Riksrevisionens rapport om förvaltningen av skyddad natur

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Vi står här i dag för att debattera en fråga som berör oss alla, nämligen förvaltningen av vår skyddade natur. Det handlar inte bara om ekosystem och biologisk mångfald utan också om vår historia, vår framtid och vårt gemensamma ansvar.

När jag var barn brukade jag och min mormor vara ute i skogen ganska mycket och plocka blåbär. Vi såg älgar vid skogsbrynet och hörde fåglarna i gryningen. Skogen kändes oändlig med kristallklara sjöar. Naturens rikedom var något vi tog för givet. Men vi kan inte längre ta den för given.

Många av oss har någon gång vandrat genom ett naturreservat, paddlat i en skärgård eller besökt någon av våra 30 nationalparker. Själv har jag i mitt uppdrag besökt skyddade naturområden från söder till norr och träffat tjänstepersoner som varje dag arbetar för att bevara och vårda vår natur. Det slår mig varje gång hur otroligt mycket vi har att vara rädda om i Sverige - från de lummiga bokskogarna i söder till fjällvidderna i norr, från myllrande korallrev till böljande sanddyner. Sverige är fantastiskt! Därför är regeringens beslut att stärka skyddet av vår natur en viktig och välkommen satsning som kommer att ge en starkare förvaltning av vår natur.

Riksrevisionens granskning av förvaltningen av skyddad natur ger oss en tydlig bild av både framsteg och brister. Det är en värdefull genomlysning av hur vi sköter våra naturreservat och nationalparker, och vi tar det på största allvar. Det är också en påminnelse om att vårt arbete aldrig får stanna av. Vi måste fortsätta att förbättra och utveckla förvaltningen av våra skyddade områden.

Därför har regeringen föreslagit en betydande ökning av anslagen till förvaltningen av just detta. För 2025 höjs anslaget till 1,35 miljarder kronor. Det här är mer än bara siffror i en budget - det är en investering i vårt naturarv och i framtida generationer. För Moderaterna är det en självklarhet att de skyddade områdena ska skötas och bevaras på rätt sätt.

Vi stannar inte här utan kommer att satsa ytterligare resurser på bevarandeinsatser och skötsel. Vi vill se en långsiktig och effektiv förvaltning där vi säkerställer att våra insatser faktiskt har verkan.

En av de stora utmaningar vi står inför är givetvis hotet från invasiva arter. Dessa arter tränger undan inhemsk flora och fauna. Konsekvenserna kan bli allvarliga både för ekosystem och för näringar som jordbruk och fiske. Därför satsar vi på att bekämpa invasiva arter och skydda den biologiska mångfalden. Detta är en investering som kommer att göra stor skillnad. Det är också något som naturvårdare har vittnat om när jag har varit ute och besökt olika områden.

Vi ser att allt fler söker sig till Sveriges nationalparker och naturreservat, och det är fantastiskt. Naturen ska givetvis vara tillgänglig för alla. Men vi måste också ta ansvar för att besökstrycket inte skadar de miljöer vi vill bevara och se till att våra naturvårdsvakter har de befogenheter och verktyg som de behöver.

Det är därför viktigt att vi nu gör en satsning på att rusta upp och klimatanpassa vandringsleder, särskilt i fjällområdena, där det ökade trycket märks tydligt. Detta handlar både om att skydda naturen och om att ge människor möjlighet att uppleva den på ett hållbart sätt.

Fru talman! Det är tydligt att vi har utmaningar framför oss, men jag är övertygad om att vi är på rätt väg. Genom att lyssna på Riksrevisionen och ta till oss deras rekommendationer samt genom att fortsätta prioritera Sveriges naturresurser kan vi säkerställa att Sverige även i framtiden är ett land där natur och människor lever i harmoni.

Jag skulle vilja avsluta med att återvända till min barndoms skogar. Det var en plats av stillhet, skönhet och liv. Jag vill givetvis, som de flesta här inne, att våra barn och barnbarn ska få samma möjlighet som jag hade när jag var liten. Jag vill att de ska kunna vandra genom skogar där fåglarna sjunger, där blåbären växer i massor och där sjöarna fortfarande är klara. Det är vårt ansvar att se till att detta blir verklighet.

Med detta sagt vill jag uttrycka mitt fulla stöd för regeringens förslag och de åtgärder regeringen nu vidtar för att stärka förvaltningen av vår skyddade natur.

Fru talman! Tack, Marléne Lund Kopparklint, för anförandet!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det jag precis hörde. Är det så att Moderaterna har kommit till insikt om att man har gjort fel hittills under mandatperioden? Man har ju genomfört neddragningar på miljöbudgeten på över 7 miljarder. Man har gjort minskningar i miljöbudgeten och lagt ut dem i en flerårsplan för att sedan lägga tillbaka en del av pengarna och kalla det en satsning.

Jag hörde dock någonting annat än att man slår blå dunster i ögonen på folket. Det lät i alla fall i inlägget som att Moderaterna inser att man inte kan sköta miljöpolitiken i Sverige så här och som att det kommer att komma stora satsningar för att se till att vi framöver faktiskt tar hand om den natur vi skyddar.

Moderaterna talar gärna om effektivitet och resultat, men hittills har vi sett det motsatta. Det är inte effektivt och ger inga positiva resultat.

Som ledamoten sa poängterar Riksrevisionen att regeringens bristande styrning och dess nedskärningar har lett till att viktiga naturvärden riskerar att gå förlorade. Länsstyrelsen har fått kraftigt minskade medel och saknar de resurser som är nödvändiga för de skötselåtgärder som behövs.

Hur kan ledamoten försvara en politik som å ena sidan säger sig vilja skydda naturen men å andra sidan inte ger vare sig de verktyg eller de resurser som krävs för att sköta den?

Fru talman! Jag vill säga till riksdagsledamoten Joakim Järrebring att denna politik är ganska lätt att försvara. Som ledamoten vet har staten inte en outtömlig kassa med pengar som kan användas, utan det handlar om prioriteringar. Detta är den osäkraste tiden sedan andra världskriget, vilket har gjort att vi sedan några år tillbaka är tvungna att göra vissa omprioriteringar.

Nu vill vi satsa på detta. Det råder fortfarande stor osäkerhet runt oss, och vi behöver prioritera. Riksdagsledamoten vet ju hur det fungerar. Jag tycker att det är lite märkligt att man över huvud taget resonerar på det här sättet när man själv har suttit i samma ställning och fattat ungefär samma beslut.

Vår politik är tydlig på det här området. Vi stärker skyddet av värdefulla naturområden och ökar resurserna för konkreta åtgärder när det gäller hotad biologisk mångfald. Vi vill dessutom se tydligare krav på uppföljning och resultat, så att varje satsad krona skapar reell effekt för ekosystemen och inte bara fina rubriker, som den grönsocialistiska oppositionen gärna vill jaga.

Vi ger myndigheterna både resurser och ett tydligt mandat att bekämpa invasiva arter, som jag tidigare talade om, eftersom tidiga insatser är kostnadseffektiva och förebygger allvarliga skador på vårt ekosystem. Vi ser de brister som behöver åtgärdas i detta nu, och vi åtgärdar dem. Regeringen gör extra satsningar på detta.

Fru talman! Jag tackar Marléne Lund Kopparklint för svaret.

Det är tydligt för mig att ledamoten är väl påläst. Därför gör det så ont att inse konsekvenserna av den förda politiken. Det krävs ihärdighet och långsiktighet när man bekämpar invasiva främmande arter. Vi har ju sett i rapport efter rapport vad som händer nu när resurserna saknas: De invasiva arterna tar över. Man förlorar både år och resurser man har lagt på att bekämpa invasiva arter när man låter dem växa fritt.

Det är ju otroligt korkad politik att prioritera skattesänkningar för de rikaste framför att se till att behålla de naturvärden som vi har lagt tid och ekonomiska resurser på att sköta. Ledamoten kan ju inte tycka att det här är rätt. Det är väl ändå så att Moderaterna har insett att man gjorde fel när man skar ned på miljöbudgeten?

(Applåder)

Fru talman! Riksdagsledamoten talade om korkad politik. Jag anser att det är ganska låg nivå. Vi kan väl hålla god ton i den här kammaren.

Jag tycker att ledamoten borde veta hur man lägger upp en budget, hur man satsar och hur man prioriterar. Socialdemokraterna satt ju i regeringsställning tidigare. Jag tycker inte att det anstår riksdagsledamoten att stå här och slå sig för bröstet för den politik som Socialdemokraterna förde, apropå långsiktighet. Vi har långsiktighet i de beslut vi har fattat och i de satsningar vi nu gör när det gäller att värna de naturområden som finns.

Har vi fel eller inte? Vi har tittat på Riksrevisionens rapport och håller med när det gäller de områden som finns att satsa på. Det har vi gjort även tidigare, men som jag sa tidigare måste man prioritera.

Jag vet inte om riksdagsledamoten känner till vilket läge vi befinner oss i just nu, med oroligheterna runt om i världen. Vi måste prioritera vad vi ska lägga pengarna på. Det har vi gjort sedan några år tillbaka, och vi kommer att behöva göra det även i framtiden. Därmed inte sagt att vi inte ska satsa på detta område. Vi visar ju också att vi gör det.

Jag tycker att vi har satsat långsiktigt. Vi gör bra satsningar och har goda prioriteringar som kommer att värna om de naturvärden vi har.

Fru talman! Det var en glädjande inledning från Marléne Lund Kopparklint. Ledamoten talar sig varm om den svenska naturen, där hon vistats från barnsben. Hon värnar våra reservat och våra nationalparker. Men Riksrevisionens rapport riktar ju stor kritik mot hur regeringen har hanterat våra värdefulla områden. Den visar att det är underfinansierat, att det saknas styrning och att det helt enkelt har gjorts dåliga prioriteringar. Hur ser ledamoten på denna kritik? Varför kan inte regeringen och Moderaterna prioritera denna pott i budgeten på ett bättre sätt, när man trots allt vurmar så för detta område?

Fru talman! Som jag var inne på i mitt huvudanförande tar vi Riksrevisionens kritik på allvar. Vi kopplar därför anslagshöjningar till konkreta mål och mätbara resultat, vilket är otroligt viktigt. Genom mer detaljerad uppföljning och krav på effektiv förvaltning säkerställer vi att de här resurserna verkligen stärker naturvården där det behövs som bäst.

Som jag sa i en tidigare replik har det med prioriteringar att göra. Vi har inte en outtömlig kassa i staten som gör att vi bara kan hälla pengar över alla områden. Men nu kommer vi att satsa på det här området och prioritera det långsiktigt. Vår politik värnar hela landet och fokuserar på de insatser som gynnar lokalt näringsliv, naturturism och en hållbar förvaltning av skog och mark. Därmed blir skyddade områden en tillgång både för människor som bor och verkar i glesbygd och för framtida generationer. Vi värdesätter den lokala förankringen, och det får spridning inom alla de områden vi pratar om.

Skötsel av naturreservat och nationalparker ska ske i samråd med kommuner, markägare och lokalsamhällen. Att ta till vara den lokala expertisen är avgörande för både naturvårdens kvalitet och besöksnäringens utveckling. Det finns en långsiktighet som alla ska ha ett ägarskap i.

Fru talman! Det som ledamoten står och säger låter väldigt vackert. Hon beskriver allt effektivt som ska ske genom regeringens politik och hur man ska prioritera och ta vara på alla lokala krafter som finns i vårt avlånga land. Men det stämmer inte med verkligheten. Jag upplever att det här är snack men ingen verkstad. Det stämmer inte med hur regeringen har prioriterat i sin budget. Det stämmer inte med vad länsstyrelserna upplever. De kan inte följa sina skötselplaner.

De främmande invasiva arterna ökar. Vi har klimatförändringar som påverkar. Parkslidet växer ännu mer, liksom jättebjörnlokan. Även inom djurlivet har vi främmande invasiva arter som ökat de senaste åren. Vi har en skuld i detta. Vi behöver pytsa in mer resurser för att komma i kapp. De senaste två tre åren har vi verkligen sett en dipp.

Flera parker kan inte leva upp till friluftslivets önskemål. Vandringslederna försämras. Skyltar och anslag visar: Tyvärr, besökare - i dag kan vi inte leva upp till vårt åtagande här i nationalparken, och orsaken är en för liten budget.

Ledamoten talar väl om detta, men det hon säger rimmar inte med finanserna och diskussionerna som förs i andra sammanhang. De här sakerna står emot varandra. Det som sägs är inte sanning.

Ledamoten beskriver att det är en satsning. På vilket konkret sätt blir det en satsning? Kommer det någonting i vårpropositionen som vi inte känner till? Annars är det väldigt tydligt att Moderaterna prioriterar ned miljö och klimat.

Fru talman! Det känns som att jag repeterar, för jag har faktiskt redan talat om vilka satsningar vi ska göra. Sedan är det upp till riksdagsledamoten om hon vill lyssna på det, tro på det vi säger, ha tålamod och se vilken effekt det har. I och med att jag har varit runt i flera nationalparker och naturreservat, vilket säkert riksdagsledamoten också har, har jag sett vad som finns i dag och hur det kan bli bättre.

Att vi har en riksrevision som kikar på de här områdena ska man se positivt på, och precis som tidigare regeringar får den här regeringen kritik på de områden som behöver utvecklas. Vi satsar på det här nu. Vi satsar miljarder från 2025 till 2027. Jag förstår inte riktigt hur riksdagsledamoten kan stå och vifta bort detta och säga att det bara är tomma ord. Det är reella pengar vi satsar på det, och det finns på pränt. Vi kommer att göra det här. Vi har räknat upp vad vi kommer att göra. Endera lyssnar riksdagsledamoten på det jag säger och tar till sig det eller så väljer hon att inte göra det.

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka ledamoten för ett väldigt fint inlägg om vurmen för naturen och skogen. Jag är övertygad om att vi båda delar kärleken till skogen och naturen.

Jag måste också välkomna det engagemang som jag ser från andra ledamöter och partier. Jag kommer att komma ihåg det väl till nästa gång man kanske behöver samarbeta och lägga pengar på en ökad naturvårdsbudget.

Som vi varit inne på har vi tyvärr sett väldigt stora nedskärningar från den här regeringen, i stor kontrast till det som nu förs fram. Vad gäller de invasiva arterna skulle man kunna kalla det förlorade år för naturvården.

Vi har också gång efter annan sett utredningar och utspel som inte pekar i samma riktning som det ledamoten Kopparklint här redogör för. Jag beklagar detta, men jag ska också ha tilltro till framtiden, särskilt nu när man ändå hör att det finns någon typ av samsyn i de här frågorna.

Det som jag skulle vilja fråga ledamoten är hur hon ser på att använda andra pusselbitar för att få till stånd skydd av den skog och den värdefulla natur som vi gemensamt här i riksdagen beslutat att åta oss att skydda. Hur ser ledamoten till exempel på att från staten se till att få kunskap om var de mest värdefulla skogarna finns? Hur ser ledamoten på att ha alternativa ersättningsformer för att snabbt kunna garantera ersättning till de markägare som vill skydda sin värdefulla skog? Hur ser ledamoten på att staten skulle kunna vara behjälplig i att skydda skog? Det blir väldigt mycket mer effektivt både ekonomiskt och tidsmässigt om staten kan vara med och bidra.

Fru talman! Jag tackar riksdagsledamoten för frågorna. Jag har varit inne på de satsningar vi har gjort. Vi är båda intresserade av just de här frågorna och värnar om de naturområden som finns. I Sverige har vi drygt 5 000 naturreservat och 30 nationalparker, vilket innebär att vi har väldigt mycket skyddad skog. Det är precis det här som vi talar om: Hur ska vi skydda den skog som finns och de naturområden som vi har? Det har jag varit inne på. Det handlar mycket om att öka kunskapen - att vi riksdagsledamöter tar på oss ett ansvar och besöker de områden som finns runt om i landet, hämtar in information, lyssnar och vidtar åtgärder. Det är precis det som den här regeringen har gjort. Vi har lyssnat. Vi har tagit till oss den kritik vi har fått, och vi vidtar åtgärder långsiktigt.

Det är otroligt viktigt med skötsel av naturreservat och nationalparker. Men som jag sa i ett tidigare inlägg måste det ske i samråd med kommuner, markägare och lokalsamhällen. Det är ett gemensamt ansvar att ta hand om den naturrikedom som Sverige har. Då får vi en reell långsiktighet och en ökad kunskap.

Vi anser att tydliga och förutsägbara regelverk är kärnan i en långsiktig politik för landsbygden. Det är det viktiga i de här frågorna, och det är det som vi måste värna om. Vi måste också stimulera gröna innovationer, stärka infrastrukturen och värna de lokala näringarna. Det är en del av vår moderna landsbygdspolitik, och det integreras i de här frågorna. Det är i samspel mellan hållbarhet och tillväxt vi kan göra detta.

Fru talman! Som tur är kan ledamöter ha möjligheten att fortsätta diskussioner utanför debatterna. Det ser jag fram emot.

Jag vill i debatten nämna att regeringens miljöminister Romina Pourmokhtari har skrivit under på ett ramverk inom FN för att skydda 30 procent av naturen, och i dag har vi 15 procent skyddad natur. Det skulle betyda en dubblering.

Det är väldigt ambitiöst. Jag är väldigt glad om hela regeringen står bakom detta. Det betyder också en bättre och mer effektiv styrning och förstås mycket mer pengar.

Utöver det säger ledamoten Lund Kopparklint här väldigt bra saker som jag kan skriva under på. Jag har också varit mycket i kontakt med markägare som har vittnat om hur skadligt det är med ryckighet i budgeten.

Det kan innebära att man har ingått ett avtal med staten och länsstyrelsen om att skydda natur. Men helt plötsligt finns inte pengarna där. Man behöver vänta orimligt länge.

Hela den pressen och den ekonomiska osäkerheten läggs på den enskilde på ett sätt som är väldigt olyckligt och som skadar tilliten. Här önskar jag att vi över olika partigränser kan lyssna på de människorna och försöka hitta lösningar som gör att man ska kunna lita på att skyddet kan genomföras och att man verkligen får pengarna.

Då måste vi verkligen se till att satsningarna inte blir ryckiga för framtiden och att pengarna betalas ut inom en rimlig tid.

Fru talman! Jag är glad att riksdagsledamoten lyfter fram de här frågorna. Det är precis det som regeringen vill med budgeten. Vi kommer att satsa långsiktigt, ha reella åtgärder och göra en uppföljning. Det kommer att ha effekt på arbetet. Annars skulle vi inte ha lagt fram en budget som sträcker sig ända fram till 2027.

Vi måste också inse att när vi börjar ställa krav på kommuner och börjar samarbeta om de här frågorna med människor på landsbygden, markägarna och länsstyrelserna, och när vi följer upp på ett bra och strukturerat sätt, kommer det att ge långsiktig effekt.

Fru talman! Skyddad natur är ryggraden i vårt arbete för att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Våra nationalparker och naturreservat är en stolthet och en tillgång för oss alla - för naturen, för friluftslivet, för turismen och för våra framtida generationer.

Men Riksrevisionens granskning visar att förvaltningen av de områdena inte fungerar som den ska. Bristerna är allvarliga, och risken att undergräva både våra miljömål och människors tillgång till naturen är tydlig.

Riksrevisionens rapport gör det tydligt att skyddet av vår natur inte bara handlar om att rita reservat på en karta. Det kräver en aktiv förvaltning, och det krävs tillräckliga resurser.

I dag ser vi hur länsstyrelsernas medel för skötsel av skyddad natur har minskat kraftigt med regeringens politik. Man undrar vem regeringsföreträdarna lyssnade på i början av mandatperioden som sa att vi behöver mindre pengar för att sköta den skyddade naturen och vilka man sedan har talat med som har sagt att vi behöver mer pengar. Det är bra om regeringen nu gör stora satsningar på det här området. Det behövs verkligen.

Naturvårdsverket har varnat för att resurserna är otillräckliga och att viktiga åtgärder inte genomförs. Nationalparker och reservat har spångar och leder som förfaller, ängs- och betesmarker växer igen och hotade arter får inte den uppföljning och det stöd som krävs för att bekämpa främmande och invasiva arter.

Vi ser också hur skötselplaner för våra skyddade områden inte uppdateras i den takt som krävs. En tredjedel av våra naturreservat saknar i dag aktuella skötselplaner. Det gör att förvaltningen blir ineffektiv och att viktiga naturvärden riskerar att gå förlorade.

Men detta handlar inte bara om naturen. Det handlar också om människor och sysselsättning. Bristande skötsel av skyddad natur påverkar friluftslivet, turismen och lokala ekonomier. Leder och rastplatser som inte underhålls gör det svårare för människor att ta sig ut i naturen. Naturum och besökscenter tvingas skära ned på sin verksamhet. Det gör det svårare för barn och ungdomar att få lära sig om vår natur.

Turismföretag och näringsidkare som är beroende av en välskött natur får också sämre förutsättningar att bedriva sina verksamheter. Skyddad natur är alltså inte bara en fråga om miljö. Det är en fråga om jämlik tillgång till rekreation, om folkhälsa, om landsbygdens utveckling och om lokala gröna jobb.

Vi vet att naturturismen omsätter omkring 191 miljarder kronor och skapar sysselsättning för 167 000 personer framför allt på gles- och landsbygd. När skyddade områden försummas hotas även de jobben och möjligheterna för vår gles- och landsbygd.

Fru talman! Samtidigt ser vi att regeringens politik, åtminstone så här långt under mandatperioden, har gått i rakt motsatt riktning mot det som krävs. Nedskärningarna i miljöbudgeten har lett till att förvaltningen av skyddad natur drabbas hårt.

Friluftslivets möjligheter försämras, arbetstillfällen hotas och Sveriges miljömål glider längre ifrån oss.

Riksrevisionen konstaterar att regeringen inte har gjort tillräckligt för att följa upp hur skötseln av skyddad natur fungerar och att den saknar en sammanhållen strategi för att säkerställa att våra skyddade områden faktiskt bevarar de värden de är tänkta att skydda.

Fru talman! Det är dags för regeringspartierna att ta ansvar. Vi kan inte låta skyddad natur förfalla. Vi kan inte låta människors möjligheter att njuta av naturen begränsas av bristande resurser och politisk passivitet. Skyddad natur är en investering i framtiden, för miljön, för människor och för vår ekonomi.

Därför måste vi ha en politik som tar detta på allvar, som säkerställer att skyddade områden sköts och att människor kan fortsätta att ha tillgång till den natur som för många är en viktig del av vår gemensamma svenska identitet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Anna-Caren Sätherberg (S).

Fru talman! Ordet skyddad natur väcker känslor, många känslor för en del och garanterat olika former av känslor. Oavsett hur man känner inför orden skyddad natur är ämnet både angeläget och högaktuellt.

Förvaltningen av skyddad natur är en central del av Sveriges arbete för att bevara vår biologiska mångfald, skydda våra ekosystem och säkerställa att kommande generationer får möjlighet att uppleva och njuta av vårt unika natur- och kulturarv.

Låt mig inleda med att understryka att regeringen välkomnar Riksrevisionens granskning. Den utgör ett värdefullt och viktigt bidrag till utvecklingen av arbetet med skyddad natur. Granskningar som denna ger oss möjlighet att utvärdera insatser, identifiera förbättringsområden och säkerställa att vi arbetar så effektivt som möjligt för att uppnå våra mål.

Regeringen tar Riksrevisionens iakttagelser på stort allvar och har noggrant analyserat de rekommendationer som har presenterats i rapporten. Jag vill här betona tre områden där regeringen redan har vidtagit eller planerar åtgärder som svar på de identifierade utmaningarna.

För det första instämmer regeringen i Riksrevisionens bedömning att det finns ett behov av förbättrad uppföljning av den skyddade naturen. Det är avgörande att vi har tillgång till tillförlitliga data om statusen på de bevarandevärden som vi har åtagit oss att skydda. En tydlig och systematisk uppföljning gör det möjligt för oss att identifiera förändringar i tid och vidta åtgärder där det behövs.

Regeringen har redan tagit initiativ för att stärka denna uppföljning. Naturvårdsverket, som ansvarar för samordningen av arbetet med skyddad natur, har fått i uppdrag att utveckla metoder och verktyg för en mer systematisk och enhetlig uppföljning. Detta arbete kommer inte bara att bidra till bättre kontroll över hur våra skyddade områden mår, utan det kommer också att ge oss bättre möjligheter att prioritera resurser där de gör störst nytta.

För det andra delar regeringen Riksrevisionens slutsats om vikten av en mer effektiv förvaltning. Vi är medvetna om att resurserna för detta arbete är begränsade och måste användas på bästa möjliga sätt. Därför satsar vi på att utveckla vägledning och samordning mellan olika aktörer, såsom länsstyrelserna, Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter.

Samtidigt är det i allvarstider där vi måste prioritera, och prioritera hårt, ur ett kristdemokratiskt perspektiv självklart att jakten på största möjliga antal skyddade hektar måste bromsas och att vi övergår från kvantitet till kvalitet. Men framför allt ska vi ta hand om och vårda det staten redan har skyddat.

Vi ser också ett behov av ökad dialog med markägare, kommuner och andra intressenter som påverkas av eller är involverade i arbetet med skyddad natur. Genom bättre samverkan kan vi skapa en mer inkluderande process som stärker både legitimiteten och effektiviteten i vårt arbete.

Som kristdemokrat kan jag inte lyfta denna del högt nog. En rättssäkerhet värd namnet för Sveriges markägare är helt avgörande i denna fråga. Jag nämnde i min inledning att frågan om skydd av natur väcker känslor, och det är sannerligen inte konstigt med tanke på hur staten och dess myndigheter har agerat mot många av Sveriges markägare vad gäller ägande- och brukanderätten eller snarare inskränkningen av denna. Det är ännu en anledning till att gå från att jaga hektar till att vårda och skydda de områden som verkligen är skyddsvärda på riktigt och som staten redan har skyddat.

De nationella miljökvalitetsmålen och friluftslivsmålen är viktiga, även om vi har olika syn på målen i sig. Men samtidigt kan vi inte skjuta oss själva i foten bara för att uppfylla krav som ändå inte kommer att kunna nås eftersom de, som jag nämnde i den tidigare debatten, har satts till en utopisk nivå. Det gäller till exempel miljökvalitetsmålet om levande skogar. Målen borde göras om till att bli just mål och inte utopier.

Vi vet alla hur viktigt det är med fungerande ekosystem, inte bara för naturen själv utan också för oss människor. Ekosystemtjänster som pollinering, vattenrening och klimatreglering är oumbärliga för vårt samhälle. Genom att stärka arbetet med skyddad natur bidrar vi också till dessa tjänsters långsiktiga hållbarhet.

Fru talman! Det är viktigt att poängtera att arbetet med skyddad natur inte är statiskt utan ständigt under utveckling. Regeringen har redan vidtagit flera åtgärder för att möta de utmaningar som Riksrevisionen pekar på, men vi ser också behovet av ytterligare insatser framöver.

Ett exempel på detta är Naturvårdsverkets nyligen remitterade förslag till ett nytt program för utveckling av förvaltningen av skyddad natur. Programmet syftar till att skapa en mer långsiktig och hållbar strategi för hur vi ska ta hand om våra skyddade områden. Det handlar bland annat om bättre prioritering av resurser, tydligare ansvarsfördelning mellan olika aktörer och ökad kunskapsspridning.

Samtidigt vill jag lyfta fram den viktiga roll som forskning spelar i detta sammanhang. Genom samarbete med universitet och forskningsinstitut kan vi få fram ny kunskap om hur våra ekosystem fungerar och hur vi bäst kan skydda dem i en tid då klimatförändringar och andra hot blir mer påtagliga.

Jag vill även passa på att understryka Sveriges roll som föregångsland när det gäller naturskydd. Vårt land har en lång tradition av ambitiösa miljömål och ett starkt engagemang för biologisk mångfald, vilket i många delar gör oss till ett föredöme internationellt. Genom vårt arbete med skyddad natur bidrar vi inte bara till våra egna nationella mål utan även till andra, globala mål. Men vi måste också, som jag nämnde tidigare, kunna balansera det hela och ha ett helikopterperspektiv.

Fru talman! Förvaltningen av vår skyddade natur handlar i grunden om vilket arv vi vill lämna efter oss till framtida generationer. Det handlar om vår skyldighet att ta hand om den rikedom som vår natur erbjuder, inte bara för vår egen skull utan också för planetens framtid. Samtidigt måste vi verkligen se hur staten kan agera på bästa sätt för att respektera ägande- och brukanderätten och de markägare som faktiskt äger mark som önskas skyddas för framtiden. Vi måste se båda sidor av myntet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för anförandet!

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5 i betänkandet, vilket jag glömde i mitt anförande.

Det dök upp en rad frågor i huvudet när jag lyssnade på Kjell-Arne Ottosson. Jag tänkte börja med att ställa frågan om Kristdemokraterna, baserat på det som jag hörde ledamoten säga i talarstolen, står bakom Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald, som den här regeringen har undertecknat.

I mitt eget anförande lyfte jag fram frågan om att förvalta den skyddade natur vi har. Dels handlar det om miljön, dels handlar det om människors tillgång till friluftsliv. Men det handlar också om sysselsättning i glesbygd och på landsbygd. Kristdemokraterna talar ofta om att värna landsbygden och lokala jobb. Men när regeringens nedskärningar slår direkt mot skötseln av nationalparker och reservat drabbas just landsbygden hårdast. Turismföretag och lokala näringsidkare ser hur besöksantalen minskar, naturreservaten försämras och leder förfaller.

Hur kan Kristdemokraterna försvara att man försämrar förutsättningarna för landsbygdens ekonomi och jobb när man gör de prioriteringar man har gjort när det gäller skötsel av skyddad natur?

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågorna!

Under fjolåret, tror jag att det var, hade jag en debatt med en av Joakim Järrebrings kollegor om friluftsliv och vikten av detta. Det råder ingen tvekan om att jag som friluftsmänniska brinner för att vi ska ha goda möjligheter till friluftsliv. Det är jätteviktigt, av många skäl.

Samtidigt är skyddad natur en del där vi bedriver friluftsliv. Men tack vare allemansrätten bedriver vi friluftsliv på stora delar av Sveriges yta, och dessa ytor hade inte alls inbjudit till friluftsliv om markägarna inte hade skött dem. Då hade vi haft områden som hade växt igen så enormt att det inte ens hade gått att ta sig fram där. Det är tack vare markägarna som är med och sköter sin skog som vi får den fina natur som vi vill gå i. Det får vi inte glömma.

Jag nämnde helikopterperspektivet i mitt anförande. Vi måste klara att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Friluftslivet är jätteviktigt, av så många skäl. Men å andra sidan: Om vi fortsätter att bedriva ett hållbart skogsbruk, vilket jag hävdar att vi har i Sverige, är vi ändå med och bidrar till enorma intäkter och oerhört många arbetsplatser just för att vi har vårt skogsbruk.

Det handlar också om huruvida vi vill ha en omställning i Sverige. Om vi vill det är skogen en jätteviktig del i detta. Om vi inte ställer om från CO2-intensivt material till produkter från skogen har vi ingen omställning. Vad ska vi bruka i stället, om vi inte använder oss av produkter från skogen? Hur ser Socialdemokraterna på det?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ditt svar!

Det är fortfarande så att regeringen har gjort denna prioritering så här långt under mandatperioden. Ni har dragit ned på miljöbudgeten med över 7 miljarder kronor. Det är en prioritering som ni har gjort.

Vi ser konsekvenserna av detta: Den miljö som vi har satt av för att skydda har vi inte kunnat sköta. Värden går förlorade. Invasiva främmande arter som man under många år har lagt både tid och resurser på att bekämpa har tillåtits spridas. De pengar vi har satsat tidigare är i princip pengar som vi har slängt i sjön på grund av den här regeringens prioriteringar.

Om man lyssnade på ledamoten från Moderaterna verkade det som att regeringen ändå har kommit till insikt efter att ha varit runt och tittat på vilka effekter den egna politiken har fått. Regeringen verkar förstå att man inte kan fortsätta så här, och det tycks komma stora satsningar på området.

Vi vet ju vad effekterna blir. Min fråga till ledamoten blir då: Hur kan man som kristdemokrat stå bakom en politik som så tydligt har en negativ effekt på gles- och landsbygd?

Fru talman! Är det någonting som har en negativ effekt på gles- och landsbygd är det när vi slår undan ägande- och brukanderätten, när vi slår undan benen för våra skogsägare och när vi slår undan benen för skogsindustrin och allt vad den medför.

Skogsindustrin står för 12 procent av den svenska industrins omsättning. År 2023 hade skogsindustrin ett exportvärde på 184 miljarder kronor. Det är, inte minst i mitt eget hemlän, enormt många arbetsplatser. Det är också enormt mycket skattepengar som skogsindustrin är med och drar in.

Jag var i Jämtland för drygt ett år sedan och besökte ett sågverk som hade stått still stora delar av oktober månad, just för att de inte fick nog med virke - på grund av skyddad natur, på grund av att artskyddet sätter stopp för avverkning. Det slår jättehårt mot landsbygden, mot dem som bor och verkar där och mot landsbygdens möjlighet att få in pengar.

Sedan handlar det ju om prioritering, vilket Joakim Järrebring var inne på. Vi har i dag sprängningar och skjutningar i vårt samhälle. Som tur är verkar det nu ha lugnat sig igen, och det är tack vare ett enormt arbete från den här regeringen där den förra regeringen stod lamslagen. Vi har ett krig i vår omedelbara närhet som kräver enorm upprustning. Vi tog också över enorma sjukvårdsköer från Socialdemokraterna.

Allt detta är jätteviktiga delar som vi också anser måste prioriteras. Det är just detta det handlar om. Det är en prioritering: Var behöver vi satsa pengarna? Då har vi sagt: Vi måste satsa mer pengar för att människor inte ska skjutas och bostäder inte sprängas sönder runt om i Sverige.

Fru talman! Ledamoten Ottosson berättar att man ska gå från att jaga hektar och sikta in sig mer på kvalitet. Det väcker frågor om huruvida Kristdemokraterna över huvud taget står bakom målet om att skydda 30 procent. Det är nämligen det som Romina Pourmokhtari har skrivit under för regeringens räkning. Det skulle innebära mer hektar.

Detta kan sättas i relation till hur mycket som avverkas. Vi avverkar 10-20 gånger mer än vad vi skyddar. Avverkningstakten är alltså enorm.

Ledamoten säger att miljömålen är en utopisk nivå. Jag instämmer inte med det. Jag skulle säga att avverkningen i dag ligger på en utopisk nivå. Vi överavverkar skogen i Sverige. Vi har en avverkning på i genomsnitt 243 000 hektar per år. De senaste åren, fru talman, har ytan som kalavverkats slagit rekord efter rekord. Detta är inte hållbart.

Det talas också en hel del om skogsindustrins bidrag till Sveriges ekonomi. Kanske är det den stora anledningen till att man vill upprätthålla detta. Jag skulle vilja säga att det finns en stor skillnad i vems ekonomi vi vill värna från politikens håll. Är det industrin och de stora bolagens miljardvinster vi vill värna, eller är det skogsägarnas lönsamhet? Det är två helt olika aspekter av detta. Jag tror också att vi fick svaret i ledamotens anförande.

Från Miljöpartiets håll värnar vi skogsägarnas lönsamhet men också deras möjlighet att bruka skogen på olika sätt. Det blir min fråga till ledamoten: Hur ser ledamoten på alternativa brukningsmetoder inom skogsbruket?

Fru talman! Tack för frågorna, Rebecka Le Moine!

När det gäller alternativa brukningsmetoder är det helt valfritt. Sverige är ett fritt land. Skogsägarna får kanske inte göra vad de vill med sin skog, men det är i alla fall frihet under ansvar. Om de vill pröva alternativa brukningsmetoder står det var och en fritt. Låt dem göra det!

Samtidigt kan vi lyssna på dem som varit med längre än både Rebecka Le Moine och undertecknad. De är ganska tydliga: Det här har vi provat tidigare, och vi såg vad det ledde till. De kommer inte att förorda någon form av plockhuggning, blädning eller liknande. De såg vad det ledde till.

Om skogsägare ändå vill ha den formen av skogsbruk står det var och en fritt. Men staten ska inte peka med hela näven och säga att det är så man ska göra.

När det gäller avverkning är det faktiskt också så att vi inte ens avverkar den årliga tillväxten av skogen. Rebecka Le Moine får det att låta som att vi avverkar så otroligt mycket, men vi avverkar alltså inte ens den tillväxt vi har under ett år.

Riksskogstaxeringen är något vi ofta lutar oss mot. Det är den bästa datakälla vi har vad gäller svensk skog, hur svenskt skogsbruk ser ut och hur den svenska skogen mår. År 1920 hade vi 1 ½ miljard skogskubikmeter i Sverige. År 2020 hade vi 3 miljarder skogskubikmeter i Sverige. Vi hade alltså dubbelt så mycket skog 2020 som 1920. Under dessa 100 år avverkade vi 6 miljarder skogskubikmeter. Ändå hade vi dubbelt så mycket skog 2020 som 1920.

Bilden att vi avverkar så ofantligt mycket skog och att det inte finns skog kvar är inte med sanningen överensstämmande.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för inlägget.

När man pratar om skog är det lätt att man talar lite förbi varandra. Det all statistik, även riksskogstaxeringen, kan vittna om är att vi i dag har väldigt mycket trädstammar men väldigt lite skogsekosystem. De är hotade.

Riksskogstaxeringen visar att 61 procent av all skog är yngre än 60 år. Det är någonting som skogsindustrin själv på flera håll bekräftar: Man har en utmaning i att hitta avverkningsmogen skog. Det är därför man försöker avverka både väldigt ung skog och väldigt gammal skog. Detta blir ett hot mot våra sista ur- och naturskogar, som på olika sätt avverkas - flera gånger i okunskap men en del gånger faktiskt medvetet, vilket vi sett från stora företag, också sådana som är certifierade.

Allt detta samlat visar att vi behöver omtag i skogspolitiken.

Jag skulle också vilja uppehålla mig lite grann vid ekonomin. Skogsnäringens andel av Sveriges bnp har sjunkit från 1980, då den var 4,6 procent, till 3,5 procent 1990 och 2,2 procent 2021. Antalet sysselsatta har också minskat med 60 procent mellan 1990 och 2020.

Med detta sagt menar jag att vi snarare behöver se potentialen i ekoturismen, som kan få finnas sida vid sida med en hyggesfritt brukad skog, och även hur många arbetstillfällen vi kan få till om vi satsar mer på hyggesfria metoder och lokalproducerade råvaror.

Fru talman! Det är inte så konstigt att väldigt mycket av Sveriges skog är yngre än 60 år, som Rebecka Le Moine nämner i sitt anförande. På 60- och 70-talen såg vi verkligen en stor omställning i skogen till nya brukningsmetoder. När man fick maskiner blev det betydligt enklare att göra avverkningar, och då gick man till stora delar för långt. Man gjorde enorma kalhyggen. Det är jag den förste att erkänna. Det är det som gjort att vi har väldigt mycket skog som är 60 år eller yngre. Det har på så sätt en naturlig förklaring.

Det är även en förklaring till att sysselsättningen i skogen har minskat. Det har ju skett en teknikutveckling, och den ska vi vara glada för. När jag skulle läsa vidare efter högstadiet hade jag väldigt god lust att läsa på skogsbruksskolan Södra Viken i Värmland. Min far tog inte ofta till orda när det gällde mina vägval i livet, men där sa han nej. Han hade jobbat i skogen på 50- och 60-talen och levde kvar i den bilden. Pappa ville inte att jag, hans son, skulle uppleva slitet i skogen. Folk slet verkligen ut sig.

Det gör man inte i dag tack vare teknikutvecklingen, och vi ska verkligen omfamna den. Den är jättebra. Utvecklingen innebär också att skogsmaskinerna lämnar mindre skador efter sig. Det blir mer high tech. Vi blir alltså mer effektiva och gör bättre jobb, och det leder till att färre jobbar i skogen eftersom maskinerna gör jobbet för oss.

Slutligen var det frågan om ekoturismen. Jajamän! Inga problem. Men när vi får ut mindre virke från skogen måste jag fråga Miljöpartiet vad man ska använda i stället i omställningen om man inte ska använda produkter från skogen.

Fru talman! Vi debatterar nu förvaltningen av skyddad natur, och jag börjar med att yrka bifall till reservation 2.

Hur mycket värdefull natur finns i Sverige? Motsvarar den 30 procent av Sveriges yta? Eller räcker det med 27 procent? Eller ska det vara någon annan procentsats? Det är en omöjlig fråga att besvara.

Jag menar att frågan är felställd. På något vis är ju all natur värd att bevara ur en strikt moralisk synvinkel. Vän av ordning invänder och säger att vi då svälter ihjäl. Ja, det är korrekt: Då svälter vi ihjäl.

I det läget finns en ryggmärgsinsikt om att det finns målkonflikter. Att skydda natur kostar i andra värden för ekonomi, livsmedelsproduktion, vedproduktion, fiberproduktion, livskvalitet, välstånd, förutsättningar för landsbygden med mera. På vår sida anser vi att dessa avvägningar är viktiga. Jag återkommer till avvägningarna senare.

Om nu den moraliska synvinkeln inte fungerar, så får vi inta en praktisk synvinkel.

7-8 miljoner hektar skog är redan undantagen avverkning. Bara naturreservaten i Sverige motsvarar ungefär Danmarks yta. Det är i alla fall vad man får fram om man letar på internet. Jag tycker att detta är värt att påpeka när det låter som att all skog är brukad och att det inte finns någon obrukad skog kvar.

Jag är övertygad om att ett ensidigt fokus på yta leder fel. En enda skyddad hektar på rätt ställe är mycket mer biologiskt värdefull än 100 hektar på fel ställe.

Tre gånger hade jag ynnesten att i Nordiska rådet få träffa Nordens miljöministrar inför COP-mötena som ledde fram till Kunming-Montreal-ramverket för biologisk mångfald. Det är en global överenskommelse som vi nu förväntas följa. Vi ska skydda 30 procent av vår yta, land såväl som vatten. Alla de tre gångerna vädjade jag till miljöministrarna om att inte ställa upp ett procentmål för hur stor yta vi ska skydda. Det hade att göra med de negativa effekter ett sådant mål ger.

Jag lade ut texten om att ett ytmål för skydd egentligen är ett metodval och att olika natur kan behöva olika skyddsmetoder. I de tropiska regnskogarna kan det finnas en kontinuitet om miljoner år. Det har drivit på en mycket stor platsbunden specialisering av arter. Följaktligen finns där många arter som finns endast där och inte flyttar. I det här sammanhanget är det en god idé att göra reservatsbildningar.

För arterna på tajgan, som ofta har flyttat i takt med att förutsättningarna för tajgan har flyttat, kan andra metoder vara viktigare, i alla fall när man redan har mycket skyddad mark. Till exempel kan vardagshänsyn i skogsbruket och åtgärder mot främmande invasiva arter och främmande skadegörare öka i omfattning. Betänk att för 15 000 år sedan fanns ingen natur alls här i Sverige. Här fanns bara is. Alla arter som finns här har invandrat sedan dess.

I norra Sverige var skogsbränder ett vanligt inslag förr. Man tror att skogsbränder i genomsnitt drog över de flesta platser i norra Sverige ungefär vart hundrade år. Det torde förstås innebära att platser med månghundraårig kontinuitet var ovanliga även då.

Jag försökte få miljöministrarna att tillsammans hitta någon målsättning som skulle rädda jordens arter effektivare och med mindre negativa biverkningar än att mer eller mindre lägga en död hand över 30 procent av ytan. Det skulle få större acceptans eftersom det är svårt för andra länder att leva upp till målet - även för Sverige. Dessutom räcker det inte att Sverige, som ofta är bäst i klassen, följer överenskommelsen utan andra länder ska också göra det.

En målsättning som ligger så nära som möjligt det man vill uppnå ger större flexibilitet inte minst i metodval, har större sannolikhet att lyckas och får mindre negativa effekter för alla de andra värden som kan stå i konflikt med de värden man vill bevara.

Det vi alla vill uppnå är ju att rädda jordens arter. Som ett exempel föreslog jag att målet då kunde ligga så nära som möjligt att till exempel att inga fler arter ska dö ut till 2030, eller mer realistiskt högst 1 procent. Då kan varje land välja den blandning av metoder som landet bedömer behövs för att uppnå målet.

Men, så blev det inte. Det är allmänt bekant.

Har jag rätt i mitt resonemang hittills betyder det att procent skyddad yta är mindre viktigt. Men visst! Jag föreställer mig att Sverige skulle behöva skydda lite mer skog, särskilt i södra Sverige - några tiotals hektar här och där. Men vi ska inte göra de väldigt stora avsättningarna eftersom det är de som får de stora negativa effekterna för landsbygden.

Nu kommer jag till en annan omöjlig fråga. Är skötselbehovet för naturen 1,4 miljarder, 1,6 miljarder eller 3,6 miljarder? Vad är rätt svar? Jag menar att det finns en fara även i att fokusera för mycket på nivåerna och att i debatten lägga tonvikten bara där. Visst är pengar relevant, men jag är övertygad om att ett ensidigt fokus på antal miljoner leder fel. Jag hävdar att 200 miljoner för ett växtförädlingsprogram som räddar almen är mycket mer värt biologiskt än 2 000 miljoner för att köpa loss reservatsmark. Utan den åtgärden så försvinner det biologiska värdet av reservaten där almen skapar ekosystemen. Den växtförädling som vår regering påbörjar i år för att rädda almen är också ett sätt att sköta och förvalta naturen, men det räknas konstigt nog inte in i den offentliga debatten.

De 30 miljoner mer som regeringen har lagt i år för lantbrukarnas restaurering av slåtter- och betesmark är troligen mer värda än samma pengar för statlig skötsel. För de ger förutom miljönytta även ökad livsmedelsproduktion och levande landsbygd. Det är också självförstärkande och ger framtida miljönytta. Detta är också ett sätt att sköta och förvalta naturen.

Att främja biologiskt rika bryn mellan skog och jord är billigt men mycket biologiskt värdefullt. Det arbetar vi för, och detta är också att sköta och förvalta naturen.

Sverigedemokraterna arbetar också för ett centrum för växtförädling och avel i miljöns tjänst, där miljöproblemen blir utgångspunkten för förädlingsarbetet. Vanligen är avkastning eller andra ekonomiskt betingade förädlingsmål i fokus och miljönyttan en bieffekt. Ett existerande exempel på växtförädling i miljöns tjänst är just det jag nämnde, nämligen att rädda alm och ask genom växtförädling för att skapa resistens mot de främmande sjukdomar som hotar träden.

Framtida exempel kan vara att rädda andra naturligt förekommande växter från andra sjukdomar, att rädda flodkräftan, att göra en invasiv art konkurrenssvagare, att omöjliggöra för en art att vara vektor för ett smittämne, att skapa samodlade grödor som utjämnar växtnäringstillgången över tid och därmed minskar utlakningen av näringsämnen i vattendrag och ökar näringsämnesutnyttjandeeffektiviteten. Det var ett svårt ord! Detta är också att sköta och förvalta naturen.

Det finns nya tekniker som ger nya möjligheter. I dag kan man imitera små naturliga mutationer i detalj. Tidigare var det också mycket svårt att sprida gener i en stabil population. Tumregeln var att det krävdes en tydlig överlevnadsfördel för att kunna få in en gen i en befintlig population. Nya molekylära koncept för så kallade gendrivare som möjliggör spridning av neutrala gener och till och med gener som ger en nackdel i populationer kan komma att rädda många naturliga arter om vi vill. Det förutsätter förstås riskbedömning och säkra koncept med funktioner som gör att man kan backa. Mycket arbete återstår, men det är i dag inom räckhåll. I alla fall om vi bestämmer oss för det.

Det är hemskt om naturvård begränsas till en sifferjakt på antal miljoner och om de sista procenten av ytskydd blir till liten nytta för våra arter, särskilt när vi går in i en tid då Sverige kommer att ha större utmaningar och därmed större behov av en kostnadseffektiv naturvård. Låt oss inte hamna där! För att vi inte ska hamna där måste vi sluta låsa upp miljöpolitiken i siffersatta eller fasta utopiska mål, och vi måste bejaka en nyfiken och teknikoptimistisk problemlösning.

Hela tiden återkommer mitt resonemang till att effektivitet, metodval, teknikoptimism och avvägningar är helt centrala för vår sverigedemokratiska miljöpolitik medan ensidiga och utopiska mål inte är en del av den. Även det här är nog inget mindre än ett paradigmskifte.

Hittills har den svenska politiska miljödebatten inte varit mottaglig för ifrågasättande, och den andas skepsis till nya idéer. Känsla och överbud har präglat den. Jag menar att det är ineffektivt. Diskussionen i vetenskapssamhället är mer hoppingivande.

Missförstå mig inte; även jag har starka känslor för naturen. Känslorna kan vara en bra första drivkraft, men de kan också göra så att vi misslyckas i våra uppgifter. Problemlösning är vad det handlar om nu, och vi måste lösa de här problemen för att kunna lyckas. Då måste man lämna känslorna bakom sig.

Om vi erkänner målkonflikter och bejakar helhetssyn, synergieffekter, effektivitetstänkande och nyfiken, teknikoptimistisk problemlösning kommer vi att lyckas bevara den svenska naturen och dess arter. Vi vill lyckas.

Fru talman! Det var ett långt och stundvis lite eldigt inlägg vi hörde. Jag vill uppehålla mig vid en del saker.

Det talades en del om metodval. För mig som har en bakgrund som naturvårdsbiolog och som har jobbat med olika sätt att förvalta och skydda natur är det här väldigt bekant. Men det är stor skillnad på en slåtteräng och en urskog. En slåtteräng eller betesmark behöver kontinuerligt någon typ av störning i form av lie, slåtterbalk eller betande mular. Men i en urskog har vi människor egentligen inte mycket att tillföra. Det kan man tycka är en positiv nyhet. Där kan vi spara väldigt mycket skattemedel. Vi behöver inte komma in och röja undan, kontrollera och skapa naturvärden. Där är tiden den viktiga faktorn.

Ledamoten erkände att det här med att permanent skydda skog skulle kunna fungera i regnskogen, eftersom det är ett mycket gammalt ekosystem. Det stämmer. Men sedan tolkade jag det som att en invändning var att tajgan har flyttat på sig och att det här permanenta skyddet kanske inte kan vara den bästa lösningen för våra urskogar.

Det gör mig ganska konfunderad. Jag vill fråga ledamoten hur man förutser att tajgan ska flytta på sig. Vi har ju en ganska begränsad yta. Vart ska tajgan ta vägen? Det finns ett ishav längre norrut. Jag ser det inte som realistiskt att det är ett snabbt ekosystem som skyndar på sin migration.

Fru talman! Tack för frågan, Rebecka Le Moine!

Jag försökte illustrera att det finns stora skillnader mellan olika ekosystem och att tajgan är ett nytt ekosystem, särskilt om man jämför med de tropiska regnskogarna.

Vad får det för praktisk effekt? Jo, regnskogarna har legat på samma plats i miljoner år med samma förutsättningar och har fått en mycket högre specialiseringsgrad. Det finns mängder av arter och underarter på de platserna. Vårt ekosystem är mer artfattigt och har mer rörliga arter. Att bränder har varit vanliga i vår tid har också lett till att endast de rörliga arterna har överlevt, om de orörliga arterna över huvud taget fanns från början.

Det är naturligtvis en generalisering, för att det ska bli tydligt. Men det är stora skillnader på ekosystemen. Poängen var att olika metoder kan passa för olika områden. I till exempel de tropiska områdena måste vi ha reservatbildningar för att kunna rädda arterna.

I Sverige måste vi också ha en viss mängd reservat - och vi har väldigt mycket reservat - men här är det kanske viktigare att jobba med andra metoder, till exempel att inte få in invasiva arter och främmande skadegörare, som bakterier och svampar. Det behövs andra metoder, i kombination med det stora ytskydd som vi redan har.

Fru talman! Ledamoten nämnde också att man kanske inte kan svara på hur mycket skydd vi faktiskt har i Sverige. Jag tror att det tog mig sju sekunder att fråga på Google och komma in på Naturvårdsverkets hemsida och få svar, som tack och lov också motsvarar det som står i betänkandet och i Riksrevisionens rapport. Det är alltså 15 procent av vårt landområde.

Jag kan inte riktigt hålla med om bilden som målas upp av tajgan. Även tajgan är ett väldigt gammalt ekosystem. Det är 10 000 år vi pratar om nu. Den regnskog som det hänvisas till är på många sätt faktiskt ett mycket snabbare ekosystem med i vissa fall snabbare arter.

I tajgan har vi väldigt känsliga arter med mycket begränsad spridningsförmåga. Det kan vara otroligt känsliga lavar, snäckor och liknande som inte ens har möjlighet att förflytta sig till andra sidan skogen utan är väldigt lokalt knutna. En kalavverkning innebär en lokal utrotning av de arterna. Och med många lokala kalavverkningar och därmed utrotningar av de här arterna har vi till slut ett regionalt utdöende och sedan ett nationellt utdöende. Det har flera arter i Sverige redan råkat ut för till följd av kalavverkning.

Slutligen vill jag säga att även om eld har varit naturligt förekommande är det inte på något sätt jämförbart med kalhyggen. Det är två helt olika störningar. Kalavverkning kan aldrig ersätta eller jämföras med eld. Kalavverkning har enbart dåliga effekter för de här känsliga arterna.

Fru talman! En fråga var hur många procent vi har skyddat. Det beror alldeles på hur man räknar. Om man räknar som tyskarna har vi betydligt mer skyddat i dag. En definition på den siffra som jag nämnde var mark undantagen från skogsbruk. Då har vi, enligt vissa beräkningar, 27 procent av skogsytan redan i dag. Men då räknar man med impediment, där man inte får bedriva skogsbruk. Jag tror att definitionen är marker som producerar mindre än en kubikmeter virke per hektar.

Om man förbjuder kalavverkning blir det extremt svåra effekter för landsbygd och ekonomi i Sverige. Skogsbruk i Sverige är mat på bordet. Det måste man inse. Miljöpartiets politik är som den är. Men den kan vara så eftersom det aldrig är Miljöpartiet som betalar. Det är någon annan som betalar varenda gång.

Vi måste kunna ha en politik som väger av olika värden. Där är miljö, artskydd och naturskydd absolut ett värde. Men det är också ett värde att kunna leva på landsbygden, att kunna ha ett virkesuttag och att för klimatets skull kunna byta ut fossila produkter mot produkter från skogen som är förnybara.

Fru talman! Tack, Staffan Eklöf, för anförandet! Jag kan inte annat än slås av att vi har sett en ganska stor skillnad i hur regeringspartierna så här långt har tagit sig an denna debatt.

Vi började med ett anförande från Moderaterna om någon form av tillnyktring. Man menar att de prioriteringar man tidigare har gjort på detta område har varit skadliga för miljön och att man nu kommer att göra bättre ifrån sig framåt.

Sedan kom ett anförande och replikskiften med Kristdemokraterna, som vill ha större fokus på om vi över huvud taget ska skydda natur och inte vill prata så mycket om den natur som redan är skyddad och hur den ska skötas.

Likaså hade Sverigedemokraternas ledamot ett väldigt stort fokus på diskussionen som gäller om vi ska skydda och i så fall hur vi ska skydda, när debatten egentligen handlar om kritiken från Riksrevisionen för att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller skötseln av den natur som redan är skyddad.

Sverigedemokraterna lyfter dock i sin reservation behovet av bättre underhåll av vandringsleder i fjällen. Det är en viktig fråga - det håller jag med om. Men samtidigt stöder Sverigedemokraterna en regering som har skurit ned på resurserna för hela den skyddade naturen: nationalparker, reservat och friluftsområden i hela landet. Länsstyrelserna varnar för att de inte längre har råd att sköta de skyddade områdena. Spångar och leder förfaller, och viktiga naturvårdsinsatser uteblir, särskilt när det gäller främmande, invasiva arter.

Hur kan ni i ena stunden efterlysa mer statligt ansvar för fjällvandringen och i nästa stund stå bakom en regering som underfinansierar förvaltningen av naturen i hela Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten Joakim Järrebring för frågan!

Nog har vi gemensamma värden i vår Tidökrets. Jag tycker att det framgick ganska tydligt att ett gemensamt värde är att vi vill ha en politik där man kan väga olika värden mot varandra. Man kan inte ha ett ensidigt fokus, utan man måste se på vad åtgärder på ett håll får för effekter på annat håll. Detta är ett samlande signum för vårt samarbete.

Joakim Järrebring tog upp Riksrevisionens kritik. Jag noterar att Riksrevisionens huvudkritik är att uppföljningen är dålig. Det handlar om det uppföljningssystem som vi ärvde från er - det kan vara lite snyggt att erkänna det. Nu rättar vi till det, så det blir bra.

Det talas om att vi satsar mindre, men det beror på vad man jämför med. Årets budget för skötsel av natur är den tredje största någonsin. Den är större än alla satsningar fram till 2020, då det huvudsakligen var Socialdemokraterna som hade regeringsmakten. Störst var posten 2022, men det var i en budget från M, KD och SD, som S regerade på.

Men visst har vi gjort en viss nedskärning. Det handlar om prioriteringar. Man måste göra prioriteringar för att få råd med 14 miljarder till välfärden och försvaret och för att bekämpa kriminaliteten. Alla förstår att det behövs pengar för dessa saker.

Naturvården är så mycket mer än anslag 1:3. Jag försökte göra en poäng av detta i mitt tal - jag hoppas att andra hörde det.

Fru talman! Tack till Staffan Eklöf för svaren!

Jag kan förstå att regeringspartierna vill ha fokus på något annat än det som betänkandet faktiskt handlar om - att man lägger störst fokus på att diskutera om och i så fall hur vi ska skydda natur fast frågan egentligen är om det finns tillräcklig styrning, tillräckliga verktyg och tillräckligt med medel för att sköta den natur som redan är skyddad.

Jag tycker inte att man ska spela bort kritiken genom att hänvisa till kreativ bokföring. Man gör stora besparingar på miljöområdet i en flerårig plan, och sedan skjuter man till en del av denna neddragning och kallar det för en av de största satsningarna på miljöområdet. Det är falsk matematik, Staffan Eklöf.

Man hänvisar till budgeten 2022 och säger att det var en M-KD-SD-budget som den dåvarande regeringen styrde på. Ja, det är väl förvisso sant att det gjordes justeringar i den budgeten, men inte på miljöområdet. Det är ohederligt att försöka framställa det som att M, SD och KD var ansvariga för den budgeten på miljöområdet.

Jag skulle vilja höra mer om hur sverigedemokrater resonerar kring det effektiva i en politik som kräver långsiktighet när det gäller skötseln av den värdefulla natur vi har och de negativa konsekvenser som neddragningarna har fått, inte minst när det gäller de främmande, invasiva arterna. Hur kan Sverigedemokraterna stå bakom en så kortsiktig prioritering samtidigt som man väljer att sänka skatterna för dem med högst inkomster?

Fru talman! Joakim Järrebring ville höra, och nu ska han få det.

Vi hör här Socialdemokraternas version av den ekonomiska politiken. I förra replikväxlingen hörde ni att det som Socialdemokraterna säger kanske inte riktigt stämmer. Jag kan notera att anslag 1:3 var högre under två år av Socialdemokraternas regeringsinnehav. Som jag tidigare sa är det mycket mer än 1:3 som ger bra natur.

Är detta en bra nivå? Är det tillräckligt eller otillräckligt? Man kan läsa vad Naturvårdsverket skrev 2010: "I dag finns det goda möjligheter att skydda och sköta områden av det här slaget. Det är en följd av den nya miljöpolitiken som riksdagen beslutade 2001 och som inneburit höjda anslag för skydd och vård av naturen."

När det gäller invasiva arter var det ett år som det blev tokigt. I dag är anslagen på samma nivå som tidigare, alltså på den högsta nivån, för landlevande arter. Det var ett år vi gjorde en nedskärning och trodde att Naturvårdsverket skulle göra en annan prioritering. Naturvårdsverket har nämligen en skyldighet att jobba med dessa frågor; det är tydligt i flera olika regelverk. När de fick sänkta anslag sänkte de medlen för invasiva arter - det trodde vi inte skulle ske. Därför gjorde vi en mer detaljerad styrning nästa år. Detta är alltså fixat.

Fru talman! Vår natur är fantastisk - både den som har ett formellt skydd och den som inte har det. Jag skulle säga att naturen nog är det som är allra bäst med vårt land. Den är en del av den svenska folksjälen och av vårt gemensamma kulturarv, och detta måste vi vårda och förvalta.

Den största delen av naturen behöver inget formellt skydd. Den är värdefull ändå i den form den nyttjas och brukas. Men det finns områden som behöver skyddas, och det ska ske på ett förutsägbart och rättssäkert sätt. Därefter, när ett skydd finns, ska området i fråga skötas på ett sådant sätt att de värden som finns där förvaltas väl. Så är inte alltid fallet. Här behöver vi bli bättre, inte minst för att skapa legitimitet för systemet för skydd av natur.

Därför är den granskning som vi debatterar här i dag viktig. Den utgör ett viktigt underlag för att utveckla arbetet med förvaltningen av skyddad natur. Precis som påpekas i granskningen behöver uppföljningen av förvaltningen utvecklas så att det enklare går att följa upp de bevarandevärden som har skyddats och se hur de utvecklas. Fortsatt arbete behöver också göras för att de nationella miljökvalitetsmålen och friluftslivsmålen ska nås, så att det svenska natur- och kulturarvet bevaras för framtida generationer och tillgängliggörs för alla.

Skötsel av skyddade naturområden är viktigt för att områdenas natur- och kulturvärden ska säkerställas och utvecklas. Därför är den satsning som görs i årets budget så viktig och välkommen. Det är en liberal budgetseger. Detta har vi kämpat för, för vi ser att vi under en tid inte har gjort tillräckligt. Det visar den rapport som vi diskuterar här i dag, och vi behöver bli bättre.

Fru talman! Tack, Elin Nilsson, för anförandet! Jag hade tänkt fråga vad som hände med den liberala miljöpolitiken. Men som vi hörde från ledamoten från Moderaterna låter det som om åtminstone två partier i regeringen har tillnyktrat och insett att de prioriteringar man har gjort på det här området i tidigare budgetar inte har varit bra. Man har kommit till bättre insikt. Det är gott så.

I det senaste replikskiftet med ledamoten från Sverigedemokraterna gavs ett besked om att det blev tokigt när det gällde just finansieringen för att hantera främmande och invasiva arter. Jag är intresserad av att få höra om det också är Liberalernas uppfattning att det inte var en medveten prioritering utan att det helt enkelt blev tokigt.

Herr talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågorna! Vi har ju vid flera tillfällen tidigare stått här och diskuterat just budgetprioriteringar och varför regeringen under de senaste åren har prioriterat som man har gjort. Mitt svar blir alltid: Det har varit svåra tider, och vi har behövt prioritera hårt. Vi har prioriterat skolan, försvaret, säkerheten, sjukvården och så vidare. Då har man landat i de budgetar vi har haft.

Om Liberalerna hade fått styra det här landet ensamt, med egen majoritet, hade det gjorts större satsningar på skyddad natur och förvaltning av densamma. Nu har vi kämpat länge och väl och ser i årets budget att vi gör ytterligare satsningar. Det är också ett resultat av den ekonomiska politik som har förts de senaste åren och som gör att vi nu är i ett läge där vi faktiskt kan göra detta. Det är svåra prioriteringar, men det är viktigt och välkommet.

När det gäller ledamotens fråga om främmande och invasiva arter har jag faktiskt inget detaljerat svar om varför man landade där man gjorde. Jag har inte den insynen i budgetförhandlingarna. Men även det är helt klart en välkommen satsning, för det är billigare att stoppa invasiva och främmande arter innan de hinner sprida sig för mycket. Det blir bara dyrare och dyrare ju länge man väntar. Satsningarna på att bekämpa stenmården är ett sådant exempel. Det är något som är viktigt och som vi jobbar för att hitta en lösning på.

Herr talman! Tack, Elin Nilsson, för svaret!

Precis som ledamoten nämner är det viktigt att man har ett långsiktigt arbete när det gäller främmande och invasiva arter. Det är det som har varit så skadligt med den prioritering som regeringen har gjort. Man har underfinansierat det arbetet, vilket också har omintetgjort mycket av de tidigare årens arbete när det gäller att bekämpa främmande och invasiva arter. När man inte kan fullfölja ett långsiktigt arbete med att bekämpa dessa arter växer de ju till och sprider sig. Det gör att de pengar som man har satsat under tidigare år så att säga har slängts i sjön.

Det var ändå uppfriskande, tyckte jag, att av ledamoten från Sverigedemokraterna få höra att det där blev dumt och att det var fel. Men vi får väl nöja oss med att regeringen nu har kommit till insikt om att det faktiskt krävs tillräckliga resurser för att detta viktiga arbete också långsiktigt ska ge resultat.

Herr talman! Tack, Joakim Järrebring, för ditt anförande! Jag hörde ingen riktig fråga, så jag tänker att jag stannar här och släpper in nästa talare.

Herr talman! Riksrevisionen har i sin rapport granskat förvaltningen av skyddad natur. Skyddade områden behöver naturvårdande skötsel och åtgärder som gör dem tillgängliga för allmänheten. I sin granskning konstaterar Riksrevisionen att förvaltningen av skyddad natur inte är effektiv och att det avsätts för lite pengar till skötsel för att målen ska kunna nås.

Anslaget för förvaltningen minskade med omkring 45 procent när den nuvarande högerregeringen tillträdde. Riksrevisionen rekommenderar regeringen att utveckla uppföljningen av förvaltningen av skyddade områden och att se över om den finansiella styrningen möjliggör för myndigheterna att förvalta skyddade områden med den höga ambitionsnivå som riksdagen har beslutat om.

I sin skrivelse som svar på Riksrevisionens rapport befäster regeringen den politik som har förts sedan början av mandatperioden, med låga ambitioner och minskade resurser till miljö- och klimatarbetet. I skrivelsen konstaterar regeringen att välmående och livskraftiga ekosystem är viktiga för människans livsmiljö. Det kan ju låta bra, men i själva verket missar man något helt grundläggande, nämligen att livskraftiga ekosystem och rik biologisk mångfald är helt nödvändigt för människors liv och välfärd.

Partierna i regeringsunderlaget hanterar den biologiska mångfalden som om det var något vi bara kan kosta på oss att värna när det finns lite pengar över, som en lyx vi kan unna oss i goda tider. Men utan livskraftiga ekosystem drar vi undan mattan för det mänskliga samhället. Den biologiska mångfalden är grunden för vår matproduktion och för den luft vi andas.

Herr talman! Riksrevisionen bedömer att det finns en diskrepans mellan vad länsstyrelserna kan åstadkomma inom ramen för avsatta medel och riksdagens mål om att förvaltningen ska ha en hög ambitionsnivå. Länsstyrelserna har inte tillräckliga resurser för att förvalta skyddade områden så att naturvärdena bibehålls eller ökar och så att områdena görs tillgängliga för besökare.

Vänsterpartiet delar helt Riksrevisionens uppfattning att det saknas resurser för att förvalta naturvärden och göra skyddade områden tillgängliga för allmänheten. Naturvårdsverket har också i ett flertal budgetunderlag signalerat till regeringen att området är underfinansierat och att det behövs tillräcklig grundfinansiering för att kunna förvalta skyddade områden så att naturvärden bibehålls och områden kan göras tillgängliga för allmänheten.

Nu har också Miljömålsberedningen föreslagit att anslaget för skötsel av skyddad natur ska öka med 1,6 miljarder kronor per år. Inget parti invände mot detta i beredningen. Det var rent av så att högerpartiernas företrädare i våra diskussioner argumenterade för att de inte vill skydda mer natur utan att de i stället vill satsa på att ta bättre hand om det som redan är skyddat. Jag och mitt parti tycker att vi måste göra båda delarna - både skydda mer och ta bättre hand om det som redan är skyddat. Men regeringen gör ju i praktiken ingetdera.

Regeringen redogör i sin skrivelse inte för några åtgärder eller ambitioner för att tillräcklig finansiering ska kunna uppnås. Regeringens höjning på 100 miljoner kronor årligen är en droppe i havet.

Herr talman! Regeringens och Sverigedemokraternas låga anslagsnivåer de senaste åren för att förvalta skyddad natur får stora effekter. Det försvårar Sveriges möjligheter att leva upp till internationella åtaganden för den biologiska mångfalden och försämrar möjligheterna att nå 7 av de 16 svenska miljömålen. Det försämrar också möjligheterna för allmänheten att ta del av och uppleva naturen. Regeringens inriktning leder oss därmed också längre ifrån målet för friluftspolitiken, att stödja människors möjligheter att vistas i naturen och utöva friluftsliv. Resultatet av underfinansieringen är att statliga leder och andra vandringsleder inte underhålls.

Åtgärder för värdefull natur ger positiva sociala och ekonomiska effekter eftersom de skapar sysselsättning. Anslaget stärker dessutom möjligheten att vara verksam på landsbygden. Vi i Vänsterpartiet har i vårt budgetförslag för 2025 föreslagit en ökning av anslaget Åtgärder för värdefull natur med över 2 miljarder kronor jämfört med regeringen.

Herr talman! Jag tycker att det är hög tid att partierna i regeringsunderlaget bekänner färg nu. Det räcker inte att bara prata om att det är viktigt att förvalta den natur som är skyddad eller att i utredningar ställa sig bakom förslag om ökade medel som sedan inte realiseras. Om man menar allvar med att man vill ta hand om vår mest värdefulla natur - vårt gemensamma naturarv - måste man också vara beredd att betala vad det kostar.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

Herr talman! Förra året hade jag besök hemma i Skåne av mina vänner. Vi planerade att vandra i en av Skånes nationalparker, Söderåsen i Skäralid. Det är ett välkänt besöksmål, där jag varit både vår och höst sedan barnsben - med familjen, skolklassen och som vuxen. Nu var det äntligen dags att visa mina tillresande kompisar vad Skåne har att erbjuda.

På skylten vid entrén möttes vi av ett anslag. Det var en tavla som informerade om att underhållet i nationalparken hade minskat på grund av en kraftig minskning av budgeten. Det stod: Vår tillsyn och skötsel av både vandringsleder och rastplatser sker nu mer sällan, vilket kan påverka både framkomligheten längs lederna och servicen på rastplatserna. Vi beklagar detta. Med hälsning från Länsstyrelsen i Skåne.

Det är inte den enda platsen i Sverige där vi ser sådana här anslag. Runt om i landet finns det liknande exempel, där länsstyrelserna inte längre har haft möjlighet att genomföra sitt planerade underhåll. I stället har man tvingats dra ned på servicen, vilket påverkar både kvaliteten och tillgången till våra viktiga naturupplevelser.

Så kan vi inte ha det. Det är en situation som vi måste ta på allvar, då dessa nedskärningar har konsekvenser för både människor och miljö.

Herr talman! Riksrevisionens rapport visar att det är svårt att följa upp de planerade skötselplanerna och naturvårdsåtgärderna. En konkret effekt av detta är arbetet med att motverka främmande invasiva arter. Det är särskilt beklagligt i en tid när vi ser ett varmare klimat och när dessa arter - både växter och djur - ökar i antal.

Balansen mellan att skydda nya områden och ta hand om det vi redan har är oerhört viktig. Vi måste se till att sköta det vi har och lägga resurser på det innan vi ombildar till nya områdesskydd. Om nya reservat bildas utan resurstillskott sinar mängden resurser för respektive reservat.

Herr talman! Miljömålsberedningens delbetänkande presenterades för precis en månad sedan. Det var mycket vi var oeniga om, men en sak var vi helt överens om. Det var just detta: att det krävs en kraftig ökning av medel till skötsel och förvaltning av skyddad natur. Alla partier sa det. Vi landade till och med i en siffra: 1,6 miljarder extra per år under kommande fem år. Anledningen är att skötseln och resurserna ligger back. Det behövs en rejäl ökning under några år - sedan kan man återgå till en lägre nivå - för att man ska kunna ta igen det man har tappat de senaste åren.

Här är det alltså tre instanser som konstaterar samma sak.

Riksrevisionen säger att det finns en diskrepans mellan hög ambitionsnivå och vad länsstyrelserna kan åstadkomma. Naturvårdsverket säger att det behövs en långsiktig grundfinansiering av åtgärder då dagens anslagsmedel inte räcker till för att upprätthålla befintliga naturvärden i formellt skyddade områden. Skogsstyrelsen beskriver att det finns ett akut behov av skötsel i biotopskyddsområden och områden som har skyddats genom naturvårdsavtal.

Bilden är alltså samstämmig. Här måste vi göra någonting.

Herr talman! Avslutningsvis: Jag instämmer. Skötseln av våra 5 000 naturreservat och 30 nationalparker måste upprätthållas. Det krävs en långsiktighet och kontinuitet för att upprätthålla höga naturvärden och den biologiska mångfalden.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 3. Vi delar också Riksrevisionens kritik.

Hur var då vår vandring i den skånska nationalparken? Ja, den var så där underbar som den kan vara i bokskogen om våren. Strålande sol lyste genom de tunna bladen. Jag vill verkligen passa på att rekommendera ett besök i nationalparken i Skäralid, Skåne, i vår.

(Applåder)

Herr talman! När man är sist i en debatt har väldigt mycket redan sagts. Nu gäller det Riksrevisionens rapport, där man har granskat hur regeringen ser till att skydda och sköta sin värdefulla natur.

Jag skulle nog säga att de flesta runt om i Sverige ser att den här regeringen har prioriterat helt andra saker än den värdefulla naturen, som är så uppskattad och älskad. Jag tror att de flesta också ser, när de åker genom Sverige, att kalhyggen och förstörd, degraderad och trasig natur blir en alltmer vanlig syn. Jag tror att de flesta som har lyssnat på den här debatten också förstår att de omtalade prioriteringarna handlar om politisk vilja. Man har dragit ned med 7 miljarder kronor på det här området.

Herr talman! Jag kan ändå inte låta bli att vara optimistisk, av den enkla anledningen att livet vill leva. Det är någonting som kommer åter varje vår. Jag tror att vi behöver våren mer än någonsin i dessa omskakande tider och i detta mörker. På våren kommer fåglarna tillbaka och väljer just Sverige, och kanske just din trädgård, för att sitta och sjunga i träd.

Det är det positiva med livet. Det vill fortsätta att föra livet vidare. Man har faktiskt kunnat se att bara vi bestämmer oss för att låta livet få leva kommer det åter. Det är därför vi bara behöver prioritera och låta livet få komma tillbaka. Jag har ändå en optimism kring att vi faktiskt, som en del av EU, har en restaureringslag, som säger att vi behöver restaurera och laga de trasiga och sönderslitna ekosystemen. Men det kommer, herr talman, att kosta pengar. Det handlar om en prioritering och om en politisk vilja. Det kommer att kosta många miljarder, och här behöver man fundera på motsättningarna och målkonflikterna.

Jag har nämnt detta tidigare. Det handlar om hastigheten när vi pratar om skog. Det mest destruktiva vi kan göra mot en skog är att kalavverka den - ta alla träd på en och samma gång och efter det dessutom plöja för markberedning.

Herr talman! Sverige är det land i världen som använder markberedning mest, inte procentuellt utan ytmässigt. Samtidigt som vi har en relativt stor enighet här i Sveriges riksdag behöver vi se till att göra någonting åt de destruktiva krafter som trasar sönder våra ekosystem.

Herr talman! Jag fortsätter på det positiva spåret. Sverige har faktiskt skrivit under Kunming-Montreal-avtalet. Där finns det ambitioner om att skydda 30 procent och restaurera 30 procent. Det handlar också, inte minst, om att bruka naturens resurser på ett hållbart sätt. Där är vi inte i dag.

Det handlar bland annat om hur vi fiskar. Vi måste fasa ut bottentrålning. Vi måste få bukt med kalavverkning och använda andra, mer skonsamma och naturnära, skötselmetoder och brukningsmetoder. Det kan vara att man brukar skogen med hyggesfria och naturnära brukningsmetoder, där skogen får vara kvar men träd kan plockas ut.

Det har faktiskt många fördelar. Det finns många vinn-vinnfördelar här. Man kan titta ekonomiskt på detta och se det utifrån ett landsbygdsperspektiv: Det är mycket mer önskvärt att skogen får vara kvar och att man kan dela ytor, nyttor och glädje med andra områden. Vi har pratat om friluftslivet. Vi har pratat om kulturen och rekreationen. Alla de kan rymmas i en skog, där man som markägare väljer att plocka enstaka träd utan att ta ned allt.

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv är det annars väldigt riskabelt. Man kan jämföra med en ekonomisk rådgivare som säger: Lägg alla dina besparingar i en och samma aktie, och plocka ut den aktien om 70 år. Det är den rådgivning som är gällande för skogsbruket, där man har ett och samma trädslag, i samma ålder, och kommer att få intäkten om 70 år.

I stället skulle man kunna se till att plocka skogens för stunden mest lönsamma träd, de enstaka individer av träd som just nu är fördelaktiga att plocka och som passar ens önskemål och prioriteringar som markägare. Man skulle då få en kontinuerlig inkomst och slippa behöva välja mellan inkomst eller de andra nyttor som jag har pratat om. När det gäller detta behöver vi i Sverige ta stora steg.

Jag skulle också vilja uttrycka tacksamhet gentemot EU och EU:s skogsstrategi. Den har pekat ut exakt denna riktning. När det gäller detta har Sveriges regering varit en av de mest motsträviga krafterna inom hela EU-samarbetet. Jag kan bara beklaga det.

Jag vill ändå belysa vilken stor skillnad det är mellan vad en del ledamöter från regeringspartierna säger i den här debatten och vad man faktiskt väljer att göra. Våra ministrar åker till Bryssel för att motverka lagförslag efter lagförslag som handlar om att bevara, värna och restaurera naturen i hela EU.

Herr talman! Vi har också pratat en hel del om den natur vi är så många som älskar att vara i. Vi njuter av att den får finnas där. Det kommer dock att krävas en stor satsning och en stor politisk enighet när det gäller detta.

Det finns också många ingångar i det här. När det gäller friluftslivet kan man enkelt räkna ut och själv föreställa sig vilken väg man skulle välja att ta: den som går genom ett kalhygge eller den som går genom en befintlig skog?

Tidigare i debatten har det också gjorts poänger kring kulturen. Jag tycker att kulturens värden ibland underskattas. De är också så integrerade med våra naturvärden. Mycket av våra fornlämningar, kulturlämningar och gamla gravplatser finns i den skog vi inte alls skyddar med lagstiftning så som den skulle behöva och så som den förtjänar. Med detta väldigt våldsamma och intensiva skogsbruk vänder vi upp och ned på dessa platser som har betytt - och egentligen betyder - så mycket både för vår kultur och för vår historia.

Det står helt enkelt klart att vi behöver jobba med skötsel av det som behöver skötas och att vi behöver ta stora krafttag för att skydda inte bara några naturreservat och någon nationalpark utan 30 procent.

Jag tror att det ligger en stor utmaning som vi alla behöver beakta i att hitta alternativ för att ersätta de markägare som är inblandade. När det gäller vems mark som ska användas behöver vi ta en funderare kring hur staten, kommuner, olika företag, bolag och markägare kan bidra mer. Jag tror mycket på det som kommit från EU-kommissionens ordförande om att använda sig av biokrediter och kolkrediter och att se till att det finns lönsamhet för dem som vill bidra till att uppnå de här miljöambitionerna.

Jag ska inte glömma bort att yrka bifall till reservation 4. Jag tackar för debatten.

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för föredraget! Det var positivt i många stycken.

Jag har inte desto mindre en fråga. Rebecka Le Moine nämnde att hon gärna vill se hyggesfritt skogsbruk. Hon beskrev vad jag tänker är plockhuggning, alltså att man bara tar ut ett par träd och låter resten stå kvar så att man fortsatt har en skogstäckning av ytan. Med metoden hyggesfri plockhuggning finns det dock naturliga begränsningar.

En av begränsningarna är ekonomi. Det är svårt att få ekonomi i ett sådant skogsbruk. Från Sverigedemokraternas sida är vi, precis som Kristdemokraterna sa, väldigt positiva till detta. Om någon vill göra detta får de göra det, och det bidrar positivt till helheten. Man får lite mer hyggesfritt i vår natur. Det tror jag är positivt. Vi tror dock inte att man kan tvinga folk att göra detta, och vi tror inte att det vore bra för svensk ekonomi om alla gjorde det. Det finns också andra begränsningar.

Jag tror att den hyggesfria arealen i dag är cirka 3 procent. Jag kan ha lite fel där. Hur stor areal tänker sig Rebecka Le Moine att vi ska bruka hyggesfritt och med plockhuggning?

Herr talman! Naturliga begränsningar ska det ju finnas i alla naturliga system. Det finns absolut naturliga begränsningar i normen - det vill säga kalavverkning. Det finns många exempel där föryngring inte har kommit, och många markägare vittnar om att kalavverkning är en ekonomisk återvändsgränd.

Det finns många som brukar sin skog och som har brukat sin skog med hyggesfria naturnära metoder och som har en väldigt bra lönsamhet i detta. Jag tror inte att det handlar om att det inte finns lönsamhet, utan jag tror att det handlar om vad själva normen är, vad som lärs ut och vad rådgivningen ger råd kring. Kalhyggen har varit en norm, och den här normen behöver utmanas. Man behöver visa på goda exempel.

För att försöka besvara frågan: Jag tror att det vore väldigt lämpligt om staten gick före i detta. Vi har ett väldigt stort innehav, inte minst inom Sveaskog, att kunna visa på stora ytor och i storskaligt skogsbruk att det faktiskt går att bruka skogen utan att förbruka den. Det finns flera sådana här exempel redan i dag. Jag kan till exempel rekommendera alla riksdagskollegor som har intresse av den här frågan att åka till Tiveden och prata med de som bedriver detta skogsbruk.

Jag tycker att det vore helt rimligt om man skulle börja med att se till att till exempel statens skogar används för det allmännas bästa.

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för svaret!

Rebecka Le Moine pekade på någon som har fått lönsamhet. Jag tror faktiskt att lönsamheten har ökat den senaste tiden med hjälp av digitala metoder och AI vid beräkning av vilka träd man ska ta. Det blir väldigt känsligt för lönsamheten vilka träd man tar.

Men det här gäller ju om man redan har en fullskiktad skog. Det är förutsättningen för att kunna bedriva plockhuggning. En fullskiktad skog har träd i alla åldersklasser med en jämn fördelning av åldersklasserna. Annars kan man bara avverka en gång, och sedan får man ingen återväxt. Man måste ju ha återväxt underifrån.

Sveaskog har faktiskt länge försökt få lönsamhet i plockhuggning, men såvitt jag vet har man inte lyckats ännu. Man har försökt väldigt länge. Men vi kanske går framåt, och det är i så fall positivt.

Det finns även andra begränsningar som gör att vi inte bör ha plockhuggning och hyggesfritt på all areal - kanske inte ens på majoriteten av arealen eller kanske inte på mer än 10 procent. Det handlar om miljöeffekter. En fullskiktad skog, som behövs, kan bara uppstå med tre arter. Det är gran, bok och troligen alm, men almen håller ju på att dö ut. Den skulle ha dött ut om det inte hade varit för Sverigedemokraternas räddningsprogram.

Man kommer därför att få en väldigt enahanda artsammansättning i de här skogarna. Det blir dessutom mer eller mindre monokulturer - det blir bara gran, gran och gran. Det gör att man som helhet får en fattigare natur även om den lokalt är rikare. Alla de här naturkatastrofernas arter, som de kallas, får ingen plats. Det gäller också alla andra arter som lever på andra träd än gran och bok. De får inte heller plats. Biologisk mångfald är variation, och det här ser jag som ett hot mot biologisk mångfald.

Herr talman! Jag blir lite ställd av det här inlägget, för den metod jag ställer detta emot är kalhyggesmetoden. I den planterar man ett enda trädslag. Man får en monokultur, man avverkar en monokultur och så går det runt. Om man är rädd för att hyggesfritt skulle ge någon typ av monokultur ska man alltså veta att detta är en garanterad monokultur, att ställa mot en potentiellt variationsrik skog med mycket högre nytta för både klimat, människor, rekreation och biologisk mångfald - för att inte prata om vattnet och alla de andra värden jag har varit inne på.

Jag tror att ledamoten är lite väl skeptisk. Jag skulle vilja påminna om det inlägg han gjorde tidigare. Han mer eller mindre kallade tajgan ett väldigt ungt ekosystem, med bara 10 000 år på nacken. Samtidigt tycker han att vi inte har förutsättningar att få till en fullskiktad skog. Det handlar om tidsperspektiv. Vi kanske talar om några decennier, men det är fullt möjligt. Någonstans måste vi börja. Det vore dystert och nästan dystopiskt att tänka att vi nu är fast i ett system med bara monokulturer och att det inte finns något sätt att bryta sig ur det.

Det finns väldigt mycket forskning på just tusenåriga tajgaskogar med precis samma förutsättningar som vi har. De innehåller många fler trädarter än dem som ledamoten nämnde. Det finns alltså redan kvitto, bevis och vetenskap som motsäger ledamotens dystopiska bild.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 mars.)