Reformerat försörjningsstöd – bidragstak och ökade möjligheter till arbete

Herr talman! För flera år sedan kom jag i kontakt med en socialsekreterare med många års erfarenhet av bland annat biståndshandläggning. Hon berättade engagerat om olika uppdrag och möten som hon haft genom åren. Hon hade både en bred erfarenhet av yrket och en väldigt human inställning till alla de livsöden som hon kom i kontakt med via olika uppdrag runt om i landet.

Av alla de situationer och möten hon berättade om har ett särskilt satt sig fast i mitt minne. Hon hade vid den här tidpunkten ett uppdrag som biståndshandläggare i en förort och spenderade denna dag tid på att svara i telefon. Plötsligt ringde en ung man och deklarerade att han just denna dag fyllde 18 år och att det därmed hade blivit dags för socialen att upprätta en egen akt åt honom.

Vad menade han då med en egen akt? Jo, nu var han ju myndig och skulle därmed behöva en egen inkomst från socialen och inte leva på sina föräldrars inkomst från socialen.

Herr talman! Man kan ju skratta åt den här lite dråpliga historien, men den är egentligen sorglig på alla sätt. Den speglar både ett bidragsberoende och hur detta på sina håll har blivit en kultur där detta har normaliserats så pass mycket att en frisk, ung man lever i villfarelsen att det är socialen som ska försörja honom.

Vad gjorde biståndshandläggaren då? Jo, hon gjorde honom faktiskt den stora tjänsten att förklara att han måste skaffa sig ett arbete eller studera för att i framtiden kunna försörja sig själv. Det är så det är i Sverige – eller i alla fall borde det vara så.

Herr talman! Sverige behöver en ny riktning i bidragspolitiken. Under alldeles för lång tid har vi sett hur människor fastnat i ett långvarigt bidragsberoende, hur utanförskap gått i arv och hur skillnaden mellan att arbeta och att leva på bidrag i vissa fall blivit obefintlig.

Jag ska berätta om ett annat möte. För ett tag sedan träffade jag ett par kvinnor som kommit till Sverige för sex respektive åtta år sedan. Tack vare en tredje kvinna som var med i sällskapet och som hade lärt sig väldigt bra svenska kunde vi ha ett jätteintressant samtal om allt mellan himmel och jord.

Liksom alla mammor pratade de engagerat om sina barn, om framtiden, om glädje och sorg och så vidare. Det var två väldigt fina kvinnor. De hade också en del gemensamt. De pratade väldigt knapphändigt svenska, de hade ingen utbildning att tala om och de hade fått tre barn var sedan de kom till Sverige. De gillade inte de nya kraven på sfi som nu införs, och de tyckte att de borde få mer pengar av socialen.

Herr talman! Vi kan prata om jämställdhet, egenmakt och möjligheten att styra sitt eget liv, men så länge vi fortsätter betala för att kvinnor ska vara hemma med barn utan att kunna försörja sig själva och utan några krav på utbildning, integration eller anställbarhet ekar det väldigt tomt. Det är inte hållbart, värdigt eller rättvist i ett samhälle vars välfärd i grunden är byggd på arbete, ansvar och sammanhållning. Därför reformerar vi nu bland annat försörjningsstödet.

Varför gör vi då detta? Gör vi det för att straffa människor? Nej, så är det självklart inte. Vi gör det för att återupprätta – eller man kanske ska säga införa – arbetslinjen och hjälpa fler människor att gå från bidrag till egen försörjning. Sanningen är nämligen att arbete inte bara handlar om lön. Det handlar om frihet, integration, egenmakt och framtidstro. Och det handlar faktiskt om rättvisa: Den som pliktskyldigt går till jobbet ska helt enkelt inte behöva försörja någon som är kapabel att jobba men inte gör det – någon som är kapabel att arbeta men vägrar göra sig anställbar.

Det är därför regeringen tillsammans med oss sverigedemokrater nu lägger fram förslaget om ett reformerat försörjningsstöd med bidragstak och tydligare drivkrafter till arbete. Vi moderniserar riksnormen så att den bättre speglar verkliga kostnader och faktisk baskonsumtion. Vi inför ett bidragstak för större hushåll därför att systemen måste vara långsiktigt hållbara och rättvisa mot dem som arbetar och betalar skatt. Vi begränsar också möjligheten att rutinmässigt betala ut högre försörjningsstöd än riksnormen, samtidigt som undantag fortsatt ska kunna göras när det finns särskilda eller synnerliga skäl.

Herr talman! Det här handlar om balans. Det handlar om samhällskontraktet. Samhället ska alltid finnas där för den som verkligen behöver stöd, men bidragssystemen får aldrig bli utformade så att de passiviserar människor eller gör det mindre lönsamt att arbeta.

Vi ser också hur välfärdssystemen under många år har utsatts för fusk och missbruk. Skenseparationer och felaktiga utbetalningar är ett ständigt växande problem. Därför genomförs nu flera reformer för att stärka kontrollen, förbättra informationsutbytet myndigheter emellan och stoppa bidragsbrott. Varje skattekrona som går till fusk är nämligen en krona som tas från äldreomsorgen, sjukvården eller människor som faktiskt har rätt till stöd.

En annan viktig förändring är att ekonomiskt bistånd tydligare kopplas till laglig vistelse i Sverige. Den som vistas olagligt i landet ska inte kunna etablera långvarig försörjning genom svenska skattebetalares pengar. Akut hjälp ska kunna ges i vissa nödsituationer – det är både rimligt och nödvändigt för att upprätthålla respekt för svensk lagstiftning och ett hållbart välfärdssystem – men vi kan inte fortsätta premiera illegal vistelse i Sverige.

Vidare stärker vi kraven på aktivitet och rehabilitering. Den som kan arbeta ska arbeta, och den som är sjuk ska få stöd tillbaka till arbetsförmåga. Därför införs krav på läkarintyg vid längre sjukfrånvaro och ökade möjligheter till arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi accepterar inte längre att människor år efter år lämnas i passivitet utan någon väg tillbaka.

Det här är en avgörande skillnad i synsätt mellan oss och oppositionen. En del partier vill avslå reformen helt, och en del säger nej till centrala delar. Det talas ofta om bidrag som lösningen, men vi talar om ansvar, arbete och egenmakt. Vi tror nämligen på människors förmåga. Vi tror att de flesta människor kan stå på egna ben, försörja sig själva och skapa en bättre framtid för sina barn. Politikens uppgift är inte att cementera beroende utan att skapa vägar in i arbete och gemenskap.

Vi måste vara ärliga här: Sverige har inte råd med ett ytterligare växande permanent utanförskap. Som vi sedan länge har sett finns det stora områden där bidragsberoendet är omfattande, arbetslösheten hög och integrationen misslyckad. Om vi inte vågar reformera systemen nu kommer problemen bara att växa sig än större. Därför är den här reformen viktig. Den är ett steg på vägen. Den markerar ett skifte från bidragslinje till arbetslinje, från passivitet till aktivitet och från kravlöshet till ansvarstagande.

Herr talman! Sverige ska vara ett land där den som behöver hjälp får stöd men också ett land där människor förväntas göra sitt bästa för att bli självförsörjande. Det är bland annat så vi bygger ett starkare, tryggare och mer sammanhållet samhälle.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Tack för anförandet, Jessica Stegrud!

Jag har en enkel fråga. Jag är nyfiken: Ser Jessica Stegrud och Sverigedemokraterna det här förslaget – att barn med fler än två syskon ska få väsentligt sämre möjligheter i livet – som en del av den svenska migrationspolitiken, det vill säga att fler skulle komma till Sverige för att vi vidtar den här åtgärden?

Herr talman! Tack för frågan, Gustaf Lantz! Jag förstod den inte riktigt, om jag ska vara ärlig – skulle fler komma till Sverige för att vi inför striktare krav? Jag förstod inte frågan; du får ta den igen. Du kanske sa fel, men det blev snurrigt.

Herr talman! Jag vet inte, men jag tar det igen.

Jag är alltså nyfiken på om det förslag som nu läggs fram – att barn med fler än två syskon ska få väsentligt sämre möjligheter i livet – är en del av Sverigedemokraternas migrationspolitik. Jag tycker nämligen att Sverigedemokraterna har skiftat: Från att ha pratat om att vi ska ha en låg migration för att människor inte ska komma till Sverige och överbelasta välfärdssystemen, det vill säga att man vill skydda välfärden mot migration, tycker jag att Sverigedemokraterna pratar mer och mer om att försämra välfärden i Sverige för att migrationen ska vara låg.

Därför blir det viktigt för mig att veta om det förslag som läggs fram – att barn som råkar födas i familjer där de har fler än två syskon ska få väsentligt sämre chanser i livet – är en del av Sverigedemokraternas migrationspolitik.

Herr talman! Jag tror att ledamoten glömde ett ”inte” och att det var därför det blev så förvirrande.

Förslaget är snarare en del av en integrationspolitik. Först och främst måste jag rätta ledamoten på en punkt: Man kan ha tre barn upp till 21 år i hushållet. Där försämras alltså inte möjligheterna jättemycket – om man nu kallar bidrag möjlighet.

Precis som i det exempel som jag gav i mitt anförande växer det alltså upp barn i Sverige i dag som tror att man på sin 18-årsdag ska ringa socialen för att få en egen akt. Man tror att det är socialen som står för försörjningen. Det säger ju väldigt mycket om vilket system vi har haft hittills. Om något ska detta ses som en bättre integrationspolitik. I Sverige kan människor ha hur många barn de vill och förmår, men de måste också vara beredda att försörja sin familj. Det är liksom en grundläggande inställning.

Om vi nu ska prata integrationspolitik: Det andra exemplet jag nämnde i mitt anförande är att man kan bo i Sverige i sex till åtta år och inte lära sig språket men under tiden skaffa sig tre barn och tycka att man ska få ännu mer resurser från socialen. Det svenska välfärdssystemet är inte byggt för det. Det är en helt ohållbar situation – som dessutom cementerar de här kvinnorna i ett utanförskap som är helt orimligt. Men det verkar vara socialdemokratisk politik: mer bidrag och mer bidrag. Det är det enda.

Sedan är det fascinerande att vi ibland får höra det här med att kriminaliteten beror på sänkta bidrag. Det är något som florerar mycket nu. Men om det vore så undrar jag varför till exempel Polen, som har lägre bidrag och köpkraft samt svagare välfärd än Sverige, har betydligt lägre siffror när det gäller rån, våldsbrott och mord. Varför? Handlar det inte också om kultur, normer och värderingar? Är allting kopplat till bidragsnivåerna? I så fall skulle vi ju ha världens lägsta kriminalitet i det här landet, och det har vi inte, herr talman.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka herr talmannen för att vi har fått ett utmärkt AI-verktyg i riksdagens datorer. Till er som inte har lekt med det kan jag säga att det är fantastiskt kul.

Jag kunde inte låta bli att fråga AI-roboten i riksdagsdatorn hur man skapar ett bra trolleritrick. Jag fick följande svar: Grunden för ett bra trolleritrick är inte bara själva tricket i sig utan också hur det presenteras. Det viktigaste är att skapa en illusion som känns trovärdig och fascinerande för publiken. Ett trick måste utföras smidigt och utan tvekan – annars riskerar publiken att genomskåda det. Samtidigt är vilseledning avgörande. Det handlar om att styra publikens uppmärksamhet bort från det som verkligen händer. Genom att prata och gestikulera kan magikern få publiken att fokusera på fel sak vid rätt tillfälle.

Vi har en halv miljon arbetslösa i Sverige. Antalet arbetslösa har ökat med 100 000 sedan Ulf Kristersson tillträdde som statsminister. Det är en tragedi för varje enskild individ som drabbas men också för Sverige. Det är ett monumentalt slöseri med resurser.

Detta är regeringens stora misslyckande. Folk går hemma när vi har köer i vården och när vi har briljanta förutsättningar att vara på toppen av tidens våg i den explosionsartade tekniska utvecklingen. Grön omställning möts av regeringen med passiv inställning. Var är arbetsmarknadsutbildningarna? Var är extratjänsterna? Var är nattpassen på Arbetsmarknadsdepartementet? Regeringen jobbar inte för jobb.

Herr talman! Enligt regeringen är lösningen att sitta still i båten. Bekämpa inte arbetslösheten – gå på de arbetslösa i stället! Försämra akassan, så kommer människor att bli så desperata att jobben kommer som svampar ur jorden! Hungriga vargar jagar bäst, har högern ofta sagt. Allra bäst är det när vargungarna är hungriga, så gå på försörjningsstödet för barn som har fler än två syskon! Deras kurrande magar kommer att få jobben att hagla över mammor och pappor med svårigheter i livet. Vad spelar det för roll att såväl regeringens egen utredare som Finanspolitiska rådet sågar detta som ett sätt att skapa fler jobb? Huvudsaken är att regeringen presenterar det smidigt och utan minsta tvekan.

Rubriken på det vi debatterar i dag är ”bidragstaket”. Regeringen vet att utnyttja Regeringskansliet i sina trick. Det är inget tak vi diskuterar i dag. Det föreslås ingen beloppsgräns för när försörjningsstöd ska betalas ut. Det som föreslås är att barn som har fler än två syskon ska få väsentligt sämre förutsättningar i livet än andra barn. 75 procent av försörjningsstödet försvinner för dessa barn. Det är ett stöd som ska gå till tandkräm, mat, skor och alvedon.

Herr talman! Det bästa tricket är ändå att regeringen har skapat en illusion om att det går att stapla bidrag på varandra. Det går inte att stapla försörjningsstödet ovanpå bidrag, oavsett hur många gånger Ulf Kristersson säger detta. Hela idén med försörjningsstödet är att det ska fylla upp till en skälig levnadsnivå när inkomster från arbete, försäkringar, barnbidrag och bostadsbidrag inte räcker till. En gång för alla: Bidragen staplas inte på försörjningsstödet, utan de räknas av från försörjningsstödet. Allt annat är fake news, trix och förbannad lögn.

Allt detta gör man för att avleda uppmärksamheten från regeringens exempellösa misslyckande med arbetslösheten och för att polarisera och hetsa. Sverige behöver ett nytt ledarskap.

Förslaget om att straffa barn med fler än två syskon kommer att öka barnfattigdomen. Detta är goda nyheter för den organiserade brottsligheten, som värvar allt yngre barn. Det är dock dåliga nyheter för exakt alla andra – för oss som riskerar att utsättas för brottsligheten. Ingen skattebetalare skonas heller från placeringskostnaden för kriminella barn. Kom ihåg att det kan kosta 13 000 kronor per dygn att placera ett barn som hamnat i kriminalitet. Om man tar det gånger 30 och sedan gånger 12 förstår man att vi pratar om åtskilliga miljoner varje år för ett enda barn.

Regeringen konstaterar slappt att dess förslag kommer att öka fusket. Skenseparationer kommer att bli vanligare, och det är ingen liten sak i mina öron. Enkelt uttryckt går det till så att ett par påstår sig vara skilda. De kan sedan hyra ut en lägenhet svart och kräma ut mer hyra från andrahandshyresgästen än vad de själva betalar. Sedan kan de bo kvar tillsammans och lyfta mer försörjningsstöd för påstådda dubbla boendekostnader. Till det kommer ersättning för högre levnadsomkostnader. Dessa fuskare är oberörda av regeringens förslag.

Herr talman! Jag tycker genuint illa om sådant hänsynslöst utnyttjande av vårt system och av andras skattepengar. Jag är en plikt-och-rätt-sosse. Jag vill inte dalta med organiserad brottslighet, korrupta företag eller bedragare av något slag.

Tänk om regeringen hade kommit med skarpa förslag på hur vi ska komma åt dessa fuskare! Det som kommer därifrån är dock lika fantasilöst som när det gäller att komma åt de kriminella HVB-hemmen. Pengarrullningen bara fortsätter. Det är lättare att tvåla till barn som råkar ha många syskon än kriminella vuxna som fuskar med försörjningsstödet. Regeringen är ”tough on kids” men ”soft on crime”. Socialdemokraterna vill att regeringen återkommer med skarpa förslag på hur vi ska ta oss an skenseparationer och annat fusk.

Herr talman! Vi ska inte ha ett försörjningsstöd som skapar incitament för dem som står långt från arbetsmarknaden och inte kan försörja sig själva att skaffa fler barn. Skälig levnadsnivå ska vara just skälig levnadsnivå. Det ska vara lika för alla barn, oavsett om man är ensambarn, har få syskon eller har många syskon. Alla system måste då och då ses över och skruvas på, men regeringen går långt utöver att balansera ersättningen rätt så att alla barn får rimliga uppväxtvillkor.

Men detta förslag har aldrig handlat om verkligheten. Det har handlat om hur regeringen vill beskriva verkligheten. Regeringen bygger en kuliss inför Kristerssons Almedalstal.

Herr talman! Jag tror att fler och fler förstår att lögner har staplats på varandra när regeringen beskriver försörjningsstödet. Jag tror att väljare ser att problemets omfattning har överdrivits. Vi har under flera decennier sett hur siffrorna för hur många som uppbär försörjningsstöd sjunker. Det är först nu när regeringen har tappat greppet om arbetslösheten som vi åter ser en ökning av antalet personer som får försörjningsstöd.

Sanningen som alla kan se är att vi har 100 000 fler arbetslösa än när statsministern bytte färg från röd till blå. Detta är en siffra som regeringen aldrig kan trolla bort.

Detta är vad valrörelsen borde handla om – för de arbetslösas skull, för barnens skull och för Sveriges skull.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Gustaf Lantz för anförandet även om det var väldigt många floskler i det.

Ledamoten tar åter upp kriminaliteten, och Socialdemokraterna menar att det handlar om storleken på bidrag. Om det vore så enkelt borde Sverige, med ett av världens mest generösa välfärdssystem, ha Europas lägsta kriminalitet. Men det har vi inte. Låt mig nämna ett fint exempel: Polen har lägre bidrag, lägre köpkraft och svagare välfärd än Sverige men betydligt färre rån och våldsbrott och lägre mordtal. Detta betyder inte att ekonomi saknar betydelse, och självklart ska samhället hjälpa människor som har det svårt. Men Socialdemokraternas stora misstag är att ni tror att bidrag alltid löser problemen, när det egentligen handlar om integration, ansvar, normer och framtidstro.

Det fokuseras mycket på jobben i anförandet och att den rådande situationen är katastrofal. Ja, den är svår, men man får komma ihåg att detta har byggts upp under väldigt lång tid. Centern påstår att problemet är att det är dyrt att anställa, och det är det i vissa fall. Men det är inte det stora problemet, utan det är att delar av befolkningen inte är anställbar – detta trots att vi är det land i västvärlden som lägger mest pengar och tid på att integrera människor och ställa om människor. Sverige erbjuder också avgiftsfri skola, vilket gör vägen till utbildning totalt öppen för alla. Vi lägger också enorma resurser på att försöka få in folk som i dag inte är anställbara på arbetsmarknaden. Resonemanget hänger alltså inte ihop.

Herr talman! Jag noterar att Jessica Stegrud tillhör den nya generationens sverigedemokrater som pratar mer föraktfullt om bidrag och samhällets försäkringsstöd. Före valet lovade SD vitt och brett att försvara akassan, men det föll snabbt bort.

Jag vill påstå att resurser och hur vi fördelar dem i landet spelar roll. Att barnbidraget inte har höjts under hela mandatperioden och att det är mindre värt i blöjor och mat än vad det någonsin har varit spelar roll. Det går inte att leva på normer och värderingar; man måste faktiskt ha pengar till hyra och mat.

Med regeringens förslag finns det barn som har råkat födas in i familjer med många barn, och för dem tar man nu bort 75 procent av det försörjningsstöd som ska garantera dessa barn mat, kläder, skor och alvedon.

Det är inte bara jag som påstår att dessa barn riskerar att rekryteras till gängkriminalitet. Det säger också Stadsmissionen, Röda Korset och andra. Men vi har ju mindre tid att vara ute och träffa Röda Korset och folk som berörs av detta nu när Sverigedemokraterna har förstört kvittningssystemet. Nu är vi låsta här i kammaren. Vi får väl bjuda hit dem och försöka hinna med dem mellan alla de voteringar vi ska vara på.

Herr talman! Ja, vad ska jag säga?

Ledamoten säger att vi är soft on crime. Det är fascinerande, för det finns väl ingen regering i modern tid som har genomfört så mycket förändringar, straffskärpningar med mera för att verkligen ta itu med alla typer av kriminalitet så att folk äntligen ska kunna vara trygga i Sverige igen. Mycket av detta röstade Socialdemokraterna länge nej till, men nu lite så här fem i tolv skriver de under på det. Jag måste säga att det är lite märkligt.

Ledamoten tog upp skenskilsmässor, vilket är ett växande problem. Men det är absolut inget nytt fenomen utan har funnits i årtionden. Vad gjorde Socialdemokraterna åt det under sin tid vid makten? Absolut ingenting! Jo, man såg till att det kom ännu fler till Sverige som utnyttjade denna möjlighet. Nu ser vi åtminstone till att man måste ha ett godkänt hyreskontrakt innan man får någon ersättning för boende, och det är ett steg i rätt riktning. Vidare har vi en massa reformer för att mota välfärdskriminaliteten.

Socialdemokraterna pratar gärna om resurser, framtidsbygge och grön omställning. Men vad gör de? Jo, de bidrar till den största kraschen – större än Kreugerkraschen – efter att ha öst in miljarder av skattebetalarnas pengar i ett projekt som inte ens producerade något. Alla dessa miljarder kunde i stället ha lagts på en industripolitik som faktiskt hade gett jobb och innovation i slutänden och inte bara försvunnit till de statskapitalister som Socialdemokraterna är så otroligt förtjusta i.

Återigen: Ledamoten säger att bidragsnivåerna avgör nivån på kriminaliteten i vårt land. Om så vore skulle Sverige vara världens tryggaste land. Men det är det inte. Det är också därför Socialdemokraterna aldrig bör komma till makten igen, för Socialdemokraterna har inte förstått orsak och samband här.

Herr talman! Jag är jätteglad att det införs krav på tillstånd för att hyra ut i andra hand. Det var något som min partikamrat Boel Godner drev rättsligt i Södertälje, och jag har själv motionerat om det i riksdagen. Det är ett välkommet besked från regeringen att man har lyssnat på Socialdemokraterna på denna punkt.

Kan Jessica Stegrud verkligen vara nöjd med hur regeringen har hanterat den organiserade brottslighetens främsta rekryteringspool till morduppdrag, handgranatkastning och utpressning? Det handlar om de HVB-hem som tillåts bedrivas av kriminella. Den organiserade brottsligheten får på detta sätt en buffé av sårbara ungdomar som den kan plocka från för att få uppdrag utförda.

Under hela mandatperioden har vi socialdemokrater krävt att dessa HVB-hem ska stängas och att det offentliga ska få ta tillbaka kontrollen. Men det går tydligen inte. Och inte får vi någon innehållsförteckning över Sverigedemokraternas politik i detta samarbete heller. Uppenbarligen är det någon i det styrande gänget som håller emot för att bindningarna till den privata marknaden är för stark. Det gör väl för ont att se att mycket av den kriminalitet vi ser i Sverige drivs av juridiska personer och kriminella som har företag.

Denna kran måste dras åt, och jag hoppas att det sker efter valet. Vi socialdemokrater har länge varit tydliga med att detta måste göras.

Herr talman! Nu fortsätter vi debatten om Moderaternas och regeringens bidragsreform och går in på den tredje delen.

Vi moderater står på hårt arbetande människors sida. Den som ställer klockan varje morgon och går till jobbet ska känna att det lönar sig. Den som anstränger sig och studerar för att en dag få ett arbete ska också känna att det lönar sig. Det är rättvist att den som jobbar får behålla mer pengar i plånboken än den som kan jobba men går på bidrag.

Just därför debatterar vi i dag en av reformerna för att bryta utanförskapet i Sverige, nämligen det vi kallar bidragstaket. Det är en del av regeringens bredare bidragsreform, tillsammans med kvalificering till socialförsäkringen för nyanlända och aktivitetskrav för dem som har försörjningsstöd. Det är reformer som hänger ihop och som ytterst handlar om att återupprätta arbetslinjen i Sverige.

Herr talman! Ett samhälle håller inte ihop om skillnaden mellan att arbeta och att leva på bidrag blir för liten. Ett land fungerar inte om människor år efter år fastnar i passivitet, bidragsberoende och utanförskap utan tydliga krav, förväntningar eller vägar vidare.

Under Socialdemokraternas åtta år vid makten växte utanförskapet. Vi såg konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik kombinerat med en kravlös integrationspolitik. Antalet människor som fastnade i långvarigt bidragsberoende ökade. Och även om andelen hushåll med försörjningsstöd minskade totalt sett blev tiden i bidrag längre för dem som väl hade fastnat. Utanförskapet blev djupare.

Herr talman! Utanförskap är aldrig bara statistik. Det handlar om barn som växer upp i områden där alldeles för få vuxna går till jobbet. Det handlar om kvinnor som blir ekonomiskt beroende och aldrig får möjlighet till egen försörjning. Det handlar om människor som år efter år förlorar tron på sin egen framtid.

Ytterst handlar det om tilliten i vårt samhälle. Den som arbetar hårt, går upp tidigt, lämnar barn på förskolan och tar bussen till jobbet måste kunna känna att arbete lönar sig. Det är en grundläggande rättvisefråga. Den som arbetar ska alltid ha mer kvar i plånboken än den som kan arbeta men inte gör det.

I dag finns situationer där hushåll som lever helt på bidrag kan få inkomster som ligger mycket nära eller i vissa särskilda fall högre än vad ett hushåll med låga arbetsinkomster har kvar efter skatt och andra kostnader. Detta är inte rimligt, och det riskerar att försvaga drivkrafterna till arbete. Därför inför vi nu ett bidragstak. Det innebär att försörjningsstödet för större hushåll begränsas, för att stärka drivkrafterna till arbete och egen försörjning.

Det vi formellt gör är att reformera hur riksnormen beräknas. När riksnormen infördes var avsikten att regeringen årligen skulle beräkna nivåerna utifrån Konsumentverkets konsumtionsundersökningar, men utvecklingen över tid har inneburit att nivåerna har förändrats olika för olika hushåll.

Den nya modellen innebär att regeringen, precis som tidigare, gör en noggrann bedömning av skäliga kostnader för hushållen och tar fram ett referensvärde för den årliga beräkningen av riksnormen. Därefter ska riksnormen utvecklas utifrån prisutvecklingen i samhället. Syftet är att få en mer rättvis och långsiktigt hållbar utveckling av försörjningsstödet samtidigt som drivkrafterna till arbete stärks. Syftet är inte att straffa människor utan att Sverige återigen ska bli ett land där vägen till egen försörjning är tydlig och där politiken stärker drivkrafterna till arbete.

Herr talman! Oppositionen försöker beskriva detta som en kall reform, men det verkligt kalla är att acceptera att människor blir kvar i utanförskap år efter år. Det verkligt hårda är att se generationer av barn som växer upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet och som ärver sina föräldrars utanförskap. Det verkligt oansvariga är att låta bidragssystem cementera segregation och passivitet.

Moderaterna accepterar inte detta. Vi tror på människors förmåga. Vi tror att fler människor kan arbeta, försörja sig själva och bygga en bättre framtid om samhället ställer krav, erbjuder stöd och gör arbete mer lönsamt. Det är därför bidragstaket kombineras med aktivitetskrav.

Den som har arbetsförmåga ska mötas av tydliga förväntningar och stöd för att komma närmare arbetsmarknaden, genom språkundervisning, praktik, utbildning eller samhällsnyttiga insatser. Ingen ska lämnas ensam i passivitet.

Herr talman! Oppositionen hävdar också att reformen riskerar att öka kriminaliteten. Men om höga bidrag vore lösningen på kriminalitet, hur kunde då gängvåldet explodera under Socialdemokraternas tid vid makten? Mellan 2012 och 2022 tredubblades de dödliga skjutningarna i Sverige.

Under den här regeringens tid har det dödliga våldet mer än halverats och skjutningarna minskat kraftigt. Sanningen är att kriminalitet inte bekämpas genom att människor fastnar i bidragsberoende. Kriminalitet bekämpas genom arbete, språk, utbildning och tydliga krav samt en bra kriminalpolitik där kriminella sitter inne så att de skötsamma vågar vara ute.

Herr talman! Flera andra nordiska länder har redan reformer som stärker arbetslinjen genom olika former av bidragstak och kravsystem. Erfarenheter från Danmark visar att stärkta ekonomiska drivkrafter kan bidra till snabbare etablering på arbetsmarknaden och högre sysselsättning. Samtidigt är regeringen tydlig med att ekonomiska drivkrafter inte ensamt kan lösa utanförskapet. Därför kombineras bidragstaket med aktivitetskrav, utbildning, språkinsatser och stöd för att fler människor ska komma i arbete.

Skillnaden mellan regeringens politik och oppositionens är att vi både ställer krav och erbjuder vägar in i arbete. Sverige gick under lång tid i motsatt riktning. Konsekvenserna ser vi i dag i det växande utanförskapet med hundratusentals människor som står långt från arbetsmarknaden. Det är inte hållbart. Det är inte rättvist mot vare sig dem som arbetar och finansierar välfärden eller dem som fastnar i utanförskap.

Herr talman! Moderaterna vägrar acceptera att människor göms och glöms i bidragssystemen. Vi vägrar acceptera att utanförskap går i arv. Och vi vägrar acceptera ett Sverige där arbete inte lönar sig. Bidragstaket är därför inte bara en ekonomisk reform, utan det är en värderingsreform och en reform för arbetslinjen, för integrationen, för sammanhållningen, för rättvisan och för ett Sverige där fler människor får möjligheten att stå på egna ben.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket för anförandet, Caroline Högström!

Jag är nyfiken på att höra ledamoten utveckla regeringens och Moderaternas arbetsmarknadspolitik. Den har hittills inte varit lyckosam: Det är 100 000 fler arbetslösa nu än vad det var när vi bytte en röd statsminister mot en blå. Det måste betecknas som ett stort misslyckande. Är svaret på den höga arbetslösheten, där en halv miljon människor går utan arbete, att försämra för barn och ta bort 75 procent av försörjningsstödet från och med det fjärde barnet i en större familj?

Jag hade gärna sett en offensiv arbetsmarknadspolitik där folk får utbildning och praktikplatser och där man har möjlighet att utvecklas för framtidens behov på arbetsmarknaden. Jag har kollegor som sitter i arbetsmarknadsutskottet som säger att det inte kommer någonting. Det är väldigt soft och slappt att sitta i arbetsmarknadsutskottet här i riksdagen därför att regeringen inte har någon arbetsmarknadspolitik.

Jag undrar därför: Är Caroline Högström så nöjd som hon låter här i dag med arbetslösheten i Sverige? Är hon nöjd med att 100 000 fler är arbetslösa nu jämfört med när regeringen tog över?

Herr talman! Tack till ledamoten Lantz för chansen att prata om den här regeringens arbetsmarknadspolitik!

Jag vill ändå påminna ledamoten och kammaren om var vi kom ifrån när vi tog över regeringsmakten 2022. Det var skenande inflation. Sverige blev både fattigare och farligare. Företagen var klämda mellan hög inflation och lågkonjunktur.

Nu har vi tagit kampen mot inflationen och fått ned den och kan börja arbetet med att ta itu med lågkonjunkturen. Och det som är intressant är att vi de senaste nio månaderna har sett att arbetslösheten minskar. Regeringens politik gör skillnad, för det är en politik som inte utgår från att om vi bara höjer bidragen och ersättningarna så löser det sig. Det är en politik som sätter fingret på något viktigt.

Det handlar om en återupprättad arbetslinje och förstärkta drivkrafter till arbete. Men det handlar också om en företagsvänlig politik som gör att företagen, som är de som på allvar anställer och bär vår välfärd, kan växa och expandera. Det är det som den här regeringen gör och har gjort, och det kan vi faktiskt se effekterna av.

Man blir till slut också svaret skyldig från Socialdemokraternas sida. Vad är ert svar på detta? Ni säger att det inte händer något samtidigt som ni kritiserar vår akassereform, som inte är någon liten fråga. Någonstans får ju oppositionen bestämma sig – antingen gör vi saker, eller så gör vi inte saker.

Min bedömning är att den här regeringen har en viktig politik framåt för att Sverige ska bli både rikare och tryggare, och det tycker jag att vi redan börjar se effekterna av.

Sedan hänger ju all politik ihop. I dag debatterar vi bidragsreformen, som såklart hänger samman med arbetet för att minska och motverka arbetslösheten. Allt hänger ihop. Vår politik är en helhet. Men jag vet att det kanske inte alltid är så för Socialdemokraterna.

Herr talman! Jag tror att Socialdemokraterna för många väljare känns som ett parti som står för just helhet.

Jag blir lite imponerad av det trumpska självförtroendet som vill tillmäta regeringen all betydelse för att inflationen nu har gått ned. Det var ju kriget i Ukraina – som jag inte tror att någon påstår att Magdalena Andersson ligger bakom – som gjorde att priserna skenade, och de nivåerna har vi fortfarande att hantera. Även om inflationstakten går ned har vi kvar de enormt mycket högre priserna, som gör att reallöneökningarna har ätits upp decennier bakåt i tiden.

Vad har varit regeringens svar på detta? Förutom att försämra akassan försämrar man nu försörjningsstödet, riktat mot de barn som råkat födas in i stora familjer. Det är som att ni tänker att om man bara gör det tillräckligt svårt för människor kommer jobben automatiskt.

Nu frågade ledamoten vad som är Socialdemokraternas svar. Jag säger: Var offensiva! Satsa på arbetsmarknadspolitiska åtgärder! Se till att människor kan utbilda sig! Se till att man får chansen genom en praktikplats eller en yrkesutbildning!

En arbetsmarknadsminister som är benägen att jobba hårt för att vi ska få fler jobb i det här landet hade varit mycket mer lyckosam. Nu har vi tredje högsta arbetslösheten i Europa. Vi har en halv miljon arbetslösa. Vi har 100 000 fler arbetslösa än när regeringen tillträdde.

Nu satsar man allt på ett kort i elfte timmen före valet. Väljarna ska köpa att bara vi går på barnen som råkar födas in i familjer med många syskon kommer deras föräldrar, ofta med svåra problem, att få jobb automatiskt. Jag tror inte på det.

Herr talman! Jag förstår att detta att ha självförtroende när man tillhör ett parti som är i regeringsställning är någonting ovant för Socialdemokraterna. Men för Moderaterna är det självklart, för vi får ju faktiskt igenom det vi går till val på. När vi bildar regering med våra samarbetspartier har vi en tydlig agenda att beta av, och det har vi också gjort. Jag förstår att det är ovant för Socialdemokraterna.

Jag vill avslutningsvis lista några fler saker som vi har gjort för att motverka arbetslösheten och börja få Sverige på rätt kurs.

Vi har reformerat a-kassan. Vi har fokuserat på utbildningsinsatser som leder till jobb. Yrkeshögskoleutbildning är ett typiskt sådant exempel. Vi har i våra budgetar lagt pengar till kommunerna för ungdomsjobb. Vi har gjort ändringar i bidragssystemet, som vi debatterar i dag. Vi har förstärkt matchningen. Vi har lagt skarpa uppdrag till Arbetsförmedlingen.

Vi har också den här viktiga detaljen som jag märker att Socialdemokraterna ofta glömmer bort: företagen, den verkliga motorn, de som faktiskt ska anställa och ofta anställer våra unga. Där har vi gjort flera olika saker för att förenkla, stärka möjligheterna och minska kostnadstrycket.

Jag kan konstatera att vi absolut inte är nöjda, för vi är inte klara. Det tar tid att rätta till många av de misstag vi har sett de senaste åren. Det tar tid att vända utvecklingen. Men vi kan faktiskt se att det sakta börjar ljusna vid horisonten, och det är tack vare moderat politik tillsammans med våra samarbetspartier.

Herr talman! Jag kommer att ta god tid på mig att bemöta vissa av ledamotens påståenden om människor som lever på försörjningsstöd, men det tar jag i mitt anförande.

Jag vill tillägga att den nya beräkningsgrunden som regeringen genomför är den man olagligt har gjort tidigare och som vi anmälde sex regeringar för att ha gjort. Den kan lite förenklat definieras som att man inte räknar på vad det faktiskt kostar utan på vad det generellt kan kosta. Det är en ganska stor skillnad, bara som ett tillägg.

Men min fråga till ledamoten är den här: Vad kommer att hända med de barn vars föräldrar man inte lyckas plocka upp genom ambitionerna som regeringen säger att man har, det vill säga de barn vars föräldrar kommer att ramla igenom hela det här systemet och alltså leva långt under vad samhället har satt som en rimlig levnadsnivå?

Vi vet att civilsamhället är extremt överbelastat. I dag finns det mataffärer i Sverige som säljer billigare mat för att pensionärer ska ha råd med den. Nu kommer en reform som är knepig att förstå, där man straffar barn. Men inte en gång har jag hört regeringen svara på den här frågan: Vad kommer att hända med de barn som ramlar igenom hela det här systemet och alltså kommer att utsättas för en extremt svår situation?

Herr talman! Tack, Maj Karlsson, för frågan!

Jag tänker att det här ställer våra politiska skillnader lite på sin spets. För mig och för Moderaterna finns det nämligen inte bara en väg. Det är vad det till slut kokar ned till: Man för en retorik där det enda alternativet är bidrag och där man inte ser människors förmåga. Så gör inte vi. Den världsbilden köper inte vi, för vi har sett alternativet. Vi har sett människor som faktiskt reser sig, tar sig ur utanförskapet och gör de här klassresorna.

Jag återkommer till artikeln i Sundsvalls Tidning, där en fembarnsmamma beskrev sin resa. Vad var det hon sa? Jo, att fler måste vakna. Det kanske är dags att även Vänsterpartiet vaknar.

Herr talman! Tack till ledamoten för, ja, inlägget. Där fanns ju inget svar.

Det är mycket riktigt så att vi skiljer oss extremt mycket åt när det kommer till synen på människor och framför allt på barn.

Det är inte på något sätt så att människor ska lämnas ensamma. Det finns ingenting i vår politik som styrker det. Det här är slagord ni använder för att säga att vi på något sätt skulle vilja att människor går på bidrag. Men det vi vill, och det är jag så stolt över, är att människor ska ha en dräglig tillvaro. Vi har haft ett Fattigsverige. Vi vill aldrig tillbaka till det.

Jag får inte svar på min fråga, apropå Fattigsverige. Vad kommer att hända med de barn som kommer att ramla igenom det här systemet?

En sak ska man veta, och det tycker jag är något ganska märkligt med den här reformen: De vanligaste mottagarna är faktiskt ensamstående män, men dem man slår mot är barnfamiljer. Det är märkligt för mig.

Jag ställer frågan en gång till: Vad ska hända med dem som kommer att ramla igenom hela det här systemet på ett sätt som inte har skådats i Sverige på mycket, mycket länge? Vart ska de ta vägen? Hur ska de få sina rättigheter tillgodosedda?

Och jag vill faktiskt passa på att säga en sak: Det här handlar inte om kriminalitet. Det är inte det som är den yttersta frågan här. Det är värdighet. Det är att barn inte ska växa upp i fattigdom i ett rikt land som Sverige. Jag vill bara tillägga det.

Herr talman! Tack, ledamoten, för den kompletterande frågan!

Jag vill återigen säga att vår bidragsreform måste ses som en helhet tillsammans med aktivitetskravet och kvalificeringen till socialförsäkringen. Ledamoten har helt rätt i att ensamstående män är den största andelen, vilket gör det ännu tydligare varför aktivitetskravet är så viktigt tillsammans med den andra delen av reformen.

Det är inte helt ovanligt att vi ser personer med olika former av funktionsnedsättning eller en NPF-diagnos som har ramlat ur systemet och hamnat i försörjningsstöd, utanför, ensamma, ofta boende hos sina föräldrar. Det är personer som vi inte har någon koll på men som poppar upp efter ett tag, och då sätter vi in insatser.

Den här reformen hjälper till att säkerställa att det inte händer. Från dag ett måste kommunerna ha bättre koll så att detta inte händer och vi inte får dessa berättelser om personer som år ut och år in lever i samhällets skugga.

Avslutningsvis: Det framgår väldigt tydligt i propositionen att socialnämnderna även fortsättningsvis kan besluta om högre nivåer än riksnormen när det finns synnerliga skäl, exempelvis vid sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan också handla om våldsutsatthet. Det finns alltså en ventil för socialnämnderna.

Det ni vänder er emot är att över huvud taget ställa dessa krav och att över huvud taget sätta in insatser. Ni säger ju nej till våra reformer.

Jag menar att det finns en ventil i propositionen för att just åtgärda detta och säkerställa att ingen hamnar mellan stolarna.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag fastnade för en sak som ledamoten lyfte, nämligen detta med att bekämpa utanförskapet. Jag börjar ändå bli några år gammal, och jag minns när Moderaterna vid valet 2006 väldigt fint lyckades klä om sig från ett parti som ville sänka skatterna för de allra rikaste till ett nytt arbetarparti – i grunden samma politik men i en lite annan tappning.

Det stora mantrat när regeringen Reinfeldt 2006 skulle bekämpa utanförskapet var: Det ska löna sig att arbeta. Det intressanta var att när den regeringen 2010 gick till omval nämndes aldrig utanförskapet. Det hade försvunnit. Det var inte längre intressant.

Nu, 20 år senare, har jag nästan tappat räkningen på jobbskatteavdragen. Är vi på det sjunde, åttonde eller nionde? Flera hundra miljarder har gått till mantrat att det ska löna sig att arbeta. Eftersom det tydligen inte räcker ska vi nu också se till att minska försörjningsstödet.

Trots detta skiljer sig Sverige från andra europeiska länder. Vi har en sämre arbetsutveckling. Vi har en högre arbetslöshet. Det är någonting som inte stämmer.

Kan ledamoten se att det finns ett problem i det här resonemanget?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Seye Larsen för frågan.

Jag minns också valet 2006. Framför allt minns jag valet 2010. Jag minns affischerna som tydligt talade om hur många vi faktiskt hade tagit från utanförskap in i samhället. Vi hade mantrat, och det har vi även i dag, att vi inte ska gömma och glömma människor i vare sig socialförsäkringen eller våra bidragssystem. Det är något vi fortfarande jobbar med.

Det är helt rätt att vi nu har haft nio eller kanske till och med fler jobbskatteavdrag. Det är lite lustigt att notera att man säger nej till dem när vi inför dem men inte tar bort dem när man väl har chansen i regeringsställning – kanske för att den här politiken är rätt och riktig. Det måste löna sig att arbeta.

Jag håller dock med ledamoten om det djupt problematiska i att vi inte har den företagsutveckling vi kanske borde ha. Det finns en lite skämtsam låt från Moderata ungdomsförbundet om att starta ett nytt ABB. Vi har kanske inte riktigt sett detta nya ABB än.

Men det handlar också om att vi i Sverige under ganska lång tid har haft ett helt orimligt regelkrångel. Vi har ibland också ett skattetryck utan dess like. Det vi har gjort denna mandatperiod är att minska detta så att vi nu faktiskt har det lägsta skattetrycket sedan 1975. Där händer det alltså saker, och vi hoppas också kunna se effekterna av detta.

Jag tror att vi behöver jobba på flera olika fronter. Vi behöver ligga i toppen av tillväxtligan. Vi har goda förutsättningar och ser goda exempel, men vi måste göra mer. Den här regeringen är övertygad om att detta arbete måste fortsätta.

Herr talman! Precis, men grundfrågan handlade om detta med att det ska löna sig att arbeta. Som Reinfeldt när han förklarade jobbskatteavdraget: Jag kan få en tonåring att göra något för 100 kronor som hen annars inte skulle göra. Mentaliteten är att om det bara lönar sig att arbeta kommer arbetslösheten att gå ned.

Kanske ligger det något i att om vissa inte vill arbeta är det för att de ligger i hängmattan. Men jag funderar: Man har alltså mantrat att det ska löna sig att arbeta. Man ökar inkomsterna för dem som arbetar, och alla som inte har ett arbete håller man nere. Över tid minskar och minskar man sjukersättning, försörjningsstöd och allting sådant – för det har man gjort. Det har över huvud taget inte hängt med.

Men trots att det här gapet är större än vad det någonsin varit under 2000-talet är arbetslösheten fortfarande högre. Någonting stämmer inte i den här teorin, och jag undrar om ledamoten kan se det.

En sak som också hänt är att samhället blivit betydligt mer ojämlikt. I många kommuner söderut där vi haft borgerligt styre har vi också sett en ökad segregation.

Det finns alternativ man kan jobba med. Här vill jag lyfta mitt älskade Umeå, för det är den enda storstaden och kommunen utan utsatta områden. Vi har jobbat väldigt tydligt. Vi har högre skatt, men vi har också jobbat väldigt aktivt med både arbetsmarknadsinsatser och blandade boendeformer. Vi har sett till att ha en stark kommunal välfärd och skola, och vi har inte det här utanförskapet. Vi har rekordlåg arbetslöshet och stor tillit. Det finns alltså andra sätt att gå.

Min fråga kvarstår: Ser inte ledamoten att det finns ett problem i den här logiken? Varför satsar man inte på arbetsmarknadsåtgärder, utbildning och en massa andra saker som skulle kunna hjälpa människor tillbaka i arbete?

Herr talman! Tack, ledamoten, för det här replikskiftet!

Om vi först tittar på ungdomsarbetslösheten och de svenska siffrorna för denna kan vi se att dessa siffror även inkluderar ungdomar som studerar. Då blir frågan hur goda de är att använda som referenspunkt kopplat till att det alltid ska löna sig att arbeta. Jag tror att den kopplingen svajar. Jag köper helt enkelt inte det resonemang som ledamoten för – kanske för att vi har lite olika syn på samhället.

Jag vill också återkomma till att man hela tiden framställer detta som det enda vi gör. Jag vill mena att vi faktiskt också gör mycket arbete kopplat till exempelvis arbetsmarknadsinsatser. Jag som jobbar mycket inom socialförsäkringsområdet kan se att samordningsförbunden gör viktiga insatser för människor som står långt från arbetsmarknaden. Jag skulle säga att man måste jobba med en bred palett för att få människor i arbete.

Om vi tittar på alla de personer som är fast i utanförskapet kan vi nog se lika många olika berättelser om hur och varför man hamnat där. Men det finns en grupp som återkommande kommer med samma historia: När man först kom till Sverige kom man inte vidare utan fastnade från dag ett i bidragssystemet. Man kom aldrig därifrån. År ut och år in var man fast i utanförskapet.

Jag återkommer till kvinnan i Sundsvall som hade gjort den resan och sa att fler måste vakna. Vi kunde inför valet 2022 läsa om en sexbarnsmamma som också gjort denna resa och som också konstaterade: Jag önskar att någon hade ruskat om mig lite och hjälpt mig hela vägen – inte lämnat mig i kravlösheten, inte lämnat mig i utanförskapet.

Det är detta den här samlade bidragsreformen siktar på att ta sig an.

Herr talman! Den här regeringen är på väg att genomföra en av de största försämringarna för ekonomiskt utsatta barn på över 20 år. Faktum är att få regeringar i modern tid har drivit en politik som riskerat att slå så hårt mot barnens ekonomiska trygghet som denna. Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tar nu ännu ett steg i nedmonteringen av barns rättigheter och det yttersta skyddsnätet. Barn riskerar att inte ens garanteras den lägsta ekonomiska standard som samhället tidigare ansett helt nödvändig.

Reinfeldtregeringen började redan 2006 att minska försörjningsstödet kraftigt. Enligt oss och KU gick detta emot lagens tanke om att människor ska kunna leva på en rimlig nivå. Våra beräkningar visar att en ensamstående person fått cirka 2 000 kronor mindre och en barnfamilj cirka 6 000 kronor mindre i månaden att leva på än vad de egentligen har rätt till. Den här nedskärningen har genomförts i smyg av flera regeringar under lång tid.

Nu tar regeringen nästa steg i nedmonteringen genom en kraftig, överdriven och missvisande bild av människor som lever på försörjningsstöd. Regeringen vill få människor att tro att de som behöver stöd saknar drivkraft eller inte vill arbeta och att hårdare ekonomisk press därför skulle vara lösningen. Samtidigt målas bilden upp att människor lever gott på bidrag på hårt arbetande människors bekostnad. Regeringen talar om att bidragssystemen blivit för generösa, att människor måste pressas hårdare för att motiveras att arbeta och att det ska löna sig att ta ett jobb.

Verkligheten ser helt annorlunda ut. Låt oss i stället titta på hur det faktiskt ser ut!

2,5 procent av Sveriges befolkning lever på försörjningsstöd. Det är historiskt få. Den vanligaste mottagaren är en ensamstående person mellan 30 och 39 år. Den största gruppen är ensamstående män utan barn, följt av ensamstående föräldrar med barn. Orsakerna till att människor söker försörjningsstöd är inte lathet eller brist på vilja att arbeta. De söker hjälp på grund av arbetslöshet, sjukdom eller psykisk ohälsa eller för att de har fallit ur våra försäkringar, ofta som en direkt konsekvens av politiska beslut som monterat ned våra trygghetssystem.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den vanligaste mottagaren av försörjningsstöd är en ensamstående person som av konkreta orsaker står utan arbete. Denna grupp följs av ensamstående kvinnor med barn. Dessa kvinnor befinner sig ofta i liknande situationer. Inte sällan är de drabbade av våld eller utmattning och tvingas bära hela ansvaret för sina barn.

Att leva på försörjningsstöd är inte att leva i överflöd. Det är enligt lag att leva på existensminimum. Riksnormen ska täcka mat, kläder, hygien, telefon, fritid och andra absolut nödvändiga utgifter. Därutöver kan man få hjälp med skäliga kostnader för exempelvis boende och el. Det handlar alltså exakt om det en människa behöver för att kunna leva, inte en krona mer. Hur vi än vrider och vänder på det här lagstadgade beloppet erbjuder det inget liv i lyx.

När regeringen talar om hushåll som kan få upp till 46 000 kronor i månaden handlar det främst om ett räkneexempel. Om en familj med väldigt många barn bor i en stor bostad och får ta del av alla de bidrag som lagen medger kan det teoretiskt vara möjligt. I regeringens egna beräkningar räknar man dessutom som om olika bidrag staplas ovanpå varandra, trots att alla inkomster räknas av krona för krona mot försörjningsstödet. Man kan få bostadsbidrag och barnbidrag, men dessa räknas av från den norm man blivit beviljad.

Ingen kan ens säga med säkerhet hur många familjer enligt dessa exempel som faktiskt existerar, eftersom antalet är så litet att det riskerar att bli integritetskränkande att redovisa dem. Det vi däremot vet är att detta inte tillhör vanligheterna. Ändå är det med dessa extrema exempel som regeringen försöker legitimera ett lagförslag som i praktiken främst kommer att drabba barn ekonomiskt. Med aggressiv retorik har regeringen ställt människor emot varandra. Arbetande människor får höra att andra lever gott på bidrag, trots att verkligheten för människor med försörjningsstöd ofta handlar om stress, oro och kamp för att få vardagen att gå ihop.

Inte ett ord säger regeringen om att det aldrig har varit mer lönsamt att gå från försörjningsstöd till arbete, eftersom stödet under lång tid urholkats kraftigt. Inte ett ord säger man om att det är svårare att bevilja stöd i dag eller om hur svårt det är att få arbete när arbetslösheten är hög och människor står långt ifrån arbetsmarknaden. Inte ett ord säger man om hur den egna politiken skapar sådana revor i trygghetssystemen att människor faller igenom och till slut hamnar hos socialtjänsten. Inte heller vill man säga ett ärligt ord om vilka människor man faktiskt pratar om eller vilken verklighet de lever i. Men det ska jag göra här i dag.

Herr talman! Jag är nämligen en av dem som har levt på försörjningsstöd. När vi fick vårt första barn var vi för unga för att få föräldrapenning. Vi hade inga ekonomiska resurser runt oss och blev därför hjälpta av samhällets yttersta stöd. Jag är enormt tacksam över att ha vuxit upp i ett land där den hjälpen finns, men jag kan också säga att det inte var en dans på rosor. Det var en mycket tuff tid, så påfrestande att det helt ärligt fortfarande är lite svårt att prata om.

Jag är en av dem som suttit månad efter månad i kommunens väntrum med kontoutdrag och kvitton i handen redo att redovisa varje aspekt av min ekonomi. Jag har fått förklara, försvara och motivera varje liten utgift. Jag har lämnat möten med oro över att något skulle vara fel och att inkomsten skulle dras in. Jag har många gånger vänt på varje krona för att få ekonomin att gå ihop. Jag har låtit bli att gå till tandläkaren eller att köpa mig ett par riktiga skor. Jag har stått i matkön i den lokala affären med stigande puls och insett att pengarna ändå inte räckte till. Jag har med oerhörd skam fått lägga tillbaka varor framför mina grannar i kön och ursäkta mig för att jag helt enkelt inte hade råd. Den fruktansvärda känslan kan jag erkänna sitter kvar än i dag, nästan 30 år senare, trots utbildning, arbete och god inkomst.

Jag kan därför säga med all säkerhet att försörjningsstöd inte ger ett liv i lyx. Det är ett stöd för överlevnad. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att detta skedde innan försörjningsstödet började urholkas.

I detta liv saknades inte drivkraft. Jag var hemma med ett nyfött barn. När vi sedan blev myndiga och fick tillgång till föräldraförsäkringen förändrades vår situation drastiskt. Det som gav motivation och möjlighet att bygga ett liv var inte ekonomisk press eller fattigdom utan trygghet, möjligheter och ett samhälle som gav oss chansen att resa oss.

I dag står jag här som ledamot i Sveriges riksdag med akademisk utbildning och ett arbetsliv jag är stolt över. Jag kan med full säkerhet säga att det inte var fattigdomen som tog mig hit utan den möjlighet samhället gav mig att lämna den.

Herr talman! Trots mina egna erfarenheter bygger jag inte mina argument på känslor utan på fakta, statistik, forskning och professionens bedömningar. Fattigdom skapar inte drivkraft. Fattigdom skapar utsatthet, stress och i många fall livslånga konsekvenser för barn.

I de väntrum jag satt i för 30 år sedan såg jag det som den här regeringen vägrar se: ett mänskligt lidande som få skulle säga har varit ett fritt val. I dag är det människor i samma utsatthet som jag möter när jag som politiker besöker landets socialtjänster och alla de organisationer och församlingar som tvingas finnas till hands när samhället inte räcker till. Det är dem regeringen vill straffa.

Men det mest anmärkningsvärda med regeringens förslag är kanske vilka som faktiskt kommer att drabbas. Trots att den största gruppen med försörjningsstöd utgörs av ensamstående män utan barn är det inte för dem regeringen väljer att sätta det hårdaste taket, utan i stället för barnfamiljer. Ju fler barn en familj har, desto hårdare blir konsekvenserna. Det innebär att det tak regeringen inför i praktiken kommer att vara en reform för att skapa barnfattigdom. Det blir ett paradigmskifte som gör att mammor och barn inte längre garanteras en lägsta ekonomisk standard.

Men regeringen stannar inte där. I dag kan kommuner i vissa fall förstärka stödet till barnfamiljer, exempelvis inför jullov eller sommarlov. Den möjligheten vill regeringen nu helt ta bort. Det handlar om små men viktiga saker i barns tillvaro: möjligheter till något extra vid jul, till ett sommarlov med lite guldkant eller till att få känna sig som alla andra barn. Den lilla ljusglimten kommer nu regeringen att släcka rakt av. Så kan aldrig en regering som säger sig stå upp för barns rättigheter agera.

Herr talman! Kritiken mot hela regeringens reform är massiv. Remissinstanser, forskare och organisationer varnar för ökade sociala problem och större utsatthet för barn. Erfarenheter från andra länder visar dessutom att kraftigt försämrade villkor för barnfamiljer kan få allvarliga konsekvenser för hela samhället. När det yttersta skyddsnätet försvagas riskerar människor att falla fruktansvärt hårt. Det ger inte bara ett enormt lidande för dem som drabbas utan en otrygghet för oss alla. Människor i social utsatthet är kanske inte politikens starkaste väljargrupp, men de är medborgare med samma människovärde och samma rätt till trygghet som alla andra.

Vi som sitter i den här kammaren är valda för att försvara människors rättigheter och i synnerhet barns. Det gäller också människor som inte har starka röster eller stora resurser.

Den här reformen riskerar att fördjupa barnfattigdomen, öka utsattheten och skapa större klyftor i vårt samhälle. Den kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för de barn som drabbas.

För dessa kommer var och en av oss att bära ansvar. Därför uppmanar jag riksdagens ledamöter att rösta nej till reformen. Jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Efter några timmars uppfriskande debatt i kammaren är vi nu framme vid den tredje delen av den bidragsreform som Kristdemokraterna tillsammans med övriga Tidöpartier genomför.

Jag vill börja debatten med att yrka bifall till utskottets majoritetsbeslut. Det innebär också ett avslag på de motionsyrkanden som görs i betänkandet vad gäller bidragstak och ökade möjligheter till arbete.

Den proposition som vi nu debatterar handlar om att ge stöd till att bryta ett bidragsberoende och öka incitamenten för att arbeta och hänger i mångt och mycket ihop med den förändring som vi har debatterat i andra ärenden under dagen och också i förra veckan.

Den ingår i den omfattande bidragsreform som Kristdemokraterna tillsammans med övriga partier nu genomför för att stärka arbetslinjen och ta itu med det stora utanförskapet i samhället.

Förändringarna innebär att det införs ett bidragstak, ett aktivitetskrav gällande det ekonomiska försörjningsstödet och en kvalificering till vissa socialförsäkringsförmåner.

Allt detta görs för att det ska löna sig mer att gå till jobbet än att leva på bidrag, och för att fler barn ska se sina föräldrar gå till arbetet varje morgon.

Det är rätt och rättvist. Det finns många som kämpar och som ställer klockan och vaknar varje morgon under en arbetsvecka. De jobbar och kämpar, söker sysselsättning och gör rätt för sig. Också de ska känna att deras ansträngning lönar sig.

Under Socialdemokraternas år vid makten med stöd av de ofta trilskande stödpartierna tog Sverige emot över 300 000 asylansökningar, och också asylansökande i den graden. Det skedde utan en plan för hur de som kom till vårt land skulle bli en del av vårt samhälle.

Det var en ansvarslös migrationspolitik, i kombination med en kravlös integrationspolitik, som gjorde att vi nu har ett omfattande utanförskap. Det tilläts växa fram i Sverige.

Vänstersidans svar på många frågor är höjda bidrag. Kristdemokraternas och resten av regeringsunderlagets svar är att människor ska komma i arbete.

Det ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Samhället ställer tydliga krav och förväntar sig att du så snabbt som möjligt börjar försörja dig själv och din familj.

Alldeles för många människor har fastnat i ett långvarigt bidragsberoende med en svag anknytning till arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland utrikes födda är nästan tre gånger så hög som hos inrikes födda.

Herr talman! För att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag kommer regeringen införa ett bidragstak. Det ekonomiska biståndet, försörjningsstödet, är tänkt att vara det yttersta skyddsnätet när människor av olika anledningar inte kan försörja sig själva.

Det ska inte vara ett långsiktigt sätt att ha sin dagliga försörjning. Men för många familjer med många barn lönar det sig inte tillräckligt att börja jobba i stället för att leva på bidrag.

Bidragstaket innebär en modernisering och uppstramning av riksnormen, en begränsning av försörjningsstödet för större hushåll och att riksnormen utgör ett tak för hur mycket ekonomiskt bistånd som kommunerna får bevilja för denna del av biståndet.

Bidragstaket kommer samlat att innebära en minskning av nivån på försörjningsstödet för de flesta hushållstyper, och minskningen är särskilt stor för de stora hushållen.

Det behöver löna sig mer att gå från bidrag till arbete och egen försörjning. Alla som kan arbeta ska arbeta utifrån sin förmåga. Vi genomför därför en bidragsreform för att fler barn ska se sina föräldrar gå till jobbet och få möjlighet till en klassresa i stället för att ärva det utanförskap som deras föräldrar befinner sig i.

Herr talman! När Tidösamarbetet ser till att göra förändringar som både värnar alla medborgares resurser och också innebär åtgärder som ökar incitamenten för både arbete och delaktighet kan vi konstatera att det spretar på oppositionssidan.

Centern ställer sig i många delar bakom förslaget, men det finns reservationer från deras sida. Socialdemokraterna reserverar sig mot stora delar av förslaget, men kan trots det inte jämkas med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De säger sin vana trogen nej till förslag på detta område från regeringens sida. Vi kan alltså konstatera att oppositionen är totalt splittrad.

Det är symtomatiskt för det samarbete som säger sig utgöra underlaget för en kommande rödgrön regering. Man har inte en samlad linje, och man vill till stora delar främja en bidragsmodell i stället för arbetslinjen.

Herr talman! Jag vill upprepa mitt budskap. Det finns ett bättre alternativ i höstens val som denna mandatperiod sett till att genomföra utlovade och nödvändiga förändringar för vårt land.

Det är Kristdemokraterna som tillsammans med övriga Tidöpartier åstadkommit en annan inriktning på politiken i Sverige. Vi presenterar som sagt en omfattande bidragsreform för att stärka arbetslinjen. Den lägger vi nu på riksdagens bord för beslut. Det handlar om att ta itu med det stora utanförskapet i samhället.

Bidragsreformen tydliggör individens ansvar att göra det som han eller hon kan göra för att närma sig arbetsmarknaden. Gör din plikt, kräv din rätt, om man vill sammanfatta det i några korta ord.

En fungerande integration kräver ett aktivitetskrav. Kan man jobba ska man delta i aktiviteter som gör att man kommer närmare ett arbete och egen försörjning.

Vänstersidans svar är höjda bidrag. Vårt svar är att människor ska komma i arbete. Det ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Samhället ställer tydliga och relevanta krav och förväntar sig faktiskt att du så snabbt som möjligt börjar försörja dig och din familj.

Att tro på individens förmåga med relevanta krav som skapar motivation att förändra sin situation är ett av stegen till att bygga ett än starkare Sverige.

Som jag tidigare sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på motionsyrkandena.

Herr talman! Tack, Ingemar Kihlström, för ett i många stycken bra anförande!

Jag gillar verkligen det där med rätt och plikt. Det tycker jag är viktigt. Jag gillar det som ledamoten sa om aktivitetskravet. Det är mycket välkommet.

Ledamoten skryter lite grann igen om hur enig man är på regeringssidan. Man har ett regeringssamarbete. Vi får inte riktigt se protokollen från de förhandlingar som sker bakom stängda dörrar på Regeringskansliet. Jag är lite nyfiken på Kristdemokraternas hållning i detta.

Jag kommer från en stad där det inte alltid är lätt att vara socialdemokrat när det finns så många organiserade kristdemokrater. År 2006 stod vi och rullade upp banderollerna på Vaksala torg på första maj. Helt plötsligt kommer ett tåg större än vårt med kristdemokrater. Ledamoten kanske var där. De spelade Internationalen, och de spelade Här kommer Pippi Långstrump, med en minst lika bra brassorkester.

Jag känner ändå att det finns en förhoppning om att Kristdemokraterna värnar barnens rätt. Det är ni som är den rösten i regeringssamarbetet.

Nu har man ett förslag som inte bara går ut på logiken att hungriga vargar jagar bäst, utan att hungriga vargar med hungriga barn jagar bäst nya jobb, även fast en person är dåligt rustad för att ta ett arbete.

Vad tycker Kristdemokraterna egentligen om ett sådant förhållningssätt till barn och familj?

Herr talman och ledamoten Lantz! Jag var tyvärr inte med i detta förstamajtåg, även om jag kanske hade velat det. Jag bor lite längre bort, så vi anordnade något på egen front den gången.

Jag tycker att det är glädjande att Gustaf Lantz i mångt och mycket delar synen på det som jag tycker är viktigt – plikt och rätt. Det handlar ju på något sätt om detta. Samhället ska ge stöd, och individen har möjlighet att utkräva stöd från samhället när det behövs. Det handlar alltså om försörjningsstödet.

Det är också glädjande att Gustaf Lantz ser värdet av familjen – den viktiga byggsten som tar hand om utvecklingen av en liten individ till en människa, till en del av vårt samhälle, och förmedlar normer, värderingar och inriktning. Vi vet tyvärr att alla familjer inte fungerar på detta utmärkta sätt, och då behöver samhället komma in och stötta. Men familjen är kärnan.

Ledamoten Lantz efterfrågar min bild och mitt partis bild av förhandlingarna. Jag kan konstatera att en viktig del i barns utveckling är att se sina föräldrar gå till ett arbete, ta del av samhället och ta del av språket i det land vi lever i.

Det är helt korrekt att vi minskar den ekonomiska ramen för de stora familjerna för att ge detta incitament och för att de här barnen inte ska fastna i det bidragsberoende som föräldrarna har. För oss är det viktigt att ge goda förebilder för alla barn och för de barn som finns i vårt samhälle, och det tycker jag att denna bidragsreform – alla dess tre delar – gör på ett bra sätt.

Herr talman! Ett bra test för att se om tankegångarna håller brukar för mig vara att prata med barn.

Jag tänker mig att Ingemar Kihlström kommer in till en familj som sitter vid köksbordet och räknar på hur ekonomin ska gå ihop nu när reglerna snart ändras. Föräldrarna får gå ut från rummet, och Ingemar Kihlström ska förklara hur bra det är för familjen att det nu sätts press på föräldrarna. Det kommer förvisso att bli trasiga skor, och det kommer att bli svårt att delta i fritidsaktiviteter och i föreningsliv, men man gör det för en större sak.

Jag tror att detta är en väldigt svår diskussion att ta, och jag tror att det finns andra sätt att bryta utanförskapet än att ta bort 75 procent av försörjningsstödet för barn nummer fyra och uppåt.

Ett sätt är att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik som sätter människor i arbete. I den paletten kan man ha med extratjänster, praktikplatser, yrkesutbildning och folkhögskolor – det är egentligen bara fantasin som sätter gränser.

Här är aktivitetskravet ett mycket välkommet bidrag. Men jag måste ändå säga att jag blir förvånad över att Kristdemokraterna inte bara har gett sig i diskussionen utan också verkar framhäva att man är stolt över att man nu ger barn sämre – rejält sämre – förutsättningar i livet på den enda grunden att de råkar ha många syskon.

Herr talman och ledamoten! Vi kan konstatera att det under denna regerings mandatperiod har skett många förändringar som gäller alla familjer.

Genom momssänkningen är det sedan en tid tillbaka betydligt billigare att gå och köpa mat. Det är också billigare att tanka bilen, om man nu har en bil. Just familjen i exemplet kanske inte har det. Det finns också en åtgärd som heter fritidskortet. Fritidskortet ger alla barn en förenklad möjlighet till fritidsaktiviteter, och just de barn som ledamoten Lantz talar om har en utökad möjlighet i fritidskortets hägn.

Man ska vara tydlig med att säga att de 75 procent som tas bort är ett något konstruerat räkneexempel, som i alla fall jag inte får ihop. Den neddragning som sker av försörjningsstödets nivå i och med reformen skulle för en familj med fem barn betyda någonstans strax under 20 procents minskning, alltså inte 75 procents. Så blir det när man ser till siffrorna.

Basen, det ekonomiska försörjningsstödet, finns där för att fångstnätet ska vara intakt. Men jag vidhåller fortfarande att ett kontinuerligt utanförskap och ett kontinuerligt byggande på bidrag för en familj inte är att främja barns integrering och utveckling i vårt samhälle.

Att gå från bidrag till arbete är ett tydligt budskap från den här regeringen. Jag hör vad Gustaf Lantz säger, och jag ser att det med de tilltänkta samarbetsparterna kan vara svårt att gå den vägen. Jag tror ändå att den väg vi nu väljer är den bästa vägen för alla familjer, även för de utsatta.

Herr talman och ledamoten! När det blev prat om plikt, rätt och sådant kände jag att jag behövde räta ut några frågetecken i debatten.

Först och främst är det faktiskt ni som höjer bidrag. Det här eviga pratet om att vi håller på med något slags bidragsivrande stämmer inte, utan det vi gör är att säkra tryggheten. Det är det som har varit en framgångshistoria för Sverige – att vi satsar på och investerar i jobb och att vi ser till att det finns ett trygghetssystem när man av en eller annan anledning faller ur detta. Det är skillnaden mellan oss och er.

Vi säger inte nej till massiva reformer, som vi har väntat på i flera år, närmare bestämt fyra år. Nu hör jag här att de ska komma. Det hade varit jättefint om vi hade väntat tills alla dessa reformer är satta i rullning. Sedan kan vi som sagt börja prata om vad vi ska ta som nästa steg, för ingen ska fastna i ett långvarigt bidragsberoende. Det är inget snack om den saken.

Det vi säger nej till är att straffa barn. Vi i Vänsterpartiet vill investera i barn; vi vill inte straffa barn. Vi säger inte nej till reformer utan till straffandet. Det är bara att titta på vår politik. Vänsterpartiet är ett arbetarparti, och det säger väl allt! Det är det som är vår grund.

Jag vill ställa en fråga som jag inte fick svar på tidigare. Vad händer med dem som ramlar ur ert system? Vart ska de här barnen ta vägen? Vi vet att kyrkan, till exempel, redan har larmat om att bördan på civilsamhället börjar bli för tung. Det kommer att finnas familjer som kommer att falla väldigt hårt igenom er mycket märkliga reform. Vad ska hända med dem? Det vill jag jättegärna ha svar på.

Herr talman! Jag kan konstatera att Vänsterpartiet under ett flertal år var ett direkt eller indirekt stöd åt den regering som har skapat den situation som vi har just nu.

Sverige hade ett stort asylmottagande, och vi har haft ett system där bidrag inte har inneburit något kravställande. Det låter jättebra att Vänsterpartiet nu har vaknat ur sin törnrosasömn och vill se ytterligare krav – motiverande och relevanta krav: Om du får samhällets stöd och får hjälp av kommunen ska du också vara aktiv själv!

Låt mig vända på frågan. Var i förslaget står det att vi ska ta bort allt stöd för barnen? Vi minskar bidragsstödet, speciellt för dem som har många barn. Men det står ingenstans att det är noll kronor de får.

Regeringen har gjort saker, som jag nämnde i det förra replikskiftet. Vi har sett till att fritidskortet absolut mest hjälper just de barn som är längst från fritidsverksamheten. Vi har sett till att matmomsen har sänkts. Vi har sett till att familjer får mer i plånboken oavsett vilken lön man har, och vi ser till att fokusera på att få människor i arbete.

Vi kan konstatera att Vänsterpartiet under åtta år var en del av det stöd som fanns för den dåvarande regeringen. Vi kan också konstatera att utanförskapet fortfarande var stort. Var fanns förslagen då? Ingenstans. Nu ser den här regeringen till att Sveriges ekonomi är i balans och att relevanta krav ställs. Det främjar barns och familjers utveckling.

Herr talman! Det gläder mig att jag äntligen ska få berätta för ledamoten vad som stod i en tidningsrubrik när vi var med och förhandlade. Jag kan inte citera den helt rätt, men det stod ungefär så här: Med den rödgröna budgeten får den ensamstående mamman mer än den vita, rika mannen.

Det var då första gången på x år, så jag tycker att det gick ganska bra. Jag ville bara flika in det. Sedan förstår jag inte ledamoten, för det är bara att läsa remissinstansernas svar: att barnfamiljer kommer att drabbas jättehårt av det här.

Apropå plikt och att göra rätt för sig vill jag återkomma till att ni har räknat upp försörjningsstödet felaktigt ända sedan 2006. Om vi först och främst skulle betala tillbaka det de här människorna har rätt till skulle vi komma en liten bit på vägen. Faktum är dock att det här, oavsett om det är 20 procent eller 75 procent, kommer att innebära en kraftig försämring av den ekonomiska situationen för barn som redan lever i utsatthet.

Jag tror att jag har ställt frågan fyra gånger nu om vad som ska hända med de barn som kommer att ramla igenom detta system. Jag vill bara ha ett enkelt svar.

Herr talman! Jag kan konstatera att vi talar förbi varandra. Vi lyssnar inte. Jag sa i ett inlägg att det inte handlar om att ta bort det ekonomiska försörjningsstödet utan om att minska det. Jag kan konstatera att en familj med försörjningsstöd i dag har 46 500 kronor, och det sänks till 38 300 kronor. Det gör inte att det är tomt på ersättning, men det är korrekt att den minskar.

Vi ser till att få ekonomin att gå ihop. Ledamoten Karlsson nämnde att det inte har skett något sedan 2006. Vi kan konstatera att Vänsterpartiet under åtta år – trots den här rubriken – på ett sätt var med och stödde regeringsunderlaget, och det hände ingenting då.

Vi fick ta över en situation med extremt hög inflation. Vi har sett till att stabilisera den, och vi har sett till att folk – även de med låga inkomster – får mer att röra sig med.

Jag återvänder till fritidskortet. Det nämnde inte ledamoten Karlsson eftersom det på något sätt tar bort den bild man vill skapa av var de onda finns och var de goda finns.

Vi ser till att folk som är i behov av stöd från samhället får det, men vi vänder också detta till en situation där vi ställer de krav som har saknats i det här landet under åtta år med en rödgrön regering. Nu ser vi till att skärpa kraven och ge möjligheter för barn att se sina föräldrar gå till jobbet och att se föräldrar ta vara på de möjligheter som finns.

Det är så vi skapar ett rättvist och tryggt Sverige. Jag och ledamoten delar inte synen på detta – det är därför vi har politik – men det är det vi jobbar för.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 5 under punkt 4 om uppföljning och utvärdering av förslaget.

För Centerpartiet är arbetslinjen en av de mest grundläggande principerna för ett starkt och välmående samhälle. Arbete är mer än bara inkomst. Det är en väg till självförsörjning, social gemenskap och personlig utveckling. Att varje individ ges möjlighet att bidra efter egen förmåga och att försörja sig själv är avgörande både för den enskildes frihet och för samhällets sammanhållning och vårt gemensamma välstånd.

Ett långvarigt bidragsberoende riskerar att bli passiviserande och att låsa in människor i ett utanförskap som är svårt att bryta. För barn som växer upp i familjer utanför arbetsmarknaden kan utanförskapet gå i arv. Det är därför centralt att trygghetssystemen är utformade för att vara en tillfällig hjälp och fungera som en språngbräda tillbaka till egen försörjning. De ska inte vara en permanent lösning.

För att bryta bidragsberoendet räcker det dock inte med att enbart justera ersättningsnivåer. Det krävs samtidigt aktiva och effektiva reformer som river de hinder som står i vägen för ett jobb. Det handlar om att sänka kostnaderna för att anställa, erbjuda rätt utbildning och säkerställa en fungerande matchning. Inget av det har regeringen lyckats med.

Centerpartiet står helt bakom att ett tydligt och fungerande aktivitetskrav ska vara en självklar del av försörjningsstödet. Det debatterade vi nyligen. Krav och stöd måste nämligen gå hand i hand.

Herr talman! Mot denna bakgrund ställer vi oss bakom betänkandets huvudsakliga inriktningar. För att arbetslinjen ska fungera i praktiken och vara rättvis i hela landet måste reformerna dock vara välavvägda och träffsäkra. Det är i detta ljus vi med oro ser på de delar av förslaget som riskerar att slå fel, minska kommunernas möjligheter att ge rätt stöd och få oönskade konsekvenser för barn, unga och de mest utsatta.

I betänkandet föreslås att riksnormen ska beräknas utifrån ett referensvärde som baseras på prisundersökningar av baskonsumtion hos hushållen. Dessutom föreslås vissa ändringar i riksnormens kostnadsposter och begränsningar i möjligheten att lämna försörjningsstöd utöver riksnormen.

I betänkandet föreslås uttryckligen att socialnämnden inte ska få beräkna försörjningsstöd till ett högre belopp än vad som anges i riksnormen. Centerpartiet motsätter sig detta och anser utifrån vetskapen om att Sveriges kommuner ser väldigt olika ut att kommunerna ska ha möjlighet att beräkna högre stöd.

En rigid nationell norm tar inte hänsyn till de skiftande levnadskostnaderna i vårt land. Kostnader för exempelvis mat och andra förnödenheter kan skilja sig markant mellan en storstad och en landsbygdskommun. Kommunerna, som står närmast medborgarna och har bäst kunskap om de lokala förhållandena, måste också ges verktyg för att kunna göra rimliga bedömningar. Detta är särskilt angeläget eftersom beräkningen av den nya riksnormen i praktiken riskerar att innebära sänkningar i försörjningsstödet som kanske inte överallt återspeglar de faktiska levnadskostnaderna.

Vi anser därför att socialtjänstlagen ska medge att kommuner får fatta beslut om ett högre stöd än vad riksnormen föreskriver. Socialnämnden ska kunna beräkna dessa kostnader till en högre nivå när det finns särskilda skäl för det, precis som är fallet i dag.

Försörjningsstödet föreslås i betänkandet begränsas för hushåll med fler än tre hemmavarande barn och skolungdomar som är under 21 år. Detta syftar till att förstärka arbetslinjen och bryta bidragsberoendet, vilket vi i Centerpartiet i grunden stöder. Vi motsätter oss dock att kommunerna även här uttryckligen begränsas i möjligheten att göra individuella avsteg från taket.

Enligt förslaget ska socialnämnden besluta att ett hushåll ska undantas från begränsningen om det finns synnerliga skäl. Att begränsa socialtjänstens handlingsutrymme på detta sätt riskerar att leda till orimliga situationer där barn och familjer i särskilt utsatta lägen hamnar i kläm.

Centerpartiet anser därför att möjligheten för socialnämnden att undanta ett hushåll från begränsningen ska ändras till att gälla vid särskilda skäl i stället för synnerliga skäl. Det ger större möjlighet för kommunerna att vid behov anpassa stödet för stora barnfamiljer, vilket blir särskilt viktigt då konsekvenserna av det här förslaget om bidragstak ännu inte är fullt kända.

Herr talman! Som många remissinstanser fört fram riskerar förändringarna i socialtjänstlagen och förslaget om ett bidragstak att leda till ökad barnfattigdom. Centerpartiet tar detta på största allvar. Vi är särskilt oroade över hur förslaget kommer att påverka barn och unga, stora barnfamiljer som lever i utsatthet, ensamstående mammor och andra grupper som redan i dag har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Det är därför av yttersta vikt att regeringen skyndsamt följer upp och utvärderar konsekvenserna av bidragstaket. En sådan utvärdering måste specifikt analysera effekterna för barn och utsatta grupper och resultera i en bedömning av huruvida bidragstaket behöver justeras eller reformeras för att undvika negativa sociala konsekvenser.

Herr talman! Centerpartiets utgångspunkt är att arbete alltid ska löna sig mer än bidrag. Om skillnaden mellan bidrag och arbete blir för liten riskerar det att låsa fast människor i utanförskap, isolering och arbetslöshet. Samtidigt är det viktigt att det yttersta skyddsnätet på riktigt fångar upp dem som behöver det så att de dels får det stöd som krävs för en skälig levnadsnivå, dels rustas för att komma in på arbetsmarknaden.

Krav kan dock inte bara ställas på den enskilde utan måste också ställas på samhället, herr talman – på oss i riksdagen och på dem i regeringen. Jag noterar den totalt innehållslösa arbetsmarknadspolitik som bedrivits av inte mindre än tre idélösa liberala ministrar under den här mandatperioden. Under Liberalernas och Tidöpartiernas ledning har arbetslösheten i Sverige ökat med 100 000 människor, och vi har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. Det är ett underbetyg om något.

En rimlig åtgärd hade väl varit att ställa ett tydligt aktivitetskrav även på regeringens ministrar för arbetsmarknadspolitiken – kanske, fru talman, förknippat med en lämplig sanktionsavgift.

Fru talman! Miljöpartiet yrkar avslag på denna fattigdomsreform, det vill säga på propositionen om ett bidragstak och reformerat försörjningsstöd. Det här är inte en reform som på ett seriöst sätt tar människor närmare arbete, men det är en reform som riskerar att göra fattiga barnfamiljer fattigare och slå hårt mot människor som redan lever med små marginaler.

För att förstå varför reformen är så problematisk måste man börja i verklighetsbeskrivningen. Regeringen talar ofta om ett växande bidragsberoende, men mottagandet av försörjningsstöd ligger i dag på historiskt låga nivåer. Enligt Socialstyrelsen är antalet människor som får ekonomiskt bistånd det lägsta de någonsin uppmätt.

Är det lätt att få och leva på försörjningsstöd? Nej. Ekonomiskt bistånd är samhällets yttersta skyddsnät, men Fattigdomsrapporten från Sveriges Stadsmissioner belyser på ett träffande sätt hur svårt det har blivit att få försörjningsstöd i Sverige. Jag hade själv förmånen att träffa ett exempel: Tobias i Umeå, som står med i Fattigdomsrapporten. Han hade arbetat i flera år, men efter en rejäl svacka i sitt liv hamnade han i arbetslöshet och en ekonomiskt utsatt situation.

Tobias sökte och fick avslag. Han blev bostadslös och överlevde tack vare anhörigas och Stadsmissionens hjälp. Detta skedde alltså i Sverige. Tobias är ett av alla de fall runt om i Sverige som trodde att det åtminstone finns ett sista skyddsnät om allt går åt skogen, nämligen försörjningsstödet. Men precis som så många andra fall som Sveriges Stadsmissioner har identifierat fick han lära sig den hårda vägen att det inte är lätt att få del av ekonomiskt bistånd i Sverige.

En annan fördom är att man kan leva gott på försörjningsstöd genom att stapla bidrag på varandra och att det inte skulle löna sig att arbeta. Stämmer då detta? Nej. Jag vet det, för jag har träffat så många som lever i en mardrömsliknande situation där den ekonomiska stressen håller på att äta upp dem inifrån.

Detta handlar om människor som inget hellre vill än att ha ett riktigt jobb och leva ett liv i värdighet, med en ekonomisk situation som gör det möjligt att just leva och inte bara överleva. För att citera Fattigdomsrapporten: Att ha försörjningsstöd innebär att behöva vända och vrida på varje krona, välja bort tandläkarbesök, kläder och ibland också mat. Det innebär att tvingas be om hjälp och att inte alltid bli trodd. Det är så det är att leva med försörjningsstöd.

Vilka är det då som har försörjningsstöd i dag? Det verkar nämligen finnas en skev bild av det. Den absolut övervägande delen är ensamstående vuxna utan barn. Här finns människor med psykisk ohälsa och fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Det är människor vars sjukpenning eller aktivitetsersättning inte räcker till. Här finns också människor som är sjukskrivna men inte får sjukpenning. Det handlar om personer som uppenbart saknar arbetsförmåga men som har fallit mellan stolarna och om personer med samsjuklighet där psykisk hälsa och skadligt bruk samspelar på ett förödande sätt.

Inga av dessa människor har möjlighet att stapla bidrag på varandra. Alla lever med otroligt små ekonomiska marginaler – ofta livet ut. Vi pratar om människor som i all ärlighet, hur mycket de än skulle önska att det inte var så, står väldigt långt ifrån – ibland rent av omöjligt långt ifrån – arbetsmarknaden.

Den stora andelen av de människor som har försörjningsstöd, förvisso rekordfå i Sverige, är alltså dessa vuxna utan barn. Därefter har vi nästa grupp, och det är ensamstående kvinnor med barn. Varför tar jag upp detta? Jag tar upp det för att regeringen under hela det här året har lyft en helt annan bild av vem det är som har försörjningsstöd – en snedvriden bild av stora barnfamiljer som staplar bidrag på varandra. Detta gör regeringen medvetet, för att sprida en bild av verkligheten som bevisligen inte stämmer.

Det är också därför regeringens argumentation om mycket höga bidragsnivåer har mött så omfattande kritik. Dagens Nyheters ledarsida har uppmärksammat hur regeringen slirar i sin kommunikation om bidragen och konstaterat att 95 procent av de fembarnsfamiljer som har försörjningsstöd i Sverige inte fick det stöd som statsministern påstår – och nu inte bara han utan även en ledamot här i salen tidigare. Enligt en granskning från tidningen Syre handlar de nivåer som finansministern har hänvisat till om endast åtta hushåll i hela landet.

Ändå används dessa extrema exempel för att motivera en lagstiftning som kan få förödande konsekvenser för barn. Det är viktigt att ha med sig vilka det faktiskt handlar om och vilken bild det är som regeringen försöker ge. Lagstiftning ska bygga på verkliga samhällsproblem och seriösa konsekvensanalyser, inte på symbolpolitik eller generaliseringar som inte stämmer överens med verkligheten.

Fru talman! Det är barnen som drabbas hårdast av regeringens bidragstak. Regeringen hänvisade till skalfördelar – att familjer kan dela mer och köpa billigare. Vilken verklighet lever regeringen i? Känner de ens människor i de stora familjer som de pratar om, alltså människor som lever med den här ekonomiska pressen? Jag har nämligen träffat dem, och är det någon som vet hur man gör sitt absolut yttersta för att kunna hushålla med de få kronor man har är det ju de.

Jag kan berätta för regeringen att människor som lever på försörjningsstöd redan lever med extremt små marginaler. Till och med när man gräver i siffrorna för de extrema exempel som regeringen försöker lyfta upp ser man att det handlar om väldigt små marginaler – långt under Konsumentverkets riktlinjer.

Remisskritiken är också tydlig. Rädda Barnen, Socialstyrelsen och flera andra instanser varnar för att barns rätt till social trygghet riskerar att försvagas. Vi är samtidigt i ett läge där Sveriges Stadsmissioners fattigdomsrapport visar att den ekonomiska utsattheten har ökat kraftigt de senaste åren. Stadsmissioner och kyrkor runt om i landet vittnar om att allt fler människor söker sig till matutdelningar och akut stöd för att få vardagen att gå ihop. Det är i det här läget som regeringen väljer att försämra skyddet för de familjer som redan har minst.

Fru talman! Propositionen riskerar också att slå hårt mot kvinnor. 92 procent av de ensamstående biståndsmottagarna med fler än tre barn är kvinnor. Det är en mycket tydlig varningssignal. När en reform nästan uteslutande slår mot en grupp kvinnor med barn måste jämställdhetsanalysen vara mycket stark, men det är den inte.

Jämställdhetsmyndigheten har varnat för att begränsningar i försörjningsstödet kan öka kvinnors ekonomiska beroende av en partner. Det är särskilt allvarligt när det gäller våld i nära relationer och ekonomiskt våld. Ekonomisk självständighet är ofta en förutsättning för att man ska kunna lämna en destruktiv eller våldsam relation.

Även personer med funktionsnedsättning riskerar att drabbas. Propositionen innehåller hårdare krav på läkarintyg, ökade möjligheter att kräva arbetslivsinriktad rehabilitering och större möjligheter att neka eller dra ned på stöd.

Myndigheten för delaktighet har påpekat att det saknas en samlad analys av konsekvenserna för personer med funktionsnedsättning, trots att nästan två av tio arbetslösa biståndsmottagare har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Funktionsrätt Sverige har också varnat för att många människor söker försörjningsstöd därför att andra trygghetssystem, exempelvis sjukförsäkringen, har blivit mer restriktiva. Detta är en viktig invändning. Om människor hamnar hos socialtjänsten därför att andra system brister är lösningen inte att försvaga även det yttersta skyddsnätet.

Fru talman! Vi behöver en politik som faktiskt gör det lättare för människor att komma i arbete. Det handlar om utbildning, språk, fungerande etablering, rehabilitering, tillgängliga arbetsplatser, en ordentlig arbetsmarknadspolitik och trygghetssystem som fungerar. Vi behöver investeringar i människors möjligheter, inte reformer som gör fattigdomen djupare.

Att människor fastnar i långvarig ekonomisk utsatthet är ett verkligt problem, men regeringens lösning angriper inte orsakerna till det utan angriper i stället människors marginaler.

Fru talman! Det yttersta skyddsnätet ska vara just ett skyddsnät. Det ska inte göras så tunt att människor faller igenom det. Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 2.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Fru talman! I vissa hushåll lönar det sig för lite, eller inte alls, att gå från bidrag till arbete. Då sviker politiken både den som står utanför arbetsmarknaden och den som går upp varje morgon, lämnar på förskolan, åker till jobbet och betalar skatt. Den här reformen innehåller flera olika åtgärder för att få bukt med detta.

Riksnormen moderniseras. Den ska bättre spegla dagens konsumtionsmönster och bygga på ett tydligare referensvärde för olika hushålls baskonsumtion. Det handlar bland annat om att göra systemet begripligare.

Samtidigt införs en begränsning för större hushåll. Det är framför allt i hushåll med många barn som försörjningsstödet kan komma upp i nivåer som kraftigt försvagar drivkrafterna att arbeta. Vi tydliggör att riksnormen i regel ska vara ett tak. Kommuner ska inte genom generella lokala tillägg skapa olika nivåer i olika delar av landet. Det är rimligt att försörjningsstödet är nationellt sammanhållet.

Fru talman! Den som säger sig ha nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom ska kunna styrka det med läkarintyg. Det handlar inte om misstänkliggörande utan om att kunna ge rätt stöd till rätt person. Den som är sjuk ska få hjälp att återfå sin arbetsförmåga, och den som kan stå till arbetsmarknadens förfogande ska göra det. Socialnämnden får samtidigt en tydligare möjlighet att kräva deltagande i arbetslivsinriktad rehabilitering. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska när det behövs kunna delta i en samordnad individuell plan och ge en tydlig väg tillbaka.

Fru talman! Försörjningsstöd till andrahandsboende ska som huvudregel bara lämnas när uthyrningen är godkänd. Välfärdssystemen ska inte finansiera otrygga och olovliga boendelösningar som göder en svart bostadsmarknad. Samtidigt finns möjlighet till undantag när särskilda skäl finns, exempelvis när barn riskerar att hamna i en akut utsatt boendesituation.

Ekonomiskt bistånd ska som huvudregel gå till personer som vistas lagligt här i Sverige. Akuta situationer ska fortfarande kunna hanteras genom mat, nödbistånd och så vidare, men välfärdens långsiktiga försörjningssystem ska inte vara öppet för den som saknar laglig rätt att vistas i Sverige.

Fru talman! Vi ska låta människor växa. Vi tror att språk, utbildning, arbete och egen försörjning är en väg in i samhällsgemenskapen. Vi tror att varje barn, oavsett föräldrarnas bakgrund, kan bli sitt bästa jag.

Sverige ska vara ett samhälle som hjälper den som behöver hjälp men också ställer krav på den som kan bidra. Sverige ska vara ett samhälle där arbete lönar sig, där välfärden är rättvis och där barn inte ärver utanförskap.

(Applåder)

Fru talman! Plötsligt händer det! Jag ser helt plötsligt – i ett avseende – en enorm fördel med att Liberalerna har gått ut så hårt med att prata om det blågula samarbetet och att man nu släpper in Sverigedemokraterna i regeringen. De frågor som jag inte fick svar på av Sverigedemokraternas Jessica Stegrud kan jag nu med fördel ställa till Liberalernas ledamot.

Jag har hört många sverigedemokrater prata om att den väsentliga försämringen av försörjningsstödet för barn som råkar ha många syskon är en del av migrationspolitiken. Färre människor med stora familjer ska vilja söka sig till Sverige; det är en del av regeringens migrationspolitik.

Jag tänkte fråga om vi kan få någon klarhet i detta från Liberalernas ledamot Karlson. Är det på det sättet?

Fru talman! Jag tackar Gustaf Lantz för frågan och för att han ger mig förtroendet att svara för ett annat partis räkning i den här frågan.

Det får stå för dem. För vår del kan jag säga att det här inte är en del av migrationspolitiken; den hanteras på ett helt annat område. Detta är en reform för att barn inte ska behöva växa upp i ett livslångt utanförskap. Det ska gälla oavsett bakgrund – oavsett om ens familj har invandrat hit eller om man är född här. Om man är första, andra eller tredje generationens invandrare är totalt oväsentligt för vår del.

Nu debatterar vi ju försörjningsstödet och inte migrationspolitiken. Försörjningsstödet är det yttersta skyddsnätet. Det ska finnas där när människor tillfälligt inte kan försörja sig själva, men vi vill inte ha det som en permanent försörjningsmodell.

När systemet i praktiken gör att det för vissa hushåll inte lönar sig att gå från bidrag till arbete har vi ett ansvar att agera. Det är också det vi gör, bland annat med den här propositionen. Som har sagts i tidigare anföranden och replikskiften är detta en del av en större helhet för att komma åt problematiken. Det är problematiskt att människor – framför allt barn – långvarigt fastnar i försörjningsstöd. Det har aldrig varit grundtanken.

Detta förslag består ju inte bara av sänkta nivåer. Det innehåller också en modernisering av riksnormen, en begränsning för större hushåll och ett tydligare nationellt tak för att genom krav och stöd erbjuda en väg tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden via olika insatser.

Fru talman! Nu hänger jag inte riktigt med. Liberalerna och de andra partierna i Tidösamarbetet har ägnat en stor del av den här debatten åt att förklara hur osams vi inom oppositionen är. Jag frågade om regeringens politik, och när det blev lite känsligt började Liberalernas ledamot helt plötsligt säga att han inte kan svara för Sverigedemokraternas politik. Om man nu har gått ut med ett blågult samarbete och att det är så otroligt fantastiskt att Tidögänget är så samspelt att till och med Sverigedemokraterna ska kunna få ta plats i regeringen måste man nog också kunna svara för regeringen, oavsett vilket parti man tillhör.

I Uppsala ser vi strömhopp från Liberalerna. Många anser att Liberalerna inte längre är liberaler. Det som är styrkan i liberal ideologi – det som tilltalar mig – är grunden, som handlar om mänskliga rättigheter och att vi föds som fria individer. Vi är tomma blad. Staten ska inte förtrycka eller begränsa oss. Vi ska i stället få hjälp att nå vår fulla potential, oavsett vilka våra föräldrar är och oavsett hur vi har kommit hit.

Hur känns det då för en liberal att gå in i ett rum där det sitter barn med föräldrar som har psykiska problem och väldigt långt till arbetsmarknaden och till ett lönearbete och säga ”Vi gör det här för att det är ett varmt och bra förslag, eftersom det på sikt kommer att göra att barn kommer att ha föräldrar som är ute på arbetsmarknaden”?

För mig är det här motsatsen till liberal politik. Det är hård och hjärtlös politik mot samhällets allra mest utsatta barn.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågan, även om jag måste säga att detta nog är bland de snurrigaste replikskiftena jag har varit med om.

Det säger väl sig självt att vi som tillhör regeringen står bakom förslaget i en proposition som ligger på bordet. Jag förstår inte hur ledamoten kan få det till att detta skulle höra hemma i migrationspolitiken. I mitt första inlägg sa jag just att detta inte har någonting med ens bakgrund att göra. Det handlar om att lyfta människor från bidragsberoende och utanförskap till självförsörjning och egenmakt. Jag förstår ingenting.

Vår linje är solklar i flera av de här delarna. Jag tycker absolut att det är solklar liberal politik. I det här landet ska det löna sig att arbeta. Det måste finnas krav på aktivitet och egen ansträngning, vilket Socialdemokraterna också säger sig stå bakom. Vi säger också att det måste finnas rehabilitering för den som är sjuk. Och det måste finnas utbildning, språkinsatser och vägar tillbaka – beroende på vilka behov individen har. Det om något är väl liberal politik.

Det måste samtidigt finnas en socialtjänst där ute som ser människan och inte bara månadens utbetalning. Att svika de här människorna är väl hårt om något.

Fru talman! Jag håller inte alls med ledamoten i fråga om det som framförts. Den här reformen kommer tillsammans med många andra att göra gott på längre sikt.

Fru talman! Jag har en fråga till ledamoten.

Som jag sa i mitt anförande förut tycker jag att hela den här reformen är djupt obehaglig. Men det finns en del som är extra svår att förstå. Det gäller det här med att kommunerna själva kan fatta beslut om att man kan få en liten extra ersättning, vilket ofta handlar om en liten förstärkning till försörjningsstödet just vid jul eller sommarlov. Oftast handlar det om 1 000 kronor eller något sådant. Det är inga superstora summor, men det är så pass mycket för personer som lever under så här hård ekonomisk press att de kan köpa julklappar till barnen eller se till att de får en liten extra guldkant under sommarlovet.

Det här väljer ni att ta bort, Patrik Karlson. Hur motiverar ni att straffa barn så här hårt, så att de inte ens ska kunna få en liten lättnad vid jul?

Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Maj Karlsson! Jag vill inte fjäska, men jag uppskattar det engagemang och den ärliga argumentation som ledamoten framförde här i kammaren. Det är första gången vi debatterar med varandra. Jag uppskattar det.

Jag instämmer inte i att det är en fattiggörande reform som regeringen går fram med. Vi går fram med en reform för att minska bidragsberoendet. Vi vill stärka arbetslinjen och upprätthålla försörjningsstödets roll som det yttersta skyddsnätet. Det i sig betyder inte att ekonomiska konsekvenser saknar betydelse. Det gör de självklart inte. Men regeringen är tydlig med att vissa hushåll, särskilt de större, får lägre nivåer än i dag.

Regeringen bedömer samtidigt att biståndet fortsatt ska tillförsäkra en skälig levnadsnivå. Det är en grundläggande princip. Det avgörande är också att reformen inte står ensam. Den är en del av en bredare arbetslinje.

Jag tror att system som försvagar drivkrafterna till arbete skadar barn i längden. Jag hörde ledamotens anförande tidigare och kunde känna väldigt mycket med det som sades. Jag har vuxit upp i en liknande situation, även om det inte går att översätta helt och hållet. Vårt svar är det som jag önskar hade funnits lite mer på den tiden: att föräldrar ska få stöd för att komma i arbete, lära sig svenska, delta i samhället och bli självförsörjande. Det är helt enkelt så jag tror att barns livschanser stärks på riktigt.

Vi får inte bli ett samhälle som nöjer sig med att enbart betala ut bidrag och hoppas på det bästa. Vi måste jobba brett med att hitta metoder och vägar framåt, likt det förslag som vi nu har lagt fram för att föräldrarna ska få en verklig väg till arbete.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för de fina orden. Det är fint när vi kan ha en bra debatt i riksdagen.

Vänsterpartiet och Liberalerna har samarbetat väldigt nära om just barns rättigheter, i alla fall under åtta år av den tid jag har suttit i riksdagen. Men de senaste fyra åren har det inte varit så. Jag känner viss oro för att Liberalerna har backat när det kommer till barns rättigheter.

Jag tänker på just den del som jag lyfte upp. Jag förstår att vi har fundamentalt olika bilder av hur verkligheten ser ut för människor som lever på försörjningsstöd. Men vi måste ändå rätta till debatten; det är inte kravlöst att leva på försörjningsstöd, och det ska det inte heller vara.

Vi menar att man måste skapa förutsättningar för människor att komma ut i arbete. Det är det man inte gör. Socialtjänsten har varit under hård press under väldigt lång tid. Vi har redan gått igenom allt som handlar om arbetslöshet och att det egentligen görs stora nedskärningar på till exempel folkhögskolor och så vidare som kan ge möjlighet att komma vidare. Det finns alltså ett litet glapp här.

Vi tror inte på att straffa människor i ett icke fungerande system för att de har ett svårt liv. Och det är framför allt barn som straffas. Det är det som är så svårt att förstå med den här reformen.

Det handlar om möjligheten för kommunen att säga: ”Nu är det jul, och här har vi en barnfamilj som har haft det tufft.” Alla vi som är i denna kammare vet att 1 000 kronor extra inte ens är mycket pengar vid jul. Det är lite, lite extra för att de ska kunna köpa den där julgranen, julklappen och julskinkan. Men där ska ni – absolut inte vi – bara sätta stopp. Det gör mig på riktigt ont. Jag förstår det inte.

Jag tänker att ni som liberaler egentligen har en annan syn. Hur motiverar ni att ändå säga ja till det här?

Fru talman! Tack, ledamoten, för följdfrågan!

Jag håller inte med. Jag tror att vi ser samma problem. Jag tror att våra båda partier ser den verkligheten och förstår vilka förutsättningar de här människorna har. Men det är uppenbart att vi landar i olika slutsatser om hur man ska lösa problematiken.

Politiken har trots allt ansvaret och måste agera på det som sker i samhället. Då har vi landat i att alltför många människor i det här landet har fastnat i ett långvarigt försörjningsstöd. Det gäller inte minst personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Vi anser inte att det är medmänsklighet om politiken säger: ”Vi gör ingenting. Vi ändrar ingenting utan låter systemet fortsätta som det är.” Det är en form av uppgivenhet som inte gör de här människorna gott.

Ledamoten talar om mänskliga behov och förutsättningar. Det vill jag påstå att vi också gör genom den här reformen. Men det får som sagt inte stanna vid bara en utbetalning varje månad. Det måste handla om språkinsatser och utbildning och att människor kommer in i arbete och vår samhällsgemenskap. Det är hela poängen.

Det ekonomiska biståndet ska fortsatt tillförsäkra en skälig levnadsnivå. Det finns inget att diskutera där. Och det finns fortfarande utrymme för individuella bedömningar, särskilt när barn påverkas. Det står tydligt i propositionen.

Vid akuta situationer ska bistånd fortfarande kunna lämnas även till personer som till exempel inte har laglig rätt att vistas i landet. Det innefattar tyvärr även barn i många fall.

Fru talman! Vårt alternativ, som vi till fullo står bakom och kan motivera, är att reformera systemet så att fler människor får en egen försörjning. Jag skulle inte säga att det är en form av hårdhet, utan det är ett ansvar och ett löfte gentemot dem.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)