Herr talman! I dag har vi propositionen om en ny patientlag framför oss. I propositionen föreslår man att en ny lag införs. Syftet med lagen är att stärka och tydliggöra patientens ställning men också att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Den nuvarande informationsplikten gentemot patienten ska utvidgas och förtydligas, och patientens möjlighet att få en ny medicinsk bedömning ska utvidgas. Det här är bra och behövligt, och vi ställer oss bakom dessa förslag till förbättring för patienterna. Men vi ser det som mycket olyckligt att tandvårdens patienter enligt det här förslaget inte ska omfattas av den nya patientlagen. Patienters rätt till information om sitt hälsotillstånd och sin behandling samt det förhållandet att vård inte får ges utan patientens samtycke är lika viktiga i tandvården som i övriga hälso- och sjukvården. Tandvårdens patienter har förvisso rätt till information och delaktighet enligt tandvårdslagen. Men tanken med den nya patientlagen var att samla bestämmelser som tydliggör patientens möjlighet till inflytande i hälso- och sjukvården för att på det viset stärka och tydliggöra patientens ställning. Med den bakgrunden är det olyckligt att tandvårdens patienter inte omfattas av den nya lagen. Patienter är patienter även inom tandvården. Varje patient utan åtskillnad och i alla former av vård har rätt till information, delaktighet och samtycke. I en nyligen genomförd nationell utvärdering konstaterar man att bland personer som besöker tandvården för omfattande behandling är andelen som upplever att de inte fått tillräcklig information om behandlingsalternativ och kostnader väldigt stor. Vi anser att information om behandlingsalternativ är minst lika viktig inom tandvården för att patienten fullt ut ska kunna vara delaktig i beslutet om åtgärder. Utgångspunkten måste vara att man enligt en övergripande patientlag som patient ska ha samma ställning oavsett vem man är eller var i hälso- och sjukvården man befinner sig. Allt annat är orimligt enligt oss. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 1.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2. Vi diskuterar som sagt förslag till ny patientlag. Det handlar bland annat om utvidgad informationsplikt gentemot patienterna och ett förtydligande om att vård inte får ges utan patienternas samtycke. Möjligheter till en ny medicinsk bedömning utvidgas också enligt förslaget. Det här är delar vi i Vänsterpartiet kan tycka är bra, även om vi tror att det behöver göras mycket mer för att stärka patientens makt. Då pratar vi alltså om patientmakt, och den utredning som ligger till grund för förslaget hette Patientmaktsutredningen. Detta innehåller också förslag om att en patient kommer att fritt kunna välja utförare av offentligfinansierad öppen vård i hela landet och att hemlandstinget är skyldigt att ersätta vald utförare. All vård där patienten inte är inlagd omfattas, oavsett om den ges på vårdcentral, sjukhus, särskilda mottagningar eller kliniker. Det handlar med andra ord om att införa ett nationellt vårdvalssystem, såväl i primärvården som i hela den öppna, specialiserade vården. Det är detta vi från Vänsterpartiet yrkar avslag på. Vi ser här en risk att ojämlikheten ökar när det gäller hälsa. Människor har olika förutsättningar att själva fatta de livsavgörande beslut det ofta handlar om i sjukvård. Patientcentrerad vård innebär inte ett fritt vårdval som sådant utan att patientens behov är utgångspunkten i dialogen mellan patient och vårdgivare, där man tar hänsyn till patientens och eventuella anhörigas önskemål. Man tar dem på allvar och har tid att lyssna. Detta kräver tillräcklig både tid och kontinuitet i vårdkontakten. Det handlar om att patienten ska vara en partner under hela processen, vilket ju är det patientcentrerad vård handlar om. I samband med utredningen och lagförslagen tycker jag att det var en intressant debatt i Dagens Nyheter om de här frågorna. Det var flera inlägg. Bland annat statsvetaren Olof Petersson tyckte att utredningen hade ett alldeles för snävt synsätt. Han pekade på frågan om att individen till exempel skulle välja vård i ett annat landsting, där huvudlinjen blev att patienten betraktades som en kund med rätt till information, valfrihet och möjlighet att klaga på produkten sjukvård. Han konstaterade att frågan om att rösta med fötterna får huvudtyngdpunkt i utredningen och inte i lika hög grad frågan om att påverka vård och behandling just där man befinner sig. I Göteborg har man ett forskningscenter om personcentrerad vård och arbetar systematiskt med detta på ett antal avdelningar. Därifrån skrev forskare och läkare i en debattartikel att förslaget till ny patientlag sitter fast i gamla vanor: Patienten är en kund som konsumerar tjänster, och sjukvården är produkten. De lyfte fram en verkligt personcentrerad vård som är både kostnadseffektiv och humanistisk. Slutligen skrev professor Katarina Hamberg om förslaget till ny patientlag, vilket hon gjorde utifrån utgångspunkten om en jämlik och jämställd vård. Hon påpekade att detta riskerar att öka ojämlikheten i stället för att minska den och att jämställdhetsfrågorna inte alls fanns med. "Förslaget innebär ökad segregering i tillgången på vård och att staten accepterar att vissa patienter får sämre vård", skrev professor Katarina Hamberg. Hon menar att utredningen "sjunger en slagdänga om fritt vårdval" och att sjukvårdens eget ansvar minskar. Man lägger större krav på patienten att själv informera sig, ta reda på och leta upp den allra bästa vården. Hon anser att förslaget därför måste förkastas. Från Vänsterpartiets sida delar vi alla de synpunkter på och den kritik av förslaget som har kommit fram i debattartiklarna. Vi ser att fritt vårdval i andra landsting, där hemlandstinget ska betala, är en del i en fortsatt syn på patienten som kund och en fortsatt marknadsanpassning av sjukvården. Det leder till en ökad ojämlikhet - det är de med de utbildningsmässigt och ekonomiskt största resurserna som har möjlighet att flytta på sig och som kommer att gynnas. Söker man vård någon annanstans betalas nämligen vården, men man får själv bekosta resor och betala om man behöver sova över etcetera. Man kan också fundera kring det politiska ansvaret, demokratin och dialogen mellan medborgare och de politiker som är ansvariga för hälso- och sjukvården. Vi tycker att det är oerhört viktigt att man har en bred dialog och att man har möjlighet att prioritera utifrån hur det ser ut och vilka behov som finns i det egna landstinget och den egna regionen. Det ska ske i dialog med de människor som bor där. Här blir ansvaret betydligt otydligare, och det blir också svårare att styra och helt greppa den egna ekonomin och utvecklingen ute i landstingen. Vi kan till exempel fundera kring hur det blir runt Stockholm. Stockholm är starkt privatiserat, med många vårdföretag. Man har inte bara vårdval inom primärvården utan har snart lagt ut hela den öppna, specialiserade sjukvården. Den flyttas ut från sjukhusen till privata företag. Det skulle naturligtvis vara väldigt lockande för dem att få en ännu större marknad än Stockholm; man kunde inrikta sig på Södermanland och andra närliggande landsting, naturligtvis för att få de patienter som är lönsamma. Man är nämligen ett vinstsyftande företag och inte intresserad av de patienter som inte är så lönsamma. Det här är en utveckling vi inte vill se. Det kommer att skapa större hälsoklyftor, där rika får bättre tillgång till vård på bekostnad av resurssvaga grupper. Resurssvaga grupper är många gånger gamla och sköra personer. Det är personer med lägre utbildning, och det är personer med dålig ekonomi. Det kan vara människor som har kommit hit från andra länder och inte kan ta till sig information på riktigt samma sätt. Det handlar också om människor som har långa avstånd, alltså människor som bor på landsbygden och inte har nära till andra vårdmöjligheter. Vi vill i stället se en jämlik, jämställd sjukvård som styrs utifrån behov och inte utifrån girighet och vinstintresse. Vi vill se ett verkligt patientinflytande. Det finns tid och resurser för en patientcentrerad vård där patienten och de anhöriga är en partner under hela processen. De som jobbar med det här i Göteborg säger att många tror att de jobbar personcentrerat men egentligen inte gör det. Man avsätter inte tid till kanske en timmes samtal med patienten, där man går igenom allt sjukvården står för men också tar reda på hur patienten har det i helhet - socialt, om det finns några hinder för behandlingen eller något som påverkar samt vad patientens mål är när det gäller hur livet ska se ut efter att sjukvården har gjort sina insatser. Deras erfarenhet är att man får en bättre, kvalitativ sjukvård när man gör detta. Man har också fått kortare vårdtider. Det är så vi skulle vilja att det fungerade. Det förutsätter dock att det finns personal. Det ska finnas läkare och team, för det här är ett teamarbete. Det förutsätter också att personalrörligheten inte är så stor, alltså att människor inte flyttar sig hela tiden, och att man kan ha fasta vårdkontakter som följer och jobbar med patienten. Vi vill se en sjukvård där man har arbetsvillkor så att de anställda faktiskt stannar kvar. Sjuksköterskorna ska inte sticka till Norge, och ska man ha barn i Uppsala ska man inte bli tvingad att vända sig någon annanstans därför att barnmorskorna inte står ut med arbetsvillkoren där. Vi måste också se till att professionen känner att deras kunskaper tas till vara och att de kan jobba på rätt sätt. Det är dags att lämna styrsystem som New Public Management, vilket kommer industrin. De har gjort sitt i svensk sjukvård. Det är också dags att sluta driva marknadsliberala lösningar i sjukvård och i stället se till att vi har en god, jämlik och jämställd sjukvård för alla patienter. Det är därför vi i Vänsterpartiet säger nej till förslaget till nationellt vårdval mellan landstingen.

Herr talman! Patientens ställning i vården får genom den här lagen en ny inramning. Vi socialdemokrater uppskattar regeringens ambitioner när det gäller att lyfta fram patientens ställning och främja dennes integritet, självbestämmande och delaktighet. Det är helt riktigt att den nuvarande informationsplikten gentemot patienten utvidgas och förtydligas och att det klargörs att patientens samtycke måste vara en huvudregel när det kommer till vilken hälso- och sjukvård som ska ges. Därutöver utvidgas patientens möjlighet att få en ny medicinsk bedömning något. Den som har en livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada ska få möjlighet att inom eller utom det egna landstinget få en ny bedömning. Det är glädjande att barns inflytande över sin vård finner sin plats i den här propositionen, trots att regeringen hårdnackat håller fast vid sitt motstånd att göra barnkonventionen till svensk lag, vilket senast framgick av den föregående debatten. Herr talman! När det gäller patientens möjlighet till ett fritt val av utförare i öppenvård tycker jag att det är värt att notera att propositionen faktiskt lägger tyngdpunkten på just patientens möjlighet att välja utförare och inte på vårdinrättningars möjlighet att fritt etablera sig och på sätt och vis välja patienter, som den så kallade lagen om valfrihetssystem tar sikte på. Patienten kan välja bland de utförare som finns samtidigt som landstingen kommer att ha kvar sin möjlighet att styra upp hälso- och sjukvården genom de remissregler man väljer att ställa upp. Hemlandstinget ska bekosta den vård som patienten får i ett annat landsting, men det är under förutsättning att hemlandstingets remissregler följs. I förlängningen kan man naturligtvis undra hur mycket frihet att välja det egentligen blir, för som Eva Olofsson lyfte fram i sitt anförande tar hemlandstinget inte alla kostnader. Förhoppningsvis kanske det ändå kan leda till att vi sammantaget, tillsammans, i alla landsting kan ge en bättre vård som tar sin utgångspunkt i patientens behov, vilja och delaktighet. Allt detta kommer dock att ställa höga krav på många områden, bland annat på god dokumentation och möjlighet till ett bra informationsutbyte mellan olika landsting och enskilda vårdgivare. Där finns det minst sagt en hel del kvar att göra. Det är inte rimligt att den enskilde så att säga ska bära med sig sin egen journal mellan olika vårdgivare. Den nya lagstiftningen understryker bara det behov som funnits under en längre tid. Inte minst gäller det den som är lite äldre och kanske har drabbats av flera sjukdomar och dessutom kanske börjar få svårt med minnet. En sådan person skulle ha mycket att vinna på att det var ordning och reda på informationen och att informationsutbudet fungerade väl mellan landstingen, mellan kommun och landsting och andra vårdgivare. Det är viktigt att vården och de institutioner som vården består av inte abdikerar från sitt ansvar utan verkligen ger patienten den information och det stöd som behövs under hela vårdprocessen. Därför vill vi fortfarande se ett patientkontrakt där vägen i vården tydliggörs. Om patientens inflytande och delaktighet ska kunna bli verklighet kommer det således att behöva anställas fler personer i vården. Det vilar ett stort ansvar på den som ger informationen att så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet och betydelsen av den lämnade informationen. Då måste det också finnas tid att ge information på ett sådant sätt att det passar respektive patient, så att det blir patientcentrerat, med patienten i fokus. Särskilt viktigt är det kanske när det gäller just barnen. Herr talman! Trots att det finns ett antal utmaningar som måste mötas med en annan politik tycker vi socialdemokrater att den här lagen är ett steg i riktning mot ett ökat patientinflytande, även om den innehåller ett stort antal bestämmelser som, åtminstone till sitt sakliga innehåll, redan i dag återfinns i andra lagar. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Catharina Bråkenhielm och Christer Engelhardt (alla S).

Herr talman! Jag har uppfattat det så att vi har en gemensam syn om vikten av en jämlik och jämställd hälso- och sjukvård. I den diskussion som jag lite grann redogjorde för pekar man på att det finns stor risk för att den här lagändringen ökar klyftorna i stället för jämnar ut dem. Det kan ske dels genom att det ekonomiskt blir omöjligt för en del människor att använda sig av den möjligheten eftersom man själv får stå för en del av kostnaderna, dels genom att det gynnar patienter som är rörliga, välutbildade, kan söka den kunskap som behövs. Man anpassar patientmakten till den enskilda patientens eller kundens möjligheter att söka rätt. Det fokuserar inte alls på att man ska sätta ned foten ordentligt och se till att få en jämlik hälso- och sjukvård överallt. Risken är att det kommer att gynna välutbildade med god inkomst och dem som bor i större städer medan andra missgynnas genom att inte kunna använda sig av det. Dessutom är det en variant som innebär att vårdföretag kan skapa en marknad där de inriktar sig på de patienter som är lönsamma, eftersom vårdföretag ju har som mål att göra vinst på sin verksamhet. Jag skulle vilja höra Meeri Wasbergs syn på det och vad man ska göra för att bromsa det så mycket som möjligt. Vi i Vänsterpartiet har valt att säga nej till lagförslaget, medan Socialdemokraterna har valt att säga ja. Jag uppfattar att vi har ett gemensamt mål om en jämlik sjukvård. Vad vill Meeri Wasberg göra för att det inte ska bli så illa som jag befarar med det här förslaget?

Herr talman! Jag tror absolut inte att man ska underskatta de problem som Eva Olofsson lyfter fram, men jag tror heller inte att lösningen ligger i att säga nej till just de här förändringarna, eller till den sammanställning av de bestämmelser som finns på andra håll i hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Det finns kanske andra saker som vi behöver göra för att komma till rätta med ojämlikheterna i vården. En av dem är att se till att vi har nationella riktlinjer som fungerar på ett annat sätt än i dag, som säkerställer en minsta gemensam nämnare för vården. Det är också oerhört viktigt att respektive landsting ser över sina olika remissinstitut, remissmöjligheter, och hur regelverken ser ut. Självklart blir det mycket fokus på Stockholm, för det som sker i Stockholms läns landsting är långt ifrån bra. Det gäller både ur ett patientperspektiv och ur ett skattebetalarperspektiv, skulle jag säga. Däremot finns det andra delar av landet där möjligheten att välja vård i ett annat landsting kan vara betydligt enklare för den enskilda patienten beroende på hur våra länsgränser ser ut och var de olika vårdcentralerna finns. Det finns alltså både plus och minus i förslaget. Problemen med vården och en ojämlik vård kommer vi inte åt genom att säga nej till just den här lagstiftningen. Däremot finns det andra saker som vi behöver ta tag i för att säkerställa att vi får en god och jämlik vård i hela landet.

Herr talman! Landstingen ska kunna styra remisserna, säger Meeri Wasberg. Jag vet att många landsting, till exempel i Stockholms län, inte har något remisstvång alls. Det finns ett starkt önskemål från många patienter att inte ha remisser på alla möjliga områden. Att styra det genom att göra remisstvånget starkare än det är i dag tror jag inte uppfattas som en positiv utveckling när det gäller hur man själv ska kunna påverka sin vård. Det är sant att om man bor nära varandra, vid länsgränserna, har man naturligtvis ett intresse av att utnyttja varandra. Ibland kanske man till och med har närmare till hälso- och sjukvården på andra sidan länsgränsen, eller landstingsgränsen ska vi väl säga. Det har man löst genom speciella avtal mellan landstingen. Det kan göras utan att införa ett nationellt fritt vårdvalssystem. Katarina Hamberg påpekar tydligt att det kommer att gynna en viss typ av patienter. Det som alla tar upp är att man väljer exit, alltså att man som patient väljer fritt och att det sedan ska finnas någon form av konkurrens där man kan välja bort de dåliga. Ett sådant synsätt på det hela tror inte vi på. Det stämmer rätt bra med att välja friskola, och det har ju visat sig att det inte ökar kvaliteten. Vi anser att alla skolor ska vara bra för alla barn, och all sjukvård ska vara bra för dem som använder sjukvården. Då gäller det att stärka patientens makt där han eller hon befinner sig. Särskilt gäller det att stärka makten för dem som är mest utsatta, sköra och svaga. Jag skulle vilja höra om Meeri Wasberg anser att den nu föreslagna reformen gynnar dem. Eller kommer de inte att kunna dra nytta av reformen, att den tvärtom ökar ojämlikheten i sjukvården?

Herr talman! Reformen kommer kanske varken att gynna eller missgynna dem. Jag tror att problemen i sjukvården över hela landet beror på helt andra saker, inte minst på resursfrågan. Det handlar om hur man fördelar resurserna och hur man organiserar vården i respektive landsting. Jag tror att vi har en jättestor utmaning i att se till att vi får en sjukvård som är bra i hela landet och som är jämlik. Det hänger inte minst på om vi har tillräckligt med personal. Om personalens arbetssituation är rimlig och bra tror jag att den här lagstiftningen, som egentligen inte innebär så många nyheter, kan komma att göra det möjligt för patienter att ställa krav på sina respektive landsting om att ge bättre vård. Men det hänger ihop med vilka resurser respektive landsting har till sitt förfogande. Där ser vi problem i många landsting. Stockholms läns landsting är stort, och det finns relativt mycket pengar där. Men som man bedriver vården i dag används kanske inte pengarna på det mest effektiva sättet. Detta måste landstingen ta ansvar för, så att de kan ge sina invånare den bästa vården.

Herr talman! Jag inleder med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Jag är stolt över att i dag kunna presentera ett förslag till en ny patientlag. Lagen syftar till att inom hälso- och sjukvårdsverksamheten stärka och tydliggöra patientens ställning samt till att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Lagen innehåller bestämmelser som rör patientens möjlighet till inflytande i hälso- och sjukvården eller som har direkt betydelse för vårdens utformning. Patientlagen innehåller inga utkrävbara rättigheter i den meningen att beslut som fattas inom vården ska kunna överprövas i domstol. Det betyder att patientlagstiftningen i huvudsak ska bygga på de skyldigheter som vårdgivarna och hälso- och sjukvårdspersonalen har gentemot patienterna. Det är av stort värde för såväl patienter och närstående som hälso- och sjukvårdspersonalen att patientlagen innehåller de mest grundläggande bestämmelserna av generell karaktär som har direkt betydelse för vårdens beskaffenhet eller som tydliggör patientens möjligheter till inflytande. Patienten ska även kunna få information om möjligheterna att hos Försäkringskassan få upplysning om vård i ett annat EES-land eller i Schweiz. Informationen till mottagaren ska vara anpassad till hans eller hennes ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar. Herr talman! Jag väljer nu att nämna några exempel på vad den nya patientlagen innebär. Regeringen anser att informationspliktens omfattning och innehåll behöver förtydligas i den svenska lagstiftningen och föreslår därför att patienten ska få information om bland annat sitt hälsotillstånd, de metoder som finns för undersökning, vård och behandling samt vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård. Regeringen föreslår också att det ska framgå av patientlagen att hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke om inte annat följer av lag. Om patienten avstår från viss vård eller behandling ska information ges om vilka konsekvenser detta kan medföra. Ett annat viktigt område i patientlagen berör barnens inflytande över sin vård. När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall. Enligt regeringens förslag ska en patients medverkan i hälso- och sjukvården där han eller hon själv vidtar vissa vård- eller behandlingsåtgärder utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar. När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten enligt regeringens förslag få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen om det framstår som befogat med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan samt kostnaderna för behandlingen. Regeringen föreslår att det i patientlagen införs en bestämmelse om att en patient som omfattas av ett landstings ansvar för hälso- och sjukvård ska få möjlighet att inom eller utom detta landsting välja utförare av offentligt finansierad öppen vård. Med öppen vård avses i detta sammanhang primärvård och specialiserad vård som inte kräver intagning vid vårdinrättning. Regeringen föreslår även att det i HSL fastslås att landstinget ska erbjuda öppen vård åt patienter som omfattas av ett annat landstings ansvar för hälso- och sjukvård. Dessa patienter omfattas inte av landstingets vårdgaranti. I övrigt ska vården ges på samma villkor som den som gäller för de egna invånarna. En patient kommer att kunna välja utförare, antingen en offentlig aktör eller en privat utförare som har avtal med det aktuella landstinget. Herr talman! Valfrihet ger den enskilde inflytande över vården, och genom att patienter får möjlighet att utifrån egna behov och önskemål välja utförare stärks deras ställning. Om patienterna ska kunna tillvarata rätten till ett fritt och individuellt val inom hälso- och sjukvården är det helt nödvändigt att vården präglas av öppenhet och mångfald i fråga om innehåll, form och utförare. En mångfald av utförare inom den offentligt finansierade vården kan stimulera utvecklingen av nytänkande och kostnadseffektiva lösningar samt bidra till förbättrad kvalitet och tillgänglighet. Under de senaste åren har patienternas valfrihet i hälso- och sjukvården stärkts. Från och med den 1 januari 2010 är alla landsting skyldiga att införa vårdvalssystem i primärvården, med den bärande principen att patienten fritt kan välja utförare av hälso- och sjukvårdstjänster. I och med vårdvalets införande i primärvården har tillgängligheten förbättrats betydligt. Sedan införandet har antalet vårdcentraler ökat med 15 procent, och 2012 fanns det 1 172 vårdcentraler. De flesta invånare kan dessutom välja mellan minst två vårdcentraler inom ett nära avstånd. Åtta av tio invånare i Sverige har en annan vårdcentral än den närmaste på högst fem minuters bilväg därifrån. Den ökade tillgängligheten är något vi inom Alliansen är väldigt stolta över. De flesta remissinstanser stöder nu förslaget till en ny patientlag med hänvisning till att det kommer att stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården. Till dessa hör exempelvis Sveriges läkarförbund, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, Reumatikerförbundet och Statens medicinsk-etiska råd, Smer. Regeringen anser att patientens ställning i vården behöver stärkas ytterligare och att patientens möjligheter att själv välja utförare både inom och utom det egna landstinget därför bör utökas. Utredningen fick som sagt i uppdrag att föreslå ett fritt val över hela Sverige. Jag ska kommentera en av de två följdmotionerna, nämligen den från Vänsterpartiet. Denna motion tar upp partiets negativa syn på att patienter ska få välja utförare i den öppna vården. Utskottet och remissinstanserna har lämnat sin åsikt. Man anser att förslaget ger valfrihet till den enskilde och inflytande över vården. Genom att patienter får möjlighet att utifrån egna behov och önskemål välja utförare stärks deras ställning. Utskottet anser att patientens ställning i vården behöver stärkas ytterligare och att patientens möjlighet att själv välja utförare både inom och utom det egna landstinget därför bör utökas ytterligare. Jag vill i detta sammanhang även erinra om att berörda myndigheter enligt regeringens bedömning ska ges i uppdrag att följa upp genomförandet och självklart också konsekvenserna av regeringens förslag. Vänsterpartiets motstånd mot att något företag ska få göra vinst inom sjukvården utgör nu en verklig riskfaktor för de 160 000 anställda inom den privata sektorn. Av 11 000 företag är 10 400 småföretag med färre än 19 anställda. Det är alltså inte riskkapitalbolag vi talar om. Oron delas av de företag som investerar stora pengar i sin verksamhet. Lägg därtill att företagen ofta drivs av kvinnor som väldigt länge har arbetat i den kommunala eller landstingsdrivna sektorn och nu äntligen har fått en möjlighet att påverka sin lön och sina arbetsvillkor på ett betydligt bättre sätt. Det här är alltså ett hårt slag mot jämställdheten. I stort sett samtliga remissinstanser välkomnar förslaget om en ny patientlag och är överlag positiva till förslagets utformning. Vi anser att det är ett viktigt verktyg för att stärka och tydliggöra patientens ställning. Vi i Alliansen är medvetna om att det precis som med alla andra reformer är viktigt att följa och utvärdera resultatet. Patientlagen innebär ett förbättrat skydd för individen och ökar samtidigt valfriheten, vilket regeringen anser är ytterst positivt.

Herr talman! Nu är det den sista debatten vi har i socialutskottet den här mandatperioden. Det är fint att den kröns av att vi nu fattar beslut om patientlagen. Den har samma vikt och betydelse som hälso- och sjukvårdslagen som denna riksdag fattade beslut om 1982. Med patientlagen blir vi av med den paternalism som fortfarande finns kvar i hälso- och sjukvården och som vi ville bli av med när vi antog hälso- och sjukvårdslagen för så länge sedan. År 1982 var det revolutionerande att vi gick från detaljstyrning till ramlag. De flesta länder har detaljstyrning av hälso- och sjukvården vilket gör att det är svårt att ändra systemen med nya vetenskapliga landvinningar och nya sätt att organisera vården. Då måste man gå till sitt parlament hela tiden, och det tar tid. Hälso- och sjukvårdslagens 2 § var också internationellt sensationell med självbestämmande, integritet och att vården ska utformas i samråd med patienten. Det har visat sig viktigt. I dag har vi till exempel i läkemedelsbehandlingen aktiviteten Koll på läkemedel där patienter får en lista över läkemedel som man inte bör använda om man är åldersstigen, årsrik. Man kan då ställa frågan till sin doktor: Varför skriver doktorn ut detta, som är kontraindicerat för behandling av människor i min ålder? När jag har berättat det för fransmän säger de: Så kan man bara inte göra, ställa en fråga till sin doktor som är ett ifrågasättande av behandlingen! Vi har i Sverige börjat bra med hälso- och sjukvårdslagen. Med patientlagen får vi ett förtydligande av människors rätt att vid besök i hälso- och sjukvården få en fullödig information. Flera talare här har talat om vad den ska innefatta. Vad är det för hälsotillstånd jag befinner mig i? Vad beror det på, om man nu vet det? Hur ska det behandlas? Vad har behandlingen för för- och nackdelar? Vad kan jag förvänta mig tidsmässigt? Vad ska jag göra för att förebygga att det blir värre? Det gäller att kanske förebygga andra hälsoproblem som man vid besöket upptäcker att patienten löper risk att få. Patienten får också möjlighet att välja mellan olika behandlingsalternativ och att söka ytterligare en läkare för att få en så kallad second opinion. Det bör kunna fungera väl för alla som är mentalt friska. När det gäller människor som inte har beslutsförmögenhet, som är beslutsoförmögna, har vi ännu inte kommit i mål. Det pågår en utredning om det. Där skulle vi i Folkpartiet vilja ha med hur man ska ställa sig till livsslutsdirektiv eller vårddirektiv i livets slutskede. Sådana har utvecklats av pensionärsorganisationerna. Det finns också andra som har satt upp blanketter och förslag som man kan fylla i. Det används en hel del. Men vad har de för status när de visas upp i vården i en akut situation? Det gäller hur vederbörande har sett på behandling när ett livshotande tillstånd eller svårt tillstånd har inträffat. Det väntar vi på. Delaktigheten och all informationen måste ges utan tidspress. Det är en utmaning för landsting men även kommuner att organisera vården så att tiden finns för att ge informationen och också betänketid. Om det nu finns flera behandlingsalternativ vill nog patienten i fråga - jag vägrar att kalla människor som söker hälso- och sjukvård för kunder - kunna gå hem och kanske diskutera med make, maka, dotter eller son eller annan, gå in på nätet och se vad som skrivs där. I det sammanhanget är det viktigt att det finns evidensbaserad information som är lättillgänglig på nätet och som har en kvalitetsmärkning. Det finns så mycket skräp på nätet som människor riskerar att bli lurade av. Detta kräver tid. Det är väsentligt att landsting och kommuner nu lägger upp en plan för hur vi ska leva efter lagen, som jag och Folkpartiet välkomnar med stora bokstäver. Informationen är också viktig av ett annat skäl. När vi ser på studier över läkemedelsbehandling hur man lyckas väl med den och får människor att använda de läkemedel som har ordinerats. Det är när det finns samstämd uppfattning - på engelska kallar man det concordance - mellan förskrivande läkare och patient om vilka förväntningar man har beträffande behandlingen, resultaten och hur man följer upp resultaten. Har man bara envägskommunikation från läkare till patient går det inte lika bra. Det finns bara två reservationer. Det första gäller att tandvården inte är integrerad. Tandvården har i princip samma tänkesätt genom sin lagstiftning och de lagändringar som är på väg om dialogen med patienten, självbestämmande och så vidare. Vad jag kan se arbetar tandläkarna redan i dag efter principen mycket beroende på att de måste berätta för patienterna vilka kostnader som insatserna kommer att dra med sig för patienterna. Det andra är att det blir ett friare vårdvalssystem. Jag ser det som en möjlighet att få en mer jämlik vård. Landstingen stimuleras till att bli allt bättre för att patienterna inte ska vilja söka sig till andra vårdinrättningar än dem som finns inom det egna landstinget. Patienterna vill också själva helst ha kortare resvägar. Däremot kan jag se en fördel för människor med sällsynta diagnoser att vi kommer att få en ökad rörlighet till de ställen som är bäst på att tillgodose de patienternas problem. Med det vill jag avsluta anförandet med att ställa mig bakom majoritetens förslag i betänkandet, och jag yrkar avslag på reservationerna. Jag vill tacka Ann Arleklo och Eva Olofsson för väldigt fina diskussioner vi haft under åren. Det är när politiken är som bäst. Vi tycker olika, men vi kan respektfullt diskutera våra olika inställningar i frågor av verkligt svår art som det sociala och hälso- och sjukvårdsområdet inrymmer. Tack ska ni ha!

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på reservationerna. Är det någon som kommer ihåg hur det såg ut i Sverige i januari 2006? Man blev tilldelad en vårdcentral. Om man inte tyckte om personalen eller vårdcentralens placering var det bara att bita ihop eller stanna hemma. Min mormor kunde inte välja vem som skulle komma innanför hennes dörr för att hjälpa henne med mat och annan hemtjänst. När jag som nu fram på våren och försommaren fick pollenbesvär fick jag ta mig till närmaste apotek, som låg långt bort och ofta var stängt. Jag visste också att vård fanns, till exempel när jag skadade mitt knä. Men jag hade ingen aning om hur länge jag skulle vänta och exakt hur vården skulle se ut. Ingen mätte köerna, och ingen hade övergripande kontroll. Under Alliansens tid har vi sjösatt flera stora reformer för att råda bot på de problem vi upplevde. Vårdvalet har gjort att jag kan välja den vårdcentral som passar mig bäst, inte bara den som ligger närmast mitt hem. Jag går till den där jag känner mig nöjdast och har lättast att få tider. Genom lagen om valfrihet kan min mormor nu välja om hon vill att kommunen ska utföra hemtjänst eller om någon annan ska få det uppdraget. När gräspollensäsongen nu är i gång behöver jag inte bekymra mig om att jag ska få med mina allergipiller när jag åker hemifrån på scoutläger, för jag kan ta mig till närmaste mack och få hjälp. Om jag skulle skada mitt knä igen vet jag att jag genom kömiljarden och andra tillgänglighetssatsningar inte skulle behöva vänta lika länge. Nu lägger regeringen ytterligare en pusselbit i arbetet med att göra sjukvården mer tillgänglig, mer effektiv och ännu bättre. När jag skadar mitt knä vet jag inte bara hur lång tid det kommer att ta att få vård, utan jag kan också själv välja det ställe där jag tror att jag får bäst vård och där köerna är kortast. Jag kan till och med välja den plats i Sverige som de facto ligger närmast mig. Det finns människor som har nära till ett sjukhus, men det har legat på fel sida om en landstingsgräns och därför har man inte fått välja vården där. Sedan en tid tillbaka har man också kunnat söka sig till ett annat land för att få vård, men inte till ett annat landsting. Det är en helt absurd situation som regeringen nu rättar till. Det här är ett viktigt steg för en bättre och effektivare vård. Det ger möjligheter för specialister att bli just specialiserade. Den som ska få en planerad operation vill självfallet bli opererad av den bästa personal som finns att tillgå. Det sjukhus som utför 300 likadana operationer per år kommer att vara bättre än det sjukhus som utför tre operationer av samma sort. Specialisering driver kvalitet. Övning ger färdighet. Kvalitet minskar samhällskostnader och mänskligt lidande. Det är en nödvändig utveckling för att möta utmaningen med en åldrande befolkning och en ökad efterfrågan på välfärdstjänster generellt i befolkningen. Det gör också att mindre vårdcentraler och sjukhus, inte minst på landsbygden, får en möjlighet att överleva nedläggningshot och nedskärningar när deras upptagningsområde stämmer bättre överens med verkligheten och möjligheten att specialisera sig ökar. I den nya patientlagen blir också patienternas ställning väsentligt bättre. Det blir möjligt att säga nej till behandlingar, och rätten till ny medicinsk bedömning utvidgas. Rätten till information och delaktighet blir bättre både för patienten och anhöriga, och därmed blir det lättare för den som vill överblicka sin situation. Allt det här har en gemensam nämnare. Det ökar möjligheterna för den enskilda människan, och det sätter individen, i det här fallet patienten, i centrum. Det samhälle vi i Centerpartiet bygger handlar om att ge människor makt att bestämma lite mer själva. Det offentliga i stat, kommun och landsting ska vara en servicegivare, inte en regelivrare. Systemen ska byggas för att underlätta människors vardag och inte för att stänga dem ute eller inne med landstingsgränser, i organisationsstrukturer och i stelbenta system. Med detta vill också jag tacka för en trevlig debatt i socialutskottet under den gångna mandatperioden och hoppas att de flesta av oss ses igen efter valet. Er andra önskar jag lycka till framöver.

Herr talman! Nu är vi framme vid behandling av ett lagförslag som har varit efterlängtat. Inför denna debatt reflekterade jag något över att jag för fyra år själv hade förmånen att leda en av allianspartiernas arbetsgrupper - den som handlade om hälso- och sjukvårdsfrågor. Det rörde sig om ett arbete med att ta fram underlag till de fyra allianspartiernas ledare som sedan skulle presentera valmanifestet för fyra år sedan. Bland de förslag som vi i arbetsgruppen redovisade fanns ett förslag som låg högt på listan, nämligen en ny patientlag. Vi såg behovet av att tydliggöra patientens rättigheter och på det sättet också göra det hela tillgängligt för allmänheten. Äntligen har vi nu lagförslaget på bordet. Jag välkomnar att vi på punkt efter punkt i Alliansens manifest för fyra år sedan prickade av och gjorde satsningar på patientsäkerhet, ökad tillgänglighet, kömiljard, psykiatrisatsning och det som gäller de kroniska sjukdomarna. Nu har vi också en patientlag. Propositionen har nummer 106. Göran Hägglund, vår socialminister, skriver inledningsvis: Syftet med lagen är att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Det är alltså syftet med lagen, och det är syftet med alliansregeringens arbete inom hälso- och sjukvården, att ha ett tydligt fokus på patienten och patientens rättigheter. Vi vill alla ha en hälso- och sjukvård med hög kvalitet och stor tillgänglighet som ger trygghet och som är likvärdig i hela landet. Detta markeras verkligen i dagens proposition från socialminister Göran Hägglund när vi får en ny patientlag. Herr talman! Det har hänt mycket inom hälso- och sjukvården de senaste åren och sedan alliansregeringen 2006 tog över när Socialdemokraterna fick släppa regeringsmakten. Vi har gått från en tid då det var dålig tillgänglighet och långa köer till att nu ha korta vårdköer och bra tillgänglighet i sjukvården. Vi har gått från en tid då vi hade stora kunskapsluckor när det gäller vad vårdens resultat innebar till att vi nu mäter på punkt efter punkt och redovisar både framsteg och bekymmer. Vi har gått från en nästan obefintlig valfrihet, vilket flera av mina kolleger tidigare har beskrivit, till att patienten nu lever i en värld där han eller hon verkligen finns i centrum och där patientens inflytande har betydelse. Det markeras inte minst i dagens förslag till en ny patientlag. Herr talman! Det är valår, och som flera har antytt har vi nog just nu denna mandatperiods sista sjukvårdsdebatt. Jag tvekar därför inte att markera, tydliggöra och lyfta fram de tydliga reformer som alliansregeringen har varit med och lagt grunden till under mandatperioden. Det handlar om lagstadgad vårdgaranti och kömiljard. Det handlar om valfrihet i primärvården. Det handlar inte minst om satsningen på de mest sjuka äldre, där vi har avsatt 4,3 miljarder. Det handlar om en strategi för bättre patientsäkerhet, där landstingen har fått nya resurser. Det handlar om en strategi för jämlik vård. Vi har varit beredda att ta en apoteksomreglering, vilket har ökat tillgängligheten. Vi har ökat utbildningsvolymerna när det gäller sjuksköterskor och även när det gäller läkare. Vi har sett till att det finns en nationell strategi för cancervården. Vi har gjort myndighetsförändringar med den nya tillsynsmyndigheten Ivo. Tandvårdsreformen har tillförts nya miljarder. Psykiatrisatsningen har tillförts resurser. Vi har en strategi för patienter med kroniska sjukdomar, vilket jag personligen tycker är en av de absolut viktigaste delarna att lyfta fram och att aldrig sätta i skuggan. Vi har också från alliansregeringen kunnat se en fortsatt satsning på öppna jämförelser och kvalitetsregister. Det ska vara möjligt att jämföra och se. Patienten ska inte leva i ett vakuum. Herr talman! Utöver alliansregeringens tydliga reformer har också resurserna till hälso- och sjukvården varit prioriterade. Vi vet alla att de flesta europeiska länder hade en ekonomisk kris 2008. Det innebar att nivåerna sänktes, vilket ledde till att man inte hade möjlighet att upprätthålla det vi vill kalla välfärd. I Sverige har vi däremot lyckats med att på välfärdsområdet öka resurserna med 45 miljarder kronor i fasta priser; när vi räknar bort inflation är det ändå 45 miljarder. För hälso- och sjukvården och patientlagen som vi nu diskuterar handlar det om en ökning med 22 miljarder i fasta priser sedan den nuvarande alliansregeringen med Göran Hägglund som socialminister tog över ansvaret. Detta är ett sätt att ta ansvar för framtiden, att visa respekt för patienter och även att garantera att resurserna finns. Det ärende som vi nu diskuterar är förslag om en ny patientlag. Syftet med lagen är att stärka och tydliggöra patientens ställning och att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet. Det är ett stort förslag med en lång rad förändringar men också förtydliganden om vad som är rättigheter men också vilka förväntningar patienter kan ha på sjukvården. Ett av förslagen är att patienten ska få ökade möjligheter att välja utförare av offentligt finansierad primärvård och öppen specialistvård i hela landet. Äntligen, säger många som har försökt men hittills inte lyckats. I och med den här lagen får landstingen skyldighet att erbjuda också personer som bor i ett annat landsting öppenvård och primärvård. Jag vet att det kommer att underlätta livet för många som bor på en ort och jobbar på en annan ort i ett annat landsting. Det underlättar också för patienter som bor i ett landsting med långa väntetider att söka sig till grannlandstinget som kanske har kortare köer. Precis som Barbro Westerholm belyste är det också extra viktigt för de sjukvårdsgrupper som vi ofta kallar sällsynta diagnoser. Även de behöver möjligheten att söka sjukvård på annan ort än där de bor. Den nya patientlagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2015. Den innebär för det första att den nuvarande informationsplikten gentemot patienten utvidgas och förtydligas. Det blir till exempel tydligare vad patienten ska få information om och hur det ska ske, till exempel att den också ska vara anpassad till mottagarens förutsättningar. För det andra kommer även den viktiga möjligheten att få en ny medicinsk bedömning att utvidgas i lagen. Inte minst blir barns inflytande över sin vård tydligare i och med den nya patientlagen. Barnens inställning till den aktuella vården ska så långt möjligt klarläggas och även respekteras. Herr talman! Till sist vill jag markera att mycket har gjorts och hänt under de snart åtta åren som alliansregeringen har styrt Sverige. Som kristdemokrat är jag glad över utvecklingsarbetet. Det har funnits ett tydligt fokus på patienten och patientens situation. Men det finns mer att göra. Som kristdemokrat vill jag särskilt peka på arbetet med jämlik vård. Visst har vi nått framgångar och har hög medicinsk kvalitet. Men fortfarande finns det skillnader i vårt land som inte är acceptabla mellan olika sjukvårdsgrupper, mellan olika landsändar och mellan olika vårdinrättningar. Arbetet med jämlik vård har varit och kommer också i framtiden att vara en viktig och prioriterad fråga. Och vi kristdemokrater är beredda att under nästa mandatperiod lyfta på alla stenar. Vi är till och med beredda att pröva ett ökat statligt ansvar för att varje patient oavsett var man bor ska känna att man har rätt till en jämlik hälso- och sjukvård. Jag är också övertygad om att det finns ett brett stöd hos allmänheten för denna prioritering som Göran Hägglund har gett uttryck för. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i propositionen om ny patientlag och till förslaget i betänkandet SoU24 från socialutskottet. (Applåder)