Riksrevisionens rapport om Polismyndighetens arbete i utsatta områden

Debatt om förslag 17 juni 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 73 Louise Meijer (M)

Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens arbete i utsatta områden

Fru talman! Här och nu ska vi diskutera utsatta områden. En stad där det finns flera utsatta områden är Malmö. Låt oss prata lite om Malmö! I dag rapporterades det nämligen att ett socialdemokratiskt kommunalråd har känt till att kommunal verksamhet använts för att hålla så kallad romsk rättegång. Vad hände när det här framkom? Hur reagerade det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö på detta? Jo, så här: Vad ska jag göra? Ska jag lägga ned verksamheten? Då begår ju jag politiskt självmord! Så sa hon i en inspelning.

I dag har vi också hört att det förmodligen kommer att finnas en majoritet för att avsätta den socialdemokratiskt ledda regeringen med Stefan Löfven i spetsen. Jag tycker att dagens händelser, inte bara i den här kammaren utan också i Malmö, visar att det inte bara är dags att avsätta Stefan Löfven. Det är också dags att Katrin Stjernfeldt Jammeh i Malmö avsätts och ersätts av den moderata ledaren Torbjörn Tegnhammar.

I Riksrevisionens rapport om de utsatta områdena kan man läsa att många av de åtgärder som formellt riktar sig till Polismyndigheten har regeringen ändå ett ansvar för. Det är regeringen som ska utöva ledarskapet och se till att brister åtgärdas och att det finns resurser och verktyg för att göra detta.

Något som har framkommit i granskningsrapporten är att det är lite hipp som happ när det kommer till klassificering av utsatta områden. Det handlar om en subjektiv känsla snarare än objektiva mätdata, uppföljning av resurser, antalet områdespoliser, tillgång till kameror och så vidare. Den typen av brister hade regeringen kunnat åtgärda relativt lätt om man hade haft kraften och viljan, men detta saknas. Det är också därför Moderaterna kommer att rösta för att få bort Stefan Löfven som statsminister på måndag.

Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens arbete i utsatta områden

Jag kan bara konstatera att det är tråkigt att regeringen inte gör tillräckligt på ytterligare ett område under justitieutskottets ansvarsområde och beredningsområde. Vi har från Moderaternas håll instämt i olika reservationer i det här betänkandet. Jag kan passa på att yrka bifall till reservationen under punkt 2 Klassificering av utsatta områden.


Anf. 74 Katja Nyberg (SD)

Fru talman! Var och varannan dag rapporteras det om skottlossningar med skottskador som följd, många gånger med dödlig utgång, våldtäkter och rån, även av barn. Det är enkelt att lägga det yttersta ansvaret på Polismyndigheten, men de utför bara sitt arbete utifrån de förutsättningar vi har gett dem. Ansvaret ligger framför allt på regeringen, som mer eller mindre har kapitulerat inför den grova kriminaliteten.

I Riksrevisionens granskning konstateras att det i vart tredje utsatt område inte finns tillräckligt med områdespoliser för att motsvara rikspolischefens beslut om minst en områdespolis per 5 000 invånare. Satsningen på 10 000 fler polisanställda till 2024 avser en miniminivå som måste uppnås. För att komma i paritet med övriga länder krävs än fler poliser, i synnerhet med den problematik som vi har i dagens Sverige. Nås inte målet på 10 000 fler polisanställda till 2024 är det inte heller möjligt att realisera målet på minst en områdespolis per 5 000 invånare.

För att Polismyndigheten ska kunna upprätthålla en väl fungerande verksamhet är det nödvändigt att de resurser som Polismyndigheten äskar tillförs av regeringen genom tillräckliga budgettillskott. Dessutom behöver ytterligare resurser tillföras för att Polismyndigheten ska kunna genomföra riktade lönesatsningar i syfte att behålla personal och återanställa personal som lämnat yrket. Det är i dag fler poliser än tidigare som återanställs, men det finns en enorm kompetens som redan har lämnat myndigheten. Därför bör detta arbete intensifieras ännu mer.

Fru talman! För att polisen ska få större möjligheter att förhindra ungdomskriminalitet behöver det bli lättare för polis och socialtjänst att samarbeta. Sekretessreglerna mellan socialtjänsten och polisen men även andra myndigheter behöver tas bort. Genom att ge socialtjänst och polis större möjligheter att agera tidigt kan samhället snabbare markera att ett kriminellt beteende inte är accepterat. Det kommer även att öka chanserna för att unga individer inte ska återfalla i kriminalitet.

Riksrevisionen har identifierat problematiken både hos socialtjänsten och hos Polismyndigheten gällande sekretessfrågor. Det föreligger en osäkerhet mellan myndigheterna om vilken information som får delas och vilken som inte får delas. Detta är ett problem. Därför är det viktigt att bryta det här, i synnerhet om man vill få till att ungas bana in i kriminalitet bryts i ett tidigt skede. Detta behöver åtgärdas omgående. Riksrevisionens rekommendation är att en statlig utredning gällande detta ska tillsättas.

Fru talman! Riksdagen har i flera fall under de senaste mandatperioderna avskaffat hinder mot användning av kamerabevakning. Men på grund av att Polismyndigheten inte fått nödvändiga resurser har användningen av kamerabevakning inte växt i den omfattning som krävs. Det gäller även polisernas möjligheter att bära kroppsburna kameror.

Polismyndighetens önskemål om att utöka kamerabevakningen borde vara en prioriterad fråga för att minska den grova kriminaliteten och öka tryggheten i de utsatta utanförskapsområdena. Flaskhalsen är finansiering. Att regeringen ännu inte har tillfört de medel som Polismyndigheten behöver är anmärkningsvärt.

Dagens situation i utsatta områden ställer särskilda krav på polisens förmåga att utföra sitt arbete. Riksrevisionen konstaterar i sin rapport att metodstödet för att definiera utsatta områden har brister och delvis bygger på subjektiva bedömningar av områdets problematik, vilket innebär att det är svårt att jämföra områden med varandra.

Därför behöver Polismyndigheten uppdatera sitt metodstöd. Brottsskadeindex bör användas i polisens metodarbete för att klassificera utsatta områden. Det pågår ett arbete med att utveckla polisens metodstöd för utsatta områden, vilket är bra. Men det behöver ske i en snabbare takt.

Fru talman! Brottsligheten i utsatta områden är högre än i andra områden, och de som bor där är mindre trygga. Ofta råder en tystnadskultur, och de som utsätts för eller bevittnar brott är ofta rädda för att tala med polisen. Men alla som vill göra rätt för sig och som lever och verkar i dessa särskilt utsatta områden är de som tvingas ta den värsta smällen för regeringens misslyckade politik.

Polismyndigheten behöver därför ges de resurser som den behöver för att se till att det finns tillräckligt med poliser som kan arbeta långsiktigt utifrån anpassade och beprövade arbetsmetoder i dessa områden. Jag yrkar bifall till reservation 3.


Anf. 75 Per Lodenius (C)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Från Centerpartiets sida tackar vi för regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionens rapport Rätt insats på rätt plats - polisens arbete i utsatta områden. Riksrevisionen landar i slutsatsen att Polismyndighetens arbete i utsatta områden inte är fullt ut ändamålsenligt.

Även om Polismyndigheten har tagit fram relevanta strategier och rekommendationer för arbetet i utsatta områden, och även om de enskilda polismän som arbetar i utsatta områden har anpassat sitt arbetssätt och arbetar enligt beprövade metoder i den omfattning som är möjlig sett till resurssituationen, visar rapporten att det alltjämt föreligger brister i regeringens ledning av myndigheten som påverkar just förutsättningarna.

Givetvis måste det följas upp och säkerställas att de resurser som särskilt avsatts för Polismyndighetens arbete i utsatta områden också används för detta specifika ändamål. Rapporten visar vidare att det råder brist på teknisk utrustning i form av bevakningskameror och kroppsburna kameror i utsatta områden.

Trots en omfattande satsning, med stöd av bland annat Centerpartiet, på att utöka antalet polisanställda och på att öka attraktiviteten i polisyrket genom bättre villkor, visar rapporten att en tredjedel av lokalpolisområdena med utsatta områden inte uppfyller det nationella målet om en områdespolis per 5 000 invånare. Det visar sig även ha förevarit problem med att mäta polistätheten i utsatta områden.

Att det saknas områdespoliser är en allvarlig brist. Polisen måste finnas närvarande i hela landet. Lokal närvaro och kännedom om de lokala förhållandena är av stor betydelse för det trygghetsskapande och brottsbekämpande arbetet.

Områdespoliser fyller en särskilt viktig funktion i just utsatta områden. Såväl boende som näringsidkare i sådana områden vittnar om att lokal polisnärvaro har en avgörande betydelse både för känslan av trygghet och möjligheterna att beivra brott och för ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete.

Fru talman! För det brottsförebyggande arbetet är det också av största vikt att myndigheterna samverkar. Det är därför djupt problematiskt att det fortfarande föreligger osäkerhet när det kommer till sekretesshinder och vilken information som myndigheter får utbyta.

Regeringen har uppdragit till Brottsförebyggande rådet att kartlägga vilka hinder som finns för informationsdelning mellan socialtjänst och polis i brottsförebyggande syfte. Brottförebyggande rådet har i den avlämnade kartläggningen konstaterat att hindret till stor del utgörs av okunskap om sekretesslagstiftningen och dess sekretessbrytande bestämmelse.

Här måste regeringen återkomma med åtgärder. Inga av de brister som påtalas är svåra att avhjälpa. Även om regeringen har en ambition att vända utvecklingen i utsatta områden visar de brister som framkommer i granskningen på ledarskapsproblem från nuvarande regerings sida.

Fru talman! Jag är vikarie här i talarstolen i debatten om detta ärende. Men jag ser ändå tydligt att regeringen ytterligare behöver stärka sin ledning och styrning för att säkerställa att Polismyndighetens arbete i utsatta områden är ändamålsenligt.


Anf. 76 Linda Westerlund Snecker (V)

Fru talman! Polisens arbete ska vara riktigt bra, särskilt där det är som allra tuffast. Vi ska ha en lokalt förankrad polis - från landsbygden till förorten. Det ska vara en polis som känner sitt område, har en bra arbetsmiljö och jobbar på det allra bästa sättet.

Fru talman! Jag märker att det är väldigt återkommande när justitieutskottet talar om utsatta områden att man talar om någonting som finns långt borta som man inte riktigt känner till. Det är någonting som man vill ska vara skrämmande, eller som man kanske också tycker är skrämmande.

Utsatta områden har blivit någonting som många politiker pekar finger åt. De menar att där borta har vi problemen. Men utsatta områden är våra förorter. Det är våra arbetarområden. Det är områden där vanligt folk har kunnat bo i en hyresrätt med en rimlig hyra.

Det har varit fullt med grönområden och kollektivtrafik. Där har inte bara de som varit på samhällets topp haft en möjlighet att ha en bra vardag. Det har varit områden som har haft stora socioekonomiska problem och ekonomiska utmaningar med arbetslöshet och kanske sjukskrivningar. Men det är inte utsatta områden. Det är områden som har det tufft just nu.

För mig som vänsterpartist är det här våra områden. Det är här som Vänsterpartiets väljare finns. Det är Vänsterpartiets områden. Det är dem vi kämpar för. Det är de personer som bor i områdena som hela vår politik går ut på att förbättra för. Det handlar om att göra klasskillnaderna som små som möjligt och att alla ska kunna ha ett gott liv.

Men så talar vi inte längre om de utsatta områdena. Det är tydligt i Riksrevisionens rapport att Polismyndighetens bedömning av de utsatta områdena ser väldigt olika ut. Det har inte funnits någon ordentlig mall att utgå ifrån när man har pekat ut vissa områden. Det har skett väldigt oseriöst.

Det skadar förtroendet för polisen och för hur de arbetar i de utsatta områdena. Det saknas en vetenskapligt förankrad metod att tala om de här områdena och se till vilka områden som ska klassificeras på vilket sätt.

Det saknas också områdespoliser för att nå det mål som rikspolischefen har satt upp. Det är typiskt att det är de områden som behöver mest hjälp av polisen och kanske flest poliser som vet vad de sysslar med som inte heller får det.

Det finns mycket som behöver göras i dessa områden. Den allra bästa effekten får man av att minska de ekonomiska klyftorna och se till att Sverige håller ihop.

Det finns också några särskilda insatser jag skulle vilja lyfta fram, som Vänsterpartiet skrivit om i en väldigt gedigen motion till riksrevisionsbetänkandet.

Vi skulle vilja skapa trygghetszoner i de här områdena. Väldigt många andra partier till höger om mig, det finns bara partier till höger, talar om visitationszoner. Jag vill i stället ha trygghetszoner.

På ett sådant sätt har man arbetat i Gårdsten i Göteborg. Där har man skapat särskilda trygghetsgrupper. Det är grupper som består av engagerade människor som utövar tillsyn på kvällar och helger. De går omkring och är närvarande och synliga i området.

Tidigare hade man väktare som hade ungefär samma uppgifter. Men det skapade väldigt mycket konflikt och problem att ha väktare. Det fungerar mycket bättre att ha en trygghetsgrupp. De bygger upp förtroende med de boende, och de har byggt upp ett bra samarbete med polisen.

De hjälper till exempel till med att eskortera personer mellan bostaden och busshållplatsen så att människor ska våga röra sig ute i samhället även på kvällar. De gör traditionella trygghetsvandringar.

Detta vill Vänsterpartiet se mer av. Vi vill se mer trygghetsskapande arbete, särskilt för att kunna få till en bra och långsiktig trygghet i de utsatta områdena och särskilt när polisen misslyckas med att definiera vad dessa områden är.

Det finns andra förslag om vad vi skulle vilja se - vi har som sagt en gedigen motion. Vi vill utvärdera de trygghetsskapande arbetsmetoder som polisen använder. Vi vill att polisens medborgarlöften ska utvecklas och att man ska kunna arbeta på ett mer effektivt sätt. Vi vill att fasmetoden ska användas mycket mer. Vi skulle vilja se lokala sociala insatsgrupper. Vi skulle vilja ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att arbeta fram konkreta brottsförebyggande insatser. Och så har vi det här med trygghetszoner och trygghetsvärdar.

Detta och mycket mer behövs. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 9.


Anf. 77 Ingemar Kihlström (KD)

Fru talman! Det är en lång dags färd mot natt. Dagen närmar sig ett slut för oss i justitieutskottet i och med den fjärde debatten. Jag och Johan har deltagit i alla. Jag såg att Johan var redo att träda fram här, men jag ska säga några ord innan det är hans tur.

Dagens avslutande debatt, för vår del, gäller Riksrevisionens rapport om Polismyndighetens arbete. Riksrevisionen har granskat Polismyndighetens arbete i utsatta områden och funnit att det inte fullt ut fungerar ändamålsenligt. I rapporten lämnar Riksrevisionen rekommendationer till Polismyndigheten.

Rapporten belyser Polismyndighetens arbete och ansvar, men vi finner att det finns skäl att regeringen följer upp arbetet ytterligare. Jag vill lyfta några av punkterna.

Fru talman! Riksrevisionen konstaterar att metodstödet för att definiera ett utsatt område har brister och delvis bygger på subjektiva bedömningar av områdets problematik. Det är därför svårt att jämföra områden med varandra. Det Riksrevisionen kallar subjektiva bedömningar är skattningar av problem, till exempel narkotikaförsäljning, som inte baseras på data utan just på hur stora problemen upplevs vara. Skattningarna kan vara mycket olika i olika polisområden, beroende på den lokala situationen.

Vi instämmer i Riksrevisionens kritik och är av uppfattningen att metodstödet måste uppdateras samt att ett brottsskadeindex bör användas i polisens metodarbete när det gäller att klassificera utsatta områden.

Fru talman! En annan kritik som Riksrevisionen riktar handlar om att det är svårt att följa upp målet om en polis per 5 000 invånare i utsatta områden, eftersom dessa inte utgör en organisatorisk nivå inom Polismyndigheten. Ett mål som är svårt att mäta blir också mycket svårt att nå. Vi menar att Polismyndigheten ska ställa upp interna mål som är mätbara och möjliga att nå. Det är särskilt viktigt i de utsatta områdena på grund av deras utsatthet.

Riksrevisionen konstaterar också att bevakningskameror och kroppsburna kameror är viktiga verktyg för att man ska kunna bedriva ett effektivt polisarbete i utsatta områden. Kristdemokraterna delar den uppfattningen. Därför drev vi igenom en förenkling av regleringen av kamerabevakning. Det är därför allvarligt att över hälften av cheferna i lokalpolisområdena, i utsatta områden, uppger att de inte har tillgång till kroppsburna kameror eller bevakningskameror. Det innebär att bevisläget vid mycket allvarlig brottslighet riskerar att bli betydligt sämre och att dokumentationen av polisingripanden kommer att brista. Det är också allvarligt att regeringen behållit ett flertal begränsningar av polisens användning av kameror. Det handlar till exempel om bevakning med hjälp av fartkameror och om begränsade möjligheter till så kallad förlängd kik, där en kamera används som ett slags kikare på distans när det saknas möjlighet att ha en spanare på plats.

Vi menar att regeringen måste säkerställa Polismyndighetens tillgång till kameror och tillföra tillräckliga resurser för att åstadkomma det. Utifrån det yrkar jag bifall till reservation 5.

Fru talman! Riksrevisionens slutsats är också att Polismyndighetens arbete i utsatta områden inte fullt ut är ändamålsenligt. Även om Riksrevisionens rekommendationer formellt riktar sig till Polismyndigheten konstaterar vi att ansvaret ytterst är regeringens, till följd av otillräcklig myndighetsstyrning. Vi menar att regeringen behöver stärka sin ledning och styrning för att säkerställa att Polismyndighetens arbete i utsatta områden blir ändamålsenligt. Regeringen bör återkomma till riksdagen och rapportera om sina fortsatta åtgärder tills de brister som påtalats av Riksrevisionen är åtgärdade.

Jag stöder Kristdemokraternas yrkanden och reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 5, som sagt.

Med detta vill jag tacka för dagens debatter och den goda stämning som vi har i utskottet och i debatter. Jag vill önska alla, inklusive talmannen och talmanskansliet, en trevlig sommar.


Anf. 78 Johan Pehrson (L)

Fru talman! Den rapport från Riksrevisionen som vi nu diskuterar, när det gäller det här betänkandet, är delvis berörd i det tidigare betänkandet om polisfrågor. Det handlar om hur polisen ska jobba och att polisen ska vara närvarande. Lite förenklat kan man säga att Riksrevisionen säger att poliserna gör så gott de kan med de resurser de har. Det handlar alltså om den numerär av områdespoliser som jobbar nära medborgarna i allmänhet och i synnerhet i dessa utsatta områden. De är för få, och de ska jobba med detta som är så viktigt och som man kan kalla relationsskapande och gränssättande.

Poliser som är närvarande i ett område kan jobba nära människor som lever där, trygghetsgrupper, som Linda Westerlund Snecker lyfte fram, fastighetsägare, inte minst, idrottsföreningar, skola, socialtjänst och andra som vill ha ordning och reda och trygghet i sitt område.

Man pekar väl delvis på att det är lite oklart vilka metoder som är att föredra. Vi brukar försöka lämna åt svensk polis att själva välja efter bästa förmåga, helst utifrån kunskap och verklighetsbaserad erfarenhet, om inte annat. Men närvaron och numerären är viktig. Vi ser i rapporten att man i väldigt många områden inte når upp till det stora antal områdespoliser som behövs för ett positivt framåtsyftande arbete. Man ser också att många av dem inte är öronmärkta. De har mängder av andra uppgifter. De rycks bort från det långsiktiga relationsskapandet. När de är närvarande begår människor inte brott lika lätt. De som lever i området får en bättre relation till poliserna, som de då känner, om de inte bara är där med blåljusen på när bilar brinner eller något annat händer eller när de kriminella gängen har tagit över området.

Jag ska nämna något om trygghetsgrupperna i Gårdsten. De jobbar dagtid eller fram till midnatt. Sedan är det väktarna som tar över själva patrulleringen. Trygghetsgrupperna är väldigt uppskattade av dem som bor där och sköter sig. Är det mopeder som är stulna ser de till att de åker bort på en gång. Står det ytterst tveksamma bilar på en parkeringsplats åker de bilarna bort på en gång. I värsta fall jobbar trygghetsvärdarna ihop med fastighetsägarna. Om människor inte sköter sig ifrågasätter man hyreskontrakten. Då ser man till att de nätverk som finns runt dessa människor, ofta unga, som begår brott - ursäkta mig, jag höll på att svära - nogsamt får veta att de ska upphöra med den här verksamheten. Familjen kan nämligen riskera sitt eftertraktade hyresavtal. Man sätter alltså press och använder hyresavtalet via trygghetsvärdarna.

Detta är väldigt framgångsrikt, så det gillar jag också. Men det är inte bara att gå runt och prata, utan man är ganska tydlig med att buset tas tidigt och jagas ända in till lägenhetsdörren, så att säga. Samtidigt hjälper man människor som har problem med elproppar eller läckande kranar. Man ger snabbt service, och man blir uppskattad.

Nog om detta. Det handlar om att vara nära medborgarna. Vi behöver fler poliser. Det är därför Liberalerna säger att vi behöver fortsätta med den satsning som nu ligger fast, där vi utbildar rekordmånga svenska poliser. Det kommer att komma ungefär 5 000 fram till 2024. Den planen ligger kvar. För Liberalernas del går vi gärna vidare med ytterligare 5 000 fram till 2029, eftersom vi behöver ha ett polissnitt i vårt avlånga och stora land som åtminstone ligger på ett europeiskt snitt.

Den behöver inte vara jättemycket högre, men polistätheten ska framför allt inte vara så mycket lägre, som den är i dag. Polisen är en av våra viktigaste trygghetsskapande åtgärder och är till för att ge människor frihet och livschanser i stället för rädsla och gängvälde.

Jag har tidigare i dagens debatter lyft fram frågor om att bekämpa den grova brottsligheten. Det gör man både med vassa verktyg i processrätten och med relevanta straff. Människor som ägnar sig åt brott som livsstil måste låsas in på lång tid. Då får de mer tid för rehabilitering. Framför allt begår de inga brott.

Det krävs poliser, men vi har också Riksrevisionens rapporter som har pekat på vikten av att hela rättsväsendet håller ihop. Man kan inte bara ha en massa poliser; man måste även ha åklagare, domstolar och fängelseplatser.

Jag vill också passa på att i detta sammanhang lyfta fram vikten av att vi aldrig erkänner parallella rättsordningar. När någon stolle yrar om sharialagar är det bara nej tack - det där kan du glömma. Är det någon som påstår att vi ska ha någon särskild rättstillämpning för romer - glöm det. Det ska vi inte ha. Är det någon annan som säger att klanen ska göra upp ska inte heller detta vara möjligt.

Då måste man våga angripa de strukturer som har valt exit från den svenska rättsstaten. De strukturerna måste mötas. Då är det viktigt, vilket har debatterats tidigare i dag, att vi vågar säga nej till saker som bygger de här klanerna, till exempel den extremt konstiga företeelsen med kusinäktenskap som är till för att befästa klanernas makt över individen och som skapar ofrihet och drar ned en rullgardin för den frihet som alla unga människor förtjänar i Sverige. Den friheten gäller även de som bor i de här områdena och som är utsatta för klanernas grepp.

Fru talman! Även jag vill tacka alla för en på alla sätt underbar dag. Jag yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation 1.


Anf. 79 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! När vi debatterar Riksrevisionens rapport om Polismyndighetens arbete i utsatta områden tänker jag att det är viktigt att bära med sig två perspektiv.

För det första ska vi se denna granskning som ett värdefullt bidrag i Polismyndighetens pågående arbete i utsatta områden i vårt land. Polisen behöver fortsätta att utveckla sitt arbete kring bedömningar av olika områden, tydligare följa upp hur många områdespoliser som verkligen fördelas till utsatta områden och förstärka för att leva upp till besluten om minst en områdespolis per 5 000 invånare. Samtidigt behöver man säkerställa tillgången till teknisk utrustning och påskynda utbyggnaden av bevakningskameror och fördelningen av kroppsburna kameror.

Jag kan också konstatera att Riksrevisionen ger regeringen tummen upp och att regeringens ambitioner och prioriteringar framkommer tydligt i granskningen. Problematiken i utsatta områden är en av regeringens högst prioriterade frågor, och det är av stor vikt att Polismyndighetens arbete i dessa områden bedrivs effektivt.

Vi har också gett Polismyndigheten ett antal uppdrag för att fortsätta det intensiva arbetet för att vända utvecklingen. Det är bland annat en angelägen fråga för regeringen att antalet områdespoliser ökar och att de får möjlighet att arbeta långsiktigt och fredat med sin huvudsakliga syssla, nämligen kontaktskapande, brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete i lokalsamhället.

Polismyndigheten behöver nu verkligen använda de verktyg som de har tillgängliga, till exempel kamerabevakning, och på regeringens uppdrag noggrant följa utvecklingen av skjutningar i utsatta områden och över tid jobba med uppdaterade lägesbilder som ger en samlad bild av vilka polisiära åtgärder som vidtas i de utsatta områdena samt beskriva hur det fortsatta arbetet ska bedrivas.

Fru talman! För det andra är det lika viktigt att vi i politiken är tydliga med att vårt land inte ska ha utsatta områden och att vi fortsätter arbetet med att steg för steg, budget för budget och reform för reform bygga ett starkare Sverige.

Vi ska inte återgå till en politik där det gemensamma får stå tillbaka. Vi ska inte försumma välfärden genom stora skattesänkningar. Vi ska inte fortsätta det marknadsexperiment som segregerar och sätter riskkapitalisters vinster före barns behov. Vi ska inte låta bostadssegregation, arbetslöshet och återvändsgränder släcka framtidstron för unga människor.

Vi måste klara av att bekämpa både brotten och brottens orsaker. Den långsiktigt bästa brottsbekämpningen är att bygga ett samhälle där de sociala klyftorna är små, där alla har rätt till arbete, där kvinnor och män har lika mycket makt och där barn och ungdomar har trygga uppväxtvillkor.

På det sättet är välfärdspolitiken en viktig del av kriminalpolitiken. Sverige ska hålla ihop.

Gängkriminaliteten har vuxit fram under decennier. Den försvinner inte över en natt. Den som tror att det finns några enkla lösningar på detta stora samhällsproblem är naiv. Polisen säger själv att det krävs starka polisiära insatser likaväl som en starkare skola och socialtjänst.

Dagens rapport från Riksrevisionen handlar på det sättet om hur Polismyndigheten kan utveckla och förstärka sitt arbete i utsatta områden och tjänar som en påminnelse om allt det andra som vi i politiken behöver klara av att ta ansvar för.

Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens arbetei utsatta områden

Vi ska vara kompromisslösa mot gängen. Vi ska se till att inte en krona går till de kriminella nätverken. Vi måste bryta nyrekryteringen.

Vi kan se hur arbetet ger resultat. Detta känner de kriminella gängen av. De senaste två åren har över 1 000 gängkriminella frihetsberövats. De är med andra ord under hård press.

Det intensiva arbetet med att trycka tillbaka de grovt kriminella nätverken fortsätter. Vi kommer aldrig att backa. Samhället är alltid starkare än gängen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 juni.)

Beslut

Polismyndighetens arbete i utsatta områden har granskats (JuU32)

Riksrevisionen har i en rapport granskat Polismyndighetens arbete i utsatta områden och funnit att det inte är helt ändamålsenligt. Riksrevisionen rekommenderar Polismyndigheten att

  • öka tillförlitligheten i den process som används för att identifiera utsatta områden
  • följa upp hur många områdespoliser som fördelas till utsatta områden
  • se till att rätt tekniska utrustning finns för att kunna arbeta effektivt i utsatta områden.

I en skrivelse välkomnar regeringen Riksrevisionens granskning och bedömer att den är ett värdefullt bidrag för Polismyndighetens pågående arbete i utsatta områden.

Riksdagen instämde i regeringens bedömning att Riksrevisionens granskning är värdefull och ser positivt på de åtgärder som regeringen och Polismyndigheten har vidtagit och tänker vidta utifrån Riksrevisionens synpunkter. Riksdagen lade regeringens skrivelse till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Utskottets förslag till beslut
Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.