handlar i grunden om något mycket enkelt. Det är rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten till kunskap om sexualitet och reproduktion samt rätten till preventivmedel, mödravård och säker abort. Men det är också rätten att leva utan våld, tvång och diskriminering.

Man kan tycka att detta är självklart, men för kvinnor och flickor runt om i världen är de rättigheterna bokstavligen skillnaden mellan liv och död. Varje dag dör hundratals kvinnor av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Det är dödsfall som i de allra flesta fall hade kunnat förebyggas med tillgång till grundläggande vård, preventivmedel och kunskap.

SRHR är därför inte en liten fråga i utvecklingspolitiken utan en av de mest avgörande. Trots det ser vi just nu en tydlig global backlash mot de rättigheterna. Abortmotstånd organiseras internationellt, hbtqi-personers rättigheter attackeras i allt fler länder och jämställdhetsarbetet ifrågasätts på ett sätt som vi inte sett på länge.

Ett tydligt exempel är att USA nu åter har anslutit sig till den så kallade Geneva Consensus Declaration, en global antiabortpakt som leds av länder som Belarus, Ryssland och Saudiarabien. Konsekvensen av den politiken är helt konkret. När stöd till SRHR dras tillbaka stängs hälsokliniker, vilket gör att tillgången till preventivmedel minskar och att trygg abortvård blir svårare att få tillgång till. Det leder i sin tur till barngraviditeter och illegala aborter. Det är kvinnor och flickor som får betala priset, och det är en politik som dödar kvinnor.

Ett av de mest brutala uttrycken för det våld som riktas mot flickor och kvinnor är könsstympning. Det kränker flickors kroppsliga integritet, orsakar livslång fysisk och psykisk smärta och utgör ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

Enligt Unicef utsätts omkring 3 miljoner flickor varje år för könsstympning, och 230 miljoner flickor och kvinnor lever i dag med konsekvenserna av att ha blivit stympade. Svenskt bistånd spelar en stor roll i arbetet för att stoppa detta.

Trots kraftiga nedskärningar i biståndet måste detta arbete fortsätta. Erfarenheter visar att verklig förändring kräver långsiktiga insatser som bygger förtroende hos lokala ledare, religiösa företrädare och beslutsfattare.

När människor i de berörda samhällena själva organiserar sig och får stöd kommer normer att förändras, och ett väldigt stort lidande kommer att undvikas. Här har Sverige bidragit under väldigt många år. Det är ett arbete som måste fortsätta så att det kan bli ett slut på den brutala sedvänjan.

Under lång tid var Sverige en internationell föregångare i jämställdhetsarbetet. Den feministiska utrikespolitiken innebar att jämställdhet och kvinnors rättigheter sattes i centrum för svensk utrikes- och utvecklingspolitik.

Att stärka kvinnors och flickors rättigheter – deras medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa fattigdom och skapa hållbar utveckling.

När kvinnor får utbildning och egen inkomst stärks hela samhällen. När flickor får bestämma över sina kroppar kan de stanna i skolan, delta i arbetslivet och bidra till ekonomisk utveckling. Det är alltså inte bara en rättighetsfråga. Det är också en grundförutsättning för ekonomisk och social utveckling.

Mot den bakgrunden var regeringens beslut att avveckla den feministiska utrikespolitiken anmärkningsvärt ogenomtänkt. Man säger att det bara är etiketten. Men i dag har vi facit. Regeringen säger också att SRHR fortsatt ska vara en prioritet i det svenska biståndet. Men när man ser på ekonomin framträder en annan bild.

Under mandatperioden har stödet till centrala organisationer som UN Women och UNFPA minskat. Landstrategier har skurits ned eller tagits bort, och förändringar i biståndet har kraftigt påverkat organisationer som arbetar just med SRHR runt om i världen – inte minst på grund av svensk neddragning av pengar till USAID och nu dessutom hela nedläggningen.

Under 2024 och 2025 beslutade regeringen dessutom att fasa ut bistånd till hälften av Sveriges samarbetsländer utanför Europa. Det är totalt 13 länder. Det innebär att Sverige de facto lämnar kvinnor och flickor i sticket i en lång rad länder i Asien och Afrika.

Detta sker samtidigt som regeringen säger att jämställdhet är en prioritet. Vi ser också att biståndet med jämställdhetskomponent har minskat från 74 procent 2023 till 65 procent 2024, vilket är långt från toppnoteringen på 86 procent år 2019.

Detta sker samtidigt som behovet av stöd ökar, samtidigt som rättigheter attackeras globalt och samtidigt som det internationella biståndet minskar dramatiskt.

Situationen har dessutom förändrats ytterligare sedan regeringens SRHR-strategi antogs. Strategin togs fram innan den amerikanska administrationen stängde ned USAID och genomförde omfattande nedskärningar i biståndet. På mycket kort tid har stora delar av det globala biståndet försvunnit.

Det här syns också väldigt tydligt på SRHR-området. Program för mödravård och familjeplanering läggs ned, tillgången till preventivmedel minskar och organisationer som arbetar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter står inför mycket svåra situationer.

I detta läge borde Sverige ta ett tydligare internationellt ledarskap. I stället fortsätter regeringen att kapa den svenska biståndsbudgeten. Det är djupt problematiskt.

Herr talman! Miljöpartiet menar att SRHR ska vara ett högt prioriterat område i svensk utvecklingspolitik på riktigt. Sverige ska vara en stark röst för att garantera tillgång till SRHR också globalt. Våra resurser och vårt internationella ledarskap behövs mer än någonsin.

Vi behöver nu stärka stödet till säkra aborter, sexualupplysning, preventivmedel, mödravård och andra grundläggande hälsotjänster. Vi behöver också stärka stödet till civilsamhällesorganisationer som arbetar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter runt om i världen.

Sverige borde alltså prioritera ytterligare resurser till SRHR, stärka stödet till de organisationer som jobbar med dessa frågor och mobilisera likasinnade länder för att möta det växande motståndet mot kvinnors och flickors rättigheter. I en situation där andra drar sig tillbaka måste Sverige kliva fram.

Global hälsa handlar också om andra grundläggande förutsättningar. Bristen på rent vatten, sanitet och hygien står i dag för omkring 10 procent av den globala sjukdomsbördan. Att säkerställa tillgång till rent vatten och fungerande sanitet – det vi kallar WASH – räddar alltså liv, men det är också avgörande för flickors skolgång, kvinnors hälsa och barns överlevnad.

Vaccinationer är en annan del av de största framgångarna i modern medicin. Varje år räddas omkring 3 miljoner liv tack vare vacciner. Trots det saknar fortfarande miljontals barn det skydd som de skulle kunna få.

Därför måste Sverige fortsatt vara en stark röst för global hälsa genom stöd till vaccinationsprogram, hivprevention, rent vatten och sanitet samt arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men här drar alltså regeringen ned på stödet, och det kommer att få allvarliga konsekvenser.

Historien visar tyvärr att fri- och rättigheter aldrig kan tas för givna. De måste vinnas och försvaras, om och om igen. Nu, när motståndet mot kvinnors och flickors rättigheter växer globalt, behövs länder som är beredda att stå upp för dem. Sverige kan vara ett sådant land – ett land som i både ord och handling försvarar flickors och kvinnors rättigheter runt om i världen.

Den här regeringen säger förvisso de rätta orden men gör helt andra prioriteringar. När tillgången till vård, kunskap och rättigheter krymper i världen måste Sveriges ambitioner växa och inte minska.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.

(Applåder)

Herr talman! Sveriges biståndsbudget är stor – 53 miljarder kronor – och vi är en av världens största biståndsgivare per capita.

Ett av Tidöpartiernas prioriterade områden är sexuell och reproduktiv hälsa. Jag är därför glad för att vi i denna biståndsdebatt kan fokusera just på det tematiska området.

Vi behandlar inte något nytt förslag från regeringen i betänkandet, utan det handlar om förslag från riksdagspartierna. Sverigedemokraterna yrkar bifall till utskottets förslag till beslut att avslå samtliga motionsyrkanden. Det betyder dock inte att vi inte bryr oss om frågan, utan snarare tvärtom.

SRHR är ett av Tidöpartiernas prioriterade områden för svenskt bistånd. Flera av förslagen i betänkandet rör åtgärder som redan genomförs av regeringen; andra handlar om finansiella prioriteringar inom biståndsbudgeten där regeringen har valt att göra annorlunda.

Jag tror att alla partier i Sveriges riksdag tycker att global sexuell och reproduktiv hälsa är viktig. Därför är Sverige en stor kärnstödsgivare till bland annat FN:s befolkningsfond, Unicef och Globala fonden. Men Sveriges stöd räcker inte, och det samlade globala stödet till SRHR räcker inte. Många insatser har fått minskas eller läggas ned till följd av att USA gjorde radikala förändringar i sitt internationella bistånd. USA bidrog med över hälften av allt globalt bistånd som gick till SRHR.

Denna finansiella lucka kan inte Sverige täcka. Vi arbetar därför aktivt, inte bara genom vår egen finansiering utan genom att använda det starka förtroende Sverige har. Vi nyttjar vår röst för att påverka likasinnade länder att öka stödet för SRHR. Det gäller inte minst inom EU; en del av Sveriges totala bistånd går ju därigenom.

Varför gör vi då detta? Varför är SRHR viktigt? Jo, det bidrar till individens levnadsvillkor och rättigheter, men det påverkar också globala frågor som berör och kan beröra Sverige direkt.

Man spår exempelvis att Afrika kommer att ha en enorm befolkningsökning. Det kommer att påverka Sverige, inte minst när det kommer till migration. Vi gör insatser för att bidra med familjeplanering och information om preventivmedel och vad som fungerar bäst. Det handlar om att sprida kunskap och utbildning, dels till ungdomar, dels till kvinnor i barnafödande åldrar.

Pandemier och andra dödliga sjukdomar är något som kan ta sig till Sverige, Europa och andra delar av världen. Det är ett gemensamt intresse för oss att motverka detta. Det är därför viktigt att vi bidrar till att stävja detta även i andra länder.

SRHR möjliggör att individer kan stärka sin egen ekonomiska utveckling. I förlängningen bidrar det till att de har större möjlighet att fortsätta leva där de befinner sig och att där utveckla sina egna samhällen och bidra till en bättre stat. Det kommer att bidra till att vårt bistånd successivt kan börja minska.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)