Riksrevisionens rapport om Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning, m.m.

Herr talman! Vi debatterar nu Riksrevisionens granskning av Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning.

Moderaterna tror på varje människas förmåga. Alla människor ska få känna att de har en plats där de kan vara med och bidra. Det är grunden i vår arbetslinje. I Sverige ska det vara viktigare vart du är på väg än varifrån du kommer.

Riksrevisionens granskning av hur arbetsmarknadspolitiken fungerar för personer med funktionsnedsättning säger oss att vi har en bit kvar till att nå det målet. Sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga uppgår till 46 procent. I övriga befolkningen är motsvarande siffra 80 procent. Arbetslösheten i gruppen är 21 procent, att jämföra med 8 procent för övriga. Mer än var tredje långtidsarbetslös i Sverige har en funktionsnedsättning. Därför ställer vi också om arbetsmarknadspolitiken.

Herr talman! Riksrevisionen pekar ut några centrala problem, och låt mig vara ärlig om allvaret i vart och ett av dem. Det handlar om att identifiera dem som har en funktionsnedsättning. För var tionde person inskriven på Arbetsförmedlingen tar processen mer än tre år. I flera fall identifieras aldrig funktionsnedsättningen. Det är naturligtvis omöjligt att ge rätt stöd till någon vars behov man inte ens känner till. Arbetsförmedlingen behöver handläggare med rätt kompetens, som kan hålla fler fysiska möten och har mod att göra de bedömningar som krävs. Det är också tydligt att den omorganisation som genomfördes under den förra regeringen har bidragit till att väntetiderna har ökat.

Herr talman! Moderaternas svar är en återupprättad arbetslinje, en politik som aktiverar, ger rätt stöd och öppnar dörrar till den ordinarie arbetsmarknaden. I Sverige finns runt 700 000 människor med någon form av funktionsnedsättning. Bland dem med nedsatt arbetsförmåga finns en stor outnyttjad potential. Det är inte rimligt att samhället blundar för den. Målet måste vara att fler ska lämna lönestöd och Samhall för en tjänst på den ordinarie arbetsmarknaden.

Mycket arbete pågår redan nu. Sedan 2022 har Arbetsförmedlingen ett särskilt uppdrag att minska långtidsarbetslösheten. Ett sammanhållet matchningsstöd byggs ut med förkortad kartläggning, kontinuerligt stöd från en eller en liten grupp av arbetsförmedlare och ett aktivt arbetsgivararbete. Medelsiffran för deltagande i stödet 2025 var 7 587 personer per månad. Det är en kraftig ökning från 1 762 personer per månad under 2024.

Tillgången till SIUS, särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd, har ökat sedan 2023 för både kvinnor och män. Det är en insats som riktar sig direkt till personer med en funktionsnedsättning. Däremot når Arbetsförmedlingen ännu inte sina egna mål, varför mer arbete krävs.

I regleringsbrevet har regeringen gett Arbetsförmedlingen ett fortsatt uppdrag, nämligen att väsentligt korta den tid det tar att identifiera och registrera funktionsnedsättningar med särskild prioritet för dem som har stått utan arbete i mer än två år.

Det finns också ett nytt mål, nämligen att antalet deltagare i insatser inklusive lönebidrag ska öka. Arbetsförmedlingen har dessutom fått i uppdrag att genomföra riktade informationsinsatser mot arbetsgivare för att öka kännedomen om de stöd som finns tillgängliga vid och under en anställning.

Folkhögskolorna förtjänar ett alldeles eget omnämnande. Hela 44 procent av deltagarna i den allmänna kursen 2024 hade en funktionsnedsättning. Det är alltså en av de viktigaste utbildningsvägarna för den här gruppen. I budgetpropositionen för 2026 satsar vi på det särskilda utbildningsstödet, och vi föreslår ett nytt riktat bidrag till folkhögskolorna för att stärka deras kapacitet att möta deltagare med varierade stödbehov och för att motverka att utbildningar avvecklas.

Regeringen har också tillsatt en Samhallutredning, som i mars 2025 lämnade sitt betänkande. Utredningen visar att behovet av skyddat arbete är stort och sannolikt kommer att växa. Betänkandet bereds nu inom Regeringskansliet. Därtill genomför också IFAU ett projekt om arbetssökandes upplevelser av funktionshinderskodning och insatser som lönebidrag och skyddat arbete. Det är precis den typen av kunskapsuppbyggnad som Riksrevisionen efterfrågar och som är nödvändig för att politiken ska styras mot faktiska resultat.

Herr talman! Riksrevisionen betonar att regeringen måste styra Arbetsförmedlingen långsiktigt och resultatorienterat. Det är en slutsats vi delar fullt ut. Det räcker inte att sätta upp mål, utan det måste också finnas uppföljning, konsekvenser och en organisation som faktiskt levererar. Riksrevisionen rekommenderar att förordningen om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga ses över i sin helhet. Syftet är att säkerställa att villkoren för insatserna faktiskt bidrar till att programmets mål uppfylls. Utskottet delar den bedömningen.

Vi ser också allvarligt på att bedömningarna av funktionsnedsättningar görs på olika sätt beroende på var i landet man bor. Var du råkar bo ska inte avgöra vilket stöd du får. Det är en rättvisefråga.

Sverige ska bli rikare och tryggare. Det krävs att fler är i arbete, och det kräver att de som behöver stöd för att komma dit faktiskt får det med en arbetsförmedling som identifierar behov tidigt, ger sammanhållet och individanpassat stöd och arbetar aktivt med arbetsgivare. Det kräver ett ändamålsenligt regelverk, och det kräver en politik som inte nöjer sig med att förvalta det befintliga utan som aktivt driver på för att fler ska kunna delta på arbetsmarknaden efter just sin förmåga.

Arbetet är inte klart, men riktningen är rätt. Vi är beredda att vidta ytterligare åtgärder om så behövs.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag tackar Saila Quicklund för hennes anförande. Hon lyfter på ett förtjänstfullt sätt upp de problem som finns på arbetsmarknaden för människor med funktionsnedsättning, och hon säger själv att det är angelägna frågor att hantera.

När man läser i det betänkande som Saila Quicklund står bakom står det bland annat att man sympatiserar till fullo med oppositionspartiernas uppfattning om att det behövs insatser på området. Det är en bra insikt, och jag instämmer givetvis i den insikten.

Däremot säger Saila Quicklund tillsammans med de övriga regeringspartierna och Sverigedemokraterna också i betänkandet att man inte gör samma bedömning när det kommer till behovet av omedelbara åtgärder. Jag vill därför ta tillfället i akt i kväll och fråga Saila Quicklund: Om det inte är omedelbara åtgärder som krävs för att ge människor med funktionsnedsättning en dräglig tillvaro, vad är det för åtgärder som krävs? Är det långsamma åtgärder? Är det inga åtgärder alls? Vilka åtgärder kan vi förvänta oss?

Herr talman! Jag tackar Jonathan Svensson för repliken.

Det kan tyckas lite märkligt ändå. Jag spårar en viss otålighet hos Socialdemokraterna över att det här inte går tillräckligt snabbt. Låt oss komma ihåg att Riksrevisionens rapporteringstid, den period man har sett över, är 2013–2024, alltså till största delen under den S-styrda regeringen. Det är klart förvånande om vetskapen har funnits. Och det har den! Jag har stått på Jonathan Svenssons sida och haft samma åsikter om den förra regeringen och känt otåligheten. Socialdemokraterna kräver här och nu att arbetet ska gå snabbare, medan man under åtta år inte utförde det som kanske borde ha gjorts under den tiden.

Vi vet att kritiken har varit stark mot att Arbetsförmedlingen inte sköter arbetsmarknadspolitiken för funktionsnedsatta effektivt. Var tionde person har fått vänta över tre år för att få en kodning. Det är tre år av väntan utan insatser. Vi vet alla vad det betyder fysiskt och psykologiskt för människor. Avsatta medel har inte heller använts, och Arbetsförmedlingen har skickat tillbaka miljardbelopp. Så var det även under Socialdemokraternas tid.

Nu är Socialdemokraterna otåliga. Varför kunde inte Socialdemokraterna justera det som man nu efterfrågar i opposition?

Herr talman! Det är nu ungefär sex månader kvar till nästa riksdagsval. Vi är i slutet av mandatperioden. Det är Saila Quicklunds parti tillsammans med ett antal andra partier som har styrt landet under de senaste åren.

Precis som jag nämnde tidigare skriver Saila Quicklund tillsammans med utskottets majoritet i betänkandet att hon inte ser ett behov av omedelbara åtgärder.

Man kan ha åsikter om vilka åtgärder som ska genomföras. Det är fullt förståeligt. Det hör till politikens natur. Men när man får en sådan rapport som på många sätt är tydlig borde man våga vidta omedelbara åtgärder och inte vänta. Givetvis ska alla beredningsprocesser ha sin tid, men insatserna borde ändå vara omedelbara.

Jag tycker att det är tråkigt att Moderaterna, resten av regeringen och Sverigedemokraterna inte har högre ambitioner på området. Faktum är att regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden återkommande har gjort det svårare för Arbetsförmedlingen att klara av sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.

Inte under något av åren har man varit i närheten av att kompensera Arbetsförmedlingen till den nivå som de själva önskat. Mycket av de insatser och tillskott som gjorts för Arbetsförmedlingen har dessutom handlat om exempelvis ökad kontroll av arbetssökande. Det är inte nödvändigtvis något som alltid stöttar personer med funktionsnedsättning. Tillskotten har i praktiken också ätits upp av inflationsrelaterade kostnader.

Jag vill återigen fråga ledamoten vilka åtgärder det är som regeringen och Sverigedemokraterna anser inte behöver genomföras omedelbart.

(Applåder)

Herr talman! Tack för repliken, Jonathan Svensson!

Återigen: Det är fascinerande att Jonathan Svensson och Socialdemokraterna är otåliga. De hade faktiskt åtta år på sig att åtgärda de här sakerna.

Regeringen har på tre och ett halvt år gjort mer än den socialdemokratiska regeringen gjorde på åtta år. Vi har bytt styrelse och generaldirektör. Vi har också gett funktionsnedsatta personer som önskar starta företag extra stöd. SIUS-insatserna har ökat väsentligt. Det har satts in tolkstöd och fördjupad kartläggning, individuellt stöd och kontinuerlig handledning. Man har ökat från 1 700 till 7 500. Det händer saker, även om vi inte är nöjda. Det är den här regeringen som har tagit tag i just de sakerna.

I regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen har vi också varit tydliga med att man måste korta väntetiderna vad gäller kodning och så vidare.

Folkhögskolorna, där 44 procent av eleverna på den allmänna kursen är just funktionsnedsatta, får ett extra stöd. Folkhögskolan är jätteviktig för att de ska kunna vidareutbildas.

Samhallutredningen bereds och kommer snart med konkreta åtgärder. Och IFAU kartlägger, utvärderar och följer upp i stort sett alla områden, som skyddat arbete och lönebidrag. Och vi har en uppföljningsstrategi som sträcker sig till 2031.

Vad gjorde Socialdemokraterna under sina åtta år? Vi har gjort detta på tre och ett halvt år. Vi är inte nöjda, men det sker saker tack vare den här regeringen. Den passivitet som den här gruppen kände av under er regeringstid får aldrig komma tillbaka.

Herr talman! Det är ganska osmakligt av ledamoten att hänvisa till tidigare år och tidigare regeringar när vi här och nu har en regering som med hjälp av Sverigedemokraterna har försatt personer med funktionsnedsättningar i långtidsarbetslöshet. Och det blir bara värre.

Jag tycker att vi ska prata om vad det är som går fel här och nu på den svenska arbetsmarknaden. Vad är det som gör att man i den här gruppen inte får ett arbete och därmed inte en inkomst för att kunna leva, inte bara överleva?

Ledamoten hänvisade till hur viktiga folkhögskolorna är. Men den här regeringen och Sverigedemokraterna har gjort så att över 90 procent av folkhögskolorna tvingats dra ned på verksamheten. Regeringen och Sverigedemokraterna har delat ut nedskärningsbudgetar i omgångar, och vi ser därför stängda kurser och att antalet lärartjänster har minskat.

Lönebidraget har legat på samma nivå sedan 2020. Maxbeloppet är 20 000 kronor. Då har företag inte råd att anställa, och de går i konkurs.

Rätt till tolk, hjälpmedel, färdtjänst och ledsagning har totalt fallerat under den här regeringens och Sverigedemokraternas styre. Människor med funktionsnedsättningar har inte ens möjlighet att ta sig till och från jobbet, eftersom de inte får färdtjänst, inte får ledsagning och inte får tolk för att kunna kommunicera med kollegor. De slussas därmed bort från intervjuerna. De kommer inte ens till en intervju eftersom företagen inte kan erbjuda tolk. Det kostar för mycket.

Sedan har vi också effektiviseringen och nedskärningen av Arbetsförmedlingen.

Vilket ansvar vill ledamoten ta för hur det ser ut på arbetsmarknaden för den här gruppen?

Herr talman! Det var mångfasetterat och mycket, Nadja Awad. Arbetsmarknadsutskottets frågor blandas med färdtjänst, hjälpmedel och så vidare. Det blir en röra. Men låt mig ändå kommentera.

Självklart ökar arbetslösheten alltid med ungefär 2 procent under en lågkonjunktur. Det som är märkligt är att vi under den förra regeringen hade en nästan lika stor arbetslöshet, i högkonjunktur. Det ska noteras att man utförsäkrade ungefär 200 personer per dag. Jag mötte de personerna i min förra profession. Hade du en enkel knäskada och var sjukskriven i ett år blev du sjukpensionär. Det friserade arbetslöshetssiffrorna. Många gömdes och glömdes av den socialdemokratiska regeringen.

Vi har en lågkonjunktur som påverkar. Vi har en strukturell lågkonjunktur och en konjunkturell lågkonjunktur. De här personerna – de som är över 55 år, de som har en funktionsnedsättning och de som är utrikes födda – ryms i den strukturella arbetslösheten. Det är här de långtidsarbetslösa finns. De påverkas inte så mycket av konjunkturen. De fanns där även under Socialdemokraternas tid. De andra, på den konjunkturella sidan, får snabbare arbete. Men just de funktionsnedsatta finns här.

Vi har lagt extra stöd till folkhögskolan, och vi har tillsatt tolkstöd. Nadja Awad kanske inte lyssnade på mitt anförande där jag berättade vad regeringen har gjort på den sidan.

När det gäller att lönebidraget inte har höjts sedan 2017 ändrade inte heller den socialdemokratiska regeringen på det. Det har stått fast. Nu ska vi göra en översyn, och det är bra.

Herr talman! Ledamoten skyller å ena sidan på tidigare regeringar och å andra sidan på en lågkonjunktur. Utförsäkringen av personer med funktionsnedsättningar spär man också på och försätter dem i en oerhörd fattigdom genom att också urholka a-kassan och göra det svårare att få försörjningsstöd. Man gör den här gruppen ännu fattigare. Hur är det att ta ansvar för den här gruppen? De får ju inte bättre livsvillkor med den borgerliga regeringens politik.

Det stämmer inte att den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna har gett mer pengar till folkhögskolorna. Det är därför vi ser nedskärningar. Över 90 procent av folkhögskolorna har tvingats dra ned på verksamheten.

Lönebidraget har inte höjts. Och det är den viktigaste insatsen, enligt Arbetsförmedlingen, för att säkerställa att företag kan anställa personer med funktionsnedsättning.

När det gäller rätt till tolk hörde jag vad ledamoten hade att säga. Tolktjänstutredningen, som har legat och dammat på Regeringskansliets bord i över tre år, skulle säkerställa att företag har råd att anställa och ha tolk på arbetsplatsen. Den skulle göra så att personer som är döva och som har dövblindhet skulle kunna komma i arbete. Regeringen är nu inne på sin tredje arbetsmarknadsminister. Ändå händer ingenting. Vi får kanske till och med en fjärde arbetsmarknadsminister efter söndagens krishantering i Liberalerna.

Herr talman! Nadja Awad sitter inte i arbetsmarknadsutskottet. Därför kräver eller förväntar jag mig inte heller att hon ska ha koll på alla siffror. Men varslen minskar. Vi får rapporteringar varje månad om att det går i rätt riktning. Det finns framtidstro bland företagen, och det skapar jobb. Tillväxten förväntas öka. Sysselsättningsgraden ligger snart i topp i Europa. Arbetslösheten sjunker för sjätte månaden i rad. Vi är inte nöjda med de siffror som finns nu, men det går åt rätt håll med regeringens insatser. Ändå är vi i en lågkonjunktur.

Vi minns väl hur det var när vi klev in i regeringsställning med en inflation på 10 procent. Det finns otroliga utmaningar. Självklart skyller man inte på en lågkonjunktur, men det är klart att det har betydelse för arbetslösheten. Ändå går vi i rätt riktning med de här insatserna. Vi har höjt akassan för de första 100 dagarna och gjort så att fler kan vara delaktiga och komma in i den. Vi har minskat fusket, som också varit utbrett. Akassan är bättre, men det finns en arbetslinje med ett tydligare krav på att man ska komma i arbete. Därför måste vi ha fungerande system, med en fungerande arbetsförmedling, matchning, handledning, stöd och så vidare. Det kommer många bra saker; vi är på väg.

Här syns också skiljelinjerna mellan å ena sidan Vänsterpartiet och å andra sidan Moderaterna och regeringen. Vi tror på arbetslinjen. Vi ser möjligheter i alla människor. Tro mig: Alla människor kan med rätt stöd och rätt hjälpmedel vara delaktiga i samhällsgemenskapen. Det vet jag från min profession. Vi tror på människor. Här skiljer vi oss åt. Det är arbetslinjen som står mot bidragslinjen.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. I detta betänkande har vi i Sverigedemokraterna ett särskilt yttrande som beskriver vårt ställningstagande.

Personer som drabbas av en funktionsnedsättning samtidigt som de har en anställning ska inte först behöva slås ut från arbetsmarknaden för att sedan få rätt till rehabilitering och stöd. I dag hänvisas i stor utsträckning till arbetsgivarens rehabiliterande åtgärder. Detta är inte optimalt, eftersom det krävs specialistkunskaper för att hitta fungerande lösningar. I dag agerar Försäkringskassan först när personen blivit sjukskriven.

Sverigedemokraterna har under mandatperioden haft många förslag om arbetsmarknadspolitiska insatser och program. En stor del av förslagen har handlat om åtgärder för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, en grupp som har det särskilt svårt att etablera sig fast på arbetsmarknaden. Målet med vår arbetsmarknadspolitik är tydligt, herr talman. Statens insatser ska leda till att individen får en reguljär anställning, och alla ska ha rätt till ett jobb och kunna jobba efter sin egen förmåga.

I kommittémotion 2025/26:3877 föreslog vi sverigedemokrater att en höjning av taket i lönebidragen och möjligheten att införa en indexering utreds. Vår uppfattning är att en höjning av lönebidragen skulle möjliggöra för fler branscher och yrken att delta i systemet och att en indexering skulle göra att bidragen följer arbetskostnadsutvecklingen.

Herr talman! Vi har i detta ärende valt att inte reservera oss till förmån för förslaget eftersom utskottets förslag om en översyn av förordningen om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga är ett steg i rätt riktning. Vi kommer dock, herr talman, att fortsätta arbetet med att driva en effektiv och hållbar arbetsmarknadspolitik, och vi kommer i framtida politiska samarbeten att lyfta frågan om taknivå och indexering av lönebidragen. Vi har således inte släppt den här frågan. Vi driver den väldigt aktivt i de forum där vi ska driva den, och vi kommer att återkomma till den flera gånger i andra sammanhang.

Herr talman! För Sverigedemokraterna har frågor kopplade till funktionshinder alltid varit viktiga, och det här arbetet kommer att prioriteras även i framtiden. Det gäller även dialogen med och stödet till funktionshindersrörelsen, som bedriver ett enormt arbete. Jag träffar ofta personer från olika delar av den rörelsen. Många gånger klagar de på oss, men många gånger är de nöjda för att vi lyfter frågor som man begravt i ganska många år innan.

Det handlar också om att till exempel ge statliga Samhall rätt förutsättningar. Även där bör man göra en översyn i framtiden gällande lönebidragen, så att även de indexeras och följer löneutvecklingen. På så sätt slipper man en massa dyra extrabudgetar och gör det lättare för bolaget att följa löneutvecklingen på svensk arbetsmarknad. Ökar lönerna med 3 procent ska även lönebidragen öka med 3 procent.

Detta är frågor som Sverigedemokraterna driver aktivt i de forum där de ska drivas. Som jag sa innan är detta ett arbete vi kommer att prioritera väldigt tydligt i framtida budgetförhandlingar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Chris Dahlqvist och Staffan Eklöf (båda SD).

Herr talman! Jag hade nog egentligen inte tänkt begära replik på Magnus Persson, men jag blev lite fundersam när han sa att man ska driva frågan om taket i lönebidraget i ett annat sammanhang och i ett annat forum. I vilket forum ska man då driva den, om inte i Sveriges högsta beslutande församling, Sveriges riksdag, och i ett regeringssamarbete? Det var en ytterst kort fråga till Magnus Persson.

Herr talman! Jonathan Svensson ska få ett ytterst kort svar. Vi budgetförhandlar inte i replikskiften i Sveriges riksdag, utan det gör vi med de partier vi samarbetar med inom Tidösamarbetet. Det är i de förhandlingarna som vi hanterar budgetrelaterade frågor.

Herr talman! Mig veterligen väckte Sverigedemokraterna med anledning av regeringens skrivelse en följdmotion om bland annat en höjning av lönebidragstaket. Man föreslår en utredning, så det är inte kostnadsdrivande. Sverigedemokraterna yrkar nu avslag på den följdmotionen i och med att man ställer sig bakom utskottets ställningstagande. Jag ställer mig därför fortfarande lite frågande. Varför yrkar SD avslag på sin egen motion när dess förslag inte är budgetpåverkande? Och i vilka sammanhang ska man föra de här diskussionerna?

(Applåder)

Herr talman! Jag ska inte hålla någon ekonomisk lektion, men indexering av ett lönetak är väl budgetdrivande om något. Det tror jag att ledamoten har full förståelse för. När det gäller svaret från majoriteten tycker jag att man landade ganska bra i den här skrivelsen.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis notera att det inte är någon ledamot från arbetsmarknadsministerns parti anmäld till debatten i dag. Jag tycker att det är beklagligt att man kapitulerat i den frågan redan nu.

Jag vill börja med att säga något självklart. Alla människor som kan arbeta ska också arbeta. Alla människor har också rätt att få arbeta och försörja sig efter egen förmåga. Ett arbete handlar dock inte bara om en inkomst för att betala månadens hyra. Det handlar också om det vardagliga – att få gå till jobbet, träffa sina kollegor och känna stolthet över att bidra till sin egen försörjning. Det handlar även om frihet, om delaktighet och om känslan av att bidra till vårt gemensamma samhälle.

Men för många människor med funktionsnedsättning är resan till ett arbete ofta på tok för lång och på tok för krånglig. Det beror inte på brist på vilja, utan det beror på att stödet från samhället är bristande och på att vår arbetsmarknad är utformad på ett sätt som inte fungerar för stora grupper människor.

En nyckelaktör för detta stöd är just Arbetsförmedlingen, som får anses vara statens expertmyndighet i de här frågorna. Därför tycker vi att det är välkommet och viktigt att Riksrevisionen har granskat Arbetsförmedlingens insatser för den grupp som vi nu diskuterar. Det är också denna granskning som ligger till grund för den debatt arbetsmarknadsutskottet har i dag i kammaren. Tyvärr kan Riksrevisionen i sin ingående granskning av myndigheten konstatera att det finns stora brister som behöver hanteras.

Den övergripande bedömning som Riksrevisionen gör är att genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen inte är effektiv nog. Man lyfter fram hur det tar för lång tid för Arbetsförmedlingen att identifiera funktionsnedsättningar hos människor som är inskrivna hos myndigheten. Förmågan att identifiera funktionsnedsättningar har dessutom försämrats över tid, vilket är extra beklagligt, då det finns ett tydligt samband mellan att få sin funktionsnedsättning identifierad och att faktiskt komma vidare i arbete eller studier.

Vidare visar Riksrevisionens granskning att Arbetsförmedlingen har brister när det kommer till att tillhandahålla stöd och insatser inom rimlig tid utifrån de förutsättningar som varje individ har. Så många som hälften av alla som fått sin funktionsnedsättning identifierad efter 2020 saknar helt en aktivitet eller insats efter två år som inskrivna.

Riksrevisionen beskriver hur människor med funktionsnedsättning är en grupp som ofta är i behov av extra stöd från Arbetsförmedlingen i sitt arbetssökande. Möjligheten till detta stöd försämras kraftigt när antalet handläggare per ärende ökar, när de arbetssökande själva förväntas bidra alltmer i sina egna ärenden och när människor har stora svårigheter att komma i kontakt med myndigheten på ett tillfredsställande sätt.

Ytterligare en svårighet som lyfts fram i granskningen är Arbetsförmedlingens arbete med sina arbetsgivarkontakter. Det är kontakter som förs med arbetsgivare, bland annat i syfte att öppna dörren för exempelvis en lönebidragsanställning. Riksrevisionen menar att detta inte har prioriterats tillräckligt på myndigheten. Man lyfter många berättelser från myndigheten och pekar på att det på tok för låga förvaltningsanslaget har lett till att detta arbete har prioriterats ned på grund av att det helt enkelt inte finns nog med personal för ändamålet.

Det finns också rapporter om flera arbetsförmedlare som lyfter fram att det så kallade taket i lönebidraget är en hindrande faktor som bidrar till att begränsa antalet arbetsgivare som vågar anställa någon med lönebidrag. I dag ligger taket på 20 000 kronor i månaden. Det är en siffra som inte har höjts sedan den senaste S-regeringen.

Sammantaget kan Riksrevisionens granskning sägas peka på stora brister när det kommer till genomförandet av arbetsmarknadspolitiken för den här gruppen. Bristerna finns både i myndighetens arbete och i regeringens styrning av myndigheten mot de tilltänkta målen.

Herr talman! Vi socialdemokrater tror att en annan värld och en annan arbetsmarknadspolitik är möjlig – en arbetsmarknadspolitik där människor får de verktyg och det stöd de behöver för att kunna ta och behålla ett arbete, oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte. Det är en arbetsmarknadspolitik där även människor med funktionsnedsättning ges samma möjligheter att delta i arbetslivet, helt enkelt för att deras erfarenheter och deras kunskaper också behöver tas till vara på arbetsmarknaden.

Vi vill se till att detta blir verklighet genom ett mer individanpassat stöd till den här gruppen människor. För att klara detta behöver Arbetsförmedlingen ha de resurser som faktiskt krävs för att inte minst anställa olika former av specialister och ha en tillfredsställande lokal närvaro.

Målet måste vara att varje individ får det stöd som man är i behov av och de insatser som krävs för att komma vidare i arbete eller utbildning, utan att falla mellan stolarna. Tyvärr har regeringen under den här mandatperioden underfinansierat Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Det har lett till att Arbetsförmedlingen inte har klarat av att använda de pengar som man tilldelats och årligen måste lämna tillbaka miljarder.

Vi socialdemokrater har gång på gång, i skuggbudget efter skuggbudget, lagt mer pengar på Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag och den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det har vi gjort bland annat i syfte att stärka arbetet med den grupp som vi diskuterar här i dag, genom exempelvis mer personal och kortare kötid till olika stödinsatser. Tyvärr har inte Tidöpartierna gjort samma prioritering av statskassans resurser som vi.

På den här punkten skulle jag därför vilja yrka bifall till vår reservation nummer 1. Men jag skulle också vilja lyfta fram den andra punkten i betänkandet.

Herr talman! I Riksrevisionens granskning riktade man en skarp rekommendation till regeringen att se över den förordning som har varit uppe här tidigare under debatten. Jag talar om den förordning som avser särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Förordningen reglerar en lång rad olika saker – olika former av stödinsatser från Arbetsförmedlingen, vem som kan ta del av stödet och hur stödet ska se ut – och den reglerar också det så kallade taket i lönebidraget.

När vi socialdemokrater tog emot regeringens skrivelse med anledning av riksrevisionsrapporten noterade vi ganska snabbt att vi inte riktigt upplevde att regeringen svarade upp mot rekommendationen. Således motionerade vi om att man skulle göra en översyn i enlighet med Riksrevisionens rekommendationer. Detta blev helt enkelt basen för våra reservationer i det här betänkandet.

Herr talman! Nu är det dock på gång att hända något förhållandevis spännande. Utskottets majoritet, alltså regeringen och Sverigedemokraterna, kom nämligen att rikta ett förhållandevis skarpt tillkännagivande till sina egna regeringspartier. Det är inte supervanligt. Det sker, men det är inte varje dag regeringspartierna själva tar initiativ till det.

Det tillkännagivande som utskottsmajoriteten ska göra är i praktiken näst intill synonymt med den följdmotion som vi socialdemokrater väckte på området, samtidigt som Sverigedemokraterna och regeringen föreslår att man delvis ska bifalla vår följdmotion. Utöver detta föreslår SD avslag på sin egen följdmotion.

Herr talman! Exakt vad som händer bakom kulisserna i Tidögänget tänker jag inte spekulera om. Det får stå för dem. Men jag kan ändå konstatera att det är väldigt roligt att få gehör för bra socialdemokratisk politik, en politik som dessutom förhoppningsvis ska leda till att fler människor med funktionsnedsättning får en dräglig sysselsättning att gå till.

Även om vi har fått ganska mycket gehör i utskottets ställningstagande är vi givetvis inte hundraprocentigt nöjda. Det finns delar där vi anser att man hade kunnat vara lite, lite skarpare. Det handlar om ifall man inom ramen för översynen ska ta hänsyn till taket i lönebidraget. Därför skulle jag också vilja yrka bifall till oppositionens gemensamma reservation nummer 5.

(Applåder)

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson kommer att förlora sitt jobb efter valet den 13 september. Det vet han om. Men jag tvivlar på att han är orolig över att inte få ett nytt jobb. Svenskt Näringsliv välkomnar säkert in honom i värmen. Ulf Kristersson verkar också vara världens bästa kompis som sysslar med kompisrekryteringar, och en tjänst ger ju oftast en gentjänst. Alltså sitter han och hans rika kompisar ganska lugnt i båten när det stormar i landet, nu när vi befinner oss i den värsta arbetslösheten på länge, där en halv miljon människor är arbetslösa. Detta är den här regeringen och Sverigedemokraterna ansvariga för.

En grupp som är överrepresenterad bland de arbetslösa är personer med funktionsnedsättning. De upplever att Ulf Kristersson och Tidöregeringen har övergett dem totalt. Det låter som en väldigt dålig arbetslinje från regeringens håll.

Maria Kullmar från Halmstad har varit långtidsarbetslös, och Arbetsförmedlingen har misslyckats flera gånger med att ge insatser anpassade efter hennes autismdiagnos. Men äntligen fick hon sin första anställning vid 39 års ålder, som verksamhetsledare på ett kafé, tack vare det statliga lönebidraget. Nu riskerar dock arbetsplatser som Marias att gå i konkurs och försvinna på grund av att regeringen och Sverigedemokraterna inte höjer lönebidraget. Det har inte höjts på fem år. Maria riskerar därmed att hamna i långtidsarbetslöshet igen, och småföretag riskerar att gå i konkurs.

Småbarnsmamman Eva Fridh, 46 år, är arbetslös, nästan blind och praktiserar på kontor för att få aktivitetsstöd. Trots lång arbetslivserfarenhet är det svårt för henne att få jobb. Hon tror att det beror på diskriminering, för hon får fler frågor om sin funktionsnedsättning än om sin kompetens. Hon säger: Jag går runt med en klump i magen för att min ekonomi är på gränsen.

En tredjedel av alla mellan 16 och 65 år med en funktionsnedsättning har upplevt diskriminering i arbetslivet. De väljs bort i rekryteringsprocessen på grund av funkofobiska föreställningar om deras funktionsnedsättning, eller så ger inte chefen dem arbetsuppgifter som motsvarar kompetensen eller den lön de förtjänar. Utrikesfödda med funktionsnedsättning löper ytterligare risk för diskriminering.

”Du borde ha skrivit att du är blind. Då hade du aldrig behövt komma hit.” Med de orden möttes 30-åriga Sandra Ristic när hon sökte jobb som administratör. Trots att Sandra förklarade att det finns hjälpmedel och att hon har erfarenhet av liknande jobb tvingades hon lämna intervjun nästan innan den börjat.

Synskadades Riksförbund arbetar dels för att synskadade ska få rätt till hjälpmedel, som talprogram i datorn, dels för att försöka ändra attityden hos arbetsgivaren. Men man har en lång uppförsbacke där, konstaterar man.

I tre år har Eva Björklund sökt jobb som redovisningskonsult, men gång på gång har hon fått nej. Förklaringen hon fått från arbetsgivare är att hon är döv: Hur ska du kunna prata i telefon? Hur ska du kunna prata med kollegor? Arbetsgivare har bara sett att det skulle finnas problem, inte lösningar.

En lösning skulle kunna vara att Arbetsförmedlingen får ansvar för tolkstöd i arbetslivet och kan lämna bidrag för kostnader för tolk åt döva, hörselskadade och personer med dövblindhet som behöver tolkstöd i sitt arbete. Det förslaget finns i en utredning som tyvärr legat och samlat damm på Regeringskansliet i över tre år medan allt fler döva tappat hoppet och slagits ut i arbetslöshet.

Jag tänker också på deras rätt till färdtjänst och ledsagning för att de ska kunna ta sig till och från jobbet – det skär man totalt ned på runt om i landet.

Herr talman! Riksrevisionen konstaterar att Arbetsförmedlingen inte identifierar personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga tillräckligt snabbt – och i vissa fall gör man det inte alls. Det finns stora skillnader mellan grupper. Vissa får vänta väldigt länge på att få sin funktionsnedsättning identifierad, ibland mer än tre år. Det gäller särskilt personer som är äldre än 25 år och personer födda utanför Sverige men också personer med en funktionsnedsättning som innebär nedsatt eller begränsad rörelseförmåga. De hinner bli långtidsarbetslösa innan funktionsnedsättningen blir identifierad.

Riksrevision konstaterar också att Arbetsförmedlingen brister i att tillhandahålla stöd och insatser i rimlig tid och utifrån den enskildes förutsättningar. Man konstaterar att många arbetssökande saknar insats eller aktivitet två år efter inskrivning, vilket påverkar deras jobbchanser negativt.

Arbetsförmedlingens effektiviseringar av verksamheten genom ett ärendebaserat arbetssätt, självservice på distans och digitala möten som förstahandsval och nedmontering av lokalkontor, personal och kompetens har inte fallit väl ut i arbetet med målgruppen. Arbetssökande upplever därmed att de bollas runt, och det skapar dubbelarbete för förmedlarna.

Det är också för långa väntetider när det gäller medicinska utredningar och underlag från hälso- och sjukvården. I grunden beror dock flertalet brister på att myndighetens arbetssätt och processer till stor del utgår från en förväntan om att arbetssökande förmår driva sina ärenden på egen hand. Det skapar problem, eftersom många i målgruppen har svårt att leva upp till denna förväntan. Det kan till exempel handla om utmaningar kopplade till att ta till sig information, att skicka in korrekta underlag eller att i övrigt hålla kontakt med Arbetsförmedlingen.

Som har nämnts i debatten förbrukar inte Arbetsförmedlingen de budgeterade anslagen för lönebidrag och Samhall. Det ökar inte antalet anställda med lönebidrag och antalet människor med andra subventionerade anställningar. Dessutom minskar lönebidragen över tid samtidigt som Arbetsförmedlingen säger att personalneddragningar har bidragit till färre lönebidragsbeslut, eftersom det är personalintensivt att handlägga de ärendena.

Avslutningsvis: Riksrevisionen bedömer att regeringen inte styrt tillräckligt väl för att fler personer med funktionsnedsättning ska komma i arbete, och man har kommit med en rad olika rekommendationer till regeringen och Arbetsförmedlingen.

Det är alltså regeringens urusla styrning av Arbetsförmedlingen som gör att de här människorna inte får de insatser och stöd som de behöver för att kunna erhålla ett arbete och en inkomst och ha råd att leva, inte bara överleva. Trots det fortsätter regeringen och Sverigedemokraterna att attackera arbetslösa genom att sänka deras akassa och försvåra för dem att få försörjningsstöd. Dessutom attackerar de invandrare som är arbetslösa genom att utmåla dem som lata, som ovilliga att lära sig svenska och som att de endast vill leva på bidrag. Det är en absolut vidrig människosyn som vi i Vänsterpartiet tar starkt avstånd från.

Jag yrkar bifall till reservation 3 av Vänsterpartiet.

Herr talman! Att inte ha ett arbete att gå till varje dag är för många människor mer än en ekonomisk utmaning. Det är en förlust av sammanhang, en känsla av att inte höra till, en känsla av att inte få bidra och – i värsta fall – en känsla av att vara en belastning. Samtidigt vet vi att de ekonomiska konsekvenserna är stora. Ett långt avstånd till arbetsmarknaden påverkar inte bara vardagen här och nu utan också den framtida pensionen. Det påverkar hela livsresan.

Herr talman! Jag är övertygad om att alla människor kan bidra på arbetsmarknaden om de får göra det utifrån sina egna förutsättningar och till 100 procent av sin förmåga. Men det kräver att vi har ett system som ser individen. Vissa personer har behov av särskilda anställningar. Andra behöver arbetshjälpmedel, handledning eller mer tid för att utföra arbetsuppgifter. I många fall krävs det ett nära och fungerande samarbete mellan den som söker ett arbete, den som finns till för att stödja och den framtida arbetsgivaren. Här finns det brister i dag.

Personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har under en lång tid haft svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än många andra grupper, och tyvärr har inte utvecklingen gått tillräckligt snabbt åt rätt håll.

Herr talman! Riksrevisionen pekar tydligt på att politiken inte är tillräckligt effektiv när det gäller att få fler i denna grupp i arbete. Man lyfter bland annat att det tar för lång tid innan rätt stöd sätts in och att den enskilde ofta behöver ha kontakt med många olika aktörer och dessutom själv behöver driva sitt ärende framåt. Detta är inte rimligt.

Riksrevisionen menar också att styrningen behöver bli mer långsiktig och resultatinriktad. Vi behöver bättre kunskap, fler analyser och tydligare uppföljning för att se vilka insatser som faktiskt fungerar. Inte minst måste samverkan mellan Arbetsförmedlingen, kommunerna och Försäkringskassan stärkas.

Vidare pekar man på behovet av likvärdiga bedömningar, mer individanpassat stöd och fler fysiska möten. Och det behövs ett strukturerat arbete gentemot arbetsgivare.

Herr talman! Regeringen lyfter i sitt svar att man har tillfört Arbetsförmedlingen resurser, att man arbetar vidare med frågor kring Samhall och att man gett uppdrag om information och utbildning.

Det här är viktiga delar, men det räcker inte hela vägen. Därför välkomnar jag och Centerpartiet att utskottet har markerat att regeringen inte fullt ut svarar på Riksrevisionens rekommendationer, särskilt när det gäller behovet av att se över regelverket för att säkerställa att de insatser som finns verkligen är ändamålsenliga.

Det är positivt att utskottet är enigt om att den här översynen behövs för att skapa mer långsiktighet och förutsägbara villkor för arbetsgivarna. Men, herr talman, det räcker som sagt inte. Det finns i dag inte en majoritet för att se över nivåerna i lönestödet. Det är skälet till att Centerpartiet står bakom reservation 5 och yrkar bifall till den. Centerpartiet menar nämligen att detta är en del av helheten.

Herr talman! Vi behöver också bli bättre på att förstå vad framgång faktiskt är. I dag mäter vi i huvudsak arbetslöshet i siffror. Men verkligheten är mer komplex än så. Hur mäter vi att en person har tagit steg närmare arbetsmarknaden? Hur synliggör vi förflyttningar, utveckling och ökad arbetsförmåga? Det här är svåra frågor, men det är nödvändiga frågor. Utan den kunskapen riskerar vi att missa det som egentligen är politikens kärna: att skapa verklig förändring i människors liv.

Herr talman! Fler människor måste få uppleva det som många av oss tar för givet: gemenskapen på en arbetsplats, kollegor att dela vardagen med och en känsla av att bidra.

Det här är inte enbart en arbetsmarknadsfråga. Det är en fråga om värdighet, delaktighet och framtidstro. Där har vi faktiskt fortfarande ett stort arbete att göra.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! För Kristdemokraterna är arbete mer än en lön. Det är en väg in i gemenskap, till att få känna sig efterfrågad och till att få en egen försörjning. Det ger varje människa bekräftelse och värdighet. Ett samhälle där människor har ett arbete att gå till blir ett samhälle där fler känner att de bidrar och behövs.

Samtidigt vet vi att svensk arbetsmarknad står inför betydande utmaningar. Arbetslösheten är fortsatt hög i vissa grupper, inte minst bland kvinnor med invandrarbakgrund, människor med funktionsnedsättning och unga. Alltför många människor fastnar i ett långvarigt utanförskap. Det är varken värdigt för individen eller hållbart för samhället.

Herr talman! Regeringens fokus ligger tydligt på att stärka arbetslinjen, förbättra matchningen och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Något som jag sagt här i talarstolen flera gånger tidigare och kommer att fortsätta säga är att vi borde fokusera mycket mer på att ge människor möjlighet att jobba 100 procent av sin förmåga.

Herr talman! Kristdemokratisk politik vilar på två grundpelare: ansvar och solidaritet. Vi säger ja till ett samhälle där vi hjälper den som behöver stöd, men vi säger också ja till att ställa krav. Det är inte värdigt att människor lämnas i bidragsberoende år efter år. Det är inte solidaritet att sänka förväntningarna på människor. Det handlar om att se varje människas potential och skapa förutsättningar för att den ska tas till vara.

Därför är det också viktigt att insatserna blir mer träffsäkra. Utbildning, yrkesinriktade insatser och ett nära samarbete med arbetsgivare är avgörande för att människor ska kunna ta steget in på arbetsmarknaden. Här har civilsamhället och näringslivet tillsammans med staten en viktig roll att spela, och det är något vi kristdemokrater länge har lyft fram.

Ett sådant exempel är när Arbetsförmedlingen samarbetar med arbetsgivare för att skapa vägar in i arbete. Rent konkret vill jag lyfta det projekt som Arbetsförmedlingen driver tillsammans med Icahandlare. Projektet har fått namnet Påfart Ica, och där får personer som länge har stått utanför arbetsmarknaden utbildning, handledning och praktik i butik med målet att det ska leda till riktiga jobb. Sedan starten i mars 2025 har 99 personer av 177 fått arbete, alltså ungefär hälften. Målet är att skapa 1 000 nya praktikplatser som i sin tur ska leda till anställning. Initiativet fokuserar på långtidsarbetslösa och syftar till att ge en väg in i dagligvaruhandeln.

Detta visar hur samverkan mellan Arbetsförmedlingen och privata aktörer kan ge resultat som stärker människors värdighet genom arbete – ett perspektiv som ligger helt i linje med kristdemokratisk politik.

Herr talman! Genom Påfart Ica visar vi att det går att kombinera stöd med krav – människor får chans till jobb, inte bara bidrag. Det är precis sådan politik som ger både trygghet och värdighet.

Herr talman! Låt mig sluta precis som jag inledde mitt anförande: För Kristdemokraterna är arbete mer än en lön. Det är en väg in i gemenskap, till att få känna sig efterfrågad och till att få en egen försörjning. Det ger varje människa bekräftelse och värdighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 mars.)