Riksrevisionens rapport om internationella klimatinsatser

Herr talman! Vi har nu kommit till kvällens höjdpunkt när vi får diskutera en spännande rapport från Riksrevisionen rörande klimatinvesteringar i andra länder.

Här i riksdagens kammare glöms ofta bort att klimatpolitiken i grunden är en global fråga. Växthusgaser har inga gränser. Människor har gränser och behöver gränser mellan varandra för att skydda våra samhällen och upprätthålla vårt sätt att leva. Men för växthusgaser finns inga gränser, och det finns ingen poäng i att försöka sprida en bild av att de har gränser.

Trots detta har svensk klimatpolitik kommit att präglas av nationalism. Det är väldigt dumt eftersom det här är ett av få politikområden där nationalism snarast motverkar lösningen på problemet.

Herr talman! Vi debatterar, som sagt, Riksrevisionen granskning av statens arbete med internationella klimatinvesteringar. Riksrevisionen konstaterar i sin granskning att arbetet har potential att bidra till klimatarbetet på ett kostnadseffektivt sätt. Det är naturligtvis positivt att Riksrevisionen konstaterar att det finns en stor nytta med att investera i andra länder.

De internationella klimatinvesteringarna är enkla i teorin. Genom att göra investeringar i andra länder kan man lyckas minska utsläppen till en betydligt lägre kostnad än om man vidtar åtgärderna i Sverige, där de mest effektiva åtgärderna redan är genomförda. Riksrevisionen kvitterar på denna bild i sin granskning.

Herr talman! Det som komplicerar arbetet är att det globala ramverket fortfarande är i sin linda. Problemet utifrån ett svenskt perspektiv har hela tiden varit att marknaden är outvecklad. Först hade vi projekt inom ramen för Kyotoprotokollet, och nu har vi stegvis kommit över till artikel 6-ramverket i klimatavtalet från Paris. Riksrevisionen ser potential till att effektivisera arbetet med tydligare målstyrning och förbättrade utvärderingar. Det tycker jag är fullkomligt rimliga rekommendationer, och det är rekommendationer som Riksrevisionen brukar ha när de granskar olika politikområden. Men det är lättare sagt än gjort med tanke på att det är svårt att få till stånd en perfekt fungerande marknad med god tillgång till projekt i dag.

Det här är ett långsiktigt arbete, och marknaden är inte fullt utvecklad. Det är svårt att sätta upp ett mål kring exakt vad man ska uppnå när man inte kan säkerställa tillgången till projekt. Det är en komplicerad historia när man ska utforma ramverket. Det är många länder och aktörer som har olika uppfattningar. Jag kan tänka mig att det hade varit enklare om man hade kunnat fokusera på att investera i fossilfri energi i många av dessa länder och tillgodoräkna sig det. Men nu är det viktigt att man kan visa på att man omedelbart tar bort utsläpp i stället för att fokusera på att skapa potential till en grönare tillväxt i dessa länder. Det är betydligt mer komplicerat när man måste ersätta befintlig energi, som det oftast handlar om.

Herr talman! Jag noterar att regeringen instämmer i Riksrevisionens rekommendation om att stärka förutsättningarna för att bedöma insatsernas kostnadseffektivitet. Regeringen framhåller att de avser att ge Energimyndigheten ett uppdrag med syfte att stärka redovisningen av hur Sveriges internationella klimatinsatser uppnår målet om kostnadseffektivitet.

Herr talman! Huvudproblemet när det kommer till de internationella insatserna är att vi har många partier i Sverige som gärna vill sätta krokben för arbetet. Antingen tycker man inte om det över huvud taget eller så vill man begränsa det på olika sätt. Man tycks drivas av att insatser måste bedrivas i Sverige för att vi på något sätt ska känna oss bättre till mods. Det finns, tyvärr, bland en hel del aktörer och politiska partier i Sverige ett behov av att utsläpp nödvändigtvis måste minska i det land i världen som kanske har den lägsta utsläppsintensiteten i förhållande till bnp. Det finns ett slags behov av självspäkning, ett behov av att bedriva en självdestruktiv klimatpolitik. Jag hoppas att vi kan komma bort från detta och i stället fokusera på hur vi kan lösa detta globala problem på bästa sätt framöver.

Herr talman! Martin Kinnunen hyllar insatser globalt för att minska utsläppen framför att minska dem i Sverige. Det finns såklart ingen motsättning i att göra båda delarna.

Det intressanta är att Martin Kinnunen också säger att det inte finns en fungerande marknad och att uppföljningen är svår. Men vilka slutsatser drar Sverigedemokraterna av det?

Är det inte en rimlig slutsats att dra att om det inte finns en ordentlig marknad, om det är svårt att följa upp, att vidta så många åtgärder på hemmaplan som möjligt? Då får vi dessutom intressanta nyttor i form av att vi ökar vår säkerhet när vi minskar vårt oljeberoende, och vi får fler jobb och företag i Sverige eftersom vi lägger pengarna här i stället för i insatser på andra ställen. Är inte det också värt att satsa på framför att vidta åtgärder på andra platser när det är svårt och osäkert med uppföljningen?

Herr talman! Jag tackar för frågorna från Rickard Nordin.

Det är klart att det lättaste om någonting är svårt är att fly undan och inte bry sig om det. Men när vi nu har ett globalt problem som berör planeten gemensamt, och vi hela tiden letar efter hur vi i Sverige kan göra skillnad, är det väl att delta i det mest relevanta internationella arbetet som finns, det vill säga att skapa en global marknad för klimatinvesteringar i olika länder.

Jag tycker att det finns en stor poäng i att arbeta vidare med detta just för att det är en outvecklad marknad. Sverige kan vara en aktör som kan bidra till att få till stånd en mer utvecklad marknad, och vi kan räkna med att det kommer att bli en betydligt mer utvecklad marknad framöver.

Vi har sett hur förhandlingarna kring EU:s 2040-mål har gått. Det kommer att finnas åtskilliga miljarder euro på marknaden om vi bara väntar några år. Vi kommer förmodligen att få se en ketchupeffekt i många fler projekt att delta i framöver. Fram till dess ska vi bedriva ett ansvarsfullt arbete. Det betyder inte att man nödvändigtvis ska hoppa på alla möjliga projekt, men det finns ingen anledning att bromsa eller inte bidra i det internationella samarbetet enbart därför att det är i sin linda just nu.

Herr talman! Det blir väldigt svårt att jobba vidare med de här åtgärderna efter att Martin Kinnunens partikollega Oscar Sjöstedt i dag sagt i Dagens Nyheter att ni ska nolla biståndet och lägga ned Sida. Det blir väldigt svårt med ett klimatbistånd och internationella klimatinsatser och att jobba vidare med andra länder för att utveckla regelverk om vi inte har några pengar att göra det med.

Ni ska dessutom dra ned på klimatinsatserna. Det var Oscar Sjöstedt mycket tydlig med. Hur ska man kunna jobba utan pengar? Det är svårt att göra klimatinsatser utan att man har en budget för det.

Det här är typiskt Sverigedemokraterna. Någon annan ska göra något någon annanstans, och sedan när man ska försöka göra det har man dragit in resurserna så att det inte blir någonting över huvud taget.

Är det inte bättre, Martin Kinnunen, att du säger som det är, det vill säga att ni inte prioriterar klimatfrågan? Ni skiter i det i stället. Var ärlig med det! Låtsas inte om som att ni ska göra insatser där det ger mest effekt; ni vill ju ta bort alla de pengar som vi har lagt på klimatbistånd.

Ni vill nolla biståndet och lägga ned Sida. Då blir det inga klimatinsatser utomlands. Det är bättre att vara ärlig med det så att vi kan ha en reell debatt i riksdagen.

Herr talman! Jag har inte tagit del av intervjun förutom att jag såg rubrikflashar om att lägga ned Sida.

Det som rör vårt utskott nu är utgiftsområde 20. Det är absolut ingenting som har med biståndsbudgeten att göra. Det här är ett eget anslag inom utgiftsområde 20, och det har faktiskt ingenting med Sidas verksamhet att göra. Det är Energimyndigheten som jobbar med det internationella arbetet med klimatinvesteringar.

I övrigt har jag ingenting att tillägga, herr talman.

Herr talman! Det är spännande att lyssna på ledamoten Kinnunen när han talar om klimat. Man kan få intrycket att det finns en vilja att arbeta med klimatpolitik, men det är ofta någon annan som ska göra jobbet, inte vi i Sverige.

Det var också spännande att lyssna när Kinnunen beskrev Riksrevisionens rapport. Man kan fundera på om vi har läst samma rapport.

Det vi kunde ta del av i Riksrevisionens rapport var att i de internationella insatserna är den faktiska klimatnyttan ofta svårare att mäta och följa upp jämfört med svenska insatser. Dessutom finns en risk att insatserna i första hand inriktas på lätta projekt i stället för mer långsiktiga åtgärder som skulle kunna ha lett till en strukturell omvandling.

Riksrevisionen nämner också att man inte tar med administrativa kostnader och att det därför inte är jämförbart med klimatpolitik på svensk mark.

Min fråga till Kinnunen är: Varför tycker Sverigedemokraterna att det är bra att pengar investeras i icke-transparenta projekt som inte är lätta att bedöma och som enligt Riksrevisionens rapport tar pengar ifrån svenska jobb?

Herr talman! Tack, Jytte Guteland, för frågan!

Det här är egentligen ganska simpelt. Vi kan lyssna på myndigheterna. De är väldigt tydliga med att kostnaden för att minska utsläpp genom dessa projekt är betydligt lägre än att genomföra minskningar i Sverige. Vi får därmed mer klimatnytta per krona genom att göra sådana investeringar.

Det är naturligtvis en utmaning när man utför ett arbete i andra länder; det blir svårare att utvärdera det. Det är inte minst ett problem inom ramen för det svenska biståndet. Där är det ofta väldigt svårt att utvärdera vilken nytta man har fått för de åtskilliga hundratals miljarderna de senaste åren.

Nu ska vi komma ihåg att de internationella klimatinvesteringarna befinner sig på en helt annan kostnadsmässig nivå. I stället för en fullständig miljardrullning satsas strax över 100 miljoner kronor i de här projekten.

Det Riksrevisionen klargör är att det här till sin form naturligtvis blir svårare att utvärdera. Samtidigt är potentialen att göra stor nytta med liten insats mycket högre, vilket är anledningen till att vi i Sverige sysslar med sådana projekt och till att det i alla fall tidigare funnits en bred enighet i svensk politik om nyttan med kompletterande åtgärder i andra länder.

Nu tycks en del partier ha svängt lite och blivit betydligt mer skeptiska. Jag tycker att det är tråkigt. Det finns stor potential att slippa väldigt höga kostnader i Sverige och i stället göra betydligt mindre och smartare investeringar i ett annat land och uppnå samma eller större nytta för planeten.

Herr talman! Till svar får jag höra att projekten visserligen inte är transparenta men att det är en mindre andel skattepengar som ska gå till projekt som vi inte vet om de fungerar. Det spelar ingen roll för ledamoten Kinnunen att det är svenska skattemedel som ska gå till projekt som är svåra att utvärdera och där transparensen är obefintlig.

Är det så jag ska tolka Kinnunen i hans analys av de internationella klimatkrediterna? Jag tycker att det låter väldigt oseriöst, och det låter inte som ett ansvarsfullt sätt att hantera svenska skattemedel.

Vore det inte smartare att satsa på projekt där man vet vad som kommer att hända och som har god effekt för svenska jobb?

Med Tidö- och SD-regeringen har vi fått extremt hög arbetslöshet. Det har blivit 100 000 fler arbetslösa. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen efterlyser dessutom en tydlighet när det gäller klimatpolitiken, eftersom man inte får till investeringar om man inte vet att det kommer att löna sig framöver.

Därför är det mycket svårt att förstå varför Sverigedemokraterna tycker att det är bättre att rea ut pengar på en projektmarknad, där man inte vet vad som kommer hända, än att investera i trygga svenska jobb som kan bryta den arbetslöshet som Tidö- och SD-regeringen har skapat.

(Applåder)

Herr talman! Jag vet inte om jag var svår att förstå, men jag förstår absolut inte hur jag kunde bli tolkad på detta sätt.

Jag förklarade att det är svårare att utvärdera vad som händer med projekt som sker i andra länder. På samma sätt är det mycket svårare att utvärdera vad som händer med insatser inom ramen för biståndsbudgeten. Det har Socialdemokraterna dock aldrig tyckt vara en anledning till att upphöra med bistånd.

Socialdemokraterna vill i stället öka biståndet och ta det någonstans från statsbudgeten och lägga 10–20 miljarder ytterligare på biståndet till projekt i andra länder som är svåra att utvärdera. Det är alltid svårare att utvärdera saker i andra länder där vi inte har svenska myndigheter. Det är alltid en utmaning när man bedriver något på annan nivå.

Samma sak gäller på EU-nivå. Det är mycket svårare att utvärdera vad som händer med de pengar som vi skickar till EU-projektet i Bryssel. Socialdemokraterna har ju alltid tyckt att det har varit en bra idé att skicka pengar till Bryssel ändå.

Herr talman! Jag har lite svårt att förstå uppfattningen om att Sverigedemokraterna skulle tycka att det är positivt att det inte går att utvärdera insatser. Det är svårare att utvärdera insatser i andra länder; det är korrekt.

Det rör sig om en summa pengar som vi bidrar med i det internationella arbetet för att bygga upp en infrastruktur för globala klimatinvesteringar. Efter förhandlingar på EU-nivå kommer det här också att vara en av grunderna i EU:s klimatpolitik.

Herr talman! Martin Kinnunen nämner i sitt anförande att det är svårt att planera för att det finns få projekt och att det är en av anledningarna till att det är svårplanerat för Energimyndigheten att inleda sådana projekt.

Jag har tillsammans med Martin Kinnunen och flera andra här i kammaren suttit i Miljömålsberedningen. Där diskuterade vi frågan om klimatinsatser ganska mycket. Där kom vi efter långa förhandlingar till slut fram till att en mindre del av de kompletterande åtgärderna skulle kunna användas internationellt i artikel 6-åtgärder om man inte klarar sina egna klimatmål.

Jag tänker att det hade varit mycket lättare för Energimyndigheten att planera om man hade haft Miljömålsberedningens förslag på bordet, där det har ringats in hur stora åtgärderna ska vara. Det hade gett en mycket tydligare riktning, och det var också något vi kom fram till i Miljömålsberedningen: Man behöver planera framåt för att få en tydligare styrning.

Nu har detta betänkande inte kommit än. Jag vet inte om Martin Kinnunen som representant för regeringen i dag kan svara på var det finns. Men jag vill bara veta: Hade det inte varit enklare att planera framåt? Står Sverigedemokraterna fast vid det som förhandlades fram i Miljömålsberedningen, att det är en mindre del av de kompletterande åtgärderna som ska kunna användas för internationella klimatinsatser?

Herr talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna!

Ja, detta var en av många saker som hanterades i Miljömålsberedningen nu senast. Låt mig minnas vad vi skrev in där. Det finns en skrivning kring att man ska begränsa användandet av de kompletterande åtgärderna.

Att det gick att få konsensus för detta i Miljömålsberedningen beror på att den begränsning som föreslås inte kommer att ha någon som helst betydelse eftersom det är fullständigt orealistiskt att det skulle gå att identifiera fler projekt inom den tidsramen. Det var därför det gick att komma överens om begränsningen. Det beror på att den inte kommer att ha någon som helst effekt vad gäller att påverka verkligheten på något sätt. I miljömålsberedningar är det ibland lite spännande diskussioner som kanske inte förändrar så mycket men som resulterar i vissa meningar som är viktiga för olika deltagare i utredningen.

Men jag bedömer inte att det förslag som finns i Miljömålsberedningens betänkande kommer att förändra något när det gäller hur Sverige arbetar med internationella klimatinvesteringar.

Herr talman! Tack, Martin Kinnunen, för svaret! Det var väldigt intressant, för det jag uppfattade från Martin Kinnunens första anförande var att det fanns väldigt stor potential att göra stora utsläppsminskningar utomlands. Det var en av de tekniker som Sverigedemokraterna såg som ett sätt att kraftigt minska utsläppen. Nu säger Martin Kinnunen att det egentligen inte finns någon potential alls att jobba med detta – det är en så liten del att det inte kommer att spela någon roll över huvud taget.

Här förstår jag inte riktigt resonemanget. Jag hade egentligen tänkt fråga hur mycket pengar Sverigedemokraterna är beredda att satsa på detta, om man nu vill göra de stora utsläppsminskningarna utomlands. Det skulle jag fortfarande vilja veta.

Men jag blir väldigt nyfiken på om Martin Kinnunen tror att vi kan använda internationella insatser för att göra stora utsläppsminskningar eller att det inte finns någon potential alls fram till 2030 att använda sig av internationella klimatinsatser utomlands.

Herr talman! Jag tackar för följdfrågorna från Katarina Luhr.

Som sagt: Jag har inte sagt att det inte går att göra nytta, utan Sverige bidrar de facto till minskade utsläpp i världen med de här investeringarna inom ramen för anslaget inom utgiftsområde 20. Det jag konstaterade var att vi hade ett möte i Miljömålsberedningen. Jag frågade uttryckligen sekretariatet: Finns det någon möjlighet att vi kan överträffa detta till 2030? Jag fick svaret från expertisen att det inte finns det. Det kommer inte att finnas så många projekt tillgängliga på marknaden till det årtalet. Det är orealistiskt.

Därför innebär den skrivning som finns i Miljömålsberedningen att möjligheten för Sverige att fortsätta jobba med internationella klimatinvesteringar inte kommer att påverkas. Den kommer inte att begränsas på något sätt just eftersom det finns en begränsning på marknaden. Det finns alltså också på kort sikt en begränsning när det gäller hur mycket pengar och hur mycket arbete man kan lägga ned på detta område. Det är så verkligheten ser ut.

Från Sverigedemokraternas sida är detta en grundläggande ideologisk fråga. Det spelar ingen roll var någonstans i världen utsläppsminskningarna sker. Ska vi arbeta för att minska utsläppen på global nivå är det precis lika relevant att minska utsläppen på alla våra kontinenter. Om man har lyckats minska utsläppen väldigt kraftigt på en kontinent, i Europa till exempel, finns det sannolikt betydligt lägre hängande frukter på de andra kontinenterna. Då finns det absolut potential för att lättare och billigare minska utsläppen där. Det är definitivt också ett arbete som svenska och europeiska företag skulle kunna dra väldigt mycket nytta av och också drar nytta av i dag.

Herr talman! För tydlighets skull: Jag yrkar bifall till reservation 1 i vår motion.

Klimatkrisen innebär fler naturkatastrofer: svåra stormar, torka, översvämningar och hetta. Den driver på artdöd, skakar om jordbruk, skapar konflikter om knappa resurser och driver slutligen människor på flykt och till fattigdom.

De värmeböljor vi har numera känner vi av också i Europa – de är påfrestande för många. Att det är 35 grader i London i maj är inte alls normalt. Även i Sverige har vi drabbats under senare år. Det har varit klimatrelaterade bränder och översvämningar, och många lantbrukare har fått se sina skördar gå upp i rök.

Den brittiska rapporten Global biodiversity loss, ecosystem collapse and national security är framtagen av bland annat MI5 och MI6. Rapporten slår fast att ekosystemkollaps utgör ett reellt hot mot den nationella ekonomin och säkerheten. Man varnar för att ekosystemen riskerar att kollapsa runt 2030.

Vi socialdemokrater ser detta, och vi vill leda omställningen. Vi ser det som nödvändigt för planeten, bra för svenska jobb och viktigt också när det handlar om klimaträttvisa.

Sverige har en extremt viktig roll i den omställning som vi är mitt uppe i. Vi spelar en roll när det gäller att stödja investeringar i industri, fossilfria energisystem och transportinfrastruktur. När staten tar den rollen ges rätt förutsättningar för företag att utveckla den gröna tekniken. Det är bra för svensk konkurrenskraft.

När det gäller de internationella insatser som vi talar om här i dag är den faktiska klimatnyttan ofta betydligt svårare att mäta, och den är svårare att följa upp jämfört med det som sker inom Sveriges gränser. Det betyder inte att insatserna inte ska göras, men det betyder att vi, om vi vill vara säkra på resultaten och se till att svenska jobb gynnas, måste se till att göra de stora utsläppsminskningarna här hemma. Med den så kallade artikel 6-politiken finns det nämligen en risk att vi investerar i projekt som blir kortsiktiga och svåra att följa upp och som därmed innebär svenska skattemedel i sjön.

För oss socialdemokrater är det viktigt att de internationella projekten bidrar till en långsiktig omställning i värdlandet. Det är också viktigt att värdlandet, den stat vi investerar i, har tillräcklig administrativ kompetens, kapacitet och stabilitet för att säkerställa att utsläppsminskningarna blir verkliga och verkligen gör skillnad för klimatet – och förstås också för det land där vi investerar.

Vi socialdemokrater anser att användningen av internationella krediter ska vara tydligt begränsad. Det är också det som Miljömålsberedningen har sagt. Vi tycker också att det är viktigt att lyssna till Riksrevisionen när de beskriver att kostnaderna för de internationella klimatinvesteringarna måste redovisas mer transparent. Det handlar också om svenska skattemedel. Administrativa kostnader behöver också tas med i kalkylen så att vi vet vilka verkliga kostnader vi har och vad alternativkostnaden är – det vill säga vad vi i stället hade kunnat investera i svenska jobb, i svenska företag, som just nu skriker efter tydlighet i klimatpolitiken.

Herr talman! Svenska företag är oroade över den svaga klimatpolitiken i Sverige just nu. Regeringen har prioriterat osäkra projekt internationellt i stället för att satsa på de duktiga svenska företag som vi har i det här landet, som redan ligger långt framme i teknikutveckling. Det medför att svenska företag blir osäkra: Kommer investeringarna att betala sig, och kommer de att ge nytta? Eller ska vi låta bli det hela eller skjuta upp det?

Detta är farligt för Sverige. Det betyder ju att vi inte blir de ledande i klimatomställningen. Och vår historia bygger ju på att vi leder omställningen och att vi tror på framtiden. Nostalgi och att man biter sig fast vid gammal teknik kommer att leda till en väldigt dålig utveckling för oss, och svenska företag kommer att bli lidande. Inte minst drabbas också svenska folket, som just nu är arbetslösa med SD-Tidö-regeringen.

Vi i svenska folket sätter klimatet högt på agendan. Klimatet är ett av de politiska områden som väcker störst engagemang i föreningslivet och skapar oro i vårt land just nu. Man är orolig över att regeringen inte gör tillräckligt. Samtidigt är som sagt regeringens politik begränsad, otydlig och bakåtsträvande.

Länge pekade man på Styrmedelsutredningen. Man ägnade egentligen alla år åt att peka på att äggen kommer i den korg som Styrmedelsutredningen nu ska redovisa. I dag fick vi beskedet: Äggen i korgen handlar mest om att göra som vi i oppositionen har sagt, inte minst när det gäller att vara tydligare med reduktionsplikten. Detta kommer regeringen inte att lyssna på. Det vet vi redan.

Man har alltså skjutit upp någonting i nästan fyra år, och därefter vill man inte lyssna på utredningen. Det är skandalöst, faktiskt! Detta måste sägas i en debatt om klimatpolitiken.

Nej, det är dags för en ny klimatpolitik – en tydlig, ambitiös och rättvis klimatpolitik som gör planeten rättvisa, som gör svenska folket rättvisa och som betyder att vi investerar i den gröna tekniken som gör våra företag till vinnare i omställningen.

Vi har inte en dag att förspilla. Det är dags att byta ut den här regeringen och se till att detta blir verklighet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Jytte Guteland, för anförandet! Ämnet för dagen är ju Riksrevisionens rapport om de internationella klimatinvesteringarna. Sedan berörde Jytte Guteland lite andra saker också.

När det kommer till detta med investeringarna tycks Socialdemokraterna mena att man inte ska bedriva ett internationellt arbete med dem. Är det korrekt uppfattat? Det är en fråga.

Låt mig komma till fråga nummer 2. Om man då inte ska använda medlen för dessa investeringar – det är strax över 100 miljoner, vilket är ganska begränsat jämfört med hela klimatbudgeten – ska man alltså satsa dem på industrin. Vilka typer av investeringar vill Socialdemokraterna då ha för de här 150 miljoner kronorna?

Vi vet ju till exempel sedan tidigare att Socialdemokraterna gärna vill hjälpa sina partikamrater som var involverade i Northvoltprojektet att trycka in ännu mer skattepengar i det som slutade med kanske den allra värsta konkursen någonsin. Det projektet ville ju Socialdemokraterna hälla ännu mer pengar i. Är detta ett exempel på vad man ska göra med pengarna i stället?

Vi politiker ska ju inte vara affärsmän och investera i olika typer av företag. Vi ska däremot skapa förutsättningar för företagen att växa och verka.

Herr talman! En annan del i Jytte Gutelands anförande handlade om Styrmedelsutredningen. Ledamoten tycks vara upprörd över att företrädare för regeringsunderlaget inte instämmer med alla utredarens förslag. Är det korrekt uppfattat att Jytte Guteland, Socialdemokraterna, tycker att man ska genomföra de förslag som finns i Styrmedelsutredningen?

Herr talman! Tack till ledamoten Kinnunen för engagemanget för vår klimatpolitik! Det saknas ju engagemang för klimatpolitiken hos SD-regeringen, Tidöregeringen, så det är spännande att följa debatterna. Det är svårt att förstå vad Sverigedemokraterna vill.

Vi är tydliga. Vi säger att vi vill att utsläppsminskningarna sker i Sverige och gynnar svenska företag och svenska arbetstillfällen. Det är bra för planeten att vi går före, inte minst när det gäller den teknik som är allra svårast – den som Sverigedemokraterna verkar vilja negligera och som verkar få dem att vilja stoppa huvudet i sanden.

Vi tänker att vi behöver längre tid och att det därmed är viktigt att de duktiga företagen och industrierna i Europa går före. Det som är oroande med de internationella krediterna är att de sker utanför EU. Även om varje land investerar mindre blir det tillsammans ändå ganska stora delar av EU:s klimatpolitik som man outsourcar utanför EU:s gränser.

Det finns inget fel med att i internationella projekt vilja hjälpa till med teknikutveckling i länder som har behov av det, men då får man se det som en krydda som går utöver det vi gör hemma.

Skillnaden mellan oss socialdemokrater och Sverigedemokraterna är ju att vi tror att omställningen är bra för våra möjligheter att ligga i framkant när det gäller innovation och ny teknik. Vi tror också att det leder till fler jobb. De flesta utredningar pekar ju i den riktningen. EU:s konsekvensanalys kring omställningen visar att det blir pluseffekter för svenska jobb.

Min fråga till Sverigedemokraternas ledamot är varför Sverigedemokraterna till varje pris vill investera svenska skattemedel i osäkra projekt i stället för att satsa på svenska jobb.

Herr talman! Jag vet inte om jag befinner mig i någon slags parallell verklighet, för vi diskuterar ju projekt för 150 miljoner eller något sådant. Jag kommer inte ihåg den exakta siffran, men det är ungefär detta belopp det rör sig om.

Jag får här höra att det är katastrofalt att dessa pengar investeras i andra länder. Samtidigt företräder Jytte Guteland ett socialdemokratiskt parti som vill chockhöja det svenska biståndet med ungefär 20 miljarder kronor. Dessa 20 miljarder vill man ta någonstans i statsbudgeten och lägga till biståndet, det vill säga projekt i helt andra länder som vi har svårare att utvärdera.

Här säger man alltså att det är ett stort problem att 150 miljoner investeras i andra länder. Men så har vi 20 miljarder, och det är inget problem alls att plöja ned dessa pengar i alla möjliga korrupta nationer i världen. Jag förstår absolut inte detta. Hur kan denna mindre satsning på klimatinvesteringar inom ramen för Parisavtalet vara ett jättestort problem? Det handlar ju om något som alla länder i världen kommit överens om, och också Socialdemokraterna har ju sagt sig stå bakom klimatavtalet från Paris. Men det kanske har ändrats. Jag vet inte.

Vi satsar 150 miljoner på klimatprojekt i andra länder. Det är ett stort problem. Men 20 miljarder utspridda i korrupta länder i världen är en stor prioritering. Jag förstår inte detta.

Herr talman! Ytterligare en fråga gällde Styrmedelsutredningen, som Jytte Guteland berörde. Jag vill fortfarande ha svar på frågan om Socialdemokraterna står bakom förslagen i Styrmedelsutredningen. Om olyckan skulle vara framme och Socialdemokraterna hamnar i regeringsställning, kommer man då att vilja genomföra förslag i den riktningen?

Herr talman! Kinnunens inlägg visar att det är lätt att bli fartblind när man har makt. Det är lätt att tycka att 150 miljoner är lite pengar när man rör sig på de höjderna. Men för många av oss är 150 miljoner fortfarande mycket pengar. De hade kunnat investeras i en omställning som gör nytta för svenska jobb och för möjligheten för arbetslösa att få jobb i Sverige.

Men för Kinnunen är 150 miljoner någonting men kan slarva bort i icke-transparenta och osäkra projekt. Så går det ibland när makten gör en lite vimsig och man tänker: Det spelar ingen roll längre.

Jag tror att de flesta svenskar tycker att det är vansinnigt mycket pengar.

Vad gäller transparens tycker vi att alla projekt ska ha det; vi kämpar för det. Men här tycker Sverigedemokraterna plötsligt att det är oviktigt när det gäller ett projekt. Vilka andra projekt är det oviktigt att ha transparens kring? Handlar det bara om när Sverigedemokraterna själva tycker att något är bra? Behöver det inte vara transparent då? Är det så vi ska tolka det?

Huruvida det är mycket eller lite handlar ju också om vad fler länder gör. Det handlar inte bara om Sverige. Om alla EU-länder gör på samma sätt blir det mycket pengar. Detta blir ett sätt att outsourca klimatpolitiken och därmed outsourca möjligheten att ligga längst fram i teknikutvecklingen, med de jobb som skulle kunna leda vår kontinent till större framgång. Är det inte viktigare för Sverigedemokraterna att svenskar får jobb och att vi investerar svenska skattemedel i de projekt som vi vet är lönsamma och som ger svenska jobb än att få göra sig rolig över klimatpolitik?

(Applåder)

Herr talman! Klimatomställningen är en av vår tids största utmaningar. Men den är också en av vår tids största möjligheter. För Moderaterna handlar klimatpolitiken om att förena höga ambitioner med ekonomisk tillväxt, teknikutveckling och framtidstro. Vi tror inte på att människor ska leva fattigare för att utsläppen ska minska. Vi tror på innovation, investeringar och konkurrenskraft.

Moderaternas klimatpolitik är hoppfull och lösningsorienterad. Vi är övertygade om att människan genom tekniska framsteg, forskning och företagsamhet kan lösa de problem vi står inför. Sverige har redan visat att det går att kombinera minskade utsläpp med ett ökat välstånd. Sedan 1990-talet har Sveriges ekonomi vuxit kraftigt samtidigt som utsläppen minskat med över en tredjedel. Det är ett styrkebesked, och det är precis den typen av utveckling som vi vill se globalt.

Men, herr talman, vi måste också våga vara ärliga med en sak. Klimatutmaningen är global. Sveriges utsläpp motsvarar ungefär 1 promille av världens totala utsläpp. Det betyder inte att vi ska göra mindre, men det betyder att vi måste fokusera på de åtgärder som faktiskt gör störst skillnad för det globala klimatet.

Utsläppen bryr sig inte om nationsgränser. Det spelar ingen roll om koldioxiden minskar i Sverige om den ökar någon annanstans. Klimatpolitiken måste därför handla om att minska de globala utsläppen, inte om att bara se till de svenska siffrorna. Därför är internationella klimatinsatser så viktiga.

Vi måste investera där utsläppsminskningarna blir störst per satsad krona. I många utvecklingsländer kan en investering ge en betydligt större klimatnytta än motsvarande summa investerad i Sverige kan ge. Det är både rationellt och ansvarstagande att se klimatpolitiken i detta ljus.

Vi står alla bakom Parisavtalet, som säger att vi ska hålla den globala uppvärmningen väl under två grader, med sikte på att begränsa den till en och en halv grad. Inom Parisavtalet finns artikel 6, som möjliggör samarbete mellan länder för att minska utsläppen där det är mest kostnadseffektivt. Det handlar om investeringar, utbyte av kunskap, teknikutveckling och handel med koldioxidkrediter. Det handlar helt enkelt om att använda resurser smartare för att nå större global klimatnytta. Att begränsa användningen av internationella klimatinvesteringar är därför att välja bort effektiva utsläppsminskningar. Det riskerar dessutom att göra klimatomställningen dyrare, svårare och mindre legitim.

Herr talman! Vi moderater står bakom ambitionen att Sverige ska nå nettonollutsläpp senast 2045. Men ska Sverige var ett föregångsland räcker det inte att vi bara minskar våra egna utsläpp. Vi måste också bidra till att andra länder kan och vill ställa om. Det är där vår verkliga styrka finns. Svenska företag ligger långt framme, och den svenska exportens globala klimatnytta motsvarar redan i dag ungefär hälften av Sveriges egna utsläpp. Det visar vilken enorm potential som finns i att kombinera klimatansvar med tillväxt och konkurrenskraft – också globalt. Den bästa klimatpolitiken är nämligen inte längre den som tvingar utan den som skapar bäst förutsättningar.

Herr talman! Internationella klimatinvesteringar enligt artikel 6 är därför inte ett undantag från en ambitiös klimatpolitik. Det är en naturlig del av en ambitiös, effektiv och trovärdig klimatpolitik.

För Moderaterna handlar det ytterst om resultat, om att minska utsläppen där det gör mest nytta, om att få fler länder att höja sina ambitioner och om att genom teknik, innovation och internationellt samarbete skapa en grön omställning som faktiskt fungerar hela vägen till nettonoll.

(Applåder)

Herr talman! Klimatförändringarna väntar inte på politiska processer. De väntar inte på nästa mandatperiod. De väntar inte på att regeringen ska känna sig redo.

Vi vet att klimatomställningen också innebär möjligheter. Sverige kan bli världsledande i den här omställningen. Vi kan skapa jobb, stärka konkurrenskraften och bygga ett robust samhälle för framtiden. Då måste klimatpolitiken vila på en mycket enkel princip: Vi ska minska utsläppen på riktigt, och vi ska gärna göra det i Sverige. Det är därför Centerpartiet har reserverat sig i det här betänkandet. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Riksrevisionens granskning är tydlig. Domen är hård mot internationella klimatinsatser och utsläppskrediter. Man säger att resultaten är ojämna, att uppföljningen brister, att målen är otydliga och att utvecklingen framåt är osäker.

Självklart behövs det internationella samarbeten. Klimatkrisen är global. Sverige ska bidra internationellt, dela teknik, dela investeringar och dela kunskap. Men det får aldrig någonsin bli en genväg bort från vårt eget ansvar.

Internationella klimatkrediter bygger på idén att utsläppsminskningar i ett land kan räknas av mot utsläpp i ett annat. Det bygger på idén att det går att göra saker effektivare någon annanstans. I teorin kan det låta smart, men i praktiken finns det betydande risker, precis som Riksrevisionen kommit fram till. Hur säkerställer vi att utsläppsminskningen faktiskt sker? Hur vet vi att den är varaktig? Hur undviker vi dubbelräkning? Och framför allt: Hur undviker vi att internationella krediter används som en ursäkt för att skjuta upp den omställning som vi vet måste ske här hemma?

När regeringen ökar utsläppen i Sverige och samtidigt säger att vi ska göra saker mer effektivt någon annanstans klingar det väldigt falskt. Man har dessutom monterat ned alla de åtgärder i Sverige som, enligt Riksrevisionen, har visat sig vara just effektiva.

Centerpartiets svar är tydligt. Vi vill stegvis fasa ut användningen av internationella krediter till förmån för inhemska åtgärder som garanterat minskar de fossila utsläppen och bygger permanenta upptag av koldioxid. Det handlar inte om att vi ska sluta ge klimatbistånd eller göra insatser i andra länder. Vi ska bara sluta att använda det som ursäkt för att inte göra åtgärder själva.

Egentligen är det en mycket borgerlig princip. Den som har ägande över något har också anledning att vårda det. Om länder har ansvar och rådighet över sina egna åtgärder – oavsett vem som stöttar dem; det ska Sverige vara med och göra – kommer de att vårdas bättre. Då behövs mindre oro över kontinuitet. Dubbelräkning sker då inte. Det blir ordning och reda samt minskade utsläpp.

Klimatpolitiken handlar inte bara om att nå siffror i ett Excelark. Den handlar om att bygga ett fossilfritt samhälle, om elektrifiering, om fossilfri industri, om hållbara transporter, om innovation, om bioekonomi, om att stärka skogens och markens roll i klimatarbetet och om att ge människor och företag verktyg att ställa om. Inget av det når vi här i Sverige genom att outsourca klimatarbetet och försöka köpa oss fria.

Man behöver inte vara nationalist för att tycka att det är vansinne att göra investeringar i utsläppsminskningar i andra länder i stället för att lägga pengarna här, speciellt inte då vi ändå vet att vi kommer att behöva göra investeringarna här hemma senare.

Vi vet att svensk industri står redo. Företag investerar redan miljardbelopp i grön teknik. Landsbygden kan vara motorn i omställningen. Biogas, biodrivmedel, elektrifiering och hållbart skogsbruk är inte bara klimatpolitik. Det är framtidspolitik. Det är säkerhetspolitik. Vi blir av med fossila beroenden. Det blir vi inte om pengarna läggs någon annanstans. Det är därför det är fel när staten lutar sig mot osäkra kreditsystem i stället för att fullt ut fokusera på att minska utsläppen på hemmaplan.

Riksrevisionen pekar också på att regeringen behöver tydligare målsättningar, bättre styrning och bättre uppföljning av kostnadseffektiviteten. Det är viktiga slutsatser. Vi som är borgerliga brukar värna skattebetalarnas pengar, men den här regeringen lyssnar inte på kritiken. Klimatpolitiken måste vara transparent, effektiv och långsiktigt hållbar. Det är den när vi har kontroll över den, inte när den outsourcas till andra länder.

Det finns en föreställning om att klimatpolitik och ekonomisk utveckling står emot varandra. Vi delar inte den bilden, och det gör inte forskningen heller. Det är precis tvärtom. Den gröna omställningen är vår tids största ekonomiska möjlighet. De länder som leder klimatomställningen kommer också att leda den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Sverige ska vara ett sådant land.

Nu har vi låg tillväxt och ökade utsläpp. Det ska vara precis tvärtom. Utsläppen ska ned, och jobben ska bli fler. Men för att komma dit krävs det mod att ställa krav och mod att prioritera långsiktighet framför kortsiktiga lösningar. Vi behöver mindre klimatbokföring och mer verklig klimatnytta, mindre fokus på att köpa oss fria någon annanstans och mer fokus på att ställa om på riktigt.

Klimatkrisen kräver internationellt samarbete, men den kräver också nationellt ansvar. Sverige ska bidra globalt. Vi ska göra vår hemläxa. Vi ska hjälpa andra länder. Vi ska öka vårt klimatbistånd när regeringen har sänkt det och Sverigedemokraterna vill slopa det helt.

Vi i Centerpartiet kommer att driva på för en klimatpolitik som minskar utsläppen här hemma, stärker svensk konkurrenskraft och bygger framtidens hållbara samhälle. Vi kommer att fortsätta stötta klimatbistånd och utveckling i andra länder. Klimatomställningen handlar ytterst om vilket Sverige vi lämnar efter oss – ett Sverige som duckade eller ett Sverige som tog ansvar. Vi i Centerpartiet väljer ansvar, för vi vet att Sverige kan mer.

(Applåder)

Herr talman! Jag är en föreningsmänniska. För tillfället tillåter inte tiden mig att vara med så väldigt mycket i föreningslivet, eftersom jag tillbringar så mycket tid här. Men i övrigt blir det väldigt mycket föreningsliv. Det som slår mig är rädslan – det kanske är det rätta ordet ändå – för revisorerna. För mig är det ytterst märkligt. Revisorer har vi ju som hjälp för att föreningen ska fungera – dels för att man ska göra rätt, dels för att man ska fullfölja det man har sagt att man ska göra och att det ska gå åt rätt håll. Sedan finns det där med att granska ekonomi och så vidare, men det är bara en del. Revisorer har ett väldigt mycket större ansvar, och det är det vi ska ta tillvara.

Det som vi har att debattera här i dag är en riksrevisionsrapport. Vi får de här rapporterna för att de ska hjälpa regeringen att utveckla verksamheten, så att den går ännu bättre. I detta fall gäller det internationella klimatinsatser och förvärv av utsläppskrediter. I en del debattinlägg hittills har det nästan låtit som att det inte ska göras någonting på hemmaplan. Men det som kvällens debatt handlar om är just internationella klimatinsatser. Det är det som betänkandet gäller, och därför blir det väldigt mycket av det internationella. Men självfallet ska det också göras saker på hemmaplan. Där råder det ingen tvekan.

Den här granskningen handlar ytterst om en viktig fråga: Lyckas Sverige använda de här verktygen på ett bra sätt som både minskar de globala utsläppen och bidrar till att våra klimatmål nås på ett kostnadseffektivt sätt? Riksrevisionen konstaterar att arbetet delvis uppnår sina syften men att resultaten är ojämna och att det brister i uppföljningen. Det är viktiga slutsatser som vi behöver ta på allvar, herr talman.

För att nå Sveriges långsiktiga klimatmål behöver vi kompletterande åtgärder. Dit hör bio-CCS, alltså avskiljning och lagring av biogen koldioxid. Det handlar också om upptag av koldioxid och lagring i skog och mark samt internationella klimatinsatser. De internationella klimatinsatserna innebär att Sverige samarbetar med andra länder för att minska utsläppen där det ibland går snabbare och är mer kostnadseffektivt att genomföra åtgärder än på hemmaplan. Men det ena ska inte förta det andra. Det kan handla om att Sverige förvärvar utsläppskrediter från projekt i utvecklingsländer och räknar dessa mot våra nationella klimatmål.

Det är viktigt, herr talman, att komma ihåg att klimatfrågan är global. Atmosfären bryr sig inte om var utsläppsminskningen sker geografiskt. Ett ton koldioxid mindre i atmosfären spelar roll oavsett om utsläppen minskar i Sverige, Afrika, Asien eller Sydamerika.

I rapporten pekar Riksrevisionen på flera problem. Man anser att regeringens styrning av Energimyndigheten har varit för otydlig och att det därför inte går att avgöra om Sverige förvärvar utsläppskrediter i tillräcklig omfattning för att vi ska nå våra klimatpolitiska mål. Riksrevisionen kommer med ett antal rekommendationer som i allra högsta grad ska tas på allvar och som i allra högsta grad är rimliga. Regeringen delar också flera av de här bedömningarna.

Men det finns också en viktig realism i regeringens svar. Marknaden för internationella klimatinsatser enligt Parisavtalets artikel 6 är fortfarande under uppbyggnad. Det tar tid att etablera fungerande system, avtal och långsiktiga samarbeten. Det behövs uthållighet och långsiktig planering. Det förändrar dock inte den grundläggande slutsatsen – utan kompletterande åtgärder kommer inte heller Sverige att nå klimatmålen. Alla godkända kompletterande åtgärder behövs, och de finns med i samma verktygslåda.

Kristdemokraterna står bakom Parisavtalet, och internationella klimatinsatser är en del av Parisavtalet. Det är därför självklart att Sverige ska använda sig av de möjligheterna. Vi måste föra en klimatpolitik som är både ansvarsfull och effektiv, som minskar utsläppen globalt och som använder skattebetalarnas pengar klokt.

Klimatutmaningen stannar inte vid nationsgränserna. Klimatfrågan är global, och den finns här och nu. Då måste vi använda oss av lösningar som fungerar oavsett om utsläppsminskningen sker territoriellt i Sverige eller genom internationella samarbeten som bidrar till att minska de globala utsläppen, vilket är det vi vill åstadkomma. Rapporten från Riksrevisionen hjälper oss att komma ännu längre i det arbetet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Ottosson för anförandet. För mig är det viktigt att tala med en ledamot vars parti är regeringsbärande i den här frågan.

Riksrevisionen visar att de internationella klimatkrediterna har stora brister i dag. Det är svårt med transparensen. Vi har bekymmer med att man inte redovisar de administrativa kostnaderna och att det därför inte blir jämförbart med motsvarande svenska projekt. Riksrevisionen framhåller också att det är svårt att bedöma långsiktigheten i projekten – man kan investera i elmopeder i Ghana som kanske blir teknikskrot ett par år senare; man vet inte vad som kommer att hända i framtiden med bensinpriser och så vidare. Andra bekymmer som Riksrevisionen lyfter fram är att det finns en alternativkostnad när det gäller svenska jobb.

Med tanke på allt detta i Riksrevisionens rapport vill jag fråga ledamoten varför regeringen envisas med att tycka att det här är en betydande del av Sveriges klimatpolitik. De här pengarna skulle ju kunna göra så mycket mer nytta hemma.

Jag tänker också specifikt på Kristdemokraterna, som faktiskt innehar chefsposten på Klimat- och näringslivsdepartementet. Det är skyhög arbetslöshet, och konkurserna har stått som spön i backen. Finns det inte ett intresse från Kristdemokraterna att vända den här utvecklingen och investera i en klimatomställning som kan leda till fler jobb i Sverige?

Herr talman! Jag tackar Jytte Guteland för frågorna.

Som jag inledde mitt anförande med att säga ser jag revisorer som vänner. Revisorer är inte stora stygga vargen, utan de kommer med hjälp för att verksamheten ska bli bättre. Just det ska även den här riksrevisionsrapporten göra. Man har pekat ut ett antal saker som man anser inte fungerar, och det gör man för att vi ska kunna bemöta de bekymmer som Jytte Guteland nämner i sin replik. Det görs så att vi ska kunna hantera dem och just få säkerhet, långsiktighet, transparens och så vidare.

Vi kan möjligtvis ha lite olika syn på hur viktigt det är med de internationella klimatinsatserna, men jag tror att vi är rörande eniga om att pengarna ska användas på ett så bra sätt som möjligt när de används. Pengarna ska ge så stark verkan som möjligt. Jag är därför helt enig med Jytte Guteland om att vi ska ta vara på det som rapporten pekar på, just för att det ska bli bättre.

Vi har ändå ett ramverk där det står att de återstående 15 procenten – när vi har kommit till 2045 – får täckas med kompletterande åtgärder. Det står inte att vi inte ska göra saker i Sverige, utan det är en kombination. Vi fortsätter att få ned utsläppen i Sverige, men vi får enligt ramverket även använda oss av kompletterande åtgärder. Det är dock viktigt att de kompletterande åtgärderna faktiskt fungerar så att det inte blir en felräkning, vilket Jytte Guteland var inne på i sin replik.

Jag tror egentligen inte att det är så stor skillnad i synen på hur vi använder pengarna. Det som skiljer oss åt är synen på huruvida vi ska använda oss av internationella klimatinsatser eller inte. Vi säger: Ja, tack – både och!

Herr talman! Jag tackar ledamoten för förklaringen.

Det är självklart så att revision är viktigt. Det är viktigt att ta del av det revisionen säger och förändra politiken utifrån det. Nu var ju detta en ganska stor sågning av de internationella projekten, så det kanske snarare handlar om att flytta hem de här pengarna. Hur regeringen avser att följa upp detta vore dock intressant att höra. Vilka nya direktiv kommer vi att få se för att det ska bli ordning och reda på det här icke-transparenta området?

Min andra fråga handlade om jobben, och där fick jag inget svar. Vi har skyhög arbetslöshet i Sverige. Det är 100 000 fler arbetslösa med SD-Tidöregeringen, och det har varit mycket svåra tider både för vanliga löntagare och för företagare, som ser sitt livs arbete gå i graven. Det är väldigt många konkurser. Frågan är varför regeringen väljer att lägga en så stor del av äggen i en korg utanför Sveriges gränser i stället för att investera i det som skulle kunna vara en motor för omställning och för svenska jobb.

Herr talman! Oppositionen ska självklart alltid säga att det är för lite och för sent – det ingår liksom i arbetsbeskrivningen.

Tolkningen att Riksrevisionens rapport är en stor sågning, som Jytte Guteland sa, vet jag inte riktigt om jag delar. Man har pekat på saker som fungerar och på saker som inte fungerar och ska rättas till. Att det kallas en stor sågning får kanske sättas upp på oppositionskontot.

Det är ingen tvekan om att vi vill få så stora utsläppsminskningar som möjligt för pengarna, och är det så att vi får det genom att hjälpa utvecklingsländer slår vi flera flugor i en smäll. Då får vi ned utsläppen samtidigt som vi hjälper utvecklingsländer.

Sedan är det som jag sa ingen tvekan om att vi självfallet ska göra det jobb här på hemmaplan, i Sverige, som kan göras här. Men här hemma har vi ju plockat alla lågt hängande frukter, och det är betydligt svårare att ta de sista delarna som ska ned. Det kommer att kräva ganska mycket. Det är dock ingen tvekan om att vi ska göra det vi kan.

Sedan har vi en annan utmaning. Ja, arbetslösheten är för hög. Väldigt många av dem som är arbetslösa i dag står dock väldigt långt ifrån arbetsmarknaden. Frågan är om de har möjlighet att ta de jobb som på något vis kan leda till lägre utsläpp i omställningen, eller vad är det för typ av jobb? I Sverige är vi ju föregångare på så vis att vi har våra ingenjörer. Det är med det svenska kunnandet som vi gör en jättestor skillnad i omställningen. Vi gör skillnad med vårt kunnande och med alla de varor som vi tillverkar i Sverige.

Tack vare svensk uppfinningsrikedom och tack vare svenska ingenjörer trycker vi bort en massa CO2-intensivt material och produkter från andra länder, eftersom vi tillverkar detta i Sverige med till exempel produkter från skogen. Det hjälper oss väldigt mycket mer i klimatarbetet.

Herr talman! Kjell-Arne Ottosson sa att det ena inte får förta det andra, men ändå ska vi alltså räkna av åtgärder i andra länder från våra klimatmål. Då förtar ju det ena per definition det andra. Jag har lite svårt att förstå hur Kjell-Arne Ottosson tänker att det inte gör det, för det är ju per definition resultatet av att räkna av ett klimatmål. Det får han jättegärna förklara.

Det andra jag vill ta upp är att Kjell-Arne Ottosson sa att vi ska använda skattebetalarnas pengar klokt. Trots all den kritik som Riksrevisionen lägger fram kan man tänka sig att det finns åtgärder på klimatsidan som är mer effektiva att göra i andra länder. Men hur minskar ett outsourcat klimatarbete det svenska oljeberoendet? Hur minskar det vår sårbarhet? Hur ökar det den svenska konkurrenskraften? Hur minskar det svenska luftföroreningar? Hur blir det med andra synergier som uppstår i och med ett minskat oljeberoende och ett förbättrat klimatarbete ifall vi outsourcar det?

Hur är det att värna svenska skattebetalares pengar att outsourca detta och stötta elmoppar i Ghana? Det har jag väldigt svårt att förstå, och Kjell-Arne Ottosson får gärna förklara det för mig.

Herr talman! Jag skulle vilja få en dragning om dessa elmoppar i Ghana. Jag har nämligen hört ofantligt mycket om dem, men jag har aldrig fått en dragning om hur det i själva verket ligger till. Jag får kanske fråga Google.

Det var möjligtvis ett olyckligt ordval; det jag menar är att vi självfallet ska göra satsningar på hemmaplan men att vi står bakom Parisavtalet, där internationella klimatinsatser är en del. Det är en av de kompletterande åtgärder som vi får använda oss av. Vi ska alltså använda oss av båda delar.

Precis som jag sa i replikskiftet med Jytte Guteland är det ingen tvekan om att det inte är när vi outsourcar klimatpolitiken – det är Rickard Nordins ordval – som vi verkligen gör skillnad. När vi däremot använder oss av våra svenska produkter och exporterar dem ut i världen blir avtrycket mycket mindre. Det är jätteviktigt att vi använder oss av det svenska kunnandet och våra svenska ingenjörer, och det ska fortsätta.

Det är ingen som har sagt att vi ska outsourca klimatarbetet. Det vi säger är att internationella klimatinsatser är ett av verktygen i Parisavtalet, ihop med några andra. Låt oss använda hela verktygslådan! Klimatförändringarna pågår nämligen för fullt. De sker här och nu, och därför måste vi göra skillnad här och nu. Låt oss därför använda det vi faktiskt ser gör skillnad på riktigt!

Vi ser hur EU har gjort ett stort jobb. Problemet är att de stora utsläppsländerna inte hänger med. Där har vi den största utmaningen: Hur ska vi få med oss de största utsläppsländerna i omställningen? Det bekymrar mig väldigt mycket mer än Sveriges internationella klimatinsatser.

Herr talman! Hur ökar vi det svenska kunnandet, om vi nu ska använda det, med elmoppar i Ghana eller skogsplanteringar någon annanstans? Svaret är: Inte alls.

Om vi nu ska använda oss av dessa klimatkrediter – inte ”får”, som det står i regelverket – är den stora frågan hur Kristdemokraterna ska få ihop det. Sverigedemokraterna vill nolla biståndet och kraftigt skära ned på klimatinsatser. Detta är ett parti som väntas få ungefär hälften av alla ministerposter efter valet och som uppenbarligen redan har fått ett väldigt gott genomslag när det gäller att skära i biståndet. Det är ju i bistånd och klimatinsatser som de här pengarna finns att hämta. Förutsättningarna för att göra detta är väldigt dåliga med Tidöregeringen och det samarbete som väntas efter valet.

Vi ska alltså använda svenskt kunnande för att öka Sveriges export och konkurrenskraft. Hur går det ihop med att göra insatser någon helt annanstans? Det hade varit mycket bättre att lägga pengarna på svenska klimatinsatser som minskar vårt oljeberoende, stärker vår säkerhet, hanterar vår konkurrenskraft och vårt kunnande och ser till att vi minskar luftföroreningar och andra problem som dyker upp när vi förbränner fossila bränslen. Allt det missar vi. Det är inte att använda skattepengar klokt. Det är inte borgerlig politik. Det är bara en politik för att skylla ifrån sig, och det tror jag att Kjell-Arne Ottosson vet.

Herr talman! Det verkar vara väldigt svårt att förstå när jag säger ”både och”. Jag menar ”både och”, inte bara internationella klimatinsatser. På Rickard Nordin låter det som att jag bara talar om internationella klimatinsatser, men jag säger fortfarande att det är både och.

De utsläpp som EU har fått bort de senaste 20 åren genom det klimatarbete som har gjorts där har nullifierats mer än fyra gånger av utsläppen i Kina. De utsläpp som EU har fått ned under perioden efter att Parisavtalet skrevs har nullifierats bara av Indien. Det visar att vi måste få med de stora utsläppsländerna om vi ska klara av omställningen på riktigt.

För Kristdemokraternas del är det ingen tvekan. Det går fint att gå in och läsa vårt partiprogram och vårt policyprogram. Vi står tydligt bakom enprocentsmålet för biståndet; jag vill klargöra att det inte råder någon tvekan om vilken syn Kristdemokraterna har när det gäller biståndsfrågan.

Vi använder ju det svenska kunnandet när vi har teknikutveckling som vi kan exportera, när vi tillverkar fantastiska produkter från den svenska skogen – vi är världsledande på den marknaden – som vi kan exportera och därmed trycka bort CO2-intensivt material och när vi kan använda oss av pappersfiber i stället för plast och glas. Där gör det svenska kunnandet skillnad på riktigt, och det ska vi fortsätta med.

Det är detta som är betydelsen av ”både och”.

Herr talman! Internationella klimatinsatser – otydliga mål och osäkra utfall är namnet på den rapport från Riksrevisionen som vi pratar om i dag. Det kanske skulle räcka som inlägg i debatten. Eftersom klimatfrågan är så komplex och det finns så mycket att säga om Sveriges klimatarbete, inte minst om klimatarbetet i andra länder, kommer jag dock – surprise! – inte att nöja mig med detta.

För Miljöpartiet är det självklart att Sverige ska vara ett ledande land i det internationella klimatarbetet. Klimatkrisen känner inga gränser. Utsläpp i ett land påverkar människor i ett annat. Torka, översvämningar och extremväder slår hårdast mot dem som har bidragit minst till problemet.

Sammanfattningsvis säger Riksrevisionen i sin rapport att arbetet med internationella klimatinsatser delvis uppnår sina mål men att insatsernas resultat är ojämna och att uppföljningen är bristfällig. Man konstaterar också att svag målstyrning från regeringen gör att det inte går att avgöra om Energimyndigheten skapar en tillräcklig mängd utsläppskrediter i förhållande till de svenska klimatpolitiska målen eller om vi får den effekt vi vill ha.

Riksrevisionen bedömer att Energimyndighetens arbete skulle kunna bli effektivare genom tydligare målstyrning från regeringen mot klimatmålen och att varken regeringen eller Regeringskansliet har tagit något helhetsgrepp för att följa upp och utvärdera insatsernas måluppfyllelse i förhållande till intentionerna. Det här är ju allvarligt med tanke på att regeringen trycker så hårt på att dessa åtgärder är viktiga.

Vilka är då Sveriges intentioner? I höstas lade Miljömålsberedningen fram ett förslag om Sveriges klimatmål till år 2030 som alla riksdagspartier ställde sig bakom. Resultatet var ett givande och ett tagande. Beredningen föreslog bland annat att kompletterande åtgärder ska kunna användas om utsläppsminskningarna för målen inte riktigt uppnås. Beredningens förslag var att högst 10 procent av utsläppsminskningarna ska kunna täckas av kompletterande åtgärder och att högst en fjärdedel av dessa 10 procent ska kunna vara internationella klimatåtgärder enligt artikel 6.

Tidöregeringen har ännu inte presenterat någon proposition efter Miljömålsberedningens arbete, vilket gör att det blir ännu otydligare vilka åtaganden Energimyndigheten ska jobba utifrån.

Miljöpartiet tycker i grunden inte att vi i Sverige ska kunna köpa oss fria genom att låta bli att vidta egna åtgärder här och i stället skicka pengar för att andra länder ska göra jobbet. Vi behöver göra vårt eget arbete. Vi behöver dock hjälpa andra länder i deras omställning, och därför kan det finnas en poäng med att vi samtidigt som vi arbetar med att snabbt minska Sveriges utsläpp på allvar tar tag i hur vi bäst kan bidra till utsläppsminskningar utomlands, inte minst i de länder som har minst resurser för omställning.

Riksrevisionen pekar som sagt på både styrkor och brister när det gäller Sveriges internationella klimatarbete. Det är bra att Sverige länge har haft en hög ambitionsnivå när det gäller klimatbistånd och har bidragit med betydande resurser till det internationella klimatarbetet. Men rapporten visar tydligt att det finns behov av förbättringar i styrning, uppföljning och tydlighet, inte minst om tanken är att vi samtidigt ska uppnå specifika utsläppsminskningar. Det här behöver vi ta på allvar.

När vi har stora summor som investeras i klimatåtgärder – oavsett om de ska räknas av från våra egna klimatmål eller om det handlar om stöd till andra länder – behöver vi säkerställa att de verkligen leder till reella utsläppsminskningar, klimatanpassning som gör skillnad eller en hållbar utveckling i de länder som berörs. För att vi ska kunna veta om stöden ger de resultat som vi vill se av klimatåtgärder är transparens och uppföljning helt avgörande.

Riksrevisionens granskning är viktig för att vi ska kunna göra insatserna effektivare, rättvisare och långsiktigare och för att de verkligen ska kunna leda till en klimatomställning, oavsett var pengarna används. Rapporten pekar också på problemen med att andra länder ska göra insatser som ska tillgodoräknas Sverige, inte minst när det gäller hur man ska säkerställa effekterna.

Herr talman! Miljöpartiet har några principer som är avgörande för Sveriges internationella klimatarbete.

Som jag redan har sagt ska klimatåtgärder i andra länder inte vidtas för att Sverige ska slippa göra sitt eget jobb på hemmaplan. Vi behöver minska våra egna utsläpp samtidigt som vi stöttar andra länder i klimatomställningen.

De länder och människor som drabbas hårdast har ofta bidragit minst till utsläppen. Sverige, som är ett rikt land med historiskt höga utsläpp, har ett ansvar att bidra mer. Våra internationella klimatinsatser handlar därför inte bara om effektivitet utan också om klimaträttvisa. Det innebär att stöd till klimatomställning och klimatanpassning behöver prioriteras.

Att bidra till att alla länder snabbt ska kunna fasa ut det fossila ska vara en viktig del av Sveriges internationella arbete. Hjälp till samhällen för att hantera torka, stigande havsnivåer och extremväder räddar liv här och nu.

Vi vill också att klimatfinansiering ska vara just klimatfinansiering; pengarna ska inte tas från andra viktiga biståndsändamål. Vi behöver säkerställa att klimatpengar inte urholkar insatser för fattigdomsbekämpning, hälsa eller utbildning utan i stället kompletterar dem.

Inte minst vill vi att internationella insatser ska bidra till faktiska, mätbara och långsiktiga minskningar av växthusgaser. Här behöver vi verkligen stärka både styrning och uppföljning, precis som Riksrevisionen påpekar. Det handlar om att undvika dubbelräkning, säkerställa kvalitet i projekt och följa de internationella regelverken.

Nu kommer jag till problemen med att försöka avräkna klimatinsatser utomlands mot Sveriges egna utsläppsminskningar. Om dessa åtgärder alls ska kunna användas är det såklart avgörande att man säkerställer att utsläppen faktiskt minskar. Här vill jag särskilt vända mig till Kjell-Arne Ottosson.

Det finns ju några exempel från Energimyndigheten som visar att det arbete som vi har i dag inte är bra nog.

Här lyfts specifikt exemplen från Ghana. Det handlar bland annat om 48 000 nya elmopeder som Sverige investerar i och som ska minska utsläppen i Ghana med 250 000 ton. Här finns också projekt där man bygger solenergi. Men problemet är: Ersätter solenergin fossila energikällor, eller bygger man bara ut den nya elproduktionen? Ersätter elmopederna fossila mopeder, eller betalar man bara för många fler mopeder på Ghanas gator? Det vet vi inte.

Herr talman! Riksrevisionens kritik mot den otydliga styrningen och de otydliga målen måste tas på allvar. Det måste vara tydligt vad Sverige vill uppnå med sina insatser. Om vi vill använda internationella klimatinsatser för att minska utsläppen måste det säkerställas att åtgärderna tar bort fossila utsläpp permanent i den mängd vi planerar för. Vi behöver också vara tydliga med vad planen är för de olika insatserna. Är målet just utsläppsminskningar, teknikutveckling, långsiktig klimatomställning eller klimatanpassning? Hur ska vi kunna mäta och följa upp resultaten när åtgärderna inte sker på svensk mark?

För att säkerställa att våra egna klimatmål uppnås måste vi ta hand om våra egna utsläpp på vår egen mark, och det gör vi inte i dag. Riksrevisionens rapport visar tydligt på svårigheterna med att använda internationella klimatinsatser för att ersätta nationella utsläppsminskningar, och detta är viktigt att ta till sig.

Vi ska inte sänka ambitionerna och backa från vårt ansvar här, men vi behöver samtidigt öka styrningen och effekten och förstå de stora utmaningarna och problematiken. Vi kan inte förlita oss på andra länders utsläppsminskningar framför egna.

Jag yrkar därför bifall till reservation 4.

(Applåder)

Herr talman! Som mångårig statstjänsteman på en statlig inspektionsmyndighet ser jag precis som Kjell-Arne vikten av revision. Riksrevisionens granskningar är viktiga och ett bra stöd för arbetet framåt, och just den rapport vi nu debatterar är en viktig del av det fortsatta klimatarbetet. Den utgör ett bra underlag och ger oss insikter i hur viktigt det är med genomförande av kostnadseffektiva internationella klimatinsatser.

Regeringen delar inte allt som sägs i rapporten men belyser det viktiga i att försöka säkerställa att Energimyndigheten får en tydligare styrning. Det är väldigt viktigt med effektiv statlig styrning, precis lika viktigt som effektiva klimatinsatser. Ineffektiv styrning är ju generellt dåligt.

Herr talman! När man lyssnar på den allmänna debatten är det ibland svårt att tro att Sverige är ett föregångsland i klimatarbetet. Tonläget är högt, och det målas upp dystra scenarier. Men Sverige spelar och ska fortsätta att spela en viktig roll i det internationella klimatarbetet.

Det är dock viktigt att ha med sig att det tar tid att få internationella klimatinsatser på plats. Det är också viktigt att ha en långsiktighet i detta arbete. Artikel 6 är viktig men ännu i sin linda. Potentialen är dock stor. Som liberal ser jag tydliga fördelar för både Sverige och de länder där insatserna sker. Det är ett viktigt komplement till klimatarbetet. Det är inte ett sätt att friskriva sig från åtgärder på hemmaplan, utan det är en del av helheten.

Som liberal har jag kanske den mest positiva synen på internationellt samarbete av oss som nu sitter i kammaren. Det är inte svårt att hitta en liberal som pratar sig varm för ökat internationellt samarbete. Samarbete driver utveckling, och Sverige har mycket att bidra med. Det är inte heller svårt att hitta en liberal som pratar sig varm för EU:s roll i det mesta, så även i klimatarbetet. EU ska ta täten, och Sverige ska vara drivande i EU. Utsläppen stannar inte vid landsgränserna, vilket många sagt för mig här i kväll, och det gör inte lösningarna heller.

När Sverige jobbar för kostnadseffektiva internationella klimatinsatser kan vi också sprida alla de goda exempel som finns här. Vi vill att fler ska följa efter och att fler ska få ta del av den kunskap och den tradition av innovation som finns i Sverige och Europa. Det är bra för klimatet, och det är bra för de länder där insatserna görs.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Nilsson för anförandet. Det känns viktigt att tala med ledamoten Nilsson om klimatpolitiken då det är Liberalerna som innehar klimatministerposten och därmed ansvaret på området.

Det finns många frågor att ställa när det gäller de internationella klimatkrediterna, inte minst eftersom den vikarierande klimatministern också är ansvarig för arbetsmarknaden. Arbetslösheten har ökat under sittande regering, och Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa. Samtidigt görs det väldigt få arbetsmarknadspolitiska insatser och satsningar på det som skulle kunna vända utvecklingen.

Näringslivet har uttryckt att klimatpolitiken är otydlig och att det försvårar möjligheten att investera för framtiden eftersom investeringarna kan bli kostsamma om de företag som inte investerar gynnas av politiken. Det blir en alternativkostnad för företagen.

Min fråga är därför: Hur kan det vara smart att investera i osäkra internationella projekt framför att investera i svenska företag som har tekniken och leder utvecklingen, precis som ledamoten Nilsson sa i talarstolen? Varför vill man inte vässa den teknikutveckling svenska företag har, undanröja den höga arbetslösheten och se till att skattemedel investeras klokt och inte utanför Sveriges gränser i projekt som inte är transparenta?

Herr talman! Tack, Jytte Guteland, för frågorna! Jag ser två spår, och jag ska försöka hinna svara under den tid jag har.

Jag börjar med arbetslösheten, även om det inte är fråga om just det. Men ledamoten lyfte upp det, så varför inte.

Ja, svensk arbetslöshet är hög, men vi ser en ljusning. Den sjönk i april. Vi har otroligt många långtidsarbetslösa, och vi gör verkligen mycket för att komma till rätta med det. Vi storsatsar på skolan. Vi återupprättar arbetslinjen. Vi minskar regelbördan för företag så att det ska bli enklare att expandera och anställa fler. Vi driver att det ska löna sig att gå från bidrag till jobb. Detta är jätteviktiga saker. De har inte så mycket med klimatdebatten att göra, men det är svaret på frågan.

När det gäller den andra delen, osäkra projekt utomlands och projekt i Sverige, ser jag faktiskt ingen motsättning mellan att satsa på internationellt klimatbistånd och det vi debatterar här i dag – artikel 6-projekt – och att satsa på grön omställning i Sverige. Vi kan göra både och.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det är en motsättning, för det är ju skattemedel som inte investeras i svenska jobb och svenska företag utan i stället läggs på projekt som Riksrevisionen i dagsläget bedömer vara osäkra och icke transparenta och som dessutom inte bedöms på en sjyst grund, eftersom flera delar av de kostnader vi ser i projekten inte mäts, såsom administrativa kostnader.

Jag vill också, en dag som denna när Styrmedelsutredningen har presenterats, hänvisa till att klimatministern, som nu kommer att återinträda i rollen, många gånger har sagt att hon vill se att man sprider äggen och har flera ägg i korgen och att det är Styrmedelsutredningen som ska komma med äggen. Men de ägg som Styrmedelsutredningen har presenterat är väldigt lika de ägg som vi har förespråkat när det gäller till exempel elektrifiering.

Regeringen monterade ned elbonusen. De som ville investera i en ny elbil kände att konjunkturen och denna nedmontering, som inte följdes av något annat, blev en dubbelsmocka. Och nu, efter att ha pratat om de där äggen i fyra år, kommer man och säger: ”Det ägget vill vi ha.” Men det var ju en korg med ägg, och inget av dem verkar falla ledamotens partiledare i smaken – möjligen elektrifieringen, men det hade hon ju kunnat fråga oss om redan från början. Det är bara att kopiera vår politik.

I stället har Liberalerna satt sig i knät på Sverigedemokraterna. Kanske är det där skon klämmer, för det verkar ha blivit en äggröra av Styrmedelsutredningen också för Liberalerna.

Min fråga är: Vad ska ledamoten och hennes liberaler göra för att vända de utsläpp som har ökat med den här regeringen?

Herr talman! Jag har bara en reflektion innan jag går in på svaret. Det måste vara otroligt smickrande för Martin Kinnunen att sitta här och få kredd för allt som regeringen har gjort under snart fyra år. Vi har ett väldigt välfungerande samarbete där vi löser saker tillsammans, till exempel ny kärnkraft. Svaret på många av de frågor och utmaningar vi står inför är nämligen ny kärnkraft.

Ledamotens parti vacklar en hel del i om man vill ha kärnkraft eller inte. Man samlar ett regeringsunderlag som man säger sig vilja samarbeta med efter valet men som spretar åt alla möjliga håll. Det ser ut som en stjärnhimmel när man tittar på det. Det finns ju inget tydligt besked från den sidan om att säkra elektrifieringen genom ny kärnkraft.

Det är tråkigt att ledamoten inte kan svara nu, men i morse stod jag i en paneldebatt om just klimatpolitik tillsammans med en annan företrädare för Socialdemokraterna, som på en rak fråga om Socialdemokraterna vill höja reduktionsplikten och höja bensin- och dieselpriserna svarade nej. Nu blir det här en retorisk fråga, men är det så? Där blir Socialdemokraterna svaret skyldiga.

Om man nu höjer Styrmedelsutredningen till skyarna, betyder det att man är beredd att öka kostnaderna för svenska hushåll genom att höja bensin- och dieselpriserna? Detta vill jag verkligen ha svar på, men det får vi ta en annan gång.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)